auginhaninke.blogg.se

En av de assyriska politiska analytiker som noga följer utvecklingen i Mellanöstern är Fikri Aho i Holland, som är grundare av Syriac Democratic Union. Han berättar i en öppenhjärtig intervju i Assyria TV hur han i mitten av 90-talet gick med i Dawronoye-gruppen, som PKK hade skapat som sin förlängda arm bland assyrierna. PKK:s syfte var dels att skylta med kristna assyrier som sympatisörer åt den kurdiska nationella kampen, dels att förbättra assyriernas image av kurderna som dess banemän genom århundraden.
Men efter 15 års innerligt engagemang insåg Fikri Aho att alla uppoffringar som han och hans vänner gjorde var till gagn enbart för kurdiska PKK:s egoistiska syften. Det assyriska folket fick ingen som helst nytta av Dawronoyes beredvillighet att agera som undersåtar åt den kurdiska rörelsen.
Nu när PKK har beslutat att upplösa sig som en militant gerillarörelse, inställer sig frågan; hur kommer det att påverka det assyriska folket, särskilt i de assyriska områdena i Mellanöstern? 

Fikri Aho har i många år talat i optimistiska termer om det assyriska folkets framtid i det historiska Assyrien. Han gör nu analysen att världsmakterna har insett att kurderna är chauvinister som inte tolererar assyrier, yezider eller andra etniska folkgrupper, utan gör allt i sin makt för att fördriva dessa två ursprungsfolk. Därför menar han att västmakterna nu har vänt kurderna ryggen och att PKK:s upplösning är sista spiken i den kurdiska nationella kampens kista.

Den 12 maj 2025 meddelade[1] PKK att dess extra kongress som hölls 5-7 maj i Qandil-bergen i Irak, hade beslutat att upplösa PKK:s militära verksamhet för att satsa på politisk lösning för kurderna i Turkiet. Beslutet var påkallat av den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan (APO) den 27 februari 2025. I ett pressmeddelande i PKK:s organ Fırat News skriver man bl a följande:

PKK:s extraordinära tolfte kongress bedömde att PKK:s kamp hade krossat förnekelsens och förintelsens politik av vårt folk, fört den kurdiska frågan till en punkt där den kunde lösas genom demokratisk politik, och i detta avseende hade PKK fullbordat sitt historiska uppdrag. På grundval av detta beslutade PKK:s 12:e kongress att upplösa PKK:s organisationsstruktur och avsluta den väpnade kampen, med den praktiska processen att ledas och genomföras av ledaren APO, och därmed avsluta det arbete som utfördes under PKK:s namn.

En del politiska bedömare blev genast skeptiska och undrade om detta var en taktisk manöver för att USA, Israel och deras allierade skulle ha en förevändning att bilda en kurdisk autonomi i Syrien. Genom att det terrorstämplade PKK upplöstes, skulle nu Turkiet inte längre kunna sätta sig emot en kurdisk enhet i Syrien, menar dessa analytiker. Men Fikri Aho är av en helt annan uppfattning och hävdar att PKK i praktiken har varit uppdelat i tre olika grenar som under de senaste åren kontrollerades av respektive USA, Iran och Turkiet. Därför var det dömt till undergång och har nu gått i konkurs, säger han. Likaså PKK:s assyriska marionetter, Dawronoye-gruppen, är nu helt utlämnade åt sitt öde och söker efter en ny herre att vara dess slavar, tillägger Fikri Aho.

För att ge läsaren möjlighet att ta del av intervjun med Fikri Aho i skrift och på andra språk än assyriska talspråket kommer här min transkribering och översättning av programmet.

Här följer översättning av programmet: 

Assyria TV Live, tisdag den 13 maj 2025 klockan 20:30 - 22:43 CET

Redaktör: Dikran Ego (ATV)

Intervjuperson: Fikri Aho (FA)

ATV: Kära tittare, välkomna till dagens program. Igår morse meddelade PKK, kurdernas terrorgrupp, att organisationen upplöser sig själv. De överger den militära kampen och upplöser alla sina avdelningar, enligt ett beslut som de har tagit i sin senaste kongress. Men vi måste backa bandet och undersöka vilken påverkan, inte bara indirekt, denna grupp har haft på assyrierna såväl i Turkiet, Syrien och Irak (inte så mycket i Iran) som i diasporan. PKK har utövat en direkt negativ påverkan på vårt folk och manipulerat vår opinion. Och nu upplöser sig denna grupp. Men vad är orsaken? I vems händer låg initiativet till detta beslut? Är det ett sätt att byta skepnad och uppvisa ett annat ansikte eller är det något annat? Allt detta ska vi idag diskutera med vår gäst Fikri Aho från Syriac Democratic Union (SDU). Välkommen till programmet, Fikri!

FA: Tack!

ATV: Men innan vi fortsätter vill jag uppmana våra tittare att interagera med oss genom våra digitala plattformar som Facebook, YouTube, Twitter och Rumble. Det senare har högre i tak när det gäller det fria ordet. Vi vore tacksamma om ni delar programmet eller ger det ett like så att det får större spridning. Vi emotser också era frågor och kommentarer, särskilt ni som har erfarenhet av vilken roll som PKK har spelat inom vårt folk. Det kommer att berika innehållet i vårt program. Fikri, låt oss inleda så här; kravet på PKK:s upplösning har inte kommit från organisationen själv, utan från den turkiska ultrahögerns ledare Devlet Bahçeli (MHP). Kan du ge oss en bild av vad som har lett till detta?

FA: Det är sannerligen högintressant hur ett parti som i 47 år aktivt kämpat och bedrivit en militär kamp som lett till tiotusentals döda på båda sidor, som har gjort sin röst hörd i hela världen… att denna organisation plötsligt anammar sin värsta fiendes – ett högerextremt turknationalistiskt partis – uppmaning och implementerar dess önskan inom loppet av bara två månader… det är häpnadsväckande. Jag tror inte att vi kan finna dess like i historien. Vi känner till andra gerillarörelser som till slut har blivit besegrade eller förintade av staten, t ex tamilgerillan i Sri Lanka. Olika gerillagrupper i Latinamerika som brukade kontrollera viktiga delar av landets territorium accepterade till slut medling och träffade avtal med staten om att samverka i maktfördelningen. Men gerillagrupperna i Latinamerika tillhörde samma folkgrupp som regeringen i respektive land och ville styra landet på ett annat sätt. När det gäller PKK är det en helt annan situation. PKK uppstod med målet att tillvarata kurdernas rättigheter, även om de lånade etiketten socialism, så fanns namnet ”Kurdistan” från början i dess partibeteckning. Redan då blev det känt att PKK var en kurdnationalistisk organisation. De hade inte för avsikt att dela makten med turkarna och ingen medlare har nu gjort försök att föra de två parterna närmare varandra. Det kom ett krav från staten som PKK genast accepterade. Det innebär att PKK från första dagen måste ha varit kontrollerat av Turkiet och att båda sidor hade ett ömsesidigt intresse i spelet bakom kulisserna och passade bollen till varandra. Detta spel har pågått under alla dessa år, men sedan sparkades bollen utanför spelplanen och båda sidor tappade kontrollen över situationen. När detta skedde blev båda sidor tvungna att kasta av sig masken. Devlet Bahçeli är en av de verkliga makthavarna i Turkiet. Han är den djupa statens talesman. Han har mycket större makt än president Erdoğan, som är en marionett åt den djupa staten, som bestämmer vem eller vilka som ska representera makten utåt. Devlet Bahçeli inbjuder APO (Abdullah Öcalan) att komma till parlamentet och hålla ett tal och idag har han tackat Öcalan för beslutet att upplösa PKK. Under alla år hade Bahçeli kallat Öcalan för barnamördare och terroristledare som ville splittra Turkiet. Nu tackar han honom. Det tyder på en stark relation dem emellan. 

Vi kan gå igenom PKK:s agerande och relation till Turkiet under alla dessa år fram tills den all-kurdiska konferensen ägde rum i Qameshli nyligen och sedan PKK:s kongress om upplösning. Vi kan utan överdrift påstå att turkar och kurder inte är fiender på riktigt. Det är turkarna som har fört in kurderna i våra territorier och gett dem makt och gjort dem kända i omvärlden. Kurderna kan således inte bli fiender åt Turkiet. De kan bara jobba åt det. Och det som PKK har gjort fram till nu var att utföra Turkiets önskemål. Alla krav som Turkiet ställde på PKK blev verklighet. Turkiet behövde gå in i Irak och PKK ställde genast upp med att utföra väpnade aktioner där som skulle ge Turkiet en förevändning att bomba irakiskt territorium. På turkiska finns ett ordspråk som säger till haren; Spring så kommer jakthunden och tar dig! Turkiet brukade slänga PKK framför sig i de områden som det ville gå in i. Sedan följde turkiska armén med artilleri och flygbombningar. Så har skett både i Irak och i Syrien. Men också inom Turkiet. En del kurdiska klaner hade inga starka band till den turkiska staten. Med PKK som förevändning knöts även dessa klaner till staten och avlönades som byvakter för att motarbeta PKK. En del av dessa klaner var fiender till PKK. Men nu har kurderna i Turkiet i sin helhet knutit sig till den turkiska staten.

ATV: Då kan vi likna det vid en tjänsteman som får order att lägga ner kontoret som han har varit chef för. Tjänstemannen här är Öcalan och kontoret är PKK. Verkligheten vittnar om att så har skett. Men den andra aspekten du talar om att skicka PKK framför sig när man vill ockupera ett område. Detta skulle de kunna göra även i Gozarto i Syrien mot YPG. När vi har avverkat den första delen som handlar om PKK i allmänhet, behöver vi gå in på dess påverkan på vårt folk och hur det gick till.

Vilka reaktioner har du stött på bland turkar och kurder angående nedläggningen av PKK. Själv har jag följt frågan ingående de senaste dagarna. En del turkar säger att detta är ett bedrägeri som syftar till att splittra landet, medan andra säger; ”Vi har sett till att PKK är omintetgjort. Det spelar ingen roll om det beslutar att lägga ner eller inte”. Jag har också noterat att kurder som står PKK nära säger att vi har uppnått vårt mål med råge, medan andra säger; ”Detta är ett stort svek. Ni har sålt ut allt som vi kämpat för i decennier”. Vad säger du om denna kontrast? Vem är segrare och vem är förlorare?

FA: Det är sant, hela processen har gått så snabbt från det att Bahçeli begärde, Öcalan beordrade och kongressen fattade beslutet, att varken deras politiker eller intellektuella har hängt med i svängarna. Och det är fortfarande dunkelt hur allt kunde gå till på det här sättet, att PKK efter en enda uppmaning överger all den historia som det har skapat under de gånga 47 åren. Jag tror att både de som är äkta turkpatrioter och äkta kurdpatrioter kommer att känna en förlust. Och de som är knutna till PKK eller till turkiska regeringen vet inte heller säkert vad som är fallet. Men de hävdar seger för att kyla ner känslorna hos sina gräsrötter. En del turknationalister kan möjligen se detta som en seger, men hur ska de förklara Devlet Bahçelis inbjudan till APO att tala i parlamentet och nu tacka honom? Så det är stökigt just nu och därför kommer många olika åsikter fram. Det finns också risk för att grupper ur MHP eller PKK kan bryta sig ur och vilja fortsätta kampen. Så skedde t ex med IRA på Nordirland. När IRA:s ledning träffade en överenskommelse med England vägrade en grupp att acceptera den. Men även om så skulle ske bland element ur PKK, kommer deras kontroll inte att ligga i händerna på APO. Det enda initiativ som återstår i APO:s makt är att se till att integrera den gerillagrupp som nu vill samarbeta med staten. På frågan vilken part som har vunnit eller förlorat, anser jag att båda är förlorare, därför att det har hänt saker som hamnade utanför båda parters kontroll, vilket har tvingat båda att kasta av sig masken.

När USA och Israel satte igång förändringarna i Syrien, blev Turkiet riktigt oroat över utvecklingen. Även om Erdoğan är med i NATO och har goda relationer till USA och Israel är han orolig för de omvälvningar som Mellanöstern står inför. När de inledde omvälvningen i Syrien insåg Turkiet att PKK hade splittrats i tre delar. Den ena var YPG som hamnade under USA:s kontroll, den andra var gerillan i Qandil-bergen i Irak som hamnade under Irans inflytande. När Iran behövde instruera deras ledare tog man in dem i förvar någon vecka och gav dem order vad de skulle göra härnäst. Den återstående gruppen var APO som är kontrollerad av Turkiet. När de första två grupperingarna hamnade utanför Turkiets kontroll ledde det till panik att snabbt få skutan på rätt köl igen för att undvika eventuella förändringar i landets nuvarande gränser. Därför inträffade det som vi nu diskuterar för att minimera risken och tillsammans med kurderna försöka stabilisera läget till Turkiets fördel. Även APO är väldigt känslig för tendenser där han tappar kontrollen. När han var i friheten brukade han döda alla opponenter av detta slag. Men från fängelset kunde han inte längre göra så. YPG har hamnat utanför hans kontroll. Det fanns risk för att YPG skulle kunna få stöd att bilda en egen enhet i Syrien som inte är under Turkiets kontroll. Nu skulle APO frivilligt avvärja denna risk. Och då måste han upplösa hela organisationen och alla dess grenar för att blidka Turkiet.

Nu känner sig Turkiet lugnt och PKK utgår från att deras legala parti DEP i turkiska parlamentet kan föra deras talan och tillvarata kurdernas rättigheter. Men vad båda parter inte är medvetna om är att deras öde hänger ihop med utvecklingen som är på gång i Mellanöstern. Samma vecka som PKK upplöste sig självt, kallade Hamas på USA att medla och se till att en internationell styrka skall kontrollera Gaza. Samma vecka kallade Huthierna i Yemen på USA för att stoppa attackerna. De sade sig vara villiga att följa alla direktiv från USA i fortsättningen. Vid samma tid känner sig Putin pressad att snabbt inbjuda Ukraina till samtal. Allt detta sker inom en och samma vecka och allt sker på order av USA. Då kan vi utgå från att det som har skett i Turkiet också är ett krav från USA – direkt eller indirekt – trots att APO har hävdat att USA är emot en fredsuppgörelse mellan Turkiet och PKK. Men inget kan inträffa som strider mot USA:s vilja. Således kan vi dra slutsatsen att det finns en övergripande makt som tvingar alla dessa parter att ta sådana beslut, trots att alla är fiender till varandra. Hamas och USA är fiender, Huthierna och USA är fiender, Ryssland och Ukraina är fiender till varandra och kurderna och Turkiet är så kallade fiender. En annan oroshärd är striden mellan Indien och Pakistan om Kashmir som också blossade upp samma vecka. Den började eskalera till den grad att en indisk general hotade Turkiet med kärnvapen när Turkiet hade lagt näsan i blöt. Även där blev det plötsligt vapenvila. Det finns något stort på gång där Amerika är inblandat, men ingen utomstående vet riktigt ännu vad det är.

ATV: Utifrån det du berättar faller min fråga bort som handlade om att undra ifall PKK:s upplösning är ett taktiskt spel, om detta innebär att man byter förklädnad men förblir som de var. Men du tycker inte att så är fallet.

FA: Nej, nej. Jag tror inte det. Därför att PYD:s talesman Salih Muslim gjorde ett uttalande i den armeniske journalisten Sarkis Kasarjians program och sade: ”Vi har nu kommit fram till att inte längre kräva en kurdisk stat. Kurdisk nationalism är uppenbarligen till skada för andra grupper. Vår strävan är nu att göra allt i vår makt för att i fortsättningen leva i fred och samexistens med andra folkgrupper”. Detsamma uttryckte Abdullah Öcalan. Han sade: ”En nationell rörelse, krav på autonomi, krav på federation… allt detta bidrar till att göra oss till fiender med folkgrupper i vår omgivning. Vi måste försöka leva utan att lägga vår energi på nationalism, på ett folks namn eller sådant. Därför kommer vårt maximala krav på de länder där vi lever vara att få våra demokratiska och medborgerliga rättigheter”. Han tillade att socialismen är borta och att PKK:s tidigare krav inte längre är i paritet med dagens förutsättningar. Både i Syrien och i Turkiet har PKK accepterat att avsäga sig sin kontroll. Huruvida detta krav kom från Turkiet, USA eller någon annan part har det ingen betydelse. PKK accepterade inte detta krav av egen fri vilja utan tvingades till det. Och detta är slutet på kurdisk nationalism. Det är slutet för deras dröm om ett ”Stor-Kurdistan” bestående av fyra delar som skulle slås ihop.

Vi talar nu om PKK, men i konferensen i Qameshli fanns alla de andra kurdiska fraktionerna närvarande; Barzani, Talabani och partiet DEM i Turkiet. Där fick kurderna klara direktiv om vad som gäller i fortsättningen och ställdes inför valet att följa de nya riktlinjerna eller avvisa dem. Detta var budskapet till dem och alla böjde huvudet och accepterade. Så, i verkligheten är de slut.

ATV: Det finns både kurdiska och assyriska intellektuella som menar att den där konferensen i Qameshli visade en styrka av enighet bland alla kurdiska politiska aktörer, att de satte sig vid samma bord och visade en enad front som innebär stora framsteg för deras strävanden. Men du menar tvärtom att de togs dit för att göra slut på… 

FA: …för att göra slut på dem, ja. De gjorde slut på dem. Det stämmer att de kom överens. Men de tvingades att komma överens om att överge sina höga ambitioner om ett ”Stor-Kurdistan” bestående av fyra delar som skulle slås ihop. Detta gjorde alltså Salih Muslim helt klart i sitt uttalande. Även APO har, som sagt, uttryckt samma sak; att drömmen är nu borta. Och vi ska inte stirra oss blint på att kurderna är så många. De är ändå splittrade, så som vi assyrier också är splittrade. De är tusenfalt fler än oss, men deras splittring är till och med organiserad och strukturerad till skillnad från oss. Kurdiskhetens grundsten är fortfarande det feodala klansystemet. Ingen klanledare vill se sig på lägre nivå än den andre. Om en kurd från en klan i Turkiet väljer att bosätta sig i Barzanis territorium är han tvungen att avsäga sig sin tillhörighet till den egna klanen och svära ed till Barzani-klanen. Men han kommer aldrig att accepteras som en fullvärdig medlem av Barzani-klanen, även om han kan få medborgerliga och administrativa rättigheter inom KRG.  På samma sätt gäller detta Talabani-klanen och alla de kurdiska klanerna i Turkiet. PKK har, på gott eller ont, skapat kanaler till samarbete mellan dessa kurdiska klaner och turkiska staten, men har inte kunnat förändra klan-strukturen. Och nu har kurdiska klanledare återigen kommit upp till dagordningen. Devlet Bahçeli titulerar Ahmet Türk som ”Agha”. (Ahmet Türk är en kurdisk klanledare ”agha” och politiker som blev vald till kommunalråd i Mardin, men avsattes av Erdoğan, ö anm). Det betyder att det patriotiska, nationella arbetet och partiledarskap bland kurderna nu faller samman. Man återgår nu till lojalitet med klansystemet. Deras klanledare kommer i fortsättningen att se till sin egen klans överlevnad. Samma dag som PKK-kongressens resultat blev känt, bildades ett initiativ i Diyarbakir för att bevara språket kurmanji. Det innebär att även andra kurdiska grupper kommer att göra så, t ex Zaza, Kurmanj, Dimili, Behdinan, Soran osv. Och då kommer inget att binda samman dessa grupper igen.

Två aspekter är vad som kommit fram i vårt samtal i detta program; jag upprepar… den ena är framtiden för det geografiska område där kurderna också lever i. Hamas bad USA om något mycket intressant; de vill att en internationell styrka ska kontrollera Gaza. Och detta kommer också att tillämpas i östra Anatolien. Området kommer i framtiden inte att kontrolleras vare sig av Turkiet eller av kurderna. 

ATV: Du syftar på vår geografi, Fikri?

FA: Ja, vår geografi som sträcker sig till Armenien. Alltså från Armenien till Basra i södra Irak. Denna geografi har något som möjligen är viktigare än hela Mellanöstern; de två floderna Eufrat och Tigris dyrbara vatten som kommer att vara mer eftertraktat än oljan som Saudiarabien, Kuwait och Irak producerar. Dessa floder kan återigen berika området med vatten för bevattning av jordbruket och ge friskt dricksvatten till hela Mellanöstern. Israel gör sitt yttersta för att komma fram till Eufrat för att kunna dra vattenledningar därifrån till Israel. Mer än halva Syriens areal består av bördig jord men har brist på vatten. Våra förfäder använde dessa floder redan för 5000 år sedan för att skapa ett paradis av detta område. Om vattnet i Eufrat och Tigris används på rätt sätt för jordbruket kan mer än 500 miljoner människor leva på dessa floder. Omvärlden kommer inte länge att tillåta att dessa två viktiga floder kontrolleras av Turkiet, kurderna eller andra som kan äventyra hela områdets öde. Det här är inte en lös analys, vännen Dikran. När Süleyman Demirel var president i Turkiet invigdes (1992) vattendammen Atatürk Barajı (på Eufrat mellan städerna Adıyaman och Urfa för elproduktion och bevattning av jordbruket, ö anm), blev han tillfrågad (av en västerländsk dignitär, ö anm) varför man byggde dammen. Demirel svarade att den skulle hjälpa området att utvecklas. Då sade mannen till Demirel: ”Ni lägger ner så mycket pengar, men kommer ändå att förlora kontrollen över detta område”. Det har framkommit att Turkiet egentligen har skrivit under ett avtal om att avstå området östra Anatolien, alltså från Armenien och hela vägen neråt. Detta område är tänkt att kontrolleras av FN eller av USA och Ryssland eller av USA, Ryssland och Europa tillsammans. Så i framtiden kommer stormakterna inte längre att tillåta att dessa länder eller folkgrupper missbrukar sin makt över flodvattnet. Flodvattnet kommer att tillvaratas på ett bättre sätt än att rinna rakt ut i havet.

ATV: Detta är en intressant analys, men den är på lång sikt. Låt oss ta upp några kommentarer från våra tittare. Det är mycket stort intresse från deras sida, så du får vara beredd på att programmet kan bli extra långt. Du kan väl svara kortfattat på tittarnas frågor: Vi börjar med den senaste frågan i kommentarsfältet från Gabriel Gesi. Han undrar om PKK:s krav på en egen stat nu är borta när de lägger ner vapnen?

FA: Vi har redan besvarat den frågan. Både Abdullah Öcalans klargörande och det som har kommit ur konferensen i Qameshli visar att PKK har lämnat ifrån sig initiativet helt och hållet. PKK har stor erfarenhet av gerillamotstånd som nu är till ända. Något liknande kommer de inte att göra mer. De har nu lagt sitt öde i händerna på dem som bestämmer över det stora projektet kring Mellanöstern (på turkiska kallat BOP – Büyük Ortadoğu Projesi, där Erdoğan länge talat om att han är en med-ordförande för BOP, ö anm). Kurderna kan naturligtvis kräva kulturella, språkliga eller medborgerliga rättigheter, men allt tal om ett eget land med sammanslagning av olika delar av området, det är nu borta.

ATV: Nail Alkan skriver att dina uppgifter är bristfälliga. PKK har ställt som villkor för sin upplösning att Öcalan ska friges. När det gäller Indiens hot mot Turkiet beror det på att Turkiet har levererat Bayraktar-drönare till Pakistan.

FA: Frigivningen av Öcalan har egentligen helt förlorat sin mening, eftersom han själv föredrar att stanna kvar i fängelset av egen fri vilja. Det finns ingen säkrare plats för hans liv än där han befinner sig nu. Det sägs också att Abdullah Öcalan lider av cancer i bukspottskörteln (pankreas) som är mycket farlig. Både Erdoğan och Pervin Buldan, om jag inte minns fel, har sagt att han inte vill lämna fängelset. Han är i säkerhet där. Vart ska han ta vägen annars? Ska han komma till Diyarbakir? Om en person kommer fram för att hälsa på honom, kommer tio andra att kasta sten mot Öcalan. Hans frihet är inte längre en adekvat fråga. Den mer intressanta frågan är vad som kommer att hända hans kollegor i PKK:s ledning, t ex Cemil Bayık och Murat Karayılan. Deras framtida öde är ovisst. Sedan är det frågan vad det ska bli av alla gerillasoldater. Vi kan återkomma till det senare. Oavsett vilket kan kurderna inte längre kräva något när de har gått i konkurs. De påstår att det har träffats ett fredsavtal. Fredsavtal brukar träffas mellan två makter, inte när den ena parten försätter sig själv i konkurs och överlämnar sig. Så även om Turkiet kan förlänga dess liv en tid, så är det uppenbart att kurderna som folkgrupp har förlorat.

