auginhaninke.blogg.se

Assyrisk identitet, historia och politik

Kurderna - offer och förövare

Kategori: Politik

 
Assyriska barn i norra Irak hyllar sina martyrer, men får inte lära sig sin historia i skolan.
 

Den turkiske författaren Ismail Beşikçi, en förkämpe för kurdernas rättigheter, gick nyligen till hårt angrepp mot Turkiets rasistiska indoktrinering i skolorna och undrade varför kurdiska barn varje morgon måste ropa; Jag är turk, jag är rättfram, jag offrar mig för turkiskhetens existens.  ”Varför ska de kurdiska barnen offra sitt liv för turkiska barns existens?” frågade Beşikçi retoriskt. Vad Beşikçi kanske inte känner till är att kurder i Irak behandlar assyrierna lika illa eller ännu värre. Där är kurderna förövare och assyrierna offren. 

Om det är den starkes rätt som gäller kan kurderna inte försvara en offerroll gentemot omvärlden. De måste leva som de lär oavsett om det gäller i Irak eller i andra delar av Mellanöstern som de betecknar som ”Storkurdistan”.

Nyligen satt jag i väntrummet på barnsjukhuset i Stockholm för en liten åkomma för min lille son. Det är så jobbigt att bara sitta där och vänta. Tack vare smarta telefoner kan man dock koppla upp sig mot den stora världen och använda väntetiden konstruktivt. På Facebook fick jag syn på ett inlägg av den kände turkiske författaren Ismail Beşikçi som en av mina vänner hade delat med sig. Inlägget hade fått tusentals gillanden och delningar, så även av assyriska vänsteraktivister som sympatiserar med den kurdiska frihetskampen. Beşikçi säger följande i ett videoklipp:

Idag tvingas de kurdiska barnen i Kurdistan varje morgon ropa att de offrar sin existens för den turkiska existensen, varför? Varför ska kurdiska barn offra sig för turkiska barns existens? Varför ska kurdiska barn varje dag tvingas ropa ’jag är turk, jag är rättfram’? Detta är rasism som saknar motstycke i världen. Vi måste påtala detta. En sådan rasism förekommer varken i Sydafrika eller i någon annan del av världen. Det är världens mest efterblivna rasism. Det är ytterst förkastligt att försöka förgöra en nations språk och kultur och radera det från historien. Detta är specifikt för Turkiet. Det är omöjligt att träffa på sådan rasism någon annan stans i världen.”

 Kurdiska skolbarn på rad för att sjunga "Jag är turk, jag är rättfram...."

 

När jag hörde Ismail Beşikçis tal kunde jag naturligtvis inte annat än hålla med. Den turkiska republiken har gjort allt i sin makt för att assimilera alla icke-turkar under parollen ett folk, ett språk, en religion under hela 1900-talet och fram till nu. Under första världskriget eliminerades landets kristna befolkning (assyrier, armenier och greker) som utgjorde omkring en tredje del av befolkningen. Majoriteten av de kurdiska klanerna deltog med glädje i detta folkmord efter löfte om ett eget kurdiskt självstyre. De blev också rika jordägare efter att ha övertagit de kristnas egendom.

I juli 1923 slöts fredsfördraget i Lausanne och kort därefter utropades republiken Turkiet ur resterna av det osmanska imperiet. Kurderna insåg nu att turkarna inte tänkte hålla sitt löfte. 1925 gjorde den kurdiske ledaren Shejk Said uppror för att bilda ett autonomt kurdisk styre i de östra delarna av Turkiet, men Mustafa Kemal Atatürk slog ner upproret skoningslöst. 1926 mördade eller deporterade han tusentals kurdiska klanledare. Därefter sattes assimileringspolitiken igång på allvar gentemot icke-turkiska medborgare. Men när det gäller kurderna har assimileringen misslyckats, även om deras språk och kultur har hållits vid liv endast genom muntlig tradition (skolor var förbjudna). Tvärtom har assimileringspolitiken gett näring åt kurdisk nationalism och nya strävanden efter eget självstyre. På 1980-talet tog PKK till vapen i kampen för kurdisk självständighet. De få assyrier som var kvar i Turabdin klämdes mellan de stridande parterna och tvingades fly till Europa. Idag när lugnet har återvänt försöker en del hitta tillbaka till sina rötter men möter svårigheter (mer om detta längre fram).

