auginhaninke.blogg.se

In the ancient monastery of Mor Augin in Turabdin lives a Syrian Orthodox monk who hates everything called Assyrian. He has recently published a 2,000-page dictionary where the words Assyrian, Assyria, Syria, Suryoyo and Ahiqar got a distorted description. This was recently unveiled in a program in Assyria TV. But this "man of God" showed his revulsion against his Assyrian heritage already 17 years ago in an article, in which he spewed out his bile over a language teacher who had written that the word suryoyo is derived from assuroyo. 

In the late 1990s, a young man named Yoken Unval lived in Holland. He had come from the Assyrian village of Arnas in Turabdin to Enschede, where a large population of Assyrian immigrants has settled. Not far from Enschede was the monastery of Mor Afrem that bishop Isa Çiçek had acquired in the early 1980s. This bishop was known as one of the most ardent anti-Assyrians and backer of an Aramaic identity which denies all connection with ancient Assyrians. Bishop Çiçek (died 2005) and his inner circle have been the main reason for many Assyrians in Central Europe today call themselves Arameans, renouncing Assyrian identity. He was also well known for having forged the contents of old Assyrian books he reprinted, by replacing Assyrian names and evidences of Assyrian identity with other contents.

In this climate young Yoken Unval got his political education. In January 2000, he wrote the following about an Assyrian teacher who a year earlier had written an article in Hujådå and other magazines, claiming that the word suryoyo comes from othuroyo:

"We shall not deny our pre-Christian Aramaic name or recognize the lie that we are the sons of Assyria. It is inappropriate for us to feel proud of our neighbors' name, whom are the enemies of our suryoyo-Aramean nation."

Yoke Unval then moved to the Syrian Orthodox seminary in Damascus. He devoted his life to his Lord and became a monk. Today, he is abbot of the monastery of Mor Augin on IzloMountain in Turabdin. I will return to the events surrounding his article and the reaction of the teacher, but first want to tell you about Yoken’s recently published Syriac Dictionary - Qlido d leshono. The author uses here his family name Beth Yakub as surname (Unval is his Turkish surname. In this article I use both). The dictionary was published in early summer 2016. Shortly thereafter I was contacted by several people in Sweden, Holland and Germany expressing their surprise about the contents of the new lexicon. They also wondered if Assyria TV should not pay attention to this incorrect information. They sent me pictures of some keywords related to the Assyrian identity. It turned out that the author has distorted the Assyrians history of thousands of years. He also equate the name "Suryoyo" and "Oromoyo" which such obvious. His "evidence" is taken from the story of Noah in the Old Testament and some quotations from ancient church fathers like Yakub Bar Salibi who lived nearly a thousand years ago.

Denies new research

Modern research findings from excavations, especially the bilingual Çineköy-inscription​which shows that the word Syria is derived from Assyria, he totally ignores. He writes that the name Syria comes from a mythical king in Antioch called Surus. He denies even half the truth in the story of Noah's son Shem. In Genesis 10:22, we read: "The sons of Shem were Elam, Assur, Arpachshad, Lud, and Aram." From this piece the author chooses to ignore the fact that Aram also had a brother named Assur. Although this story today lacks scientific relevance, it shows the author's sources are quoted selectively.

As to his large new dictionary, heavy as a concrete slab, it is all through a copy of the Chaldean Assyrian bishop Tuma Audo's great works Simto d leshono Suryoyo (Urmia 1896, reprint Assyrian Federation of Sweden 1979). The difference is that Yoke Beth Yakub has transcript it with the West Assyrian SERTO letters and added the grammatical bending of the verb. But instead of dedicating his work to the Bishop Tuma Audo, whose famous work still is the basis for later Assyrian dictionaries, he chooses to dedicate Syriac Dictionary to the Aleppo Bishop Yuhanna Brahim (kidnapped since 2013). This bishop is regarded as the foremost leader figure of the anti-Assyrian Aramaic faction within the Syrian Orthodox Church, thus revealing Yoken Beth Yakub’s political residence.

Beth Yakub, as I mentioned above, is a product of the intense campaign that some church leaders have conducted against the Assyrian identity since the late 1970s. Bishop Isa Çiçek reprinted also Tuma Audo's dictionary, but in a smaller format. There, he removed a footnote in the foreword where it says the word suryoyo comes from suroyo and assuroyo. Çiçek also forced Patriarch Zakka Iwas to dismiss Abdul-Massih Saadi, who was the rector of the seminary in Damascus in the 1980s, because Çiçek perceived Mr. Saadi as pro-Assyrian.

Hiding his anti-Assyrianism

This monk in Mor Augin appears outwardly to be a low-key, humble and pious hermit who has dedicated his life to serve God. After the monastery was restored and opened to visitors in 2008, thousands of Diaspora Assyrians visited it every year. Most give good donations, also during the events organized by the Mor Augin Associations in Sweden and Germany. All this is aimed to keep the monastery alive after having been closed since the 1980s. Even I have contributed to this by translating the biography of the saint to Swedish, a book which has sold well compared to other newly released books. The money has been donated to the monastery.

On my last visit to Mot Augin Monastery in the fall of 2014, along with my son Nemrud, I got the same impression of this monk as all other visitors; friendly and interested to know the sources when I told him about Assyrian history, for example, why the Assyrian kings had a cross around their necks, which Patriarch urged Senharib Bali's father to name his son after the Assyrian king Senharib to keep the story alive and so on. Nemrud wrote a factual novel about Seyfo after his visit in Turabdin with this monk on the cover. I sent a copy to the monastery and designated him as the guardian of our heritage, but never got a thank you to answer. I could, however, impossibly imagine that he has such a grudge against the Assyrian identity. My impression is that he hates Assyrians has strengthened since I got his article from 2000 in my hand. This was after I did the program in Assyria TV about his new dictionary.

Scrambling ancient Assyrian history

Before I go into the content of his old article from 2000, I want to return to the historical distortions the mentioned dictionary contains. He describes the following words like this:

OTHUR: "an akkadian name of the city built by King Shapur, which is Mosul." There have been two Persian kings by this name in 3^rd  and 4^th centuries. The city of Othur/Assur is about 5,000 years old.

OTHUROYO: Explained with various synonyms, where "enemy" is the most remarkable. No source is given, but the author is likely quoting a 10^th century dictionary by an Arab called Hassan Ibn Bahlul. Beth Yakubs article from 2000 shows that also the author considers the Assyrians as his personal enemies.

ATHURYA: "the Akkadian name of Babylon."

ASHUR: "Parthians and Assyrians, Mosul and Iraq."

AHIQAR: "a wise Aramaic man who served as minister of King Senharib (704-681) and Sarhadum (681-669) ...." Does not even mention that these were Assyrian kings.

SURIYA (Syria), "named after Surus - he who murdered his brother and ruled between the rivers and whose whole kingdom was called Beth Suriya. In the past, Suryoye were called Arameans. When Surus became their ruler got the name Suryoye”. Thus, ignoring the fact that the discovery of the Çineköy inscription has put an end to any doubts among historians and scholars that the word Syria is derived from Assyria.

About ARAM it is said he was the son of Shem son of Noah, but the author avoids, as I mentioned, the part which says that Aram also had a brother named Assur - a deliberate concealment where the author chooses the part which suits his political purposes.

Before I conducted the program on Assyria TV about the new dictionary, I called this monk and asked him if he wanted to participate and explain himself, but he declined. He said that the reason was a comment I had forwarded on social media at the beginning of December 2016, which he perceives as an attack against him. He called my post "dirty words in your disgusting Facebook page," which he had not expected of me. In mentioned post I wrote the following ironizing about his lack of knowledge in history: "It seems that we will not see a greater historian than monk Yoken anymore. His grudge against the Assyrian name has blinded his mind to the point that he falsifies the history this way. Pitty! He should keep serving the language and not interfere into daily politics".

I wrote these lines fully aware of its meaning and my suspicion is now even more confirmed by the contents of his article from 2000, which I did not know about by that time. This man has at least during two decades harboured a hatred towards the Assyrian identity, as strong hatred as we can see by other known anti-Assyrians, for example Assad Sauma Assad (more about him here). In comparison with monk Yoken’s attacks against the Assyrian identity and his insulting of our 6,000 years old history, my comment on Facebook seems as a gust of wind.

Now to the events about Yoken Unval’s attack on an Assyrian teacher. In 1999 this teacher, who today wants to be anonymous, wrote a long article on Assyrian identity and language in Hujådå and other magazines. The article is four A4 pages. We can take only the following quotations:

"We must take care of our ethnic Assyrian name, which is a generic name for different ethnic groups integrated with each others by the Assyrian empire, for example Akkadians, Babylonians and Arameans. At the days of King Senharib the Assyrians spread their culture and language throughout the region with Aramaic script, because the Aramean letters were easier to use. On this basis, the language of the Assyrian empire developed, which by the Jews came to be known as Aramaic, meaning pagan. This did not mean that other languages ​​were eradicated. At that time, the Jews used to label all the peoples who did not believe in one God as “Arameans”, i.e. the pagans. Likewise, their language was called Aramaic by the Jews, and this name was given priority over other language name. The Assyrians themselves called their language othuroyo (Assyrian) which later got the abbreviation of suroyo and suryoyo ".

He then set an example of how the Jews called the language  of the Assyrians “Aramaic” in the story of Isaiah describing when the troops of King Senharibs had surrounded Jerusalem: "Then Eliakim and Shebna and Joah said to Rabshakeh, "Speak now to your servants in Aramaic, for we understand it; and do not speak with us in Judean in the hearing of the people who are on the wall” (Isaiah 36:11).

Even Prof. Efrem Yildiz, professor of Semitic languages ​​at the University of Salamanca in Spain, says the same thing about how the Westerners have named our language Aramaic in accordance with biblical sources. I interviewed him during the Assyrian Convention in Gothenburg in October 2016. "The Assyrians themselves have always called their language suraya or suryaya," he said in his East Assyrian dialect. You can see the program here.

Slandering Assyrian teacher

A year after this debate article Yoken Unval wrote a response in the journal of Shushoto Suryoyo released by the Suryoyo Federation in Holland. Already in the title the author is using coarse words about the teacher in question which he also names in the text. The headline is ”Malfone lo mawdyone w shaqore da-shmo wad-leshono oromoyo”. It means "Teachers who are ungrateful and traitors to the Aramaic name and language". Then he starts in the first lines to say; "All the books written in Aramaic language show that the name suryoyo comes from Surus, and that the suryoyo people originally are Arameans and no other people". Then he continues his attacks and explains why he sees these teachers as “ungrateful traitors”. He believes that “they earn their living because they are teaching the Aramaic language" but they betray it by calling themselves the descendants of the Assyrians. After quoting some ancient Church Fathers as proof of his arguments about Aramaic identity, he concludes with the following words:

"We shall not deny our pre-Christian Aramaic name or recognize the lie that we are the sons of Assyria. It is inappropriate for us to feel proud of our neighbours' name, whom are the enemies of our suryoyo-Aramean nation."