ATV: Gevriye Angelli skriver att kurderna har hela tiden agerat som turkarnas förlängda arm gentemot de kristna. Vad behövs mer för att assyrierna ska inse att de måste ta ställning mot kurderna? Vi kommer att gå in närmare på det här ämnet, men om du vill kan du lämna ett kort svar.

FA: En gång sade en europé till mig: ”Ert förhållande till kurderna liknar Stockholmssyndromet, alltså att älska sin mördare. Vi begriper inte hur assyrierna kan gilla kurderna”. Vi begriper inte heller hur någon av oss kan förvänta sig något gott för assyrierna från kurdernas sida – även när de påstår att tiderna har förändrats. Felet ligger inte hos kurderna. Det är snarare vårt egna folk som vi har svårt att förstå. Problemet ligger hos oss.

ATV: Fikri Göksal undrar om detta inte är en del av USA:s och Israels BOP-projekt. Är det inte ett sätt att låta bilda en kurdisk autonomi i Syrien när terrorstämpeln nu försvinner? Jag tänker på hur USA beväpnar YPG osv.

FA: Det är sant att PKK:s upplösning är en del av BOP-projektet. Men det är inte Turkiet som drar i trådarna. Det som Turkiet gör gällande är tomt prat. Vi har sett i början när Ahmet al-Sharaa kom till makten, låtsades Turkiet spela huvudrollen. Men så fort han blev installerad som president i Syrien förbjöd han handel med Turkiet. (Detta är en missuppfattning från Fikri Ahos sida, enligt de sakkunniga som jag talat med. Turkiet har mycket att säga till om i det nya Syrien. Som bevis på det har al-Sharaa gjort inte mindre än tre officiella besök till president Erdoğan under sina första sex månader vid makten, ö anm). Inte ens på hemmaplan förmår Turkiet att göra dessa saker.  BOP-projektet är verkligt. Mellanösterns geografi kommer att delas i olika små federala enheter, så att varje folkgrupp ska ha möjlighet att leva i fred på sin egna jord, men inte som nu beblandade med andra folkgrupper. I slutändan kommer varje folkgrupp att frigöras att sköta sig själv utan att blandas ihop med andra folk. Även kurderna kommer att omfattas av denna favör, men inte i den omfattning och på de platser de själva gör anspråk på. Kurder och assyrier kommer att leva sida vid sida som grannar i Mellanöstern i fortsättningen när projektet blir verklighet, men i inte vara hopblandade som nu.

ATV: Zuher Abdo verkar mena motsatsen, om jag förstår hans kommentar rätt. Han skriver ”PKK:s upplösning är gentemot Syrien, att ges till Turkiet”. Jag vet inte exakt vad han menar.

FA: Jag vet inte heller. Men det är Turkiet som har bett APO att upplösa PKK. Det verkar som att Turkiet fick order från högre makt att låta PKK upplösa sig. Om PKK inte hade varit samarbetsvilligt och länge spelat under täcket med Turkiet, skulle de ha ställt mycket höga krav på Turkiet för sin upplösning. Detta är som en boll som har varit i spel mellan Turkiet och PKK. Det finns en syrisk journalist som lever i Turkiet, Husnü Mahalli, som noga följer dessa frågor. Han sade att omvärlden inte lägger någon vikt vid det som PKK och Turkiet har för sig. Det som har varit hittills var ett spel där turkarna infiltrerade vissa grupper i Turkiet, kurderna och andra grupper så som assyrierna som levde där. På senare tid hade PKK blivit ett turkiskt verktyg i Syrien och Irak. Till slut när de såg fara avslöjade dem genast sin relation genom att säga att de hade slutit fred, att PKK är upplöst och att staten nu kontrollerar allt. Det kan hända att detta kommer att få påverkan på BOP-projektet. I så fall är det inte Turkiets önskemål. Ett tänkbart scenario är om konflikten mellan Indien och Pakistan kan spilla över på Iran. I så fall behöver man säkra Turkiets gräns mot Iran. Men jag tror inte att varken turkar eller kurder har tänkt så långt. Snarare är det hotet utifrån att någon mäktig aktör skulle kunna använda PKK som ett verktyg för att splittra Turkiet som nu är avvärjt.

ATV: Ablahad Sari Komo skriver att kurdiska ledare har förrått sitt folk i alla tider. Annars hade de idag haft ett eget land.

FA: Vi får vara tacksamma för deras förräderi. Annars hade de bildat sitt land på vår mark.

ATV: Simon Barmano skriver att kurderna har bildat sitt ”Kurdistan” i Irak och kommer att göra detsamma i Syrien. Om 50 år kommer de att bilda ett ”Kurdistan” även i Turkiet och Iran. Han är helt och hållet av motsatt åsikt till det du påstår, Fikri. Varför blir det så stor kontrast?

FA: Jag känner inte Simon, men av hans resonemang att döma säger han så i förtvivlan över att de skulle ha tagit hela vårt land. Han hyser kanske inget hopp längre för sitt folk. Men faktum kvarstår att den som är segrare inte försätter sig själv i konkurs. PKK har gått i konkurs och lagt ner vapnen. Om de hade sett framför sig den ljusa framtid som Simon gör skulle de inte agera på det viset. De skulle kämpa vidare mot Turkiets vilja. Med all respekt för Simons förtvivlan som utgår från att vi skulle ha gett upp allting, är verkligheten en annan. Mellanösterns BOP-projekt kommer att ge varje folkgrupp det som tillhör den gruppen.

ATV: Aniss Sawmy från Brasilien skriver: ”Vi måste vara försiktiga kring dessa politiska turer mellan turkar och kurder. De är alla lögnare och förrädare. Låt oss avvakta till den dag då Washington tar sin hand ifrån kurderna och se vad Turkiet och Irak gör med dem. Som assyrier måste vi stå vid sidan av och låta dem gräla med varandra så mycket de vill”. Han menar att vi inte har med saken att göra, men vi ska inte heller glömma att PKK har infiltrerat assyrierna genom Dawronoye-gruppen. Vi återkommer till det längre fram. Vi kommer att berätta hur även vi har en kopia av Abdullah Öcalan som heter Naim Hadodo Demircioglu, en ”president” vars porträtt ingen känner igen. 

En annan tittare, Araxi Tadaros undrar hur PKK:s nedläggning kommer att påverka assyrierna. Vi kommer till det strax. Men först kan vi gå in på en del kurdiska reaktioner. Vi börjar med att höra vad en kurdisk politiker[1] säger i det här videoklippet:

”Det enda vi bryr oss om är Kurdistan, min vän. Om Kurdistan inte blir av, då ska inget annat land få vara. Kurdistan måste uppstå. Och skulle Kurdistan vara byggt på demokratisk socialism, har jag inget problem med. Men hela frågan gäller Kurdistan. Vi måste utgå från Kurdistans perspektiv. Det fanns armenier här. Hälften av dem dödades, medan andra halvan turkifierades. Och frågan var därmed löst. Sett ur Turkiets perspektiv är det inget problem längre. Inte heller ur armeniskt perspektiv är det något problem. Jag känner en del turkifierade armenier. De är nöjda och belåtna med sina liv. Om ni också vill bli turkar, om ni vill bli turkifierade, kommer ni att bli nöjda. Men om ni har några anspråk på kurdiskhet måste ni också ha anspråk på Kurdistan. Därför kommer denna fråga att fortsätta”.

Den här killen har alltså inga problem med att hälften av armenierna eliminerades och vill inte heller erkänna att det var kurderna som på order av turkarna hade dödat armenierna och assyrierna. Vad säger du, Fikri, finns det fler som den här mannen som inte accepterar PKK:s upplösning och vill fortsätta detta krig?

FA: Ja, det finns många kurder som är av samma åsikt som han. På ett symboliskt plan representerar han många människor. PKK har efter närmare fem decenniers kamp gett ett par generationer kurder ett sådant hopp. Det är inte lätt att överge sina ideal så snabbt. Och sedan är en del av dem rasister som inte bryr sig om annat än kurdiskheten. För honom är det område som de vill kalla som sitt land är det viktigaste av allt. Det visar hans totala brist på empati med armenierna när han säger att turkarna har eliminerat dem och saken är ur världen. Inga medkänslor, inga etiska politiska betänkligheter. För honom är det helt likgiltigt att mer än två och en halv miljon människor dödades och resten blev assimilerade bland turkarna. Det är helt i sin ordning, menar han. En sådan syn är omänsklig, ohederlig och saknar politisk etik. Sådana individer finns bland kurderna och kan komma att öka. Frågan är vad som kommer ut av kurdernas unga generationer nu när PKK:s inflytande försvinner. Det är som han säger. Antingen måste kurderna integreras med turkarna eller så måste de börja kriga igen. Men efter PKK kommer de inte att kunna kriga mer.

PKK hade en stor möjlighet att uppnå sina mål om det hade varit självständigt. Men, som APO har påtalat, det har gjorts ännu en gång gjorts ett bedrägeri mot hans folk. De får nu leva som vanliga medborgare. Men, som jag sade tidigare, det är inte uteslutet att de kommer att ställa till problem och utgöra ett hot. Det kan finnas grupper inom PKK eller inom den väpnade grenen som vägrar acceptera beslutet om nedläggning, på samma sätt som de har gjort i Syrien när de inte överlämnade sina vapen när Bashar al-Assad var störtad. De kan fortsätta kampen, men hur länge de kan hålla på är en annan sak. Rent politiskt kan de inte spela en roll, men de är kapabla till smutsigt agerande.

ATV: Låt oss lyssna till ett annat klipp av samma kurdiska politiker när han får en fråga från sin tittare om assyrierna. Varför frågan ställs är inte svårt att förstå, men desto mer avslöjande är hans svar. Han säger att han älskar assyrierna men i vilket sammanhang säger han det? Detta är tyvärr en allmän uppfattning bland kurderna. Så här svarar han:

”Jag får frågan om assyrier/syrianer utgör ett hot mot Kurdistans framtid. Nej, absolut inte. Vad har det för samband? De är också en del av Kurdistan. Jag skickar mina varmaste hälsningar till de assyriska/syrianska kurdistanierna. Jag älskar er.”

Han gör oss alltså till en del av sitt framtida ”Kurdistan” utan att berätta att kurderna är inkräktare på assyrisk mark. Det vore annat om han hade sagt; ”Tiderna förändras. Ni är de riktiga ägarna av detta land, men vi bor här tillsammans och måste leva i fred med varandra”. Han och kurderna i övrigt vet mycket väl att de inte har en historisk sten ovan eller under jord i Assyrien som kan kallas kurdisk, men väljer ändå att hävda motsatsen. Vad säger du om detta, Fikri?

FA: Du har helt rätt, min vän. Deras relation till assyrierna är mycket intressant. När han får frågan om vi är ett hot mot den federation som de vill grunda, är han helt säker på att vi inte är ett hot. Sedan 1940-talet har nya generationer kurdiska nationalister börjat resonera på det här sättet. Jag vet inte hur det är bland kurderna i Irak. I Syrien har den kurdiska rörelsen 20 års historia bakom sig. Dessförinnan fanns inget sådant. Men i Turkiet började en rasistisk rörelse bland kurderna på 40-talet. Denna rasism har nått sin kulmen i och med PKK. I sin politiska skolning har PKK skapat en fiktiv historia på en fiktiv geografi, på vilken de vill grunda en kurdisk stat i Mellanöstern. Men hur de än vrider och vänder på saken hamnar pusselbitarna inte på plats. Trots det har denna fiktiva dröm etsat sig fast i deras tankar. I två generationer har PKK försökt inpränta i huvudet på opinionen en billig historieförfalskning som hävdar t ex att namnet Hammurabi kommer från kurdiskans Hammu Rabun (alla har rest sig) och att ordet Mesopotamien kommer från kurdiskans Mezre Botan (Bohtan är ett assyriskt område i Hakkaribergen i östa Turkiet, ö anm). De som kastade ur sig dessa löjliga förklaringar var själva förvånade över att det fanns folk som köpte resonemanget. Men inom PKK har detta blivit en vedertagen sanning. Men allt det här är fantasier som inte kommer att bli verklighet. Egentligen bör de vara glada att ens det där namnet som de har skapat kan accepteras av omvärlden (syftar på namnet ”Kurdistan”, ö anm). 

Och deras relation till assyrierna är egentligen ett arv från folkmordet Seyfos dagar. Samma uppfattning har de om oss även för framtiden. Vi ser att kurderna i Turkiet, Syrien och Irak inte ens använder vårt etniska namn längre, till skillnad från den här mannen som vi har sett ett videoklipp av. Han tillhör den gamla skolan då man kallade oss Asuri/Süryani. Idag kallar de oss för ”våra kristna” (ATV: Vår Fellah, alltså?). Ja, våra Fellah[2]. En av det kurdiska partiet DEM:s ledamöter i det turkiska parlamentet nämnde häromdagen sin kollega George Aryo genom att presentera honom som ”George Aslan är här i kammaren och representerar de kristna”. Han sade inte ”assyriernas representant”. Detsamma har vi bevittnat i Syrien när Mazlum Abdi träffar Ahmad al-Sharaa lyfter han upp vår kristna tro. De dödar långsamt vår etniska tillhörighet. De vill visa att alla som bor där är kurder, medan de andra grupperna är religiösa minoritet som kristna eller yezider. (ATV: De är inga etniska folkgrupper alltså?). Ja, precis, att de inte har något etniskt ursprung, utan utgör bara en grupp som tror på Gud, men på olika sätt. Och detta synsätt kommer att öka ännu mer i framtiden bland kurderna i Turkiet, Syrien och Irak.

ATV: Låt oss nu gå in på PKK:s direkta relation till assyrierna. Jag vet att du själv var med i Dawronoye-gruppen när de började sina aktiviteter. Kan du göra en tillbakablick och berätta om PKK:s bakgrund och gruppen av assyrier som anslöt sig till det? Vi vill gärna höra detaljerna om när, var, hur och genom vem detta har skett.

FA: Ja, som bekant grundades PKK 1978. I syfte att klargöra dess förbindelse med vår organisation (Syriac Democratic Union, ö anm) kan vi börja med att berätta hur PKK bildades av några studenter på universitet i Ankara. Det var två kurder och två turkar. Deras utgångspunkt var att bilda ett socialistiskt parti för att locka turkar och på samma gång ett kurdnationalistiskt parti för att locka kurderna. Den turkiska staten blev tillfreds med denna kombination, vare sig staten själv ligger bakom grundandet eller inte. Av denna anledning fick organisationen utrymme att verka. Den turkiska staten föreställde sig att den genom PKK skulle göra slut på det som staten såg som ”smutsiga” grupper av kurdiska nationalister och turkiska extremvänstern som den inte hade kontroll över. Det fanns socialistiska organisationer som var i knutna till Sovjetunionen eller Kina. Turkiet hade ingen kontroll över dem. PKK gavs tillfälle att göra rent hus med alla dessa grupper och Turkiet kände en lättnad. 

Två år senare, 1980, gjordes en militärkupp i Turkiet. PKK informerades i förväg om att fly utomlands, eftersom det hade uppfyllt sitt uppdrag. PKK:s ledning drog till Bekaa-dalen i Libanon. Där fick de av palestinierna tillstånd att bosätta sig i ett militärläger under förutsättning att PKK skulle hjälpa palestinierna angripa Israel. Den första gruppen PKK:are gjorde så. De angrep Israel, men Israel dödade åtta av dem. Sedan såg Syriens president Hafez al-Assad sin chans att lägga PKK under sin kontroll och spela ut det mot Turkiet. Men Turkiet hade hela tiden fasta förbindelser med PKK under hela den tid som det befann sig i Bekaa-dalen. Turkiska politiker som Doğu Perinçek, Yalçın Küçük och Oral Çalışlar gjorde ofta besök till Abdullah Öcalan i Bekaa-dalen. De både framförde och hämtade budskap mellan PKK och Turkiet om hur de skulle agera. Så PKK och Turkiet hade hela tiden kontakt med varandra. Detta fortsatte ända till 1984 när PKK började utföra väpnade aktiviteter i Eruh, Şemdinli. Där grundade de gerillasystemet. Så här 40 år senare kan vi konstatera att PKK-gerillan har använts som förevändning för att Turkiets armé skulle utföra ständiga operationer. PKK medverkade alltså till att hålla Turkiets militära maskineri igång eftersom det saknades riktiga krig som armén kunde utkämpa. (ATV: militären fick öva på riktigt alltså). Ja, de fick verklighetstrogna militära övningar. Hur skulle turkiska soldater kunna operera i otillgängliga berg annars? 1974 när USA gav Turkiet grönt ljus att invadera norra Cypern hade turkisk militär ingen erfarenhet av krig och släppte bomber på sina egna krigsfartyg. Efter att republiken bildades 1923 uppstod inga krig där turkiska armén kunde delta. PKK:s gerillaverksamhet gav Turkiet denna chans. Av denna anledning vore det inte långsökt att tro att staten bildade PKK i syfte att hålla försvarsmakten sysselsatt och vältränad. Även om det var ett spel för gallerian har det skadats och dödats människor på båda sidor. Det framgick också tydligt att PKK inte angrep civila, utan det var hela tiden gerillan mot militären. En del av medlemmarna i PKK greps och placerades i det ökända fängelset i Diyarbakir, som räknas till de tio värsta fängelserna i världen.

PKK:s första kontakter med assyrierna började där i fängelset i Diyarbakir. Där fanns några fångar som värvade medlemmar till PKK. Och då hade PKK också tagit ett beslut att utvidga sina aktiviteter för att ta in medlemmar ur andra folkgrupper som lever i Turkiet. Avsikten var att PKK skulle kontrollera folkgrupper som alewiter, assyrier, yezider, grupper av religiösa element och kvinnoorganisationer. Jag vet inte i vilken kongress, men PKK beslöt att dessa grupper skulle organiseras under dess politiska avdelning ERNK där APO hade full kontroll. En del av dessa grupper hade redan infiltrerats men ännu inte assyrierna. Om jag inte minns fel började PKK närma sig assyrierna 1988. Till att börja med satsade PKK på ungdomar i Midyat, som kunde spela en roll inom kurdiska milisen i Midyat. Likaså värvades vissa assyriska studenter på olika universitet. PKK gav en person i uppdrag att samla dessa assyriska ungdomar för att organisera de lösa förbindelser som fanns med dem för att bilda en regelrätt milis knuten till PKK. Dessa steg togs alltså 1988. En liten grupp assyrier började medverka i PKK, men initiativet fick aldrig ett officiellt erkännande – ända tills några av de assyriska ungdomarna sattes i fängelse, däribland Naim Hadodo Demircioğlu. Jag minns att en del assyriska ungdomar i Europa började hålla manifestationer som krävde hans frigivning. Han blev kvar i fängelset i tre månader.

ATV: Hur många hade han dödat? Vilket brott begick han för att hamna i fängelse?

FA: Han hade inte gjort något. En gerillasoldat som hade gripits efter ett attentat hade angett Naim som en av dem som hade hjälp gerillan. Därför greps han. Men han släpps fri efter bara tre månader. Han friges och tar sig direkt till Europa. Att friges från fängelset i Diyarbakir på så kort tid vore svårt även om det var fråga om presidenten i Turkiet som hade kommit på besök. Frågan är då hur en dömd person kunde frisläppas så fort. Hur som helst kom han ut. Vi vet inte om han fick några direktiv eller politisk skolning, men så fort han kom till Europa genomförde han sitt uppdrag.  Han samlade genast gruppen från Midyat omkring sig och sade något i stil med: ”Vi måste nu inleda en politisk verksamhet och en gerillarörelse som är knuten till PKK. Eftersom PKK är kopplat till turkiska staten, kommer vi därmed att indirekt också vara det”.

ATV: När är detta i tiden? Var det på 1990-talet?

FA: Ja, det var 1993-94 som de första stegen i Europa hade tagits. Detta sammanfaller också med mordet på Turkiets president Turgut Özal. Han hade kontakter med kurdiska ledare. Hans stora uppdrag var att bilda en federation med kurderna i Turkiet som också omfattade kurderna i Irak. Efter hans död avslutades projektet och den turkiska armén inledde omfattande operationer gentemot PKK, som i sin tur deklarerade ett fullskaligt krig mot staten. Just när situationen hade hårdnat lämnar alltså denne man (Naim) fängelset, kommer till Europa och bildar en politisk rörelse. Det är mycket intressant.

ATV: Vänta ett ögonblick, Fikri! Denne man som du talar om var föremål för ett inslag i vårt nyhetsprogram igår. Vi fick in ett videoklipp som hade spelats in av en västerländsk Youtuber under det assyriska nyårsfirandet. Där viftar han med en liten flagga som har Dawronoyes symbol på och närmar sig några ungdomar som bär på en flagga med Naims porträtt. Han frågar dem vem denne man på bilden är, men ingen av dem vet vem han är. Det är alltså denne man (visar bild av Naim). Sedan skrev vi en rubrik till bilden som säger ”President of no one”. Han lämnar alltså fängelset i Diyarbakir 1993, kommer till Europa och bildar en assyrisk kopia av PKK. (Fikri nickar). Du berättade att PKK nu hade deklarerat ett fullskaligt krig mot Turkiet. Var detta också ett spel för gallerian eller hade PKK hamnat utanför statens kontroll? Vad var det som hände just då? 

FA: Det var inte bara ett spel, det fanns också allvar i det, eftersom Turkiets president hade mördats på grund av förhandlingar med kurderna. Özal var en klok människa och kunde förutse de problem som kan uppstå nu. Hans syfte var att lösa frågan på ett smidigt sätt. Özals intresse var egentligen riktat mot de kurdiska ledarna Barzani och Talabani i Irak. Han ville ha kontroll över Mosul och Kirkuk. Han ville inlemma kurderna i en federation som kontrollerades av Turkiet. Kurderna skulle vara med på det. Turkiet skulle låta kurderna bedriva sin handel. På köpet skulle turkisk hand sträcka sig till halva Iraks territorium. Så tänkte han, men detta gick tydligen emot mäktigare intressen som saboterade projektet. Så det fanns ett samförstånd och ett broderskap mellan kurder och turkar, men några som var mäktigare kastade omkull projektet.

ATV: Men detta är ändå verklighet idag. KRG är nu under turkisk kontroll.

FA: Ja, det finns ett turkiskt ordspråk som säger att den tupp som sticker ut för tidigt blir av med sitt huvud. Özal var före sin tid och stack ut för tidigt. Men om de hade följt hans linje hade läget kanske varit bättre. För än idag är kurdernas status quo ingenting. Och de handelsrelationer som Turkiet har med KRG är på lokal nivå. De har ingen bilateral status mellan två länder, utan mer som två områden. Turkiet drar nytta av oljan som KRG kan leverera. I gengäld skickar turkarna varor som inte finns hos kurderna i Irak. Det finns ett indirekt erkännande av KRG från Turkiet men det är ändå inte officiellt. Än idag har inget annat land heller gjort officiella erkännanden, på samma sätt som norra Cypern. Varken KRG eller norra Cypern är officiellt erkända i omvärlden. Visst talas det om kurdisk autonomi och ett kurdiskt område, men i verkligheten saknar de omvärldens erkännande.

ATV: Ok, du berättade hur den här Naim Hadodo frigavs från fängelset på ett suspekt sätt. Hans gripande, frigivning och flykt till Europa var tydligen ett spel för gallerian. Han kom till Europa på ett uppdrag. Kunde ni andra inte genomskåda honom? Hur kunde han lyckas mobilisera er ungdomar eller fanns det fler runt honom?