Så långt är vi alla överens om turkisk rasism mot både kurder och andra icke-turkar. Men när kurderna får makten verkar det inte bli så mycket bättre gentemot andra minoriteter som t ex assyrierna. I den kurdiska autonomin KRG i Irak agerar kurdiska makthavare lika rasistiskt och lika avskyvärt som turkiska regeringar har gjort i 90 år gentemot både kurder och assyrier. Rapporterna om systematiska kurdiska övergrepp mot assyrierna inom den kurdiska autonomin ökar ständigt i antal. Det rör sig om organiserade trakasserier, sanktionerade av de kurdiska myndigheterna. Syftet är uppenbart detsamma som hos turkarna; att assimilera eller fördriva den assyriska ursprungsbefolkningen, som har bott i dessa trakter i mer än 7 000 år. Kurderna är ockupanter som våldför sig på den svagare gruppen assyrier och tillämpar den starkes rätt. Kurdiska historiker hävdar förstås att kurderna är Mesopotamiens ursprungsbefolkning. Men det är nonsens. Första gången som kurderna gavs tillåtelse att bosätta sig i Mesopotamien var för 500 år sedan (1514), när den turkiske sultanen Yavuz Sultan Selim lierade sig med dem i kampen mot perserna. Då fick kurderna lov att bosätta sig i Mesopotamien i större grupper.

Men nu när kurderna är i färd med att bilda ett eget land, agerar de lika rasistiskt som turkar, araber och andra härskarmakter i Mellanöstern. Rapporterna om kurdiska övergrepp är som sagt många. Nyligen släppte Assyria Council of Europe och Assyria Foundation sin rapport om assyriernas mänskliga rättigheter i Irak 2013. Där kan vi bland annat läsa följande:

“Under Saddam Husseins regim genomgick Irak arabisering. Folk fick lära sig att hela Mesopotamiens civilisation var arabisk. I KRG-området upprepar sig historien. Den lokala assyriska historien betecknas som kurdisk historia, städernas namn har bytts mot kurdiska namn (huvudstaden Arbil kallas Hawler, ö anm), det assyriska kulturarvet förstörs och assyrisk historia är inte erkänd i skolböckerna, museerna eller under minneshögtider.”

Assyriska barn får alltså inte lära sig sin anrika historia i skolan, utan blir indoktrinerade som kristna kurdistanska invånare. Var ligger skillnaden mot kurdiska barn i Turkiet som måste ropa jag är turk, jag är rättfram?

Rapporten om mänskliga rättigheter säger också att assyrier är diskriminerade och hålls utanför attraktiva statliga tjänster och politiska ämbeten, att deras byar och egendom tas ifrån dem och att de assyriska invånarna utsätts för hot, trakasserier och till och med väpnade angrep av kurdisk mobb med den lokala polisens hjälp.

Samma morgon som jag satt på akuten gick assyrier i staden Mangesh ut i en appell som ber omvärlden om hjälp mot KDP-regeringens chauvinism och trakasserier. De säger att assyrier som vägrar rätta sig efter Barzaniklanens herravälde inom KRG har det riktigt svårt. För att uppmärksamma de turkiska läsarna på hur assyrierna i Irak behandlas av de kurdiska myndigheterna, skrev jag en kommentar till Ismail Beşikçis inlägg på Facebook och klistrade in hela appellen på engelska. Dess innehåll illustrerar så väl det dagliga livet för assyrierna, att jag publicerar den i sin helhet här nedan.

