auginhaninke.blogg.se

Assyrisk identitet, historia och politik

Brev från Mar Benyamen Shemun 1916

Kategori: Historia

Naum Faiqs Bethnahrin, vol 1, nr 22-23 november 1916, s 7.

 

”Brev från ärade patriark Mar Benyamen Shemun, patriark för östassyrier (Asuryoye madenhoye):

Till våra ärade och älskade (andliga) barn, assyrier (Othuroye) i Amerika.

Var hälsade och välsignade genom vår Herre Kristus.

Vi kommer med en glad nyhet till er; Vi assyrier är nu beredda att gå ut i krig mot kurderna. Ärade kungariket Ryssland förser oss med vapen. Vi är 2 000 soldater som är beredda att offra sig under ledning av min bror David och gå ut i krig mot våra fiender, som har förstört våra anrika kyrkor och skändat våra saliga fäders gravar och slagit våra hem och vårt land i spillror. Ni känner väl till vår nations armod och lidande.

Älskade barn, vi hyser inga tvivel om att ni stödjer oss i detta verk för vår nations återuppståndelse och upprättelse och betalar er skuld till era bröder. Vi ber er i stort förtroende att ni är givmilda med era pengar för att hjälpa era bröder, på samma sätt som våra barn här är givmilda med att offra sina liv för nationen och fosterlandet. Våra styrkor är i stort behov av mat och kläder nu när vintern är i antågande. Ända sedan den dag våra styrkor åkte iväg för att få militär träning lever dem enbart på bröd. De saknar riktig mat och vi vittnar om att de utstår hårda prövningar. Vi ser hur armenierna i Europa och Amerika hjälper sina bröder. Därför måste vi lära av denna nation och hjälpa våra bröder genom ett givmilt hjärta. Således ber vi er, våra söner, att inte ignorera vårt önskemål. Våra offervilliga är redo. Vi väntar bara på att general Khornozobov ska komma. Därefter följer vi honom ut i krig.

Herrens ynnest vare med er alla!

Den 5 september 1916"

 ----------------------------------------------------

Naum Faiqs kommentar:

"Hans eminens Mar Shemun är patriarken som tillhör vår tids assyriska hjältar (athlite Othuroye), när han i egen hög person drar ut i krig mot vår nations fiender. Han för en viktig kamp till försvar för assyriskheten (Suryoyutho). Även hans eminens bror David leder den assyriska styrkan (Haylo Suryoyo) med omtanke och framgång. Likaså hans assyriska styrkor (Haylawothe Suryoye) offrar sig för fosterlandet och nationen.

Alla assyrier (Suryoye) måste således hjälpa denne hjältemodige kämpe och bistå sina assyriska bröder. Må Herren ge dem styrka och bistå dem i denna hårda strid.  Det är således högtid att alla assyrier (Asuryoye), såväl östassyrier som västassyrier, reser sig i enighet och bistår dessa hängivna kämpar. Måhända kommer Gud att uppmärksamma vår kärlek och enighet och att återbördar det som har stulits från oss av fienderna till vår tro och till vår person. På så sätt kommer vi att vinna ett gott anseende i omvärlden. Och vi kan visa världen att vi är ättlingar till Athur, den berömde hjälten. Och för ett sådant verk behövs stor (ekonomisk) hjälp. Låt oss därför resa oss och vakna ur ignoransens sömn, för att skaffa oss ett gott anseende i Bethnahrin (Mesopotamien) som är vår nation och våra fäders jord."

Mer om assyrierna under första världskriget:

https://www.wikiwand.com/sv/Assyrierna_under_f%C3%B6rsta_v%C3%A4rldskriget 

 

Ps! Brevet och kommentaren är skrivna på klassisk assyrisk kthobonoyo. Huruvida Naum Faiq har översatt brevet från talspråket Sureth eller om patriarkens original var skrivet i kthobonoyo, framgår inte av tidskriften Bethnahrin.

 

Mustafa Barzani's plans for the Assyrians

Kategori: Historia

Mulla Mustafa Barzani
 
 

On a cold winter day in 1967, Mustafa Barzani makes the following comment about the Assyrians: “To those who do not accept their Kurdishness, we will say; go to the Arabs!”

 

The ethnic cleansing of the Assyrians and the idea of ​​assimilating them as Christian citizens in a future "Kurdistan" seems to have been planned since the Kurdish revolution in Iraq began in the early 1960s. Here is a unique testimony from a former bodyguard to imam Mustafa Barzani back in 1967.

Massoud Barzani's father, imam Mustafa Barzani, began his uprising against the central government in Baghdad in 1961 and some Assyrian leaders in Iraq actively supported the Kurds. The Assyrians had faced the same dilemma as their brothers in Turabdin did later in the 1990s; to choose side between the PKK and Turkish government. In Turabdin, the Assyrians chose to be neutral but were nevertheless affected by assasinations and expulsion. Today there are no more than a few thousand Assyrians left in Turabdin.

In northern Iraq, some Assyrians were convinced that the Kurds were fighting a fair fight, thus those Assyrians wanted to be part of it, while others wanted Kurdish protection of their families and villages. However, the result was not much better than in Turabdin. Assyrians on leading positions within the KDP have often been eliminated, such as Arbil's Governor Franso Toma Hariri [1], while many Assyrians moved to Iraq's major cities or abroad to find a safer life. Kurdish families took over the villages that the Assyrians left. Only in Nohadra (Kurdish Duhok) province about 60 Assyrian villages are still occupied.

Francis Yousef Shabo, former MP in KRG Parlaiment
 

In 1992, the newly formed Kurdish Parliament of KRG decided that all occupied land should be returned to the Assyrian owners. But the decision has never been implemented. In 1993, the Assyrian MP Francis Yousif Shabo demanded that the decision be put into practice. Shortly thereafter he was murdered outside his home. The investigation of the murder was delayed for a long time. In a clip on YouTube (not available any more), Mr. Yonadam Kanna, the then housing minister in KRG, explains the circumstances surrounding the murder. He also adds that he asked Massoud Barzani why nothing happened in the investigation. Mr. Kanna was told by an adviser that all papers in the case had been destroyed in a previous fire in Arbil.

The Barzani clan, said to have Assyrian Christian origin (2) once upon a time, has used the Assyrians as a tool in their fight against Baghdad. But when the struggle would eventually bear fruit, the clan's intention seems to have been to put the Assyrians on the choice to see themselves as Christian citizens or disappear.

Here is a unique testimony by a former bodyguard [3] of Mustafa Barzani who later on left the KDP. According to him, Mustafa Barzani clarified his intentions regarding the future of the Assyrians in the future "Kurdistan" by using ethnic cleansing or expulsion. This happened at a meeting with Kurdish clan leaders in 1967 in his winter residence in the village of Delman in Ravanduz. Here's the full story:

The Kurdish clan leaders from various districts in northern Iraq had gathered at the home of revolutionary leader Mustafa Barzani to express their loyalty. As usual, he came to the meeting somewhat delayed, when everyone rose in attention and stood in line to kiss his hand. He patronized them each with a stern look and then said he knew they would find their way home after "selling themselves to the enemy". Everyone agreed and asked for forgiveness, while promising to show complete loyalty to their leader in the future. Barzani accepted their apology and the meeting could begin.

The clan leaders enumerated their strength of fighting men at their disposal. Then, Barzani asked his bodyguard to pick up a bag full of money which he distributed to the clan leaders by saying; "This is my weapon to buy the loyalty of those who do not believe in the rightful cause of our people". Barzani's closest man Ismail Tellani, who sat next to him, explained that the leader did not mean to buy the loyalty of those present, but wanted to inform how far the Kurdish revolution had come. He added; “Our leader has got America on its knees. Therefore, our opportunities have flourished like a rippling water source ”.

The clan leaders once again expressed their loyalty, while one of them, Fattah al-Hirki, expressed his anger that the great progress of "Kurdistan should be shared with the “Gavur” (Godless) Christian Assyrians". He continued; “We are all aware of the rich history they have. There is no one among us who does not know that Nineveh is their historical residence…” But Mustafa Barzani immediately interrupted with the following words:

“After our revolution is completed, my first goal will be to shatter the Assyrians living in our country and distance them from one another. I will spread them across different villages at least 100 kilometers apart. That way I will cut the ties between them. Another measure will be banning them from buying land. Over time, even so-called historical documents will disappear. But for the moment, I have to follow the same policy that the English once did. At present, our revolution is in great need of their combat power. When it comes to the post-revolutionary constitution, it will be in our hands and everyone who calls himself 'Kurd' will have a place in Kurdistan. To those who do not accept their Kurdishness, we will say; Go to the Arabs! ”.

Then some clan leaders declared themselves ready to immediately start expel the Assyrians. Tawfiq al-Barwari said he could remove the Assyrians from Barwari in less than 24 hours. Mustafa Barzani replied: “Mr. Tawfiq, you are in charge of your district. You can start the work slowly". Ali Halo said: "I will also start the same in Sindi and Zakho district". Pashdar Agha spoke: "Honorable leaders! I say this. If there is an ounce of honest blood in our veins, we must destroy the Assyrians. You know very well that the failure of Sheikh Mahmud's and el-Hafez's revolution in Barzan was due to the Assyrians. Therefore, the Assyrians must either leave Kurdistan or kneel to Kurdistan”.

Mustafa Barzani replied that he noted that everyone agreed but that one must wait till after the revolution, before taking action on a larger scale. The Assyrians were needed in the meantime. However, he would already send orders to the Peshmerga guerrillas in the Behdinan district to attack the Assyrians in the area and force them to flee.

But suddenly Barzani realized that he might have said too much (given that the bodyguard had an Assyrian mother) and immediately changed the subject of conversation by calling on his Assyrian life doctor Oro (Orahem). The bodyguard who had been searching for Dr. Oro returned with the message that he was not in his room, but was sitting with Assyrian tailor Isa Rihane in his studio. The meeting ended. This was a cold winter day in Barzani's home, concludes the former bodyguard his story.

 Fr Paul Bidaro (Beth Daro) 1973, a year before he passed awday.

In May 2006, Nineb Lamassu, a then PhD student at Cambridge University, wrote an open letter to the Kurdish revisionist Diayako Xarib in response to his article “Is there an Assyrian cause in Iraqi Kurdistan?” [4] Lamassu’s response had the headline “Fallacy of a Kurdish Intellectual”. He expressed the betrayal leading Assyrians had experienced by the Barzani clan, despite having fought side by side. One such Assyrian was Father Paul Bidaro - an Assyrian priest from the Chaldean Church - who had joined the forces of Mulla Mustafa Barzani along with many Assyrians. But he left the Kurdish movement after asking Mustafa Barzani: "What about the rights of my Assyrian people now?"

Mustafa Barzani replied: "We have carried our Burnu (rifle) on our shoulders. You can probably start doing the same". Father Bidaro immediately asked for Barzani's hand. When he stretched out his hand, Father Bidaro shook it and said; "Please accept my condolences, because you have just liquidated the Kurdish freedom movement. Every nation that does not recognize the rights of another oppressed nation is not worthy of its freedom".

Lamassu continues his response to Xarib: “Your assertion that abuses against my Assyrian people in northern Iraq is not because they 

are Assyrians is absurd. How is it that Francis Yousif Shabo, an Assyrian representative in the regional government (KRG, ed), was assassinated shortly after he demanded in Parliament that the Assyrian villages occupied by the Kurds be returned to their rightful owners? And it is no secret who ordered the assassination and his hierarchical position in power”. Lamassu refers of course to the Barzani clan.



[1] http://www.atour.com/news/assyria/20010222a.html

(2) American historian Robert Brenton Betts states that the Barzani clan was originally Christian Assyrians who converted to Islam in the 19th century. ”The leader of the Kurdish separatist forces, Mulla Mustafa al-Barzani, is himself reputedly of old Nestorian stock, his family (from which sprang twelve bishops of the Church) having converted to Islam only a century ago”. Swedish Ambassador Ingmar Karlsson included this quote in his book “The Cross and the Crescent” in 1991, but deleted it in the 2005 edition. Nineb Lamassu also confirms in his reply to Diayako Xarib that the Barzani clan was once Assyrian Christians, called Raulnaye because their bishop was named Mar Raul.

[2] Jan Beth-Sawoce, Kürt Milliyetçiliği ve Ulusal Inkarcılık, pp. 7-11, Bet-Froso Nsibin, Södertälje, Sweden 1994. Quoting a report in the journal al-Turath belonging to the Iraqi Christian Democratic Party, volume 11, March 1989. The source for al-Turaht was Mustafa Barzani's former bodyguard, who had an Assyrian mother. She had been forced to marry a Kurd in 1918 when the Assyrians had been driven from Urmia in Persia to Baquba in Iraq.

[3] www.kurdmedia.com/articles.asp?id=12331 (The link not active anymore)

Syria: Security Zone or a Sunni belt

Kategori: Allmänt

 

Will the envisioned safety zone in northern Syria be transformed into a Sunni belt? Political analysts believe that both the United States, Turkey, the EU and Syria's regime would be pleased that a few million Syrian refugees in Turkey, as well as jihadists in Idlib and captured IS terrorists, could be given refuge in newly built communities along the Syrian-Turkish border.

All the aforementioned parties appear to benefit from a possible Sunni Arab belt; Turkey gets rid of a future Kurdish threat to its territory. The Syrian government will regain sovereignty over Idlib. The US and Israel prevent Iran from forming a Shiite belt from Iran to Lebanon. The EU does not need to accept millions of new refugees and their own IS terrorists who carry European citizenship. The latter is at least what the EU countries hope for, but IS terrorists with, for example, Swedish passports will probably still try to get home to Sweden.

The Turkish offensive against the Kurdish controlled region of Syria has just begun. US dithering finally came to an end when President Trump last weekend made it clear that the US is pulling its hand away from its Kurdish "mercenaries", the YPG/SDF. Trump says that the Kurds of course have played a big role in helping the US and the coalition defeat IS. However, they have been well paid for their services with “huge amounts of money and equipment”. He also acknowledges, for the first time, that the United States has cooperated with the PKK. Previously, the US administration denied any ties between YPG and terror classified PKK. For that reason the US established the so-called Syrian Democratic Forces (SDF), which in reality is fully controlled by the Kurdish YPG. 

YPG, which is the PKK's Syrian branch, has seen itself as an ally of the United States and has dreamed big about Kurdish independence or self-government similar to that found in northern Iraq. The Western media as well as the Kurds themselves have presented themselves as the guarantors of democracy and diversity. But we as Assyrians have had a bitter experience with the Kurdish PKK regime in Gozarto in recent years. Targeted assassinations against Assyrian leaders, ethnic cleansing of homogeneous Assyrian areas, forced recruitment of Assyrian youth, confiscation of Assyrian property, bombings of Assyrian businesses and attempts to indoctrinate Assyrian schoolchildren have been commonplace. Free Assyrian media such as Assyria TV and Hujådå magazine have continuously highlighted these abuses, but the general image in the West is still that the Kurdish regime is an exemplary model for Syria.

On Wednesday, October 9, 2018 when the Turkish offensive began, Kurdish military posts became the primary target for Turkish artillery. But the YPG, which has throughout the years given a false image that all the peoples of the area support its rule, continues to use Assyrians and other Christians as a propaganda tool. In order to show that even Assyrians are the primary target of Turkish fire, YPG shelled rockets from Assyrian districts in Kameshly towards the city of Nsibin (Turkish Nusaybin) on the other side of the border. As a natural consequence, the Turkish defense responded by shelling at the places from which the rockets came. The Turkish bombs hit an Assyrian home near the church of Mor Giwargi, which belongs to the Assyrian church of the East in the Bsheriye district. The Fadi Habsuno family was hit by the bombs. Rudaw and other Kurdish media immediately spred images of the injured, claiming they were dead and speaking of "Christian martyrs of Turkish aggression". Fadi Hapsuno and his wife were taken to hospital where they were treated. Fadi's injuries are not said to be life-threatening, but his wife’s state is unsure, according to Assyria TV reporter Ahiqar Issa.

Obviously, the YPG feels pressed and uses all the means to get the world's attention to stop Turkey's offensive. The YPG is working diligently to bring the war into areas where civilians exist and has also called on the inhabitants for general mobilization by going to the border as human shields. However, the call has been a blow in the air, says Ahiqar Issa. The population does not buy the Kurdish regime for five cents and waits impatiently to be freed from its yoke. The Assyrians of Gozarto (al-Jazeera) Province are among these people, though they prefer no Turkish rule as a substitute. Many Assyrian organizations and activists have condemned the Turkish offensive, relying on the experience after the Assyrian genocide Seyfo. On the other hand, many feel relieved that the deadlock is now being broken, that a change may finally be underway. Most residents hope that the regime in Damascus will regain control, thus end the Kurdish regime's abuses that have turned out to the character of terrorism. Also against Kurds of a different view are suffering from this terror rule.

How the development on the ground will progress remains to be seen. However, as far as the security corridor is concerned, most political analysts agree that all major players (except Kurdish YPG/SDF) accept that it will turn to a new Sunni belt. The majority of refugees in Turkey are Sunni Arabs, as are jihadists and their families in Idlib. Already 40 years ago, President Hafez Assad tried to relocate population groups and gave land to Sunni Arabs to settle in the area east of the Euphrates on the pretext that the so-called Assad Lake would be built of Euphrates’s waters.

The IS terrorists, who are Sunni Muslims from different parts of the world, are also likely to be offered residence in the new Sunni belt, but those who have European citizenship will probably try to return to Europe. Whether Turkey, now blessed by President Trump to take care of the IS prisoners, will keep them in its grip, remains to be seen. President Erdogan may use them as continued extortion against the EU after the refugees in Turkey have resettled in Syria. Many of these refugees have been granted Turkish citizenship, which also paves the way for any Turkish claim to incorporate the new Sunni belt into Turkish territory in the future, analysts believe.

As to the IS, it is less known in the outside world that even thousands of Kurds joined the terrorist sect. In the attack on the Shigor Yezidis in August 2014, surviving Yezidis recognized many IS terrorists as their Kurdish neighbors. This fact has been silenced in Western media whereas the Kurds have been portrayed as the defenders of democracy and Middle Eastern feminists with female guerrillas.

It is true that the PKK has long had female guerrilla soldiers and presented itself as a revolutionary Marxist liberation movement for all ethnic groups in the area. But the experience of the PKK's government in Syria has proved the opposite. In reality, the PKK/YPG has shown a pure and cutting edge of opportunism and intolerance towards other people groups or dissidents. It has been YPG's motto for the exercise of power. And now this rule finally looks set to an end. Faithful to their habit, the YPG now tries to bring other innocent groups of people like the Assyrians into the fall. Let's harden and stay in our own country, says Assyrian enthusiasts like Ahiqar Issa, who urge Assyrians in the diaspora to spread the real picture as a counterweight to the disinformation spred by Kurdish media.

Syrien: säkerhetszon eller ett sunnibälte?

Kategori: Allmänt

 

Kommer den tilltänkta säkerhetszonen i norra Syrien att omvandlas till ett sunnibälte? Politiska bedömare tror att både USA, Turkiet, EU och Syriens regim vore tillfreds med att ett par miljoner syriska flyktingar i Turkiet, liksom jihadister i Idlib och fångna IS-terrorister skulle kunna få en fristad i nybyggda samhällen längs den syrisk-turkiska gränsen.

Alla nämnda parter verkar dra fördel av ett eventuellt sunniarabiskt bälte; Turkiet blir av med ett framtida kurdiskt hot mot dess territorium. Syrien återtar kontrollen över Idlib. USA och Israel förhindrar Iran från att bilda ett shiitiskt bälte från Iran till Libanon. EU slipper ta emot miljoner nya flyktingar och sina egna IS-terrorister som bär europeiska medborgarskap. Det senare är i alla fall vad EU-länderna hoppas på, men IS-terrorister med t ex svenska pass kommer nog ändå att försöka ta sig hem till Sverige.

Den turkiska offensiven mot det kurdkontrollerade området i Syrien har just börjat. USAs velande tog äntligen slut när president Trump i helgen gjorde klart att USA drar sin hand ifrån sina kurdiska ”legoknektar” inom YPG/SDF. Trump säger att kurderna visserligen har haft en stor roll i att hjälpa USA och koalitionen att besegra IS, men att de har fått bra betalt för sina tjänster i form av mycket pengar och utrustning. Han erkänner också för första gången att USA har samarbetat med PKK.

YPG, som är alltså PKKs syriska gren, har sett sig själva som en allierad till USA och drömt stort om kurdisk självständighet eller självstyre som liknar det som finns i norra Irak. Gentemot omvärlden har såväl västliga medier som kurderna själva framställt sig som garanter för demokrati och mångfald. Men vi som assyrier har en bitter erfarenhet av det kurdiska PKK-styret i Gozarto under de senaste åren. Riktade mord mot assyriska ledare, etnisk rensning av homogent assyriska områden, tvångsrekrytering av assyriska ungdomar, konfiskering av assyrisk egendom, bombningar av assyriska rörelser och försök till indoktrinering av assyriska skolbarn har varit vardagsmat. Fria assyriska medier som Assyria TV och Hujådå har belyst dessa övergrepp kontinuerligt, men den allmänna bilden i Väst är fortfarande att det kurdiska styret är en föredömlig modell för Syrien.

