Assyrisk identitet, historia och politik

ISIS - a tool for the U.S. and its allies?

Kategori: Allmänt

 The leader of ISIS, Abu Bakr al-Baghdadi in his first picture after declaring himself as the leader of Isamic Caliphate. Documents released by Edward Snowden state that ISIS was created by USA, UK and Israel.

The brutal Islamist terrorist organization ISIS is said to be conducted by the U.S. and its allies as a tool to redraw the Middle East map. Even the regime in Syria is suspected to have been in agreement with ISIS in some way. Below I have gone through various media that shed light on the game behind ISIS.

ISIS[1] has recently spread fear among non-Sunnis in the Mosul area. On July 19, 2014 they forced the last Assyrian famillies to leave Mosul. Prior to this, the population of Syria witnessed horrific scenes during the past year with ISIS as an actor. This has meant that Christians have fled away in thousands to seek shelter elsewhere. And now, ISIS has intensified its attacks in northern Syria in order to take control of various oppositional forces but also of oilfields. But what's behind all this? Is it a newborn Islamist anger against non-Muslims or is ISIS a cover for a larger plan? And what is the Christian West doing to save Christianity in the Middle East?

We know that the West cares more about their finances than their Christian brothers in the Arab world. It is also wellknown that the West could sell ten thousand Christians for a barrel of oil. But the fact that the foremost democracies in the West, such as the U.S., would create and direct brutal Islamists and ignore when they murder and expel the Christians, it sounds like a strange idea. However we should not forget that the political game where the map is being redrawn, is a dirty game, where unholy alliances formed crisscrossing and where the aim justifies the means. Major powers and local actors can make deals over the heads of the citizens and the weaker groups are paying the price.

Renowned Lebanese Professor Walid Phares in the U.S. writes in a long analysis of the current situation in the Middle East under the title The Lost Spring that the U.S. has made up with Iran, how the question of Syria should be handled. Therefore the U.S. did not attack Syria in the summer 2013. Phares writes:

”The decision had already been made a year ago that a deal would be cut with the Iranian regime. If one has a deal, one is not going to enter into a war with the allies of the Ayatollah, such as Syria. That would kill the deal. These advisors and the pro-Iranian lobby in Washington are not made up only of Iranians. They are made of financial interest groups. For all these years there has been the idea that if we cut a deal with the Iranian regime, they will stabilize Iran, Iraq, Syria and Lebanon. When the Iranians moved in to Syria, Hezbollah moved in. When both moved in, al-Qaeda moved in. That was the end of civil demonstrations”, said Walid Phares.

Assad's regime and ISIS

Regarding ISIS, political observers believe that its leadership and the Assad regime have agreed and worked together on common issues. ISIS has introduced Islamic Sharia law in the province of Raqqa and forced the Christians to the Muslim sheltering tax Jizya. Those who do not agree must either convert to Islam or leave their homes. So far we are aware of what happened. But during the war, ISIS has not attacked the regular Syrian army. Why? If they oppose the regime should they end up in conflict with it. The only major clash occurred on July 19, 2014 near Homs where ISIS killed 270 soldiers of the regim before taking control över a field of natural gas, accordint to Swedish newspaper Aftonbldet.

Observers also believe that the Syrian government is supposed to use ISIS as a tool to attack the PKK autonomous areas in northern Syria. Currently there are intensive battles between ISIS and the PKK's Syrian department PYD in the city of Kobane outside Aleppo. Kobane is one of three "cantons" that PYD has declared as autonomous. Even Turkey and Barzani have the same objective to prevent  the PKK’s plans for an autonomous region in Syria. More on Turkey and Barzani's stance on this issue can be read in the Turkish newspaper Cumhuriyet Gazetesi of July 16, 2014. Here we can see the interests of Syria and Turkey about a common enemy, even though the Assad regime conciders the Turkish Prime Minister Erdoğan as a bitter enemy. The Syrian government sees Turkey as the greatest actor that supports various Islamic terrorist groups who have created chaos in Syria. Cumhuriyet writes on July 17, 2014 that the city of Urfa (Urhoy) is the base for ISIS and its mercenaries are shipped from there over the border into Syria, to fight PYD forces in Kobane. Turkish press has over the past year highlighted a series of revelations that Turkish intelligence shippes weapons and mercenaries to various terrorist groups in Syria.