The apology in Dutch and Assyrian

Apology to the teacher

I have now in retrospect spoken to the teacher in question. He does not want to appear with his name and believes that the case is closed as far as it concerns him. But he has told me about all the details. When he had read the attack of Yoken Unval, he translated it and his own article to Dutch. He then sought a lawyer to sue Yoken Unval for defamation. The lawyer sent a letter to Unval, who by this time had moved to the Patriarchate in Damascus. Time passed but there was no answer. Then, the lawyer sent same letter recommended. Patriarch Zakka Iwas got in touch with Bishop Çiçek and urged him to ensure that the teacher withdraws his notification. It did not work. Eventually Yoken Unval had to travel back to Holland and apologize. He signed the apology written in two languages ​​in the presence of the lawyer on October 1, 2001. He also paid 5,000 Gulden in legal fees. In his apology, he writes; "I have named his teacher (his name here) deliberately, used harsh words against him, slandered him and caused him harm. I now recognize that it was wrong of me and by this correction I want to show my repentance and recall everything I said about him. I apologize to him”.  This apology was published in Hujådå, where I now have read it, and even in Shushoto Suryoyo, as I remember in my conversation with the teacher.                                                 

In retrospect, one might think that it was a good excuse - although performed under the gallows. After all, it was the words of the teacher himself who had formulated the text in both languages. But a monk who devotes his life to spiritual activity should continue to interfere in political disputes within our collective. Above all, he should not continue to violate the Assyrian identity by falsifying his ancestral heritage which has sat so deep imprint at the civilization of the world.

Ten years ago, he also wrote a new book for elementary teaching of grammar at the monastery of Mor Gabriel in Turabdin. It's called “Skulastiqoyo - Turos mamlo b-leshono suryoyo l-mashqlo qadmoyo da-shnat 2008-2009”. Even here he sneaks the propaganda for the name Aram and Arameans in several places (p. 149/157).

In the future, this monk very well may be ordained as bishop of Turabdin, because he is considered as one of the most educated monks within the Syrian Orthodox Church. It is probably a deliberate move by him and his anti-Assyrian buddies in the Aramaic movement that he chose to settle in such a lonely monastery on a mountain top, instead of life in the big city of Damascus or in Europe. Whatever, he should know that we will continue to pay attention to historical revisionism and violations against the Assyrian identity.

Den tyska journalisten Susanne Güsten skriver i sin nya rapport att assyrierna har sagt farväl till återvändande till Turabdin, medan hon själv har sagt farväl till Istanbul efter 20 år och flyttat till USA. Jag har läst rapporten, som också tydligt pekar ut den kurdiska nationella rörelsen (PKK och HDP) för etnisk rensning i Turabdin. Den kritiserar även Tyskland för ointresse för sina naturaliserade medborgare.

Susanne Güsten har skrivit två rapporter på uppdrag av Sabanci universitetets avdelning Istanbul Politikalar Merkezi. I början av 2000-talet råkade hon träffa en assyrisk familj som funderade på att återvända till Turabdin. Sedan dess har hon studerat denna process ur ett journalistiskt vetenskapligt perspektiv. Hon har intervjuat många inblandade personer, organisationer och myndigheter både i Turabdin och i Tyskland. I juni förra året publicerade Güsten rapporten The Syriac Property Issue in Tur Abdin där hon särskilt pekade på statens konfiskering och kurdisk ockupation av assyrisk mark som ett hinder för återvändning av assyrier till Turabdin. Jag skrev en artikel om rapporten. Den finns att läsa här.

I sin andra rapport A Farewell to Tur Abdin, som utkom nyligen, upprepar författaren konfiskeringen av assyrisk mark som en viktig faktor bakom assyriernas tveksamhet att återvända till Turabdin permanent. Hon presenterar också färska exempel från olika assyriska byar där kurder gör förnyade anspråk på assyrisk mark, t ex Zaz, Dayro du Slibo, Bsorino och Deir Hadad (Mor Aho) i Arnas.

Kurdiska nationella rörelsen

Den kurdiska nationella rörelsen, ledd av PKK, har länge velat förmedla bilden av sig själv som beskyddare av assyrier och andra minoriteter. Men PKK har nu gjort sig skyldiga till det mest flagranta övergreppet mot assyrisk egendom. I byn Harabemeshka på Izloberget har PKK konfiskerat ett stort landområde och byggt en så kallad krigskyrkogård med en park och tillhörande festlokal där kurder har börjat fira Newroz. Lokala assyrier vågar inte kritisera PKK offentligt, men misstänker att PKK avsiktligt vill dra in assyrierna i kriget och knyta dem till sig. Turkisk militär har bombat kyrkogårdsparken från luften vid ett par tillfällen, men PKK bygger hela tiden en ännu större anläggning. De sju assyriska byarna i denna bergsplatå är det sista området i Turkiet där det bara finns assyrier. De flesta är bosatta i olika EU-länder och tillbringar sommarhalvåret i det fina klimatet. En handfull har återvänt permanent. Dessa människor har investerat sina besparingar på att bygga vackra stenhus, men sedan den kurdiska kyrkogårdsparken har byggts har många bommat igen sina hem. Kurder från närliggande byn M’are, som fram till folkmordet Seyfo var bebott av assyrier, har nu börjat bosätta sig i närheten av den nya kyrkogårdsparken för att kolonisera de sista resterna av assyrisk jord i Turabdin. 

Konfiskering fortsätter

Konfiskering av assyrisk mark i byar och kloster består trots domstolsprocesser. Det gäller Mor Gabriel (18 av 30 tomter), Mor Augin (300 ha), Mor Malke och Deir Hadad, för att nämna några. I fallet Mor Augin har det kurdiska HDPs ledning gjort ett halvhjärtat försök att återbörda marken till klostret. Både partiledaren Selahattin Demirtaş och Mardins borgmästare Ahmet Türk har uppmanat familjerna som ockuperar marken att lämna tillbaka den, men utan resultat. Ockupanterna är medlemmar i HDP men vägrar följa dess rekommendationer. Partiet sätter uppenbarligen deras röster högre än att ge assyrisk mark tillbaka. Susanne Güsten har tidigare även intervjuat den assyriske parlamentsledamoten för HDP, Erol Dora. Hans förklaring av konfiskeringen av assyrisk mark var; ”kurderna dödar även varandra för markens skull”.

Domstolsprocesser leder ofta inte till något konkret resultat. Endast i ett fall har staten visat muskler och gett marken tillbaka till dess assyriska ägare. Det gäller assyrier från Dayro du Slibo. De har i sju år drivit en domstolsprocess om 30 hektar mycket bördig mark med tillgång till vatten från Tigris, men den lokala kurdiska klanen hindrade hela tiden undersökningskommissionen från inspektion på plats genom att hota medlemmarna till livet. Till slut ingrep en inflytelserik affärsman med ursprung i staden Sawro och såg till att ansvariga myndigheter i Ankara beordrade militär eskort åt domstolsjuryn som inspekterade den ockuperade marken. Efter det fick assyrierna officiellt tillbaka sin mark, men om de också vågar bruka den återstår att se.

Premiärminister Ecevits ”inbjudan”

I början av 2000-talet hade dåvarande premiärministern i Turkiet Bülent Ecevit skrivit ett dekret att myndigheterna skulle underlätta för medborgare med assyriskt ursprung att återvända från utlandet. Ecevit hade fått rapporter som sade att assyrierna kände sig diskriminerade. Och detta riskerade att dra Turkiet in i processer i Europadomstolen, befarade Ecevit. Detta luddiga dekret tolkades av den assyriska diasporan som en inbjudan och många hoppades att få återvända permanent. Själv besökte jag min hemby Anhel hösten 2001, bara några månader efter Ecevits dekret, och kunde konstatera att det rådde en relativ säkerhet i området. Det var också då som lantmäteriet hade börjat registreringen av marken i Turabdin med min hemby som första anhalt. Jag skrev då artikeln Hoppet har återvänt till Turabdin. Min artikel var en reaktion på min tidigare beskrivning av Turabdin 1994 i en artikel med rubriken ”Turabdin har gett upp hoppet”. I mitten av 1990-talet pågick ett intensivt inbördeskrig mellan PKK-gerillan och turkisk militär, där assyrier hamnade i kläm. Assyriska ledare mördades på öppen gata, andra packade sina resväskor och flydde till utlandet.

I början av 2000-talet hade lugnet återkommit och Turkiet hade nyss antagits som kandidatland till EU-medlemskap. EU gav bidrag till uppbyggnaden av infrastrukturen och för landregistrering. Assyrierna såg en ljusglimt att åter igen knyta kontakt med sina rötter i Turabdin. Det blåste hoppfulla vindar. Och det var i den andan jag hade beskrivit tillvaron i Turabdin. Men turkiska ambassaden i Stockholm kopierade min artikel och skickade ett exemplar till alla 360 ledamöter i svenska riksdagen, tillsammans med en flaska vin, för att visa att det hade skett en förbättring. Nåväl, min avsikt med artikeln var inte att göra PR för någon, men jag fick väl bjuda på det.

Återvändandet kom av sig

Det var i denna tidsanda som Susanne Güsten kom in i processen och började intressera sig för Turabdin. För ett år sedan presenterade hon i sin rapport förslag på åtgärder som staten kunde vidta för att assyriernas återvändande skulle underlättas. Hon föreslog också samarbete med tyska myndigheter för att Turkiet skulle lära sig hur tyskarna återlämnade konfiskerad mark till de rätta ägarna. Detta ledde till några möten mellan turkar och tyskar. Men kort därefter, efter valet i juni 2015, startade president Erdoğan ett nytt krig med PKK, som svarade med samma medel. Kontakten med tyskarna lades på is. Flera kurdiska städer runtomkring Turabdin har på senare tid bokstavligen smulats sönder av militären, dock inte Midyat. Men attacker har skett mot polis och militärposteringar i Midyats muslimska stadsdel Estel (juni 2016) och i assyriska byar som Hah (maj 2016), där ett tiotal assyrier skadades. Som en ödets ironi flydde Daniel Çepe från Nsibin i mars när staden utsattes för ett sällan skådat bombardemang. Han tog familjen till hembyn Hah, men Daniel skadades vid attentatet mot militärposteringen i byn. Han är den siste assyriern som numera bor i Nsibin som guide i den anrika kyrkan Mor Yakub av Nsibin – världens äldsta universitet, byggt år 325. 

Nu konstaterar Susanne Güsten bittert att assyrierna har tappat allt hopp om att återvända permanent till sitt hemland och att kriget också har skrämt bort assyriska besökare, däribland ungdomar födda och uppväxta i diasporan som gärna ville knyta band till sina föräldrars uppväxtmiljö. Till och med den handfull assyriska ungdomar i Kafro som följde med sina föräldrar för tio år sedan har nu återvänt till Tyskland och Schweiz. Två av dem tog för några år sedan lärarexamen men fick ingen anställning eftersom de inte längre är turkiska medborgare. 