Onsdagen den 9 oktober 2018 när den turkiska offensiven inleddes, blev kurdiska militära posteringar det primära målet för turkiskt artilleri. Men YPG, som under alla dessa år har gett en falsk bild av att alla folkgrupper i området stödjer dess styre, fortsätter att använda assyrier och andra kristna i sin propaganda. För att visa på att även assyrier är ett primärt mål för turkisk eld, sköt YPG raketer från assyriska stadsdelar i Kameshli mot staden Nsibin (turkiska Nusaybin) på andra sidan gränsen. Som en naturlig följd svarade turkiska försvaret med att skjuta mot de ställen varifrån raketerna kom. De turkiska bomberna träffade ett assyriskt hem i närheten av Mor Giwargis kyrkan som tillhör Österns assyriska kyrka i stadsdelen Bsheriye. Familjen Fadi Habsuno träffades. Rudaw och andra kurdiska medier kablade genast ut bilder på de skadade och talade om ”kristna martyrer för turkisk aggression”. Fadi Hapsuno och hans fru togs till sjukhus där de fick vård. Fadis skador sägs inte vara livshotande, men det är osäkert om hans fru klarar sig, enligt Assyria TVs rapportör Ahiqar Issa.

Uppenbarligen känner sig YPG trängt och använder alla medel för att få omvärldens uppmärksamhet att stoppa Turkiets offensiv. YPG försöker med flit dra in kriget till områden där civilbefolkning finns och har också uppmanat invånarna till allmän mobilisering genom att bege sig till gränsen som mänskliga sköldar. Uppmaningen har varit ett slag i luften, säger Ahiqar Issa. Befolkningen köper inte det kurdiska styret för fem öre och väntar otåligt på att befrias från dess ok. Assyrierna i Gozarto-provinsen är bland dessa människor, fast de inte föredrar något turkiskt styre som ersättning. Många assyriska organisationer och aktivister har fördömt den turkiska offensiven, visa av erfarenhet efter folkmordet Seyfo. Å andra sidan känner många en lättnad över att dödläget nu bryts, att en förändring äntligen kan vara på gång. De flesta invånare hoppas på att regimen i Damaskus återtar kontrollen och därmed gör slut på det kurdiska styrets övergrepp som har fått karaktären av terrorvälde, även gentemot kurder av annan uppfattning.

Hur utvecklingen på marken kommer att fortskrida återstår att se. Men när det gäller den omtalade säkerhetskorridoren är de flesta politiska bedömare överens om att alla viktiga aktörer (utom kurdiska YPG/SDF) är införstådda med att den kommer att vara ett nytt sunnibälte. Majoriteten av flyktingarna i Turkiet är sunniaraber, liksom jihadister och deras familjer i Idlib. Redan för 40 år sedan försökte president Hafez Assad omplacera befolkningsgrupper och gav mark åt araber att bosätta sig i området öster om Eufrat under förevändning att den s k Assad-sjön skulle anläggas av Eufrats vatten.

Även IS-terroristerna, som är sunnimuslimer från olika delar av världen, kommer sannolikt att erbjudas bosättning i det nya sunnibältet men de som har europeiska medborgarskap kommer nog att vilja återvända till Europa. Huruvida Turkiet, som nu har fått president Trumps välsignelse att ta hand om IS-fångarna, kommer att hålla dem kvar i sitt grepp återstår att se. President Erdogan kan komma att använda dem som fortsatt utpressning gentemot EU efter att flyktingarna i Turkiet återvänder till Syrien. Många av dessa flyktingar har fått turkiskt medborgarskap, vilket också bäddar för eventuella turkiska anspråk på anslutning av det nya sunnibältet till Turkiet längre fram i tiden, tror bedömare.

När det gäller IS är det mindre känt i omvärlden att även tusentals kurder anslöt sig till terrorsekten. I attacken mot yezidierna i Shigor i augusti 2014 kände överlevande yezidier igen många IS-terrorister som sina kurdiska grannar. Detta har förtigits i västliga medier när kurderna har framställts som demokratins försvarare och mellanösterns feminister med kvinnliga gerillasoldater.

Det är sant att PKK länge haft kvinnliga gerillasoldater och framställt sig som en revolutionär marxistisk befrielserörelse för alla folkgrupper i området. Men erfarenheten från PKKs styre i Syrien har kullkastat alla dessa teorier. I verkligheten har PKK/YPG visat en ren och skär opportunism och intolerans mot andra folkgrupper eller oliktänkande. Det har varit YPGs motto på maktutövning. Och nu ser detta styre äntligen ut att gå mot sitt slut. Sin vana trogen försöker det nu dra med sig andra oskyldiga folkgrupper som assyrierna i fallet. Låt oss härda ut och förbli i vårt eget land, säger assyriska eldsjälar som Ahiqar Issa, som uppmanar assyrier i diasporan att sprida den verkliga bilden som motvikt till den desinformation som sprids av kurdiska medier.

Familjen Yousufs heroiska kamp

Kategori: Historia

Ashur Yousufs änka Arshaluys i Aleppo med sina fem vuxna barn. Stående fr v: Meryem, Alice (författare av boken), Sella. Sittande; Sargon, Arshaluys, George. Äldste sonen Rasin bodde då i Armenien och fick namnet Tigran Hovsepian. Foto: Bokens omslag beskuren.

 

English review    here

 

De fasor som folkmordet Seyfo förde med sig beskrivs i en ny bok, som handlar om den assyriske nationalhjälten Ashur Yousuf och hans änka Arshaluys liv. Det är en gripande berättelse om en familjs tragiska öde och ett vittnesmål om den starka livsvilja och uppoffring som Arshaluys Yousuf visar prov på under sitt 80-åriga liv. Samtidigt skildrar den försöken av att utrota områdets två ursprungsbefolkningar, assyrier och armenier

Boken heter Bloodied, but Unbowed (Nineveh Press 2018). Dess första del handlar om Arshaluys vedermödor och kamp för överlevnad efter att hennes make Ashur Yousuf mördas under Seyfo. Han grips den 1 maj 1915 tillsammans med en grupp andra intellektuella. Han torteras och skickas, enligt hittills kända uppgifter, därefter till Diyarbakir där han hängs i fängelset. Men enligt signaturen ”French” i en minnesskrift som föreningen Assyrian Five i USA gav ut till Ashur Yousufs minne 1919, drevs fångarna ut på en dödsmarsch mot Urfa/Urhoy. Där skulle ett gäng inhyrda kurder ha massakrerat fångarna till döds den 22 juni 1915. Ashur Yousuf blev 57 år och hans kvarlevor återfanns aldrig. De ligger sannolikt i en okänd massgrav. Hustrun Arshaluys skrev ett tackbrev till Assyrian Five och bad signaturen ”French” att berätta var han hade sett hennes kära make dödas för att hon ville bli begravd bredvid honom. 

Av hennes brev framgår att datum för Ashur Yousufs arrestering inte var den 19 april, som vi har fått lära oss under alla år, utan 1 maj. Källan till den inkorrekta uppgiften var en artikel av George D. Sefer i USA, publicerad som en odaterad broschyr av New Assyria Publishing Company som var utgivare av tidskriften New Assyria (september 1916-juni 1919). Det är inte känt när broschyren gavs ut, men berättelsen är förlagd till tre år efter kriget, vilket skulle kunna vara 1921-22. I George Sefers berättelse som har rubriken A dream of a long journey återger han ett brev, som Ashur Yousuf sägs ha skrivit den 20 april 1915 och smugglat ut det genom sin bror Donabed. Sefers artikel innehåller visserligen uppgifter som är korrekta om vissa familjemedlemmar, men också fiktiva som saknar verklighetsförankring. Därför måste brevet som Ashur Yousuf skulle ha skrivit ses som en fiktiv berättelse, skriver redaktören för boken, Ashur Yousufs barnbarns barn. Arshaluys Yousufs uppgifter är naturligtvis ett förstahands vittnesmål. Hon skriver dock inte ifall maken hade flyttats till fängelset i Diyarbakir.

Tidigare hade Ashur Yousuf kallats till förhör hos polisen och släppts. När han hämtades den där ödesdigra dagen i maj 1915 undrade Arshaluys varför han villigt följde med. Han hade i och för sig ingen chans att fly just då, men hon syftade väl på tiden innan dess. Ashur Yousuf lugnade ner sin hustru med orden; ”Var inte orolig. Jag ska berätta för dem vad de vill höra. Sedan kommer de att skicka mig hem igen”. I sitt brev till Assyrian Five skrev Arshaluys också att när turkisk polis stormade in i deras hem och grep hennes make, sade han till henne; “Farväl, Arshaluys! Var inte ledsen. Gud är barmhärtig”. Men han återkom aldrig och lämnade sex barn faderlösa; Rasin (senare kallad Tigran Hovsepian i Armenien), Sella som förlorade sin man i folkmordet, George som dog av sina brännskador vid en olycka i Aleppo i sin mammas famn, Sargon som var hjärtsjuk och dog i Jerevan 45 år gammal – också i sin mammas famn, Meryem som föddes tre månader efter pappas död och Alice som är författaren av den här boken. 

Alice Nazarian var Ashur Yousufs näst yngsta barn och skrev boken 1965. Hon föddes i Kharput[1] 1910, växte upp i Aleppo och dog 1976 i USA. Hennes barn och barnbarn har nu låtit översätta berättelsen från armeniska för att möjliggöra för en bredare publik, inte minst ättlingarna i västvärlden som inte kan läsa armeniska, att ta del av berättelsen, skriver barnbarnet (dotterdotter) Arda Darakjian Clark som har redigerat materialet.

Familjen Yousuf upplevde sannerligen olycka efter olycka medan de var tvungna att flytta runt mellan Kharput, Diyarbakir, Beirut, Aleppo, Homs och slutligen hamnade en del i Armenien och en del i USA. Men deras enastående mamma Arshaluys stod orubblig i sin tro och övertygelse om att bästa sättet att hämta nya krafter och gå vidare låg i att hjälpa andra drabbade, framför allt armeniska föräldralösa barn och ungdomar. Hon undervisade vid olika skolor i Beirut, Aleppo och Homs, där de föräldralösa eleverna ofta såg henne som sin egen mor. 

Arshaluys var en hängiven akademiker och betraktade utbildning som det främsta medlet för att komma vidare. Utbildning och bildning var så viktigt för henne att hon vägrade låta sina döttrar gifta sig med armeniska unga män trots ungdomarnas starka kärlek till varandra. Dottern Alice blivande make Nazar Nazarian var en driftig ung man men saknade högre utbildning eftersom folkmordet hade skingrat tusentals familjer i Mellanöstern och tvingat dem till ett liv att söka sitt levebröd. Till slut var Nazar tvungen att utbilda sig via distanskurser för att få Arshaluys medgivande att gifta sig med Alice. Han förhördes regelbundet av Arshaluys om vad han lärt sig under utbildningens gång.

Arshaluys Yousuf var dotter till den fattige armenisk prästen Hagop Oghassian i den protestantiska kyrkan. Hon föddes 1876 i byn Hoghe utanför Harput och utbildad vid Euphrates College i Kharput, där den blivande maken Ashur Yousuf var lärare. Kollegiet var grundat av den amerikanska missionen 1852 och var främst avsett att utbilda armeniska präster. Men där fanns också profan högre utbildning. Ashur Yousuf undervisade bland annat i det armeniska språket och dess grammatik, religion och psykologi. Han var också begåvad i kalligrafi och formade många av skyltarna till affärerna i staden. Han behärskade armeniska, turkiska och engelska flytande. Han gifte sig med Arshaluys 1895. De var båda protestanter.

De levde ett fattigt men intellektuellt rikt liv. Hon tog hand om hemmet och barnen medan Ashur använde sin magra lärarlön inte bara för att försörja sin familj, utan också för att resa runt i Diyarbakir, Mardin och Urhoy för att åstadkomma ett nationellt uppvaknande bland assyrierna. I Kharput, Diyarbakir och Urhoy talade assyrierna turkiska och armeniska. Ashur Yousuf kunde inte läsa eller skriva assyriska förrän vid 50-årsåldern då han började ge ut tidskriften Murshid Athuryon (Assyriernas vägvisare) från år 1909 och förmodligen fram till sin död. Tidskriften utgavs på turkiska med assyriska bokstäver (och eventuellt även på armeniska). Av Murshid Athuryon finns idag bevarat de första fyra årgångarna i original hos barnbarnen till hans gamla elev Nshan Koyoun i USA. Dessa årgångar har på senare år digitaliserats av Modern Assyrian Research Archive, MARA. Ashur Yousuf medverkade också flitigt som kolumnist i flera armeniska tidningar. Tyvärr omnämndes han inte alls när armeniska organisationer gav ut en lista över armeniska akademiker som föll offer för folkmordet Seyfo, skriver hans vänner i föreningen Assyrian Five i USA 1919 i slutet av boken.

 Armeniska intellektuella och politiker har i mer än hundra år betecknat 1900-talets första folkmord som ”The Armenian Genocide” och därmed uteslutit assyrier och greker. När den så kallade The Blue Book utgavs för andra gången i Libanon 1970 togs 100 sidor bort som innehöll vittnesmål om assyriernas Seyfo. Det var ögonvittnesskildringar som hade samlats av engelsmannen James Bryce assistent Arnold Tonybee. Först vid tredje upplagan på senare år har folkmordsforskaren Ara Sarafian från Gomidas Insitute återfört de sidor som avser assyrierna.


[1] Armenierna kallar staden Kharpert. Det är ett assyriskt namn som kommer från Karţ Praţ/Froţ, som betyder Eufrats lök. ”Karţo är en grön växt som luktar illa, på arabiska Karaţ كراث”, skriver Touma Audo i Dictionary of the Assyrian Language, sidan 487 (Urmia 1896, Stockholm 1979). 

 Ashur Yousuf 1910-talet Kharput. Foto: MARA/Nineveh Press

Ashur Yousufs högsta önskan var att stärka sitt eget folks nationella medvetande. Han försökte förklara de faktorer som gjorde att nationalkänslan var så låg. I en berömd artikel från oktober 1914, ett halvår före sin död, radade han upp grundorsakerna till assyriernas efterblivenhet – från att ha varit folket som upplyste världen till att ha hamnat i totalt mörker. Under rubriken Anledningen till assyriernas bakåtskridande angav han följande huvudorsaker:

  • Politiskt och militärt när imperiet förlorade sin makt
  • Interna sekteristiska dispyter
  • Förlusten av språket
  • Okunnigheten hos prästerskapet
  • Kyrkans impotens
  • Familjens och skolans uppgift
  • Assyriernas omgivning av efterblivna klaner och folkgrupper
  • Frånvaron av ett högt ideal, som är grunden för ett nationsbygge

 Artikeln återfinns nu som bilaga i boken bland Ashur Yousufs dikter och prosa som har undgått turkarnas förstörelse när han greps. 1992 höll jag en föreläsning i Assyriska föreningen i Norrköping baserad på denna artikel, som återfinns på svenska som bilaga i min bok Om vi söker… Det är en analytisk text som står sig än idag mer än hundra år senare. Han kritiserade den djupa okunnighet som rådde inom det assyriska prästerskapet vilket hämmade den assyriska nationens återhämtning och utveckling. Förmodligen inspirerad av Ashur Yousuf skrev Yuhanon Dolabani sin berömda dikt Athlite när han var lärare vid Adana-skolan 1919–21. Dolabani avslutar sin dikt med följande testamente: 

Mina ben kommer att finna ro i min grav

När moder Assyrien upplever sin befrielse

Må min grav vara omgiven av fria och stolta nationer

Och av Assyriens trupper och upplysta präster

Biskop Yuhanon Dolabanis memoarer, där dikten
ovan är publicerad iassyriskt original
 

Ashur Yousuf, som levde intimt med armenierna, var djupt bekymrad över att assyrierna saknade bildade ledare. Han såg ledarskapets låga bildningsnivå som ett hinder för att utvecklas som folkgrupp i jämförelse med armenierna. Visserligen bemötte han ofta i sina skrifter armeniska intellektuellas nedlåtande syn på assyrierna, men det var ett faktum att armenierna var politiskt välorganiserade till skillnad från assyrierna som var utlämnade åt sina prästers godtycke. Tyvärr är assyrierna än idag utlämnade åt prästerskapets godtycke, trots att de har bildat civila och politiska organisationer.

Vid en av livets mörkaste stunder visade Ashur Yousuf sin indignation över assyriernas efterblivenhet när han skrev: ”Jag gråter, för vi har missat vårt tillfälle. Det finns ingen återvändo och ingen lösning, är jag rädd”. En av hans gamla elever, Nshan B. Koyoun, beskrev 1919 Ashur Yousufs pionjärinsatser för assyriskt uppvaknande som ovärderliga och odödliga. Koyoun skriver:

Oh, jag vet inte hur rättvis du var mot dig själv när du skrev dessa ord, om vi beaktar det outtröttliga, obevekliga och ovärderliga arbete som du har åstadkommit för din nation. Det är sant att dina önskemål för ditt folk förblev ogenomförda och gjorde dig frustrerad, så som du ofta påpekade. Dina texter var verkligen en spegelbild av ditt liv. Ditt oöverträffade hjärta, din gränslösa kärlek, osjälviskhet och genuina och exemplariska patriotism har bidragit till att ditt folk älskar dig. Ashur, du blev den ledande och bländande journalistiska stjärna som upplyste den bortglömda assyriska litteraturens horisont. Med din vitala intellektuella resning lade du grunden för assyrisk tidningsutgivning som saknar motstycke och har blivit en doftande viol som grott på de mest ödsliga av platser.

En bättre beskrivning är svår att hitta i det som har skrivits om Ashur Yousuf. Det som slår mig är att familjen Yousuf verkade ha osjälviskhet och omtanke om sina medmänniskor som ledstjärna. De var djupt troende och fann tröst i sin kristna tro. Ashur Yousufs morfar Hovsep Yousuf var en bildad, from och patriotisk man som tillhörde Kharputs välbärgade assyrier. Han hade en syateljé med flera anställda och hade alltid ett dukat bord i sitt hem åt de behövande. Men en dag blev han grundlurad av en anställd i firman och blev därmed utblottad. Detta gick också ut över enda barnet Meryems familj – Ashur Yousufs mamma.

Meryem trolovades med fattigpojken Sahag (Isak) när hon var tolv år. Redan som ung var hon självständig och frispråkig. Hon tyckte om att sparka boll med sina kompisar men det passade inte längre när hon snart skulle bli brud. Då sade hon ifrån till Sahag: ”Jag vill inte ha en fästman som står i vägen för mitt spel”. De gifte sig två år senare med ekonomiskt bistånd av hennes pappa Hovsep. Det var brukligt att flickor giftes bort vid tidig ålder, ofta för att minimera risken att de rövades bort av omgivande kurder. Meryem födde fyra pojkar[2]; Ashur, Yakub, Donabed och Garabed, samt döttrarna Anna och Margaret (Markrit). Sahag blev förman på svärfars syaffär och kunde försörja sin familj utan problem. När svärfar förlorade sin affärsrörelse ställdes Sahag och Meryem inför stora ekonomiska påfrestningar. Men Meryem var en stolt och pedant kvinna som vägrade ge efter för fattigdomen. Det fanns perioder då hennes barn saknade mat för dagen, men hon samlade ved och tände kaminen med en kastrull som bara innehöll vatten. På så sätt lät hon grannarna tro att röken i skorstenen kom från matlagning. Hon var en dominant kvinna som påminner om min egen farmor – en auktoritet i vår hemby Anhel. Även min farmor hade upplevt sorgen i att förlora sin man, sin svärfar och sin ende son. Alla tre blev 27 år. Tre svartklädda änkor fick ta hand om fyra små barn i min familj.

Så småningom växte Meryem Yousufs barn och kunde bidra till familjens försörjning. Ashur var begåvad och ville satsa på högre utbildning men var tvungen att flytta runt som lärare i städer som Malatya, Izmir, Amasya och Urhoy för att trygga sin försörjning. Så småningom hamnade han i Eufrat-kollegiet, där han alltså träffade sin hustru Arshaluys. När han blev mördad 1915 hamnade hon i en sorglig sits med både fruktan för sönernas liv och familjens försörjning. Hela det armeniska och assyriska kollektivet i området hade blivit slaget i spillror. Männen mördades eller drevs på marsch till arbetsläger som ofta slutade med döden. Många kvinnor och barn blev slavar hos kurdiska familjer som också berikade sig på de kristnas egendom. Arshaluys och hennes barn skonades och nu var hon fast besluten att inte ge vika för sorgen. Hon kavlade upp ärmarna för att skaffa mat och trygghet åt sina sex barn.

