auginhaninke.blogg.se

 

Den ökände anti-assyriern Assad Sauma Assad försöker i sin bok om patriark Afrem Barsom från 2007, släta över patriarkens pro-assyriska uttalanden från 1920-talet. Han påstår att Barsoms historiska kunskaper inte hade mognat förrän han blev 60 år. Först då skulle han ha insett att namnet assyrier var felaktigt och ångrat sig. Detsamma gäller biskop Yuhanon Dolabani och Naum Faiq, hävdar Assad. Därmed omyndigförklarar Assad dessa personligheter och förolämpar dem. Här publicerar vi också ett unikt dokument som än en gång styrker Afrem Barsoms assyriska patriotism när han var biskop.

Om patriark Barsom hade varit i livet skulle han med all säkerhet inte ha några invändningar mot Assads historierevisionism, eftersom han själv gjorde en helomvändning efter att han blev patriark 1933. Men Dolabani förblev trogen sina ideal hela livet, trots att han förbjöds att befatta sig med assyriska nationella frågor av två patriarker – Elias Shaker och Afrem Barsom. Det är också löjeväckande när Assad, under pseudonymen ”Bar Daysan”, påstår i sin egen tidskrift Aram (1998) och Bahro Suryoyo (1999) att inte ens Naum Faiq skulle ha någonting med assyrisk nationalism att göra. Ett så uppenbart övertramp borde vara främmande för en person som vill ge sken av att vara en seriös akademiker. Assad innehar en doktorsavhandling om Bar-Hebraeus bok Awṣar roze (hemligheternas kammare) och signerar boken om patriark Barsom med ”Doktor i semitiska språk/syrologi”. Längre fram i texten synar vi hans påstående om Naum Faiq genom att gå till originalkällan.

Det nya dokumentet som vi idag presenterar här för första gången är ett brev som Elias T Palakh (sannolikt Naum Faiqs brorson) skrev till biskop Dolabani i Mardin i april 1953. Han undrade varför patriark Afrem Barsom nu hade blivit en hatare av namnet Assyrian. Det var ju han som under sitt besök i USA 1928 hade varit stolt över sitt assyriska arv, skriver Palakh och citerar också en dikt av biskop Barsom. Diktens första vers börjar med: Aḥe rḥime oromoye, genso shbiḥo d othuroye, som betyder “Mina kära arameiska bröder, av den ädla assyriska rasen”. (Hela dikten återfinns i slutet av texten).

Anledningen till brevet var att det hade blåst upp en konflikt mellan assyrierna i USA och kyrkoledningen. Några månader tidigare, i december 1952, hade patriark Afrem Barsom skrivit ett dekret till sin representant i USA, biskop Yeshu Samuel, och beordrat honom att ändra namnet Assyrian Church på de tre kyrkor som han själv hade invigt 1927-28. Assad skriver i sin bok att biskopen hade invigt dessa kyrkor och anger även exakt datum, men undviker att säga att det var under namnet Assyrian Apostolic Church. Det är hans sätt att förtiga sanningen, på samma sätt som han skriver att biskop Barsom hade ”försvarat syrianernas rättigheter” vid fredskonferensen i Paris 1919-20. Vi vet ju att biskopen använde uttrycket ”our ancient Assyrian nation” om sitt folks ursprung i sin promemoria. Men det vill Assad inte låtsas om. Ordet Syrian är ju en förkortning av Assyrian, men det vill Assad inte heller veta av. För honom är det endast beteckningen araméer som gäller.

Assad skrev sin bok om patriark Barsom 2007 när det hade gått 50 år sedan patriarken hade dött. Den har titeln Patriark Afrem Barsaum – hans liv och verk. På baksidan återger han en vers ur patriarkens dikter som börjar med ”Beth-Nahrin d oromoye, athro rġiġo d suryoye”. Dikten har 48 versrader, där ordet araméer förekommer bara två gånger. Assad plockar upp just det stycket och lägger det på omslaget till boken. Detta stycke används också flitigt på olika anti-assyriska hemsidor i samma syfte. Det har också blivit en låt som Assads bror Ninos Assad har tonsatt och som framförts av kyrkokören i Hallonbergen i Stockholm, under Ninos ledning, i ett uppträdande på Suryoyo Sat 2009.

Naum Faiq, Yuhanon Dolabani och Afrem Barsom har använt sig av både assyrier och araméer om sitt kulturarv. De gjorde ingen åtskillnad och såg alla kända benämningar inom folkgruppen som en del av den assyriska nationens rika historia. Ibland kunde de skriva olika benämningar på olika språk i samma artikel. Naum Faiq använde ibland Arami på arabiska men Athuri [Asuri] på turkiska. På kthobonoyo (också känt som klassisk syriska) kunde det stå antingen Othuroyo eller Suryoyo. Så gör han t ex i tidningen Huyodo 1921 (där även Athur-Kaldo förekommer), som han var redaktör för. Men det är viktigt att markera att de betraktade Assyrian som en politisk term och ett samlingsbegrepp för vårt folk oavsett kyrkotillhörighet. När de krävde ett territorium för sitt folk kallade de landområdet Assyria, inte Aramea. I sitt brev till de assyriska nationella föreningarna i USA den 20 april 1920, efter sitt besök i London, skriver biskop Afrem till exempel följande:

”Talarna nämnde mitt namn och vårt assyriska folks namn flera gånger.//

//Lord Curzon underströk i sina brevsvar den 12 och 17 mars, uttryckta med stor respekt, att fredskonferensen skulle ta upp den assyriska frågan mer i detalj när den tiden var inne.//

//Likaså fick jag ett brev från den franske premiärministern den 7 februari, där han fastslog att hans regering i hög grad ämnar intressera sig för det assyriska folkets sak.//

//Vi har argumenterat för våra krav, även om vi inte är kända i den europeiska pressen och hos västs politiker. Vi har dragit deras blickar till den ädla assyriska rasen”.

Det intressanta är att biskop Barsom skrev ovanstående brev på engelska och Naum Faiq eller hans krets översatte det till arabiska, enligt Bethnahrins redaktör. Annars var rabiska Afrem Barsoms första språk. Brevets engelska version publicerades också i tidskriften Izgadda, vars redaktör Joel Werda var en av de assyriska delegaterna i Paris som finns på bild tillsammans med biskop Barsom. 

Elias T Palakhs brev till Dolabani refererar till biskop Barsoms egna ord på kthobonoyo där han är stolt över sitt assyriska arv. Men enligt Assad var alltså orsaken till att Afrem Barsom och Yuhanon Dolabani såg sig som assyrier att de var okunniga om sin historia, tills de en dag mognade och insåg sitt misstag. Även Naum Faiq har, som sagt, av anti-assyriska personer som Assad gjorts till en aramé, som saknar varje anknytning till ett assyriskt arv. En debattartikel i Bahro Suryoyo nr 7 i augusti 1999 har rubriken ”Naoum Fayeq bör firas som aramé och inte som assyrier” följt av underrubriken ”Naoum Fayeq hade arameismen som nationell ideologi”. Artikeln är signerad ”Bar Daysan” och är baserad på en artikel av Naum Faiq i Huyodo 1921 på arabiska. Denna Huyodo-artikel har översatts till svenska i tidskriften Aram 1998, som Assad var utgivare för. Assad behärskar arabiska väl och får ses som den främste kandidaten bland tänkbara personer som översatt Faiqs artikel och som senare skrivit debattartikeln under signaturen Bar Daysan. Assads källa till artikeln är Murad Cheqqes minnesbok över Naum Faiq 1936 som heter Naum Faiq - Zekra wa takhlid. Jag har tidigare i min artikel Faiq stulen på sin assyriska identitet visat att Cheqqe hade förvanskat Naum Faiqs dikter och tagit bort vissa pro-assyriska stycken, sedan jag fått tillgång till ett häfte med Faiqs egen handstil där de aktuella dikterna fanns i original. Tack vare MARAs fantastiska arbete är vi inte längre beroende av sekundära källor.