Regarding the expulsion of the Christians from Syria, of course we can not say that the Assad regime would like to see the country depleted of its Christian population, as the majority has given the regime their support for many years. Some of the countries that control ISIS perhaps do not see Christians as a primary target, but the terror group's progress has nevertheless meant that Christians have had to pay the price. The goal justifies the means.

Germany's role in jihad 1914

In the modern history, we can see a parallel to this in the beginning of World War I, when the Christian Germany called on its ally Turkey to declare jihad (holy war), according to genocide researcher Dr. Gabriele Yonan in Berlin. It got the result that Christian Assyrians, Armenians and Greeks were subjected to an outright genocide carried out by fanatical Muslims (mainly Kurds). The thing is that the Young Turk leaders who issued the order about mass deportation and mass murder of Christians, were secular Turks who did not care much about religion. They were educated in Paris and Berlin and were influenced by the European idea of a secular national state. But they took advantage of the religion’s inherent power to enforce the genocide.

Why did the Germans want Turkey to declare Jihad? The Germans' intention was not to hurt their Christian brothers in Turkey. Jihad was a tactical game to win major Muslim groups on their own side, whom were under British or French rule in different parts of Asia and Africa. The Germans' goal was that these Muslims would rise up against France and Great Britain, i.e. the  enemies of the Germans if they will join Jihad. The consequence was that the Christians of Turkey suffered very hard of the German act, Dr. Gabriele Yonan stated during her lectures in Sweden 2001.

Israel's security

Mesopotamia, the cradle of civilization, has experienced several conquests and new masters for the last three millennia. But the indigenous people have never been so close to extinction from their native land. Assyrian culture and history is on the brink of annihilation. But it does not seem to bother the actors involved. In summer 2006, I wrote a debate article entitled "Will Israel create an allied Kurdish state in the Middle East?". It was published in The server to this website is off for now. In short, the message was that the Assyrian existence in Assyria seems to weigh less in the context when big actors like Israel seeking to secure their safety and their future business opportunities in the Middle East. This can best be done by a Kurdish ally state that controls a major part of the oil in Iraq. Some Israeli readers reacted strongly on my article. Today the country's top leaders, President Shimon Peres and Prime Minister Benjamin Netanyahu, admit that an independent Kurdish state in Iraq is Israel's main alternative (Reuters June 26, 2014).

Snowden about ISIS

In fact, Israel is said to be the key player in the creation of ISIS. Documents that Edward Snowden has revealed and quoted by the International Business Times (IBT) July 15, 2014 alleging that ISIS leader Abu Bakr al-Baghdadi has been trained by the intelligences of the U.S. and Britain, in collaboration with the Israeli Mossad. Other reports indicated previously that the U.S. trained ISIS recruits in 2012, but the White House has not commented on it, writes the IBT, adding:

“As per a report in Gulf Daily News, Snowden revealed that the US, the UK and Israel drew up a plan to protect the Zionist entity, by using a strategy called ‘the hornet's nest’. The strategy was to get all the terrorists together in one place under an Islamic slogan and engaging them in a war far from Israel. In the documents leaked by Snowden, it claims that the ISIS was made for ‘the protection of the Jewish state’, and thereby keeping the enemies of Israel engaged”. 

On July 4, 2014 the Turkish newspaper Özgür Gündem writes that ISIS' rampage in the Middle East is sanctioned by U.S., Israel, Turkey and Barzani's KDP. Özgür Gündem is close to PKK and its reporter Akif Serhat refers to an unnamed diplomat, who claims that a secret meeting was held in Amman, Jordan, on June 1, 2014. The meeting was attended by representatives from the U.S., Israel, Turkey, Saudi Arabia, Jordan, KDP, Kurdish Islamist Ansar al-Islam of Mullah Krekar and Iraqi Baath Party, along with several Islamist terrorist groups. The newspaper reports a list with the names of the participants.

A week later, the ISIS took control over Mosul. According to the source of Özgür Gündem Iran became aware of this plan and warned Massoud Barzani for continuing his support to ISIS. The diplomat quoted by Özgür Gündem made then the following analysis of the creation of ISIS (translated from the Turkish original):

"The U.S. and Israel want to exploit the chaos in Syria to enforce their plans. There are forces that are no longer under their control. They also have serious problems with their closest allies. This means that they risk losing control over the developments in the Middle East. They fear that the chaos in Syria could spread to the rest of the Middle East. Therefore the U.S. and Israel want to create opportunities to exploit the warring parties for their own purposes”.