Hon bad sin moster i Mezre, en timmes gångväg från Kharput, att följa med till omgivande byar för att byta hushållssaker mot mat. Men hon genomförde rundturen bara en gång eftersom hon riskerade livet och som ett under klarade sig undan en säker död. Arshaluys och mostern hade nämligen mött två kurdiska kvinnor i en by som ville göra dem sällskap på vägen. De främmande kvinnorna insisterade också på att Arshaluys och mostern skulle komma hem till dem och känna sig som hemma varje gång de hade vägarna förbi. När de lämnade byn tillsammans, var mostern tvungen att gå hem till Mezre. Den ena kurdiska kvinnan hävdade att hon hade ett ärende i Kharput och följde samma väg som Arshaluys, medan moster och den andra kvinnan vek av på en annan väg. Just när Arshaluys och kvinnan satte sig ner för att vila på vägkanten, hörde hon en djup röst i fjärran. Hon vände sig om och sade till sig själv att det måste vara en dagdröm. När rösten hördes igen sprang Arshaluys åt det håll den kom ifrån. Plötsligt ramlade den utmattade mostern i Arshaluys famn. Hon berättade att den andra kvinnan hade fått samvetskval och avslöjade planen att slänga Arshaluys ner från bron över floden för att stjäla hennes packning. När jag läste dessa kapitel i boken var jag tvungen att lägga den ifrån mig för resten av dagen, eftersom de är så gripande.


[2] Garabed var den som hade emigrerat till USA, men familjen känner inte till han skulle ha haft ett andra namn som Hanna, så som George Sefer uppger i brevet som tillskrivs Ashur Yousuf. Däremot hade äldste sonen Rasin Isak som andra namn efter sin farfar, enligt redaktören för boken. Det senare framgår av det påstådda brevet av Ashur Yousuf.

Rasin Yousuf, familjens äldsta son, flydde tidigt till Armenien och bytte nanm till Tigran Hovsepian. Här med sin brorsdotter Meline på 1960-t. Foto: Nineveh Press

En annan berättelse i boken som jag vill återge var att de kvarvarande tonåringarna i kvarteret började bli inkallade till turkisk militärtjänst. Arshaluys äldsta son Rasin greps av polisen och fördes bort under hot och våld. Han var bara 16 år. Mamma fruktade att han skulle möta samma öde som sin far, men han återkom hem oskadd. Rasin och tio andra pojkar kände sig tvungna att fly ut ur Turkiet genom att bli smugglade av kurder som krävde bra betalt. Dagen efter knackade polisen på och hämtade pojkarnas mödrar till domstolen. Arshaluys, en intellektuell och talför kvinna, blev talesperson för de elva kvinnorna. Hon tog mod till sig och vände på steken genom att anklaga myndigheterna för att ha fört bort pojkarna. Å mödrarnas vägnar krävde hon att de skulle återföras till sina familjer snarast. Domaren såg att han inte kunde bevisa kvinnornas skuld och släppte dem. Den som hade angivit pojkarna var en assyrisk präst som vittnade i domstolen att han hade sett dem dagen innan. Plötsligt var de borta nästa dag. Arshaluys skällde ut prästen som en ynkrygg som angav pojkarna för personliga förmåner.

Lärarpersonal på Usumnasirat skolan i Aleppo, Syrien. Sittandes i mitten är Alice Yousuf Nazarian och Arshaluys Yousuf. Foto: Nineveh Press
 

Arshaluys Yousufs 80-åriga liv var en enda kamp för överlevnad, kantad av den ena tragedin efter den andra. Ekonomiska svårigheter kan synas oöverkomliga, men det finns inget värre för en förälder än att begrava sina egna barn. Arshaluys begravde två av sina kära söner medan hon kämpade ständigt för att få bröd för dagen för sina barn och faderlösa barnbarn. Men hon stod rakryggad och böjde sig aldrig för eländet. Hennes kristna tro var fast som ett berg och hon förlitade sig alltid på Herrens hjälp i svåra stunder. Vid ett tillfälle blev hon bestulen på sina små besparingar i Beirut. Dessutom försvann några guldmynt som hon förvarade åt ett par elever på flickskolan. Hon anklagades för att ha sålt guldmynten och hennes hederlighet blev ifrågasatt. Hon avskedades från sin tjänst som rektor för flickhemmet. Hon sörjde inte så mycket förlusten av den 100-dollarssedel som släktingar i USA hade skickat, som sitt goda rykte som nu hade fått sig en rejäl törn. Förlusten av jobbet och den lilla inkomst hon tjänade ställde hela familjen inför en prekär situation. Men hennes böner blev hörda och hennes anseende återupprättades när en släkting bevisade att tjuven var en grannkvinna som hade kommit att bli som en medlem i familjen Yousuf. 

 

Boken innehåller också ett kapitel om dr Abraham Yousuf, en assyrisk patriot som gjorde sitt yttersta för assyriskt självbestämmande under fredskonferensen i Paris 1919–20, men vars hjärta krossades när alla förhoppningar grusades. Fyra år senare dog han i en hjärtattack i sin klinik i Worcester i Massachusetts i USA, där han osjälviskt hade hjälpt tusentals fattiga patienter med gratis vård och mediciner. Han var förbittrad över att alla hans ansträngningar för sitt arma folk hade varit förgäves i stormakternas ögon. Altruism och en genuin känsla för den assyriska nationen var kännetecknande för kusinerna Ashur och Abraham Yousuf. Deras fäder var bröder. Dr Abraham hade tidigare skickat pengar till Arshaluys familj. Men just när hon skulle be honom om ekonomiskt bidrag när hon blev bestulen i Beirut och hennes sons affärsrörelse var på väg mot konkurs, kom beskedet att han hade avlidit. 

Arshaluys blev omtyckt som en mor åt alla traumatiserade armeniska barn i olika barnhem i Beirut, Aleppo och Homs. Hon skrev också många dramer som eleverna satte upp som teaterpjäser. 1946 började den första vågen av repatriering av armenier från Syrien till Armenien. Hon gladde sig stort över att kunna samla familjen och släkten i fädernas land. Men ödet ville att hon bara kunde få en liten del av familjen med sig till Armenien. Hon dog strax innan hon skulle fylla 80. Dessförinnan hann hon ge sina fem föräldralösa barnbarn som följde med till Armenien och sin son Rasins barn som redan bodde där en god uppfostran.

Hon blev både mor och far åt sin familj och lotsade den igenom exilens vedermödor och livets nycker efter bästa förmåga. Dottern Alice skriver att Arshaluys inpräntade medvetenhet om och stolthet över barnens assyriska identitet, trots att familjen levde bland armenier i hela sitt liv och gifte sig med armenier. Kort sagt; Arshaluys var en fantastisk personlighet som visade sin styrka i livets svåraste stunder.

 

Titel: Bloodied, but UnbowedA memoir of the Ashur & Arshaluys Yousuf Family, 426 s.

Författare: Alice Nazarian

Översättning: Ishkhan Jinbashian

Utgivare: Nineveh Press 2018

Beställning: här

Dess ursprungliga titel på armeniska var motsvarande A Bloody Smile (ett blodigt leende), men barnbarnet Arda Darakjian Clarc som har varit redaktör vid översättning till engelska tyckte att en strof i en dikt av William Ernest Henly passade bättre; My head is bloody, but unbowed – en titel som anspelar på huvudpersonens okuvliga vilja och styrka att övervinna otaliga tragedier i livet. 

Mitt tal vid Israil Makkos begravning

Kategori: Historia

 
Begravningsceremoni i Anhel den 7 oktober 2018. Foto: privat.
 

Ärade deltagare… präster och vänner,

Det är inte lätt för de anhöriga att hålla tal vid sådana här stunder, men det var morbror Israils önskemål att jag skulle säga några ord vid hans begravning. Jag ber om överseende ifall rösten skulle ge vika för känslorna.

Vi har idag samlats här i Mor Quryakos-kyrkan i anrika Anhel för att följa morbror Israil Makko till sista vilan i fädernas jord, som han älskade högre än allt annat på jorden. Det var i den här kyrkan han tog sina första steg i kyrkans och kulturarvets tjänst – och det är här som han ville att hans eviga viloplats skulle bli.

Personligen står jag inte här bara för att han var min mammas bros. I sin nationella verksamhet har han kommit att bli morbror och farbror åt tusentals ungdomar, till följd av sin genuina patriotism och sanna kärlek för fosterlandet och dess kulturarv. Han vidhöll en orubbad övertygelse om sin nationella identitet - från den dag då han mottog en bok av munken Isa Çiçek vid klostret Mor Gabriel för 50 år sedan, till sista andetaget. Han har stått rakryggad emot svårigheter likt ett tusenårigt träd som finns i Österrike. Denna liknelse gjorde Assyriska Centralförbundets vice ordförande Elen Iskander Youssef vid 40-årsfirandet av Assyriska föreningen i Augsburg i våras. Det var då som förbundet och andra organisationer inom assyriska rörelsen hedrade Israil Makko för hans livslånga bidrag till rörelsen som en av dess grundare i Centraleuropa. Han blev morbror, farbror, lärare, vägvisare och förebild åt uppväxande generationer inom assyriska rörelsen i diasporan. Varhelst han kom predikade han kärleken till fosterlandet och gav nytt hopp åt de aktivister som hade blivit utbrända eller av olika anledningar inte längre såg något ljus för verksamheten på dess snåriga väg. Som bekant är vägen full av svårigheter och kräver uppoffringar. Israil Makko har tillbringat större delen av sitt liv genom att göra stora uppoffringar för sitt folk. Han höll ständigt den nationella verksamhetens fackla brinnande. Dess sken lyste inte bara hans väg, utan även vännernas väg i omgivningen.

Det fanns en dag när biskop Çiçek utfärdade ett dekret att Israil Makko och hans familj skulle nekas kyrkans alla tjänster. Vilket brott hade Israil Makko och hans familj begått mot kyrkan? Deras enda ”brott” var att de kallade sig assyrier. Uppenbarligen hade biskop Çiçek glömt att han en dag 1967 hade signerat en bok åt Israil Makko med uppmaningen; ”Läs den här boken! Den är nyttig, för den visar att vi är assyrier”. Det var boken Tarihte Süryaniler av khuroyo Gabriel Aydin. För ett år sedan gjorde jag en intervju med Israil Makko och Sabri Cansu Karto i Assyria TV. Där framgår detaljerna hur assyriska rörelsen blev motarbetad.

Trots alla svårigheter och motgångar för Israil Makko och hans vänner inom rörelsen, gav han inte upp hoppet. Han fortsatte kampen och uppmuntrade ständigt ungdomen. I ett improviserat tal som han höll vid 40-årsfirandet av Assyriska föreningen i Augsburg, hade han två särskilda uppmaningar till aktiva ungdomar; att respektera varandras skilda åsikter och inte falla i splittringens fällor, samt att inte vända ryggen åt fädernas jord. Han hoppades innerligt att det assyriska folket, efter de senaste årens förödande turbulens i Mellanöstern, snart ska få någon form av eget självstyre i sitt eget land. Denna egenskap hos Israil Makko, kärleken till fosterlandet, är det som skiljer honom från många andra assyriska aktivister som sätter sina personliga intressen före nationens och folkets intresse. Av denna anledning upplever våra institutioner ofta en stagnation istället för att utvecklas. Det egna intresset medger inte nödvändiga uppoffringar.

Israil Makko och Elen Iskander Youssef. Bakom henne föreningens ordförande Aziz Akcan Yoqen i maj 2018 i Augsburg. Foto: eget
 

Självklart förekommer detta hos alla andra folkgrupper. Skillnaden är att vi assyrier saknar en mekanism för att ställa dem som begår misstag till svars. Därför hänger folkets öde i ledarens eget godtycke. Om en ledare är samvetsgrann gynnas verksamheten och i längden hela folkgruppen. Därför är personer som Israil Makko som följer sitt samvete avgörande för den assyriska rörelsens framgång i synnerhet och det assyriska folket i allmänhet. Det är denna egenskap som är orsaken till att människor från när och fjärran idag hyllar Israil Makko genom att säga; ”Salig är du som har lämnat ett gott namn efter dig!”. Och detta var Israil Makko väl medveten om. Han visste vikten av att lämna ett gott namn efter sig, ett gott arv till eftervärlden. Ordspråket säger att en oxe lämnar en skinnfäll efter sig, men en människa lämnar ett namn efter sig. Han utryckte detta i all ödmjukhet vid 40-årsfirandet i föreningen: ”Kära bröder och systrar, livet är sådant; människan föds, växer upp… och var och ens dag kommer. Men vi måste ta vara på tiden och använda den för livets skull. Vi har uträttat det som stod i vår makt, jag och alla dessa vänner… kvinnor och män, unga och gamla… alla har vi kämpat tillsammans. Stort tack till er alla för att ni hyllar mig idag. Denna hyllning är inte bara till mig. Jag delar den med alla dessa vänner som har varit med under resans gång”. En sådan ödmjuk person visar sin storhet genom sin ödmjukhet, så som vår herre Jesus har lärt oss när han sade; ”Den som vill vara er ledare skall vara er tjänare”. 

Israil Makko hade ingen högre utbildning. Han hade bara en enkel folkskola bakom sig. Men han blev en bildad person eftersom han läste mycket och följde i medierna vad som pågick i omvärlden. Han slutade läsa först när hans syn svek honom under det senaste året. Han hade sina fornassyriska förfäders anlag för organisation och dokumentation. Han samlade dokument, bilder och videokassetter i ett rikt arkiv som kan vara värdefullt för forskare som vill undersöka olika skeenden i det assyriska kollektivet under de senaste 40 åren. Han skrev dikter som har blivit folkkära sånger som framförs av assyriska stjärnsångare. Han samlade alla gamla assyriska lekar från Turabdin i boken Assyrische Heimatspiele (Augsburg 2003) på tyska, som är rikt illustrerad med bilder på hur olika lekar går till. Han har länge haft ett projekt att dokumentera Turabdins flora, genom en bok eller en videofilm, men hans svaga hälsa har varit ett hinder.

Israil Makko hade som sagt en ödmjuk person och ville inte såra motparten med sitt tilltal. Men detta innebar inte att han blundade för andras misstag. Han kunde framföra hård kritik men på ett respektfullt sätt. Med vuxna var han vuxen och med ungdomarna visade han en ungdomlig sida. Han ville alltid skapa fred och harmoni inom assyriska organisationer eller när det gällde hans kära hemby. Många gånger brukade heta diskussioner äga rum just i denna kyrkas gård där vi nu står. Men Israil Makko dämpade den hårda atmosfären och mäklade fred - för byns gemensamma intresse. Jag är övertygad om att många av er som är här idag eller andra icke närvarande kan intyga detta. Han gjorde så för att han var medveten om att byns angelägenhet var också en fråga om nationen och folket i stort. På östassyriska heter by matha som betyder hemland. Byn är en viktig del av vårt hemland och har således en viktig roll i vår nationella kamp. Om vi förlorar våra byar och vår jord i Turabdin, kommer vår kamp i diasporan för nationella rätigheter att försvåras. Därför jobbade Israil Makko och andra assyriska patrioter hårt för att säkra assyrisk närvaro i byarna i Turabdin, samtidigt som de månade om andra delar av Assyrien så som Gozarto, Nineveslätten, Urmia etc.

Här är vi tillsammans i morbror Israils sjuksäng hemma hos honom i maj 2018. Foto: eget
 

Ansvaret för att hålla assyrisk närvaro i våra byar i Turabdin faller på alla patrioter som bryr sig om sitt hemland. Vi måste hålla våra marker i vår ägo tills vi får se vad framtiden bär i sitt sköte. För ett par veckor sedan var jag här i denna kyrka och tjänade som diakon när khuroyo Lahdo dbe Kahya ledde mässan. I sin predikan vid det heliga korsets dag, den 14 september, sade han; ”vem kunde tro att Anhel en dag skulle få tillbaka sina barn och denna kyrksal skulle fyllas till bredden igen”. Anhel hade nämligen upplevt tragiska händelser som ledde till att assyrierna tog sin flykt till utlandet. Men tiderna har förändrats. Gudskelov har de nu byggt eller restaurerat omkring 100 hus.

Israil Makko var en av dessa som varje sommarhalvår bosatte sig i sin kära hemby. Han försökte också få sina grannar och anhöriga att reparera sina gamla hus och bereda möjlighet för sina barn, som är födda i utlandet, att knyta kontakt med sina fäders jord. Om uppväxande generationer inte tar hand om sina hembyar, kommer Israil Makkos och hans vänners ansträngningar att vara förgäves. För tillfället kan vi inte begära att våra barn ska återvända permanent och bosätta sig i Anhel eller andra byar i Turabdin. Förutsättningarna är inte gynnsamma. Men det minsta vi kan begära är att generationen efter Israil Makko fortsätter besöka sina byar och inte låter porten till sitt föräldrahem förbli låst. 

Morbror Israil var inte rädd för döden, därför att döden är en naturlig del av livet. Men den dag vi självmant låter hans kära hemby och fädernas jord uppleva svårigheter eller utsättas för risker, den dagen kommer att vara en andra död för honom och hans vänner som har verkat för detta mål.

 Foto: Aziz Amno
 
Den här bilden som ni ser… den togs för ett år sedan på flygplatsen i Mardin. Leendet på hans läppar vittnar om den stora tillfredsställelse han kände inombords när han satte sin fot på sin heliga jord. Med sitt kroppsspråk på den här bilden säger han till oss; ”Det finns inget som kan skilja mig från mitt hemland”.  Låt oss behålla denna uppsyn i våra minnen. På så sätt hedrar vi bäst Israil Makkos minne.

(Vänder sig till den döde): Morbror Israil… jag förmodar att din själ fladdrar ovanför våra huvuden i detta nu. Du kan se oss, men vi kan inte se dig eftersom du har antagit en himmelsk skepnad, så som aposteln Paulus beskriver i Korintierbrevet.

Farväl morbror Israil på din väg till de himmelska boningarna!

Dina vänner som blev martyrer för Anhel; Aziz Ego, Yusuf Danho, Isa Brahem, Aydin Patte, Gawriye och Sami Abdike… Farid och Shmuni… de möter upp på vägen.

Nationens pionjärer väntar på dig.

Ninos Aho, din vän… Hanna Galliyo[1], din mentor… hand i hand för de dig till Naum Faiq, Ashur Yousef, Mor Yuhanon Dolabani… som omfamnar dig.

Å hela familjens och alla vänner inom assyriska rörelsens vägnar riktar vi ett stort tack till dig för dina uppoffringar. Nu är det vår tur att axla ansvaret och i dina spår verka.

Må dina ben finna ro i dina fäders jord!

Salig är du som har lämnat ett gott namn efter dig!

Tack till er alla för den vördnad ni har visat denne avlidne patriot!

Nu kommer vi att få höra Israil Makko att sjunga några korta strofer ur sina egna folkdikter om fosterlandet Assyrien, med hans darriga röst ur sjuksängen. Därefter framför sångerskan Babylonia samma sång. Sedan hör vi Habib Mousa i inledningen av hans kända låt ”Anhel, Anhel”. Därefter ska kistan bäras till graven efter morbror Israils egna instruktioner.


[1] Jag missade Hanna Galliyo oavsiktligt under själva begravningsceremonin. Här får han upprättelse.

Christianity rests on Assyrian ground

Kategori: Identitet

Please look closely at these three crosses! The first is a 6000 years old Ninurta cross next to the tree of life, the one in the middle is sitting on a church wall in Turabdin and the one to the far right is carved on the altar wall of the newly built St Mary’s Syrian Orthodox Church in Paris. In the background is the Assyrian King Shamshi Adad V (823-811 BC) with Ninurta's emblem, the cross, hanging over his chest. All three crosses represent same meaning and ideology - the symbol of the Son of God.

I wrote this article in 2010, and published it on www.assyriatimes.com, which is now closed down. Therefore I republish it here on my personal blog.

 

Have you ever wondered why the Assyrians as a people are among the most devoted Christians? In fact, Christianity’s basic foundation is so deeply ingrained in our lives that we often have felt as one with our faith. But why is that? The answer is simple but at the same time a surprise, we have had this same faith for more than six thousand years. When we became Christians we changed the name of various concepts, but continued to practice the same faith and beliefs about the creation of the universe. In other words, the basic ideology of Christianity is based on Assyrian and Sumerian belief.

 The Assyrians were monotheists before Christ and Christians after him, and the past therefore led on to the present without a break.”[1],according to Patricia Crone and Michael Cook in their book Hagarism from 1977.

The Assyrians believed in the almighty god Ashur, who was formed by nine different characters. They also had the Trinity as the basis of their faith. According to ancient Assyrian belief, it was through the Trinity that the balance of the cosmos was maintained, i.e. through the father and mother in heaven together with the Assyrian king as their representative on earth. When the foundations of Christianity were established during the childhood of the new doctrine, the Assyrian representatives made sure that the Trinity was incorporated into the tenets of the Christian faith. Simo Parpola, Professor of Assyriology at the University of Helsinki, wrote the following on the origins of Trinity in his article Sons of God[2]:

Since the human king, in contrast to gods, was made of flesh and blood, his consubstantiality with god of course has to be understood spiritually: It did not reside in his physical but in his spiritual nature, that is, in his psyche or soul. He thus was an entity composed of both matter and divine essence. This sounds very like the doctrine of homoousios enunciated at the Council of Nicaea in 325, in which Jesus is said to be "of the same substance" as the Father. According to the Epic of Gilgamesh, the eponymous hero, a "perfect king," was two thirds god and one third man.