Även den här gången har jag gått tillbaka till huvudkällan för både Assad och Cheqqe, nämligen tidningen Huyodos första nummer i maj 1921 i MARAs arkiv. Huyodo utgavs i New York av Assyro-Chaldean National Unity of America (på assyriska Shawtofutho umthonoyto othuroyto-kaldoyto) mellan 1921 och 1922 en gång i veckan. Efter 39 nummer lades den ner. Naum Faiq (Naom Elias Palak) var huvudredaktör, bistådd av Samuel A Jacobs. Övriga redaktionsmedarbetare var I B Moorhatch, John Ashjy, Sanharib Bali, Joseph J Durna och Henry Durna (annonsansvarig). Ansvarig utgivare var Charles S. Dartley. Första numret gav stort utrymme åt vikten av en oberoende assyrisk journalistik och har huvudrubriken ”Till Assyriens ära” följt av general Agha Petrus bild. Huyodo gavs ut på olika språk; assyriska kthobonoyo och östassyriska talspråket, turkiska med assyriska bokstäver, arabiska med arabiska bokstäver och engelska. Det som skiljde Huyodo från tidigare Bethnahrin (1916-20) var att man nu använde tryckta fonter på alla språk. Man skrev inte längre för hand.

Det som Assad stödjer sig på i detta nummer av Huyodo är en artikel på arabiska under rubriken As-soḥafa al-aramiya wa-mabadiha as-samiya (den arameiska journalistiken och dess höga principer). Artikeln är inte signerad av någon författare, men tillskrivs Naum Faiq av Assad och Cheqqe. Där säger man, helt riktigt, al-umma al-aramiya (den arameiska nationen) på flera ställen, men lite längre ner i samma artikel står det att Assyro-Chaldean National Unity of America hade skickat två delegater till Pariskonferensen ”för att försvara den assyro-kaldeiska nationen”. I förordet på kthobonoyo skriver man om valet av tidningens namn och vikten av att utveckla språket, som här kallas ”leshono othuroyo” (assyriska språket). Längre ner står det att man ger ut Huyodo även på det östassyriska talspråket ”swadaya som talas av alla assyrier (othuroye) i Persien och andra städer”.

Det som Assad och hans meningsfränder bland anti-assyrierna gör är att plocka ett löst citat där Naum Faiq nämner ordet araméer och utelämna alla de artiklar och dikter där han manar till ett uppvaknande för att befria fosterlandet Assyrien. Den mest berömda av hans dikter är ettʿir bar Othur ettʿir (Vakna, son av Assyrien!). Anti-assyriernas taktik är alltså att lyfta upp endast halva sanningen. På så sätt tror de att de kan lura sin publik. Men sanningen kommer fram förr eller senare. Det förgångna hinner ofta ikapp och avslöjar deras historierevisionism.

Assads agerande påminner om det som Bengt Knutsson, docent i semitiska språk vid Lunds universitet, gjorde 1982 när han skrev en rapport som hette Assur eller Aram (utgiven av Invandrarverket och kulturrådet). Där får han bekräftat av biskop Afram Abboudi i Södertälje att han hade sagt sig vara av assyriskt ursprung vid ett besök i Södertälje 1969. Men Knutsson gör sedan sitt yttersta för att bortförklara biskopens helomvändning som ett resultat av okunskap. Abboudi var också en lärd biskop när han höll sin berömda predikan som spelades in på band. Knutsson hävdar att det kan ursäktas eftersom Abboudi dels erkänner utan omsvep, dels inte kände till sin historia vid den tiden. Så gör bara de skribenter som har en politisk agenda.

Om vi återgår till turbulensen bland assyrierna i USA 1953, berodde den alltså på att patriark Barsom hade beslutat att de tre aktuella kyrkorna under namnet Assyrian Church i fortsättningen skulle heta Syrian Church. Biskop Yeshu Samuel hade så sent som i augusti 1952 skrivit ett brev till sin församling under namnet Assyrian Orthodox Archdiocese (Assyriska ortodoxa ärkestiftet) och sagt att han skulle ”samarbeta med varje assyrier som har kärleken till sin kyrka och sin nation i hjärtat”. Men nu hade kyrkoledningen vänt den assyriska nationella kampen ryggen och intensifierat sitt motstånd mot assyrisk nationalism. De nya arabiska staterna Irak och Syrien skulle inte retas med någon ”assyrisk separatism” enligt kyrkans sätt att se på saken. En personlig omständighet kan vara att patriark Barsoms stora familj bodde kvar i Irak. Han hade sju syskon, varav den yngste, läkaren Abdalla Barsom, hade gjort karriär i det arabiska Irak som generalsekreterare på hälsodepartementet, skriver Assad i sin bok.

Patriark Barsom började nu ta avstånd från allt som hette assyriskt och skrev 1953 en bok om kyrkans historia, där han säger att kyrkans namn alltid har varit Syrian på engelska och anger Indien som exempel. Redan 1947 hade han i ett dekret uppmanat sin församling att ta avstånd från alla nestorianer eftersom Nestorius fortfarande var bannlyst (sedan år 431 vid kyrkomötet i Efesos). Han var också i färd med att bannlysa sin nestorianske kollega på 1950-talet. Ordet assyrier var för patriark Barsom numera likställt med nestorian. Han hävdade att termen Assyrian var ett engelskt påfund för att knyta till sig nestorianerna i Hakkari och använda dem i sina imperialistiska ambitioner i Irak. Han syftade på Assyrian Levies.

Brytpunkten för Patriark Barsoms helomvändning verkar vara Simelemassakern 1933, som blev slutet för de assyriska nationella kraven på ett eget självstyre. Assyriska ledare som patriark Mar Shimun Benyamin drevs i exil från Irak samma år. Agha Petrus hade utvisats redan 1923. Dessa tillhörde östassyriernas kyrka, medan kyrkoledare som patriark Barsom eller den kaldeiske patriarken Emanuel försökte nu visa sig lojala med den nye irakiske kungen Faisal. Den brittiske konsuln R G Monypenny skrev ett brev till Storbritanniens representant i Vatikanen George Ogilvie-Forbes. Han rapporterade om situationen i Mosul efter Simelemassakern och tillade:

”Jag är vidare informerad om att den kaldeiske patriarken Emanuel och den jakobitiske biskopen Athanasius (Tuma Qassir, red a) har undertecknat ett telegram till Hans Majestät kung Faisal, där de tackar Hans Majestät och armén för att det nu råder lugn i landet. Jag förmodar att de var rädda för att vägra skriva under telegrammet, som hade lagts fram för dem av irakiska myndigheter”.

Att dessa kyrkoledare kände sig rädda efter det barbariska massmordet i Simele, var nog ingen överdrift från den brittiske konsulns sida. Det kunde också drabba deras församlingar. Men vi ska inte heller glömma att dessa två tillhörde konkurrerande systerkyrkor. Det innebär att den kaldeiske patriarken mycket väl kan ha varit tillfreds med att de ”rebelliska” nestorianska assyrierna hade fördrivits och deras kvinnor och barn mördats. Detsamma gäller den syrisk-ortodoxe biskopen Tuma Qassir, som sannolikt hade fått direktiv av patriark Afrem Barsom att visa lojalitet med den irakiska regimen. Patriarken själv var född och uppvuxen i Mosul men hade sitt residens i staden Homs i Syrien, som fortfarande var ett franskt mandat. Han hade nu börjat samarbeta med arabnationalisterna för att driva Frankrike ut ur Syrien.

När det gäller den etniska identiteten började patriark Barsom lyfta fram namnet araméer som ett alternativ till assyrier, eftersom namnet araméer inte hade någon politisk laddning i arabiska härskares ögon. Ingen rörelse eller organisation bland vårt folk hade någonsin krävt ett arameiskt territorium. Däremot hoppades biskop Barsom 1920 på ”ett fritt Assyrien efter en hundraårig dröm” i sin korrespondens från London och Paris.