FA: Nej, det kunde vi inte, för att på den tiden var många assyriska ungdomars psykologi väldigt renhjärtad. De var trötta på namnkonflikten ”assyrier eller araméer”. ADO hade marginaliserats av kyrkan. Kyrkan omhuldade araméerna och ville göra dem stora men de hade ingen kapacitet till det. Det fanns en grupp assyrier som var missnöjda med alla dessa rörelser. De undrade varför inte assyrierna också kunde vidta åtgärder som PKK gjorde för kurderna. Vi skulle kunna tjäna vårt folk på samma sätt som PKK tjänade kurderna. Sådana var tankegångarna då. Detta var inte direkt en kopia av PKK, men en assyrisk rörelse som skulle vara lite mer hårdhänt än det som fanns på marknaden. Avsikten var att åstadkomma en bättre politisk medvetenhet bland assyrierna. Denna önskan fanns tidigare, men det saknades ett konkret initiativ att förvalta detta missnöje.

Men när denna grupp började sitt initiativ möttes den av stor uppslutning från assyrier från många europeiska länder, eftersom idén sammanföll med de tankegångar vi som unga assyrier hade drömt om. Egentligen förekom missförstånd mellan den tidens ledning för Dawronoye och de medlemmar som hade gått in i rörelsen. Detta var alltså vid tiden för Turkiets och PKK:s önskemål av assyrierna som en sådan situation började uppstå. På samma sätt togs inom ett par år initiativet att bilda en assyrisk gerillagrupp. Jag vet inte om gerillaverksamheten också var ett påbud utifrån eller om det var en naturlig följd av den nybildade gruppens verksamhet. Hur som helst började ganska snart PKK:s syn på omvärlden att dominera denna grupps (Dawronoye, ö anm) ideologi och dagordning. Huruvida det fanns direkta kontakter med PKK? 1988 hade PKK gett en särskild medlem i uppdrag att kontakta assyriska ungdomar och bilda något som kunde knytas till ERNK. Denna person finns inom Dawronoye-gruppen än idag. Om han är ideologen som dikterar riktlinjerna eller bara en observatör, vet jag inte, därför att jag lämnade dem redan för 15 år sedan. Så vitt jag vet var han Dawronoyes teoretiker.

ATV: Du menar Suphi Aksoy förstås. Det är välkänt att han är där på uppdrag av PKK.

FA: Ja, det stämmer. Han är den ende kurden inom gruppen.

ATV: Han är kurd som talar assyriska och har dolt sin kurdiska och muslimska identitet tills för några år sedan. Han talade både språket och antog ett assyriskt namn. Därför visste inte många inom den assyriska gruppen att han var kurd.

FA: Detta är hans uppdrag. När han frigavs från fängelset 1988 fick han i uppdrag att organisera en grupp assyrier under PKK:s politiska gren ERNK. De hade två grenar. Den militära hette ARGK och den civil-politiska hette ERNK. Och båda styrdes förstås av APO.

ATV: Ja, de har olika grenar som ERNK, KCK osv men alla är en del av PKK och Dawronoye utgör också en ingrediens i denna ”sallad” – om de är tomater eller gurka är oklart. Och den här Suphi Aksoy, han är kurd som är utsänd av PKK och är deras ideolog. Men han framträder i deras TV-kanal som till namnet är assyrisk och kallar oss på Assyria TV för förrädare gentemot det assyriska folket., trots att han kurd och inte assyrier. När vi avslöjar deras fula spel och trakasserier mot assyrierna, kallar han oss förrädare. Vem är det vi förråder? Om han menar att jag skulle vara förrädare mot kurderna, tar jag det som en komplimang. Jag har ingen skyldighet att vara lojal mot det kurdiska folket. Vårt uppdrag och vår skyldighet som ett oberoende medium är att avslöja kurdernas övergrepp mot assyrierna. Jag måste vara lojal med mitt egna folk. Varför finns du bland oss? Vem är du och vad är ditt uppdrag? Men som det ser ut fortsätter denne man fullfölja sitt uppdrag.

FA: Än idag är det han som formulerar deras uttalanden och den ideologi som kopplar Dawronoye till PKK är hans verk. Likaså den politiska skolningen av medlemmarna brukade han leda. Han har hela tiden funnits i rörelsens högsta ledning, men om det är han som bestämmer allt, är en annan fråga. Jag misstänker att Naim utnyttjade honom också. Kanske var det annorlunda i början, men på senare tid tror jag att Naim utnyttjade även honom.

ATV: Låt oss komma in på personnivå. När och hur gick du själv med den här gruppen och varför lämnade ni dem sedan? (I slutet av 2010 lämnade Fikri Aho och 52 andra medlemmar Dawronoye-gruppen, ö anm). Frågan är på sin plats. De här är en produkt av PKK som idag har upplöst sig självt. Det innebär att dessa nu känner sig föräldralösa. De söker sig andra vägar för att fortsätta. För bara två dagar sedan bildades något som kallas ”Levantens kristna råd”. Och nyheten om detta finns ingen annan stans än hos Dawronoyes egna medier. Jag har sökt men inte hittat nyheten någon annanstans. Det verkar som att de söker efter en ny pappa, när den andra butiken har slagit igen. Därför menar jag att det är på sin plats att du berättar om dina egna erfarenheter av den här gruppen, Fikri. 

FA: Låt mig börja med det där du nämnde sist. Jag tror att om någon kommer att hamna i panik och möta stora svårigheter, så blir det den här gruppen. Den organisation som de hittills samarbetat med är nu borta. Hur ska de agera nu? Det här problemet finns inte hos ADO eller andra assyriska organisationer. Men dessa Dawronoye var så tätt knutna till PKK. Hur ska de nu överleva? Varifrån ska de hämta sitt moraliska stöd i politiken i fortsättningen? Hur ska de hädanefter fortsätta utan en pappa? Detta är verkligheten som de möter. Det är nu upp till dem. Men tidigare erfarenheter har visat att när relationerna med PKK var dåliga, då hade den här gruppen svårt att orientera sig och hade mycket låg motivation. Efter det här kommer de att försöka knyta sig till någon, men det ser ut som att de insisterar på att det ska vara något kurdiskt.

När det gäller min egna bakgrund i rörelsen, började den i slutet av 1994. Som jag tidigare nämnde upplevde vårt folk ett missnöje med den politiska situation vi hade då. Risken med att vårt folk skulle assimileras var stor och vi hyste inget hopp om att det gjordes tillräckligt för att motverka den. När man har ungdomens glöd i sig vill man ha snabba svar och har lättare för att acceptera drastiska åtgärder som att ta till vapen. Detta önskemål fanns inom oss. Min första kontakt med dem blev genom en av deras medlemmar som tog mig till en minnesafton i Schweiz för våra martyrer. Han bad mig komma och se med egna ögon om de var seriösa. Sedan var jag fri att bestämma mig ifall jag ville gå med eller inte. Jag fick ett seriöst intryck av dem, men jag upplyste dem om att jag inte talade assyriska. Vi kommunicerade på turkiska med varandra. Jag sade att jag inte kunde vara till stor hjälp om det kommer till mina kunskaper i assyriska. Egentligen har jag fortfarande lite brister i språket, men på den tiden kunde jag ingenting alls. (Assyrierna i Fikris hemby Arbaye talade kurmanji hemma, liksom i Kerburan och andra assyriska byar i området. Kurderna hade en gång i tiden tvingat dem att överge sitt språk, ö anm). De lockade in mig i sin rörelse på ett finkänsligt sätt. De visste hur man värvade medlemmar utan att utöva press på dem. De hade nämligen lärt sig av PKK hur man knöt människor till sig. Jag minns själv när pionjärerna inom PKK, som kallades Talaba, studenterna, brukade komma till våra byar i Turabdin knöt de genast goda kontakter med oss. Vi var som bekant undertryckta av våra muslimska grannar. Så när ”Studenterna” kom för att värva oss, brukade de säga: ”Om dessa muslimer trakasserar er på något sätt, låt oss bara få reda på det så tar vi hand om dem”. Det var på detta sätt som assyriska ungdomar kom i kontakt med PKK. Efter ett par år åkte några av dem till Syrien för att träffa APO och få träning innan de återvände till Europa. PKK hade då beslutat att bilda ”Kurdistans exilparlament” utanför Turkiet. Där blev jag tillfrågad av Dawronoye om jag kunde representera dem i det kurdiska parlamentet, eftersom jag talade kurmanji. De förstod att jag inte kunde verka aktivt bland det assyriska folket när jag inte talade språket, så min plats i det kurdiska parlamentet var en lämplig uppgift, ansåg ledningen för Dawronoye. Jag gjorde så och blev partiets officielle representant. I parlamentet kom jag att utveckla mina kontakter med kurderna. Jag var aktiv medlem i 15 år, förmodligen mer aktiv än någon annan inom Dawronoye-gruppen. Men jag blev inte en kader. Jag tillhörde aldrig den grupp av kadrer som hade bildats.

ATV: Vad är skillnaden mellan en aktiv medlem och en kader?

FA: Att vara en kader kräver att du lämnar allt i ditt liv bakom dig; familj, barn, föräldrar, jobb, skola, egendom osv och står till partiets förfogande hela tiden. Partiet bestämmer vart du ska skickas och vad du ska göra. Det är som ett slavförhållande, men du ska vara en slav utan förmåga att tänka självständigt. Du ska bara lyda order. Det är de primära kriterierna för att vara kader. Men kadrer på ledande platser, som Tuma Celik och hans likar, bröt öppet mot dessa kriterier. (ATV: De var hövdingar). Ja, de var hövdingar. När de skulle bedöma de lägre klasserna av kadrer var de dock mycket hårda med att tillämpa den stränga disciplinen. Suphi var kader och förbjöd ungdomarna att gifta sig, men han blev nästan varje år far till ett barn. Tuma manövrerade ständigt för att få komma hem till sin familj i Schweiz, men gentemot ungdomarna brukade de tillämpa hårda kriterier. Efter fem år började ungdomarna protestera och undra hur länge deras liv som kader skulle pågå. De ville veta om det fanns en bortre tidsgräns eller om det var livet ut. Om vi vet att det rör sig om tio eller tjugo år, de kan vi fortsätta men inte hela livet, menade de. Det var också skillnad på killar och tjejer. Killarna kunde ändå klara sig på något sätt, men tjejerna som gick med som tonåringar och som nu hade kommit upp i 30-årsåldern började ifrågasätta det hårda klimatet som förbjöd dem att bilda familj. Detta ledde till motstånd bland ungdomar som ledde till att omkring 90 procent av dem lämnade partiet.

När det gäller mig själv satt jag två år som Dawronoyes representant i kurdernas parlament. Sedan bytte parlamentet namn till KNK. Där fortsatte jag två år till. Efter detta blev jag helt övertygad om att vi assyrier inte kan jobba med kurderna. Mitt uppdrag var diplomati i utrikesfrågor. Jag uppfattade mitt uppdrag som ett sätt att tillgodose assyriernas rättigheter genom kurdernas kanaler. När jag förstod hur kurderna utnyttjade oss, blev jag övertygad om att vi måste själva begära våra rättigheter och använda vår diplomati på egen hand. Vi behöver inte kurderna för att knyta kontakter och relationer med omvärlden för att föra fram assyriernas budskap. År 2000 bildade jag organisationen AssyrianSyriacChaldean Union (ACSU). Alla andra assyriska medlemmar i KNK deltog i denna organisation. Vi bestämde oss för att bygga upp politiska relationer och diplomatiska kanaler i de länder där assyrierna lever. Vi behöver inte kurdernas brygga. Vi behöver inte PKK:s brygga för att komma dit. Vi jobbade aktivt inom ACSU i fyra år, men sedan kom Naim och saboterade verksamheten och ACSU fick läggas ner. Han levde själv i Irak. När han såg att organisationen började få fäste bland assyrierna, kände han det som ett hot och splittrade upp den totalt. Han uteslöt alla medlemmar men behöll bara mig. Jag fortsatte fram till tiden när vi skulle bilda ESU, European Syriac Union. När vi väl hade bildat ESU började problemen mellan mig och Naim. Han själv var tydligen obekväm med mig sedan tidigare, men jag hade ingen aning om det och skötte bara mitt uppdrag. Jag behövde inte misstänka honom för att befara konkurrens från min sida, eftersom jag inte var en kader. Men han var tydligen misstänksam. När vi grundade ESU började våra vägar långsamt skiljas åt. Jag hävdade att vårt folks framtid låg i att samarbeta med Västvärlden, alltså med USA och Europa, medan Naim och hans krets sade att endast PKK kunde bli vår räddning. Vi fortsatte samarbeta ömsom med kompromisser och ömsom motsättningar, tills vi nådde en punkt då vi inte längre kunde fortsätta. Då lämnade jag Dawronoye efter 15 års aktivt medlemskap.

ATV: Av det du säger får man intrycket att Naim har grundat en modell för verksamheten som går ut på att vi som folk inte får ha en egen fri vilja. Han hävdar officiellt att han leder ett parti som representerar assyrierna, men det är tydligt att han är PKK:s förlängda arm. Han fråntar den assyriska frågan dess fria vilja och lägger den i händerna på PKK. På så sätt gör han oss endast till ammunition i PKK:s krig, vare sig det är mot Turkiet, Irak eller Syrien. Vi saknar därmed en egen vilja och blir bara ett verktyg i händerna på PKK.

FA: Detta är ingen hemlighet. Relationerna mellan PKK och Dawronoye är välkända. Dessutom har Dawronoye bidragit till att öka assyriernas sympati för PKK och för kurderna. Vi nämnde i början av detta program vad innebörden av Stockholmssyndromet är. Det största verktyget i denna historia blev Dawronoye genom sina mediekanaler, sin propaganda och aktiviteter inom den assyriska folkgruppen. Allt detta har bidragit till att assyrierna, genom Dawronoye, så småningom kom att acceptera kurderna, att acceptera deras makt och visa sympati åt dem. Innan dess var sympatin för kurderna ofta på personlig nivå, inte så utbredd som den är nu.

ATV: Min erfarenhet är att assyrierna har en inbyggd mekanism som genast påminner oss om hur kurderna har stuckit oss i ryggen med sitt svärd och sin dolk. En assyrier litar inte så lättvindigt på en kurd. Och detta synsätt är en naturlig följd av folkmord och kurdiska övergrepp som pågår än idag. Men du menar att Dawronoye har förskönat den här bilden.

FA: Ja, de har förändrat och förskönat den väldigt mycket. Tänk dig när en europé frågar mig hur vi som folk kan älska den som mördar oss, hur vi kan tro att vår framtid ligger i hans händer. Detta är alltså det som är känt som Stockholmssyndromet. Det är som att en kvinna älskar sin våldtäktsman. Denna utveckling är ett resultat av att Dawronoye har låtit sig bli en nyckel till kurderna att få assyriernas sympati. Och allt detta är bara till gagn för kurderna. Vi måste ställa oss frågan: Vad har vårt folk dragit för nytta av Dawronoye-rörelsen? I motsats till detta, vad har PKK dragit för nytta av assyrierna genom Dawronoye? Jag tror att vi som assyrier skulle avvisa kurderna oavsett om de hade gett oss tio egna länder, eftersom vi är uppväxta med uppmaningen att man som assyrier måste avvisa kurderna även om de är lika attraktiv som ett fint äpple. Detta gäller naturligtvis muslimer i allmänhet, men kurderna i synnerhet. Det som Dawronoye har bidragit till är att idag är det få assyrier som bryr sig om ordspråket om äpplet. De har lyckats med det.

ATV: Ja, de har lyckats till en viss del. Men om du betraktar situationen idag, är det annorlunda. Den mur av lögner som Dawronoye har byggt upp är nu raserad och deras fula spel är avslöjade. Du nämnde den hårda disciplinen bland kadrerna. Idag kan vi konstatera att många familjer är förstörda på grund av deras liv sam kadrer. Många unga killars och tjejers framtid har hamnat i sophögen. En del hade värvats till Dawronoyes så kallade gerillarörelse i PKK:s högkvarter i Irak. En av dem finns i Södertälje. Han framträdde i ett stort reportage i Länstidningen och sade att han hade förlorat 15 av sina bästa ungdomsår. Vi har intervjuer i Assyria TV med Isak Akyüz i Tyskland som fick lida mycket ont när gerillan upplöstes och han lämnades åt sitt öde. Dessförinnan hade han lämnat fru, barn och släktingar bakom sig, överlämnat sina sparmedel åt partiet och anslutit sig till deras gerilla. Han offrade sig åt denne man på bilden (Naim) som säger att han är en kopia av APO. När man synar hela rörelsen inser man till slut att allt handlar om den här mannen, att det inte är fråga om något politiskt parti. Det finns inget förutom han.

FA: Det stämmer helt och hållet. Det finns ingen annan än hans själv. Detsamma gäller PKK. Nu när APO har upplöst det, kommer inget att bli kvar av organisationen. Allt kretsade kring hans person. Vad som händer härnäst blir en vattendelare för Dawronoye. De kommer att genomgå ett avgörande test. PKK:s ideologi som Dawronoye har anammat är nu borta. Men jag vet inte om de också har lämnat denna ideologi. Deras krav på kurderna i norra Irak har misslyckats. I Syrien har kurderna (läs: PKK) skövlat vårt lands rikedom i form av olja och berikat sig, utan att Dawronoye lyft ett finger. Dawronoye knöt sig tätt till kurderna som angrep våra kyrkor och skolor. Istället för att försvara sitt folk medverkade de i övergreppen. Det innebär att de alltid väljer kurdernas sida när det kommer till intressekonflikt mellan oss och kurderna. Vi vet inte med säkerhet vilken väg de kommer att välja härnäst. Men deras bakgrund inger inget hopp för det assyriska folket. Jag har i tidigare program också sagt att när en organisation är byggd på en rutten grund kan man inte bygga något gott på det. Dawronoye-gruppens fundament var ruttet från första början. Därför kan de aldrig bidra med något gott åt vårt folk oavsett hur länge de fortsätter och vilken skepnad de tar.

ATV: Deras fundament är inte bara ruttet, det är också tomt. Låt mig nu visa ett kort videoklipp som vi hade med i vårt nyhetsprogram igår. Dels vittnar det om att de som bär den här mannens porträtt inte vet vem han är, dels hur vissa nyckelpersoner inom Dawronoye har spridit sin propaganda bland vårt folk. Det är ett 40 sekunder långt klipp. Här kommer det. //…// (Klippet slutar med att Yusuf Beth Turo erkänner att assyrierna idag inte har kontroll en över en by, ö anm). Man ser hur den här gruppen har spridit sin propaganda som ett resultat av PKK:s beredvillighet att ge dem plattformar och möjligheter till det. De har tränats i att ljuga så stort. För den som inte förstår engelska kan vi sammanfatta innehållet kort: Det här är en kille som sannolikt är en Youtuber och åker runt. Han råkar hamna i firandet av det assyriska nyåret Akitu. Han uppmärksammar flaggor som tillhör Dawronoye och ”president” Naim Hadodos porträtt på stora flaggor som några ungdomar viftar på. Han går fram och frågar vems porträtt de bär på. De svarar skrattande att de inte vet. Ingen vet vem det är. Man ser hur deras propaganda är som en tom ballong. Den här ballongen är punkterad men de fortsätter att sälja drömmar till människorna. Men det intressanta är hur denna tomma propaganda kunde pådyvlas vårt folk så att vår image av kurderna kunde förbättras. Det är på grund av personer som Yusuf Beth Turo som är väl medveten om vilka metoder och argument som går hem hos vanligt folk för att manipulera dem. Tack vare sådana personer har Dawronoye kunnat föra ut sitt budskap. Men till slut efter 30 år… De medverkade i angreppen mot våra skolor och i en rad andra övergrepp. De hävdade att de var samarbetspartner för det kurdiska självstyret i Syrien… Den här mannen går nu ut helt oförskämt och säger att assyrierna idag inte ens styr över en liten by. Var är alla stolta deklarationer om att du hade bildat ett eget land i samarbete med kurderna? Fick du inte ens en by att basa över? Om det inte hade funnits sådana här nyttiga idioter som gjorde grovjobbet, skulle personer som den här mannen (Naim) idag inte kunna agera som en hövding. Var är vi idag när PKK är nedlagt? Hur länge kommer denna propaganda och dessa lögner fortsätta? Kommer ballongen att spricka helt?

FA: Det är sannerligen ett intressant videoklipp, he, he. De här ungdomar som viftar med ett porträtt som de inte vet vem det tillhör, har troligen fått en slant att göra så. Den intressanta frågan är varför ingen känner igen honom, eftersom han påstår att han har en rörelse med makt i Irak, Syrien och andra ställen. Så vitt jag vet har Naim aldrig haft ett möte med någon annan icke-assyrier än Abdullah Öcalan under alla dessa år som han har lett Dawronoye. I vanliga fall träffas ledare för organisationer och länder för att diskutera och träffa avtal, framträda på bild tillsamman osv. Den här mannen har aldrig tänkt tanken att träffa andra ledare, oavsett om de är vänner eller fiender, i syfte att föra sitt folks talan, att visa att han leder en rörelse som bryr sig om eller krigar för sitt folk. Han har hållit sig anonym under så lång tid. Varken hans medlemmar eller andra, som den här engelska eller amerikanska Youtubern, känner igen hans ansikte. Om Naim hade framträtt i internationella TV-kanaler några gånger skulle även den här besökaren känna igen honom. Han är alltså okänd för såväl ungdomarna inom hans rörelse som utomstående. Hur kan då assyrierna ha tilltro till att han skulle göra uppoffringar för sitt folk? Det enda han gör är att ge order från sitt högkvarter. Om han istället skulle knyta kontakter med viktiga aktörer, träffa avtal, slå näven i bordet, föra sitt folks krav självständigt skulle alla som tror på honom vara stolta över en sådan ledare. Då skulle de inte svara att de inte vet vem han är.

Vi har kanske ägnat Naim och hans historia för mycket tid. Det som vi undrar nu är hur PKK:s upplösning kommer att påverka oss som folkgrupp samt området i allmänhet. För den kommer att påverka på ett eller annat sätt. Om du vill kan vi gå in på det nu. 

ATV: Innan vi gör det, kan vi ta upp en kommentar av Simon Poli, som skriver att PKK hade en kongress i Moskva 1992 eller 1993. Där gav kongressen Suphi Aksoy i uppdrag att skapa en assyrisk organisation knuten till PKK. Och när denna nya organisation sedan bildades var Simon Poli en av grundarna. Huruvida PKK månade om assyriernas svarta ögon eller ville bara utnyttja dem, har nu tiden visat klart. Vad innebär PKK:s upplösning för oss nu? Om vi backar bandet 30-40 år tillbaka i tiden i Turabdin, kan vi konstatera vilken negativ roll PKK har spelat i fördrivningen av assyrierna från sina hemtrakter. PKK-gerillan brukade knacka på hos assyriska bönder mitt i natten för att få vatten och bröd. De vågade naturligtvis inte säga nej när de hade vapnen riktade mot sitt huvud. Nästa dag kom turkiska gendarmer (militärpolis) snabbt till samma hushåll och ställde dem mot väggen. Med största sannolikhet var det element inom PKK-gerillan som var angivare och berättade detaljerat vilka hushåll de hade varit hos. Detta medförde att assyrierna tog till flykten och lämnade sina fäders jord. I Syrien är det välkänt vilka övergrepp PKK har begått mot vårt folk. I Irak, när turkiskt stridsflyg bombar PKK:s baser I Qandil-bergen, springer de och gömmer sig långt bort i assyriska byar. Och då hamnar bombardemanget över assyriska bönder istället. PKK har alltså haft mycket stor negativ påverkan på vårt folk överallt i vårt hemland. Vad tror du kommer att hända nu? Är vi som folk kvitt PKK nu?