Ishtar, the divine mother of the king, was the wife of Ashur, the supreme god of the empire, defined in Assyrian sources as the “sum total of gods” and the only true god. Ashur was thus, by implication, the “heavenly father” of the king, while the latter was his “son” in human form. The Father-Mother-Son triad constituted by Ashur, Ishtar and the king reminds one of the Holy Trinity of Christianity, where the Son, according to Athanasius, is “the selfsame Godhead as the Father, but that Godhead manifested rather than immanent.”

In the same manner, the symbols of the four evangelists are directly taken from the most famous Assyrian symbol, the winged bull Lamassu, according to Parpola’s research. The Gospels are commonly ranged in the following order: Matthew, Mark, Luke and John. They are in turn assigned the following symbols (in this exact order): man, lion, bull and eagle - all four creatures in the same order as in the Assyrian original. It may seem like a coincidence, but why was not for example a horse, a lamb or some other popular animal chosen as a symbol unless the intention was to continue the tradition of the ancient Assyrians? Today, only few people are aware of the link between the ancient Assyrian symbols and the current Christian symbols.

 

Parpola writes the following about the link between the winged bull and the Bible, as well as the Old and the New Testament:

In the royal palace, the king lived in a sacred space designed and built after celestial patterns and guarded against the material world by deities and apotropaic figures stationed at its gates and buried in its foundations. Colossal supernatural beings in the shape of a bull, lion, eagle and man, symbolizing the four turning points, guarded its gates. These apotropaic colossi marked the palace as a sacred space and thus may be compared to the four guardians of the divine throne in Ezekiel 1:10 and Revelation 4:76, which later re-emerge as symbols of the four evangelists of the New Testament: Matthew (man), Mark (lion), Luke (bull) and John (eagle).

Another, at least equally interesting, symbol is the cross. A few years ago I was sitting in the living room of an acquaintance, turning some pages in a history book in German called Mesopotamia[3]. I cannot read German and therefore I was mostly looking at the pictures. There, I saw in several places images of clay tablets with the cross in various designs. The caption announced that they were tablets dating back to 4000 BC, i.e. 6000 years back in time. I was puzzled and curious about what our ancestors used the sign of the cross for. The day after, I wrote an e-mail to Professor Simo Parpola, who is the most renowned among all Assyriologists in the world. I wrote among other things the following:

In Turabdin, this kind of sign of the cross often recurs in churches and in church literature and this is surely no coincidence. It must be a direct legacy from our ancestors, just like the Trinity and the Evangelists’ symbols. I would therefore like to ask you if you, as a scientist, have examined or studied the Sumerian crosses and what they stood for; the four cardinal points? the sun? the four elements?

Simo Parpola answered me the following:

Dear Augin,

In the Assyrian empire, the cross as an emblem belonged to the crown prince and his heavenly image, the savior god Ninurta/Nabû, who was elevated to his father’s right hand and omnipotence after his victory over death and the forces of evil and became the proprietor of the “book of life”.

The cross symbolized Ninurta/Nabûs omnipotence as pāqid kiššati, “ruler of the world”, but also his eternity and glory, for it is often depicted in the form of the Maltese Cross, inside the winged sun disk.

Without doubt, this symbolism of the cross, along with many other Assyrian symbols and religious beliefs such as the tree of life, were later adapted by Christianity, which in fact grew on Assyrian ground. A good part of the Assyrian perceptions dates of course back to the Sumerian period.

For details, see my articles and essays[4]

Sincerely,

Simo Parpola

Parpola’s response was a total surprise, especially if you compare the description of the cross bearer, the son of God, Ninurta, with the description of God’s son Jesus in the Creed; “the savior god Ninurta/Nabû, who was elevated to his father's right hand and omnipotence after his victory over death and the forces of evil. It sure sounds familiar. We say about Jesus in the Christian creed; on the third day he rose again from the dead, ascended into heaven, seated at the right hand of his Father, God almighty“.

Parpola also writes the following about Ninurta in his article Sons of God:

“The Ninurta myth is known in numerous versions, but in its essence it is a story of the victory of light over the forces of darkness and death. In all its versions, Ninurta, the son of the divine king, sets out from his celestial home to fight the evil forces that threaten his father’s kingdom. He proceeds against the “mountain” or the “foreign land,” meets the enemy, defeats it and then returns in triumph to his celestial home, where he is blessed by his father and mother. Exalted at their side, Ninurta becomes an omnipotent cosmic accountant of men’s fates.”

The cross was thus the emblem of Ninurta. Even today Christians signify the cross as the sign of victory, but there are few linking its significance with Ninurta’s victory over the forces of evil. Not even the Assyrians themselves have been taught this relationship by their scholars. The Christian Assyrian history is full of examples of denial of the pre-Christian era, described as pagan.

But our pre-Christian ancestors were actually no pagans. They believed in an omnipotent god in the same way as the Hebrews did. The Assyrian god Ashur however appeared as nine different characters - all bound together by the love goddess Ishtar. So when the apostle John tells us that God is love (1 John 4:8), it has long been an established truth for the Assyrians, who had spread their ideology to every corner of the empire. 

About this and many other things around the holy tree of life among the Assyrians, can be read in a longer article by Benjamin Daniali (also inspired by Simo Parpola) on the following link: http://www.assyriatimes.com/engine/modules/news/article.php?storyid=3426. (Unfortunately the website is closed down a few years ago. There he explains the numerical system of the different characters of Ashur. Here are some quotations from the article:

“The body of the Assyrian Tree is constructed by nine great gods, all of whom are Ashur’s powers. And Ashur, the creator of himself and the universe is the Almighty God, unseen but existent, Ashur is the source of all manifest divine powers. Ashur could not be known directly neither by human nor even by gods, all of whom he created. His nature is not fully comprehendible, but Ashur is the “sum total” of all gods.”

Concerning the connection between Ashur and the Jewish God, Daniali writes the following:

“And Moses said unto God, Behold, when I come unto the children of Israel, and shall say unto them, The God of your fathers hath sent me unto you; and they shall say to me, What is his name? what shall I say unto them?” (Exodus 3:13)

And Lord replies that His name is Ehyeh Asher Ehyeh (Hebrew:  אהיה אשר אהיה). How close the name phonetically could be between Ashur and “Asher”? I strongly believe the three Hebrew letters “Aleph”, “Shin”, “Resh” (אשר) could also be pronounced as “Ashur” as the same case implies to the modern Assyrian language”[5].In the English translation of the Bible, God’s name is completely distorted, while the Assyrian translator has merged the second and third part of the name (see footnote 5). AHYH is also interpreted by some theologians as HUYU, i.e. He who is. In that case, the original meaning may well be: He who is Ashur.

He is the same God, the God of Assyria, of Abraham, of Isaac, and of Jacob. His name is Ashur, and hence the monotheistic religion of Assyria”, as Benjamin Daniali wrote. He further calculates the sophisticated balance and the sum of the god Ashur’s different characters in the numeric tree, which was the heart of the Assyrian faith and beliefs about the creation of the universe.

 

"Ashur" spelled witout waw 

The article above is one of those who have been much discussed among Assyrian youth at the web forum of The Assyrian Youth Federation in Sweden (AUF). Some have pointed out that the word "Asher” in Assyrian means "believe me". Therefore, it can not be inferred to Ashur, although it once might have been borne out by God Ashur.

The person who I quote in my article, Benjamin Daniali on AssyriaTimes.com, is assuming that Asher is the same as Ashur. But he does not explain why he makes the connection. Probably, he makes a logical link without being able to prove it.

However, I think I now retrospectively have solved the riddle and may hereafter prove that Daniali's reasoning is correct, when searching how the word Ashur was spelled at the time of ancient Assyriarns. The evidence is to be found, for example, in the bilingual Çineköy-inscription. It is a description of the same substance in Phoenician and Luwian and dates back to 800 BC. In the Phoenician version Assyria is called ASHUR, while in the Luwian states SUR. But the spelling of Ashur is just as interesting; ’ŠR (i.e with a short A sound, sh-sound and R). Original languages ​​have of course other characters in their alphabet, but it is transcribed by archaeologists and linguists who have just AŠR, without waw (W in transcription).

This is an important clue showing that the vowels a, e or u did not have to be printed. Even today, the Semitic languages, such as Assyrian, Arabic and Hebrew, are in essence consonant-languages where the vowels occur only sparingly. I have also seen the same in a study of ancient scripts from Urhoy (Edessa). In one chapter, the study assembled a group of verbs and nouns that used to be written without the letter waw. The listed words are declared as misspelled, but it might be about an old rule that the researchers do not know.
It, thus, attests that the Hebrew Asher is most likely synonymous with the Assyrian god Ashur.


[1] Patricia Crone and Michael Cook, Hagarism: The Making of the Islamic World (Cambridge: Cambridge University Press, 1977), p. 57. On the conversion of Syria and Mesopotamia to Christianity

[2] SimoParpola: Sons of God - The ideology of Assyrian Kingship. Archaeology Odissy Archives, December 1999.

[3] Eva Strommenger: Fünf Jahrtausende Mesopotamien, Hirmer verlag, München 1962

[4] "Sons of God", Archaeology Odyssey 2/5 (1999), 16-27; "Monotheism in Ancient Assyria" i Barbara Porter (ed.), One God or Many? Concepts of Divinity in the Ancient World (Transactions of the Casco Bay Assyriological Institute 1, 2000), 165-209; “Mesopotamian Precursors of the Hymn of the Pearl,” in R.M. Whiting (ed.), Mythology and Mythologies. Melammu Symposia 2 (Helsinki), 181-193; "The Assyrian Tree of Life", Journal of Near Eastern Studies 52/3 (1993), 185, 188-189 och 204-205; Letters from Assyrian Scholars, Part II: Commentary (Alter Orient und Alter Testament 5/2, 1983), 330-331. See also Amar Annus, The God Ninurta in the Mythology and Royal

Ideology of Ancient Mesopotamia (Helsinki 2003).

[5] Common English translation: God said to Moses, "I AM WHO I AM. This is what you are to say to the Israelites: 'I AM has sent me to you.'" (2 Exodus 3:14).

   In the Assyrian translation  AHYH ASHRAHYH  ܐܗܝܗ ܐܫܪܐܗܝܗ(Syriac Bible 63DC, United bible Societies, 1979 London)

Turkiet konfiskerar kyrkoegendomar

Kategori: Identitet

Den armeniska tidningen Agos och Assyria TV var bland de första att uppmärksamma konfiskeringen av assyriska kyrkor och dess egendom i Turabdin i Mardinprovinsen.
 
En ny lag i Turkiet som trädde i kraft 2014 gör det möjligt för staten att konfiskera egendom till kyrkor och kloster i Turabdin i stor skala. När Mardin blev storstad omvandlades dess byar till stadsdelar. Det förde med sig att egendom till kyrkor och kloster som tidigare var registrerad i byrådet övergår i statens ägo. I dagarna har hundratals kyrkor konfiskerats av staten, medan dess förvaltning och nyttjanderätt getts till det muslimska direktoratet för religiösa frågor, Diyanet İşleri Başkanlığı. Stiftelsen Mor Gabriel har inlett rättsprocesser, men den kämpar i motvind eftersom tiden börjar rinna iväg. Rätten att överklaga går ut 2018.
 
År 2013 antogs en ny lag i Turkiet som trädde i kraft efter lokalvalen 2014. Flera städer fick status som storstad. Mardin var en av dessa. Fram till dess hade Turabdins byar registrerarts av lantmäteriet i ett storskaligt projekt finansierat med EU-pengar. Som bekant medförde denna landregeistrering att stora arealer assyrisk mark blev konfiskerad och hamnade i statens ägo, under förevändningen att marken var obrukad. Självklart blir jordbruksmark obrukad och ligger i träda när dess ägare har tvingats på flykt. Förutom statens och den statliga skogsmyndighetens konfiskering, har kurdiska grannar sett sin chans att lägga beslag på assyriernas mark och egendom. 

När det gäller gemensam byegendom som kyrkor, kloster, kyrkogårdar och jordbruksmark ägd av kyrkan, registrerades de på byns styrelse. Det fanns ingen möjlighet att registrera egendomarna på befintliga assyriska stiftelser i Turabdin. Dessa är stiftelsen för Mor Gabriel, Midyat och Mariakyrkan i Azakh. Stiftelselagen förbjöd att ny egendom kunde registreras på dessa stiftelser. 2008 trädde en ny lag i kraft som gjorde det möjligt att registrera ny egendom, men ett stort antal byar har missat detta eller misstrott Mor Gabriels stiftelse. När de blev påminda svarade en del att de skulle bilda egna stiftelser att registrera byns kyrkoegendomar i, men ingen stiftelse har bildats ännu och plötsligt är alla dessa hundratals kyrkor i statens ägo.

Assyria TV har i dagarna uppmärksammat frågan i intervjuer och program. Mardins avsatta borgmästare Februniye Akyol, parlamentsledamoten Erol Dora och Mor Gabriel stiftelsens ordförande Kuryakos Ergün har intervjuats om konfiskeringarna. Erol Dora har också ställt en fråga till regeringen och uppmärksammar ansvariga ministrar på att assyriska institutioner är skyddade av Lausannefördraget. I nittio år erkände inte Turkiet assyrierna som en minoritet inom ramen för Lausannefördraget, men i juli 2013 beslutade en förvaltningsrätt i Ankara att klassa assyrierna som en icke-muslimsk minoritet som uppfyller villkoren för Lausannefördraget från 1923 när en förskola i Istanbul skulle startas. Erol Dora säger också att frågan har hanterats lokalt i Mardin och att regeringen i Ankara sannolikt inte är insatt i detaljerna. 

För att bättre förstå bakgrunden följer här ett pressmeddelande av Stiftelsen Mor Gabriel, som jag har översatt från turkiska. Det är skrivet av ordföranden Kuryakos Ergün den 23 juni 2017. Han skriver:

“Den senaste tidens upkomna fråga om fast egendom i byarnas juridiska person som har övergått i statens, storstadens eller kommunes ägo, har följande bakgrund.

Frågan har två dimensioner;

  1. När samfundens stiftelser (Cemaat Vakıfları), d v s kyrko- och klosterstiftelser, inte hade laglig rätt att registrera ny egendom på stiftelsen, skrevs fast egendom som tillhör t ex byarna Bağlarbaşı (Arnas), Doğançay (Mzizah), Balaban (Birguriya), Günyurdu (Gundıke), Odabaşı (Marbobo) och Mercimekli (Hapsıs) på byarnas juridiska person (Muhtar och övriga styrelsen i byrådet). Det omfattade kyrkobyggnader, kyrkogårdar och åkermark som tillhör kyrkorna. Detta fortgick fram till att en ny stiftelselag antogs 2008.  
  2. Den andra dimensionen gäller de egendomar som latmäteriet registrerade efter 2008. I det fallet gjorde tjänstemännen sina egna tolkningar av den nya lagen, men ännu viktigare var att en del byar föredrog att registrera egendomarna på byns juridiska person istället för på vår stiftelse. Som exempel kan vi nämna Arkah, Arbo, Badıbbe, Sedari och Ihvo. 

Detta fortsatte fram till att den nya lagen nr 6360 antogs 2013. Mardins storstadskommun bildades i samband med denna lag. När lagen trädde i karft efter lokalvalen 2014 togs byarnas juridiska person bort, eftersom alla byar omvandlades till stadsdelar i storkommunen Mardin. I varje guvernorat (Valilik) bildades därför en likvideringskommissionen för att föra över egendomar i dessa byar till statskassan. Mardins likvideringskommission behandlade frågan förra året och i år. Därefter har kyrkor och kloster överförts till staten, medan förvaltning och nyttjanderätt överlämnades till Diyanet İşleri Başkanlığı. Assyriska kyrkogårdar har getts till Mardins storstadskommun och jordbruksmarken har överlämnats till den lokala kommunen (Midyat).

Så fort vår stiftelse fick vetskap om detta började vi agera. Vi ansökte hos likvideringskommissionen om att alla dessa egendomar skulle skrivas på vår stiftelse, men fick avslag med motiveringen att den nya stiftelselagen inte ger utrymme för det. Endast statliga organ har rätt att inneha egendomarna, fick vi veta av kommissionen. Vi förbereder just nu ett överklande till förvaltningsdomstolen i Mardin. De närmaste dagarna kommer vi att driva frågan vidare. Vi har också inlett en process för att återfå kyrkor, kyrkogårdar och åkermark i byarna Bağlarbaşı (Arnas), Taşköy (Arbo) Günyurdu (Marbobo), Balaban (Birguriya), Odabaşı (Gundıke) och Anıtlı (Hah). När det gäller andra byar behöver vi fullmakt av byns styrelse för att driva ärendet. Vi är beredda att driva fallet till högsta instans och till Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Vissa byar funderar på att grunda egna stiftelser för att regsitrera den gemnsamma kyrkoegendomen i. Vi är dock rädda att det hela faller på perskriptionstiden. 2018 har det gått tio år sedan lagen gav lantmäteriet rätt att registrerade egendomoarna på stiftelser. Efter tio år kan man inte överklaga lantmäteriets beslut. Men även om nya stiftelser bildas är det inte säkert att de kan göra anspråk på kyrkoegendomar eftersom de är nybldade. (I intervjun säger Ergün att myndigheterna skulle kunna säga; hur kan er stiftelse äga någon fast egendom från tiden innan stiftelsen bildades?)

Våra kyrkor och kloster upplever just nu historiens förmodligen värsta svårigheter. Kloster och kyrkor som är tusentals år gamla har i ett enda beslut av likvideringskommissionen överförts i statlig ägo. Och som om detta inte vore nog, har dess förvaltning getts Diyanet İşleri Başkanlığı.

Sådant är läget just nu. Rättsprocesserna kommer att inledas snarast och de byar som ännu inte gett vår stiftelse fullmakt kan vara säkra på att vi kommer att driva processen på bästa sätt. Ingen behöver tvivla på det. Må Herren bistå oss alla. I dessa svåra tider behöver vi hela vårt folks stöd.

Högaktningsullt.

Kuryakos Ergün, ordförande för Stiftelsen Mor Gabbriel”

 Intervjun med Februniye Akyol kan ses här, med Erol Dora (turkiska) här och med Kuryakos Ergün här.

The monk who hates his Assyrian heritage

Kategori: Historia

 The Abbot of the monastery of Mor Augin and his anti-Assyrian publications

In the ancient monastery of Mor Augin in Turabdin lives a Syrian Orthodox monk who hates everything called Assyrian. He has recently published a 2,000-page dictionary where the words Assyrian, Assyria, Syria, Suryoyo and Ahiqar got a distorted description. This was recently unveiled in a program in Assyria TV. But this "man of God" showed his revulsion against his Assyrian heritage already 17 years ago in an article, in which he spewed out his bile over a language teacher who had written that the word suryoyo is derived from assuroyo. 

In the late 1990s, a young man named Yoken Unval lived in Holland. He had come from the Assyrian village of Arnas in Turabdin to Enschede, where a large population of Assyrian immigrants has settled. Not far from Enschede was the monastery of Mor Afrem that bishop Isa Çiçek had acquired in the early 1980s. This bishop was known as one of the most ardent anti-Assyrians and backer of an Aramaic identity which denies all connection with ancient Assyrians. Bishop Çiçek (died 2005) and his inner circle have been the main reason for many Assyrians in Central Europe today call themselves Arameans, renouncing Assyrian identity. He was also well known for having forged the contents of old Assyrian books he reprinted, by replacing Assyrian names and evidences of Assyrian identity with other contents.

In this climate young Yoken Unval got his political education. In January 2000, he wrote the following about an Assyrian teacher who a year earlier had written an article in Hujådå and other magazines, claiming that the word suryoyo comes from othuroyo:

"We shall not deny our pre-Christian Aramaic name or recognize the lie that we are the sons of Assyria. It is inappropriate for us to feel proud of our neighbors' name, whom are the enemies of our suryoyo-Aramean nation."

Yoke Unval then moved to the Syrian Orthodox seminary in Damascus. He devoted his life to his Lord and became a monk. Today, he is abbot of the monastery of Mor Augin on IzloMountain in Turabdin. I will return to the events surrounding his article and the reaction of the teacher, but first want to tell you about Yoken’s recently published Syriac Dictionary - Qlido d leshono. The author uses here his family name Beth Yakub as surname (Unval is his Turkish surname. In this article I use both). The dictionary was published in early summer 2016. Shortly thereafter I was contacted by several people in Sweden, Holland and Germany expressing their surprise about the contents of the new lexicon. They also wondered if Assyria TV should not pay attention to this incorrect information. They sent me pictures of some keywords related to the Assyrian identity. It turned out that the author has distorted the Assyrians history of thousands of years. He also equate the name "Suryoyo" and "Oromoyo" which such obvious. His "evidence" is taken from the story of Noah in the Old Testament and some quotations from ancient church fathers like Yakub Bar Salibi who lived nearly a thousand years ago.