Resultatet av detta ställningstagande är välkänt. Namnkonflikten bland vårt folk tilltog i styrka efter vår utvandring till västvärlden och vi lider än idag av patriark Barsoms agerande när våra barn hamnar i djupa diskussioner om vad han sade och inte sade om den ena eller andra benämningen. Situationen förvärrades efter att arabiska Baath-regimer senare utnyttjade beteckningen araméer för att så splittring bland det assyriska folket, i syfte att förgöra den assyriska nationella rörelsen. Olika regimer i Mellanöstern utnyttjar även idag anti-assyrier för att göra konflikten ännu djupare.

Assads resonemang att patriark Barsoms historiska kunskaper mognade först när han var 60 år håller inte. I sin bok skriver Assad i förordet att patriark Barsom var den mest bildade kyrkoledaren och författaren inom syrisk-ortodoxa kyrkan under de senaste 700 åren. Han sägs ha studerat historia och filosofi i tidig ålder i Zafaranklostret, Jerusalem och Paris. Assad skriver också följande om Afrem Barsoms engagemang som 21-årig munk i Zafaranklostret: ”År 1908, när syrianerna i Amed grundade föreningen Uppväckelse (Intibah, red a) blev munken Afrem Barsaum en aktiv medlem i föreningen och arbetade för att uppmuntra alla intresserade att förnya och publicera den gamla syriska kulturen. Han skrev nationalistiska sånger både på syriska och turkiska om denna förening”.

Att det var Naum Faiq och hans vänner som låg bakom grundandet av föreningen Intibah och att de gav ut en tidning med samma namn, det undviker Assad omsorgsfullt att nämna. Likaså undviker han att nämna att det handlade om assyrisk nationalism. Afrem Barsom brevväxlade också med sin gode vän Naum Faiq i tre decennier fram till dennes död 1930. Faiq bevakade fredskonferenserna på 1920-talet i sin tidning Bethnahrin, där vi hittar flera artiklar om eller brev av biskop Barsom, t ex brevet i april 1920 som omnämns här ovan, skrivet i hamnstaden Marseille när biskopen var på väg till Beirut.

Afrem Barsom var bildad och språkkunnig. Han gjorde tre stora rundresor i Mellanöstern, Europa och USA (1913, 1919, 1927) i sin jakt på gamla handskrifter, som han läste och katalogiserade. Han besökte alla stora bibliotek och museer i London, Paris, Berlin, Florens, Chicago m fl. Resultatet blev boken al-lu’lu al-manthur (1943) som Dolabani översatte från arabiska (1967). Den fick titeln Berule bdhire (spridda pärlor). Är det troligt att Afrem Barsom hade en så stark assyrisk nationalkänsla baserad på okunskap? Självklart var han inte okunnig om sin assyriska historia och sina rötter, men vi vet att han senare bytte fot och har inspirerat anti-assyriska revisionister som Assad.

När det gäller Assads påstående att även biskop Dolabani slutade använda benämningen assyrier när han insåg att den var felaktig, är det närmast ett hån mot Dolabanis eftermäle. Visserligen är det sant att Dolabani agerade politiskt korrekt efter att republiken Turkiet hade bildats och skyltade inte längre öppet med sin assyriska nationalism. Men ingen kan anklaga honom för att ha ändrat uppfattning om sina assyriska rötter, vilket flera personer som har levt i hans närhet kan intyga. Som en 35-årig munk vid Adanaskolan hade Dolabani skrivit brinnande patriotiska dikter. I en av dem knyter han an till Naum Faiqs berömda dikt där Faiqs högsta önskan är att begravas i sina fäders jord (Sende doğdum, sende ölmek isterim ey vatanim…).

Dolabanis skrev dikten Athliṭe (hjältar) som en hyllning till den mördade patriarken Mar Shemun Benyamin. Här följer den i min översättning till svenska:

Skriv på min gravsten

Detta är statyn rest till segerns och stolthetens ära

Må Assyrien glädjas och ungdomar överallt ropa

För att de i Khabur och Adur ska se

Att här ligger martyren i Assyriens famn

Att Mar Shemun, sanningens och fulländningens hjälte

Att hjältemodige Mar Shemun vilar här

Må hans ben framkalla vördnad och tårar

hos alla förbipasserande

För att de i Khabur och Adur ska se

Att här ligger martyren i Assyriens famn

Må mina ben vila i min gravplats

När vår moder Assyrien upplever sin räddning

Må de utsmycka runtomkring min grav

med fria och värdiga länder

med Assyriens trupper och med upplysta präster

I ett brev den 4 maj 1920 till assyrierna i USA, som Naum Faiq publicerade i Bethnahrin, skriver Dolabani bland annat följande om det assyriska barnhemmet i Adana:

”Efter att ha beskådat denna frukt av nationens möda frambragt på kort tid, anser jag mig börja skicka denna glada nyhet till den assyriska nationens söner och berätta om min glädje och i hopp om att få dela med mig med dem. Staden Adana, som på Shalmanasar III:s tid darrade av skräck för de assyriska arméerna, har på senaste tid blivit en tillflyktsort för deras fattiga”.

Dolabani kunde uppenbarligen sin assyriska historia och berättar [i andra brev] om Adanas forna historia på 1000-talet f Kr som en assyrisk utpost. Han skriver i brevet ovan inte ens den inhemska benämningen suryoye om det assyriska folket utan använder othuroye (som vi även har kunnat läsa i Huyodos första nummer 1921). Som vi redan har påpekat är Dolabani inte heller främmande för ett arameiskt arv. Men här syftar han i första hand på det språkliga och litterära arvet. Fortsättningen på brevets innehåll är följande:

”Där [i Adana] samlas människor från alla håll och staden liknar mest det gamla Babel med tanke på språkens mångfald. Assyrierna känner där en djup frustration inför utsikten att detta tillstånd kommer att vara. De betraktar det nationella språket som nationens livsluft. Om det uppväxande släktet inte lär sig det, kan man ta farväl av det arameiska folket (i brevets assyriska original på kthobonoyo finns denna fras över huvud taget inte med. Vi vet inte om Dolabani skrev brevet även på arabiska eller om det är en översättning, red a). De kan inte acceptera att deras barn blir utan uppfostran och skolutbildning utan förblir flyktingar och främlingar, okunniga om sin nations språk. De vill ha en bättring. Det första de har gjort är att öppna en grundskola, där man lär ut [klassisk] syriska och turkiska.//…//kan jag nämna vad några personer sagt när de på söndagarna sett eleverna promenera omkring på Adanas gator. Några säger att detta folk har vaknat och andra att de är assyriska föräldralösa barn. De är assyrier [Athuriler]”

Dolabanis avsikt med brevet var att be om ekonomisk hjälp för att utöka antalet elever i barnhemmet och trygga dess fortlevnad. Han fortsätter:

”Många löften om hjälp har getts av biskop Afrem Barsom, dr A.K. Yusuf och de lokala [franska] myndigheterna. Men målet uppnås inte med löften//…//Vi behöver större resurser//…//Jag har riktat föreningarnas, sällskapens och alla assyriers blickar mot denna plikt och detta nya bygge, över vilket det assyriska namnet glänser, tills det blir fullständigt återupprättat i utlärning och undervisning”. Dessa citat är översatta från Berhnahrins arabiska sidor.

Citaten och dikten ovan motsäger det som Assad påstår om Dolabani, som aldrig senare i livet tagit avstånd från sin assyriska patriotism. Dolabani verkade under hela sitt liv för enighet mellan olika assyriska kyrkor – till skillnad från patriark Barsom som skapade splittring och använde bannlysningsvapnet lättvindigt. Förutom att han bannlyste Farid Nazha, hotade han även att bannlysa patriarkkollegan i Österns kyrka [numera Östern assyriska kyrka] för att han följde Nestorius. Om Afrem Barsom kan vi säga att han senare i livet ändrade åsikt och ideologi och motarbetade den assyriska nationella rörelsen på alla plan. Dolabani däremot blev ålagd av sina överordnade patriarker att sluta undervisa assyrisk nationalism åt sina elever, men förblev trogen sina gamla ideal. Läs mer i min artikel Dolabani förbjöds att lära ut assyrisk patriotism. Läs också min artikel Patriarken som bytte fot.