Tysklands ointresse 

Güsten kritiserar även tyska myndigheter för ointresse att uppmuntra sina naturaliserade medborgare att återvända hem, om de så vill. Tyskland accepterar inte dubbla medborgarskap. Därför fråntas assyrier som återgår till sitt turkiska medborgarskap sitt tyska medborgarskap. De flesta assyrier som har återvänt permanent har behållit sitt tyska pass som en öppen dörr mot tryggheten. Någon enstaka har valt det turkiska men ångrar det bittert. Nu kan han inte ens besöka sin familj och släkt i Tyskland eftersom det är svårt att få visum. Han har också fråntagits den säkerhet som det tyska medborgarskapet erbjuder när Turabdin alltmer blir en osäker plats att leva i för assyrier och andra icke-muslimer. Güsten citerar den turkiske professorn Taner Akçam i USA som 2013 skrev om svårigheterna för icke-muslimer i Turkiet. Han menade att det råder samma mentalitet idag bland både turkar och kurder som på den osmanska tiden, då man sade att muslimer är Millet-i Hakime (det härskande folket). Islamiseringen av det turkiska samhället är idag större än för bara ett decennium sedan.

När det gäller Tysklands ointresse, menar rapportförfattaren att landet kunde ha hjälpt återvändarna med ekonomiskt bistånd och startat en tysk-turkisk skola i Turabdin för deras barn och ungdomar för en smidigare integration. Barnen i Kafro kommer ju från en miljö där de varken talar turkiska eller kurdiska och har då slussats in i det turkiska skolsystemet genom att pendla till den kurdiska byn Daline eller till Midyat. När dessa ungdomar kom upp i övre tonåren återvände de flesta till Tyskland och Schweiz. De såg ingen meningsfull framtid i Turabdin. Dessa förhållanden har lett till att återvändandet har stannat av.

Turabdin kurdifieras

Susanne Güsten citerar assyriska aktivister som säger att kurdernas ockupation och förstörelse av gamla assyriska kyrkor och kloster är ett led i kurdifieringen av Turabdin. Syftet är att sopa rent alla spår av tidigare kulturer i strävan efter att bilda ett ”Kurdistan”. Hon citerar också assyriern Robert Tutuş som återvände till Azakh (Idil) från Tyskland, för att förvalta sin familjs egendom. Hans pappa var en förmögen person och borgmästare i Azakh när han 1994 sköts ihjäl på öppen gata utanför sitt hem. Robert var en av de första assyrierna att återvända i början av 2000-talet. Han restaurerade familjens hus, investerade i byggbranschen och bildade en assyrisk kulturförening. Men förra året var han tvungen att lämna Turabdin för gott efter att PKK utövade utpressning mot honom och krävde femsiffriga belopp. När han vägrade betala utsattes hans hus för attentat vid upprepade tillfällen och till slut bombade PKK sönder det. Han intervjuades av Susanne Güsten kvällen innan han skulle lämna Turabdin och sade: “This land was our home, but we cannot live here anymore,” he told the author on the eve of his departure. “It is over. ”Detta land var vårt hem, men vi kan inte längre leva här. Det är slut”. 

Imagine if a professor of Semitic languages at a European university comes to the country’s Parliament to give a lecture to the Christian Democrats on minorities in northern Iraq. When he speaks of the Kurds, he says "Kurdistan", but when it comes to Assyria he calls it "Atra". How many MPs would understand the word Atra? A similar case has actually occurred in Holland. Our Assyrian leaders and activists must therefore refrain from rewriting the original toponym of their national homeland.

I have often noticed that many Assyrian leaders and activists from Iraqi Assyria nowadays fail to call their occupied country by its real name. Instead, they use alternative terms, which Orwell would criticise as 'political language', like Atra or Beth-Nahren. Likewise, they name the Assyrian people as Bnay Amman (members of our people), Bnay umtan (members of our nation) or Amma diyyan (our people).

Even Assyrian organisations in the Diaspora are using words such as The Homeland in their associations' activities. Recently I read such an advertisement for an Assyrian local association in the United States and wrote to the member who shared it on social media. She agreed with me that it is inappropriate to use the vague term "Assyrians in the homeland", but told me that there are those who insist on avoiding terms such as "A Walk for Assyria" in order not to offend members belonging to churches other than the Assyrian church of the East.

The phenomenon of rewriting Assyria has also reached European Orientalists and experts. Mrs. Attiya Gamri, a former Dutch MP, recently brought one such example to my attention: a few years ago, Herman Teule, professor of Semitic languages, was invited to the Parliament in The Hague to lecture for the party Christen Unie on the situation of the minorities in northern Iraq. He mentioned several times the word "Kurdistan" but when it came to Assyria, he just said "Atra". Mrs. Gamri kindly asked him why he used an expression that no one in the congregation understood. He said that the Assyrians he had met in Iraq used to say “Atra”. So he assumed that the land which they described was called just Atra.

Those who use these rewritings about their ethnic identity prefer to be politically correct in the ongoing name conflict and the divisions between Assyrians of different church affiliations. But the gist of such reasoning is that the Assyrian patriots, who value their ethnic Assyrian identity and nomenclature above their church affiliation, thus are bowing to the misconception that the name Ashuri (Assyrian) applies only to people from the Assyrian Church of the East. This propaganda has been touted by the Syrian Orthodox and Chaldean church leaders since the 1930s, after the Simele massacre, and still creates frictions within the Assyrian community.

In order to reach a political consensus Assyrian organisations from time to time have tried to find a solution to the name issue by merging different names. After World War I, the term Ashur-Chaldo came in use when the Peace Conference would determine the future of the remnants of the Ottoman Empire. The Assyrians demanded an independent Assyria and submitted a map under the name "La Nation Assyro-Chaldéenne". It failed because the great powers were not interested and the Assyrian delegations were internally divided.

After Saddam's fall in 2003, Assyrian political organisations and churches gathered to a meeting in Baghdad, organised by the Assyrian Democratic Movement (Zowaa). The meeting adopted the double name Chaldo-Ashur to be written into the new Iraqi constitution for the people "who spoke Syriac" (in Arabic: al-nateqin bi al-Lugha al-Suryaniyya). Shortly thereafter the unity was broken when the newly appointed Chaldean Patriarch Mar Emmanuel Delli refused to accept the compound term, which included Ashuri, to apply to his denomination. As a reaction, the East Assyrian bishop in Iraq Mar Giwargis Sliwa (now the Patriarch of the AssyrianChurch of the East) wrote a letter to the Constitution Committee and declared that he accepts nothing but Ashuri. The new constitution was adopted in 2005 where the Assyrians are classified as Assyrians and Chaldeans, i.e two different people, who speak Syriac. In February2016 the Syrian Orthodox Patriarch Mar Afrem II Karim, was on a visit to Baghdad. He met with the speaker of the Parliament and expressed the wish that the Syrian Orthodox too should be included in the Iraqi constitution, written as Suryani in par with Assyrian and Chaldeans. If this occurs, the Assyrian people will be constitutional classified under their denominational churches and affiliations.

This is what the Kurdish president Massoud Barzani aspires for. Ten years ago he brought Sarkis Aghajan, an Assyrian member of the KDP – a party founded by Massoud's father Mustafa Barzani, to play a central role. Aghajan was presented as a counterweight to well-known Assyrian leaders who had been elected to the political assemblies through legitimate and genuine Assyrian voters. Barzani has a great interest in Assyrian matters because he is occupying their country and would like to assimilate them into a manufactured Kurdistani identity, where they are eventually reduced to mere Kurdish Christians. Therefore, he went into the game to gain a greater grasp of Assyrian politics. He made sure Aghajan was honoured with medals by all Assyrian Patriarchs. Even the Pope and other Christian leaders gave Aghajan medals.

In 2006, Aghajan gathered overall Assyrian organisations to a meeting in Arbil where a new party alliance were formed. They also adopted a new name by merging the triple designation ChaldeanSyriacAssyrian. These three names represent the three largest Assyrian churches with same names in Iraq, ranked by size. TV channels, some funded by Barazani, which had spread widely among the Assyrians were paid to market the new triple designation. Since then the politically correct Assyrian representatives are using this combined name even outside of the context of Iraq.

 The triple name is thus fully inline with Barzani's desire to present the Assyrians as "Christian citizens of Kurdistan" and by extension "Christian Kurds". From his point of view, it is nonetheless an understandable tactic, but from the Assyrian organisations’ side it is a sign of weakness against the de facto power. For a few years, Zowaa and ADO admittedly remained faithful to the compound Chaldo-Ashur term, but then yielded to the triple name, on the grounds that they do not want to stand in the way of Assyrian unity. However, we have not seen any noteworthy unity developing from this yet.

The development of the name issue, however, has taken a new wrong turn when some Assyrian leaders are solely using the term "Christians" when they want to avoid their people's genuine ethnic term. However, the term "Christian" faces criticism by many Assyrian patriots who see their ethnicity eroding and fear that it promotes Barzani's assimilation policy. The Assyrians are proud of their Christianity, but they are not just Christians. They have national and territorial rights in their own country to defend. 

Whatever the reasons are for the renaming of Assyriaand Assyrians, the Assyrian National movement must speak out and call their occupied country by its real name. When, for example, some Swedish-Assyrian politicians use the name Bethnahrin in their speeches in Swedish, it is equally incomprehensible to the Swedish audience just as when the Dutch parliamentarians' confusion the term 'Atra'. We must not be ashamed in saying: we certainly do not have a recognised Assyrian state, but own a historic area that is occupied, named Assyria. 

The astute reader will may criticise our argument, by saying: but the pioneers of our Assyrian national movement both wrote and sang about Bethnahrin (Mesopotamia). It is true, that is what we also have done for decades. But the conditions for using the indigenous name Bethnahrin have changed, now even the Kurdish occupiers of 'Bethnahrin' are claiming Mesopotamia, as their own; both as a geographical area and a toponym. Our pioneers wanted to use the neutral name Bethnahrin to unify a nation split by sectarian schisms, at a time when the Assyrians still populated the Assyrian heartland in upper Mesopotamia. But now the indigenous Assyrians are on the edge of extinction from their homeland. Therefore it is more important to mark our ethnicity by our own country Assyria. It automatically includes the national rights of such an ethnic group. If we as Assyrians accept to be solely called "Christians", these rights will not be obvious under international law. In such a case, we may accept the fact that the state where Assyrians are living guarantees us nothing but civil rights -at best.