Appellen upprättades av den assyriska organisationen American Mesopotamian Organization (AMO) inför de lokala val som skulle hållas i KRG följande dag:

På uppdrag av folket i staden Mangesh kräver vi att den kurdiska regionala regeringen (KRG) slutar med sin politik av hotelser för att tvinga folket i staden att rösta på kurdiskstödda kandidater. Vi vädjar till medborgerliga och människorättsorganisationer att sätta stopp för övergreppen från den kurdiska regionala regeringen.

Vi söner och döttrar av staden Mangesh trakasseras av kurder och deras agenter i alla aspekter av våra liv. Nedan följer en lista över deras mobbningstaktik:

  1. 1. Vi kan inte fritt rösta på kandidater som ställer upp till val för politiskt ämbete
  2. 2. Våra marker stjäls och vi har ingen möjlighet att tala ut
  3. 3. Vi kan inte gå med i något politiskt parti annat än kurdiska partier eller de partier som "ägs" av kurder.
  4. 4. Vi kan inte ta emot någon representant från någon av vår nations oberoende politiska partier.
  5. 5. Vi är inte tillåtna att bedriva verksamhet som inte är sanktionerad av det styrande kurdiska partiet (KDP)
  6. 6. Vi kan inte bilda någon organisation eller något kulturellt centrum utanför sfären av kurdisk kontroll.
  7. 7. Varje person som försöker förbli oberoende eller ansluta sig till ett politiskt parti som inte står under kurdisk kontroll och speciellt under KDP:s hegemoni, angrips regelbundet och förhindras från att tjäna sitt uppehälle.
  8. 8. Den som inte blint stödjer KDP:s policy får inget statligt jobb.
  9. 9. Individer som inte stöder KDP eller ett politiskt parti som styrs av KDP kan inte registrera sina landegendomar i eget namn.
  10. 10. Medlemmar av KDP har bildat olika gäng för att terrorisera invånarna i staden, skrämma dem och ta fullständig kontroll över deras liv.
  11. 11. De (kurder) övervakar varje persons rörelser och om de blir misstänksamma att en viss person har några förbindelser med ett annat politiskt parti som inte kontrolleras av dem, förhörs personen och utsätts för hotelser.

Därför vädjar vi till internationella människorättsorganisationer och det civila samhället att hjälpa oss att stoppa kurdiska övergrepp, eftersom vi har rätt att leva fritt och vi har också rätt till självbestämmande.

Rosa Mengesh

Steven Khanjaro

Ammo Mammo” 

Valet hölls lördagen den 21 september 2013 och avser parlamentet i KRG och stadsfullmäktige i de tre kurdiska provinserna. Resultatet kan inte redovisas här för det brukar dröja. Men assyriska partier som Zawaa kommer sannolikt att bli förlorare på grund av både interna splittringar och KDP:s intriger som försöker splittra alla krafter som står i dess väg. 

 Assyrier bosatta i tyska Augsburg besöker klostret Mor Augin. 

 

När det gäller kurderna i Turkiet har de än så länge inget eget självstyre som i Irak, men de har länge dominerat vissa politiska partier som sitter i både lokala församlingar och i parlamentet. Just nu heter det kurdiska legala partiet som står PKK närmast BDP (Barış ve Demokrasi Partisi).

Jag är säker på att vissa assyriska PKK-sympatisörer skulle opponera sig mot min jämförelse mellan kurderna i Irak och Turkiet. De hävdar att PKK-kurderna är mer demokrater, mer moderna och vänligt inställda till minoriteterna i landet. Jag har mött sådana argument många gånger men jag har också mött dem som tvivlar, t ex när det gäller assyriska landområden i Turabdin som kurder har lagt beslag på. Klostret Mor Augin har stora arealer värdefull åkermark som är ockuperat av kurder som tillhör BDP sedan 30 år tillbaka. Företrädare för föreningen Mor Augin har upprepade gånger träffat BDP:s ledning och lokala makthavare och bett dem medverka till att marken återlämnas till klostret. Men hittills finns inget konkret resultat. Likaså i fallet Mor Gabriel är det kurdiska borgmästare från grannbyarna som gör anspråk på klostrets mark. Kurdiska makthavare i Midyat har, genom en maffialiknande struktur, under de senaste åren försökt lura till sig värdefull mark genom hot och trakasserier mot återvändande eller bofasta assyrier. Härvan har nu uppmärksammats och turkiska domstolar håller på att dra hela gänget, med kommunalrådet i spetsen, inför domstol (mer om detta i Assyria TV).