Assyrierna i USA visste att Dolabani var en sann assyrisk patriot. Därför skrev de till honom om det kaos som patriark Barsoms hatiska inställning till namnet Assyrian hade skapat i det assyriska kollektivet i USA. Elias T Palakhs brev till Dolabani, är på tre A4-sidor och skrivet på osmansk turkiska med assyriska bokstäver, så som Naum Faiqs generation brukade göra. Brevets källa är Eliyo Dere som låtit dela det med sig. Vi publicerar dock här endast sista sidan av brevet, som återger Afrem Barsoms dikt. Dikten är skriven på kthobonoyo. Transkriberat till latinska bokstäver står det så här på sidan tre:

“Bunlara ne cevab verelim?

1928 senesinde kasıd resuli sıfatıyla Amerika’yı ziyaret eden patrikimiz haflelerde içtima’larda yazdığı neşideyi umume söyler.

Bugün o isimden ikrahi bilmem nasıl ta’rif edeyim, neşideyi sureti Beth-Nahrin at ithayk mothan makamı üzerindedir.

Aḥe rḥime oromoye                   genso shbiḥo d othuroye

aḥeb shubḥe umthonoye           ʿafeq neṣḥone mothoye

ʿEhad l neṣḥonayn qadmoye   ʿehad l iqorayn nahroye

w dilan malke othuroye              wa l yulfonayn d beth-urhoye

ʿEhad l iqor suryoyutho            wa l gaborayn da mshamhwotho

d eshtamah baynoth emwotho    b malfonutho wa b rabyutho

’Af ederseniz, zatınızı rencide etmek fikriyle bu yazıları yazmıyorum, ancak bu hastalıklara şafi ilaçlarınızdan istifade etmek kasdıyla yazıyorum. Ma’ ıl ‘ayle [ailece] ellerinizi öper ad’iya mabrürenizi iltimas eyleriz, barekhmor.

22 Nisan 1953

Mḥilo

Mshamshono Elias T Palak”

Översättningen lyder:

“Hur ska vi bemöta dessa?

1928, när vår patriark besökte Amerika i egenskap av apostolisk utsände, läste han upp följande dikt på olika välkomstmottagningar och möten. Jag förstår inte varför han hatar det namnet [Assyrian] idag. Dikten sjungs till melodin av låten Beth-Nahrin at ithayk mothan:

Mina kära arameiska bröder, av den ädla assyriska rasen

Älska nationella landvinningar, omfamna fosterlandets ära

Minns våra forna ärofullheter, minns våra mesopotamiska respektfullheter

Minns våra assyriska kungar, och våra lärosäten i Urhoy

Minns den respekterade syriskheten, och våra berömda hjältar

Som i världen välkända blev, så som läromästare och storheter

Jag ber om ursäkt om jag besvärar er. Det är inte därför jag skriver. Min avsikt är att hitta ett botemedel mot denna sjuka situation. Hela familjen kysser er hand och ber om era värdefulla böner till vårt beskydd. Barekhmor!

Den 22 april 1953

Tillgivne

Diakon Elias T Palakh”

Enligt författaren Abrohom Gabriel Sawme, hade Dolabani svarat på USA-assyriernas förfrågan och sagt att det enda adekvata namnet på engelska för både folket och kyrkan var Assyrian. Så säger Sawme i en intervju från 1994. Den går att se på Assyria TV.

Ps! Jag har inte angett alla källor i denna artikel. Utförlig beskrivning av hela ämnet med källhänvisning finns i min kommande bok Patriark Shakers arvtagare, i vilken patriark Afrems agerande beskrivs ingående ur olika aspekter – inte som Assad gör när han utelämnar det som inte passar hans politiska agenda.

Den 26 januari 2014 avled den assyriske prästen Bedros Shushe i Tyskland, 77 år gammal. Fader Bedros var en ovanlig präst inom syrisk-ortodoxa kyrkan. Makt och rikedom var han inte så intresserad av. Istället var han en patriotisk rebell som uppmanade det assyriska folket att stå emot kyrkoledningens vanstyre och maktmissbruk.

Allmänt känd som Qasho Bedros har denne modige man i hela sitt liv stått rakryggad inför ständiga påhopp från sin kyrkoledning och olika civila aktörer på grund av en frispråkighet och reformiver som är sällsynt bland prästerskapet. Hans mål var att förena kyrkan och nationen i kampen för överlevnad hos den utsatta assyriska nationen. Men motståndet blev övermäktigt och tvingade honom att ansluta sig till Vatikanen under åren 1991-2005. Motståndet bedrevs av reaktionära krafter, t ex mäktiga assyriska klaner från Midyat, som samarbetade med kyrkans ledning i kampen mot den assyriska nationella rörelsen. Denna kamp pågår än idag under täckmanteln av namnkonflikten.

Vem var denne rakryggade präst?

 Bedros Shushe föddes i Midyat 1937 av fattiga assyriska föräldrar i ett traumatiserat samhälle, som försökte återhämta sig från folkmordet Seyfo 1915. En ny era hade börjat i Turkiets historia med Mustafa Kemal Atatürks nya republik som försökte assimilera etniska minoriteter till turkar. Ett viktigt steg i denna assimileringspolitik var att förbjuda all undervisning utanför det turkiska utbildningsväsendet. De officiella assyriska skolorna stängdes 1928. I Midyat fanns dessförinnan fyra skolor i kyrkornas regi med lärare betalda av staten och befriade från militärtjänsten. 1934 utfärdades ett nytt påbud om assimilering när lagen om efternamn trädde i kraft. Alla medborgare skulle ges ett påtvingat efternamn och alla orter skulle få turkiska namn. Projektet sjösattes under en tid av två år och familjen Shushe fick efternamnet Öğünç.

Assyrierna i Turabdin fortsatte att ge sina barn undervisning i sitt eget språk, men under täckmanteln ”bibelstudier”. När unge Bedros var 5-6 år började han således lära sig sitt modersmål i dessa skolor. Samtidigt fick han undervisning i den turkiska folkskolan. Vid 16-årsåldern utsågs han till assyrisk lärare i byn Hah, varifrån hans släkt hade flyttat till Midyat ca 250 år tidigare. Ett år senare stationerades han som lärare i Sankta Shmunikyrkan i Midyat, där han blev kvar i sin tjänst i 15 år. Det var 1955 när Turabdin fick Afrem Bilgiç från byn Bote som ny biskop. Malfono Bedros utmärkte sig från sina föregångare genom sin radikalism och reformer i kyrkans tradition. Han var t ex den förste i Turabdins historia som bildade en flickkör som medverkade i söndagsmässan. Flickorna kunde till och med få läsa Paulus brev till församlingen. Han undervisade ett hundratal barn i alla åldrar, däribland ett 30-tal flickor. En annan ”nymodighet” från hans sida var att låta eleverna spela teaterpjäser vid nyår och andra högtider, som handlade om årstiderna eller den bibliska berättelsen om Josef i Egypten. För att lyckas med det hade han hela tiden stöd hos biskop Afrem i Midyat.

Så småningom lärde han sig också engelska självmant och började undervisa i det. Även muslimska högstadielever från stadsdelen Estel brukade studera engelska hos honom. Han fick fem turkiska lira per elev och månad – ett välkommet tillskott till en blygsam lärarlön som inte ens räckte till en egen bostad, berättar fader Bedros i en lång intervju med Jan Beth-Sawoce från 2001. Han berättar en anekdot om varför han började lära sig engelska. En gång stod han utanför butiken till urmakaren Suleyman dbe Qaste (Aktaş) när denne talade engelska med några turister. Malfono Bedros stod bredvid och lyssnade nyfiket utan att förstå något av samtalet. Då vände sig Suleyman mot honom och sade:

- Malfono, det verkar som du vill du placera dina sandaler bland fint folks skor.