FA: Om sanningen ska fram har PKK under de senaste 50 åren agerat som ett verktyg för att bedriva fortsättningen av folkmordet Seyfo gentemot assyrierna. Den turkiska staten ville inte länge göra grovjobbet själv och använde därför PKK som ett verktyg. Och detta har varit fallet både i Syrien och Irak. Varhelst PKK har kommit in i ett område som bebos av kristna eller yezider, har det medverkat till att fördriva dessa folkgrupper därifrån – antingen direkt eller indirekt. Men varje steg som PKK tog bidrog till skadliga effekter för vårt folk; vi fördrevs, någon av våra präster sattes i fängelse, staten hotade oss och skickade även Hezbollah på vårt folk som har dödat ett 50-tal assyrier. Motorn bakom det hela var alltså staten men verktyget var liksom under folkmordet Seyfo kurderna, i det här fallet PKK. Varje gång PKK utförde ett attentat brukade det lämna underrättelse till turkiska säkerhetsmyndigheter att de hade varit hemma hos en assyrisk bonde eller att en viss assyrier hade hjälpt dem. Hur många unga assyrier som har tagit skada eller dödats på grund av detta angiveri, vet ingen. Därför är frågan om PKK:s slut kommer att medföra en positiv påverkan för assyrierna, otvivelaktigt ja. Det är positivt på så sätt att, även om vi inte får fram de resultat som vi drömmer om, nu har detta verktyg för staten upphört. Statens förlängda arm har nu klippts bort.

Om Turkiet i fortsättningen vill ska assyrierna kommer det att tvingas göra det själv utan ombud. Och då kommer det framstå klart vem som är emot oss. I hundra år har staten använt kurderna för att eliminera oss. Vi kunde naturligtvis genomskåda det, men staten brukade alltid svära sig fri från ansvar och skylla på kurderna. Turkarna hävdade hela tiden att det var kurder och deras klaner som hade dödat oss. Då inställer sig frågan om vi nu kommer att slippa kurdiska övergrepp och hot. Jag tror att vi riskerar att utsättas för fara av kurdiska banditgäng i fortsättningen. Det är risk att de gerillasoldater som nu får amnesti och återvänder hem kommer att bilda gangstergäng. De har tillbringat hela sitt vuxna liv uppe på bergen. Hur ska de nu kunna anpassa sig till ett normalt liv i samhället? De kommer att bli varse om att deras bröder och vänner har skaffat sig en god ekonomi och positioner i samhället. De kommer sannolikt att bilda grupper av banditer som försörjer sig på droghandel som de har erfarenhet av vid gränspassagerna med Iran och Irak. Dessa gäng kan bli farliga för sin omgivning eller strida inbördes. Men det hot som kan komma från dem gentemot assyrierna blir i så fall inte systematiskt och planerat från en kurdisk nationell ideologi som vill utföra etnisk rensning av ursprungsbefolkningen. Det blir istället enskilda banditattacker för personlig vinning. Enskilda assyrier kan alltså drabbas, men utstuderade planer från turkiska staten och från PKK är inte troliga i fortsättningen.

ATV: Du menar att de kommer mer att likna kriminella maffiagrupper?

FA: Ja, på det viset. Jag tror att det är oundvikligt att det kommer att bildas sådana gäng. Tänk dig att du placerar 15 000 gerillasoldater, som inte känner till något annat liv än med vapen i hand, i storstäder som Diyarbakir, Urfa eller Mardin… Vad ska dessa ta sig till? De har varken utbildning, jobb, familj eller någonting som kan underlätta deras integrering i det civila livet. Dessa kommer att ha svårt att svälja att börja från noll som anställda i företag som deras kvarvarande anhöriga har byggt upp. De uppfattar de kvarvarande som svaga och fega som inte vågade ta till vapen för sin sak, men som nu har kommit upp sig och skapat en position i samhället. Detta sticker sannolikt i ögonen på den före detta gerillasoldaten. Han kommer antingen att döda sig själv eller dem som stannade kvar. Det är inte lätt att assimilera så många tusen människor i det civila samhället. Den risken finns.

Å andra sidan kommer assyrierna att uppleva en stor lättnad när systematiska kurdiska övergrepp kommer att minska. Vi kommer att ha en större chans att framhäva oss själva, både i Turkiet och i Syrien. På den irakiska sidan vet jag inte riktigt hur det är nu. Men i Turkiet kommer PKK:s bortavaro att vara av godo. Detta innebär också att de byvakter som den turkiska staten hade bildat, inte längre har någon grund för sin existens som byvakter avlönade av staten. Mot vem ska de strida hädanefter? Dessa byvakter kommer att förlora den inkomst som staten har gett dem under de senaste 50 åren. Dessa byvakter levde som man gör i Europa på socialbidrag och brydde sig inte om att bruka sin jord. De hade en gratis inkomst under förevändningen att de stred mot PKK. Jag tror att när de blir av med sitt bidrag kommer att flytta till turkiska storstäder och ansluta sig till sina barn i Istanbul, Antalya osv. Det kommer att uppstå en intern kurdisk flyktingvåg från våra hemtrakter i Turabdin och övriga delar av området.

Men de kurdiska klanhövdingar eller motsvarande som har blivit rika och etablerat sig t ex i Diyarbakir, de kommer att dra nytta av den nya situationen och få större möjligheter från statens sida i form av ökade investeringar i området. Jag tror inte att vi som assyrier kommer att få någon större fördel av statens välvilja. Däremot kan möjligheten för assyrierna att återvända och investera i området öka ännu mer. De kan inte längre blunda för eventuella övergrepp mot oss. Omvärlden följer nu noga vad som händer i området, både i Syrien och i Turkiet. Nästan dagligen hittar vi artiklar i israeliska, amerikanska eller europeiska tidningar om de kristna i Mellanöstern. Den vikt som läggs från västvärlden på vårt folk, trots att vi skiljer oss i vår tro från andra grupper, är avsevärd större än tidigare. Därför kan våra fiender inte skada oss lika obehindrat som tidigare.

Den nye amerikanske ambassadören i Turkiet har libanesiskt ursprung (syftar på Thomas Barrack, som av president Trump dessutom har utsätts till USA:s utsände för Syrien ,ö anm). Ni berättade också i ert nyhetsprogram igår att flera av våra patriarker är födda eller har varit stationerade biskopar i USA innan de blev patriarker. Dessa aspekter kan inte avfärdas så lättvindigt. Det verkar som att uppmärksamheten från Väst gentemot de kristna i Mellanöstern ökar både genom kyrkorna och i den utveckling som sker i området. Och detta inger stort hopp för vårt folks framtid. Men vi måste utnyttja detta tillfälle bättre, särskilt i Syrien idag. Syriens geografi är just nu ett pilotprojekt för resten av Mellanöstern. Den politiska modell som kommer att etableras i Syrien kommer därefter att tillämpas i Irak, Libanon, Turkiet, Iran och Egypten. Vi måste vara beredda på denna modell både som politiska organisationer och kyrka. Denna modell kommer att bygga på ett federalt system. Det talas nu om avtal mellan Ahmad al-Sharaa med den ene eller den andre om bevarande av Syriens enhet. Javisst, Syriens gränser kan vara oförändrade men att tänka sig en enväldig centralmakt som tidigare, kommer inte att accepteras. Det blir en federation där olika folkgrupper blir autonoma enheter. Druser och alewiter har redan tagit sådana initiativ. Kurderna har länge talat om det, men har gått i konkurs och gett upp sina planer. Så vi måste som assyrier satsa på Gozarto.

Det finns en stor sannolikhet för att de kristna i Syrien kommer att samlas i ett enhetligt område. Om behovet skulle uppstå kan detta vara ett scenario. Därför vill jag uppmana vår syrisk-ortodoxe patriark att ta detta historiska tillfälle i akt och flytta sitt säte från Damaskus till Qameshli. Vad har han i Damaskus att hämta idag? Om han bosätter sig i Qameshli kommer han att ingjuta hopp hos sitt folk, samtidigt som hans folk kommer att skydda honom i ur och skur, även om det uppstår ett krig i området. Vem kan skydda honom i Damaskus idag om han skulle råka ut för något? Vi har ett gott exempel på detta i Turabdin efter att biskop Samuel vägrade lämna området och ta till flykten trots stora svårigheter. Några tusen assyrier uppmuntrades av biskopens beslut och stannade kvar i sina fäders jord. Och vi som blev rädda och flydde till säkerheten i Europa hyser idag en stor tacksamhet till biskopens beslut för 40 år sedan. Idag har vi ett hem att återvända till, där vi känner oss välkomna.

Patriarken kan tillämpa samma modell i Qameshli. Det är ett enkelt beslut. Gå och bosätt dig där! Då kommer ditt folk att omhulda dig och då kommer Gozarto att omtalas som ett assyriskt område, inte som kurdiskt. På så sätt kommer han att inge hopp även till medlemmarna i de andra samfunden att samlas där, t ex österns assyriska kyrka, kaldeiska kyrkan, grekisk-ortodoxa och grekisk-katolska kyrkor. Det är bara bra om de samlas i Gozarto. Vi kan inte förmå hela Syrien att anta kristendomen, men vi kan åtminstone samla alla kristna på ett ställe så att de kan få möjlighet att andas. Detta är ett viktigt perspektiv både för våra politiska organisationer, men framförallt för kyrkan. Vi ser ju att en enda biskop har räddat Turabdin. Han har varit anledning till att vi återigen kan höra kyrkklockorna i Turabdin. Varför kan inte patriarken göra något liknande? (Han är dessutom född och uppväxt i Qameshli, ö anm). Han har ensam makten över detta. Om han flyttar sitt säte till Qameshli kommer assyrierna inte längre att ta till flykten. Hans personliga säkerhet kommer att garanteras och alla som finns i Europa kommer att stödja området både med sina pengar eller genom att bosätta sig i Gozarto. Det är ett enkelt beslut egentligen, om det bara tillämpas.

ATV: Det återstår att se. Men så vitt jag vet vågar han inte längre sätta sin fot i Qameshli efter en händelse som hade inträffat där. (Ett attentatsförsök mot honom i juni 2016, som med största sannolikhet var iscensatt av kurdiska makthavare i området, ö anm).

FA: Men då undrar man vems patriark han är om han flyr sin väg. Fanns det inget hot mot biskop Samuel i Turabdin när han trotsade svårigheterna och stannade?

ATV: Inte bara ett hot. Biskopen och hans närmaste krets fick uppleva konkreta trakasserier och förnedring både av staten och från kurdernas sida. Biskop Yusuf Çetin togs i en militär helikopter till förhör och torterades. (Han var munk vid det laget, ö anm). Men, som du säger, kan vi inte annat än berömma biskop Samuel för hans bedrift att bevara Turabdins assyriska karaktär. Livlinan förblev intakt till den grad att assyrierna idag återvänder successivt till sina fäders jord. I varje by ser vi återuppbyggnad. Ditt förslag är egentligen enkelt. Men om patriarken tar ett sådant initiativ innebär det att han också bryr sig om sitt folk.

FA: Folket har i tvåtusen år bevarat denna kyrka och offrat sig för sin tro. Om de hade konverterat till islam under folkmordet skulle ingen bli dödad. Vårt prästerskap måste inse att assyrierna är djupt trogna sin kyrka och offrar sig för sin tro. Därför måste även prästerna knyta sig till sitt folk. Varför avvisa det? Se hur drusernas religiösa ledare lever bland sitt folk. Detsamma gör alewitiska shejker. Även yezidiska ledare lever bland de sina. Varför ska vår patriark vara i händerna på andra, fjärran från vårt inflytande? Låt honom komma och bosätta sig bland oss. Då kan vi leva i samverkan i det område som vi behöver. Då kan hela världen bli våra fiender. Om världen ogillar det, kommer vi att säga att världen inte vill att vi får leva på denna jord. Men om patriarken och folket lever åtskilda utan att kunna hjälpa barandra, då fungerar det inte så bra. Vårt patriarkat har i 1500 år varit utanför dess egentliga säte, sedan det lämnade Antiokia på 500-talet. Än idag har patriarksätet inte stadgat sig någonstans. När vår patriark lämnade Malatya (på 1200-talet, ö anm) och bosatte sig i Zafaran-klostret, tog han med sig tusen familjer till Mardin. Kanske kände han att han inte hade tillräckligt skydd i Mardin på den tiden. Han tog därför sitt skydd med sig. Och där fick patriarkatet vara fram till för hundra år sedan. Patriarken som överhuvud för folket i religiöst avseende, inte politiskt, måste leva bland de sina. Han leder sin församling i religiösa frågor och måste även av religiösa skäl leva bland sina församlingar. Vi har alltså ett konkret och levade exempel hur biskop Samuel räddade Turabdin. På samma sätt kan patriarken rädda Gozarto. Folket stödjer dem i alla avseenden om de agerar så.

ATV: Om vi återvänder till PKK, har vi en kommentar från Zuher Abdo i Holland som skriver att ADO hade ett möte med APO 1992. Han ville att de skulle ta hans parti. När de inte accepterade hans erbjudande grundade han en filial till PKK bland assyrierna, alltså Dawronoye. Detta var 1992 och därefter tog PKK beslutet vid sin kongress i Moskva att bilda sin egna grupp av assyrier. APO upprepade detta mönster 2011 när kriget i Syrien hade börjat. PKK sökte då med ljus och lykta bland assyriska organisationer efter några marionetter att skylta med, men ingen nappade. Då kontrade kurderna med att de skulle bilda en sådan grupp även om den bestod av några alkisar och uteliggare och skapade då Dawronoye som sin marionett. Det som Zuher Abdo och Simon Poli uppger stämmer alltså överens. Vi har en annan kommentar av en tittare som verkar sympatisera med Dawronoye. Vi lägger gärna upp den också, vi har ingen censur här. En Salomon Bakir skriver: ”Trädet som bär frukt blir föremål för stenkastning. Det enda som ni förmår göra är att utdela kritik. Berätta istället vad vårt folk verkligen måste göra”. Om du vill kommentera detta inlägg, kan du göra det, Fikri.

FA: Ingen hindrar vår vän Suleyman (Salomon, ö anm) från att äta av frukterna av det träd som han syftar på.

ATV: Det var precis dit jag också ville komma. Om han syftar på att Suphi Aksoy skulle vara detta träd, en muslim och kurd, så vill jag inte äta av dess frukt. Vårt folk blev duperat i ett försök att få det att äta PKK:s frukter. Om du gillar dessa frukter så mycket, varsågod och ät dem. Må du äta dem med hälsan. Men vi är inte tvungna att äta frukten av ett träd som är både ruttet, svekfullt och giftigt och som även vill förgifta vårt folks blod. Men för din del är du helt fri att äta av denna frukt, käre broder. Det är inget problem för oss.

Jag har inte så mycket mer att tillägga. Jag tror att en annan tittare, Fikri Göksal, tidigare skrev att de där bandit- och maffiagängen som du befarar skulle kunna bli sekter som

vänder sig till religionen också. Men om vi rundar av programmet efter två timmar och en kvart. Jag tror att det räcker. Vad har du att säga som slutord?

FA: Om vi ska betrakta den dagliga utvecklingen som sker på senare tid blir det väldigt svårt för någon att följa skeendena i världen, vare sig i Mellanöstern eller hos vårt folk. Plötsligt upplöser sig PKK, plötsligt blir landets rasister till demokrater, plötsligt ber Hamas, som har låtit halva sitt folk dödas, omvärlden att komma och styra Gaza, Huthierna som har dragit USA:s vrede över sig säger plötsligt att de är vänner av Amerika… Dessa saker kommer sannolikt att fortsätta de kommande åren. Slutet blir inte bundet av att det nu har kommit en ny regering (i Syrien, ö anm). Ingen ska luta sig tryggt mot den. Mellanöstern kommer att stöpas om helt och hållet. Till och med Devlet Bahçeli sade en gång: ”Hela Mellanöstern kommer att förändras. Vi hoppas bara att vårt land drabbas så lite som möjligt av detta”. Alla vet alltså att både gränser och regeringar i Mellanöstern kommer att ändras. Låt ingen inbilla sig att den nya regeringen i Syrien blir vår räddning. Ända sedan Muhammeds ankomst har vi för vana att se vår räddning i sådana typer. Låt ingen hysa förhoppning eller tilltro till dessa situationer. Den makt som stöper om området kommer att bestämma över ödet för alla folkgrupper som är där. Vi får inte glömma det. Vårt folk har en lysande framtid framför sig.

Vi får alltså inte tappa modet, trots att de aktuella händelserna inte är uppmuntrande för oss. Framtidens nya Mellanöstern kommer omöjligt att lämna vårt folk åt sidan. Det är inte vi som kommer att se till det, men utan oss blir det inte heller av. Detta hopp måste vi vårda i hjärtat och följa noga vad som händer både i och utanför vårt hemland. Vår framtid är i hemlandet och vi måste följa dess utveckling – bara med en genuin känsla för allt som gagnar vårt land. Vi behöver inte göra något annat, t ex att knyta oss till andra folkgrupper eller lägga vårt öde i deras händer. Allt detta är bortkastad energi. Ingen kommer att ge avkall på sina egna intressen och rädda oss genom att säga att detta folk var jättefint en gång i tiden. Så fungerar inte världen. Allt handlar om egna intressen. Vi måste också tänka på vårt folks intressen, vare sig det handlar om kyrkan, profana organisationer, individer eller intellektuella assyrier. Alla måste vi sätta vårt folks intressen i främsta rummet och inte knyta vårt öde till andra folkgrupper, därför att dessa människor kommer att tänka på sig själva, inte på oss. Med detta som utgångspunkt kommer vi att uppleva ett annat Mellanöstern om fem-tio år. Vi kommer då att hysa större hopp och tilltro till vårt återvändande till vårt hemland. Tack till er alla!

ATV: Tack själv, Fikri! Det finns inte mycket från min sida att tillägga till det du sade. Innan vi avslutar vill jag återigen uppmana alla våra tittare att interagera i våra program genom att dela eller gilla i våra olika plattformar som ni ser här nere på skärmen. Det kommer inte att ge oss några intäkter, men det ökar programmets spridning. Det innehåll som ni kan ta del av i våra program finns inte någon annanstans hos andra medier. Tack för att ni följde oss ikväll i drygt två timmar. Till nästa program önskar vi er god natt.

Den 22 september 1912 lämnar Naum Faiq sitt kära hemland på väg mot USA. Tre månader senare, den 18 december, anländer han till New York. I tidskriften Intibah (nr 40-41 i februari 1913), som utgavs av hans vän Jabbur Boyaji, berättar han med egna ord om sitt liv och sin politiska aktivitet i Assyrien och orsaken till att han emigrerade till USA. Han berättar hur han var motorn i att grunda den första assyriska profana föreningen, Intibah Cemiyeti (Sällskapet Uppvaknande), 1908 så fort det politiska klimatet i Turkiet medgav och därefter hur han 1910 började ge ut sin tidskrift Kawkab Madenho (Orientens stjärna), fram tills han lämnade Diyarbakir. Han vågar förstås inte nämna något om de turkiska myndigheternas dödshot som hängde över honom, vilket gjorde att han var tvungen att fly. Han hoppades nämligen att han en vacker dag skulle få återvända hem. Det var i alla fall hans dröm som aldrig uppfylldes – inte ens som död.

Desto mer berättar Naum Faiq öppenhjärtigt om sin förtvivlan över att den stora assyriska massan inte verkade ta till sig hans patriotiska budskap för att överleva som nation i en turbulent värld. Nykommen till USA blir han återigen fylld av hopp när han ser hur välorganiserade de assyriska invandrarna från Diyarbakir och Kharput är och hur de drivs av en föredömlig vilja att hjälpa sina bröder och systrar som är kvar i hemlandet. 

Nedan följer Naum Faiqs berättelse i min översättning. Materialet är transkriberat från gammal turkiska med assyriska bokstäver och översatt till modern turkiska av Aydin Aslan Be-Naqshe, Bryssel.

Sammanfattning av mina intryck i vår nations spegel

En stor del av vårt ärade folk vet att min kärlek till min nation, denna heliga kärlek som började utvecklas i mitt livs ungdomsvind, har graverats i mitt hjärta med en diamantpenna, och jag har kommit så långt trots den outhärdliga smärtan av dess giftiga sår. Med Guds tillåtelse kommer denna kärlek inte att raderas förrän vid mitt livs sista andetag. Jag kommer alltid att beundra uppkomsten av det vackra ansiktet hos min nation, och kärleken och känslorna i mitt hjärta kommer att förbli kopplade till attraktionen av denna kärlek. Genom att offra mig själv för att uppfylla de plikter som krävs av denna kärlek, inom ramen för mina begränsade kunskaper och förmågor, uppnådde jag äran att tjäna nationen, vilket var mitt personliga ansvar, och jag var nöjd med de andliga nöjena i denna tjänst. 

I staden Diyarbakır, där jag föddes och bott sedan min barndom började jag min utbildning i assyrisk skola som hade grundats av och leddes av min värdefulla lärare, ärade Hanna Sërre Chëqqe. Efter att ha avslutat utbildningsprogrammet för denna skola började jag, medan jag fortfarande var mycket ung på grund av bristen på utbildade människor i vårt land, arbeta som lärare i mer än tjugofem år. Sedan den dagen, när jag såg den svåra situationen och misären assyrierna befann sig i, värkte mitt hjärta och jag kände mig ledsen över denna situation dag och natt. Jag kände mig väldigt ledsen när jag såg de djupa såren som öppnats i hjärtat av vår stora nation.

Faktum är att på de platser där denna nyfikenhet och entusiasm tog mig, som en patient som hade slut på tålamod och värdighet, åkte jag ibland till främmande länder för att hitta ett botemedel för detta problem, och ibland när jag inte kunde hitta det botemedel jag letade efter övergav jag mig själv till ensamhet av förtvivlan.

Av denna anledning arbetade jag först som lärare en kort tid i byn Hes-Hes i Gharzan-distriktet i Bitlis. Sedan återvände jag till mina hemtrakter och stannade i Urfa ett tag. Därefter bodde jag i sju eller åtta månader i Adıyaman som tillhör Elazığ. Jag hade en stor önskan att få se de assyriska byarna och klostren i området som jag hade läst om i historieböckerna, särskilt i Malatya, Şiro, Gerger-regionen och ruinerna av kyrkor och kloster som våra förfäder med stor svårighet hade byggt längs med floden Eufrat. Men tyvärr var jag tvungen att återvända till min hemstad utan att få uppleva ett sådant tillfälle och fortsatte mitt lärarjobb.

Men när jag såg att min älskade nations elände och kollaps ökade dag för dag, kunde jag inte finna någon ro och bestämde mig för att åka till främmande marker igen. Men just då 1895 började ett stort kaos som upprörde hela mänskligheten och fick oss att blöda och hindrade min resa. Några månader senare bestämde jag mig för att åka till Syrien. Jag avreste från Diyarbakır, åkte till Hama via Aleppo och därifrån till Homs och arbetade där som lärare ett tag.

När jag tänkte på de värdefulla verk och magnifika institutioner som assyrierna hade byggt i Syrien, både före och efter kristendomens uppkomst, och tänkte att min önskan att se ett verk av dem var obesvarad, blev jag mycket ledsen. Jag ser med stor smärta på att det inte ens finns ett rop av sorg i hjärtat hos de människor som bär namnet assyrier. Ingen av dem undrar; "Åh, vad var vi, vad har vi blivit?", och de fortsätter sina liv i ett tillstånd av aningslöshet. Ju mer jag ser deras bristande intresse för vetenskap, kunskap och utveckling, desto mer ångest och spänning känner jag. Jag åkte därifrån med sorg längs kusten till Tripoli. Jag betraktade med tårar i ögonen de vackra landskapen och byarna i de berömda Libanonbergen som förr i tiden befolkades av assyrier och nådde slutligen Beirut. Jag tillbringade nästan sex månader i ett syrisk-katolskt kloster som heter Deyrul-Sharfe nära Beirut. Jag mötte 20-25 elever som lärde sig assyriska i det här klostret.