Så, till dem som säger att kurdiska makthavare i Turkiet är annorlunda än dem i Irak säger jag bara; upp till bevis!

 

 

Israels säkerhet och syrisk naturgas

Kategori: Politik

 
Israels säkerhet och hotet från Iran, nyfunna reserver av naturgas utanför Damaskus, ryssar som vill skydda sina gasleveranser till EU och sitt intresse i Medelhavet, USA som utnyttjar al-Qaida som en bricka i inbördeskriget, kurder som ser sin chans att skapa något eget, kristna som flyr hals över huvud… Där har ni huvudingredienserna i konflikten i Syrien.

 USA:s hot att angripa Syrien militärt hänger alltjämt i luften. Barack Obama är nu tillbaka för att bearbeta opinionen på hemmaplan och övertyga kongressen att bifalla ett angrepp. Utrikesminister John Kerry var nyligen på ett möte med EU:s utrikesministrar i Riga för att samla stöd för ett angrepp. Alla 28 utrikesministrar säger att det är regimen i Syrien som är ansvarig för den kemiska gasattacken mot civila och att åtgärder måste vidtas, men de vill avvakta FN-inspektörernas rapport. Denna rapport har dock ingen betydelse för beslutet om militärt angrepp, eftersom inspektörernas uppgift är att fastställa om kemiska vapen har använts eller ej. De kommer inte att peka ut vem som avfyrade den dödliga gasen. Därför är det ett spel för gallerian när EU:s utrikesministrar använder ett sådant argument.

 Som bekant försökte även president Obama övertala G20-mötet i S:t Petersburg att ställa sig bakom ett militärt angrepp mot Assadregimen. Han fick stöd av 12 av de 20 medlemsländerna, men Rysslands president Putin vägrar kategoriskt böja sig och säger att han är beredd att försvara de ryska intressena. Vilka är dessa intressen? Det är att ha tillgång till en hamn i Medelhavet (Tartous), sälja så mycket vapen som möjligt till Assad och hans vänner, visa att även Ryssland är en stormakt att räkna med genom att dirigera ryska krigsfartyg till östra Medelhavet.

 

Men det finns en annan sida som inte kommer på tal; de ryska gasleveranserna till EU hotas av att man lär ha funnit stora gasreserver under jorden i närheten av Damaskus. Om regeringen i Syrien inte är ryssvänlig kan den komma att sälja gas till EU-länderna billigare, vilket rör sig om stora belopp i förlust för Ryssland. Rysk gas binder ju också EU till Kreml på ett politisk-ekonomiskt plan och skulle kunna användas som påtryckningsmedel den dag Ryssland inte får igenom sin vilja. 

En av de få politikerna i Västvärlden som talar klarspråk om dessa saker är den brittiske parlamentsledamoten George Galloway. När premiärminister Cameron sökte parlamentets stöd och förlorade omröstningen, var Galloway en av dem som höll ett brandtal och levererade skoningslös kritik mot sin premiärminister, där han bl a frågade: ”Hur kan du driva nationen i krig med bara 11 procent av folkopinionen bakom dig?” Galloway har också i olika intervjuer demaskerat spelet bakom kulisserna och talar om rena rama profitörer som skapar krig och elände i världen. Jag vet inte hur stort stöd han har i Väst (i Mellanöstern betraktas han som en stjärna som vågar säga sanningen), men han har rätt när det gäller de ekonomiska orsakerna samt Israels säkerhet bakom dessa krig. USA har visat sig berett att gå hur långt som helst när det gäller att försvara Israels säkerhet.  