ISIS changed the power balance in Syria

In the shadow of the ongoing Israeli attacks on Gaza, where the international media attention is directed to Palestine, ISIS is changing the balance of power in war-torn Syria, writes The Independent on July 17, 2014. ISIS is attacking both Kurdish PYD and Jabhat al-Nusra along with other opposition groups, in order to take control of the opposition. ISIS is also targeting the oilfields in northern Syria. They have recently conquered the oil-rich city of Dier-ez-Zor on the Euphrates, and killed the commander of Jabhat al-Nusra. They have been welcomed by local Sunni Arab clans by promising them shares in the oil, according to the Independent which adds:

“The recent Isis advances in Syria, following victories in Iraq last month, are altering the balance of power in the whole region. The opposition military forces not aligned with the Syrian government or Isis are being squeezed out of existence, making obsolete the US, British, Saudi and Turkish policy of backing groups hostile to both Assad and Isis”.

ISIS will not attack Israel

The last days of Israeli bombing of Gaza has also led to ISIS has been asked why they do not attack Israel to defend their Muslim brothers. ISIS has responded on Twitter that they will not attack Israel as long as the Israelis do not interfere in fitne (classical Muslim civil war). What is meant by fitne in this case, ISIS has not explained closer, writes the Turkish newspaper Yeni Akit. According to other statements in media, ISIS have answered that God had not commanded them to attack Israel. Their main enemy is the Shiites which ISIS regards as apostates from Islam.

Just days after ISIS took Mosul media reported that Barzani and ISIS had agreed on geografic interests and their common enemy was the Shiite government under Nuri al-Maliki. For that reason there was no direct confrontation between ISIS forces and Kurdish Peshmerga in Mosul or Kirkuk. Nuri al-Maliki himself claimed earlier that ISIS and Barzani had an agreement, but he was not taken seriously. The isolated fights that occurred outside the Assyrian city Baghdede on the Nineveh Plain were the result of a provocation  by the Kurdish elite troops against Sunni Arab villages east of the river Tigris. The Arabs were told to move to the other side of the river, according to the reports of the Assyrian Federation of Sweden.  

Various media that are close to Western interests give attention to daily atrocities of ISIS. Thus ISIS is shown as the biggest threat to the stability in the area. In fact, it seems that ISIS is a tool in the hands of the U.S. and its allies to implement their plans.

[1] Also called ISIL (Islamic state in Iraq och Levant) or just IS (Islamic state). Its abbreviation in Turkish is IŞID and in Arabic Da’esh

Mina debattinlägg från 2006

Kategori: Allmänt


 Mellanösterns karta ritas om?

Diskussionen om hur Mellanösterns karta kommer att se ut i den närmaste framtiden och hur olika folkgrupper reagerar är högaktuell i såväl turkiska, assyriska som arabiska medier. Den största reaktionen kretsar naturligtvis kring en eventuell statsbildning för kurderna med bistånd från USA och Israel. I ett sådant läge är Turkiets reaktion och makt något som debattörerna tvistar om.

Jag skrev därför ett inlägg i debatten den 29 juli 2006 efter att ha följt turerna i den assyriska webbtidningen Zindamagazine. I samma nummer av Zinda uppmanade assyriska ledare i Mellanöstern Israel att stoppa bombningarna av Libanon, av rädsla för att assyrierna åter skulle bli måltavla för arabiska och islamiska krafter.

En läsare i Israel vid namn Yavin Katz reagerade på innehållet i Zinda, särskilt på mitt inlägg, och skrev ett svar i det efterföljande numret av Zinda den 7 augusti under rubriken Why ask Israel to stop? (Varför be Israel stoppa bombningarna?) Du hittar det i direkt anslutning till mitt debattinlägg som följer här:

Kommer Israel att skapa en allierad kurdisk stat i Mellanöstern?

Debatten om Mellanösterns framtid och vad olika aktörer har i sikte, är i full gång på assyriska hemsidor som En av debattörerna är Mariam S Shimoun från Kanada med intressanta inlägg som If You Were Barzani och senast The Turkey FactorEnligt artikelförfattaren kommer Turkiet, så snart som amerikanerna har dragit sig tillbaka från Irak, att kasta sig in i leken för att till varje pris förhindra bildandet av ett ”Kurdistan”. Då kommer turkarna att inse värdet av trogna assyriska allierade, menar Mariam Shimoun och citerar britterna som har sagt att assyrierna var de mest pålitliga allierade i Mellanöstern. 