Även om min nöd lättade lite när jag såg några av de maronitiska assyrierna som bodde i Libanonbergen och några av deras kyrkor och kloster. Men jag såg att det bara lärdes ut religiös kunskap i dessa trakter och att även om maroniterna talade assyriska språket, upptäckte jag att de hade fullständigt anammat latinska riter i sina religiösa sedvänjor. Jag blev mycket ledsen över att se att dessa desperata människor inte fäster vikt vid sin egen nations historia, inte heller gör några ansträngningar att eliminera de sekteristiska tvisterna med de folkgrupper som har ett gemensamt förflutet med andra assyrier och inte ägnar vederbörlig uppmärksamhet åt assyriernas historia och litteratur. Istället för detta visar de en fullständig lojalitet mot Påven.  När jag såg situationen för denna arma nation och behöll mina känslor i mitt eget hjärta, åkte jag vidare till Jerusalem och tog skydd i S:t Markus-klostret.

Jag stannade här i ungefär sex månader. På den tiden leddes klostret av biskop Elyas Hallule och förvaltningen av klostret var mycket bättre än den är nu. Det var dock ingen skola av hög nivå. Jag blev väldigt ledsen över att en enkel skola skulle räcka för assyriska barn som bor i Betlehem för att lära sig sitt modersmål och ett främmande språk, men inte ens en sådan skola etablerades. När jag såg greker, armenier, judar och andra folkgruppers skolor, tryckerier, tidningar och bibliotek tyckte jag oändligt synd om oss för vår dumhet och okunnighet. Jag grät i hemlighet och i mitt inre beklagade jag vårt djupa sömntillstånd.

Dessa smärtsamma situationer jag bevittnade gjorde mig helt förtvivlad och tvingade mig att återvända till min hemstad. Med tanke på att detta förtryckta folk nu drog sitt sista andetag, bestämde jag mig för att hitta ett annat jobb än att tjäna nationen. Jag började syssla med handel med hopp om att om jag blir ekonomiskt bekväm i framtiden kommer jag att kunna tjäna min nation igen. Men tyvärr lyckades jag inte med det här jobbet och stötte på svårigheter. Denna situation gjorde mig väldigt ledsen och jag fortsatte att ta itu med mitt folks problem. Jag tillbringade mina dagar med att oroa mig för deras problem.

Tydligen blev jag galet förälskad i mitt folk, och folket blev galet förälskat i mig, eller så insåg de att den här kärleken hade omslutit mig, och när vi var borta från varandra blev jag plötsligt känd, som om jag berördes av ett trollspö. Det var därför jag blev kär i mitt hjärtas herre igen och bestämde mig för att tjäna folket och började återigen undervisa. När jag under tiden såg att de nya lärarna som tillsattes i skolan var progressiva och intresserade av folkets problem, tog jag tillfället i akt. Sex eller sju år tidigare, under despotismens period, hade vi grundat en hemlig välgörenhetsförening. Varje söndag hade vi samtal om historia och litteratur för att förbättra ungdomarnas moral och ville med de insamlade pengarna grunda ett bibliotek med böcker om assyrisk historia och litteratur. Men den apati vi såg bland folket, hoten och sarkastiska kommentarer från vissa människor förhindrade detta goda arbete. Det var därför vi tog en paus från detta arbete och inväntade ett tillfälle som Gud kunde skänka oss.

Därefter ökade trycket, spåren raderades och kampens eldar släcktes. Människor föll i sömn ännu djupare än den tidigare aningslöshetens sömn. Deras känslor dämpades, deras tankar rostade, deras yrken förändrades. Tyvärr har detta folk ännu en gång misslyckats med att uppnå moralisk vinning.

Slutligen, med kollapsen av despotiskt styre i det Osmanska riket och frihetens födelse, samlades några eldsjälar inom vårt assyriska folk i Diyarbakır för att hitta en lösning på de problem som vårt folk hade upplevt under lång tid. Vi träffades några gånger för att hitta det bästa sättet att lösa detta problem. När jag insåg att detta arbete var beroende av uppriktig kärlek och en stark enhet kände jag att det var dags att avslöja denna kärlek och hängivenhet som varit gömd inom mig under lång tid.

Det som hela tiden motiverade mig i mina tankar och drömmar var min tro på att min önskan skulle gå i uppfyllelse. Med denna övertygelse inkluderade jag mig själv bland dessa eldsjälar och började arbeta för att stärka deras tankar och bestämma namnet på föreningen. Namnet Intibah, det vill säga uppvaknande, tilltalade de sinnen som hade förhoppningar om återupplivandet av denna eländiga nation och syftade till att överge den rådande assyriska mentaliteten och sikta på en ny assyrianism. Detta namn accepterades som om det hade kommit ner från himlen. Vi arbetade dag och natt för att etablera İntibah-grenar i städer som Mosul, Mardin, Midyat, Urfa, Siirt, Viranşehir, Elazığ, Siverek och Adıyaman så att hela det assyriska folket kunde dra nytta av denna stora fördel. Med Guds hjälp och våra medlemmars insatser etablerades filialer och ett stort möte hölls i Diyarbakır för att uppnå konsensus bland medlemmarna i Intibah-föreningarna och för att säkerställa spridningen och utvecklingen av föreningen.

Detta möte var ett viktigt steg på vägen mot Intibah-föreningarnas stora framgångar. Just då började förhoppningarna som verkade döda i mitt hjärta att känna doften av livets vind och vakna till liv igen. Medan jag tänkte på att denna stackars nation skulle resa sig ur sin låga situation, började plötsligt en ond vintervind av svartsjuka och fientlighet blåsa bland assyrierna, som torkade upp hoppets blommor som precis hade börjat blomma i uppvaknandets trädgård och fick de blommande rosorna att vissna.

När jag befarade att denna svartsjuka och dessa onda avsikter skulle förgifta vårt värdefulla uppvaknande och göra assyrierna mer förvirrade och mer omedvetna än tidigare, bleknade de stora förhoppningarna i mitt hjärta och de ljusa målen förmörkades. Och jag tillbringade alla mina dagar i sorg och förstämning. Jag tänkte att det var omöjligt att hitta en lösning för min nation i denna motsägelsefulla situation.

Men eftersom det kärleksband jag känner för detta folk genom mitt hjärtas ådror ännu inte helt har brutits, i hopp om att stoppa det giftiga andetag av svartsjuka och själviskhet innan det sprider sig och påverkar hela min nation, skapade jag en ny tidskrift med namnet "Kawkab Madenho", med förhoppningen att det måste finnas en lösning. Trots min ringa kunskap, begränsade ekonomiska resurser och svårigheter med administration började jag ge ut en tidskrift. I ett och ett halvt år försökte jag rädda våra gamla och kraftlösa assyrier från denna stora avgrund som de hade fallit i på grund av sina egna brister och misstag. För att komma ur denna situation försökte jag be om hjälp, varna, vidta åtgärder utan dröjsmål och uppnå en helande förvandling. Men vårt rop nådde bara ingången till vårt folks öron, det trängde inte in i dem. Jag blev trött på vårt folks situation och bestämde mig för att dra mig ur nationella angelägenheter och emigrera från Turkiet.

(I nästa nummer av Intibah  (nr 41) fortsätter Naum Faiq sin berättelse)

Situationen som jag missade att förklara i mina tidigare intryck, behöver här återberättas.

Nämligen, medan den bortgångne ärade biskop Behnam [Semerji], den tidigare representanten för Mosul-assyrierna, var i Mardin som biträdande patriark, åkte jag till Mardin med ärade biskop Elias [Shaker], representanten för Diyarbakır-assyrierna. Under min månadslånga vistelse där gick jag till det berömda Deyrulzafaran-klostret två gånger och tillbringade tre eller fyra dagar där. Jag minns denna korta tid som de lyckligaste och roligaste dagarna i mitt liv på grund av den magnifika naturliga skönheten i detta kloster och den djupa andlighet jag kände.

Vårt Deyrulzafaran-kloster är byggt på ett välordnat sätt vid foten av ett högt berg. På så sätt ligger den på en väg som används av de omgivande byborna och är omgiven av många vingårdar och trädgårdar som används för rekreationsändamål. Varje hörn av klostret består av fridfulla platser som paradiset.

Deyrul-Seyde [Mariaklostret] ligger högt uppe i berget en halvtimmes promenad från Zafaran-klostret. Platsen för detta kloster kallas "Deyro d-Netfo" på assyriska som betyder "droppande vatten-klostret" och är verkligen en häpnadsväckande plats. Detta kloster består av en kyrka och flera rum uthuggna i en vit sten. Det finns en förbyggnad huggen från klippan framför den. Det är verkligen häpnadsväckande och obegripligt varifrån vattnet som rinner droppe för droppe från taket på denna sten och bildar en mindre bassäng kommer. Eftersom det inte finns något ovanpå dessa klippor är källan till dessa droppar okänd. Denna situation förvånar människor. Å andra sidan finns klostret Mor Yakup och Mor Izozoel på toppen av berget, som bildar en liten bergskedja i linje med klostret i fråga. Detta kloster, som tidigare låg i ruiner, restaurerades med stöd av ärade munken Yeshu, en av de nitiska medlemmarna av det nuvarande prästerskapet, och Mardins assyriska samfund.

Kort sagt, Deyrulzafaran och de omgivande klostren byggdes på ett magnifikt sätt vad gäller läge och struktur. Jag blev dock mycket ledsen över att se att klostret saknade all skönhet i fråga om ledning och utbildning. Men tack vare den bortgångne ärade biskop Behnams kärlek och intresse för utbildning kunde jag inte låta bli att bli glad när jag såg att förberedelser gjordes för att etablera en skola här och skolmaterial var redo. Jag hoppades att med öppnandet av den här skolan skulle folket utvecklas framåt. Tyvärr, efter att ha varit i drift i bara ett år stängde skolan och vår lycka varade inte länge.

Assyrierna måste vara väl medvetna om att avsaknaden av en skola för att utbilda präster i Deyrulzafaran, i en tid när andra folkgrupper är förtvivlade, och klostret är vårt folks skydd, kommer vår nationella situation att bli ännu värre. Vi kommer att fortsätta lyda under okunniga och inkompetenta ledares administration. Vi kommer visserligen att försöka göra våra röster hörda för att bli av med deras förtryck men vi kommer inte att kunna få något gehör.

Både öppnandet av skolan i fråga och behovet av att vidareutveckla det nystartade tryckeriet under ledning av ärade munken Afrem [Barsom, sedermera patriark], måste vi övertala våra ledare att vidta åtgärder i frågan. Likaså bör varje assyrier bidra till detta gemensamma mål inom ramen för sina ekonomiska resurser så att vi kan få de resultat vi strävar efter. Annars kommer våra diskurser i frågor som uppvaknande, utveckling och tryckpressen som vi alla omhuldar att visa sig vara tomma, vilseledande och hycklande termer.

Efter att hittills ha talat om Turkiet vill jag avsluta med att dela med mig av mina iakttagelser, särskilt i fråga om min migration och separation (från mitt hemland, ö anm).

Lördagen den 22 september 1912 tog jag farväl av mitt folk, min kyrka, mitt hemland, mina släktingar och vänner och lämnade Diyarbakır för Amerika via Aleppo. Under min resa undersökte jag situationen för mina landsmän och våra kyrkor i Siverek och Urfa. Tyvärr blev jag mycket ledsen över att se att mina landsmän inte var i nationell enighet och solidaritet och att våra kyrkor inte var välskötta. Denna situation bidrog till att öka min tidigare sorg.

 När jag lämnade den älskade staden Urfa, ett viktigt centrum för våra stora förfäder och vårt förflutna som vi minns med respekt, ett hem för kunskap och kultur för assyrierna, en plats där betydelsefulla assyrier som S:t Afrem bodde och där det finns spår av den assyriska civilisationen i varje del av dess territorier, såg jag mig om flera gånger och grät bittert och sade ”O assyrisk stad, frid vare med dig” och fortsatte min väg. Sedan kom jag till Serugh (Suruç), en stad som byggts av assyrierna och där många assyriska lärda bodde, särskilt S:t Yakup av Serugh. Jag blev förvånad när jag såg att det inte fanns en enda assyrier kvar i dessa en gång så berömda städer. För att uttrycka hur djupt denna situation påverkade mitt hjärta skrev jag följande rader på väggen till hotellet där jag tog in innan jag fortsatte min resa.

På Kristihimmelsfärdsdag för 60 år sedan, den 26 maj 1960, sköts min far Circis Haninke i hembyn Anhel i Turabdin. Han träffades av en gevärskula efter ett gräl mellan två bybor om boskap. Pappa träffades i magen och fördes till sjukhuset i Mardin där han skulle opereras under natten. Men en militärkupp satte stop för det när soldater körde iväg all sjukvårdspersonal från sjukhuset. Läkaren hade just gjort ett snitt i magen men avbröts. Han sydde slentrianmässigt ihop det med breda stygn utan att utföra själva operationen och tvingades lämna sin patient åt sitt öde. Pappa förblödde och avled, endast 27 år gammal. Han lämnade fru och fyra barn efter sig samt mor och farmor – tre svartklädda änkor i samma familj. 

Trots sin låga ålder hann han bli känd som en av Turabdins bästa astrologer som kunde läsa människors framtid med hög träffsäkerhet. Han var också en begåvad musiker. Spelade saz och andra instrument och hade en fin sångröst. Han sjöng både folksånger och var en uppskattad diakon. Han var en social, vänlig och fredlig man som inte tog parti i byns politiska konstellationer. Därför var han omtyckt och uppskattad av sin omgivning. På ett sätt var han före sin tid, säger hans jämngamla vänner som än idag blir tårögda när hans minne kommer på tal. De är alla födda på 1930-talet och börjar lämna jordelivet en efter en.

Min äldsta syster Seide är den av oss fyra syskon som bäst minns pappa. Hon var åtta år när han dog. Hans saz-spelande och fina sångröst har etsat sig fast i djupaste lagret av hennes minne. Hon berättar att han en gång tog med henne till Midyat, bjuden på kusin Isa Affos bröllop. Bröllopsvärdarna insisterade på att han skulle spela på sin saz och sjunga danslåtar. Dansande ungdomar blev hänryckta. Samma kväll ombads pappa att även spela på Shabo Jares bröllop. Även där var hans medverkan mycket uppskattad, minns Seide.

Dessa minnen gjorde att Seide länge önskade att hennes barn en dag skulle föra traditionen med saz-spelande vidare. När hennes äldste son Josef Cacan var 9 år köpte hon en liten saz åt honom och uppmuntrade honom att bli musiker. När de kom till Sverige i mitten av 1980-talet fick Josef god hjälp av musikern och kompositören Joseph Malki. Från saz  övergick Josef Cacan senare till Oud. Han verkar också ha ärvt sin sociala kompetens och ödmjuka personlighet av morfar, men kanske inte så mycket röststämman. När min bror Gabriel och jag kommer på besök till Anhel och medverkar i söndagsmässan i samma kyrka där pappa verkade som diakon, påminns vi av hans forna vänner om att vi har ärvt hans vackra sångröst.  Gabriel spelar saz. Hans son George spelar också. Även Georges sjuårige son Gabriel visar intresse för saz. Han har en mini-saz som han leker med. Musicerandet går i arv i familjen, men inte astrologikunskaperna. De bleknar bort.

Nedan vill jag berätta om några fall där pappa hade läst människors framtid och som senare slog in med en sådan träffsäkerhet. Astrologi och esoterisk kunskap är en företeelse som naturvetenskapen länge betraktat som hokus pokus. Men assyrier och andra folkgrupper i Mellanöstern tar den på största allvar. Min pappa var inget medium med någon medfödd förmåga. Han hade lärt sig hur man använde gamla formler som gav honom insyn i en värld bortom den som kan uppfattas med våra sinnen. Han hade genom sin speciella bok tillgång till en avancerad kunskap som i stort är förlorad i västvärlden idag.

Jag har inte fått förmånen att få lära känna honom, för jag var några månader gammal när han dog. Men min familj och andra vittnar om ett stort antal fall där han träffade rätt. Här är några.

Gawro i Gremira

På hösten 1956 gick pappa tillsammans med mamma Rihane och min syster Hazme, som var några månader gammal, till byn Gremira nedanför Izloberget. De skulle byta till sig vete för att bereda burgul innan pappa skulle inkallas i militärtjänsten. Det var en hel dagsfärd till fots med en åsna som bärhjälp. De blev gäster hos familjen Gawro och Farida. På kvällen bad Gawro pappa att läsa hans framtid. Pappa var lite för ärlig och sade att Gawro en dag skulle lämna sin hustru för en annan kvinna. En sådan sak är idag kanske vardagsmat men på den tiden var det ett oerhört stort brott inom det assyriska kollektivet. Gawro blev rasande så till den grad över denna ”anklagelse” att han hotade anmäla min far till myndigheterna för olovlig verksamhet. Det gjorde att pappa, mamma och lilla Hazme fick traska iväg till grannbyn Sedari uppe på Izloberget redan samma natt. Det var kolsvart och mycket besvärlig terräng men de kom i alla fall undan helskinnade, berättar mamma.

Vad hände sedan med Gawro? Precis som pappa hade förutspått lämnade han sin familj och tog en annan kvinna och bannlystes av kyrkan för resten av sitt liv. Bannlysning innebar total isolering från omgivningen. Folk brukade vända den bannlyste ryggen och vägrade befatta sig med honom. För tio år sedan skrev jag om min pappas esoteriska kompetens i artikeln När tanken påverkar den fysiska världen där fallet Gawro är omnämnt. När innehållet blev känt för Gawros barn och barnbarn i Sverige, ringde mig hans son Iskender Gabrielsson och berättade en uppgift som min mamma hade missat när hon hade berättat historien för mig. Pappa hade också förvarnat Gawro om två kritiska tillfällen i livet som han skulle vara uppmärksam på. Det ena skulle inträffa vid 35-årsåldern och det andra vid 50. Om han överlevde dessa faror skulle han komma att leva ett långt liv. Iskender säger att Gawro trampade på en mina på gränsen till Syrien när han var 35 år, men han hade kastat sig åt sidan och klarat sig. När han var 50 år drabbades han av cancer och dog.

Rihane Shabeke

Pappa brukade ofta besöka våra släktingar i Kameshli, familjen Dawod Haddad. Rihane var nygift med Istayfo Shabeke, som också var släkting till oss, och ville att pappa skulle ”öppna boken” för henne, som det heter när man läser någons horoskop. Pappa undrade varför en ung brud som hon brydde sig om framtiden när hon hade ett helt liv framför sig. Men hon insisterade. Då fick hon veta att hon skulle komma att få fyra söner och fyra döttrar, men att en av sönerna skulle möta en mörk framtid på grund av något som har med staten att göra. Tiden gick och Rihane hade glömt det hela, tills en av sönerna dödades i kriget med Israel 1967 under sin militärtjänstgöring. Först då kom hon ihåg pappas ord och påminde sin make Istayfo.

Bashar från Bsheriye

Vintern 1959, pappas sista vinter i livet, försvann plötsligt Bashar från sin värdfamiljs hem och irrade runt i snön. Bashar hade kommit till Anhel från Bsheriye (Beth Shiro) tillsammans med sin fru och fått tillfälligt husrum hos familjen Yoqen. Han hade någon form av psykisk störning: Därför var både frun och hans värdar oroliga för hans hälsa när de sökte upp min pappa hemma hos oss, berättar min bror Gabriel som kommer ihåg historien väl. Shemun och Iskender Yoqen bad pappa att försöka lokalisera Bashar innan han riskerade frysa ihjäl någonstans. Hans fru grät hela tiden. Pappa räknade på sin bok och lämnade därefter en detaljerad beskrivning av platsen där Bashar befann sig, som vore det en GPS navigator. Han talade om åt vilket håll, hur långt och när de skulle vända vid olika kännetecken längs vägen. De följde hans anvisningar och fann Bashar ihopkrupen i en mindre grotta. Några ligister, de anhöriga misstänkte  kurder från trakten, hade rånat honom på hans jacka, bröllopsring och armbandsur. På den tiden var en klocka en sällsynt lyx i hela trakten.

Självmord framför tåg

En nära släkting till oss, som hamnade under ett tåg i Stockholm i början av 1990-talet, brukade också berätta att pappa hade läst hans framtida öde och sagt att han skulle dö genom järn. Det blev en våldsam död på en järnväg och ett tåg i full fart som mosade honom i bitar.

Min farmor Mecida

Min farmor Mecida brukade också säga att hennes son hade förutspått att hon skulle dö av metallföremål. På hösten 1978 behandlades hon för cancer i Istanbul. Hennes buk samlade mycket vätska som läkarna måste pumpa ut med metall instrument som liknade skruvmejsel. Då sade hon till sin medföljande dotter Shune (vi andra hade flyttat till Sverige): De här skruvmejslarna är det järn (metall) som din bror talade om. Kort därefter dog hon och begravdes i Istanbul.

En kurd från okänd by

En kurd från en avlägsen by, som min pappa inte visste något om, kom en dag hem till oss. Han bad pappa om hjälp. Hans fästmö hade plötsligt vänt honom ryggen och ville inte längre gifta sig med honom. Pappa räknade på hans och hans mammas namn, tog fram värdet och dividerade och lade i rätt kategori enligt bokens instruktioner. Därefter beskrev han mannens hus. Han sade att det vette mot söder. På gården fanns ett skjul. Uppe på taket till skjulet fanns en gammal stenvält. I ena hålet på sidan gömdes en amulett. Mannen skulle bränna den och ersätta den med den som pappa hade skrivit.

Mannen följde instruktionerna och hans fästmö återvände till honom. Han kände sig överlycklig och återvände till Anhel för att tacka min pappa med en bagge som gåva. Men i utkanten av Anhel, vid det muslimska kvarteret, fick han höra att den man som han sökte hade just blivit skjuten. Mannen vände tillbaka och lovade att aldrig mer sätta sin fot i denna by. 

Min äldsta syster Seide sitter vid pappas grav. Hon är den som har bäst minnen av honom bland syskonen. Hon var åtta år när han dog. Hon har mycket starka band till Anhel och tillbringar några månader i vårt gamla, restaurerade hus varje sommarhalvår tillsammans med sin make.

 

Spådde sig själv

Den som spår andras framtid kan naturligtvis inte låta bli att kolla sitt eget framtida öde, vilket pappa gjorde. Eftersom hela kunskapen är starkt förknippad med stjärnhimlens rörelser och olika planeters position, brukar man säga att människan kan utsättas för dödliga risker vid speciella planetkonstellationer. Men det går att vara på sin vakt och undvika farorna, enligt folktron.

Min pappa berättade för sina närmaste, bara veckor innan han blev skjuten, att den närmaste tiden var mycket kritisk för honom. En del i familjen minns att han talade om metallföremål som skulle döda honom. Till mamma hade han sagt att hans död skulle ske med en gevärskula. Men han tröstade sig genast med att konstatera att det inte fanns några riktiga gevär i Anhel, berättar mamma. Det som fanns var mestadels hagelgevär för jaktändamål, hade han sagt. Han berättade också för mamma att han skulle leva ett långt liv, om han skulle överleva denna kritiska period.

Bara några dagar före sin död var han gäst i den yezidiska grannbyn Diwanke. Hans yezidiska vänner gratulerade honom för att ha fått sin andra son, mig, men han önskade att så inte hade skett. När de undrade varför svarade han: ”I vår familj kan det inte finnas tre manliga medlemmar samtidigt”. När pappa skulle hem vågade han inte gå ensam, utan fick eskort av ett par beväpnade yezidier ända fram till vår dörr. Men hans försiktighet hjälpte inte. Han sköts ihjäl på Kristi himmelsfärdsdag 1960.

50 år senare, den 27 maj 2010, hölls en minnesceremoni av barnen till dåvarande turkiske premiärministern Adnan Menderes, som mindes att deras pappa hade hängts av militärjuntan. (Själva hängningen ägde rum först i september året därpå, 1961, men kuppen som avsatte honom ägde rum samma dag som min far avled). När jag läste nyheten i turkiska webb-tidningar blev jag starkt tagen av min egen pappas tragiska öde, som bara fick leva i 27 år, trots att han som duktig astrolog visste på vilket sätt han skulle komma att dö – av en gevärskula.