Malfono Bedros tog det som en förödmjukelse, gick hem och lade sin hand på bibeln. Han lovade sig själv att han skulle lära sig engelska. Han stoppade 30 små stenar i fickan och flyttade över en sten för varje nytt ord han lärde sig på engelska. Varje dag lärde han sig således 30 nya ord. Men sätta ihop dem var svårare, berättar han. Det fanns också en kvinna i Midyat som hette Bahija som kunde engelska. Han fick lite hjälp av henne men, det mesta lärde han sig självmant genom turkisk-engelska böcker för nybörjade.

 Vid den här tiden, på 1950- och 60-talen, visste malfono Bedros ingenting om sina assyriska rötter eller om tiden innan hans folk hade antagit kristendomen. Nästan ingen annan i Turabdin var heller medveten om sin etniska härkomst eller fornassyriska förfäder, eftersom kyrkan för länge sedan hade betraktat sin forna historia som hednisk och fjärmat sig från det förkristna kulturarvet. Men 1967-68 fick han en unik bok hemskickad med posten. Författaren var bosatt i Brasilien och hette Abrohom Gabriel Sawme. Han var en f d elev hos Yuhanon Dolabani vid den berömda assyriska skolan i Adana i början av 1920-talet. Boken hette Kthobo d mardutho d Suryoye (1967) och beskrev ingående assyrisk historia, t ex hur kristendomen är baserad på våra assyriska förfäders tro och vilka stordåd de hade uträttat i mänsklighetens tjänst. Därmed lades grunden för den patriotism som malfono Bedros ville överföra på en vilsen kyrka som tog avstånd från sina anrika förfäder.

Malfono Bedros har också gjort en viktig insats i språkets tjänst när han med sin vackra handstil kopierade ett par hundra kyrkliga böcker som har använts runtom i Turabdin eller på andra håll. Gamla skrifter som användes i liturgin slets hårt och gick inte alltid att laga. I brist på tryckerier satt lärare som malfono Bedros och skrev av dem sida för sida, dag in och dag ut. Till och med bläcket var en bristvara. Så han gjorde eget av rostat vete. Jag har sett några böcker med min egen fars handstil skrivna i vetebaserat bläck. Det har en vacker mörkbrun färg och bleknar inte så lätt. Malfono Bedros skrev inte bara av texten i de gamla böckerna. Han band också den nya boken innan han lämnade den vidare till beställaren. Allt gjordes gratis. Även efter att han kom till Tyskland har han fortsatt med detta. Totalt kan det röra sig om 300 verk med hans egen handstil.

1969 kom han till dåvarande Västtyskland som gästarbetare. Men en av hans gamla vänner från tiden i Midyat, orientalisten Helga Anschütz, ansåg att hans kunskaper och kompetens bättre skulle komma till användning om han blev både präst och en sorts social rådgivare åt de assyriska gästarbetarna. Hennes kontakter inom den katolska kyrkan i Bayern ledde till att den lokale biskopen och andra potentater skrev till den syrisk-ortodoxe patriarken Yakub III i Damaskus om tillstånd. Patriarken gick med på det och 1971 vigdes malfono Bedros till präst av biskop Afrem i Midyat. Därefter tog han sin familj och flyttade till Tyskland för gott. Den katolska hjälporganisationen Caritas började avlöna fader Bedros, som blev den ende assyriske prästen för hela Centraleuropa (Tyskland, Schweiz, Österrike m fl). I nästan ett decennium kom han att tillbringa en stor del av sitt liv i tågresande mellan olika orter. På den tiden fanns inte heller några telefoner i gästarbetarnas hem. Så han brukade skriva brev eller vykort och meddela sin ankomst. Detsamma gjorde de utspridda församlingsmedlemmarna när de hade ett barn att döpa eller en annan religiös tjänst som behövde uträttas av fader Bedros.

Mot slutet av 1970-talet började andra assyriska präster stationeras i Tyskland och övriga länder, när invandringen av assyrierna till dessa länder hade ökat. Många av våra präster är kända för att törsta efter makt och pengar. I Turabdin var både präster och församling fattiga. Assyriska präster hade ingen lön, utan levde på bidrag från församlingen. Men i Tyskland och Schweiz fanns församlingsmedlemmar som hade det gott ställt jämfört med sina bröder i hemlandet. Således var det mycket attraktivt för en präst att bli stationerad i Tyskland eller övriga länder i Europa. Detta medförde att några präster och munkar i sin rivalitet började motarbeta fader Bedros, trots att han hade hjälpt många av dem när de var nyinflyttade. Munken Isa Çiçek , som var kusin till prästens fru, tillbringade långa tider i prästparets hem utanför Augsburg i början av 1970-talet. När han så småningom blev biskop för Centraleuropa 1979 och en mäktig spelare i kampen mot den assyriska nationella rörelsen, suspenderade han flera gånger fader Bedros från prästämbetet.

En annan präst från Midyat, som fader Bedros nämner vid namn i intervjun från 2001, nämligen Yahqo dbe Settike, hade angett fader Bedros och en österrikisk katolsk munk i Istanbul till den turkiska säkerhetstjänsten för statsfientlig verksamhet. Munken hette Broder Josef och var föreståndare för katolska tyska skolan i Istanbul. Prästen Yahqo hade bett fader Bedros att se till att hans son Sabri skulle få inträde till katolska skolan, men Sabri klarade inte inträdesprovet. Då hämnades prästen på sina kollegor genom falskt angiveri. Broder Josef blev utvisad från Turkiet och fader Bedros kunde inte besöka sitt älskade hemland på tre decennier. Flera andra assyrier – både präster som var agenter i den turkiska säkerhetstjänsten – och deras medlöpare bland gästarbetarna hade också angett fader Bedros till de turkiska myndigheterna. De anklagade honom för ”assyrisk separatism” och annan statsfientlig verksamhet. Någon assyrisk separatism har aldrig existerat i modern tid, men termen användes likväl av angivarna om de assyrier som var aktiva i det assyriska föreningslivet i utlandet. Fader Bedros dömdes i sin frånvaro av säkerhetsdomstolen i Diyarbakir, samma domstol som i år 2001 ställde fader Yusuf Akbulut till svars för hans uttalande att inte bara armenierna hade blivit offer för folkmordet 1915. Uttalandet hade han fällt i oktober året innan.

Men 1995 utfärdades tydligen en allmän amnesti och fader Bedros blev kallad till turkiska ambassaden i München där han delgavs både beslutet och hela underlaget till den makulerade domen. Där finns namnen på alla dem som falskeligen hade angett honom till turkiska myndigheter. Långt senare fick han också en skriftlig ursäkt av prästkollegan Aziz Günel i Turkiet, som jag i min kommande bok visar att han gick den turkiska säkerhetstjänstens ärenden. Där framgår också att Günel var en nyckelfigur i det organiserade motståndet mot den assyriska föreningsrörelsen i Sverige, Tyskland, Schweiz och andra invandringsländer.

Fader Bedros var alltså en eldsjäl som brann för den utsatta assyriska nationen, vars mäktigaste organisation – kyrkan – hade blivit infiltrerad av fientliga krafter som värvade kyrkoledare för att skapa konflikt bland assyrierna. Denna konflikt har fått etiketten ”namnkonflikten” men är i grunden ett politiskt verktyg för att söndra och härska, säger fader Bedros i intervjun från 2001. Han återger ett tydligt exempel på kyrkoledningens dubbelspel när han berättar om patriark Yakubs besök i Tyskland 1977. Redan 1971 hade patriarken och medföljande biskopar – däribland nuvarande patriark Zakka Iwas – varit gäster i fader Bedros hem i Tyskland. De döpte hans nyfödde son Ashur utan att protestera mot valet av detta namn, som de senare bekämpade ivrigt. Zakka Iwas själv heter för övrigt fortfarande Sanharib i sina ID-handlingar.