Visst ligger det något i denna analys - om det då finns några assyrier kvar att satsa på. Men resonemanget kan halta om Israel har bestämt sig för att skapa en kurdisk allierad stat som en sorts förlängd arm gentemot arabiska fiender. Om detta publicerade vi en artikel i Hujådå år 2000, där en judisk professor vid en föreläsning hade manat Israel att satsa på icke-arabiska minoriteter i Mellanöstern. Kurderna är en icke-arabisk minoritet. Är det denna strategi som vi ser frukterna av idag, när Israel har så täta kontakter med den kurdiska regionala regeringen (KRG) och utbildar t ex stridspiloter åt ett framtida ”Kurdistan”?

Mariam Shimoun verkar vara en mycket klarsynt person och hennes artikel If You Were Barzani (Zinda april 2006) är en av de bästa analyser jag läst om vår assyriska verklighet. Metoden att sätta sig in i motpartens situation och argumentera ur hans synpunkt, är pedagogisk och går hem hos läsaren på ett effektivt sätt. Vad skulle du göra om du vore i kurdledaren Masoud Barzanis kläder?

Men poängen med resonemanget är inte så mycket hur Barzani tänker och agerar, utan vad vi som assyrier gör i ett läge när Barzani och andra kurdiska ledare skapar splittring bland assyrierna för att härska. Mariam Shimouns svar på frågan är ett bittert konstaterande; istället för att se den stora faran med Barzanis agerande gentemot vår nations existens, håller vi assyrier oss sysselsatta med interna konflikter om vilken präst som är favorit, vilket namn vi kan anta och vilken gruppering som vet bäst. Med andra ord stoppar vi huvudet i sanden och kan inte, eller vill inte, inse situationens allvar.

Vad beror det på? Är vi som folk mindre medvetna om vår nationella identitet och dess värde? Eller är vi tillräckligt medvetna men föredrar den egna grupperingens intressen framför övergripande assyriska intressen?Jag tror att det handlar om en kombination av både okunnighet och opportun själviskhet. Detta är naturligtvis ingen specifik assyrisk egenskap. Det kan vara fallet hos många andra folkgrupper i samma situation. Men skillnaden ligger i att andra grupper har kommit längre och upprättat en politisk kraft som kan bemästra situationen och förena krafterna när det gäller nationens intressen.

Hos oss kan religiösa eller profana ledare liera sig med vem som helst utan att ta hänsyn till eventuella konsekvenser. Det är denna kraft som saknas bland oss assyrier. Vi har inte lärt oss av grannfolk och minoriteter i samma situation. De försök som har gjorts under de senaste decennierna har tillintetgjorts av mäktiga intressen, bl a genom infiltration och plantering av interna konflikter. Den assyriska rörelsen som startade i Sverige för 30 år sedan var ett sådant försök, som dock kvävdes i sin linda. Fruktlösa konflikter kring namnet är fortfarande ett hinder i vägen, t ex när vi ska enas om något så enkelt som texten på ett minnesmonument i Södertälje över Seyfo-offren.

För att återgå till frågan i rubriken, kommer den närmaste framtiden att utvisa om assyrierna över huvudtaget kommer att tillmätas någon betydelse när det nya Mellanöstern skapas. Två saker är då viktiga att komma ihåg;

1: Israels existens och dess framtida allierade är viktigare än ursprungsbefolkningens, t ex assyriernas, existens i Mellanöstern, sett ur ett amerikansk-israeliskt perspektiv. Bedömare som Mariam Shimoun menar att ekonomin blir till slut avgörande för USA:s agerande och dess val av koalitionspartner. Men erfarenheterna från de senaste årens turbulens i Irak pekar på att USA:s ekonomiska och politiska intressen kommer i andra hand när det gäller Israels framtida säkerhet. Orsaken är främst judarnas starka ställning i USA.

2: Assyrierna själva är inte förberedda på att ta tillfället i akt. Vi håller oss till våra barnsliga lekar kring präster och klaner och glömmer att tåget håller på att passera. Om och när nästa tillfälle kommer, finns det kanske inga assyrier kvar i Assyrien.