Denies new research

Modern research findings from excavations, especially the bilingual Çineköy-inscription​which shows that the word Syria is derived from Assyria, he totally ignores. He writes that the name Syria comes from a mythical king in Antioch called Surus. He denies even half the truth in the story of Noah's son Shem. In Genesis 10:22, we read: "The sons of Shem were Elam, Assur, Arpachshad, Lud, and Aram." From this piece the author chooses to ignore the fact that Aram also had a brother named Assur. Although this story today lacks scientific relevance, it shows the author's sources are quoted selectively.

As to his large new dictionary, heavy as a concrete slab, it is all through a copy of the Chaldean Assyrian bishop Tuma Audo's great works Simto d leshono Suryoyo (Urmia 1896, reprint Assyrian Federation of Sweden 1979). The difference is that Yoke Beth Yakub has transcript it with the West Assyrian SERTO letters and added the grammatical bending of the verb. But instead of dedicating his work to the Bishop Tuma Audo, whose famous work still is the basis for later Assyrian dictionaries, he chooses to dedicate Syriac Dictionary to the Aleppo Bishop Yuhanna Brahim (kidnapped since 2013). This bishop is regarded as the foremost leader figure of the anti-Assyrian Aramaic faction within the Syrian Orthodox Church, thus revealing Yoken Beth Yakub’s political residence.

Beth Yakub, as I mentioned above, is a product of the intense campaign that some church leaders have conducted against the Assyrian identity since the late 1970s. Bishop Isa Çiçek reprinted also Tuma Audo's dictionary, but in a smaller format. There, he removed a footnote in the foreword where it says the word suryoyo comes from suroyo and assuroyo. Çiçek also forced Patriarch Zakka Iwas to dismiss Abdul-Massih Saadi, who was the rector of the seminary in Damascus in the 1980s, because Çiçek perceived Mr. Saadi as pro-Assyrian.

Hiding his anti-Assyrianism

This monk in Mor Augin appears outwardly to be a low-key, humble and pious hermit who has dedicated his life to serve God. After the monastery was restored and opened to visitors in 2008, thousands of Diaspora Assyrians visited it every year. Most give good donations, also during the events organized by the Mor Augin Associations in Sweden and Germany. All this is aimed to keep the monastery alive after having been closed since the 1980s. Even I have contributed to this by translating the biography of the saint to Swedish, a book which has sold well compared to other newly released books. The money has been donated to the monastery.

On my last visit to Mot Augin Monastery in the fall of 2014, along with my son Nemrud, I got the same impression of this monk as all other visitors; friendly and interested to know the sources when I told him about Assyrian history, for example, why the Assyrian kings had a cross around their necks, which Patriarch urged Senharib Bali's father to name his son after the Assyrian king Senharib to keep the story alive and so on. Nemrud wrote a factual novel about Seyfo after his visit in Turabdin with this monk on the cover. I sent a copy to the monastery and designated him as the guardian of our heritage, but never got a thank you to answer. I could, however, impossibly imagine that he has such a grudge against the Assyrian identity. My impression is that he hates Assyrians has strengthened since I got his article from 2000 in my hand. This was after I did the program in Assyria TV about his new dictionary.

Scrambling ancient Assyrian history

Before I go into the content of his old article from 2000, I want to return to the historical distortions the mentioned dictionary contains. He describes the following words like this:

OTHUR: "an akkadian name of the city built by King Shapur, which is Mosul." There have been two Persian kings by this name in 3rd  and 4th centuries. The city of Othur/Assur is about 5,000 years old.

OTHUROYO: Explained with various synonyms, where "enemy" is the most remarkable. No source is given, but the author is likely quoting a 10th century dictionary by an Arab called Hassan Ibn Bahlul. Beth Yakubs article from 2000 shows that also the author considers the Assyrians as his personal enemies.

ATHURYA: "the Akkadian name of Babylon."

ASHUR: "Parthians and Assyrians, Mosul and Iraq."

AHIQAR: "a wise Aramaic man who served as minister of King Senharib (704-681) and Sarhadum (681-669) ...." Does not even mention that these were Assyrian kings.

SURIYA (Syria), "named after Surus - he who murdered his brother and ruled between the rivers and whose whole kingdom was called Beth Suriya. In the past, Suryoye were called Arameans. When Surus became their ruler got the name Suryoye”. Thus, ignoring the fact that the discovery of the Çineköy inscription has put an end to any doubts among historians and scholars that the word Syria is derived from Assyria.

About ARAM it is said he was the son of Shem son of Noah, but the author avoids, as I mentioned, the part which says that Aram also had a brother named Assur - a deliberate concealment where the author chooses the part which suits his political purposes.

Before I conducted the program on Assyria TV about the new dictionary, I called this monk and asked him if he wanted to participate and explain himself, but he declined. He said that the reason was a comment I had forwarded on social media at the beginning of December 2016, which he perceives as an attack against him. He called my post "dirty words in your disgusting Facebook page," which he had not expected of me. In mentioned post I wrote the following ironizing about his lack of knowledge in history: "It seems that we will not see a greater historian than monk Yoken anymore. His grudge against the Assyrian name has blinded his mind to the point that he falsifies the history this way. Pitty! He should keep serving the language and not interfere into daily politics".

I wrote these lines fully aware of its meaning and my suspicion is now even more confirmed by the contents of his article from 2000, which I did not know about by that time. This man has at least during two decades harboured a hatred towards the Assyrian identity, as strong hatred as we can see by other known anti-Assyrians, for example Assad Sauma Assad (more about him here). In comparison with monk Yoken’s attacks against the Assyrian identity and his insulting of our 6,000 years old history, my comment on Facebook seems as a gust of wind.

Now to the events about Yoken Unval’s attack on an Assyrian teacher. In 1999 this teacher, who today wants to be anonymous, wrote a long article on Assyrian identity and language in Hujådå and other magazines. The article is four A4 pages. We can take only the following quotations:

"We must take care of our ethnic Assyrian name, which is a generic name for different ethnic groups integrated with each others by the Assyrian empire, for example Akkadians, Babylonians and Arameans. At the days of King Senharib the Assyrians spread their culture and language throughout the region with Aramaic script, because the Aramean letters were easier to use. On this basis, the language of the Assyrian empire developed, which by the Jews came to be known as Aramaic, meaning pagan. This did not mean that other languages ​​were eradicated. At that time, the Jews used to label all the peoples who did not believe in one God as “Arameans”, i.e. the pagans. Likewise, their language was called Aramaic by the Jews, and this name was given priority over other language name. The Assyrians themselves called their language othuroyo (Assyrian) which later got the abbreviation of suroyo and suryoyo ".

He then set an example of how the Jews called the language  of the Assyrians “Aramaic” in the story of Isaiah describing when the troops of King Senharibs had surrounded Jerusalem: "Then Eliakim and Shebna and Joah said to Rabshakeh, "Speak now to your servants in Aramaic, for we understand it; and do not speak with us in Judean in the hearing of the people who are on the wall” (Isaiah 36:11).

Even Prof. Efrem Yildiz, professor of Semitic languages ​​at the University of Salamanca in Spain, says the same thing about how the Westerners have named our language Aramaic in accordance with biblical sources. I interviewed him during the Assyrian Convention in Gothenburg in October 2016. "The Assyrians themselves have always called their language suraya or suryaya," he said in his East Assyrian dialect. You can see the program here.

Slandering Assyrian teacher

A year after this debate article Yoken Unval wrote a response in the journal of Shushoto Suryoyo released by the Suryoyo Federation in Holland. Already in the title the author is using coarse words about the teacher in question which he also names in the text. The headline is ”Malfone lo mawdyone w shaqore da-shmo wad-leshono oromoyo”. It means "Teachers who are ungrateful and traitors to the Aramaic name and language". Then he starts in the first lines to say; "All the books written in Aramaic language show that the name suryoyo comes from Surus, and that the suryoyo people originally are Arameans and no other people". Then he continues his attacks and explains why he sees these teachers as “ungrateful traitors”. He believes that “they earn their living because they are teaching the Aramaic language" but they betray it by calling themselves the descendants of the Assyrians. After quoting some ancient Church Fathers as proof of his arguments about Aramaic identity, he concludes with the following words:

"We shall not deny our pre-Christian Aramaic name or recognize the lie that we are the sons of Assyria. It is inappropriate for us to feel proud of our neighbours' name, whom are the enemies of our suryoyo-Aramean nation."

The apology in Dutch and Assyrian

Apology to the teacher

I have now in retrospect spoken to the teacher in question. He does not want to appear with his name and believes that the case is closed as far as it concerns him. But he has told me about all the details. When he had read the attack of Yoken Unval, he translated it and his own article to Dutch. He then sought a lawyer to sue Yoken Unval for defamation. The lawyer sent a letter to Unval, who by this time had moved to the Patriarchate in Damascus. Time passed but there was no answer. Then, the lawyer sent same letter recommended. Patriarch Zakka Iwas got in touch with Bishop Çiçek and urged him to ensure that the teacher withdraws his notification. It did not work. Eventually Yoken Unval had to travel back to Holland and apologize. He signed the apology written in two languages ​​in the presence of the lawyer on October 1, 2001. He also paid 5,000 Gulden in legal fees. In his apology, he writes; "I have named his teacher (his name here) deliberately, used harsh words against him, slandered him and caused him harm. I now recognize that it was wrong of me and by this correction I want to show my repentance and recall everything I said about him. I apologize to him”.  This apology was published in Hujådå, where I now have read it, and even in Shushoto Suryoyo, as I remember in my conversation with the teacher.                                                 

In retrospect, one might think that it was a good excuse - although performed under the gallows. After all, it was the words of the teacher himself who had formulated the text in both languages. But a monk who devotes his life to spiritual activity should continue to interfere in political disputes within our collective. Above all, he should not continue to violate the Assyrian identity by falsifying his ancestral heritage which has sat so deep imprint at the civilization of the world.

Ten years ago, he also wrote a new book for elementary teaching of grammar at the monastery of Mor Gabriel in Turabdin. It's called “Skulastiqoyo - Turos mamlo b-leshono suryoyo l-mashqlo qadmoyo da-shnat 2008-2009”. Even here he sneaks the propaganda for the name Aram and Arameans in several places (p. 149/157).

In the future, this monk very well may be ordained as bishop of Turabdin, because he is considered as one of the most educated monks within the Syrian Orthodox Church. It is probably a deliberate move by him and his anti-Assyrian buddies in the Aramaic movement that he chose to settle in such a lonely monastery on a mountain top, instead of life in the big city of Damascus or in Europe. Whatever, he should know that we will continue to pay attention to historical revisionism and violations against the Assyrian identity.

Munken som hatar sitt assyriska arv

Kategori: Historia

Abboten i klostret Mor Augin och hans anti-assyriska publikationer
 

I det anrika klostret Mor Augin i Turabdin bor en syrisk-ortodox munk som hatar allt som heter assyriskt. Han har nyligen gett ut ett 2000-sidigt lexikon där orden Assur, Assyrien, Syrien, Suryoyo och Ahiqar får en förvrängd innebörd. Det avslöjades i ett program i Assyria TV nyligen. Men denne ”guds mans” avsky mot sitt assyriska arv visade sig redan för 17 år sedan i en artikel där han spydde ut sin galla över en hemspråkslärare som hade skrivit att ordet suryoyo kommer från assuroyo.

I slutet av 1990-talet bodde en ung kille vid namn Yoken Unval i Holland. Han hade kommit från Arnas i Turabdin till staden Enschede där en stor koncentration assyrier fanns. Inte långt från Enschede fanns klostret Mor Afrem som biskop Isa Çiçek hade förvärvat i början av 1980-talet . Denne biskop var känd som en av de ivrigaste anti-assyrierna och uppbackare av en arameisk identitet som förnekar allt samband med de forna assyrierna. Biskop Çiçek (dog 2005) och hans närmaste krets har varit huvudorsaken till att många assyrier i Centraleuropa idag kallar sig araméer och tar avstånd från sin assyriska identitet. Han var också välkänd för att ha förfalskat innehållet i gamla assyriska böcker som han lät nytrycka, genom att ersätta assyriska namn och texter om assyrisk identitet med annat innehåll.

I detta klimat fick unge Yoken Unval sin politiska skolning. I början av år 2000 skrev han t ex så här om en assyrisk hemspråkslärare som ett år tidigare hade skrivit en artikel i Hujådå och andra tidskrifter och sagt att ordet suryoyo kommer från othuroyo:

Vi får inte förneka vårt förkristna arameiska namn och erkänna lögnen att vi är söner av Assyrien. Det är olämpligt för oss att känna oss stolta över våra grannars namn, vilka är fiender till vår suryoyo-arameiska nation”.

Yoken Unval åkte därefter till prästseminariet i Damaskus. Han vigde sitt liv åt sin herre och blev munk. Idag är han abbot i klostret Mor Augin på Izloberget i Turabdin. Jag återkommer till turerna kring hans artikel och hemspråklärarens agerande, men vill först berätta om Yokens nyutkomna lexikon Syriac Dictionary – Qlido d leshono. Författaren använder här sitt familjenamn Beth Yakub som efternamn. Lexikonet gavs ut under försommaren 2016. Kort därefter blev jag kontaktad av flera personer i Sverige, Holland och Tyskland som visade sin förvåning över innehållet i det nya lexikonet och undrade om Assyria TV inte ska uppmärksamma de oriktiga uppgifterna. De skickade bilder på några nyckelord som har med assyrisk identitet att göra. Det visade sig att författaren har förvrängt assyriernas mångtusenåriga historia. Han sätter också ett för honom självklart likhetstecken mellan namnet ”Suryoyo” och ”Oromoyo”. Hans ”bevis” är hämtade ur berättelsen om Noa i gamla testamentet och citat från gamla kyrkofäder som Yakub Bar Salibi som levde för nästan tusen år sedan.

Förtiger nya forskningsrön

Moderna forskningsrön från utgrävningar, framför allt Çineköy-inskriptionen på två språk som visar att ordet Syrien kommer från Assyrien, blundar han för. Han skriver att namnet Syrien kommer från en mytisk kung i Antiokia som hette Surus. Han förtiger även halva sanningen i berättelsen om Noas son Sem. I Första Mosebok 10:22 kan vi läsa: ”Sems söner var Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram”. Ur detta stycke väljer författaren att bortse från att Aram också hade en bror som hette Assur. Även om denna berättelse idag saknar vetenskaplig relevans, visar författarens urval att han använder sina angivna källor selektivt.

Värt att nämna är att detta stora lexikon, tungt som en betongplatta, är rakt igenom en kopia av Tuma Audos stora verk Simto d leshono Suryoyo (Urmia 1896, nytryck Assyriska riksförbundet 1979). Skillnaden är att Yoken Beth Yakub har skrivit det med västassyriska serto-bokstäver och lagt till hur verb ska böjas. Men istället för att dedicera sitt verk åt biskop Tuma Audo, vars berömda verk än idag utgör grunden för senare assyriska lexikon, väljer han att tillägna Syriac Dictionary Aleppos biskop Yuhanna Brahim (kidnappad sedan 2013). Denne biskop räknas som den främste ledarfiguren för den anti-assyriska arameiska falangen inom syrisk-ortodoxa kyrkan, vilket alltså avslöjar Beth Yakubs politiska hemvist. 

Beth Yakub är, som jag nämnt ovan, en produkt av den intensiva kampanj som vissa kyrkoledare har bedrivit mot assyrisk identitet sedan slutet av 1970-talet. Biskop Isa Çiçek lät nytrycka även Tuma Audos lexikon, men i ett mindre format. Där tog han bort en fotnot i förordet som säger att ordet suryoyo kommer från suroyo och assuroyo. Çiçek tvingade också patriark Zakka Iwas att avskeda Abdul-Massih Saadi som var rektor för prästseminariet i Damaskus på 1980-talet, eftersom Çiçek uppfattade Saadi som pro-assyrier.

Förtäckt anti-assyrier

Munken i Mor Augin verkar utåt vara en lågmäld, ödmjuk och from eremit som har vigt sitt liv åt att tjäna gud. Efter att klostret restaurerades och öppnade för besökare 2008 har tusentals utlandsassyrier besökt det varje år. De flesta lämnar rikliga gåvor både på plats eller genom olika evenemang som Mor Augin-föreningarna i Sverige och Tyskland anordnar. Allt i syfte att hålla klostret vid liv efter att ha varit stängt sedan 1980-talet. Jag har också bidragit till detta genom att översätta helgonets biografi till svenska, en bok som har sålt bra jämfört med andra nyutgivna böcker. Pengarna har oavkortat gått till klostret.

Vid mitt senaste besök i Mor Augin under hösten 2014, tillsammans med min son Nemrud, fick jag samma intryck av denne munk som alla andra besökare; vänlig och intresserad av att veta källorna när jag berättade för honom om assyrisk historia, t ex varför assyriska kungar hade ett kors runt halsen, vilken patriark som uppmanade Sanharib Balis pappa att uppkalla sonen efter den assyriske kungen Sanharib för att hålla historien levande osv.  Nemrud skrev en faktaroman om Seyfo efter besöket i Turabdin med denne munk på omslaget. Jag skickade ett exemplar till klostret och betecknade honom som väktare av vårt kulturarv, men fick aldrig ett tack till svar. Jag kunde dock omöjligt föreställa mig att han har ett sådant agg mot assyrisk identitet. Mitt intryck att han är en assyriehatare har förstärkts sedan jag fick hans artikel från 2000 i handen. Detta var efter att jag gjorde programmet i Assyria TV om hans nya lexikon. 

Förvränger fornassyrisk historia

Innan jag går in på innehållet i hans gamla artikel från 2000, vill jag återkomma till den historieförfalskning som lexikonet innehåller. Så här beskriver han t ex följande ord:

OTHUR: ”ett akkadiskt namn på staden som byggdes av kung Shapur, vilket är Mosul”. Det har funnits två persiska kungar med detta namn på 200- respektive 300-talet. Staden Othur/Assur är ca 5 000 år gammal.

OTHUROYO: anges med olika synonymer, varav ”fiende” är den mest anmärkningsvärda. Ingen källa anges, men författaren citerar sannolikt ett lexikon från 900-talet av en arab vid namn Hassan Ibn Bahlul. Beth Yakubs artikel från 2000 visar att det också är författarens egen uppfattning att assyrierna är hans personliga fiender.

ATHURYA: ”det akkadiska namnet på Babylon”.

ASHUR: ”Parther och assyrier, Mosul eller Irak”.

AHIQAR: ”en vis arameisk man som tjänstgjorde som minister hos kung Sanharib (704-681) och Sarhadum (681-669) ….” Nämner inte ens att dessa var assyriska kungar.

SURIYA (Syrien): ”uppkallat efter Surus – han som mördade sin bror och härskade mellan floderna och vars hela rike blev kallat Beth Suriya. Förr i tiden kallades Suryoye araméer. När Surus blev deras härskare fick de namnet Suryoye”.  Författaren ignorerar alltså det faktum att Cineköy-fyndet har satt punkt för alla tvivel hos historiker och vetenskapsmän om att ordet Syrien kommer från Assyrien.

Om ARAM säger han att han var son till Sem son till Noah men undviker, som sagt, den del som säger att Aram också hade en bror som hette Assur – ett avsiktligt förtigande där författaren väljer det som passar hans politiska syften. 

Inför programmet på Assyria TV ringde jag upp denne munk och frågade om han ville medverka och förklara sig, men han avböjde. Han angav som orsak missnöje med ett inlägg på sociala medier som jag hade gjort i början av december 2016, som han uppfattar som angrepp mot honom. Han kallade mitt inlägg ”skällsord i din äckliga Facebook-sida” som han inte hade förväntat sig av mig. I inlägget ironiserade jag över hans brist på historiekunskap och skrev: ”Det verkar som vi inte kommer att få se en större historieskrivare än munken Yoken längre. Hans agg mot namnet assyrier har förblindat hans sinne till den grad att han förfalskar historien på detta sätt. Synd! Han borde hålla sig i språkets tjänst och inte lägga näsan i blöt i dagspolitiken”

Jag skrev dessa rader fullt medveten om dess innebörd och får mina misstankar bekräftade av innehållet i hans artikel från 2000, som jag inte kände till vid tillfället. Den här mannen har i minst två decennier hyst ett hat mot assyrisk identitet lika starkt som det vi ser hos andra kända anti-assyrier, t ex Assad Sauma Assad (mer om honom här). I jämförelse med hans angrepp mot assyrisk identitet och hans kränkande av vår mångtusenåriga historia framstår min kommentar på Facebook ändå som en vindpust.