I en hyllning till två stora städer som låg varmt om hans hjärta, skrev den assyriske nationalikonen Naum Faiq följande dikt om Nineve och New York. Den är hämtad ut Faiqs tidskrift Bethnahrin och skrevs några år före hans död den 5 februari1930. Som bekant hedrar assyriska organisationer Naum Faiqs minne varje år i början av februari. Vid Naum Faiq-dagen 2004 i Assyriska föreningen i Stockholm framförde min son Nemrud, som då var 12 år, ett utdrag ur nämnda dikt i dess assyriska original. Nedan följer dikten i min översättning:

Jag har stött på två underbara städer i världen

Jag saknar ord för att beskriva deras storhet

Den ena ligger i öster mittemellan floderna

Den andra i väster, är dyrbarheternas moder

Den ena omges av Mesopotamiens land

Den andra omges av Hudson floden

Den ena är ett underverk byggt på torra land

Den andra ligger i havet med enastående förorter

Bägge systerstäder äger skönhet och ära

Av deras kunskap släcker hela världen sin törst

Om du vill veta deras namn;

Nineve och New York – hyllade för sin skönhet

Nineve är assyriernas stora stad

New York är amerikanernas berömda stad

Båda välkända och ärorika städer i världen

Och utstrålar vördnadsväckande storhet   

Assyrierna prydde Nineve med ingenjörskonst

Amerikanerna byggde New York med organisationskonst

Nineve huvudstad för assyriernas städer

New York bruden bland amerikanernas städer

Nineve har gett världen en mångfald av kunskap

New York har uppbringat vetenskapsmän och konstnärer

Båda städer i sin framgång välansedda

Berikade med vetenskap och kunskap i alla former

Låt oss då beskriva skönheten hos var och en

Låt oss utrycka deras respektive ärofullhet

Nineve har tecknat ner skriften åt Assyrien

Och åt mänskligheten berett kunskapens väg

Ingenjörskonsten och läkekonsten

är Nineves gåva som upplyst mänskligheten

Hon har uppfunnit astrologi och stjärnskådning

Ur hennes källa har världen fått civilisationen

Hon var först med att bygga praktfulla städer och fästningar

Med sinne för organisation och administration

Med sinne för militära strategier, handel och jordbruk

Allt detta utvecklades framgångsrikt i denna stad

Välordnade gator, esplanader och lagsamlingar

Och lagar för välfungerande administration

Folkets styre, nationens administration och fosterlandets kärlek

Från henne har allt detta spridits till andra nationer

Grekland, Indien, Fenicien, Etiopien och Egypten

De besökte flitigt Nineve av Mesopotamien

De tog del av dess outsinliga skattkammare

De kom in som fattiga och lämnade henne som rika

I Nineve restes höga byggnader och zikkurat

Otroliga tempelbyggen, paradgator och parker

Nineve - staden som ligger i Mesopotamiens land

Känd bland huvudstäder och full av underverk

Mesopotamien - välsignat och bördigt land

Det är hon som är assyriernas hemland och nation

Det var platsen för vår anfader Adams paradis

Av dess jord skapade Herren honom till sin avbild

Abraham som blev anfader åt hebréernas släkte

Han var en av assyriernas söner

Hans ursprungsland var kaldéernas Ur

Och hans far Tarah, araméernas hövding

I detta land uppdagades Nemrud den hjältemodige

och flera stora kungar på slagfältet

Under Nemruds dagar sköt Babels torn i höjden

Herren nedsteg och splittrade människornas språk

Efter honom kungarna i Babylon och Nineve

Deras avkomma uppnådde stora framgångar;

Teglathplassar, Shalmanassar, Sardanapal

Asarhaddon, Ashurbanibal och Sharkino som är Sargon

Och Sanharib, vars ärorika namn nedtecknats i den heliga skriften.

Naum Faiq

New Jersey 1926-27

Döden ryckte hastigt bort författaren och översättaren Lennart Warring. Han har visserligen bidragit till att öka insikten om assyrisk litteraturhistoria och dess betydelse för civilisationens utveckling. Men han hade ännu fler intressanta projekt i sikte, däribland en djupanalys om assyrisk filosofis påverkan på grekiska klassiker som Platon.

LennartWarringavled i ett sjukhem i Norsborg söndagen den 16 november 2014 i sviterna av en mycket sällsynt sjukdom som kallas Churg-Strauss syndrom, som drabbar ungefär en på miljonen. Sjukdomen innebar att han var överkänslig och allergisk mot vissa födoämnen och hade astma. Det tog flera år för läkarna att ställa rätt diagnos. Men när det väl var gjort fick han behandling och kunde leva ett mer normalt liv i sin enkla lägenhet i Tullinge.

Under den gångna sommaren blev han dock akut sjuk och behövde behandling. Efter en kort vistelse på sjukhus skulle han vårdas hemma. Men av någon anledning fick han fel dos kortison. Det ledde till att han blev förlamad och sängbunden. Hans goda vän Taina Kantola försökte hjälpa honom att komma till ett vårdhem, eftersom hemtjänstens insatser inte längre täckte hans vårdbehov. Men Botkyrka kommun avvisade ansökan. Till slut uppmärksammades saken i tidningen Aftonbladet i oktober och då ändrade sig kommunen. Men skadan var redan skedd. Några veckor senare var Lennart så svag och mager att han tynade bort förtvivlad och deprimerad. Han lämnar en syster och många nära vänner i sorg och saknad.

Lennart var en oerhört begåvad och bildad man med en Filosofie licentiatexamen i Filmvetenskap. Han skrev sin licentiatavhandling Hotet från Ovan om Science fiction i film. Han var intresserad av Jungiansk filosofi och var studierektor på Institutet för analytisk psykologi i Stockholm 1995-96. Numera är institutet nedlagt. Lennart hade också läst idéhistoria och sociologi och var välbevandrad i forntida kulturer, myter, vetenskapshistoria och litterära källskrifter. Assyrisk och mesopotamisk litteratur låg särskilt varmt om hjärtat hos honom. Han lärde sig till exempel sumeriska för att kunna översätta den mångtusenåriga poesin om kärleksgudinnan Inanna, som senare kom att heta Ishtar hos assyrierna.

Jag lärde känna Lennart första gången när jag bevakade en litteraturafton i Hallunda Folkets hus 2001 då nyöversättningen av Gilgamesh-eposet skulle presenteras. Jag spelade in hela evenemanget för Sveriges radios assyriska sändningar. Lennart Warring och Taina Kantola hade nyligen översatt assyriologiprofessorn Simo Parpolas version av världens äldsta skrivna epos från akkadisk-assyriska. Boken kom ut på Natur och Kultur 2001 och utsågs av Kulturrådet till att ingå i kategorin Alla tiders klassiker.

Därefter bildades ett sällskap som fick namnet Gilgamesh-sällskapet. En av medlemmarna var Fehmi Barkarmo som har varit en nära vän åt författarparet och drivande i Gilgamesh-sällskapet. Sällskapet har aktivt spridit kunskap om den mesopotamiska kulturen och dess insatser för eftervärlden. Författarna blev inbjudna till föredrag och litteraturevenemang på bibliotek och skolor. De fascinerade åhörarna med intressanta berättelser om forna hjältar som Gilgamesh, som sökte meningen med livet och till slut fann hemligheten bakom skapelsen. Efter Lennarts död skrev kollegan Taina så här om Lennarts förhållande till Gilgamesh:

När Lennart var i form gillade han att gå omkring och fundera på gåtor. Gåtornas gåta var Gilgamesh-eposet. "Han skådade hemligheten, uppenbarade det dolda... Han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden. Leta efter kopparkistan med lertavlan, öppna bronslåset, öppna locket till hemligheten! Läs berättelsen om den man, Gilgamesh, som gick igenom alla lidanden." Så börjar Gilgamesh-eposet. Och även Lennart gick igenom ofattbara lidanden, och även han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden.

Hösten 2011 kom Lennart och Tainas nästa bok Inanna – Skymningens drottning på bokförlaget Atlantis. Boken är översatt från det sumeriska originalet. Också den utsågs till Alla tiders klassiker.

Sedan kom nästa projekt att handla om en bok med titeln Assurs folk. Fehmi Barkarmo och jag har under de senaste två åren varit referenspersoner och tagit del av varje kapitel som höll på att skrivas färdigt. Boken är en sammanfattning av forntida assyrisk litteratur, vetenskap, filosofi och religion som resulterat i kristendomens gryning och som lade grunden för det västerländska kulturarvet via Grekland. Författarna själva beskrev innehållet så här i en presentation för förlaget:

”Boken kommer att inkludera samhällsformer, kultur, ekonomi, vetenskap, religion, filosofi och litteraturhistoria. Vi kommer att lyfta fram historiska perioder, händelser, vetenskapliga och kulturella insatser som idag är okända för många. Boken ska skildra den etniska och kulturella kontinuiteten hos det assyriska folket genom historiens förlopp. För att få ett så stort faktaunderlag som möjligt kommer vi inte bara använda skriftliga källor utan även intervjua assyrier som besitter olika former av specialkunskaper. Vår avsikt är att skildra saker som assyrier själva anser vara av särskild stor vikt.”

Fehmi Barkarmo har också ordnat med sponsorer för projektet som blev klart under våren 2014. Boken var planerad att ges ut av bokförlaget Atlantis under hösten samma år, men Atlantis backade plötsligt ur samarbetet med hänvisning till ekonomiska problem. Författarna presenterade projektet för en f d medarbetare på Atlantis, som gick över till Natur och Kultur. Han föreslog en uppdelning av materialet i två böcker, men mitt i dessa förhandlingar insjuknade Lennart och kunde aldrig mer återhämta sig. Nu lovar Taina att hon ska se till att göra klart arbetet som krävs och att hon också ska skriva en kortare version av Assurs folk. Sponsorerna kommer att få utförlig information när projektet har fått sin nya form, hälsar Fehmi Barkarmo.

Ett vanligt misstag som nutida författare gör är att tolka forntiden med dagens ögon. Ett exempel var när det unga språkgeniet Ola Wikander skrev en märklig kommentar om Gilgameshs relation till vännen Enkido. I en av sina böcker, jag tror att det var I döda språks sällskap, insinuerade Wikander att vänskapen mellan Gilgamesh och Enkido kan ha varit mer än bara vänskap, att döma av den tolfte tavlan i eposet. När jag läste det vände jag mig till Lennart Warring, som var expert på Gilgamesh-eposet och fornassyrisk litteratur, och frågade om det kan ligga någon sanning i Wikanders påstående. Han avfärdade det med bestämdhet och sade: ”Det förekommer ingen homosexualitet i assyrisk litteratur. Det betyder inte att det inte förekom homosexualitet bland assyrierna, men till skillnad från grekisk litteratur finns det över huvud taget inte omnämnt i assyrisk litteratur. Det är en främmande tolkning som den unge Wikander gör”.

- Åt dem som inte accepterar sin kurdiskhet kommer vi att säga; gå till araberna!

Etnisk rensning av assyrierna och tanken på att assimilera dem som kristna medborgare i ett framtida ”Kurdistan” verkar vara planerat sedan den kurdiska revolutionen i Irak startade i början av 1960-talet. Här är ett unikt vittnesmål från en tidigare livvakt till pappa Barzani från 1967, ur min kommande bok i kapitlet Kurdifieringen av Assyrien.

Massouds Barzanis pappa, Mulla Mustafa Barzani, inledde sitt uppror mot centralregeringen i Bagdad 1961 och en del assyriska ledare i Irak ställde sig aktivt på kurdernas sida. Assyrierna hade ställts inför samma dilemma som deras bröder i Turabdin gjorde senare på 1990-talet; att ställa sig på PKK:s sida eller på den turkiska regeringens. I Turabdin valde assyrierna att vara neutrala men drabbades likväl av både mord och fördrivning. Idag bor det inte mer än ett par tusen assyrier kvar i Turabdin. I norra Irak var somliga assyrier övertygade om att kurderna bedrev en rättfärdig kamp och ville vara en del av den, medan andra ville ha kurdiskt beskydd av sina familjer och byar. Resultatet blev dock inte så mycket bättre än i Turabdin. Assyrier på ledande poster inom KDP har ofta eliminerats, t ex Arbils guvernör Franso Toma Hariri[1], medan många assyrier har flyttat till Iraks storstäder eller utomlands för att finna ett tryggare liv. Kurdiska familjer övertog de byar som assyrierna lämnade.