Det här låter kanske som svart pessimism, men realiteten går inte att bortse ifrån. Både vår religion och etnicitet är tyvärr faktorer som är ett hinder i vår väg för fortsatt existens i Mellanöstern. Vi befinner oss i ett hav av fientligt inställda muslimer som betraktar oss som Västvärldens medlöpare, medan västmakterna inte bryr sig om vår kristna tro. En del mäktiga krafter ser också vårt etniska ursprung som ett hot mot sina egna ambitioner. Visst kan vi förlita oss på Guds nåd, men vi måste vara värdiga sådan nåd. Historien visar oss att Gud satsar på de starka som tar vara på hans givna möjligheter. Hittills har vi dock inte lärt så mycket av historien.


Yavin Katz från Israel reagerar:  Varför be Israel att sluta bomba?

 Zindas rubriker av den 29 juli 2006 berättar för oss att “Assyriska kyrko- och parlamentsledamöter i Mellanöstern snabbt fördömer Israels attacker mot Libanon, av fruktan för repressalier från islamiska och arabiska regeringar och folkmassor”. Tack gode Gud att fruktan inte styr i Israel, Mellanösterns enda demokrati, där arabiska medlemmar av Knesset (israeliska parlamentet) kan stå upp och kalla premiärministern för mördare framför internationell media och sedan kan fortsätta leva sina liv utan fruktan för repressalier, under statens beskydd.

Vad gäller föreliggande fakta i detta fall, så korsade Irans agent i Libanon, Nasralla, en internationell gräns och gick in i Israel, dödade, sårade och kidnappade Israeliska soldater, som en avledningsmanöver, samtidigt som han bombade civila israeliska städer i norra Israel med ”katyush” raketer. Staten Israel beslutade sig för att försöka sätta stopp för denna sorts terror. De som samarbetar med Nasralla, och ibland även dessas grannar, blir lidande. Detta är beklagligt, men så fungerar alla krigshandlingar.

Augin Kurt frågar om Israel kommer att skapa en kurdisk stat. Han går även vidare och säger att ”Staten Israels och dess framtida allierades existens är viktigare än existensen för Mellanösterns ursprungsbefolkningar, såsom Assyrierna. USA:s ekonomiska intressen är i detta avseende sekundära. Den främsta anledningen till detta är de judiska gruppernas starka position i USA”.

Detta påstående tar oss 90 år tillbaka i tiden till ”Sions vises protokoll”, en falsk anti-semitisk publikation som påstods bevisa hur den internationella judenheten styr världen. Det sanna sorgliga beviset kom några år senare, under andra världskriget, när en tredjedel av den judiska nationen mördades av nazisterna och ingen i hela världen lyfte ett finger för att hjälpa till. USA vägrade till och med utföra ett barmhärtighetsdåd och bomba dödslägren. De starka judiska grupperna hjälpte inte heller här. 

Israel kan utbilda piloter – jag vet inte om så sker – på samma sätt som Israel kan utbilda någon i hur man driver ett mejeri eller klyver en atom. Vi har kunskapen. Men Israel kan inte skapa stater, vi är inte så stora. Israel kämpar fortfarande för att säkra sina egna gränser. Assyriska bröder; jag är inte arg, jag lider med er.

Zinda 7 aug 2006


Mitt svar: Det ligger i Israels intresse att skaffa sig vänner

Vår vän Yavin Katz förkastar påståendet om Israels makt att skapa en ny stat, i tider när landet ”kämpar för att säkra sina gränser”, skriver han i sitt svar och hänvisar till Hizbollahs raketanfall mot norra israel under sommarens Libanon-krig.

Jag har ingen anledning att ansluta mig till historierevisionister eller att ta ställning för eller emot de krigande parterna. Men jag har förståelse för att assyriska ledare i Mellanöstern är oroliga för sitt folk i tider när muslimska fundamentalister utnyttjar varje sådant tillfälle för att driva assyrierna på flykt från Mellanöstern.

Det är våra kyrkor som brinner ochvåra bröder och systrar som mördas när våra muslimska grannar känner sig uppretade av andras agerande, som vi inte är delaktiga i på något sätt. Men det är vi som folk som får betala priset för Västvärldens politiska agerande i Mellanöstern och andra delar av världen.

Min artikel i Zinda hade inget med kriget i Libanon att göra. Den råkade sammanfalla med ett upprop från kristna ledare för att stoppa kriget. Vad jag gjorde var att skriva ett inlägg i debatten om Mellanösterns närmaste framtid och särskilt den roll som Turkiet kan komma att spela i försöken att förhindra en kurdisk statsbildning i Irak med omnejd. Självfallet utgår jag som assyrier från det faktum att stormakterna, som är i färd med att rita om Iraks karta, inte ser ut att prioritera svaga grupper som assyrierna. En viktig poäng i min artikel är att vi själva inte förbättrar oddsen för att stormakter som USA ska hjälpa även oss assyrier, när vi är inbegripna i interna stridigheter och glömmer att tåget håller på att passera.