Nu ska vi redogöra för turerna kring Yoken Unvals påhopp på en hemspråkslärare. 1999 skrev en hemspråkslärare, som idag vill bli anonyn, i Hujådå och andra tidskrifter en lång artikel om assyrisk identitet och språk. Artikeln är på fyra A4-sidor. Han skrev bl a så här:

”Vi måste vara rädda om vårt etniska namn assyrier som är ett samlingsnamn för olika folkgrupper som har smällt samman i det assyriska imperiet, t ex akkader, babylonier och araméer. På kung Sanharibs tid spred assyrierna sin kultur och sitt språk i hela regionen med arameisk skrift, eftersom arameiska bokstäver var lättare att använda. På denna grund utvecklades det assyriska imperiets språk som av judarna kom att kallas arameiska, vilket betyder hedniskt. Detta innebar inte att andra språk hade utrotats. På den tiden brukade judarna kalla alla folk som inte trodde på en gud för ’araméer’, det vill säga hedningar. Likaså deras språk kallades arameiska av judarna och detta namn prioriterades framför andra språknamn. Assyrierna själva kallade sitt språk othuroyo som sedermera kom att förkortas till suroyo och suryoyo”.

Han anger sedan som exempel hur judarna kallade assyriernas språk arameiska i Jesajas berättelse om kung Sanharibs trupper som hade omringat Jerusalem: ”Då sade Eljakim och Sebna och Joa till Rab-Sake; tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstår det språket, och tala inte till oss på judiska inför folket som står på muren” (Jes 36:11).

Även Efrem Yildiz, professor i semitiska språk vid universitetet i Salamanca i Spanien, säger samma sak om hur västvärlden har fått namnet arameiska på vårt språk från bibliska källor. Jag intervjuade honom under det assyriska konventet i Göteborg i oktober 2016. ”Assyrierna själva har alltid kallat sitt språk suraya eller suryaya”, säger han på östassyrisk dialekt. Du kan se programmet här. 

Förtal av assyrisk hemspråkslärare

Ett år efter detta debattinlägg skrev Yoken Unval ett svar i tidskriften Shushoto Suryoyo som utgavs av Suryoyo riksförbundet i Holland. Redan i rubriken använder artikelförfattaren grova ord om hemspråksläraren ifråga som han sedan namnger i texten. Rubriken är ”Malfone lo mawdyone w shaqore da-shmo wad-leshono oromoyo”. Det betyder ”Lärare som är otacksamma och förrädare mot det arameiska namnet och språket”. Sedan börjar han i första raden säga; ”alla böcker som är skrivna på arameiska språket visar att namnet suryoyo kommer från Surus, samt att folket suryoyo är ursprungligen det arameiska och inget annat folk”. Sedan fortsätter han sitt angrepp och förklarar varför han ser dessa lärare som otacksamma förrädare. Han menar att de tjänar sitt levebröd på ”det arameiska språket” men att de förråder det genom att kalla sig ättlingar till assyrier. Efter att ha citerat några gamla kyrkofäder som bevis för sina argument om arameisk identitet, avslutar han med följande ord:

Vi får inte förneka vårt förkristna arameiska namn och erkänna lögnen att vi är söner av Assyrien. Det är olämpligt för oss att känna oss stolta över våra grannars namn, vilka är fiender till vår suryoyo-arameiska nation”.

 Yoken Unvals ursäkt på assyriska och holländska, publicerda i Hujådå och Shushoto Suryoyo

Ursäkt till hemspråksläraren

Jag har nu i efterhand talat med hemspråksläraren i fråga. Han vill inte framträda med namn och anser att fallet är utagerat för hans del. Men han har berättat alla detaljer för mig. När han hade läst Yoken Unvals angrepp översatte han både det och sitt eget debattinlägg till holländska. Han sökte sedan upp en advokat för att stämma Yoken Unval för förtal. Advokaten skickade ett brev till Unval som nu hade flyttat till patriarkatet i Damaskus. Tiden gick men det kom inget svar. Då skickade advokaten samma brev rekommenderat. Patriark Zakka Iwas kontaktade biskop Çiçek och uppmanade honom att se till att hemspråksläraren tar tillbaka sin anmälan. Det lyckades inte. Till slut blev Yoken Unval tvungen att resa tillbaka till Holland och skriftligen be om ursäkt. Han undertecknade ursäkten skriven på två språk i närvaro av advokaten den 1 oktober 2001 och betalade också 5 000 Gulden i advokatkostnader. I sin ursäkt skriver han; ”Jag har namngett denne hemspråkslärare avsiktligt, använt hårda ord mot honom, förtalat honom och åsamkat honom skada. Jag erkänner nu att det var fel av mig och vill med denna rättelse visa min ångerfullhet och återkallar allt som jag sagt om honom. Jag ber honom om ursäkt”. Denna ursäkt publicerades i Hujådå, där jag nu har läst den, och även i Shushoto Suryoyo, om jag minns rätt vid mitt samtal med hemspråksläraren.

Så här i efterhand kan man tycka att det var en fin ursäkt – om en framförd under galgen. Den var ju formulerad av hemspråksläraren själv. Men en munk som viger sitt liv åt andlig verksamhet borde i fortsättningen hålla sig borta från politiska dispyter inom vårt kollektiv. Framförallt borde han inte fortsätta att kränka assyrisk identitet genom att förfalska sina förfäders arv som har satt så djupa avtryck i civilisationen. 

För tio år sedan skrev han också en ny bok för elementär undervisning av grammatik vid klostret Mor Gabriel. Den heter Skulastiqoyo - Turos mamlo bleshono suryoyo l-mashqlo qadmoyo da-shnat 2008-2009. Även där smyger han in propaganda för namnet Aram och arameiska på flera ställen (s 149/157). 

I framtiden kan denne munk mycket väl vigas till biskop för Turabdin, eftersom han räknas till de lärda munkarna inom syrisk-ortodoxa kyrkan.  Sannolikt är det ett medvetet drag från honom och hans anti-assyriska kompisar inom den arameiska rörelsen att han valde att bosätta sig i ett så ensligt kloster på ett berg, istället för livet i storstaden Damaskus eller i Europa. Oavsett vilket bör han veta att vi kommer även fortsättningsvis att uppmärksamma historierevisionism och kränkningar mot assyrisk identitet.

The reason why PYD was excluded

Kategori: Identitet

 

The Kurdish YPG militia was not allowed to participate in recent negotiations in Kazakhstan on a ceasefire in Syria. Nor did it participate in previous peace talks in Geneva. This means the major powers and regional players see Turkey as more important strategic partner than the self-proclaimed Kurdish autonomy in Syria by the PKK Syrian branch PYD. But the infidelity of the PYD towards its best allies Russia and Syria, is also an important reason why the Kurds are offside.

The Kurdish PKK guerrilla movement has traditionally had good relations with Russia and with Syrian leader Hafez al-Assad. The latter harbored the PKK leader Abdullah Öcalan and his training camps for a decade before Öcalan was arrested. As late as February 2016 PYD opened its first European office in Moscow and in April 2016 also a second in Stockholm. However, PYD soon began to act arrogantly and opportunistic when it tried to play off Russia and the United States against each other by offering its military services to the highest bidder. It started with the US allied with the newly formed militia SDF (Syrian Democratic Forces), which in reality is controlled by the YPG. When IS surrounded the Kurds in Kobane (Arabic Ayn al-Arab) in September 2014, and was on its way to take the city, the US gave the Kurds weapons and air support that stopped the attack. The Russians noted the cooperation of the Kurds with the United States but continued to support them. In September 2015 the Russian jets, for example, gave further support to the SDF/YPG in Aleppo.

In October 2015 the United States dropped 50 tons of weapons to SDF/YPG. The Russians began to doubt the honesty of the Kurds. The Russian arm deliveries to the PYD ended up probably after this, but the Russians kept their political contacts with the Kurds. In November 2015 Turkish fighter shot down a Russian jet, which led to a political crisis between Russia and Turkey. The Russians provided the PKK guerrillas shoulder-borne air defence missile which shot down a Turkish helicopter in front of the camera. It was probably a warning to President Erdogan that Russia could intensify its support to the PKK and create more problems for him. Eventually Erdogan was forced to apologize and provide compensation to Russia. He visited Moscow and the two countries began to act in a kind of agreement.

One of Erdogan's main demands was that Russia would close PYD's office in Moscow and stop supporting the Kurds in Syria. As a result of Erdogan's visit to Moscow and Turkey's turnaround on Russia, Erdogan abandoned his support for Islamist rebels in Aleppo, which eventually ended up in the Syrian army's control. When these rebel groups now sit in indirect negotiations with the Syrian regime, they no longer have control over any major city in Syria, while the Kurds are excluded from the talks.

Kurdo Baksi, who acts as a self-appointed spokesman for the Kurdish question in Sweden, wrote an article in the Swedish newspaper Vestmanlands Läns Tidning  the day before the negotiations in Astana would start on January 23, 2016. Under the title, Låt Syrien bli tre stater (let Syria become three states), Baksi complains about YPG has fallen into offside:

"Even if the initiators are Turkey, Iran and Russia, one should not underestimate the dictator Bashar al-Assad's role in shaping the conference. But this spectacle lacks credibility and legitimacy. The initiators are all suspected of war crimes. The tyrants now invite to a meeting without the UN, the EU, the Arab League or the United States have a say in the matter. Even more remarkable is that the group in Syria by far the most successful fighting terror group Daesh (IS) is not invited."

Baksi’s statement about US and the UN is not true. It is the UN envoy for Syria, Staffan de Mistura, who handles the contacts between the regime's delegation, headed by Syria's UN Ambassador Bashar al-Jafari, and the armed Sunni groups' delegations. As for the United States the initiators of the meeting wanted to wait out Obama and cooperate with the Trump administration. Obama resigned on Friday January 20, 2016, just three days before the meeting in Astana would start. Thus, the United States is invited at the last moment, according to Finnish Yle Swedish section.

Baksi writes further:

"Kurds, especially Kurdish YPJ-women's heroic efforts has been depicted many times, and should soon be familiar to the Swedish people after the publication of books with YPG-volunteer Jesper Söder, ‘When the world looked away’, and journalist Joakim Medin ‘Kobane’. Despite the Syrian Kurds are living examples of female emancipation, secularism and coexistence between religious and ethnic groups, they are systematically countered.”

No one can deny that Kurdish women are actively involved in the PKK guerrilla movement and its subsidiary organizations. The PKK is of course not the only one to engage female guerrillas. Many other guerrilla movements have done the same. The recipe is also used by the PKK puppets among the Assyrians, the so-called Dawronoye, but in that case it is often about a marginal group of women in PR purpose.

Kurdo Baksi’s assertion that the PYD rule is the best model for coexistence and tolerance for weaker groups, is far from the truth. During recent years of Kurdish dominance in Gozarto region in Syria, we have witnessed many abuses and armed attacks against the Assyrians and other Christian groups; Assyrian military leaders have been executed by the YPG, the Assyrian guards Sootoro/GPF has been attacked by YPG/Asayish (Kurdish police), Assyrian restaurants and public places have been subjects to suicide attacks, Assyrian property has been subject to confiscation, PYD has tried to impose Kurdish curricula on Assyrian schools, Assyrian youth have been forcibly drafted into the YPG militia, Assyrian farmers have been harassed and beaten accused of having voted for Bashar al-Assad, Assyrian attorney who opposes Kurdish grab of Assyrian land has been arrested and harassed. The list is even longer.

The experience of Kurdish rule in Syria, Iraq or Turkey (Turabdin) shows that the alleged tolerance towards Assyrians, Yezidis and other indigenous is only by name. In fact it is about to replace Arab or Turkish fascism with Kurdish fascism. In the case of the Assyrians, Kurdish rulers and academics try to steal not only our country and our land, but our history as well.

The situation in Syria has now come to a point where the Kurdish local administration looks increasingly pressed and neglected by the great powers, regional powers and the Syrian regime. Obviously, Turkey is about to get its will to limit the PYD/YPG would dominate much of northern Syria bordering Turkey. Overall, Syria has a border with Turkey, which stretches nearly a thousand kilometres.

Out of its YPG militia military strength the Kurdish administration shows dissatisfaction with the development and the exclusion of the Kurds from talks in Astana. YPG has declared that it will not respect the decisions taken at the meeting in Astana. According to Russian news website Sputnik's Turkish department YPG says:

“Görüşmelere katılan tarafların ve onların hamisi olan ülkelerin Suriye’deki ciddi krizin bir parçası olduğunu ve Suriye halkının ihtiyaç duyduğu kararlar alamayacağını düşünüyoruz”.

It means: "We believe that the groups involved in the negotiations and the countries that protect them are an important part of the conflict in Syria, and we do not think they will make a decision based on the Syrian people's needs."

Reuters writes: "“The YPG said the solution for the Syrian conflict, which has raged on into it sixth year, would be ‘through democratic autonomous zones that preserve the unity of the Syrian land and that we are applying on the ground’. The warring sides ‘could benefit from this experience that we have established,’ it said.”

The Kurds have now backed from earlier demands and calls no longer their three so-called cantons Rojava. Now they name it “democratic autonomous zones”within a united Syria.

What YPG's statement means in practice remains to be seen. But for us Assyrians and other vulnerable groups in Gozarto it would be a relief if the Kurdish abuses would come to an end and Kurdish rulers would be more humble in their relationship with us. The Kurds must not forget that they are occupiers of someone else's house – no matter what Kurdish names they give Gozarto.

When Assyria becomes Atra or Homeland

Kategori: Historia

 

Imagine if a professor of Semitic languages at a European university comes to the country’s Parliament to give a lecture to the Christian Democrats on minorities in northern Iraq. When he speaks of the Kurds, he says "Kurdistan", but when it comes to Assyria he calls it "Atra". How many MPs would understand the word Atra? A similar case has actually occurred in Holland. Our Assyrian leaders and activists must therefore refrain from rewriting the original toponym of their national homeland.

I have often noticed that many Assyrian leaders and activists from Iraqi Assyria nowadays fail to call their occupied country by its real name. Instead, they use alternative terms, which Orwell would criticise as 'political language', like Atra or Beth-Nahren. Likewise, they name the Assyrian people as Bnay Amman (members of our people), Bnay umtan (members of our nation) or Amma diyyan (our people).

Even Assyrian organisations in the Diaspora are using words such as The Homeland in their associations' activities. Recently I read such an advertisement for an Assyrian local association in the United States and wrote to the member who shared it on social media. She agreed with me that it is inappropriate to use the vague term "Assyrians in the homeland", but told me that there are those who insist on avoiding terms such as "A Walk for Assyria" in order not to offend members belonging to churches other than the Assyrian church of the East.

The phenomenon of rewriting Assyria has also reached European Orientalists and experts. Mrs. Attiya Gamri, a former Dutch MP, recently brought one such example to my attention: a few years ago, Herman Teule, professor of Semitic languages, was invited to the Parliament in The Hague to lecture for the party Christen Unie on the situation of the minorities in northern Iraq. He mentioned several times the word "Kurdistan" but when it came to Assyria, he just said "Atra". Mrs. Gamri kindly asked him why he used an expression that no one in the congregation understood. He said that the Assyrians he had met in Iraq used to say “Atra”. So he assumed that the land which they described was called just Atra.

Those who use these rewritings about their ethnic identity prefer to be politically correct in the ongoing name conflict and the divisions between Assyrians of different church affiliations. But the gist of such reasoning is that the Assyrian patriots, who value their ethnic Assyrian identity and nomenclature above their church affiliation, thus are bowing to the misconception that the name Ashuri (Assyrian) applies only to people from the Assyrian Church of the East. This propaganda has been touted by the Syrian Orthodox and Chaldean church leaders since the 1930s, after the Simele massacre, and still creates frictions within the Assyrian community.

In order to reach a political consensus Assyrian organisations from time to time have tried to find a solution to the name issue by merging different names. After World War I, the term Ashur-Chaldo came in use when the Peace Conference would determine the future of the remnants of the Ottoman Empire. The Assyrians demanded an independent Assyria and submitted a map under the name "La Nation Assyro-Chaldéenne". It failed because the great powers were not interested and the Assyrian delegations were internally divided.

After Saddam's fall in 2003, Assyrian political organisations and churches gathered to a meeting in Baghdad, organised by the Assyrian Democratic Movement (Zowaa). The meeting adopted the double name Chaldo-Ashur to be written into the new Iraqi constitution for the people "who spoke Syriac" (in Arabic: al-nateqin bi al-Lugha al-Suryaniyya). Shortly thereafter the unity was broken when the newly appointed Chaldean Patriarch Mar Emmanuel Delli refused to accept the compound term, which included Ashuri, to apply to his denomination. As a reaction, the East Assyrian bishop in Iraq Mar Giwargis Sliwa (now the Patriarch of the AssyrianChurch of the East) wrote a letter to the Constitution Committee and declared that he accepts nothing but Ashuri. The new constitution was adopted in 2005 where the Assyrians are classified as Assyrians and Chaldeans, i.e two different people, who speak Syriac. In February2016 the Syrian Orthodox Patriarch Mar Afrem II Karim, was on a visit to Baghdad. He met with the speaker of the Parliament and expressed the wish that the Syrian Orthodox too should be included in the Iraqi constitution, written as Suryani in par with Assyrian and Chaldeans. If this occurs, the Assyrian people will be constitutional classified under their denominational churches and affiliations.

This is what the Kurdish president Massoud Barzani aspires for. Ten years ago he brought Sarkis Aghajan, an Assyrian member of the KDP – a party founded by Massoud's father Mustafa Barzani, to play a central role. Aghajan was presented as a counterweight to well-known Assyrian leaders who had been elected to the political assemblies through legitimate and genuine Assyrian voters. Barzani has a great interest in Assyrian matters because he is occupying their country and would like to assimilate them into a manufactured Kurdistani identity, where they are eventually reduced to mere Kurdish Christians. Therefore, he went into the game to gain a greater grasp of Assyrian politics. He made sure Aghajan was honoured with medals by all Assyrian Patriarchs. Even the Pope and other Christian leaders gave Aghajan medals.

In 2006, Aghajan gathered overall Assyrian organisations to a meeting in Arbil where a new party alliance were formed. They also adopted a new name by merging the triple designation ChaldeanSyriacAssyrian. These three names represent the three largest Assyrian churches with same names in Iraq, ranked by size. TV channels, some funded by Barazani, which had spread widely among the Assyrians were paid to market the new triple designation. Since then the politically correct Assyrian representatives are using this combined name even outside of the context of Iraq.

 The triple name is thus fully inline with Barzani's desire to present the Assyrians as "Christian citizens of Kurdistan" and by extension "Christian Kurds". From his point of view, it is nonetheless an understandable tactic, but from the Assyrian organisations’ side it is a sign of weakness against the de facto power. For a few years, Zowaa and ADO admittedly remained faithful to the compound Chaldo-Ashur term, but then yielded to the triple name, on the grounds that they do not want to stand in the way of Assyrian unity. However, we have not seen any noteworthy unity developing from this yet.

The development of the name issue, however, has taken a new wrong turn when some Assyrian leaders are solely using the term "Christians" when they want to avoid their people's genuine ethnic term. However, the term "Christian" faces criticism by many Assyrian patriots who see their ethnicity eroding and fear that it promotes Barzani's assimilation policy. The Assyrians are proud of their Christianity, but they are not just Christians. They have national and territorial rights in their own country to defend. 

Whatever the reasons are for the renaming of Assyriaand Assyrians, the Assyrian National movement must speak out and call their occupied country by its real name. When, for example, some Swedish-Assyrian politicians use the name Bethnahrin in their speeches in Swedish, it is equally incomprehensible to the Swedish audience just as when the Dutch parliamentarians' confusion the term 'Atra'. We must not be ashamed in saying: we certainly do not have a recognised Assyrian state, but own a historic area that is occupied, named Assyria. 

The astute reader will may criticise our argument, by saying: but the pioneers of our Assyrian national movement both wrote and sang about Bethnahrin (Mesopotamia). It is true, that is what we also have done for decades. But the conditions for using the indigenous name Bethnahrin have changed, now even the Kurdish occupiers of 'Bethnahrin' are claiming Mesopotamia, as their own; both as a geographical area and a toponym. Our pioneers wanted to use the neutral name Bethnahrin to unify a nation split by sectarian schisms, at a time when the Assyrians still populated the Assyrian heartland in upper Mesopotamia. But now the indigenous Assyrians are on the edge of extinction from their homeland. Therefore it is more important to mark our ethnicity by our own country Assyria. It automatically includes the national rights of such an ethnic group. If we as Assyrians accept to be solely called "Christians", these rights will not be obvious under international law. In such a case, we may accept the fact that the state where Assyrians are living guarantees us nothing but civil rights -at best.

När Assyrien blir Atra eller Homeland

Kategori: Identitet

 

Tänk dig att en professor i semitiska språk vid Uppsala universitet kommer till riksdagen för att föreläsa för kristdemokrater om minoriteterna i norra Irak. När han talar om kurderna säger han ”Kurdistan” men assyriernas land kallar han ”Atra”. Hur många svenska riksdagsledamöter skulle begripa ordet Atra? Ett liknande fall har faktiskt förekommit i Holland. Våra assyriska ledare och aktivister måste således låta bli omskrivningar av sitt etniska namn.