 

Bilden togs i mitten på 1950-talet i Midyat när pappas kusin Musa Henna Affo hade tagit sin nygifta brud Anjel Darawi med sig från Mardin hem till byn. Pappa hade bjudit dem på middag. Övre f v: Ishak Tazza, Musa, Rahel Tazza, Circic Haninke. Sittande f v: Iskender Tazza och hans fru Denye, Anjel Darawi och Peyruza Tazza med sonen Gabro i famnen. Min bror Gabriel är gift med Musa och Anjels dotter Naila.

 

Andra astrologer

Det fanns också andra duktiga astrologer i min hemby och övriga Turabdin. Alla hade samma verktyg, en bok där avancerade formler används på ett speciellt sätt för att berätta om människors framtida öde. En av dem var Ceco Qucur (c-ljud med turkiskt uttal) i Anhel, vars barnbarn nu bor i Sverige. Hans bok finns kvar men det är tveksamt om barnbarnen behärskar tekniken att använda koderna i boken. Sannolikt är det samma bok som en av mina släktingar, munken Sawme, hade i sin ägo i början av 1900-talet. Han kunde förutsäga både flyget och bilen. Denna värdefulla bok hamnade sannolikt hos prästen Malke, far till Gawriye Gündüz, och därefter hos Ceco Qucur, har en insatt släkting berättat för mig. Jag vet inte om så är fallet.

Binära tal

Pappas bok försvann spårlöst efter hans död. Men nyligen fick jag tag på en mindre version av boken, ett litet inbundet häfte skrivet på arabiska med assyriska tecken (garshuni) med hans egen vackra handstil. Jag kan läsa dess innehåll utan problem men saknar anvisningar om hur formlerna och koderna ska användas. Jag har dock upptäckt en intressant detalj i det här lilla häftet; binära tal, alltså ettor och nollor som hela vår datoriserade tillvaro bygger på, finns tydligt angivna som symboler för olika planeter i vårt solsystem. Nollorna anges som punkter, det arabiska tecknet för noll.

Våra gamla assyriska böcker döljer en rikedom som är värd att undersöka. Den bok från 1200-talet som Dan Brown nämner i sin bok Den förlorade symbolen skulle mycket väl kunna vara ett verk av vår världsberömde maferyono Yuhanon Bar Hebroyo (1226-1286), mest känd under namnet Barhebréus. Trots sitt namn hade han inget hebreiskt ursprung. Han föddes av assyriska föräldrar i en by utanför den anrika assyriska staden Malatya i dagens Turkiet. Han hade vid vuxen ålder fått djupa kunskaper i bland annat astronomi och astrologi. Legenden säger att han kunde förutse alla viktiga händelser i sitt eget liv, som när han föddes, när han skulle vigas till munk, biskop och maferyono. Detta genom att iaktta stjärnhimlens återkommande positioner. Det sägs att han förutsåg till och med sin egen död år 1286, då samma planetkonstellation skulle upprepas.

Bar Hebroyos bok

Min far köpte en gång en bok som sades vara ett verk av Bar Hebroyo och som innehöll avancerade matematiska och astronomiska formler. Den hade hittats inne i den gamla stadsmuren till Amid (Diyarbakir). Men den var skriven på arabiska som han inte behärskade så bra och koderna verkade för avancerade för honom. I hopp om att få anvisningar om hur man använde boken blev han uppmanad av en bekant att vända sig till den muslimske shejken Latif i grannbyn Daline. Latif ville dock själv lägga beslag på en sådan dyrgrip så fort han förstod dess innehåll. Pappa sade förstås nej, men lite senare började Latif mumla något över en cigarett som han rullade och överräckte åt pappa. Efter några bloss blev pappa hypnotiserad och lämnade ifrån sig sin ovärderliga bok frivilligt.

När hypnosen hade släppt, krävde han sin bok tillbaka, men shejken förnekade all kännedom om den. Pappa försökte komma åt sin bok vid ett återbesök i maskerad dräkt, men misslyckades. Han hade virat en stor schal runt huvudet så att bara ögonen syntes, men shejkens fru kände genast igen hans vackra ögon och han blev tvungen att ta av sig sin maskering. Några månader senare sköts han ihjäl. Boken lär fortfarande vara i familjen shejk Latifs ägo och hans barn tros använda den för någon form av svart magi. En av sönerna blev imam i Kiziltepe nedanför Mardin. Sannolikt var han den som ärvde boken.

Farmor Rihane på ålderdomshemmet flankerad av min son Nemrud och min syster Hazme.

 

Hazme hos samma läkare

En annan intressant historia som har med pappas död att göra gäller läkaren i Mardin som skulle ha opererat honom. Han gick länge med skuldkänslor för att han inte fick ge pappa den vård som behövdes för att rädda hans liv. Fyra år senare hamnade min syster Hazme hos samma läkare. Hon hade fallit från balkongen och fått hjärnhinneinflammation. Biltransporten till Mardin tog ungefär två timmar. Framme i Sawro blev Hazme så dålig att farmor trodde att hon hade dött. Min bror Gabriel var i tioårsåldern och minns väl hur en gubbe från trakten, som sades vara expert på att avgöra om en människa är död, hade sagt att flickan var död. Farmor Mecida sade då till sin kusin Shemun Yoqen att de borde vända hemåt eftersom Hazme var död. Shemun var en klok och eftertänksam person. Han insisterade på att hon skulle till sjukhuset även om hon var död. Därefter satte han fingret bakom Hazmes öra och kände en svag puls. Han sade till föraren att skynda iväg till Mardin.

Väl framme på sjukhuset råkade läkaren gå förbi och kände igen min farmor. Han beordrade personalen att genast ta in flickan för vård. Senare berättade läkaren för farmor att han sannolikt hade kunnat rädda livet på hennes son om militären inte hade hindrat honom. Han lovade att göra allt i sin makt för att flickan skulle överleva. Hon gjorde det efter 33 dagar på sjukhuset.

Idag är pappas alla fyra barn och deras familjer bosatta i samma område i Sverige på promenadavstånd från varandra. Under de stunder då mamma gladdes åt att ha sina små barnbarn omkring sig, brukade hon ibland säga; ”Tänk om din pappa hade fått uppleva det här. Han skulle bli överlycklig”. Vi är nu fler än tre män i familjen och har brutit det omen som pappa befarade.

Mamma ramlade i sitt hem i april 2012 och sitter sedan dess i rullstol förlamad och dement. Hon vårdas på ett ålderdomshem. Hennes make togs ifrån henne alltför tidigt och lämnade ett tungt ansvar på henne att ta hand om fyra små barn tillsammans med svärmor och svärmors svärmor – tre svartklädda änkor utan en manlig hand att sköta det tunga jordbruksarbetet. Alla tre änkor hade förlorat sina män när dessa var omkring 27 år.

Nedan vill jag gärna berätta kort om dessa mäns öde. Jag håller också på med en detaljerad berättelse för att dokumentera familjen Haninkes dramatiska öden, inte minst de vedermödor som änkorna de efterlämnat har fått utstå i en hård patriarkalisk värld. Där finns också ett avsnitt under rubriken "Pappas sista dag i livet och efterspelet till hans dödsskjutning".

 

Vid pappas grav sommaren 2019. Min bror Gabriel, hans fru Naila, vår syster Seide och jag. År 2005  plockade en byggjobbare isär de gamla gravstenarna av misstag. När de sattes samman har både det utsirade fundamentet och ena sidans gravsten ersatts med enkel kalksten. Den gamla gravstenen hade huggits ur Kafros kalksten och ingraverats av Reşit Mamiye och Asmar Rhawi. Reşit var brorson till min gammelfarmor Setto. I 50 år var den här graven den enda på denna gravgård i Mariakyrkan som hade gravsten och ornament. Man brukade inte resa gravsten på vanliga gravar, så vida det inte gällde en person som pappa som alla sörjde. Idag har Anhelborna hittat på en konstig trend när det gäller gravstenar. På senare år har ett tiotal pråliga gravstenar rests över tomma gravar. Trots att den döda ligger begravd utomlands eller på annat håll, reser anhöriga pampiga gravar på en tom jordplätt, utan att ens ett enkelt ben finns under. Två sådana gravar skymmer nu min pappas grav.

 

Ceco Haninke

Ceco (George) var min farfars far. Han var den ende sonen till Yuhanen (Hanen) kvar i livet efter att Tuma hade dött i tonåren. Ceco var gift med Setto Mamiye. År 1911, det år då röd snö hade fallit i Turabdin, dödades Ceco vid ett hedersrelaterat slagsmål. Han hade brottat ner sin motståndare på marken och låg ovanpå honom, när dennes mor plötsligt vred om hans genitalier, varpå mannen under honom tog fram sin dolk och skar av Cecos hals. Mördaren och två andra i familjen Pörö sattes i fängelse i Mardin. Vid folkmordet 1915 togs de upp på bergstoppen. Där halshöggs alla tre män för att de var kristna. Cecos mamma Meryem hade bett sin svärdotter Sitto att hennes kusin Shamun Challo (samma släkt som Pörö) inte skulle läggas till i listan över misstänkta och överlämnas till soldaterna. Sitto uppfyllde svärmors önskan. Därmed slapp Shamun en säker död.

40 år senare blev min pappa bästa vän med Shamun Challos sonson Malke. Dagen då pappa sköts ihjäl hade Malke bjudit honom på middag. Men det slutade med en tragedi som Malke inte skulle glömma under resten av sitt liv.  Malke dog i Paris 2017, 85 år gammal. Under hela sitt långa liv kände han skuldkänslor för att ha orsakat pappas död. Han grät varje gång minnet kom på tal. Det var egentligen Circis själv som insisterade på att låta middagen kallna för att se vad som skulle hända mellan de två bråkande personerna. Och så blev han måltavla för kulan som var avsedd för Malkes farbror Gawriye Challo.

När det gäller Cecos berättelse ...

Sonen Gawriye var fyra månader gammal när hans pappa hade dödats. Förutom dottern Seide och sonen Gawriye hade Setto förlorat alla sina barn i spädåldern; fyra pojkar. Setto såg till att sonen fick en trygg uppväxt genom att hon brukade jorden i 44 år som ensamstående änka. Hon såg till att Gawriye gifte sig med sin syssling Mecida, som hon hade ammat samtidigt med honom. Setto fick gå till fots till biskopen i Mardin tre gånger för att be om lov att genomföra äktenskapet. För detta ”brott” fick hon böta med både pengar och fasta extra.

Att amma barnen samma mjölk var inget problem i sig, för modersmjölken är bara näring, hade biskopen sagt. Problemet låg i att kusiner och sysslingar inte fick gifta sig med varandra. Gränsen gick vid sju generationer. Detta med sju generationer är intressant, eftersom arvsanlagen avtar först efter sju generationer, enligt modern geneoligi. I vårt gamla samhälle kopplades det till religionen för att det skulle respekteras. Numera gifter sig assyriska kusiner kors och tvärs, dock sällan med kusiner där papporna är bröder.

Arvet framför kärleken

Att Setto insisterade på att just Mecida skulle vara hennes svärdotter, berodde inte på kärlek, utan på att Mecidas arv från pappa inte skulle hamna utanför familjen. Jorden var mycket värdefull för Setto. Så fort någon i släkten ville sälja åkermark, köpte hon den för att inga utomstående skulle få en fot i våra marker. Hon sålde sina bröllopsgåvor och köpte mark för pengarna. 

Elva bröders kvarvarande åkermark och egendom var riklig, men det fanns inga män i familjen att bruka jorden. Sitto levde ett långt liv. Ingen visste när hon var född, möjligen blev hon 100 år beräknat utifrån händelser som hon refererade till. Hon ansågs vara den äldsta personen i byn. Hon hade aldrig varit hos läkare under hela sitt liv och tog aldrig en tablett. Hon sa alltid, "Läkarnas läkare är min Herre". Hon dog hösten 1978, en vecka efter att ha ramlat och brutit höften. Hennes närmaste familj var i utlandet eller i storstaden Istanbul. Dotterbarnen tog hand om hennes begravning.

Marawge Haninke

Mecida var också enda barnet till sin far Marawge, son till Cecos farbror Behno. Även han blev mördad i unga år. Amina As’eke, en kurdisk (muslimsk) kvinna, krävde blodshämnd för att några assyriska ungdomar hade satt eld på hennes skjul några år före Seyfo. Det bodde endast tre muslimska familjer i Anhel vid tiden för folkmordet. Anhels assyriska företrädare hade drivit dessa i exil till den kurdiska grannbyn Daline. Där fick de stanna ett par år.

En av dessa tre muslimska familjer var assyrier som hade konverterat till islam innan släkten Kashakiye hade kommit till Anhel från en grannby som heter Kharabe Rash. Min farmors pappa Marawge anklagades för att vara den som hade bränt Amina As’ekes skjul. Denna elaka kvinna låg för döden men vägrade dö innan hon skulle dricka ett vassrör av Marawges blod. Hennes söner sökte upp och mördade honom utanför byn. De tog med sig en slurk av hans blod, skar upp buken och fyllde den med stenar. Efter att ha fått sin vilja igenom avled Amina. Idag har hon en stor familj och deras unga killar jobbar som byvakter betalda av staten för att bekämpa sina kurdiska bröder i PKK.

Barn och barnbarn vid pappas grav sommaren 2019; mina söner Ninos, Nemrud och Aday tillsammans med faster Seide.

 

Gawriye Haninke

Vår familj bodde i ett trångt litet hus som hade rasat vid ett par tillfällen och återuppbyggts varje gång. Senaste gången var när Gawriye och Seide var små barn. Det var natten till den 15 januari, den dag då vår släkt hedrar jungfru Maria med att dela bröd till alla bybor i kyrkan. Det nybakade brödet låg i en hög i rummet under natten när en kvinna uppenbarade sig i Settos dröm och uppmanade henne att genast evakuera sina barn. Husets tak var på väg att rasa över dem, sade den vitklädda kvinnan. Setto gjorde så och strax därpå rasade huset.

1938 företog sig Gawriye att bygga ett nytt hus på en tomt nedanför vårt hus. Men när han grävde sandjord i ett kalkbrott rasade gruvan över honom och hans anställde, som också hette Gawriye och som dog på platsen. En vecka senare dog min farfar Gawriye på väg hem från sjukhuset i Mardin. Läkarna kunde inte rädda hans liv. Höften hade krossats illa. En hästdroska körde honom med mamma Setto från Mardin. Han avled strax innan transporten var framme i Anhel. En stund tidigare hade han bett mamma Setto att någon skulle hämta lille sonen Circis för att Gawriye skulle ta farväl av honom. Men han hann inte fram innan pappa var död.

På väg hem till Anhel, passerade droskan Gawriyes fru Mecida som plockade fikon vid vår vingård utanför byn. Hon var höggravid och när yngsta dottern föddes kort därefter fick hon namnet Hezno, som betyder sorg. Gawriye lämnade Circis 5 år, Shune (Shmuni) 3 år och Hezno i mammas mage efter sig. Han begravdes i samma grav som sin far.

Det var i mitten av augusti när himlen är som varmast på året. Setto bad de turkiska soldaterna som var stationerade i Mor Quryakos-kyrkan att avfyra en salva med sina gevär som salut till hennes älskade son. Hon skulle betala för deras använda patroner. Men plötsligt dök ett svart moln ur ingenstans på himlen och ett åskoväder med skyfall följde. Då sade Setto till soldaterna; ”Ni behöver inte skjuta salut. Gud har skjutit salut med sina blixtar. Himlen gråter över min son”. Åskovädret följdes av ett jordsklav som skakade om alla begravningsgäster. De sade häpet till varandra; "Till och med jorden sörjer Settos son."

Circis Haninke

Min pappa Circis var äldst av syskonen. Han växte upp och giftes som 17-åring 1950 för att säkra familjens överlevnad och få in en hjälpreda i hushållet och jordbruket. Kärleken var något som följde av sig själv, menade man. Han gifte sig med Rihane Makko. Hennes pappa Barsawmo var systerson till Ceco Haninke. Gawriye hade strax innan han avled uppmanat sin mamma att han ville se sin kusin Barsawmos dotter Rihane som sin svärdotter. Hon var  den som bäst skulle ta hand om de två änkorna, Setto och hans hustru Mecida, tillade Gawriye. Så blev det. Circis fick tillbringa tio år med Rihane och de fick fyra barn innan han dödades. Jag är yngst. 

Detta var i korthet ödet för en familj vars enda manliga överhuvud dött i en olycka eller dödats i unga år och lämnat tre svartklädda änkor i samma trånga hus. Alla tre änkor; Setto, Mecida och Rihane fick kämpa hårt för att försörja familjen. De fick agera som både mor och far åt oss. Och vi har sällan känt oss faderlösa eftersom mamma var så flitig både i hemmet och i jordbruket. Tyvärr fick vi ofta uppleva obehagliga gräl mellan farmor och mamma. Farmor var en auktoritet i byn och hade klara åsikter om allting. Hon kunde reta sig på något trivialt och ett häftigt gräl blev resultatet. Som barn kände vi oss ledsna vid dessa tillfällen. Men överlag kände vi oss lyckliga i vår enkla tillvaro.

I början av 1976 kom mamma och jag till Sverige där Gabriel redan bodde sedan några månader. Så småningom anslöt även systrarnas familjer. Och här bor vi än idag.

Mamma älskar Anhel och sina fäders jord över allt annat. Hon har lika stor relation till den jord hon brukade som farfarsmor Setto hade på sin tid. Mammas högsta önskan är att få bli begravd intill sin älskade make i Anhel. Han ligger i samma grav som sin far och farfar. Den dagen kommer mamma och pappa att i döden förenas, eftersom livet inte har erbjudit dem en långvarig lycka tillsammans. Och för oss andra går livet vidare.

Peygamber'in oğulları

Giriş:

20. yüzyıl beraberinde iki yıkıcı dünya savaşı ve korkunç soykırımlar getirdi. Özellikle günümüz Türkiye'sinde Ermeniler ve Asuriler gibi Hristiyan yerli gruplar, 1915'te Seyfo soykırımı ile sonuçlanan katliamlara maruz bırakıldı. Elbette siyasi olarak sorumlu olan Sultan Abdülhamit (1895, 1909) ve daha sonra aşırı milliyetçi genç Türkler diye bilinen Ittihat ve Terakki idi. Ancak katliamları ve soykırımı gerçekleştirenler komşu dağlık alanlarında yaşayan Kürtlerdi. Bunlar son yüzyıllarda oraya hayvanlarıyla göçebe olarak göç etmişlerdi ve esas olarak hayvancılık yönetimi üzerinde yaşıyorlardı.

Kürtler, Hıristiyanların mülklerini ele geçirmek için onları yok etmekle büyük istifade fırsatını gördüler. Kürtler Müslüman idi ve imamları onlara "kafirleri" öldüren adamın 72 Huri ile cennete gideceğini söylediler – yani, hem bu hayatta hem de bir sonraki de fayda-fayda durumu içindeydiler. Bu nedenle Kürtler, bazı Kürt aşiret liderleri Turabdin'in belirli bölgelerindeki “kullarını” korumasına rağmen, bir halk olarak Hıristiyan komşularını öldürmekte katıldılar. Asuriler, günümüz Kürt yöneticilerinin Türkiye, Irak ve Suriye'deki Süryani komşularını sürekli olarak nasıl kullandıklarını ve onlara ihanet ettiklerini sürekli hatırlatıyor.

İlk büyük katliamlardan biri 1894-96 yıllarında  Ermeni ve Asurilere yönelik doğu ve güneydoğuda gerçekleştirmiş oldu. Kürtler katliama fiilen katıldılar. Sonra 1909 yılında Adana'da yeni bir katliam gerçekleştirildi. Bunun sebebi de Sultan Abdülhamit’in 1908 İttihatçıların inkılabından sonra tekrar iktidara gelmesi oldu. Bu arada Abdülhamit Ermenileri İttihatçılarla işbirliği ile suçladığı için öldürülmesine emir verdi. Adana’daki Asuri kesimi hiç bir şekilde bu iste suçu olmadığına dair,  yaklaşık 2.000 Asuri bu katliamda hayatını kaybetmiş.

Alman mühendisler, 1900'lü yılların başlarında Berlin ve Bağdat arasındaki demiryolunun inşası üzerinde çalışıyordu. Adana'nın şehir dışındaki yeni Alman mahallesinde yaşayan bu mühendislerden birinin karısı, İsveçli seyahat yazarı Carl Ramberg'e, Kürtlerin aç kurt gibi Ermenilere nasıl saldırdığını anlattı. Tabii Ermeni kurbanları arasında önemli sayıda Asur da vardı, ancak bu yazıda bahsedilmiyor. Muhtemelen ne Alman kadın ne de Carl Ramberg, Asurilerin Adana'daki varlığını bilmiyordu. Ramberg katliamı 1910'da Alman çiftle birlikte seyahat ettiğinde ve 1912'de "Kürtler Serbest Bırakıldığında" bölümünde “Peygamber'in Oğulları” kitabında dile getirdi.

Augin Kurt Haninke

---------------------------------------------

İşte Alman çiftinin hikayesi yazar'a şu kelimelerle anlatılmıştı:

Geminin arka güvertesine geçmiştik.

Arkadaşım, İsveç’ten gezginci, ben ve genç eşiyle olan bir Alman mühendisle birlikteyiz.

Therapia, Smyrna Körfezi'nden yeni ayrılmıştı. Küçük Asya'nın dağları, arkamızda yavaş yavaş denizde kayboluyordu.

Oturduk.

Gezilerimizle ilgili anıları, bir önceki günle karşılaştırıyorduk. Kılavuzcumuz Ali'nin Eşkiyalık Öyküleri’ne ve dağlardan inecek olan Kürtlerle ilgili kehanetlerine gelmişti konuşmamız.

"Kim bile bilir ki,  Ali'nin doğru söylemediğine dair" diye yanıtladı mühendis.  

“Bir demiryolu çalışanı olarak, bu alanlarda uzun bir süre bulundum ve burdaki insanların halet-i ruhiyyesini iyi okumayı öğrendim. Kanım, bir fırtına kopabilir.

Dün tramvayda, kendim, demirliyen İtalyan savaş gemileri ile ilgili, çok öfkeli konuşan, iki subayın arasında geçenleri dinlerken, söyledikleri ‘Bu tehditlerine karşı, bizde Hıristiyanları kesmekle, yanıt verelim,’ oldu.”

Genç kadının yüzü bulanarak kasvete büründü. "Bir daha, bu ülkeye asla dönmek istemiyorum," dedi. “Kürtlere serbestlik tanındığı bir anda ... ben, böyle bir katliama tanık oldum. Bundan bir yıl önce, Adana'daki büyük katliamdı. O günleri asla unutmayacağım."

Anlatmasını rica ettik.

Yapılan o korkunç sahnelerin büyük vahşetini anımsadı. Sultan Abdülhamid Han'ın Villa Allatini'nin[1] duvarları ardında, bir zarara uğramazdan önce idi.[2]

***

Adana'nın hemen dışında, Alman demiryolu mühendislerine ait bir koloni ve merkezi bulunuyordu. Anadolu’nun demiryolu ağını inşa ediyorlardı. Burda bir duvarla örülü küçük evlerde kalıyorlardı. Aileleriyle birlikteydiler – geneli evli ve çocuk sahibiydi bu yabancı yerde.

Bu sıra, erkeklerin çoğu, geçici olan evlerinden, uzak bir yerde çalışıyordu.

Bir gün, sabahın erken saatleriydi, Alman kolonisinde, alışılmadık bir şeylerin döndüğü fark edildi. Yerli hizmetçilerin bir bölümü, aniden, ortalıktan kayboluyor.

Geriye yaşlı bir Arap kalmış, o da çarşıdan geri dönüyordu. Yakında bir tehlikenin yolda olduğunu, garipçe ifadelerle anlatıyordu.

Kentte, tüm dükkanlar kapanmış, Ermeni Mahallesi’nde herkes evine kapanmış. İstanbul'da bir şeyler olduğu, söylendi. Ne oldu? bilinmiyordu.

Kente yakın, binlerce Kürt dağlardan inmiş, tetikte bekliyor, söylentisi dolaşıyor. Bunun ne anlama geldiği, biliniyormuş. Erişilmez uğrak yerlerinden bu şekilde, ayrılıp gelmişlerdi. Kent üzerine bir gökgürültüsü bulutu gibi, sanki asılı duruyorlardı.