Israels fortsatta existens sägs vara i fara om vissa Israel-fientliga regimer i området får massförstörelsevapen. Då är det bara naturligt att en stat som Israel, som befinner sig i ett hav av fientligt inställda arabiska och muslimska massor, söker trygga sin framtid genom att skapa allianser med olika aktörer så som kurderna, som nu ser sin historiska chans att bilda en egen stat. För första gången i historien verkar de kurdiska ledarna ha satsat på vinnande häst och det kommer inte att dröja längre än till nästa år[1] när vi får bevittna en folkomröstning bland kurderna i Irak om de vill bli självständiga eller inte. Svaret är nästan givet; vem skulle tacka nej till självständighet. I det läget har kurderna, som det ser ut idag, en oerhört stark påbackning från USA och Israel.

Naturligtvis kan det hända många saker som sätter hinder i vägen. En sådan faktor är Turkiet, men till syvende och sist är det ändå stormakterna som brukar få sin vilja igenom. För oss assyrier är det oklart var vi kommer att hamna, om vi ställs under kurdisk överhöghet eller får en egen autonom region kring vår gamla huvudstad Nineve. Det kan också hända att vi inte får något alls, utan får nöja oss med att leva som medborgare där vi befinner oss.

Ett är i alla fall säkert: vi befinner oss mitt i den snabba processen där saker och ting händer runt omkring oss. Vi behöver alltså inte vänta i 50 eller 100 år för att få facit i hand. Den kommer mycket snart, kanske nästa år eller året därpå.

[1] Den tänkta folkomröstningen 2007 blev aldrig på grund av kurdernas anspråk på den oljerika staden Kirkuk. I juni 2014 tog kurdiska styrkor kontrollen över Kirkuk och nu kommer kurderna att rösta om självständighet, enligt Barzanis direktiv till parlamentet i KRG. 

Mustafa Barzanis planer för assyrierna

Kategori: Allmänt

Den kurdiske revolutuinsledaren Mulla (imam) Mustafa Barzani
En kall vinterdag 1967 fäller Mustafa Barzani följande kommentar om assyrierna:

- Åt dem som inte accepterar sin kurdiskhet kommer vi att säga; gå till araberna!


Etnisk rensning av assyrierna och tanken på att assimilera dem som kristna medborgare i ett framtida ”Kurdistan” verkar vara planerat sedan den kurdiska revolutionen i Irak startade i början av 1960-talet. Här är ett unikt vittnesmål från en tidigare livvakt till pappa Barzani från 1967, ur min kommande bok i kapitlet Kurdifieringen av Assyrien.

Massouds Barzanis pappa, Mulla Mustafa Barzani, inledde sitt uppror mot centralregeringen i Bagdad 1961 och en del assyriska ledare i Irak ställde sig aktivt på kurdernas sida. Assyrierna hade ställts inför samma dilemma som deras bröder i Turabdin gjorde senare på 1990-talet; att ställa sig på PKK:s sida eller på den turkiska regeringens. I Turabdin valde assyrierna att vara neutrala men drabbades likväl av både mord och fördrivning. Idag bor det inte mer än ett par tusen assyrier kvar i Turabdin. I norra Irak var somliga assyrier övertygade om att kurderna bedrev en rättfärdig kamp och ville vara en del av den, medan andra ville ha kurdiskt beskydd av sina familjer och byar. Resultatet blev dock inte så mycket bättre än i Turabdin. Assyrier på ledande poster inom KDP har ofta eliminerats, t ex Arbils guvernör Franso Toma Hariri[1], medan många assyrier har flyttat till Iraks storstäder eller utomlands för att finna ett tryggare liv. Kurdiska familjer övertog de byar som assyrierna lämnade.

1992 beslöt det nybildade kurdiska parlamentet att all ockuperad mark skulle återlämnas till de assyriska ägarna. Men beslutet har inte genomförts i praktiken. Den assyriske ledamoten Francis Yousif Shabo krävde 1993 att beslutet skulle omsättas i praktiken, men mördades kort därefter. Utredningen av mordet förhalades under lång tid. I ett klipp på YouTube berättar Yonadam Kanna, dåvarande bostadsminister i KRG, omständigheterna kring mordet. Han tillägger också att han ställde frågan till Massoud Barzani varför det inte hände något i utredningen. Han fick till svar av en rådgivare att alla papper i ärendet hade förstörts i en brand i Arbil.