Men 1977 hade den assyriska rörelsen vunnit terräng bland de assyriska invandrarna i Västvärlden och assyriska föreningar och förbund började bildas i snabb takt. Regimer i Mellanöstern, däribland Turkiet, såg detta som ett hot. Samtidigt kände kyrkans ledning sin världsliga makt hotad av den sekulära nationella rörelsen. Av denna anledning lät sig olika assyriska kyrkoledare villigt värvas av dessa regimer och kampen antog en organiserad form i kyrkans regi. Kyrkan uppmuntrade därefter olika assyriska klaner till motstånd mot den assyriska rörelsen. När patriark Yakub kom till Sverige och Tyskland på besök 1977 var han beredd att bannlysa den assyriska sidans ledare i den uppseglande namnstriden. Fader Bedros berättar i intervjun att han var närvarande när både assyriska företrädare och deras motståndare bland klanledarna hade träffat patriarken. De samtalade med patriarken separat och fader Bedros bevittnade med egna ögon hur patriarken slängde bränsle på elden genom att spela ett falskt spel. Till assyrierna sade han att de var bildade och upplysta. De behövde inte bry sig om okunniga klanledare. När han träffade klanledarna sade han att assyrierna var parasiter som var ute efter att dela folket och skada kyrkan. Efter dessa möten ställde fader Bedros en befogad fråga till patriarken:

- Vilken sida vill du att jag ska följa? Patriarken svarade med tystnad, säger han.

Detta är bara ett konkret exempel på det stora dubbelspel hos kyrkoledningen som har fördjupat splittringen inom folkgruppen. Nuvarande patriarken har fortsatt i föregångarens spår men gått ett steg längre. Under patriark Yakubs tid var kyrkan en intakt organisation. Nu slits även kyrkan av interna splittringar. Patriarken själv har gjort sitt bästa för att underlätta splittringen inom syrisk-ortodoxa kyrkan genom att viga nya biskopar på löpande band och upprätta nya stift i de befintliga, både i Europa och i övriga delar av Västvärlden där det bor assyrier med syrisk-ortodox kyrkotillhörighet.

I början av 1980-talet var fader Bedros den ende prästen i Centraleuropa som vägrade acceptera biskop Isa Çiçeks okristna behandling av den assyriska sidan. Biskop Çiçek gjorde gemensam sak med sin biskopskollega i Sverige Aphram Abboudi. De två bestämde sig för att tolka kyrkomötets beslut från november 1981 godtyckligt och beslöt att vägra alla som var medlemmar i en assyrisk förening kyrkliga tjänster som dop, vigsel eller begravning. Till och med gamla föräldrar vägrades nattvarden vid högtider som påsk.

Biskoparnas krav var att man skriftligt skulle ta avstånd från medleskap i en assyrisk[1] förening. Den assyriska sidan vägrade förstås att skriva under ett sådant dokument och riskerade därmed att stå utan andliga tjänster. Det var då som fader Bedros i Tyskland och två andra modiga präster i Sverige ställde sig upp och trotsade sina överordnade biskopar. De andra var fader Mounir Barbar i Hallonbergen i Stockholm och fader Issa Naaman i Västerås. Den senare avled 2003. Dessa tre präster hävdade att behandlingen av den assyriska falangen stred mot Jesu sanna lära och såg till att den assyriska sidan inte blev utan kyrkliga tjänster.

Efter ett framgångsrikt motstånd från den enade assyriska fronten backade kyrkans ledning och kyrkomötet beslöt 1983 att alla var välkomna att åtnjuta kyrkans tjänster. Enda villkoret som sattes upp var att de som tillhörde assyriska eller arameiska föreningar inte fick ingå i kyrkostyrelserna. Men i praktiken hölls bara de assyriska medlemmarna utanför kyrkans lokala styrelser. Arameiska föreningsmedlemmar kunde obehindrat operera i kyrkans domäner, sedan de kände ett stöd från tongivande biskopar, under ledning av biskop Hanna Brahim[2] i Aleppo. Till saken hör att kyrkomötet i november 1981 hade beslutat att acceptera endast beteckningen syriska om såväl kyrkan som folket och språket. Men under det senaste decenniet har flera kyrkor öppet hängt upp den arameiska flaggan i sina lokaler, utan att vare sig patriark Zakka Iwas eller kyrkomötena har reagerat.

Den assyriska folkgruppen är alltjämt splittrad i olika fraktioner, som bekämpar varandra. Sedan gammalt är också folket delat i olika kyrkor. Fader Bedros var mycket medveten om och förbittrad över denna splittring. På Jan Beth-Sawoces fråga om han trodde att assyrierna i framtiden skulle kunna upprätta en egen stat för att överleva som nation, svarar han att de olika assyriska kyrkorna måste förenas först. Annars blir det svårt. Han manade därför till enighet inom de sju kyrkor i Mellanöstern som har assyriska rötter, så kallade syrisk-talande kyrkor: Syrisk-ortodoxa kyrkan, Österns assyriska kyrka, Österns gamla kyrka, Kaldeiska kyrkan, Syrisk-katolska kyrkan, Melkitiska kyrkan och Maronitiska kyrkan. Det finns också protestantiska assyriska kyrkor.

Men kyrkoledarna i dessa kyrkor kommer inte självmant att sträva efter assyrisk enighet, om inte ett starkt krav kommer från församlingsmedlemmarna, säger fader Bedros i en röst till eftervärlden som för alltid kommer att klinga i våra öron, trots att han själv har lämnat jordelivet. Må hans själ vila i frid!

Ps! För ytterligare information om fader Bedros gärningar och kamp mot korrumperade kyrkoledare, vill jag hänvisa till program i Assyria TV.. 

Massoud Barzani, KDP-ledare och president i den kurdiska autonomin i Irak (KRG), gjorde nyligen ett historiskt besök i Diyarbakir i sydöstra Turkiet. Det är första gången som Barzani besöker staden som är tänkt som huvudstad i en framtida kurdisk stat. Diyarbakir är också ett starkt PKK-fäste. Det pågår en bitter maktkamp mellan Barzani och PKK-ledaren Abdullah Öcalan som försöker bilda oheliga allianser i Mellanöstern. KDP är allierat med Turkiet, Israel, USA och andra viktiga aktörer i Västvärlden, medan PKK söker stöd hos shiaregimer som Iran, Bashar Assad i Syrien och Nouri al-Maliki i Bagdad. Malikis armé hjälpte nyligen PKK:s systerparti i Syrien PYD att driva ut islamistiska grupper från området Tel Kochar som gränsar till Irak. Den syriske presidenten Bashar Assad samarbetar också med PYD.

I den heta kurdiska maktkampen vill den turkiske premiärministern Erdogan förstås utnyttja tillfället för att utvidga klyftan mellan de två tongivande kurdiska ledarna. Besöket i Diyarbakir ska därför ses i ljuset av denna maktkamp, där Barzani och hans värd Erdogan ville slå två flugor i en smäll; köra över PKK och legala kurdiska partier som BDP genom att framställa Barzani som den ende ledaren för kurderna, samtidigt som man främjar handeln mellan Turkiet och KRG som nu är större än mellan Turkiet och Tyskland.

Erdogan och Barzani har alltså en gemensam motståndare i PKK och vill bryta dess starka dominans bland kurderna i Turkiet. Sannolikt är en sådan politik sanktionerad av USA och en del andra västländer, där oljan spelar en central roll. Erdogan och Barzani påstod vid besöket i Diyarbakir att olja från kurddominerade områden i Irak kommer snart att flöda ut i marknaden via Turkiet – något som Bagdadregeringen länge försökt förhindra, men utan resultat.

Erdogan verkar också tillämpa synsättet att den hand som inte går att bita får man kyssa. Turkiet har försökt stoppa en kurdisk autonomi i Irak men misslyckats. När Erdogan kom till makten vände han på steken och började samarbeta, vilket resulterade i att turkiska företag har obegränsad tillgång till marknaden inom KRG. Erdogan har också öppnat ett turkiskt konsulat i Arbil, vilket skänker en stämpel av erkännande.