Jag har ofta noterat att många assyriska ledare och aktivister från irakiska Assyrien nuförtiden undviker att kalla sitt ockuperade land vid dess rätta namn. Istället använder de omskrivningar som Atra eller Bet-Nahren. Likaså det assyriska folket benämns som Bnay amman (vårt folks barn), Bnay umtan (vår nations barn) eller Amma diyyan (vårt folk).

Assyriska organisationer i diasporan använder också ord som The Homeland (hemlandet) i sina föreningsaktiviteter. Nyligen läste jag en sådan annons för en assyrisk lokalförening i USA och skrev till den styrelseledamot som hade delat annonsen på sociala medier. Hon höll med mig om det olämpliga i att använda det diffusa begreppet ”Assyrians in the Homeland”, men berättade att det finns de som insisterar på att undvika begrepp som t ex ”A Walk for Assyria” för att inte stöta sig med medlemmar som tillhör andra kyrkor än Österns assyriska kyrka.

Fenomenet med omskrivning av Assyrien har även nått europeiska orientalister och sakkunniga. Attiya Gamri, som tidigare satt i det holländska parlamentet, berättade nyligen för mig om ett sådant exempel: För några år sedan hade Herman Teule, professor i semitiska språk, bjudits in till parlamentet i Haag för att föreläsa för partiet Christen Unie om situationen för minoriteterna i norra Irak. Han nämnde flera gånger ordet ”Kurdistan” men när det kom till Assyrien sade han bara ”Atra”. Attiya Gamri frågade honom vänligt varför han använde ett uttryck som ingen i församlingen begrep. Han svarade att assyrier som han hade mött i Irak hade sagt Atra. Så han utgick från att landet som de beskrev hette just Atra.

De som använder dessa omskrivningar om sin etniska identitet vill vara politiskt korrekta i den rådande namnkonflikten och den splittring som råder bland assyrier över kyrkogränser. Men kontentan av ett sådant resonemang blir att assyriska patrioter, som ska sätta sitt etniska assyriska namn högre än kyrkotillhörighet, därmed böjer sig för missuppfattningen att namnet Ashuri (assyrier) gäller endast människor från Österns assyriska kyrka. Denna propaganda har basunerats ut av syrisk-ortodoxa och kaldeiska kyrkoledare ända sedan 1930-talet och skapar fortfarande slitningar inom det assyriska kollektivet.

I syfte att nå politisk enighet har assyriska organisationer från tid till annan försökt hitta en lösning på namnfrågan genom sammanslagning av olika namn. Efter första världskriget kom termen Ashur-Kaldo i bruk när fredskonferensen skulle avgöra framtiden för resterna av det osmanska imperiet. Assyrierna krävde ett självständigt Assyrien och lämnade in en karta under namnet ”La Nation Assyro-Chaldéenne”. Det misslyckades eftersom stormakterna inte var intresserade och assyriska delegationer var inbördes splittrade.

Efter Saddams fall 2003 samlades assyriska politiska organisationer och kyrkor till en konferens i Bagdad, som Assyriska demokratiska rörelsen, ADR (Zowaa), hade organiserat. Mötet antog dubbelbenämningen Kaldo-Ashur som skulle skrivas in i den nya irakiska konstitutionen för det folk ”som talade syriska ” (på arabiska: al-nateqin bi-lugha al-Suryaniyya). Kort därefter bröts enigheten när den nytillträdde kaldeiske patriarken Emanuel Delli vägrade acceptera termen Ashuri om sitt eget samfund. Då skrev även den östassyriske biskopen i Irak Giwargis (som nu är patriark för Österns assyriska kyrka) ett brev till grundlagskommittén och sade att han accepterade inget annat än Ashuri. Den nya grundlagen antogs 2005 och där klassas assyrierna som assyrier och kaldéer, alltså två olika folkgrupper, som talar syriska. I februari 2016 var den syrisk-ortodoxe patriarken Afrem II Karim på besök i Bagdad. Han träffade talmannen och framförde önskemål om att även de syrisk-ortodoxa skulle skrivas in i Iraks grundlag som Suryani. Om så sker kommer det assyriska folket att klassas efter sina kyrkonamn.

Och detta är vad den kurdiske presidenten Massoud Barzani strävar efter. För tio år sedan lyfte han fram Sarkis Aghajan, en assyrisk medlem i partiet KDP som grundades av Massouds pappa Mustafa Barzani. Aghajan skulle framöver framställas som en motvikt till välkända assyriska ledare som hade valts in i de politiska församlingarna med assyriska röster. Barzani har ett stort intresse i assyriska frågor eftersom han ockuperar deras land och vill gärna assimilera dem till kristna kurder. Därför gav han sig in i leken för att skaffa sig ett större grepp över assyrisk politik. Han såg till att Aghajan hyllades med medaljer av samtliga assyriska patriarker. Även påven och andra kristna ledare gav Aghajan medaljer. År 2006 samlade Aghajan assyriska organisationer till ett möte i Arbil där nya partikonstellationer bildades. Då antogs också en ny namnsammanslagning genom trippelbenämningen ChaldeanSyriacAssyrian. Dessa tre namn representerar de tre största assyriska kyrkor med samma namn i Irak, rangordnade efter storlek. TV-kanaler som hade stor spridning bland assyrierna fick betalt för att marknadsföra den nya trippelbenämningen. Sedan dess använder politiskt korrekta assyriska företrädare denna namnkombination långt utanför Iraks gränser.

Trippelbenämningen går alltså helt i linje med Barzanis önskan att framställa assyrierna som ”kristna medborgare i Kurdistan” och i förlängningen ”kristna kurder”. Från hans synvinkel är det ändå en begriplig manöver, men från assyriska organisationers sida är det ett tecken på deras svaghet gentemot makten. ADR och ADO använde visserligen troget namnet Kaldo-Ashur under några år men sedan gav de efter, med motiveringen att de inte vill stå i vägen för assyrisk enighet. Utvecklingen i namnfrågan har dock tagit ett nytt snedsteg genom att en del assyriska ledare säger ”de kristna” när de vill undvika sitt folks riktiga namn. Beteckningen ”de kristna” möter kritik hos många assyriska patrioter som ser sin etnicitet erodera och som är rädda att det främjar Barzanis assimileringspolitik. Assyrierna är stolta över sin kristenhet, men de är inte bara kristna. De har nationella och territoriella rättigheter i sitt eget land att bevaka.

Oavsett vilka orsakerna är för omskrivningar av Assyrien och assyrier, måste assyriska rörelsen säga ifrån och kalla sitt ockuperade land vid dess riktiga namn. När t ex svensk-assyriska politiker använder namnet Bethnahrin i sina tal på svenska, är det lika obegripligt för svensk publik som när holländska parlamentariker får höra namnet Atra. Vi får inte skämmas för att säga att vi visserligen inte har en erkänd assyrisk stat, men väl ett eget historiskt område som är ockuperat och som heter Assyrien.

Den uppmärksamme läsaren kommer att säga att våra assyriska pionjärer både skrev och sjöng om Bethnahrin (Mesopotamien). Det är sant, det har vi också gjort i årtionden. Men förutsättningarna för att använda det inhemska namnet Bethnahrin har förändrats när även de kurdiska ockupanterna gör anspråk på det geografiska område som i omvärlden är känt som Mesopotamien. Våra pionjärer ville använda det neutrala namnet Bethnahrin för att ena en nation splittrad av sekteristiska schismer, i en tid när assyrierna fortfarande befolkade Assyriens kärnland i övre Mesopotamien. Men nu håller den assyriska ursprungsbefolkningen att utrotas från sitt hemland och då är det desto viktigare att markera sin etniska tillhörighet genom namnet Assyrien. Det innefattar automatiskt nationella krav som måste tillerkännas en etnisk folkgrupp. Om vi som assyrier accepterar att bara bli kallade ”de kristna” kommer de rättigheterna inte att vara lika självklara enligt internationell lag. Då måste vi nöja oss med att den stat assyrierna lever i garanterar oss medborgerliga rättigheter - i bästa fall.

Naum Faiq och Ashur-Kaldo

Kategori: Historia

Första numret av Huyodo från maj 1921 med rubriken ”Till Assyriens ära”

Det är ingen hemlighet att assyriska rörelsen länge har dragits med interna splittringar och personkonflikter. Men nu försöker en del använda nationalikonen Naum Faiq som ett slagträ för att misskreditera meningsmotståndare. Detta är ovärdigt hans minne.

För två år sedan skrev jag en lång artikel som avslöjade ökända anti-assyriers historieförfalskning. De hänvisade t ex till en enskild artikel i en tidskrift där Naum Faiq var redaktör för att bevisa sin tes om att Naum Faiq inte hade något med assyrianismen att göra. Han skulle istället ha varit arameismens fader, enligt deras synsätt. Jag motbevisade revisionisterna på punkt efter punkt genom att gå tillbaka till originalkällan. Min artikel fick stort genomslag och följdes också av ett program på AssyriaTV där vi utvecklade resonemanget vidare.

Under årets högtidlighållande av Naum Faiqs minne, har det dykt upp en ny trend där framträdande personer inom assyriska rörelsen försöker använda Naum Faiq som ett vapen för att svartmåla meningsmotståndare. Sådana försök skapar bara mer splittring och osämja i en tid när själva vår existens i Assyrien är hotad. Naum Faiq och hans samtida pionjärer inom den assyriska nationella rörelsen, assyrianismen, hade inga problem med olika interna benämningar för sitt folk. De gjorde ingen åtskillnad och såg de olika benämningarna som en del av den assyriska nationens rika historia. Ibland kunde de skriva olika benämningar på olika språk i översättning av samma artikel. Men vi får inte glömma att de betraktade namnet Assyrian som en politisk term och ett samlingsbegrepp för vårt folk oavsett kyrkotillhörighet.

Idag försöker olika härskare i Mellanöstern, t ex kurdiska ledare inom KRG, frånta oss vår etniska assyriska identitet och kallar oss bara ”de kristna i Kurdistan”. Tyvärr har också en del av våra politiker och profiler anammat denna terminologi eller så använder de en kombination av tre eller fyra namn, t ex kaldéer/syrianer/assyrier/araméer. Assyriska riksförbundets ledning är motståndare till denna kakofoni av namn och använder konsekvent beteckningen assyrier. Men de profiler inom assyriska rörelsen som nu angriper förbundets linje gör det i första hand på grund av personkonflikter. Meningsskiljaktigheter finns inom alla folkgrupper, men våra nationalhjältar som har gett sina liv åt Assyriens frihet borde ändå lämnas i fred. Annars riskerar vi att missa tåget igen, kanske för gott.

Problemet med olika benämningar fanns där även för hundra år sedan. När olika assyriska delegater hade samlats i Paris under fredsförhandlingarna 1919, blev namnfrågan ett internt hinder. Frankrike som hade starka band till katolska assyrier insisterade på att även det kaldeiska namnet skulle användas. De två termer som var i bruk vid den tiden var assyrier och kaldéer. I syfte att tala med en gemensam röst och inte förlora stormakten Frankrikes stöd, beslöt assyrierna att delegationen i Paris skulle heta Ashur-Kaldo. En förening under detta namn bildades i USA. Den hette Assyro-Chaldean National Unity of America. En assyrisk trupp sattes upp 1920 i Gozarto med hjälp av Frankrike under namnet Bataljon Ashur-Kaldo. Dess grundare och befälhavare var Malek Qambar. Frankrike lovade Qambar att assyrierna skulle få en egen stat. Detta löfte upprepades vid flera tillfällen i Paris för assyriska delegater, enligt Dr Abraham K Yusufs dagboksanteckningar. 

Assyriska patrioter som Naum Faiq, Dr Abraham K Yusuf, biskop Afrem Barsom (sedermera patriark) ville till varje pris bevara enigheten och strävade mot det högre målet – ett fritt Assyrien. Namnet Ashur-Kaldo var en kompromiss för att uppnå detta ädla mål. Den protestantiske prästen Joel Werda ledde den assyriska tvåmannadelegationen från USA som hade skickats till Paris av Assyro-Chaldean National Unity of America. Han hade protesterat mot dubbelbeteckningen Assyro-Chaldean Delegation ochville bara använda Assyrian, men blev nedröstad. Gentemot britterna använde dock assyriska delegater i regel bara termen Assyrian.

I maj 1921 började föreningen Assyro-Chaldean National Unity of America ge ut en veckotidning under det passande namnet Huyodo (union). Naum Faiq blev dess huvudredaktör. Dessförinnan hade han gett ut Bethnahrin under åren 1916-20. Jag har läst många nummer av Bethnahrin men kan inte minnas att Naum Faiq har använt sig av någon dubbelbeteckning. Han var som sagt inte främmande för att använda olika interna benämningar men hävdade hela tiden att vårt politisk-nationella namn var Assyrians. Till och med det inhemska namnet suryoye modifierade han genom att lägga till ett initial A, för att markera dess ursprung. Han skrev Asuryoye och hade ett streck under bokstaven Olaf (A) som innebär att det inte ska läsas.

Vid min genomgång av Huyodos första nummer från maj 1921 har jag kunnat konstatera att Naum Faiq i ledarartikeln under rubriken ”Till Assyriens ära” använder dubbelbenämningen Ashur-Kaldo på ett ställe. Han skriver att Huyodo ”ska skrivas även på engelska för att ungdomarna ska dra nytta av det och bli medvetna om att de är Othuroye-Kaldoye” (assyrier-kaldéer). Men i samma ledare säger han dessförinnan så här om språket:

Metul d leshono dilan Othuroyo ithaw qdim men kulhun leshone… Det betyder; ”därför att vårt assyriska språk är äldst av alla språk. Det är vårt moderna språk. Utan språk kan vi inte kallas en civiliserad nation. Vi vill skriva denna tidning först och främst på vårt skriftspråk till nytta för alla våra assyriska bröder [syskon, ö a]//…//Därefter på talspråket [swadaya] som talas av alla assyrier i Persien och på andra håll”.

Under resten av år 1921 och fram tills fredsfördraget i Lausanne slöts i juli 1923 hyste assyrierna fortfarande förhoppningar om att få sina nationella rättigheter tillgodosedda av stormakterna. Därför användes dubbelbenämningen Ashur-Kaldo vid olika tillfällen. I Gozarto användes den ända in på 1930-talet när den assyriska bataljonen försökte binda samman Turabdin med Gozarto och skapa ett assyriskt autonomt område. Men försöket misslyckades och assyrierna i Gozarto hamnade under den nya nationalstaten Syrien. Turabdin förblev inom Turkiets gränser.

Avslutningsvis vill jag upprepa att Naum Faiq inte hade något problem med att använda våra interna benämningar, men att hans ledstjärna var att samla den sargade assyriska nationen under assyrianismens fana. Hans gode vän biskop Afrem Barsom gav upp och blev senare en ivrig anti-assyrier, men det var efter Naum Faiqs död 1930. När vi högtidlighåller minnet av nationalhjältar som Naum Faiq måste vi komma ihåg att ingen har rätt använda deras namn som ett slagträ i debatten. Naum Faiq är höjd över vardagskäbbel och skulle vrida sig i sin grav om det fortsätter. Det vore verkligen ovärdigt hans minne.

Naum Faiks dikt om Nineve och New York

Kategori: Historia

Nemrud Kurt Haninke 2004

I en hyllning till två stora städer som låg varmt om hans hjärta, skrev den assyriske nationalikonen Naum Faiq följande dikt om Nineve och New York. Den är hämtad ut Faiqs tidskrift Bethnahrin och skrevs några år före hans död den 5 februari1930. Som bekant hedrar assyriska organisationer Naum Faiqs minne varje år i början av februari. Vid Naum Faiq-dagen 2004 i Assyriska föreningen i Stockholm framförde min son Nemrud, som då var 12 år, ett utdrag ur nämnda dikt i dess assyriska original. Nedan följer dikten i min översättning:

 

Jag har stött på två underbara städer i världen

Jag saknar ord för att beskriva deras storhet

Den ena ligger i öster mittemellan floderna

Den andra i väster, är dyrbarheternas moder

 

Den ena omges av Mesopotamiens land

Den andra omges av Hudson floden

Den ena är ett underverk byggt på torra land

Den andra ligger i havet med enastående förorter

 

Bägge systerstäder äger skönhet och ära

Av deras kunskap släcker hela världen sin törst

Om du vill veta deras namn;

Nineve och New York – hyllade för sin skönhet

 

Nineve är assyriernas stora stad

New York är amerikanernas berömda stad

Båda välkända och ärorika städer i världen

Och utstrålar vördnadsväckande storhet   

 

Assyrierna prydde Nineve med ingenjörskonst

Amerikanerna byggde New York med organisationskonst

Nineve huvudstad för assyriernas städer

New York bruden bland amerikanernas städer

 

Nineve har gett världen en mångfald av kunskap

New York har uppbringat vetenskapsmän och konstnärer

Båda städer i sin framgång välansedda

Berikade med vetenskap och kunskap i alla former

 

Låt oss då beskriva skönheten hos var och en

Låt oss utrycka deras respektive ärofullhet

Nineve har tecknat ner skriften åt Assyrien

Och åt mänskligheten berett kunskapens väg

 

Ingenjörskonsten och läkekonsten

är Nineves gåva som upplyst mänskligheten

Hon har uppfunnit astrologi och stjärnskådning

Ur hennes källa har världen fått civilisationen

 

Hon var först med att bygga praktfulla städer och fästningar

Med sinne för organisation och administration

Med sinne för militära strategier, handel och jordbruk

Allt detta utvecklades framgångsrikt i denna stad

 

Välordnade gator, esplanader och lagsamlingar

Och lagar för välfungerande administration

Folkets styre, nationens administration och fosterlandets kärlek

Från henne har allt detta spridits till andra nationer

 

Grekland, Indien, Fenicien, Etiopien och Egypten

De besökte flitigt Nineve av Mesopotamien

De tog del av dess outsinliga skattkammare

De kom in som fattiga och lämnade henne som rika

 

I Nineve restes höga byggnader och zikkurat

Otroliga tempelbyggen, paradgator och parker

Nineve - staden som ligger i Mesopotamiens land

Känd bland huvudstäder och full av underverk

 

Mesopotamien - välsignat och bördigt land

Det är hon som är assyriernas hemland och nation

Det var platsen för vår anfader Adams paradis

Av dess jord skapade Herren honom till sin avbild

 

Abraham som blev anfader åt hebréernas släkte

Han var en av assyriernas söner

Hans ursprungsland var kaldéernas Ur

Och hans far Tarah, araméernas hövding

 

I detta land uppdagades Nemrud den hjältemodige

och flera stora kungar på slagfältet

Under Nemruds dagar sköt Babels torn i höjden

Herren nedsteg och splittrade människornas språk

 

Efter honom kungarna i Babylon och Nineve

Deras avkomma uppnådde stora framgångar;

Teglathplassar, Shalmanassar, Sardanapal

Asarhaddon, Ashurbanibal och Sharkino som är Sargon

Och Sanharib, vars ärorika namn nedtecknats i den heliga skriften.

 

Naum Faiq

New Jersey 1926-27

Was it really ISIS?

Kategori: Identitet

 
Kurdish YPG representatives immediately attributed the attacks in Qamishly to ISIS, and media swallowed it uncritically, as a so-called ISIS-website had claimed responsibility. But the testimonies from Gozarto question the credibility that it could be the work of ISIS.

Right after the bombing of two Assyrian restaurants in the Assyrian quarter Wusta in Qamishly, Syria, on the evening of December 30, 2015, Reuters referred to the Kurdish YPG militia spokesman Redur Xelil. He called the attacks suicide bombings and blamed it on ISIS: "He said it had most likely been carried out by Islamic State, which the YPG is fighting in Syria's northeast". Xelil was not slow to exploit the opportunity by describing it as an attack on Kurds and Assyrians. YPG and its Dawronoye-puppet did the same thing right after the murder of David Jendo, and also promised to avenge his death. A few days later it turned out that the murder of David Jendo and Elias Nasser (who survived) was performed by leading figures in the YPG. At this writing, there is not as clear evidence regarding the attacks in Qamishly, but suspicion is in a different direction than ISIS.

Even the Syrian Orthodox Patriarch Aphrem II Karim and his Syrian Catholic colleague Joseph III Younan have issued statements condemning the massacre, but none of them mentions ISIS. Obviously, they are not convinced that the main candidate behind the attacks is ISIS. Patriarch Younan fears that the attacks will scare the remaining Christians in Gozarto and says: "Now, after this massacre, our fear is that the emigration of Christians will go further and in larger numbers". Patriarch Karim calls the perpetrators enemies of humanity: "The enemy of humanity is spreading its power everywhere in our beloved Middle East…” 

No suicide bombings

Moreover, the attacks were not any suicide bombings, in the contrary to what YPG and various media reports allege. Some testimonies say that a guy who did not differ from the amount arrived at Café Miami and ordered a drink. He had a laptop bag with him. When he had gone, he left the bag under the table. Before anyone could react, the bag exploded and the devastation was total. Ten Assyrians, an employee Kurd and two other Muslims were killed. A large number were injured. Usually, the waiters  in Qamishly are Kurdish. (Rumours say that a couple of the Kurdish employees at mentined café left their job shortly before the explosions and that the Assyrian guards Sootoro has interrogated them. But these are unconfirmed reports). Shortly thereafter a similar computer bag exploded outside the window of the restaurant Gabriel in the same neighbourhood. Three people were killed. Initially even a third explosion at another restaurant was mentioned, but there are no reliable reports of killed or injured. The details of what preceded the explosions are so far not confirmed. But all the witnesses denounce the rumour of suicide bombings.