Francis Yousif Shabo

Barzaniklanen, som sägs ha varit kristna[2] assyrier en gång i tiden, har använt assyrierna som ett verktyg i sin kamp mot Bagdad. Men när kampen så småningom skulle bära frukt verkar klanens avsikt ha varit att ställa assyrierna inför valet att se sig som kristna medborgare eller försvinna iväg. Här är ett unikt vittnesmål från en tidigare livvakt[3] åt pappa Barzani som sedan hoppade av KDP. Enligt denne lär Mustafa Barzani ha klargjort sina avsikter angående assyriernas framtid i det framtida ”Kurdistan” genom att använda etnisk rensning eller fördrivning. Detta skulle ha skett vid ett möte med kurdiska klanledare 1967 i hans vinterbostad i byn Delman i Ravanduz. Så här gick mötet till, enligt livvaktens berättelse:

De kurdiska klanledarna från olika distrikt i norra Irak hade samlats hemma hos revolutionsledaren Mustafa Barzani för att uttrycka sin lojalitet. Han kom som vanligt något försenad till mötet, då alla reste sig i givakt och ställde sig i kö för att kyssa hans hand. Han mönstrade dem var och en med en hård blick och sade sedan att han visste att de skulle hitta hem efter att ha ”sålt sig till fienden”. Alla instämde och bad om förlåtelse, samtidigt som de lovade visa fullständig lojalitet åt sin ledare i fortsättningen. Barzani godtog deras ursäkt och mötet kunde börja.

Klanledarna räknade upp var sin styrka av stridande män som stod till förfogande. Därefter bad Barzani sin livvakt att hämta en väska full med pengar som han delade ut till klanledarna genom att säga; ”Detta är mitt vapen för att köpa lojaliteten hos den som inte tror på vårt folks rättmätiga sak”. Barzanis närmaste man Ismail Tellani, som satt intill honom, förklarade att ledaren inte menade att köpa de närvarandes lojalitet, utan ville upplysa om hur långt den kurdiska revolutionen hade kommit. Han tillade; ”Vår ledare har fått till och med Amerika på knä. Därför har våra möjligheter ökat som en porlande vattenkälla”.

Klanledarna bedyrade återigen sin lojalitet medan en av dem, Fattah al-Hirki, beklagade sig över att de stora framstegen i ”Kurdistan skulle delas med de gudlösa (gavur) kristna assyrierna”. Han fortsatte; ”Alla är vi medvetna om vilken anrik historia de har. Det finns ingen bland oss som inte känner till att Nineve är deras historiska hemvist…” Men Mustafa Barzani avbröt genast med följande ord:

Efter att vår revolution fullbordas, blir mitt första mål att splittra de assyrier som lever i vårt land och fjärma dem från varandra. Jag kommer att sprida ut dem över olika byar med minst 100 kilometers avstånd emellan. På så sätt kommer jag att kapa banden mellan dem. En annan åtgärd kommer att bli förbud för dem att köpa mark. Med tiden kommer även så kallade historiska dokument att försvinna. Men för tillfället måste jag följa samma policy som engelsmännen gjorde en gång i tiden. För närvarande är vår revolution i stort behov av deras stridskraft. När det gäller den postrevolutionära författningen, kommer den att ligga i våra händer och alla som kallar sig ’kurder’ kommer att få en plats i Kurdistan. Åt dem som inte accepterar sin kurdiskhet kommer vi att säga; Gå till araberna!”.

Därefter förklarade sig en del klanledare redo att omedelbart sätta igång med att driva ut assyrierna. Tawfiq al-Barwari sade att han kunde få bort assyrierna från Barwari på mindre än 24 timmar. Mustafa Barzani svarade: ”Herr Tawfiq, du är ansvarig för ditt distrikt. Du kan långsamt sätta igång med arbetet”. Ali Halo sade: ”Jag kommer också att sätta igång detsamma i distriktet Sindi och Zakho”. Pashdar Agha tog till orda och sade: ”Ärade ledare! Jag säger så här. Om det finns ett uns av hederligt blod i våra ådror, måste vi förinta assyrierna. Ni vet mycket väl att misslyckandet för Shejk Mahmuds och el-Hafez’ revolution i Barzan berodde på assyrierna. Därför måste assyrierna antingen lämna Kurdistan eller knäböja för Kurdistan”.