Nyligen bildade även kurderna i Syrien en autonomi. Bakom den står PYD som i juli 2013 hade deklarerat sina avsikter om en egen autonomi och som har nu satt planerna i verket. Den fick samma struktur som KRG genom att man delade in området under kurdisk kontroll i tre ”kantoner” i norra Syrien, däribland Gozarto. Visserligen sägs det officiellt att autonomin är tillfällig, men hur kan en autonomi vara tillfällig när kurderna eftersträvar självstyre och i längden självständighet? Assyrierna är inte delaktiga i kurdernas utspel och fortsätter att ta till flykten, eftersom de upplever större otrygghet för varje dag. De enda assyrier som är inblandade i den kurdiska autonomin är resterna av den s k Dawronoye-gruppen som tidigare var en del av PKK, hoppade av 2004 och nu verkar ha hittat tillbaka. Men det rör sig om en marginell grupp assyrier som saknar förankring bland assyrierna i Gozarto, säger Mellanösterexperten Sleiman Yousef i Qamishlo till Assyria TV.

Från turkisk sida har president Abdullah Gül sagt att Turkiet inte kan gå med på någon kurdisk autonomi i Syrien, eftersom landet inte får delas. Turkiet håller också på att resa en hög betongmur längs vissa sträckor av gränsen till Syrien för att försvåra kontakterna mellan kurder på båda sidor. Men det hela kan sluta på samma sätt som i Irak. Om Erdogan och Gül inser att protester och murar inte hjälper, då kan de börja samarbeta även med syriska kurder.

Det finns också en teori som går ut på att Erdogan kan ha varit med på noterna och gjort upp om saken med t ex USA. Överenskommelsen skulle kunna gå ut på att låta kurderna i Irak och Syrien bilda egna självstyren och kanske en framtida stat, men där Turkiet inte berörs. Alltså att de turkiska kurderna inte får bilda något autonomt område, annat än att ge dem deras kulturella rättigheter. En sådan överenskommelse är inte långsökt. Erdogan nämnde vid besöket i Diyarbakir för första gången ordet ”Kurdistan” i sin mun. Sannolikt menar han då områden utanför dagens turkiska gränser. Men han sade det inte rent ut eftersom han vill ha kurdernas röster i valet i mars 2014. Den största delen av kurderna i Mellanöstern bor i Turkiet. Majoriteten verkar föredra PKK och dess legala partier som sina representanter, inte Massoud Barzani.

Om Erdogan verkligen vill fullfölja den fredsprocess som inleddes i mars 2013, då ett uttalande från den fängslade PKK-ledaren Öcalan hade lästs upp inför en miljonpublik i Diyarbakir, då skulle han inte behöva nonchalera både PKK och BDP genom att låta Barzani utge sig som kurdernas ledare nummer ett i hjärtat av PKK:s territorium i Diyarbakir. Om Erdogan är ute efter verklig fred med kurderna har han ingen anledning att gå över ån efter vatten.

 USA:s hot att angripa Syrien militärt hänger alltjämt i luften. Barack Obama är nu tillbaka för att bearbeta opinionen på hemmaplan och övertyga kongressen att bifalla ett angrepp. Utrikesminister John Kerry var nyligen på ett möte med EU:s utrikesministrar i Riga för att samla stöd för ett angrepp. Alla 28 utrikesministrar säger att det är regimen i Syrien som är ansvarig för den kemiska gasattacken mot civila och att åtgärder måste vidtas, men de vill avvakta FN-inspektörernas rapport. Denna rapport har dock ingen betydelse för beslutet om militärt angrepp, eftersom inspektörernas uppgift är att fastställa om kemiska vapen har använts eller ej. De kommer inte att peka ut vem som avfyrade den dödliga gasen. Därför är det ett spel för gallerian när EU:s utrikesministrar använder ett sådant argument.

 Som bekant försökte även president Obama övertala G20-mötet i S:t Petersburg att ställa sig bakom ett militärt angrepp mot Assadregimen. Han fick stöd av 12 av de 20 medlemsländerna, men Rysslands president Putin vägrar kategoriskt böja sig och säger att han är beredd att försvara de ryska intressena. Vilka är dessa intressen? Det är att ha tillgång till en hamn i Medelhavet (Tartous), sälja så mycket vapen som möjligt till Assad och hans vänner, visa att även Ryssland är en stormakt att räkna med genom att dirigera ryska krigsfartyg till östra Medelhavet.

Men det finns en annan sida som inte kommer på tal; de ryska gasleveranserna till EU hotas av att man lär ha funnit stora gasreserver under jorden i närheten av Damaskus. Om regeringen i Syrien inte är ryssvänlig kan den komma att sälja gas till EU-länderna billigare, vilket rör sig om stora belopp i förlust för Ryssland. Rysk gas binder ju också EU till Kreml på ett politisk-ekonomiskt plan och skulle kunna användas som påtryckningsmedel den dag Ryssland inte får igenom sin vilja. 

 Israel känner sig sedan länge hotat av Iran och befarar att iranierna kan färdigställa atomvapen som skulle kunna utplåna Israel. Därför vill israelerna förmå USA att slå ut Irans möjligheter till kärnvapen innan det är för sent. Den pro-israeliska amerikanska lobbygruppen AIPAC har skickat ut hundratals aktivister för att försöka förmå ledamöterna i kongressen att stödja ett amerikanskt ingrepp, och säger att "USA måste skicka ett starkt budskap till Iran och Hizbollah", enligt Aftonbladet.

En eventuell attack med amerikanska tomahawkmissiler mot Damaskus vore, enligt vissa bedömare, ett sätt att avvärja hotet som kan komma mot Israel från Syrien och Hezbollah i södra Libanon. Om Israel eller USA attackerar Iran, ska Syrien och Hezbollah inte få fria händer att skicka sina missiler mot Israel.

 Men analytiker som George Galloway tror att det är vad som kommer att hända, om USA angriper Syrien, d v s att Assadregimen och Hezbollah kommer att rikta sina vapen mot Tel Aviv bara några timmar efter USA:s angrepp. Om och när det sker är det sannolikt att Israel kommer att svara på angreppet och dras in i kriget. Då är risken för en utvidgad konflikt i regionen överhängande. Galloway befarar ett nytt krig mellan Israel och arabvärlden och då skulle oljan kunna användas som ett viktigt vapen i krigföringen, så som den gjorde 1973. Iran skulle kunna blockera Hormuzsundet, där all olja från persiska viken passerar.  Likaså Suezkanalen kan komma att blockeras. Då kan en liter bensin komma att kosta 200 kr. Skulle världsekonomin klara en sådan chockhöjning av oljepriset?

Obama talar om ett kort och begränsat anfall mot Syrien. Men det kan mycket väl urarta och USA kan tappa initiativet. Vad kommer då Obama att göra? Han måste löpa linan ut och försöka reda ut det hela. Han går ju ut i krig för att rädda nationens ära, för att citera USA-experten Erik Åsard i Aftonbladet. Då kan även Ryssland komma in i leken och försvara sina intressen (inklusive gasfyndigheten i Damaskus) på militär väg. Kina kan komma att dras in, eftersom oljan är ryggraden i landets ekonomi. Kina säljer också vapen till Assadregimen och har ett eget intresse att bevaka. Vid ett sådant scenario är det stor risk att världen dras mot ett storskaligt krig, kanske ett tredje världskrig. Det vore främst en reaktion mot den amerikanska hegemonin som uppträder arrogant och maktfullkomligt. De som reagerar kommer att vara ryssar, kineser, indier och andra som vill konkurrera med USA om makten i världen.  

 Efter andra världskriget började det kalla kriget med Sovjetunionen . Så länge det varade rådde en så kallad terrorbalans i världen, där ingen vågade angripa den andra sidan. Men när USA blev ensam herre på täppan, började det agera egenmäktigt och strunta i regelverket kring FN när det inte faller i smaken. Det är detta som kan tända gnistan som ingen kan kontrollera. Andra aktörer vill också ha ett finger med i den globala leken och finner sig inte i en amerikans dominans hur länge som helst. Historien upprepar sig ständigt. Människan har inte förändrats när det gäller kampen om makt. Det är bara vapnen som är annorlunda.