The city of Qamishly was built by Assyrians who survived the genocide Seyfo, when Syria was a French protectorate. With time, it became an important centre of Assyrian culture and national awakening among the Assyrians. A large number of the Assyrian inhabitants left the city during the ongoing civil war and sought refuge in Sweden and other EU countries.

Motive

The first thing that an investigator usually does is to search for a possible motive behind a crime, by asking who may have the greatest interest in the crime output. Therefore we may now ask ourselves who benefits from the attacks in Qamishly. The testimonies of injured Assyrians and the statements by local Assyrian representatives clearly show that the purpose was to scare away "the disobedient" Assyrians from Gozarto region, whom refuse to accept any forced Kurdish rule. In a statement by Sootoro, which has also been uploaded in a video recording, it is said that "those who are our neighbours want to scare us, but we refuse to bend and will defend our city and our country". A leader of Gozarto Protection Forces (GPF) says to the American Mesopotamian Organization (AMO):  “Although someone claiming to represent ISIS posted a message on social media taking responsibility for the bombs, the types of explosives and the nature of the attacks does not fit the ISIS pattern of violence”.

Which ethnic group is that "lives next door to us"? To my knowledge there are no IS-followers in Qamishly living neighbours with us. Considering recent developments, there is only one answer. But if we can get any evidence, that’s a question which remains unanswered for the moment.

Var det verkligen IS?

Kategori: Identitet

 
Kurdiska YPG-företrädare skyllde genast attentaten i Qameshlo på IS och medierna svalde det okritiskt, eftersom en så kallad IS-hemsida hade tagit på sig ansvaret. Men vittnesmålen från Gozarto ifrågasätter trovärdigheten i att det kan vara ett verk av IS.

Direkt efter bombningarna av två assyriska restauranger i det assyriska kvarteret Wusta i Qameshlo på kvällen den 30 december 2015, refererade Reuter till den kurdiska milisen YPGs talesman Redur Xelil. Han kallade attentaten för självmordsbombningar och skyllde det på IS: ”He said it had most likely been carried out by Islamic State, which the YPG is fighting in Syria's northeast”. Xelil var inte sen med att utnyttja tillfället genom att beteckna attentaten som ett angrepp på kurder och assyrier. YPG och dess Dawronoye-marionett gjorde samma sak direkt efter mordet på David Jendo och lovade dessutom att hämnas hans död. Några dagar senare visade det sig att mordet på David Jendo och Elias Nasser (som överlevde) var utfört av ledargestalter inom YPG. I skrivande stund finns det inte lika klara bevis när det gäller attentaten i Qameshlo, men misstankarna riktas allt mer åt ett annat håll än IS.

Även den syrisk-ortodoxe patriarken Afrem II Karim och hans syrisk-katolske kollega Josef III Younan har i uttalanden fördömt massakern, men ingen av dem nämner IS. Uppenbarligen är de inte övertygade om att den främsta kandidaten bakom dåden är IS. Patriark Younan befarar att attentaten kommer att skrämma iväg de kvarvarande kristna i Gozarto och säger: "Now, after this massacre, our fear is that the emigration of Christians will go further and in larger numbers" . Patriark Karim kallar förövarna mänsklighetens fiender: "The enemy of humanity is spreading its power everywhere in our beloved Middle East…”.

Inga självmordsbombningar

Attackerna var dessutom inga självmordsbombningar, så som YPG och olika medieuppgifter gör gällande. Vissa vittnesmål från platsen säger att en kille som inte skiljde sig ur mängden kom in på Café Miami och beställde en drink. Han hade en laptop-väska med sig. När han hade gått lämnade han väskan under bordet. Innan någon hann reagera exploderade väskan och förödelsen var total. Tio assyrier, en anställd kurd och två andra muslimer dödades. Ett stort antal skadades. Vanligtvis är det kurdiska ungdomar som jobbar som servitörer i Qameshlo. Rykten säger att ett par av de kurdiska anställda på caféet lämnade jobbet strax före explosionerna och att den assyriska vaktstyrkan Sootoro har förhört dem. Men dessa är obekräftade uppgifter. Kort därefter exploderade en liknande datorväska utanför skyltfönstret till restaurang Gabriel i samma kvarter. Tre personer dödades. Initialt talades det även om en tredje explosion på en annan restaurang men det finns inga säkra rapporter om dödade eller skadade. Detaljerna kring vad som föregicks explosionerna är än så läge osäkra. Men alla vittnesmål avfärdar ryktet om självmordsbombningar.

Staden Qameshlo byggdes som bekant av assyrier som överlevde folkmordet Seyfo, när Syrien var ett franskt protektorat. Med tiden blev den ett viktigt centrum för assyrisk kultur och för nationellt uppvaknande bland assyrierna. Ett stort antal assyriska invånare har under det pågående inbördeskriget lämnat staden och sökt skydd i Sverige och övriga EU-länder.

Motiv

Det första som en brottsutredare gör är att söka efter ett eventuellt motiv bakom ett brott, genom att fråga sig vem som kan ha störst intresse av brottets utgång. Detsamma måste vi fråga oss när det gäller attentaten i Qameshlo. Vittnesmål av skadade assyrier och uttalanden av lokala assyriska företrädare visar tydligt att syftet var att skrämma iväg ”de olydiga” assyrierna, som vägrar foga sig i ett påtvingat kurdiskt herravälde. I ett uttalande av Sootoro, som också har lästs upp i en videoinspelning, sägs att ”de som bor grannar med oss vill skrämma iväg oss, men vi vägrar att böja oss och kommer att försvara vår stad och vårt hemland”. En ledare inom Gozarto Protection Forces (GPF) säger till American Mesopotamien Organization (AMO) att varken det sätt på vilket bombningarna skett eller den sorts sprängmedel som använts liknar IS’ stil.

Vilken folkgrupp är det som ”bor granne med oss”? Vad jag vet finns det inga IS-anhängare i Qameshlo som bor grannar med oss. Med tanke på de senaste årens utveckling finns det bara ett givet svar. Återstår att se om det går att leda i bevis.

GPF: ”Inte ISIS’ stil”

Kategori: Identitet

 

Följande gästinlägg är en översättning av en intervju med Ashur, som är talesman för Gozarto Protection Forces (GPF) om bombattackerna mot assyriska restauranger i Zalin-Qameshlo dagen före nyårsafton. Intervjun är publicerad på hemsidan för American Mesopotamian Organization, AMO, den 31 december 2015.

(For English click here)

Onsdagen den 30 december 2015, omkring klockan 21:30, sprängdes tre assyriska restauranger i det kristna kvarteret av staden Zalin (Qamishli) i Syrien. De tre restaurangerna heter Miami, Gabriel och Masaa [arabiska; kväll]. AMO talade direkt till Ashur, militär talesman för Gozarto Protection Forces (GPF) på huvudkontoret i Zalin (Qamishli). Han berättade följande:

"Attackerna var samordnade. Någon gång under kvällen gick en okänd person in på Miami café och restaurang, en plats där man kan äta, ta en drink och spela kort. Denne någon lämnade en väska eller en ryggsäck kvar på platsen. Vid 21:30 exploderade väskan och ödelade restaurangen. Själv hade jag planerat att träffa vänner på restaurang Miami, men jag var sen på grund av arbete. Döden missade mig alltså med några minuter på grund av extra pappersarbete. Omkring klockan 22:00 upptäcktes en laptop-väska utanför fönstret till restaurang Gabriel. Några sekunder senare, innan personalen hann reagera, exploderade den. Sedan vid 22:30 exploderade en annan ryggsäck på restaurang Masaa. Dessa attacker var noga planerade i tid och rum för att göra maximal skada och orsaka stor rädsla i våra assyriska kvarter, säger Ashur till AMO.

Ashur konstaterar att även om någon som påstår sig representera ISIS har postat ett meddelande på sociala medier och tagit på sig ansvaret för bomberna, stämmer inte mönstret och sättet på vilket attackerna utfördes på ISIS’ våld: 

"Attackerna var inga självmordsbombningar och explosionerna var utformade för att endast döda oskyldiga civila, inte förstöra byggnader. När ISIS attackerar brukar de totalförstöra våra företag eller kyrkor".

Dessutom noterar Ashur att den som placerade bomberna måste vara en person som smälter in i mängden bland invånarna i Zalin (Qamishli). Misstanken lutar därför mer åt den kurdiska milisen YPG, som är intimt sammankopplad med terroristgruppen PKK. Vissa säger att de är en och samma organisation. YPG och PKK är hårdföra marxistiska grupper med en lång historia av terror och brutalitet. De terroriserar rutinmässigt den assyriska befolkningen i Syrien, framtvingar pengar från företag och enskilda och även kidnappar unga män för tvångstjänst i sina miliser.

För närvarande ligger dödssiffran på 20 personer och omkring 35-40 sårade. Även om Ashur var nära att omkomma, är han fast besluten att stanna kvar i sin hemstad och stå upp mot dem som terroriserar den assyriska folkgruppen i Zalin (Qamishli):

"Vem som än gjorde detta, är deras budskap till oss att vi bör lämna vår hemstad och våt land. Det är deras sista varning. Mitt svar till dem som placerade bomberna är att detta inte kommer att skrämma oss. Vi böjer oss inte och kommer att göra motstånd mot er", avslutar han.

PYD förnekar övergrepp och hotar

Kategori: Identitet

 PYD och dess Dawronoye-marionett Senharib Barsum förnekar övergrepp på assyrier och armenier
 

Kurdiska PKK:s dotterorganisation PYD förnekar övergrepp på assyrier och andra kristna i form av konfiskering och tvångsrekrytering. Deras representant hävdar att en lag är under behandling, men att den är avsedd för att skydda egendom till de medborgare som har flytt kriget. PYD:s Dawronoye-marionett instämmer och hävdar att de är legitima representanter för assyrierna i Gozarto. Den kurdiska administrationen i Syrien verkar trots allt backa efter den massiva kritik som har riktats mot dess övergrepp gentemot assyrier, armenier och andra folkgrupper. Samtidigt hotar PYD de kyrkor som har anslutit sig till kritikerna och säger att de inte ska blanda sig i politiska frågor.

Lördagen den 7 november 2015 gjorde Shinko Dibo, en rådgivare till PYD:s ledning i Syrien, ett uttalande i den kurdiska nyhetsbyrån ANF News som även tidningen demokrathaber.net återger, där han tillbakavisar den kritik som 16 assyriska och armeniska företrädare framförde nyligen mot konfiskering, tvångsrekrytering, kurdisk läroplan och extra skatter. Dibo säger så här om den aktuella lagen: “Özel mülkiyetin korunması konusunda çıkacak olan bir yasanın önceliği de Süryani, Asuri ve Arap halkımızın özel mülklerini korumayı bir görev olarak görür”.

Det betyder: ”Den lag som är på gång prioriterar skyddet av privata egendomar som tillhör våra assyriska och arabiska invånare som sin uppgift”, säger Dibo och hävdar att bakgrunden till det lagförslag som förelåg det lokala kurdiska parlamentet hade sitt ursprung i att skydda egendom som tillhör de assyrier och araber som hade flytt undan IS i områdena Tel Tammer och Tel Hamis. Han säger att invånarna i dessa områden började tvista om vissa egendomar när de hade kommit tillbaka till sina hembyar, efter att kurdisk milis hade drivit IS tillbaka. Dibo motsäger alltså det pressmeddelande som gick från det kurdiska parlamentets presstjänst den 15 september, som sade att den aktuella lagen med 19 paragrafer hade klubbats igenom. Detta måste vara ett tecken på att den kurdiska administrationen backar i frågan genom att hävda att en sådan lag inte har antagits än.

Shinko Dibo förnekar också andra övergrepp som de kristna i Gozarto har protesterat emot. Samtidigt höjer han ett varningens finger mot de kyrkoföreträdare som skrev under uttalandet. Han säger att kyrkor inte ska blanda sig i politiken och nämner för säkerhets skull även moskéer. Det är folkvalda politikers uppgift att sköta politiska frågor och att alla folkgrupper är representerade i kantonstyret, säger Dibo. Så här uttrycker han det på turkiska:

“Kiliselerin işi, politik konularda açıklama yapmak değildir. Aynı şey camiler için de geçerlidir. Yönetim konularında zaten halkların seçilmiş temsilcileri var, onlar karar verir. Kantonlarımızda kanunlar tüm halklardan temsilcilerin katılımı ile yapılıyor”.

Shinko Dibo blundar för att det är både kyrkor och politiska organisationer som har kritiserat de kurdiska övergreppen. Hans uttalande är lika arrogant och missvisande som efter mordet på David Jendo. Då backade YPG när det var överbevisat och när en storm av kritik hade framförts mot mordet. Men man hävdade fortfarande att det var mörka krafter som låg bakom för att så splittring bland olika folkgrupper. Nu angriper kurdiska företrädare saken genom att förringa de politiska och kulturella organisationer som har undertecknat det kritiska uttalandet och samtidigt spela sekulär. När det passar går kurdiska företrädare till kyrkomän för att utnyttja dem i politiska syften. När kyrkomännen ansluter sig till kritikerna får de ett varningens finger. Även tidningen devrimcikaradeniz.com drar samma slutsats som jag och påpekar att det är beklämmande att PYD-kurderna både förnekar övergrepp och hotar på samma gång.

Dawronoye-gruppen har en rad pappersorganisationer - alla kopplade till kurdiska PYD

 

Faktum är att de 16 organisationer och kyrkor som har skrivit under det uttalande som har fått stor spridning på olika språk, är representativa för både assyrier och armenier i området. Den enda assyriska organisation som närvarade men vägrade skriva under är PYDs marionett Dawronoye, som har flera pappersorganisationer. Deras företrädare Senharib Barsum från Syriac Union Party upprepade samma dag allt som Shinko Dibo hade sagt. Han påstår också att de som i uttalandet uppger sig vara representanter för assyrierna ljuger, d v s att hans parti skulle vara den legitima representanten för alla assyrier i Gozarto. Den kurdiska nyhetsbyrån ANHA publicerade Barsums uttalande under rubriken ”Bersûm: Süryanilerin adı kullanılarak geliştirilen iddialar yalandır” och flera kurdiska webbtidningar hakade på.

Kurdiska PYD är väl medvetna om att Dawronoye är en marginell grupp bland assyrierna. De har också fått höra det i olika möten med assyriska företrädare i Sverige och övriga EU. Frågan är hur länge detta förhållande kommer att bestå och hur länge kurdiska företrädare fortsätter med sitt arroganta beteende mot övriga folkgrupper i Gozarto.

The chauvinistic abuses of Kurdish PYD

Kategori: Identitet

 Assyrian and other Christian organizations in Gozarto have signed a statement against Kurdish abuses. Dawronoye however, refused to sign it, since they are part of Kurdish PYD.

The self-proclaimed Kurdish administration in Gozarto, Syria, under the leadership of the PKK's daughter organization PYD, is not making any secret of its chauvinistic agenda towards other ethnic groups. Confiscation of emigrants' property, new curricula in private and public schools, forced recruitment of young people to YPG militia and extra taxes, are some of the latest abuses. The Kurds copy the recipe of intolerance, which Turkish nationalists and Arab Baath Parties have practised during the 20th century.

While a large part of world leaders are praising the Kurdish YPG militia's alleged successes against IS, the PYD conducts an extremely chauvinistic agenda. Although the PYD does not represent more than 10% of Kurds number in Syria (according to its leader Saleh Muslim’s brother, Mustafa Muslim to tr.sputniknews.com), the PYD violates the rights of the inhabitants of Gozarto, by using its consensus with the regime of Syrian president Bashar Assad. Assyrians, Armenians and other Christian groups have had enough of the abuses and have now made a statement denouncing these abuses. The statement is signed by churches, organizations and political parties among Assyrians and Armenians in Gozarto - except for Dawronoye, who are a branch of the PYD. The statement has been published by the Assyrian human rights organization Assyrian Monitor for Human Rights and the large media company alarabiya.net in its Arabic original. It has also been widely spread on social media.

The signatories indicate the following four examples of abuses by the Kurdish PYD administration. I have not translated the contents literally, but summarized the message:

1. The Law of "administration" of the estates belonging to those who fled the war, must withdraw because

a) is contravenes human rights and the individual's right to property

b) it designates the emigrants as traitors

c) the proposed Commission to assess estates is nothing but a way to confiscate the property of others

d) it is a serious threat to the Christian demographics in Gozarto, with the aim to confiscate the Christian’s agricultural land, which currently amounts 35% of the lands of the region. It scares away those who want to return home when the war is over

e) the prohibition for Christians to sell their property or give power of attorney to their relatives increases the risk that they no longer return home.

2. The law of the new (Kurdish) state fees and taxes is unacceptable, because the existing permissions from the Syrian government are still valid. Citizens may not be forced new taxes that they can not handle.

3. The law of forced recruitment into military service constitutes a double coercion to the citizens, when they are recruited by two different military powers.

4. Interference in internal affairs of private schools within the churches, is unacceptable and an obstacle in our children's education.

The statement is signed by the following organizations and associations:

Syrian Orthodox Church, Chaldean Church in Qameshly, Syrian Catholic Church, Assyrian Democratic Organization (ADO), Christian civil assembly, Centre for persevering Christians in Syria, Armenian Orthodox Church, Assyrian Church of the East, National Evangelical Church, Free Aramean Party, Youth assembly Mother Syria, Armenian diocese in Jazeera and the Euphrates, Ancient Assyrian Church of the East, Syrian Orthodox board for citizen-peace, Board of Assyrian peasants,  and Youth organization for national consensus.

More information about the statement and Kurdish abuses is available on Assyria TV, among others, here and here.

Background

For those who do not know the background of the new Kurdish edict in Gozarto, I can briefly summarize it. On September 15, 2015, the Kurdish self-rule parliament issued a law to confiscate the properties that Assyrians and other emigrants left behind. The Kurds themselves do not call it confiscation, but ruther administration of the property, until the owner will come back. But it is a pure lie. It's about the same methods as Turkish nationalists used in 1942, when they put extremely high taxes on the Christians, Varlık Vergisi, which led to the economy, from one day to the next, turned from Christian minorities to the state and its Muslim minions. Kurdish PYD acknowledges in the legislation that most sufferers are Assyrians and says it wants to "administrate" both immoveable and personal estate of those who have been away longer than one year. This applies to house, apartment, car, business, factory, lands and farmland, i.e all of it. A committee has been appointed to value the properties, but has not yet started its work.

As for the PYD's directive for schools, both state and private schools are obliged to teach Kurdish students the newly printed teaching materials in Kurdish, while the Assyrian and Arabic children must study some subjects in Kurdish, for example, social studies and Kurdish history, as well as the main features of Yazidism and Christianity, beside Islam knowledge. They have also the right to learn their own language. But this is just the beginning. If the PYD curricula will succeed, it is a matter of time before all teaching must be in Kurdish. Such claims have already been made against Assyrian schools in northern Iraq as well.

The Assyrian activist Dr. Nicholas al-Jeloo recently wrote following indignant comment on his Facebook about the Kurdish compulsion:

While Chaldean prelates are busy trying to create a "nation" from lies, and divide our already weak ethnic group, the Kurds in Syria are forcing our children to learn Kurdish "history" in Kurdish. Who would have thought that this would be happening in the cradle of Assyrianism - Qamishli itself, the birthplace of the oldest surviving Assyrian political organization. They are making our children learn their history (what damn history?) on our own lands - just because we are now a minority! When I was in Syria in 2009 and 2010, I was taken aback by certain leaders of the Assyrian Democratic Organisation (ADO), who were lamenting the fact that, while Assyrians were allowed to teach Syriac in their private schools, the children of their Kurdish neighbours were not allowed to learn their own language. That's how much the ADO cared about freedom and democracy, and it even joined the Syrian Opposition in order to bring that about. Too bad, their lovey-dovey view of the world backfired on them, and now their own children are being forced to learn their neighbours' language against their will. 

More information on the new Kurdish curricula is available on the website raseef22 in Arabic and AINA in English. What Al-Jeloo is referring to when he criticizes Chaldean prelates, is the fact that Patriarch Sako and some bishops recently encouraged the formation of a Chaldean League in France, which created headlines when they claim that the Catholic Chaldeans consist a separate nation.

The Kurdish project to create their own autonomies and eventually a state of their own is fully ongoing, while different Assyrian representatives go their own way and create more divisions within the group. Many Assyrian observers are convinced that these are in the service of Barzani and other Kurdish political leaders, in order to weaken the Assyrians, because the Kurdish political entities are supposed to be formed on occupied Assyrian land. Regarding Syria, the PYD has demonstrated an unabashed ambition to copy Turkish nationalists and Baath parties in its chauvinistic acts.