1992 beslöt det nybildade kurdiska parlamentet att all ockuperad mark skulle återlämnas till de assyriska ägarna. Men beslutet har inte genomförts i praktiken. Den assyriske ledamoten Francis Yousif Shabo krävde 1993 att beslutet skulle omsättas i praktiken, men mördades kort därefter. Utredningen av mordet förhalades under lång tid. I ett klipp på YouTube berättar Yonadam Kanna, dåvarande bostadsminister i KRG, omständigheterna kring mordet. Han tillägger också att han ställde frågan till Massoud Barzani varför det inte hände något i utredningen. Han fick till svar av en rådgivare att alla papper i ärendet hade förstörts i en brand i Arbil.

Barzaniklanen, som sägs ha varit kristna[2] assyrier en gång i tiden, har använt assyrierna som ett verktyg i sin kamp mot Bagdad. Men när kampen så småningom skulle bära frukt verkar klanens avsikt ha varit att ställa assyrierna inför valet att se sig som kristna medborgare eller försvinna iväg. Här är ett unikt vittnesmål från en tidigare livvakt[3] åt pappa Barzani som sedan hoppade av KDP. Enligt denne lär Mustafa Barzani ha klargjort sina avsikter angående assyriernas framtid i det framtida ”Kurdistan” genom att använda etnisk rensning eller fördrivning. Detta skulle ha skett vid ett möte med kurdiska klanledare 1967 i hans vinterbostad i byn Delman i Ravanduz. Så här gick mötet till, enligt livvaktens berättelse:

De kurdiska klanledarna från olika distrikt i norra Irak hade samlats hemma hos revolutionsledaren Mustafa Barzani för att uttrycka sin lojalitet. Han kom som vanligt något försenad till mötet, då alla reste sig i givakt och ställde sig i kö för att kyssa hans hand. Han mönstrade dem var och en med en hård blick och sade sedan att han visste att de skulle hitta hem efter att ha ”sålt sig till fienden”. Alla instämde och bad om förlåtelse, samtidigt som de lovade visa fullständig lojalitet åt sin ledare i fortsättningen. Barzani godtog deras ursäkt och mötet kunde börja.

Klanledarna räknade upp var sin styrka av stridande män som stod till förfogande. Därefter bad Barzani sin livvakt att hämta en väska full med pengar som han delade ut till klanledarna genom att säga; ”Detta är mitt vapen för att köpa lojaliteten hos den som inte tror på vårt folks rättmätiga sak”. Barzanis närmaste man Ismail Tellani, som satt intill honom, förklarade att ledaren inte menade att köpa de närvarandes lojalitet, utan ville upplysa om hur långt den kurdiska revolutionen hade kommit. Han tillade; ”Vår ledare har fått till och med Amerika på knä. Därför har våra möjligheter ökat som en porlande vattenkälla”.

Klanledarna bedyrade återigen sin lojalitet medan en av dem, Fattah al-Hirki, beklagade sig över att de stora framstegen i ”Kurdistan skulle delas med de gudlösa (gavur) kristna assyrierna”. Han fortsatte; ”Alla är vi medvetna om vilken anrik historia de har. Det finns ingen bland oss som inte känner till att Nineve är deras historiska hemvist…” Men Mustafa Barzani avbröt genast med följande ord:

”Efter att vår revolution fullbordas, blir mitt första mål att splittra de assyrier som lever i vårt land och fjärma dem från varandra. Jag kommer att sprida ut dem över olika byar med minst 100 kilometers avstånd emellan. På så sätt kommer jag att kapa banden mellan dem. En annan åtgärd kommer att bli förbud för dem att köpa mark. Med tiden kommer även så kallade historiska dokument att försvinna. Men för tillfället måste jag följa samma policy som engelsmännen gjorde en gång i tiden. För närvarande är vår revolution i stort behov av deras stridskraft. När det gäller den postrevolutionära författningen, kommer den att ligga i våra händer och alla som kallar sig ’kurder’ kommer att få en plats i Kurdistan. Åt dem som inte accepterar sin kurdiskhet kommer vi att säga; Gå till araberna!”.

Därefter förklarade sig en del klanledare redo att omedelbart sätta igång med att driva ut assyrierna. Tawfiq al-Barwari sade att han kunde få bort assyrierna från Barwari på mindre än 24 timmar. Mustafa Barzani svarade: ”Herr Tawfiq, du är ansvarig för ditt distrikt. Du kan långsamt sätta igång med arbetet”. Ali Halo sade: ”Jag kommer också att sätta igång detsamma i distriktet Sindi och Zakho”. Pashdar Agha tog till orda och sade: ”Ärade ledare! Jag säger så här. Om det finns ett uns av hederligt blod i våra ådror, måste vi förinta assyrierna. Ni vet mycket väl att misslyckandet för Shejk Mahmuds och el-Hafez’ revolution i Barzan berodde på assyrierna. Därför måste assyrierna antingen lämna Kurdistan eller knäböja för Kurdistan”.

Mustafa Barzani svarade att han noterade att alla var överens men att man måste vänta till efter revolutionen med att vidta åtgärder i större skala. Assyrierna behövdes under tiden. Däremot skulle han redan nu skicka order till Peshmerga-gerillan i distriktet Behdinan att attackera assyrierna i området och tvinga dem på flykt. Men plötsligt insåg Barzani att han kanske hade försagt sig (med tanke på att livvakten hade assyrisk mor) och bytte genast samtalsämne genom att låta kalla på sin assyriske livläkare Oro (Orahem). Livvakten som hade sökt Dr Oro kom tillbaka med beskedet att han inte var på sitt rum, utan satt hos den assyriske skräddaren Isa Rihane i dennes ateljé. Mötet avslutades. Detta var en kall vinterdag i Barzanis bostad, avslutar den före detta livvakten sin berättelse.

Den assyriske akademikern Nineb Lamassu, doktorand vid Cambridge University, skrev i maj 2006 ett öppet brev till den kurdiske revisionisten Diayako Xarib som svar på dennes artikel Is there an Assyrian cause in Iraqi Kurdistan?[4]  Lamassu påtalade i sitt svar, som han kallade Fallacy of a Kurdish Intellectual (En kurdisk intellektuells villfarelse), bland annat det svek som ledande assyrier upplevde från Barzani-klanens sida, trots att de hade stridit sida vid sida. En sådan assyrier var fader Paulus Bidaro - en assyrisk präst från den kaldeiska kyrkan - som hade anslutit sig till Mulla Mustafa Barzanis styrkor tillsammans med många assyrier. Men han lämnade den kurdiska rörelsen efter att ha frågat Mustafa Barzani: "Vad händer nu med rättigheterna för mitt assyriska folk?”

Mustafa Barzani svarade: "Vi har burit vår Burnu (gevär) på axlarna. Ni kan väl börja göra detsamma". Det sägs att fader Bidaro omedelbart bad om Barzanis hand. När han sträckte sin hand skakade fader Bidaro den och sa: "Vänligen acceptera mina kondoleanser, för du har just likviderat den kurdiska frihetsrörelsen. Varje nation som inte erkänner rättigheterna för en annan förtryckt nation är inte värdig sin frihet”.

 Lamassu fortsätter sitt bemötande av Xarib: ”Ditt påstående att övertramp mot mitt assyriska folk i norra Irak inte är för att de är assyrier är absurt. Hur kommer det sig då att Francis Yousif Shabo, en assyrisk representant i den regionala regeringen (KRG, red a), mördades kort efter att han i parlamentet hade krävt att de assyriska byar som var ockuperade av kurderna skulle återlämnas till sina rättmätiga ägare? Och det är ingen hemlighet vilka som beställt mordet och deras hierarkiska ställning vid makten”. Lamassu syftar förstås på Barzani-klanen.

 

Den ökände anti-assyriern Assad Sauma Assad försöker i sin bok om patriark Afrem Barsom från 2007, släta över patriarkens pro-assyriska uttalanden från 1920-talet. Han påstår att Barsoms historiska kunskaper inte hade mognat förrän han blev 60 år. Först då skulle han ha insett att namnet assyrier var felaktigt och ångrat sig. Detsamma gäller biskop Yuhanon Dolabani och Naum Faiq, hävdar Assad. Därmed omyndigförklarar Assad dessa personligheter och förolämpar dem. Här publicerar vi också ett unikt dokument som än en gång styrker Afrem Barsoms assyriska patriotism när han var biskop.

Om patriark Barsom hade varit i livet skulle han med all säkerhet inte ha några invändningar mot Assads historierevisionism, eftersom han själv gjorde en helomvändning efter att han blev patriark 1933. Men Dolabani förblev trogen sina ideal hela livet, trots att han förbjöds att befatta sig med assyriska nationella frågor av två patriarker – Elias Shaker och Afrem Barsom. Det är också löjeväckande när Assad, under pseudonymen ”Bar Daysan”, påstår i sin egen tidskrift Aram (1998) och Bahro Suryoyo (1999) att inte ens Naum Faiq skulle ha någonting med assyrisk nationalism att göra. Ett så uppenbart övertramp borde vara främmande för en person som vill ge sken av att vara en seriös akademiker. Assad innehar en doktorsavhandling om Bar-Hebraeus bok Awṣar roze (hemligheternas kammare) och signerar boken om patriark Barsom med ”Doktor i semitiska språk/syrologi”. Längre fram i texten synar vi hans påstående om Naum Faiq genom att gå till originalkällan.

Det nya dokumentet som vi idag presenterar här för första gången är ett brev som Elias T Palakh (sannolikt Naum Faiqs brorson) skrev till biskop Dolabani i Mardin i april 1953. Han undrade varför patriark Afrem Barsom nu hade blivit en hatare av namnet Assyrian. Det var ju han som under sitt besök i USA 1928 hade varit stolt över sitt assyriska arv, skriver Palakh och citerar också en dikt av biskop Barsom. Diktens första vers börjar med: Aḥe rḥime oromoye, genso shbiḥo d othuroye, som betyder “Mina kära arameiska bröder, av den ädla assyriska rasen”. (Hela dikten återfinns i slutet av texten).

Anledningen till brevet var att det hade blåst upp en konflikt mellan assyrierna i USA och kyrkoledningen. Några månader tidigare, i december 1952, hade patriark Afrem Barsom skrivit ett dekret till sin representant i USA, biskop Yeshu Samuel, och beordrat honom att ändra namnet Assyrian Church på de tre kyrkor som han själv hade invigt 1927-28. Assad skriver i sin bok att biskopen hade invigt dessa kyrkor och anger även exakt datum, men undviker att säga att det var under namnet Assyrian Apostolic Church. Det är hans sätt att förtiga sanningen, på samma sätt som han skriver att biskop Barsom hade ”försvarat syrianernas rättigheter” vid fredskonferensen i Paris 1919-20. Vi vet ju att biskopen använde uttrycket ”our ancient Assyrian nation” om sitt folks ursprung i sin promemoria. Men det vill Assad inte låtsas om. Ordet Syrian är ju en förkortning av Assyrian, men det vill Assad inte heller veta av. För honom är det endast beteckningen araméer som gäller.