 Historien lär oss att när ett imperium agerar så arrogant, har det sett sina bästa dagar och dras sakta men säkert mot sitt förfall. Imperier är mest sårbara när de är på höjden av sin storhetstid, så som den danske assyriologen Mogens Trolle Larsen skriver om det assyriska imperiet i boken Gudens skugga. För då tror de att de är oövervinneliga. Det assyriska imperiet varade i mer än 1 200 år (1800-t till 600-t f Kr). Det amerikanska imperiet är mycket ungt i en sådan jämförelse och tenderar redan att dras mot sitt slut. Amerika var en gång i tiden ett blomstrande frihetens land, som till och med Naum Faiq berömde i en dikt från 1926, där han jämförde New Yorks och Nineves storheter. Idag har USA tappat mycket av sin glans och trovärdighet – inte minst på grund av dess oreserverade stöd till förmån för Israels säkerhet. 

Nyligen högtidlighöll assyrierna 80-årsdagen av Simelemassakern, bland annat i staden Ankawa som ligger inom den kurdiska autonomin KRG i norra Irak. Presidenten i KRG Massoud Barzani skickade i samband med detta ett brev till assyrierna, men han betecknar indirekt de assyriska martyrerna som martyrer i ”den kurdistanska befrielsekampen”. Barzanis uttalande är därför ett inslag i en aggressiv kurdifieringskampanj mot assyrierna.

Kurdiska ledare med Barzani i spetsen kräver att Västvärlden erkänner Saddams mördande av kurder som folkmord. Men kurderna själva har mycket blod på sina händer eftersom flera kurdiska klaner deltog aktivt i mördandet av sina kristna grannar under folkmordet Seyfo och andra massakrer både före och efter. Kurdiska företrädare (från Turkiet) har förvisso bett om ursäkt. Senast var det Kurdiska riksförbundet i Tyskland när ett Seyfomonument restes i Belgien. Men assyriska organisationer kräver ett officiellt erkännande och en ursäkt av KRG:s president Barzani. Kurderna har inget eget land och KRG är därför det närmaste man kan komma en egen stat än så länge.

Barzani har aldrig tidigare uttalat sig om ämnet men den 7 augusti 2013 när assyrierna i Ankawa högtidlighöll 80-årsminnet av Simelemassakern, bröt Barzani tystnaden och skickade ett brev som även publicerades i KRG:s officiella hemsida. (En engelsk översättning finns att läsa på Facebook). Men i stället för att be om ursäkt för kurdernas deltagande i såväl Seyfo som Simele (massakern leddes av den kurdiske generalen Bakr Sidqi), strör Barzani mer salt i såren. Han skriver bland annat så här:

”Med anledning av den kaldeiska-syriska-assyriska martyrens dag, vill jag framföra min vördnad till dessa martyrers själar och alla martyrer i den kurdistanska befrielserörelsen. Jag vill också uttrycka mina hjärtliga kondoleanser till familjerna till offren för denna hemska, stora massaker som utfördes av den dåvarande irakiska regimen”.

Vad menar han egentligen när han gör en sådan koppling? Skulle assyriska martyrer i Simele ha varit en del av den kurdiska befrielsekampen? Han säger det inte rakt ut, men det går ju inte att tolka det på annat sätt. Genom ett sådant uttalande hånar Barzani hela den assyriska nationen, eftersom han fullföljer en kampanj för att kurdifiera den assyriska frågan. Den uppmärksamme läsaren frågar sig också varför Barzani använder vårt folks namn på ett sätt som mer påminner om religiösa namn av assyriska samfund (kaldeiska, syrisk-ortodoxa (suryani) och assyriska kyrkan). Svaret är att denna kombination är Barzanis egen produkt för att beteckna assyrierna som kristna kurder eller kristna ”kurdistanska” medborgare i KRG, som snart förväntas bli ett självständigt land.

På senare år har vi sett ett trydligt mönster bland kurdiska ledare och intellektuella som bedriver en aggressiv kurdifieringskampanj i syfte att skapa en falsk kurdisk historia. De gör det enkelt för sig genom att helt enkelt ersätta ordet ”Mesopotamien” med ”Kurdistan” och påstår därmed att ”Kurdistan är civilisationes vagga”. Så står det t ex på en skylt som visar vägen till assyriska fornlämningar i Khens som kung Sanharib lämnade efter sig på 700-talet f Kr. Kurdiska intellektuella skriver också artiklar med samma budskap. För några månader sedan spred en kurdisk student i Uppsala, Necati Kanat, en propagandistisk artikel av denna sort på Newsmill, där han bla säger:

”…civilisationen uppstod i Mesopotamien (Kurdistan). Därmed uppfanns också t.ex. matematik, aritmetik, skrivkonst, bevattningssystem, hjulet m.m. som ett led i denna civilisationens utveckling. Det började med små byar längs Eufrat och Tigris floderna i Kurdistan och övergick till städer, kulturer, kungadömen och riken”. 

Barzanis brev visar att inte ens våra assyrska martyrer får vara i fred för kurdisk historieförfalskning. Förolämpningen blir naturligtvis så mycket större när gärningsmännen bakom massakrer och folkmord av assyrierna ofta var kurder. Här är bara några exempel:

1843 och 1846 mördade de kurdiska klanledarna Bedr Khan och Nurullah tiotusentals assyrier i Hakkari och Turabdin. De var i maskopi med den turkiske sultanen och utförde jobbet. När de sedan reste sig mot centralmakten togs Bedr Khan till Istanbul och förvisades till Kreta, men  hans kusins söner Izaddin Sher och Masur Beg fortsatte mördandet av assyrier i Turabdin 1855, innan de avrättades av sultanen.

Sultan Abdulhamids Hamidiyetrupper, som 1894-96 mördade omkring 200.000 assyrier och armenier i städerna Omid, Urhoy mfl var också kurder.

20 år senare, 1915, deltog olika kurdiska klaner aktivt i folkmordet Seyfo och många klanledare blev dessutom rika godsägare efter att ha tagit assyrisk mark med våld. De tog också assyriska kvinnor och flickor som hustrur gratis. Annars kostade det mycket att ”köpa” sig en eller flera fruar, då hemgiften var hög. Summan berodde på hur vacker kvinnan var. Samma system gäller än idag på många håll bland kurderna. Några samvetsgranna ättlingar till dessa kurder har i modern tid velat återlämna den konfiskerade egendomen, men det är bara en god gest som befriar individen från samvetskval. I praktiken saknar den betydelse för assyrierna själva.

En av ledarna i den assyriska befrielsekampen vid första världskriget, patriark Mar Shemun Benyamen, mördades av den kurdiske ledaren Simko i mars 1918. Mordet skedde i ett svekfullt bakhåll just när Mar Shemun och hans följe hade satt sig på sina hästar för att rida hem. De hade förhandlat med Simko i hans eget hem, men han hade placerat prickskyttar på taket. Mordet blev ett dråpslag för den assyriska befrielsekampen, som nu Barzani vill beteckna som ”kurdistansk”. Dessutom har nu KRG börjat kalla gator efter Simko. Uppenbarligen betraktas han som en hjälte i Barzanis ögon.

Den general som anförde de irakiska trupperna i Simelemassakern 1933 var kurd och hette Bakr Sidki. Han hade dessförinnan varit officer i den turkisk-osmanska armén och deltog med största sannolikhet även i folkmordet Seyfo.

Allt detta känner Barzani väl till, men det bekymrar honom föga och en officiell ursäkt verkar inte finnas i hans kalender. Men sanningen kan inte förtigas, även om den kortsiktigt kan förvrängas. Kurdiska ledare och intellektuella behöver inte ta till så drastiska metoder som historieförfalskning för att bilda ett eget land eller egna autonomier. Deras antal och deras stöd från Västvärlden kan räcka gott och väl. Om vi assyrier till slut blir tvungna att leva som medborgare i en eventuell kurdisk stat, låt oss då känna oss stolta över vår identitet och leva i fred med vår omgivning. Alla människor vill ju leva i fred och harmoni. Ockupationsmakter har också skyldigheter gentemot de ockuperade nationerna.