Bunun da, ne zaman infilak edeceğini, kimse kestiremiyordu, o gün böyle bir baskın ruh haleti içinde geçildi.

Karanlık bastığında, yığınlarla Ermeni; erkek, kadın ve çocuklar, Alman Mahallesi’ne dayandı. Nasıl yapılmalı? İkircikliği içinde bocalanıldı önce.

Ya bir şeyler olsa, sakıncası üzerinde duruldu. Vahşi güruhun intikam alma hırsı, ya üzerlerine gelse... Sonunda, yarı dehşet düşünlere tutulmuş zavallı sığınmacılara, kapı açma kararı, alındı.

Gece boyunca, sokaklardan korkunç çığlıkları, yüksek sesli yalvarmaları, yakarmaları duyuldu.

Az bir aradan sonra, dış kapılara çılgınca vurmalar başlıyor. Dışarda, kimlerin olduğu sınanmaya çalışıldı.

"Allah için bize yardım edin!" diye yalvarıyorlardı.

Bunlar Hıristiyanlar’dı ... evinde, sokakta ve meydanlarda doğranıyordu.

Kapılar özenle açıldı ve avluya, korkunç görüntülü bir kalabalık döküldü. Aldıkları ölümcül darbelerden, yarı ölü düşmüş yaralı yaşlı adamlar, en korkunç yöntemlerle sakatlanmış erkekler, öldürülen çocukları kollarında taşıyan kadınlardı, bunlar.

Ağlayışlar ve yakarışlar, kısa bir süre içinde, tüm alanı doldurdu. Şikayet etmeye, düşünecek vakit, yoktu.

Aceleyle avlu ve konut evleri, büyük bir tek hastahaneye dönüştürüldü. İlk yardım kutuları geldi. Kadınlar kanamayı durdurmada ve ateşli insanların dudaklarını, suyla temizlemeye yardımcı oldu.

Çok uzun ve korkunç bir geceydi.

Vahşi yığınların, her an, bu kurbanların geçici olarak buldukları bu sığınağı, gelip aramaları bekleniyordu.

Nihayet sabahladı ve gün ışığı ile birlikte birkaç saat sakin geldi. Sokaklar ıssız ve kimsesizdi, öyle sessiz ki, çok sıkıcı görünüyordu.

Şimdi de acele ile, bir Alman bayrağı dalgalandırıldı.

Koloniden birkaç adam, üst otoriteyi temsil eden Paşa’ya gitti. Ona, yabancı bir ülkenin, konuklarının ihlal edilmesinin ciddi sonuçlarının olacağı hakkında, bilgi verdi.

Paşa yanıtında, yabancı konukları korumak için, elinden geleni yapacağını, ancak kaçıp sığınan Ermenilere, yardım etmeleri halinde, sorumluluk alamıyacağını, söyledi.

Paşaya yanıtta, her sığınmacı için, alan yeterli olduğu sürece, Alman renklerinin dalgalandığı alanda, hoş karşılanacağı ve [koloniden] uzakta kalan efendilere[3] de, evlerine geri gitmeleri için bir mesajın iletildiği, verildi.

Buna ek olarak da, Alman mühendis, bir kuşatma durumunda da, içeride bulunanların buna dayanacak kadar insan ve silaha sahip olduklarını, açıkça belirtti.

Ancak her şeyden önce, üst düzey yetkiliye, Alman Mahallesi'ne bir saldırı gerçekleşse, Paşa’nın bunu kellesiyle ödeyeceğini, anımsattı.

***

Öğleden önce sokaklar yine kalabalıklarla doluştu. Kana susamış Kürtler, gecenin karanlığında ele geçiremediklerini, yeniden aramaya geldiler.

Sokaklar yine canını kurtarmaya çalışan insanlarla doldu. Cinayet silahlarının tepelerinde sallandığını görüyor, yakalandıklarında da acımasızca vurulacakları bilincindeydiler.

Duvarlarla çevrili olan Alman bölgesine doğru, saldırganların önünden kaçan yoğun bir kitle, yine geldi. Kapıların açılması artık olanaksızdı. İçeride bulunan kadın ve çocuklar, dışardaki korkunç gürültüleri duyuyordu.

Çaresiz kalmış bir bölüm sığınmacı, duvardan tırmanmayı başardı. Bazıları da parçalanarak öbür tarafta ölü yığıldı. Diğer birileri ayaklarından çekilip katillerine geri sürüklendi.

İçeride ise, birinden diğerine koşup, olanaklı olan yardımı yaralıya ulaştırma, yönelindi.

“Ayaklarımız üzerinde, nasıl kalabildik, bilmiyorum?” diye devam etti genç hanım.

“Tehlike ve yoksulluğu düşünme, aklımızdan bile geçmiyordu.

Sanki uykumuzda yürüyorduk. Robot gibi, su ve bandaj getirdik, en kötü durumda olanları sardık, yiyecek dağıttık ve ağlayan o küçük çocukları da teselli etmeye çalıştık.

Sonunda ...

Kapının ardında, varolan gürültü sustu. Yaşamda kimse bırakılmamıştı.

Ancak vahşi Kürt güruh, ordan ayrılmamış. Posta alarak mahallenin çevresindeki yüksekliklere çıkarak dolaştı.

Zaman zaman duvara doğru atılan bir fişek fısıltısı gelir. Ve bize oralardan bağırıyorlardı: ‘Hıristiyan köpekler! Geceye kadar, bizi sadece bekleyin, sıra size de gelecek. Padişah, hiç birinizin yaşamaması gerektiğini, söyledi.’

Bundan, Paşa’nın kuruntuları, ancak yararlanmış olmalı. Tehditleri sözde kaldı, müdahale için de, hiçbir girişimleri olmamış.

Bu sefer de, uzun ve korkunç bir gece oldu. Uykuyu düşünme, olanaksızdı. Hiçbirimiz, iki gün, üstünü değiştirmemişti.”

Ertesi gün, Kürtler ortalıktan kayboldu.

Tam bu sıra, başımıza gelenlerden ve çektiklerimizden habersiz olan, koloninin erkek üyeleri eve döndü.

Demir yolu hattı üzerinde çalışırken, şurdan-burdan, kaygı veren insan kanı dökülmesi ile ilgili karamsar söylentileri duyunca, olanaklarının el verdiği kadarıyla, en kısa olan bir zamanda toparlanıyor, eve geri geliyorlar.

“İnanın, bir tür görüntü, bizi karşıladı” dedi mühendis.

“Adımlarımızı, kaygılı bir yürekle, bıraktığımız bizimkiler için, hızlandırdık. Eve ulaştığımızda, tümünü yarasız-beresiz bulduk. Buna karşın, tümünü çok gergin gördük. Kadınlar, bizi görür görmez, gözyaşlarıyla boğuluverdi. Bazıları da yorgunluktan, yarı ölüler gibi, yaralılar arasında yere düşüp duygusuzca yığıldı.”

***

“Normal yaşama, yeniden geri dönme, birkaç gün aldı. Yaşamda kalan sığınmacılardan da, çok sayıda düzenli ordu birlikleri kente gelmeyene kadar, ayrılma olmadı. Ermeniler yeniden, azda olsa, kendini güvende duymaya başladı.

Umut edelim ki ileride, yeniden böylesi bir olgu olmazsın. Güven duymak, yine zor.

Türk Asya'da, kendini, kendi alan bölgesinde sanır ve orda, gereğin üstünde de, istediğini yapıyor. Bu fanatik vahşi aşiretler de burda kalıyor. Yaşam söndürme arzusu, yanlarında çok kolay alev alıyor.

Burda, güçlü bir el egemen olmayana kadar, tam ve doğru bir düzen, bu ülkede olamıyacaktır.”

Alman arkadaşım, kendi halkının zırhlı yumruğunu, kastettiğini çok iyi anladım. Ve düşüncesine karşı, gelemezdim.

Sonuçta...

Kendisi, kalkındırmanın öncülerinden biri oluyor. Tehlikeli ve zorlu olan ıssız çöl yollarından geçirilen parlak çelik tel örgülerinin örülmesiyle, iç Asya'daki varlıklı alanları deniz yollarına ulaştırma, Doğu ve Batı arasında yakınlık ve yeni bir kültür inşası ile biribirine bağlıyorlar.

Genç karısı, kuşkusuz tehlike anında da görevini yerine getirdi. O aynı zamanda, aklı-selim egemen halk, Cerman soyunun değerli bir kızı değil mi idi?

---------------------------------

İsveççeden aktaran: Augin Kurt Haninke

Düzelti ve Notlama: Jan Beṯ-Şawoce

Bethnahrin Magazine, Vol 1, No. 22-23, November 1916, p 7. By Naum Faiq.

"Letter from Honorable Patriarch Mar Benjamin Shemun, Patriarch of East Assyrians (Asuryoye madenhoye):

To our honored and beloved (spiritual) children, Assyrians (Othuroye) in America.

Be greeted and blessed through our Lord Christ.

We bring a happy news to you; We Assyrians are now prepared to go to war against the Kurds. Honorable Kingdom of Russia supplies us with weapons. We are 2,000 soldiers who are prepared to sacrifice under the leadership of my brother David and go to war against our enemies, who have destroyed our ancient churches and disgraced the graves of our blessed Fathers and destroyed our homes and our land. You are well aware of our nation's poverty and suffering.

Beloved children, we have no doubt that you are supporting us in this task for the resurrection and establishment of our nation and paying your debt to your brothers. We sincerely ask that you be generous with your money to help your brothers, just as our children here are generous in sacrificing their lives for the nation and the motherland. Our troops are in great need of food and clothing now that winter is approaching. Ever since the day our forces left to receive military training, they live on bread alone. They lack real food and we testify that they endure tough trials. We see how the Armenians in Europe and America are helping their brothers. Therefore, we must learn from this nation and help our brothers by a generous heart. Thus we ask you, our sons, not to ignore our wishes. Our Dweekhay Nafsho are ready. We are just waiting for General Khornozobov to come. Then we will follow him out to war.

The Lord's favor be with you all!

On September 5, 1916"

------------------------------------------------------------------

Naum Faiq's comment:

"His Eminence Mar Shemun is the patriarch among Assyrian heroes of our time (athlite Othuroye), when he, in his own high person, goes to war against the enemies of our nation. He is fighting an important battle in defense of the Assyrianism (Suryoyutho). Also His Eminence’s brother David leads the Assyrian force (Haylo Suryoyo) with care and success. Likewise, his Assyrian forces (Haylawothe Suryoye) sacrifice themselves for the homeland and the nation.

Thus, all Assyrians (Suryoye) must help this heroic fighter and assist his Assyrian brethren. May the Lord give them strength and assist them in this fierce battle. Thus, it is a solemn occasion that all Assyrians (Asuryoye), both East and West Assyrians, rise in unity and assist these devoted fighters. Perhaps God will pay attention to our love and unity and bring back what has been stolen from us by the enemies of our faith and our person. In this way, we will gain a good reputation in the world. And we can show the world that we are descendants of Athur, the famous hero. And for such a work, great (financial) help is needed. Therefore, let us rise and awaken from the sleep of ignorance, to gain a good reputation in Bethnahrin (Mesopotamia), which is our nation and the land of our fathers."

Ps! The letter and the commentary are written in classic Assyrian/Syriac kthobonoyo. Whether Naum Faiq has translated the letter from Sureth or the original of the patriarch was written in kthobonoyo, is not told by the editor.

My relative Issa Youssef in Södertälje, Sweden, became one of the Assyrian victims of the Corona virus on April 2, 2020. He was born 1943 in the Assyrian town of Qamishly, Syria. His family had moved from Enhil in Turabdin to the French protectorate in Syria to escape oppression and poverty in the wake of the Assyrian Genocide, known as Seyfo. His mother Hawo had survived Seyfo in Zaz and sought refuge in the village of Enhil together with her little daughter Basse. She married my relative Gawriye Youssef Danho and they got two other daughters, Sitte and Attiya, in addition to Issa.

At an early age, Issa lost his father and the family lived in poor conditions. Nevertheless, he succeeded in educating himself as a teacher of mathematics and became a well-known and respected person for his involvement in cultural activities in Qamishly. He also participated in printing books to develop Assyrian literature. He once told me of a memory from a time when he and his friends in the Assyrian printing press Matba'tho da'layme had printed a book by the bishop of Mardin Mor Yuhanon Dolabani. The bishop used to write by hand and leave the script to the print shop that used lead phrase at that time. Long afterwards Issa visited Turabdin and Mardin, as he often did. When introducing himself to Dolabani, the bishop's first reaction was: Nfal fawde sagiye bakthobo dil, which means; "there were many misspelling in my book".

Malfono Issa was a very happy person who enjoyed traveling and experiencing the world both when he was a young teacher in Qamishly and later when he ended up in a wheelchair in Sweden. He enjoyed every fun opportunity in his life, whether it was his well-seasoned, oven-baked fish with a glass of Araq or an excursion during his countless vacation trips. He was simply an Epicurean that many of us admired. We blurted out that he could not get out of the wheelchair after six months as the doctor had given us hope. But he started to train his torso to better handle life in a wheelchair.

His life in Sweden began in 1976 when he came to the refugee camp in Flen in the summer of that year, where my family lived for a few months. Soon we were placed in Vårby Gård, a suburb of Stockholm, while Issa remained in Flen. He bought an old VW Boogie and used to visit us or his niece Fahima Kaspo's family in Södertälje. I remember how cool it was for me to take a ride with the old Boogie that had a gear lever with ten gears. When I asked if the car really had ten gears, he responded in his usual humorous way and said: "Yes, of course". Then he explained that the ball itself on the gear lever belonged to a truck.

One day in the fall when he was on his way to Södertälje, he drove off the road after carbon monoxide had leaked into the cabin. Carbon monoxide is a gas that neither smells nor feels. He fell asleep and the car flipped in a field. His seat belt was not fastened. He was thrown out of the car and hit his spine. He arrived at the Karolinska Hospital 35 hours too late for the operation of a swollen vertebrae to succeed. The spinal cord was strangled for too long and he remained in a wheelchair for the rest of his life. He stayed in Karolinska for several months and I used to visit him daily after school. Often I massaged his legs. I also brought home-cooked food that my mom had sent. At that time, it was difficult to obtain raw materials for Assyrian dishes such as Kutle or make omelet with qaliyo.

A nurse named Elizabeth came into the room and massaged Issa's spine and legs. She asked: "What is ‘varsågod’ in Assyrian?". Issa replied, "take". When she was done, he said, "Thank you, Elizabeth!" She replied: "take" instead of "Lo medem" (You’re welcome). We laughed well.

The following year Issa married Seide Sharro from Qamishly. The couple was wed by Father Yousef Said in the Kaspos family's apartment in the Geneta district of Södertälje. We, the closest family, attended. Issa and Seide got two sons, Gabriel (Gabi) named after granddad Gawriye and Rabi. Rabi Youssef was a promising football talent before he quit and Gabi played ice hockey. Today both sons are married and have small children that Grandpa Issa loved over all.

Malfono Issa started a printing company to print wedding cards. He obtained a small printing press, which he placed at a room in his villa and named the business after his son Gabi. Gabi's Print shop became a concept among the Assyrians in Sweden when it comes to wedding cards and gift items.

Prior to that, he worked as a teacher, including at the Stockholm Teachers College, where in the early 1980s, Assyrian home-language teachers were trained. I applid to this, mostly for fun, while waiting to get into journalism studies at the university of Gothenburg. I conducted the entrance exam under the guidance of head teacher malfono Asmar Khoury and malfono Issa who taught methodology. Malfono Asmar, who was known for his beautiful writing, asked me to write a piece and said I had a nice writing. Malfono Issa who so often released his humor added; "He will probably forget what he can after completing this training." We laughed well. I got approved. Shortly after that the whole Assyrian branch was canceled.

Malfono Issa was a literate and modern person who did not believe in superstitions, mathematician as he was. I would like to share with you a memory of the subject of astrology and superstition; When I published two books in 2011, I visited associations and various events to launch them. One such event was a fundraising gala to the Mor Augin monastery in Turabdin. We sat at the same table and the conversation came in on one of my articles in the books that was about my deceased father's knowledge of astrology. My point with the article was that my dad had access to advanced codes that allowed him to read people's future. We Assyrians call it "to let open the BOOK for somebody".

Then Issa told an interesting story that linked to the subject. He said:

“I have never believed in divination or seers, but the following personal story was still remarkable: When I was a little boy, my father visited uncle Jejo dbe Qoujur during one of his visits to our home village Enhil and asked him to read about my future. Uncle Jejo checked in his book after calculating the numerical value of my name and my mother's name. (You calculate the total value and then divide to a certain level. The letters in Issa's name have the numerical value 70+10+60+1. That's how Assyrian astrologers work). When he was done he said to my father; 'Your son will meet a life threat (Qeso) at the age of 33. If he manages, he will live a long life’.  Long afterwards when I thought about my traffic accident, I remembered these words. I was 33 then."

His eventual 33 years lasted until 77, triggered by the Corona virus. At the end of March he felt a sore throat and was taken to hospital in Södertälje. Two days later he was dead in Covid-19. Rest in peace dear cousin!

Min släkting Issa Youssef i Södertälje blev den 2 april 2020 ett av Corona-virusets assyriska offer. Han föddes i Kamishli 1943. Hans familj hade flyttat från Enhil i Turabdin till franska protektoratet i Syrien för att undkomma förtryck och fattigdom i spåren efter folkmordet Seyfo. Hans mamma Hawo hade överlevt Seyfo i Zaz och sökte tryggheten i byn Enhil tillsammans med sin lilla dotter Basse. Hon gifte sig med min släkting Gawriye Youssef Danho och fick två andra döttrar, Sitte och Attiya, förutom Issa.

I tidig ålder förlorade Issa sin far och familjen levde under knappa förhållanden. Trots det lyckades han utbilda sig till lärare i matematik och blev en känd och respekterad person för sitt engagemang i kulturella aktiviteter. Han medverkade också i att trycka böcker för att utveckla assyrisk litteratur. Han berättade en gång för mig om ett minne från ett tillfälle när han och hans vänner i assyriska tryckeriet Matba’tho da’layme hade tryckt en bok av biskopen av Mardin Mor Yuhanon Dolabani. Biskopen brukade skriva för hand och lämna manuset till tryckeriet som på den tiden använde bly sättning. Långt senare besökte Issa Turabdin och Mardin som han ofta brukade göra. När han presenterade sig för Dolabani, var biskopens första reaktion: Nfal fawde sagiye bakthobo dil, som betyder “det blev många stavfel i min bok”.

Malfono Issa var en levnadsglad person som tycke om att resa och uppleva världen både när han var ung lärare i Kamishli och senare när han hamnade i rullstol i Sverige. Han njöt av varje roligt tillfälle i livet, vare sig det var hans välkryddade, ugnsbakade fisk till ett glas Araq eller en utflykt under hans otaliga semesterresor. Han var helt enkelt en livsnjutare som många av oss beundrade. Vi deppade för att han inte kunde komma upp ur rullstolen efter ett halvår så som läkaren hade gett oss förhoppning om. Men han satte igång att träna sin överkropp för att bättre klara av tillvaron i rullstol.

Hans liv i Sverige började 1976 när han på sommaren kom till flyktingförläggningen i Flen där min familj bodde under några månader. Snart placerades vi i Vårby Gård, en förort till Stockholm, medan Issa blev kvar i Flen. Han köpte en gamma VW bubbla och brukade hälsa på oss eller på sin systerdotter Fahima Kaspos familj i Södertälje. Jag minns hur häftigt det var för mig att få åka med i den gamla Folkan som hade en växelspak med tio växlar. När jag frågade om bilen verkligen hade tio växlar, svarade han på sitt vanliga humoristiska sätt och sade: ”javisst”. Sedan sade han att själva kulan på växelspaken hörde till en lastbil.

En dag på hösten när han var på väg mot Södertälje körde han av vägen efter att koloxid hade läckt in i kupén. Koloxid är en gas som varken luktar eller känns. Han somnade och bilen voltade i en åker. Bilbältet var inte på. Han slungades ur bilen och skadade ryggraden. Han kom till Karolinska sjukhuset 35 timmar för sent för att operationen av en svullen ryggkota skulle lyckas. Ryggmärgen blev strypt för länge och han förblev sittande i rullstol resten av sitt liv. Han blev kvar på Karolinska flera månader och jag brukade besöka honom dagligen efter skolan. Ofta masserade jag hans ben. Jag tog också med mig hemlagad mat som min mamma hade skickat. På den tiden var det svårt att skaffa råvaror till assyriska maträtter som kutle eller göra omelett på qaliyo.

En sjuksköterska som hette Elisabet kom in i rummet och masserade Issas rygg och ben. Hon frågade: ”Vad heter varsågod på assyriska?”. Issa svarade: ”Med”. När hon var klar sade han: ”Tack så mycket, Elisabet!”. Hon svarade: ”Med” istället för ”Lo medem”. Vi skrattade gott.

Året därpå gifte sig Issa med Seide Sharro från Kamishli. Paret vigdes av fader Yousef Said i familjen Kaspos lägenhet i stadsdelen Geneta i Södertälje. Närvarande var vi den närmaste familjen. Issa och Seide fick två söner, Gabriel (Gabi) uppkallad efter pappa Gawriye och Rabi. Rabi Youssef var en lovande fotbollstalang innan han slutade och Gabi spelade ishockey. Idag är båda sönerna gifta och har små barn som farfar Issa älskade över allt annat.

Malfono Issa startade ett tryckeri för att fixa bröllopskort. Han skaffade en liten tryckpress som han placerade hemma i villan och kallade verksamheten efter sin son Gabi. Gabis tryckeri blev ett begrepp bland assyrierna i Sverige när det gäller bröllopskort och presentartiklar.

Dessförinnan jobbade han som lärare, bl a på Lärarhögskolan i Stockholm där man i början av 1980-talet utbildade assyriska hemspråkslärare. Jag sökte själv denna linje, mest för skojs skull, i väntan på att få komma in på journalisthögskolan. Jag utförde intagningsprovet under ledning av huvudläraren malfono Asmar Khoury och malfono Issa som undervisade metodik. Malfono Asmar, som var känd för sin vackra handstil, bad mig skriva ett stycke och tyckte att jag hade en fin handstil. Malfono Issa som så ofta släppte fram sin humor sade då; ”Han kommer nog att glömma det han kan efter att ha gått färdigt den här utbildningen.” Vi skrattade gott. Jag fick godkänt. Kort därefter lades denna hemspråkslärarlinje ned.

Malfono Issa var en beläst och modern person som inte trodde på vidskepelser, matematiker som han var. Jag vill gärna dela med mig ett minne om ämnet astrologi och vidskepelse; När jag 2011 gav ut två böcker besökte jag föreningar och olika evenemang för att lansera dem. Ett sådant evenemang var en insamlingsgala till förmån för klostret Mor Augin i Turabdin. Vi satt vid samma bord och samtalet kom in på en av mina artiklar i boken som handlade om min avlidna pappas kunskaper i astrologi. Min poäng med artikeln var att min pappa hade tillgång till avancerade koder som gjorde det möjligt för honom att läsa människors framtid. Hos oss assyrier kallas det ”att öppna BOKEN för någon”.

Då berättade Issa en intressant historia som knöt an till ämnet. Han sade:

”Jag har aldrig trott på spådomar eller siare, men följande personliga historia var ändå anmärkningsvärd: När jag var en liten pojke uppsökte min far farbror Djedjo dbe Qudjur vid ett av sina besök i vår hemby Enhil och bad honom att läsa av min framtid. Fabror Djedjo kollade i sin bok efter att ha räknat på mitt namns siffervärde och min mammas namn. (Man räknar fram det totala värdet och sedan dividerar till en viss nivå. Bokstäverna i Issas namn har siffervärdet 70+10+60+1. Det är så assyriska astrologer jobbar). När han var klar sade han till min pappa; ’din son kommer att drabbas av en livsfara (Qeso) när han är 33 år. Om han klarar sig kommer han att leva ett långt liv’. Långt efteråt när jag tänkte på min trafikolycka, kom jag ihåg dessa ord. Jag var 33 då.”