Assad skrev sin bok om patriark Barsom 2007 när det hade gått 50 år sedan patriarken hade dött. Den har titeln Patriark Afrem Barsaum – hans liv och verk. På baksidan återger han en vers ur patriarkens dikter som börjar med ”Beth-Nahrin d oromoye, athro rġiġo d suryoye”. Dikten har 48 versrader, där ordet araméer förekommer bara två gånger. Assad plockar upp just det stycket och lägger det på omslaget till boken. Detta stycke används också flitigt på olika anti-assyriska hemsidor i samma syfte. Det har också blivit en låt som Assads bror Ninos Assad har tonsatt och som framförts av kyrkokören i Hallonbergen i Stockholm, under Ninos ledning, i ett uppträdande på Suryoyo Sat 2009.

Naum Faiq, Yuhanon Dolabani och Afrem Barsom har använt sig av både assyrier och araméer om sitt kulturarv. De gjorde ingen åtskillnad och såg alla kända benämningar inom folkgruppen som en del av den assyriska nationens rika historia. Ibland kunde de skriva olika benämningar på olika språk i samma artikel. Naum Faiq använde ibland Arami på arabiska men Athuri [Asuri] på turkiska. På kthobonoyo (också känt som klassisk syriska) kunde det stå antingen Othuroyo eller Suryoyo. Så gör han t ex i tidningen Huyodo 1921 (där även Athur-Kaldo förekommer), som han var redaktör för. Men det är viktigt att markera att de betraktade Assyrian som en politisk term och ett samlingsbegrepp för vårt folk oavsett kyrkotillhörighet. När de krävde ett territorium för sitt folk kallade de landområdet Assyria, inte Aramea. I sitt brev till de assyriska nationella föreningarna i USA den 20 april 1920, efter sitt besök i London, skriver biskop Afrem till exempel följande:

”Talarna nämnde mitt namn och vårt assyriska folks namn flera gånger.//

//Lord Curzon underströk i sina brevsvar den 12 och 17 mars, uttryckta med stor respekt, att fredskonferensen skulle ta upp den assyriska frågan mer i detalj när den tiden var inne.//

//Likaså fick jag ett brev från den franske premiärministern den 7 februari, där han fastslog att hans regering i hög grad ämnar intressera sig för det assyriska folkets sak.//

//Vi har argumenterat för våra krav, även om vi inte är kända i den europeiska pressen och hos västs politiker. Vi har dragit deras blickar till den ädla assyriska rasen”.

Det intressanta är att biskop Barsom skrev ovanstående brev på engelska och Naum Faiq eller hans krets översatte det till arabiska, enligt Bethnahrins redaktör. Annars var rabiska Afrem Barsoms första språk. Brevets engelska version publicerades också i tidskriften Izgadda, vars redaktör Joel Werda var en av de assyriska delegaterna i Paris som finns på bild tillsammans med biskop Barsom. 

Elias T Palakhs brev till Dolabani refererar till biskop Barsoms egna ord på kthobonoyo där han är stolt över sitt assyriska arv. Men enligt Assad var alltså orsaken till att Afrem Barsom och Yuhanon Dolabani såg sig som assyrier att de var okunniga om sin historia, tills de en dag mognade och insåg sitt misstag. Även Naum Faiq har, som sagt, av anti-assyriska personer som Assad gjorts till en aramé, som saknar varje anknytning till ett assyriskt arv. En debattartikel i Bahro Suryoyo nr 7 i augusti 1999 har rubriken ”Naoum Fayeq bör firas som aramé och inte som assyrier” följt av underrubriken ”Naoum Fayeq hade arameismen som nationell ideologi”. Artikeln är signerad ”Bar Daysan” och är baserad på en artikel av Naum Faiq i Huyodo 1921 på arabiska. Denna Huyodo-artikel har översatts till svenska i tidskriften Aram 1998, som Assad var utgivare för. Assad behärskar arabiska väl och får ses som den främste kandidaten bland tänkbara personer som översatt Faiqs artikel och som senare skrivit debattartikeln under signaturen Bar Daysan. Assads källa till artikeln är Murad Cheqqes minnesbok över Naum Faiq 1936 som heter Naum Faiq - Zekra wa takhlid. Jag har tidigare i min artikel Faiq stulen på sin assyriska identitet visat att Cheqqe hade förvanskat Naum Faiqs dikter och tagit bort vissa pro-assyriska stycken, sedan jag fått tillgång till ett häfte med Faiqs egen handstil där de aktuella dikterna fanns i original. Tack vare MARAs fantastiska arbete är vi inte längre beroende av sekundära källor.

Även den här gången har jag gått tillbaka till huvudkällan för både Assad och Cheqqe, nämligen tidningen Huyodos första nummer i maj 1921 i MARAs arkiv. Huyodo utgavs i New York av Assyro-Chaldean National Unity of America (på assyriska Shawtofutho umthonoyto othuroyto-kaldoyto) mellan 1921 och 1922 en gång i veckan. Efter 39 nummer lades den ner. Naum Faiq (Naom Elias Palak) var huvudredaktör, bistådd av Samuel A Jacobs. Övriga redaktionsmedarbetare var I B Moorhatch, John Ashjy, Sanharib Bali, Joseph J Durna och Henry Durna (annonsansvarig). Ansvarig utgivare var Charles S. Dartley. Första numret gav stort utrymme åt vikten av en oberoende assyrisk journalistik och har huvudrubriken ”Till Assyriens ära” följt av general Agha Petrus bild. Huyodo gavs ut på olika språk; assyriska kthobonoyo och östassyriska talspråket, turkiska med assyriska bokstäver, arabiska med arabiska bokstäver och engelska. Det som skiljde Huyodo från tidigare Bethnahrin (1916-20) var att man nu använde tryckta fonter på alla språk. Man skrev inte längre för hand.

Det som Assad stödjer sig på i detta nummer av Huyodo är en artikel på arabiska under rubriken As-soḥafa al-aramiya wa-mabadiha as-samiya (den arameiska journalistiken och dess höga principer). Artikeln är inte signerad av någon författare, men tillskrivs Naum Faiq av Assad och Cheqqe. Där säger man, helt riktigt, al-umma al-aramiya (den arameiska nationen) på flera ställen, men lite längre ner i samma artikel står det att Assyro-Chaldean National Unity of America hade skickat två delegater till Pariskonferensen ”för att försvara den assyro-kaldeiska nationen”. I förordet på kthobonoyo skriver man om valet av tidningens namn och vikten av att utveckla språket, som här kallas ”leshono othuroyo” (assyriska språket). Längre ner står det att man ger ut Huyodo även på det östassyriska talspråket ”swadaya som talas av alla assyrier (othuroye) i Persien och andra städer”.

Det som Assad och hans meningsfränder bland anti-assyrierna gör är att plocka ett löst citat där Naum Faiq nämner ordet araméer och utelämna alla de artiklar och dikter där han manar till ett uppvaknande för att befria fosterlandet Assyrien. Den mest berömda av hans dikter är ettʿir bar Othur ettʿir (Vakna, son av Assyrien!). Anti-assyriernas taktik är alltså att lyfta upp endast halva sanningen. På så sätt tror de att de kan lura sin publik. Men sanningen kommer fram förr eller senare. Det förgångna hinner ofta ikapp och avslöjar deras historierevisionism.

Assads agerande påminner om det som Bengt Knutsson, docent i semitiska språk vid Lunds universitet, gjorde 1982 när han skrev en rapport som hette Assur eller Aram (utgiven av Invandrarverket och kulturrådet). Där får han bekräftat av biskop Afram Abboudi i Södertälje att han hade sagt sig vara av assyriskt ursprung vid ett besök i Södertälje 1969. Men Knutsson gör sedan sitt yttersta för att bortförklara biskopens helomvändning som ett resultat av okunskap. Abboudi var också en lärd biskop när han höll sin berömda predikan som spelades in på band. Knutsson hävdar att det kan ursäktas eftersom Abboudi dels erkänner utan omsvep, dels inte kände till sin historia vid den tiden. Så gör bara de skribenter som har en politisk agenda.

Om vi återgår till turbulensen bland assyrierna i USA 1953, berodde den alltså på att patriark Barsom hade beslutat att de tre aktuella kyrkorna under namnet Assyrian Church i fortsättningen skulle heta Syrian Church. Biskop Yeshu Samuel hade så sent som i augusti 1952 skrivit ett brev till sin församling under namnet Assyrian Orthodox Archdiocese (Assyriska ortodoxa ärkestiftet) och sagt att han skulle ”samarbeta med varje assyrier som har kärleken till sin kyrka och sin nation i hjärtat”. Men nu hade kyrkoledningen vänt den assyriska nationella kampen ryggen och intensifierat sitt motstånd mot assyrisk nationalism. De nya arabiska staterna Irak och Syrien skulle inte retas med någon ”assyrisk separatism” enligt kyrkans sätt att se på saken. En personlig omständighet kan vara att patriark Barsoms stora familj bodde kvar i Irak. Han hade sju syskon, varav den yngste, läkaren Abdalla Barsom, hade gjort karriär i det arabiska Irak som generalsekreterare på hälsodepartementet, skriver Assad i sin bok.

Patriark Barsom började nu ta avstånd från allt som hette assyriskt och skrev 1953 en bok om kyrkans historia, där han säger att kyrkans namn alltid har varit Syrian på engelska och anger Indien som exempel. Redan 1947 hade han i ett dekret uppmanat sin församling att ta avstånd från alla nestorianer eftersom Nestorius fortfarande var bannlyst (sedan år 431 vid kyrkomötet i Efesos). Han var också i färd med att bannlysa sin nestorianske kollega på 1950-talet. Ordet assyrier var för patriark Barsom numera likställt med nestorian. Han hävdade att termen Assyrian var ett engelskt påfund för att knyta till sig nestorianerna i Hakkari och använda dem i sina imperialistiska ambitioner i Irak. Han syftade på Assyrian Levies.

Brytpunkten för Patriark Barsoms helomvändning verkar vara Simelemassakern 1933, som blev slutet för de assyriska nationella kraven på ett eget självstyre. Assyriska ledare som patriark Mar Shimun Benyamin drevs i exil från Irak samma år. Agha Petrus hade utvisats redan 1923. Dessa tillhörde östassyriernas kyrka, medan kyrkoledare som patriark Barsom eller den kaldeiske patriarken Emanuel försökte nu visa sig lojala med den nye irakiske kungen Faisal. Den brittiske konsuln R G Monypenny skrev ett brev till Storbritanniens representant i Vatikanen George Ogilvie-Forbes. Han rapporterade om situationen i Mosul efter Simelemassakern och tillade:

”Jag är vidare informerad om att den kaldeiske patriarken Emanuel och den jakobitiske biskopen Athanasius (Tuma Qassir, red a) har undertecknat ett telegram till Hans Majestät kung Faisal, där de tackar Hans Majestät och armén för att det nu råder lugn i landet. Jag förmodar att de var rädda för att vägra skriva under telegrammet, som hade lagts fram för dem av irakiska myndigheter”.

Att dessa kyrkoledare kände sig rädda efter det barbariska massmordet i Simele, var nog ingen överdrift från den brittiske konsulns sida. Det kunde också drabba deras församlingar. Men vi ska inte heller glömma att dessa två tillhörde konkurrerande systerkyrkor. Det innebär att den kaldeiske patriarken mycket väl kan ha varit tillfreds med att de ”rebelliska” nestorianska assyrierna hade fördrivits och deras kvinnor och barn mördats. Detsamma gäller den syrisk-ortodoxe biskopen Tuma Qassir, som sannolikt hade fått direktiv av patriark Afrem Barsom att visa lojalitet med den irakiska regimen. Patriarken själv var född och uppvuxen i Mosul men hade sitt residens i staden Homs i Syrien, som fortfarande var ett franskt mandat. Han hade nu börjat samarbeta med arabnationalisterna för att driva Frankrike ut ur Syrien.