Mustafa Barzani svarade att han noterade att alla var överens men att man måste vänta till efter revolutionen med att vidta åtgärder i större skala. Assyrierna behövdes under tiden. Däremot skulle han redan nu skicka order till Peshmerga-gerillan i distriktet Behdinan att attackera assyrierna i området och tvinga dem på flykt. Men plötsligt insåg Barzani att han kanske hade försagt sig (med tanke på att livvakten hade assyrisk mor) och bytte genast samtalsämne genom att låta kalla på sin assyriske livläkare Oro (Orahem). Livvakten som hade sökt Dr Oro kom tillbaka med beskedet att han inte var på sitt rum, utan satt hos den assyriske skräddaren Isa Rihane i dennes ateljé. Mötet avslutades. Detta var en kall vinterdag i Barzanis bostad, avslutar den före detta livvakten sin berättelse.

Den assyriske akademikern Nineb Lamassu, doktorand vid Cambridge University, skrev i maj 2006 ett öppet brev till den kurdiske revisionisten Diayako Xarib som svar på dennes artikel Is there an Assyrian cause in Iraqi Kurdistan?[4]  Lamassu påtalade i sitt svar, som han kallade Fallacy of a Kurdish Intellectual (En kurdisk intellektuells villfarelse), bland annat det svek som ledande assyrier upplevde från Barzani-klanens sida, trots att de hade stridit sida vid sida. En sådan assyrier var fader Paulus Bidaro - en assyrisk präst från den kaldeiska kyrkan - som hade anslutit sig till Mulla Mustafa Barzanis styrkor tillsammans med många assyrier. Men han lämnade den kurdiska rörelsen efter att ha frågat Mustafa Barzani: "Vad händer nu med rättigheterna för mitt assyriska folk?”

Mustafa Barzani svarade: "Vi har burit vår Burnu (gevär) på axlarna. Ni kan väl börja göra detsamma". Det sägs att fader Bidaro omedelbart bad om Barzanis hand. När han sträckte sin hand skakade fader Bidaro den och sa: "Vänligen acceptera mina kondoleanser, för du har just likviderat den kurdiska frihetsrörelsen. Varje nation som inte erkänner rättigheterna för en annan förtryckt nation är inte värdig sin frihet”.

 Lamassu fortsätter sitt bemötande av Xarib: ”Ditt påstående att övertramp mot mitt assyriska folk i norra Irak inte är för att de är assyrier är absurt. Hur kommer det sig då att Francis Yousif Shabo, en assyrisk representant i den regionala regeringen (KRG, red a), mördades kort efter att han i parlamentet hade krävt att de assyriska byar som var ockuperade av kurderna skulle återlämnas till sina rättmätiga ägare? Och det är ingen hemlighet vilka som beställt mordet och deras hierarkiska ställning vid makten”. Lamassu syftar förstås på Barzani-klanen.

[2] Den amerikanske historikern Robert Brenton Betts påstår att klanen Barzani ursprungligen var kristna assyrier som konverterade till islam på 1800-talet.I bokenChristians in the Arab East, a political study (s 179, Lycabettus Press, Aten 1975) skriver han följande: ”The leader of the Kurdish separatist forces, Mulla Mustafa al-Barzani, is himself reputedly of old Nestorian stock, his family (from which sprang twelve bishops of the Church) having converted to Islam only a century ago”. Ambassadör Ingmar Karlsson tog med denna uppgift i sin bok Korset och halvmånen 1991, men tog bort uppgiften i 2005-års upplaga. Nineb Lamassu nämner i sitt svar till Diayako Xarib också att klanen Barzani var en gång assyrisk kristen och kallades Raulnaye eftersom deras biskop hette Mar Raul.

[3] Jan Beth-Sawoce, Kürt Milliyetçiliği ve Ulusal Inkarcılık, s 7-11, Bet-Froso Nsibin, Södertälje 1994. Efter ett reportage i tidskriften al-Turath som tillhörde det irakiska kristdemokratiska partiet, nr 11, mars 1989. Den som berättade för al-Turaht var Mustafa Barzanis tidigare livvakt, som hade en assyrisk mor. Hon hade tvingats gifta sig med en kurd 1918 när assyrierna hade drivits iväg från Urmia i Persien till Baquba i Irak.