 Israel känner sig sedan länge hotat av Iran och befarar att iranierna kan färdigställa atomvapen som skulle kunna utplåna Israel. Därför vill israelerna förmå USA att slå ut Irans möjligheter till kärnvapen innan det är för sent. Den pro-israeliska amerikanska lobbygruppen AIPAC har skickat ut hundratals aktivister för att försöka förmå ledamöterna i kongressen att stödja ett amerikanskt ingrepp, och säger att "USA måste skicka ett starkt budskap till Iran och Hizbollah", enligt Aftonbladet.

En eventuell attack med amerikanska tomahawkmissiler mot Damaskus vore, enligt vissa bedömare, ett sätt att avvärja hotet som kan komma mot Israel från Syrien och Hezbollah i södra Libanon. Om Israel eller USA attackerar Iran, ska Syrien och Hezbollah inte få fria händer att skicka sina missiler mot Israel.

 Men analytiker som George Galloway tror att det är vad som kommer att hända, om USA angriper Syrien, d v s att Assadregimen och Hezbollah kommer att rikta sina vapen mot Tel Aviv bara några timmar efter USA:s angrepp. Om och när det sker är det sannolikt att Israel kommer att svara på angreppet och dras in i kriget. Då är risken för en utvidgad konflikt i regionen överhängande. Galloway befarar ett nytt krig mellan Israel och arabvärlden och då skulle oljan kunna användas som ett viktigt vapen i krigföringen, så som den gjorde 1973. Iran skulle kunna blockera Hormuzsundet, där all olja från persiska viken passerar.  Likaså Suezkanalen kan komma att blockeras. Då kan en liter bensin komma att kosta 200 kr. Skulle världsekonomin klara en sådan chockhöjning av oljepriset?

 

Obama talar om ett kort och begränsat anfall mot Syrien. Men det kan mycket väl urarta och USA kan tappa initiativet. Vad kommer då Obama att göra? Han måste löpa linan ut och försöka reda ut det hela. Han går ju ut i krig för att rädda nationens ära, för att citera USA-experten Erik Åsard i Aftonbladet. Då kan även Ryssland komma in i leken och försvara sina intressen (inklusive gasfyndigheten i Damaskus) på militär väg. Kina kan komma att dras in, eftersom oljan är ryggraden i landets ekonomi. Kina säljer också vapen till Assadregimen och har ett eget intresse att bevaka. Vid ett sådant scenario är det stor risk att världen dras mot ett storskaligt krig, kanske ett tredje världskrig. Det vore främst en reaktion mot den amerikanska hegemonin som uppträder arrogant och maktfullkomligt. De som reagerar kommer att vara ryssar, kineser, indier och andra som vill konkurrera med USA om makten i världen.  

 Efter andra världskriget började det kalla kriget med Sovjetunionen . Så länge det varade rådde en så kallad terrorbalans i världen, där ingen vågade angripa den andra sidan. Men när USA blev ensam herre på täppan, började det agera egenmäktigt och strunta i regelverket kring FN när det inte faller i smaken. Det är detta som kan tända gnistan som ingen kan kontrollera. Andra aktörer vill också ha ett finger med i den globala leken och finner sig inte i en amerikans dominans hur länge som helst. Historien upprepar sig ständigt. Människan har inte förändrats när det gäller kampen om makt. Det är bara vapnen som är annorlunda.

 Historien lär oss att när ett imperium agerar så arrogant, har det sett sina bästa dagar och dras sakta men säkert mot sitt förfall. Imperier är mest sårbara när de är på höjden av sin storhetstid, så som den danske assyriologen Mogens Trolle Larsen skriver om det assyriska imperiet i boken Gudens skugga. För då tror de att de är oövervinneliga. Det assyriska imperiet varade i mer än 1 200 år (1800-t till 600-t f Kr). Det amerikanska imperiet är mycket ungt i en sådan jämförelse och tenderar redan att dras mot sitt slut. Amerika var en gång i tiden ett blomstrande frihetens land, som till och med Naum Faiq berömde i en dikt från 1926, där han jämförde New Yorks och Nineves storheter. Idag har USA tappat mycket av sin glans och trovärdighet – inte minst på grund av dess oreserverade stöd till förmån för Israels säkerhet.