När det gäller den etniska identiteten började patriark Barsom lyfta fram namnet araméer som ett alternativ till assyrier, eftersom namnet araméer inte hade någon politisk laddning i arabiska härskares ögon. Ingen rörelse eller organisation bland vårt folk hade någonsin krävt ett arameiskt territorium. Däremot hoppades biskop Barsom 1920 på ”ett fritt Assyrien efter en hundraårig dröm” i sin korrespondens från London och Paris.

Resultatet av detta ställningstagande är välkänt. Namnkonflikten bland vårt folk tilltog i styrka efter vår utvandring till västvärlden och vi lider än idag av patriark Barsoms agerande när våra barn hamnar i djupa diskussioner om vad han sade och inte sade om den ena eller andra benämningen. Situationen förvärrades efter att arabiska Baath-regimer senare utnyttjade beteckningen araméer för att så splittring bland det assyriska folket, i syfte att förgöra den assyriska nationella rörelsen. Olika regimer i Mellanöstern utnyttjar även idag anti-assyrier för att göra konflikten ännu djupare.

Assads resonemang att patriark Barsoms historiska kunskaper mognade först när han var 60 år håller inte. I sin bok skriver Assad i förordet att patriark Barsom var den mest bildade kyrkoledaren och författaren inom syrisk-ortodoxa kyrkan under de senaste 700 åren. Han sägs ha studerat historia och filosofi i tidig ålder i Zafaranklostret, Jerusalem och Paris. Assad skriver också följande om Afrem Barsoms engagemang som 21-årig munk i Zafaranklostret: ”År 1908, när syrianerna i Amed grundade föreningen Uppväckelse (Intibah, red a) blev munken Afrem Barsaum en aktiv medlem i föreningen och arbetade för att uppmuntra alla intresserade att förnya och publicera den gamla syriska kulturen. Han skrev nationalistiska sånger både på syriska och turkiska om denna förening”.

Att det var Naum Faiq och hans vänner som låg bakom grundandet av föreningen Intibah och att de gav ut en tidning med samma namn, det undviker Assad omsorgsfullt att nämna. Likaså undviker han att nämna att det handlade om assyrisk nationalism. Afrem Barsom brevväxlade också med sin gode vän Naum Faiq i tre decennier fram till dennes död 1930. Faiq bevakade fredskonferenserna på 1920-talet i sin tidning Bethnahrin, där vi hittar flera artiklar om eller brev av biskop Barsom, t ex brevet i april 1920 som omnämns här ovan, skrivet i hamnstaden Marseille när biskopen var på väg till Beirut.

Afrem Barsom var bildad och språkkunnig. Han gjorde tre stora rundresor i Mellanöstern, Europa och USA (1913, 1919, 1927) i sin jakt på gamla handskrifter, som han läste och katalogiserade. Han besökte alla stora bibliotek och museer i London, Paris, Berlin, Florens, Chicago m fl. Resultatet blev boken al-lu’lu al-manthur (1943) som Dolabani översatte från arabiska (1967). Den fick titeln Berule bdhire (spridda pärlor). Är det troligt att Afrem Barsom hade en så stark assyrisk nationalkänsla baserad på okunskap? Självklart var han inte okunnig om sin assyriska historia och sina rötter, men vi vet att han senare bytte fot och har inspirerat anti-assyriska revisionister som Assad.

När det gäller Assads påstående att även biskop Dolabani slutade använda benämningen assyrier när han insåg att den var felaktig, är det närmast ett hån mot Dolabanis eftermäle. Visserligen är det sant att Dolabani agerade politiskt korrekt efter att republiken Turkiet hade bildats och skyltade inte längre öppet med sin assyriska nationalism. Men ingen kan anklaga honom för att ha ändrat uppfattning om sina assyriska rötter, vilket flera personer som har levt i hans närhet kan intyga. Som en 35-årig munk vid Adanaskolan hade Dolabani skrivit brinnande patriotiska dikter. I en av dem knyter han an till Naum Faiqs berömda dikt där Faiqs högsta önskan är att begravas i sina fäders jord (Sende doğdum, sende ölmek isterim ey vatanim…).

Dolabanis skrev dikten Athliṭe (hjältar) som en hyllning till den mördade patriarken Mar Shemun Benyamin. Här följer den i min översättning till svenska:

Skriv på min gravsten

Detta är statyn rest till segerns och stolthetens ära

Må Assyrien glädjas och ungdomar överallt ropa

För att de i Khabur och Adur ska se

Att här ligger martyren i Assyriens famn

Att Mar Shemun, sanningens och fulländningens hjälte

Att hjältemodige Mar Shemun vilar här

Må hans ben framkalla vördnad och tårar

hos alla förbipasserande

För att de i Khabur och Adur ska se

Att här ligger martyren i Assyriens famn

Må mina ben vila i min gravplats

När vår moder Assyrien upplever sin räddning

Må de utsmycka runtomkring min grav

med fria och värdiga länder

med Assyriens trupper och med upplysta präster

I ett brev den 4 maj 1920 till assyrierna i USA, som Naum Faiq publicerade i Bethnahrin, skriver Dolabani bland annat följande om det assyriska barnhemmet i Adana:

”Efter att ha beskådat denna frukt av nationens möda frambragt på kort tid, anser jag mig börja skicka denna glada nyhet till den assyriska nationens söner och berätta om min glädje och i hopp om att få dela med mig med dem. Staden Adana, som på Shalmanasar III:s tid darrade av skräck för de assyriska arméerna, har på senaste tid blivit en tillflyktsort för deras fattiga”.

Dolabani kunde uppenbarligen sin assyriska historia och berättar [i andra brev] om Adanas forna historia på 1000-talet f Kr som en assyrisk utpost. Han skriver i brevet ovan inte ens den inhemska benämningen suryoye om det assyriska folket utan använder othuroye (som vi även har kunnat läsa i Huyodos första nummer 1921). Som vi redan har påpekat är Dolabani inte heller främmande för ett arameiskt arv. Men här syftar han i första hand på det språkliga och litterära arvet. Fortsättningen på brevets innehåll är följande:

”Där [i Adana] samlas människor från alla håll och staden liknar mest det gamla Babel med tanke på språkens mångfald. Assyrierna känner där en djup frustration inför utsikten att detta tillstånd kommer att vara. De betraktar det nationella språket som nationens livsluft. Om det uppväxande släktet inte lär sig det, kan man ta farväl av det arameiska folket (i brevets assyriska original på kthobonoyo finns denna fras över huvud taget inte med. Vi vet inte om Dolabani skrev brevet även på arabiska eller om det är en översättning, red a). De kan inte acceptera att deras barn blir utan uppfostran och skolutbildning utan förblir flyktingar och främlingar, okunniga om sin nations språk. De vill ha en bättring. Det första de har gjort är att öppna en grundskola, där man lär ut [klassisk] syriska och turkiska.//…//kan jag nämna vad några personer sagt när de på söndagarna sett eleverna promenera omkring på Adanas gator. Några säger att detta folk har vaknat och andra att de är assyriska föräldralösa barn. De är assyrier [Athuriler]”

Dolabanis avsikt med brevet var att be om ekonomisk hjälp för att utöka antalet elever i barnhemmet och trygga dess fortlevnad. Han fortsätter:

”Många löften om hjälp har getts av biskop Afrem Barsom, dr A.K. Yusuf och de lokala [franska] myndigheterna. Men målet uppnås inte med löften//…//Vi behöver större resurser//…//Jag har riktat föreningarnas, sällskapens och alla assyriers blickar mot denna plikt och detta nya bygge, över vilket det assyriska namnet glänser, tills det blir fullständigt återupprättat i utlärning och undervisning”. Dessa citat är översatta från Berhnahrins arabiska sidor.

Citaten och dikten ovan motsäger det som Assad påstår om Dolabani, som aldrig senare i livet tagit avstånd från sin assyriska patriotism. Dolabani verkade under hela sitt liv för enighet mellan olika assyriska kyrkor – till skillnad från patriark Barsom som skapade splittring och använde bannlysningsvapnet lättvindigt. Förutom att han bannlyste Farid Nazha, hotade han även att bannlysa patriarkkollegan i Österns kyrka [numera Östern assyriska kyrka] för att han följde Nestorius. Om Afrem Barsom kan vi säga att han senare i livet ändrade åsikt och ideologi och motarbetade den assyriska nationella rörelsen på alla plan. Dolabani däremot blev ålagd av sina överordnade patriarker att sluta undervisa assyrisk nationalism åt sina elever, men förblev trogen sina gamla ideal. Läs mer i min artikel Dolabani förbjöds att lära ut assyrisk patriotism. Läs också min artikel Patriarken som bytte fot.

Assyrierna i USA visste att Dolabani var en sann assyrisk patriot. Därför skrev de till honom om det kaos som patriark Barsoms hatiska inställning till namnet Assyrian hade skapat i det assyriska kollektivet i USA. Elias T Palakhs brev till Dolabani, är på tre A4-sidor och skrivet på osmansk turkiska med assyriska bokstäver, så som Naum Faiqs generation brukade göra. Brevets källa är Eliyo Dere som låtit dela det med sig. Vi publicerar dock här endast sista sidan av brevet, som återger Afrem Barsoms dikt. Dikten är skriven på kthobonoyo. Transkriberat till latinska bokstäver står det så här på sidan tre:

“Bunlara ne cevab verelim?

1928 senesinde kasıd resuli sıfatıyla Amerika’yı ziyaret eden patrikimiz haflelerde içtima’larda yazdığı neşideyi umume söyler.

Bugün o isimden ikrahi bilmem nasıl ta’rif edeyim, neşideyi sureti Beth-Nahrin at ithayk mothan makamı üzerindedir.

Aḥe rḥime oromoye                   genso shbiḥo d othuroye

aḥeb shubḥe umthonoye           ʿafeq neṣḥone mothoye

ʿEhad l neṣḥonayn qadmoye   ʿehad l iqorayn nahroye

w dilan malke othuroye              wa l yulfonayn d beth-urhoye

ʿEhad l iqor suryoyutho            wa l gaborayn da mshamhwotho

d eshtamah baynoth emwotho    b malfonutho wa b rabyutho

’Af ederseniz, zatınızı rencide etmek fikriyle bu yazıları yazmıyorum, ancak bu hastalıklara şafi ilaçlarınızdan istifade etmek kasdıyla yazıyorum. Ma’ ıl ‘ayle [ailece] ellerinizi öper ad’iya mabrürenizi iltimas eyleriz, barekhmor.

22 Nisan 1953

Mḥilo

Mshamshono Elias T Palak”

Översättningen lyder:

“Hur ska vi bemöta dessa?