Hans eventuella 33 år blev till slut 77 och utlösande blev Corona-viruset. I slutet av mars kände han ont i halsen och togs in på sjukhus i Södertälje. Två dagar senare var han död i Covid-19. Vila i frid käre kusin!

Will the envisioned safety zone in northern Syria be transformed into a Sunni belt? Political analysts believe that both the United States, Turkey, the EU and Syria's regime would be pleased that a few million Syrian refugees in Turkey, as well as jihadists in Idlib and captured IS terrorists, could be given refuge in newly built communities along the Syrian-Turkish border.

All the aforementioned parties appear to benefit from a possible Sunni Arab belt; Turkey gets rid of a future Kurdish threat to its territory. The Syrian government will regain sovereignty over Idlib. The US and Israel prevent Iran from forming a Shiite belt from Iran to Lebanon. The EU does not need to accept millions of new refugees and their own IS terrorists who carry European citizenship. The latter is at least what the EU countries hope for, but IS terrorists with, for example, Swedish passports will probably still try to get home to Sweden.

The Turkish offensive against the Kurdish controlled region of Syria has just begun. US dithering finally came to an end when President Trump last weekend made it clear that the US is pulling its hand away from its Kurdish "mercenaries", the YPG/SDF. Trump says that the Kurds of course have played a big role in helping the US and the coalition defeat IS. However, they have been well paid for their services with “huge amounts of money and equipment”. He also acknowledges, for the first time, that the United States has cooperated with the PKK. Previously, the US administration denied any ties between YPG and terror classified PKK. For that reason the US established the so-called Syrian Democratic Forces (SDF), which in reality is fully controlled by the Kurdish YPG. 

YPG, which is the PKK's Syrian branch, has seen itself as an ally of the United States and has dreamed big about Kurdish independence or self-government similar to that found in northern Iraq. The Western media as well as the Kurds themselves have presented themselves as the guarantors of democracy and diversity. But we as Assyrians have had a bitter experience with the Kurdish PKK regime in Gozarto in recent years. Targeted assassinations against Assyrian leaders, ethnic cleansing of homogeneous Assyrian areas, forced recruitment of Assyrian youth, confiscation of Assyrian property, bombings of Assyrian businesses and attempts to indoctrinate Assyrian schoolchildren have been commonplace. Free Assyrian media such as Assyria TV and Hujådå magazine have continuously highlighted these abuses, but the general image in the West is still that the Kurdish regime is an exemplary model for Syria.

On Wednesday, October 9, 2018 when the Turkish offensive began, Kurdish military posts became the primary target for Turkish artillery. But the YPG, which has throughout the years given a false image that all the peoples of the area support its rule, continues to use Assyrians and other Christians as a propaganda tool. In order to show that even Assyrians are the primary target of Turkish fire, YPG shelled rockets from Assyrian districts in Kameshly towards the city of Nsibin (Turkish Nusaybin) on the other side of the border. As a natural consequence, the Turkish defense responded by shelling at the places from which the rockets came. The Turkish bombs hit an Assyrian home near the church of Mor Giwargi, which belongs to the Assyrian church of the East in the Bsheriye district. The Fadi Habsuno family was hit by the bombs. Rudaw and other Kurdish media immediately spred images of the injured, claiming they were dead and speaking of "Christian martyrs of Turkish aggression". Fadi Hapsuno and his wife were taken to hospital where they were treated. Fadi's injuries are not said to be life-threatening, but his wife’s state is unsure, according to Assyria TV reporter Ahiqar Issa.

Obviously, the YPG feels pressed and uses all the means to get the world's attention to stop Turkey's offensive. The YPG is working diligently to bring the war into areas where civilians exist and has also called on the inhabitants for general mobilization by going to the border as human shields. However, the call has been a blow in the air, says Ahiqar Issa. The population does not buy the Kurdish regime for five cents and waits impatiently to be freed from its yoke. The Assyrians of Gozarto (al-Jazeera) Province are among these people, though they prefer no Turkish rule as a substitute. Many Assyrian organizations and activists have condemned the Turkish offensive, relying on the experience after the Assyrian genocide Seyfo. On the other hand, many feel relieved that the deadlock is now being broken, that a change may finally be underway. Most residents hope that the regime in Damascus will regain control, thus end the Kurdish regime's abuses that have turned out to the character of terrorism. Also against Kurds of a different view are suffering from this terror rule.

How the development on the ground will progress remains to be seen. However, as far as the security corridor is concerned, most political analysts agree that all major players (except Kurdish YPG/SDF) accept that it will turn to a new Sunni belt. The majority of refugees in Turkey are Sunni Arabs, as are jihadists and their families in Idlib. Already 40 years ago, President Hafez Assad tried to relocate population groups and gave land to Sunni Arabs to settle in the area east of the Euphrates on the pretext that the so-called Assad Lake would be built of Euphrates’s waters.

The IS terrorists, who are Sunni Muslims from different parts of the world, are also likely to be offered residence in the new Sunni belt, but those who have European citizenship will probably try to return to Europe. Whether Turkey, now blessed by President Trump to take care of the IS prisoners, will keep them in its grip, remains to be seen. President Erdogan may use them as continued extortion against the EU after the refugees in Turkey have resettled in Syria. Many of these refugees have been granted Turkish citizenship, which also paves the way for any Turkish claim to incorporate the new Sunni belt into Turkish territory in the future, analysts believe.

As to the IS, it is less known in the outside world that even thousands of Kurds joined the terrorist sect. In the attack on the Shigor Yezidis in August 2014, surviving Yezidis recognized many IS terrorists as their Kurdish neighbors. This fact has been silenced in Western media whereas the Kurds have been portrayed as the defenders of democracy and Middle Eastern feminists with female guerrillas.

It is true that the PKK has long had female guerrilla soldiers and presented itself as a revolutionary Marxist liberation movement for all ethnic groups in the area. But the experience of the PKK's government in Syria has proved the opposite. In reality, the PKK/YPG has shown a pure and cutting edge of opportunism and intolerance towards other people groups or dissidents. It has been YPG's motto for the exercise of power. And now this rule finally looks set to an end. Faithful to their habit, the YPG now tries to bring other innocent groups of people like the Assyrians into the fall. Let's harden and stay in our own country, says Assyrian enthusiasts like Ahiqar Issa, who urge Assyrians in the diaspora to spread the real picture as a counterweight to the disinformation spred by Kurdish media.

Kommer den tilltänkta säkerhetszonen i norra Syrien att omvandlas till ett sunnibälte? Politiska bedömare tror att både USA, Turkiet, EU och Syriens regim vore tillfreds med att ett par miljoner syriska flyktingar i Turkiet, liksom jihadister i Idlib och fångna IS-terrorister skulle kunna få en fristad i nybyggda samhällen längs den syrisk-turkiska gränsen.

Alla nämnda parter verkar dra fördel av ett eventuellt sunniarabiskt bälte; Turkiet blir av med ett framtida kurdiskt hot mot dess territorium. Syrien återtar kontrollen över Idlib. USA och Israel förhindrar Iran från att bilda ett shiitiskt bälte från Iran till Libanon. EU slipper ta emot miljoner nya flyktingar och sina egna IS-terrorister som bär europeiska medborgarskap. Det senare är i alla fall vad EU-länderna hoppas på, men IS-terrorister med t ex svenska pass kommer nog ändå att försöka ta sig hem till Sverige.

Den turkiska offensiven mot det kurdkontrollerade området i Syrien har just börjat. USAs velande tog äntligen slut när president Trump i helgen gjorde klart att USA drar sin hand ifrån sina kurdiska ”legoknektar” inom YPG/SDF. Trump säger att kurderna visserligen har haft en stor roll i att hjälpa USA och koalitionen att besegra IS, men att de har fått bra betalt för sina tjänster i form av mycket pengar och utrustning. Han erkänner också för första gången att USA har samarbetat med PKK.

YPG, som är alltså PKKs syriska gren, har sett sig själva som en allierad till USA och drömt stort om kurdisk självständighet eller självstyre som liknar det som finns i norra Irak. Gentemot omvärlden har såväl västliga medier som kurderna själva framställt sig som garanter för demokrati och mångfald. Men vi som assyrier har en bitter erfarenhet av det kurdiska PKK-styret i Gozarto under de senaste åren. Riktade mord mot assyriska ledare, etnisk rensning av homogent assyriska områden, tvångsrekrytering av assyriska ungdomar, konfiskering av assyrisk egendom, bombningar av assyriska rörelser och försök till indoktrinering av assyriska skolbarn har varit vardagsmat. Fria assyriska medier som Assyria TV och Hujådå har belyst dessa övergrepp kontinuerligt, men den allmänna bilden i Väst är fortfarande att det kurdiska styret är en föredömlig modell för Syrien.

Onsdagen den 9 oktober 2018 när den turkiska offensiven inleddes, blev kurdiska militära posteringar det primära målet för turkiskt artilleri. Men YPG, som under alla dessa år har gett en falsk bild av att alla folkgrupper i området stödjer dess styre, fortsätter att använda assyrier och andra kristna i sin propaganda. För att visa på att även assyrier är ett primärt mål för turkisk eld, sköt YPG raketer från assyriska stadsdelar i Kameshli mot staden Nsibin (turkiska Nusaybin) på andra sidan gränsen. Som en naturlig följd svarade turkiska försvaret med att skjuta mot de ställen varifrån raketerna kom. De turkiska bomberna träffade ett assyriskt hem i närheten av Mor Giwargis kyrkan som tillhör Österns assyriska kyrka i stadsdelen Bsheriye. Familjen Fadi Habsuno träffades. Rudaw och andra kurdiska medier kablade genast ut bilder på de skadade och talade om ”kristna martyrer för turkisk aggression”. Fadi Hapsuno och hans fru togs till sjukhus där de fick vård. Fadis skador sägs inte vara livshotande, men det är osäkert om hans fru klarar sig, enligt Assyria TVs rapportör Ahiqar Issa.

Uppenbarligen känner sig YPG trängt och använder alla medel för att få omvärldens uppmärksamhet att stoppa Turkiets offensiv. YPG försöker med flit dra in kriget till områden där civilbefolkning finns och har också uppmanat invånarna till allmän mobilisering genom att bege sig till gränsen som mänskliga sköldar. Uppmaningen har varit ett slag i luften, säger Ahiqar Issa. Befolkningen köper inte det kurdiska styret för fem öre och väntar otåligt på att befrias från dess ok. Assyrierna i Gozarto-provinsen är bland dessa människor, fast de inte föredrar något turkiskt styre som ersättning. Många assyriska organisationer och aktivister har fördömt den turkiska offensiven, visa av erfarenhet efter folkmordet Seyfo. Å andra sidan känner många en lättnad över att dödläget nu bryts, att en förändring äntligen kan vara på gång. De flesta invånare hoppas på att regimen i Damaskus återtar kontrollen och därmed gör slut på det kurdiska styrets övergrepp som har fått karaktären av terrorvälde, även gentemot kurder av annan uppfattning.

Hur utvecklingen på marken kommer att fortskrida återstår att se. Men när det gäller den omtalade säkerhetskorridoren är de flesta politiska bedömare överens om att alla viktiga aktörer (utom kurdiska YPG/SDF) är införstådda med att den kommer att vara ett nytt sunnibälte. Majoriteten av flyktingarna i Turkiet är sunniaraber, liksom jihadister och deras familjer i Idlib. Redan för 40 år sedan försökte president Hafez Assad omplacera befolkningsgrupper och gav mark åt araber att bosätta sig i området öster om Eufrat under förevändning att den s k Assad-sjön skulle anläggas av Eufrats vatten.

Även IS-terroristerna, som är sunnimuslimer från olika delar av världen, kommer sannolikt att erbjudas bosättning i det nya sunnibältet men de som har europeiska medborgarskap kommer nog att vilja återvända till Europa. Huruvida Turkiet, som nu har fått president Trumps välsignelse att ta hand om IS-fångarna, kommer att hålla dem kvar i sitt grepp återstår att se. President Erdogan kan komma att använda dem som fortsatt utpressning gentemot EU efter att flyktingarna i Turkiet återvänder till Syrien. Många av dessa flyktingar har fått turkiskt medborgarskap, vilket också bäddar för eventuella turkiska anspråk på anslutning av det nya sunnibältet till Turkiet längre fram i tiden, tror bedömare.

När det gäller IS är det mindre känt i omvärlden att även tusentals kurder anslöt sig till terrorsekten. I attacken mot yezidierna i Shigor i augusti 2014 kände överlevande yezidier igen många IS-terrorister som sina kurdiska grannar. Detta har förtigits i västliga medier när kurderna har framställts som demokratins försvarare och mellanösterns feminister med kvinnliga gerillasoldater.

Det är sant att PKK länge haft kvinnliga gerillasoldater och framställt sig som en revolutionär marxistisk befrielserörelse för alla folkgrupper i området. Men erfarenheten från PKKs styre i Syrien har kullkastat alla dessa teorier. I verkligheten har PKK/YPG visat en ren och skär opportunism och intolerans mot andra folkgrupper eller oliktänkande. Det har varit YPGs motto på maktutövning. Och nu ser detta styre äntligen ut att gå mot sitt slut. Sin vana trogen försöker det nu dra med sig andra oskyldiga folkgrupper som assyrierna i fallet. Låt oss härda ut och förbli i vårt eget land, säger assyriska eldsjälar som Ahiqar Issa, som uppmanar assyrier i diasporan att sprida den verkliga bilden som motvikt till den desinformation som sprids av kurdiska medier.

Den här artikeln är från februari 2009. Återpubliceras här eftersom domänen auf.nu, där den hade publicerats första gången, numera är nedlagd.

För ett par år sedan hade jag ett samtal med företrädaren för ADO Sverige om assyriernas plats i det framtida Irak och då fick jag höra att för honom kvittar det vilket folk vi ska samarbeta med eller acceptera som våra härskare: ”Turkistan eller Kurdistan, vad spelar det för roll?” undrade han. Men för mig spelar det stor roll eftersom det finns en avgörande skillnad. Kurderna gör anspråk inte bara på Assyrien utan även på dess historia.

Nyligen hade Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan ett häftigt gräl med Israels president Shimon Peres vid World Economic Forum i Davos under en debatt om Mellanöstern. Turkiet har de senaste veckorna kritiserat Israel hårt för invasionen av Gaza.

Enligt TT:s utsände talade Erdogan om barnen som dödats under kriget i Gaza och avbröts av Peres som undrade hur Erdogan skulle reagera om det regnade raketer över Istanbul. Erdogan krävde, men fick inte, förlängd repliktid. Medan han ilsket hotade med att aldrig mera komma till Davos, rafsade Erdogan därefter ihop sina papper och lämnade debatten.

Rapporterna om händelsen berättar att tusentals människor med turkiska och palestinska flaggor väntade på Recep Tayyip Erdogan när han landade på Atatürk-flygplatsen i Istanbul.

Erdogan hyllades som en hjälte som vågar stå upp för det palestinska broderfolket. Även Hamas hyllade sin turkiske vän med orden: ”Hamas hyllar Turkiets modige premiärminister som försvarade offren för det kriminella sionistiska kriget mot våra barn och kvinnor”, sade en talesman till AFP.      De anti-israeliska stämningarna har under de tre veckor som kriget i Gaza pågick varit häftigare och mer iögonfallande i Turkiet än i något arabland. Varför? Är det verkligen så att turkarna brinner för Palestina mer än andra muslimer i allmänhet och araber i synnerhet gör?

Nej, det är inte troligt. Israel och Turkiet har trots allt haft goda relationer under lång tid, vilket såväl president Shimon Peres som företrädare för den judiska lobbyn i USA påpekar särskilt tydligt efter grälet med Erdogan, i ett försök att tona ner det hela. 

Orsaken till den turkiska regeringens frustration gentemot Israel bör därför sökas någon annanstans än som ett försvar för det palestinska folket. Erdogans ilska torde vara ett tecken på att hans regering verkar stöta på patrull i sina försök att stoppa Israel och USA från att stödja bildandet av en kurdisk stat i Irak. Vi ska inte heller glömma att regeringen i Ankara dessutom har många interna svårigheter att övervinna och då kan det vara viktigt att rikta uppmärksamheten bort från inrikes problem. Men huvudorsaken borde ändå vara Irak.

Var kommer assyrierna in i bilden när det gäller en kurdisk statsbildning i norra Irak? För ett par år sedan skrev Maryam S Shimoun från Kanada ett inlägg i webbtidningen Zindamagazine.com om just detta ämne och förklarade på ett pedagogiskt sätt varför Masoud Barzani agerar som han gör när han försöker inkludera assyrierna i sin blivande kurdiska stat.

Artikelförfattaren var förstås inte glad över den kurdiske ledarens intentioner, men riktade udden av sin kritik mot sitt eget folks beredvillighet eller likgiltighet i frågan. Hon ställde dock sitt hopp till Turkiet som hon menade kommer att förhindra en utveckling mot bildandet av ett kurdiskt land i norra Irak.

Jag skrev också ett inlägg i debatten och ställde då den retoriska frågan om Israel håller på att bilda en allierad kurdisk stat i Mellanöstern.

Den stora frågan för oss assyrier är alltså om vi som folk ska låta oss inlemmas i en kurdisk statsbildning som ”kristna kurder” under våra kyrkonamn eller om vi ska försöka stå utanför kurdisk överhöghet genom en autonomi av någon form, kanske tillsammans med andra minoriteter i Irak som t ex yeziderna (på folkspråket kallade Chelkoye).

För ett par år sedan hade jag ett samtal med företrädaren för en assyrisk politisk organisation, ADO Sverige, om detta ämne och då fick jag höra att för honom kvittar det vilket folk vi ska samarbeta med eller tvingas acceptera som våra härskare: ”Turkistan eller Kurdistan, vad spelar det för roll?” undrade han.

Men för mig spelar det stor roll eftersom det föreligger en avgörande skillnad. Arabiska och turkiska makthavare som styr över forntida assyriska landområden, vill ha kontroll över medborgarna och territoriet som sådant. Men många kurdiska organisationer och partier som håller på att bilda en egen kurdisk stat vill dessutom ha vår assyriska historia och göra den till sin.

Det är stor skillnad när kurdiska intellektuella försöker förfalska historien genom att påstå att t ex kung Nemrud, drottning Helena av Adiabene (dagens Arbil) och andra forntida assyriska storheter i själva verket var kurder. Idag är det kanske skrattretande, men en lögn som upprepas tillräckligt många gånger kommer till slut att framstå som en sanning, säger ett ordspråk.

Vi behöver här av utrymmesskäl inte gå in på alla de aktiviteter som ledande kurdiska partier som Barzanis KDP bedriver för att locka, men också pressa, assyrierna i Irak att ställa sig på kurdisk sida när det nya Irak håller på att födas.

Vad vi ser är att trycket mot assyrierna i de senaste provinsvalen har varit lika hårt som vid tidigare val. Rapporterna från Nineve-slätten, dit många assyrier flydde från Mosul förra året, berättar att de flyktingar som inte röstar på den prokurdiska vallistan Ishtar 513 hotas med uteblivet bistånd. Hoten framförs via de assyrier som samarbetar med Barzani och den regionala kurdiska regeringen KRG. Deras främste företrädare är assyriern Sarkis Aghajan, som är finansminister i KRG.

Avsikten bakom fördrivningen av ett stort antal assyrier bort från den sunniarab-dominerade storstaden Mosul, är enligt de lokala assyriska företrädarna att kurderna vill inkorporera slätten med de tre autonoma kurdiska provinserna Arbil, Duhok och Sulaymania som gränsar till provinsen Ninawa (som den heter på arabiska). Där vajar redan idag den kurdiska flaggan med sin solskiva på både skolor och offentliga byggnader som också kontrolleras av kurdisk Peshmerga. Kurderna fick majoritet i många församlingar i Nineve-provinsen vid förra valet 2005, sedan sunniaraberna hade bojkottat det. Men så är inte fallet den här gången och valresultatet väntas medföra en annan representation i de lokala församlingarna, säger bedömare som news.yahoo.com talat med.

I skrivande stund har valresultatet inte blivit klart, det kan ta veckor. Men fruktan och hoten mot assyrierna har inte lagt sig, trots att en del har återvänt till sina hem i Mosul, som är Iraks andra stora stad efter Bagdad.

I flera årtionden har assyrier och andra invandrare med ursprung i Turkiet våndats över svårigheterna och kostnaderna för att få en frisedel från militärtjänstgöring i sitt ursprungsland. Men nu har ett utskott i det turkiska parlamentet beslutat att kostnaden ska sänkas från 6000 Euro till 1000. Förslaget omfattar alla medborgare i värnpliktsålder i utlandet – även de som är över 39 år och som idag måste betala en straffavgift. Det turkiska parlamentets utskott för planering och budget antog förslaget, medan ledamöterna ur kurdiska HDP och republikanska CHP reserverade sig. Eftersom det styrande AKP har egen majoritet i kammaren kommer lagförslaget att gå igenom utan svårigheter, skriver den turkiska webbtidningen havadis.at, baserad i Österrike.

Denna lättnad i militärtjänstgöringen är ett resultat av AKPs vallöfte inför parlamentsvalet i juli 2015, framfört av premiärminister Ahmet Davutoglu vid ett besök i Tyskland. Där bor mer än fyra miljoner gästarbetare med turkiskt ursprung. I ett försök att fiska utlandsröster lovade regeringen att vidta en rad populistiska förslag som underlättar gästarbetarnas juridiska relationer till sitt hemland. Ett annat löfte var t ex att den som har infört ett utländskt fordon i Turkiet kan köra det i två år innan fordonet måste lämna landets gräns. Nuvarande regel säger att efter sex månader måste man åka ut ur landet, innan en ny sexmånaders period kan börja. 

När det gäller militärtjänsten i Turkiet har den varit ett fruktat inslag i unga assyriers liv eftersom de trakasserades, misshandlades och kränktes för att de var icke-muslimer och icke-turkar. Av denna anledning försökte föräldrarna hitta på olika sätt att minimera skadan för sina barn. De skrevs t ex ett par år yngre i folkbokföringen för att hinna mogna till starkare karlar. Eller så registrerade man ett turkisktklingande namn på pojken, t ex en som döptes till Simon kunde heta Yusuf på pappret. På 1970-talet började också allt fler assyrier i Turabdin ge sina barn helturkiska namn som Özcan, Zeki, Orhan, Ayhan, Umit och Özkan. Som ett led i denna anpassning började även flickor ges turkiska namn som Nurcan, Aygül, Türkan, Ayten etc. Efternamnen var redan turkiska enligt en lag från 1934 vars syfte var att assimilera alla icke-turkiska minoriteter. (Läs mer om efternamnslagen i min artikel Därför bär vi turkiska efternamn). En av dem som har tecknat ner sina bittra erfarenheter från turkisk militärtjänst är författaren Fehmi Bargello i boken Gabro – ”förrädaren” i den heliga tjänsten (Linköping 2010). Boken har nyligen översatts till turkiska.

På 1960-talet sökte sig många assyriska män till Tyskland som gästarbetare. Efter några år anslöt sig deras fruar och barn. I samband med Cypernkriget 1974 då Turkiet ockuperade norra delen av ön, tilltog förtrycket mot assyrierna i Turabdin och en massutvandring satte igång. Sverige blev ett primärt mål. Hit kom även assyriska gästarbetare från Tyskland och sökte asyl. Ett av de starkaste skälen var just att slippa den fruktade militärtjänsten. I Sverige är det enkelt att få svenskt medborgarskap, vilket har gjort att tiotusentals unga assyrier antingen har gjort svensk militärtjänst eller helt struntat i att bry sig om turkisk militärtjänst. Den som har gjort lumpen i Sverige kan ansöka hos turkiska ambassaden och bli befriad från turkisk värnplikt (dock ej den som har en frikallelse), annars måste man betala dyrt och tjänstgöra några veckor i Turkiet. Dessa regler har successivt förenklats från turkisk sida och nu är man snart nere på tusen euro, utan krav på någon kortare tjänst. Det öppnar stora möjligheter för alla som inte vill klippa banden med Turkiet.