1928, när vår patriark besökte Amerika i egenskap av apostolisk utsände, läste han upp följande dikt på olika välkomstmottagningar och möten. Jag förstår inte varför han hatar det namnet [Assyrian] idag. Dikten sjungs till melodin av låten Beth-Nahrin at ithayk mothan:

Mina kära arameiska bröder, av den ädla assyriska rasen

Älska nationella landvinningar, omfamna fosterlandets ära

Minns våra forna ärofullheter, minns våra mesopotamiska respektfullheter

Minns våra assyriska kungar, och våra lärosäten i Urhoy

Minns den respekterade syriskheten, och våra berömda hjältar

Som i världen välkända blev, så som läromästare och storheter

Jag ber om ursäkt om jag besvärar er. Det är inte därför jag skriver. Min avsikt är att hitta ett botemedel mot denna sjuka situation. Hela familjen kysser er hand och ber om era värdefulla böner till vårt beskydd. Barekhmor!

Den 22 april 1953

Tillgivne

Diakon Elias T Palakh”

Enligt författaren Abrohom Gabriel Sawme, hade Dolabani svarat på USA-assyriernas förfrågan och sagt att det enda adekvata namnet på engelska för både folket och kyrkan var Assyrian. Så säger Sawme i en intervju från 1994. Den går att se på Assyria TV.

Ps! Jag har inte angett alla källor i denna artikel. Utförlig beskrivning av hela ämnet med källhänvisning finns i min kommande bok Patriark Shakers arvtagare, i vilken patriark Afrems agerande beskrivs ingående ur olika aspekter – inte som Assad gör när han utelämnar det som inte passar hans politiska agenda.

Nyligen högtidlighöll assyrierna 80-årsdagen av Simelemassakern, bland annat i staden Ankawa som ligger inom den kurdiska autonomin KRG i norra Irak. Presidenten i KRG Massoud Barzani skickade i samband med detta ett brev till assyrierna, men han betecknar indirekt de assyriska martyrerna som martyrer i ”den kurdistanska befrielsekampen”. Barzanis uttalande är därför ett inslag i en aggressiv kurdifieringskampanj mot assyrierna.

Kurdiska ledare med Barzani i spetsen kräver att Västvärlden erkänner Saddams mördande av kurder som folkmord. Men kurderna själva har mycket blod på sina händer eftersom flera kurdiska klaner deltog aktivt i mördandet av sina kristna grannar under folkmordet Seyfo och andra massakrer både före och efter. Kurdiska företrädare (från Turkiet) har förvisso bett om ursäkt. Senast var det Kurdiska riksförbundet i Tyskland när ett Seyfomonument restes i Belgien. Men assyriska organisationer kräver ett officiellt erkännande och en ursäkt av KRG:s president Barzani. Kurderna har inget eget land och KRG är därför det närmaste man kan komma en egen stat än så länge.

Barzani har aldrig tidigare uttalat sig om ämnet men den 7 augusti 2013 när assyrierna i Ankawa högtidlighöll 80-årsminnet av Simelemassakern, bröt Barzani tystnaden och skickade ett brev som även publicerades i KRG:s officiella hemsida. (En engelsk översättning finns att läsa på Facebook). Men i stället för att be om ursäkt för kurdernas deltagande i såväl Seyfo som Simele (massakern leddes av den kurdiske generalen Bakr Sidqi), strör Barzani mer salt i såren. Han skriver bland annat så här:

”Med anledning av den kaldeiska-syriska-assyriska martyrens dag, vill jag framföra min vördnad till dessa martyrers själar och alla martyrer i den kurdistanska befrielserörelsen. Jag vill också uttrycka mina hjärtliga kondoleanser till familjerna till offren för denna hemska, stora massaker som utfördes av den dåvarande irakiska regimen”.

Vad menar han egentligen när han gör en sådan koppling? Skulle assyriska martyrer i Simele ha varit en del av den kurdiska befrielsekampen? Han säger det inte rakt ut, men det går ju inte att tolka det på annat sätt. Genom ett sådant uttalande hånar Barzani hela den assyriska nationen, eftersom han fullföljer en kampanj för att kurdifiera den assyriska frågan. Den uppmärksamme läsaren frågar sig också varför Barzani använder vårt folks namn på ett sätt som mer påminner om religiösa namn av assyriska samfund (kaldeiska, syrisk-ortodoxa (suryani) och assyriska kyrkan). Svaret är att denna kombination är Barzanis egen produkt för att beteckna assyrierna som kristna kurder eller kristna ”kurdistanska” medborgare i KRG, som snart förväntas bli ett självständigt land.

På senare år har vi sett ett trydligt mönster bland kurdiska ledare och intellektuella som bedriver en aggressiv kurdifieringskampanj i syfte att skapa en falsk kurdisk historia. De gör det enkelt för sig genom att helt enkelt ersätta ordet ”Mesopotamien” med ”Kurdistan” och påstår därmed att ”Kurdistan är civilisationes vagga”. Så står det t ex på en skylt som visar vägen till assyriska fornlämningar i Khens som kung Sanharib lämnade efter sig på 700-talet f Kr. Kurdiska intellektuella skriver också artiklar med samma budskap. För några månader sedan spred en kurdisk student i Uppsala, Necati Kanat, en propagandistisk artikel av denna sort på Newsmill, där han bla säger:

”…civilisationen uppstod i Mesopotamien (Kurdistan). Därmed uppfanns också t.ex. matematik, aritmetik, skrivkonst, bevattningssystem, hjulet m.m. som ett led i denna civilisationens utveckling. Det började med små byar längs Eufrat och Tigris floderna i Kurdistan och övergick till städer, kulturer, kungadömen och riken”. 

Barzanis brev visar att inte ens våra assyrska martyrer får vara i fred för kurdisk historieförfalskning. Förolämpningen blir naturligtvis så mycket större när gärningsmännen bakom massakrer och folkmord av assyrierna ofta var kurder. Här är bara några exempel:

1843 och 1846 mördade de kurdiska klanledarna Bedr Khan och Nurullah tiotusentals assyrier i Hakkari och Turabdin. De var i maskopi med den turkiske sultanen och utförde jobbet. När de sedan reste sig mot centralmakten togs Bedr Khan till Istanbul och förvisades till Kreta, men  hans kusins söner Izaddin Sher och Masur Beg fortsatte mördandet av assyrier i Turabdin 1855, innan de avrättades av sultanen.

Sultan Abdulhamids Hamidiyetrupper, som 1894-96 mördade omkring 200.000 assyrier och armenier i städerna Omid, Urhoy mfl var också kurder.

20 år senare, 1915, deltog olika kurdiska klaner aktivt i folkmordet Seyfo och många klanledare blev dessutom rika godsägare efter att ha tagit assyrisk mark med våld. De tog också assyriska kvinnor och flickor som hustrur gratis. Annars kostade det mycket att ”köpa” sig en eller flera fruar, då hemgiften var hög. Summan berodde på hur vacker kvinnan var. Samma system gäller än idag på många håll bland kurderna. Några samvetsgranna ättlingar till dessa kurder har i modern tid velat återlämna den konfiskerade egendomen, men det är bara en god gest som befriar individen från samvetskval. I praktiken saknar den betydelse för assyrierna själva.

En av ledarna i den assyriska befrielsekampen vid första världskriget, patriark Mar Shemun Benyamen, mördades av den kurdiske ledaren Simko i mars 1918. Mordet skedde i ett svekfullt bakhåll just när Mar Shemun och hans följe hade satt sig på sina hästar för att rida hem. De hade förhandlat med Simko i hans eget hem, men han hade placerat prickskyttar på taket. Mordet blev ett dråpslag för den assyriska befrielsekampen, som nu Barzani vill beteckna som ”kurdistansk”. Dessutom har nu KRG börjat kalla gator efter Simko. Uppenbarligen betraktas han som en hjälte i Barzanis ögon.

Den general som anförde de irakiska trupperna i Simelemassakern 1933 var kurd och hette Bakr Sidki. Han hade dessförinnan varit officer i den turkisk-osmanska armén och deltog med största sannolikhet även i folkmordet Seyfo.

Allt detta känner Barzani väl till, men det bekymrar honom föga och en officiell ursäkt verkar inte finnas i hans kalender. Men sanningen kan inte förtigas, även om den kortsiktigt kan förvrängas. Kurdiska ledare och intellektuella behöver inte ta till så drastiska metoder som historieförfalskning för att bilda ett eget land eller egna autonomier. Deras antal och deras stöd från Västvärlden kan räcka gott och väl. Om vi assyrier till slut blir tvungna att leva som medborgare i en eventuell kurdisk stat, låt oss då känna oss stolta över vår identitet och leva i fred med vår omgivning. Alla människor vill ju leva i fred och harmoni. Ockupationsmakter har också skyldigheter gentemot de ockuperade nationerna.

De hängande trädgårdarna i Babylon räknades som ett av antikens sju underverk. Men arkeologerna har inte hittat något spår av dem i Babylon. Och hur såg dess sinnrika bevattningssystem ut? Frågan har länge förbryllat den akademiska världen. Men nu tror sig forskarna ha funnit svaret, tack vare kung Sanharibs egen beskrivning av hur han hade anlagt en magnifik terrassträdgård i Nineve. Sannolikt har antikens historiker förväxlat Sanharib med Nebukadnassar.

Grekerna kom till Babylon 200 år efter att det babyloniska riket hade fallit år 539 f Kr. Det är genom grekerna som världen har fått information om hängande trädgårdar i Babylon. Enligt legenden hade kung Nebukadnassar låtit anlägga en vacker terrassträdgård åt sin fru, för att hon inte skulle sakna sitt hemland uppe i bergen. Därefter har Babylons hängande trädgårdar varit omskrivna i världslitteraturen i mer än 2000 år. Man visste också att de hade en genialisk bevattningsteknik men ingen kände till dess hemlighet. 

Arkeologerna började gräva fram den forna staden Babylon för mer än hundra år sedan, men har aldrig hittat några spår av terrassodlingar eller hängande trädgårdar. Det anmärkningsvärda är att babylonierna själva inte skriver ett enda ord om hängande trädgårdar i de otaliga kilskrifttavlor som de lämnat efter sig.

För att ta reda på hur man bevattnade de hängande trädgårdarna i Babylon, åkte en grupp brittiska och amerikanska experter till Jordanien för att utföra enkla experiment i mindre skala. Det var vatteningenjören Jo Parker, arkeologen professor John Oleson som är specialist på antikens vattenteknologi och assyriologen dr Stephanie Dalley. De byggde en enkel terrass på en sluttning och konstruerade sina redskap utan att använda modern teknologi. De testade först att pumpa upp vatten med hjälp av en hävstång, så kallad shaduf, men insåg att det inte hade varit praktiskt. De hängande trädgårdarna behövde 300 000 liter (300 kubikmeter) vatten varje dag. Varje Shaduf kunde pumpa upp ca en kubikmeter vatten i timmen, vilket skulle ha krävt 300 timmar mankraft varje dag. Dessutom skulle det inte finnas plats för så många plantor med ett så stort antal shadufer i de hängande trädgårdarna. Forskarteamet var tvunget att leta vidare efter andra metoder.

Då bad man assyriologen Stephanie Dalley om hjälp med att läsa en kilskrifttavla ur den assyriske kungen Sanharibs krönikor, där han i text och bild beskriver hur han gick till väga när han anlade de hängande trädgårdarna i Nineve. Han berättar till och med vilka material han hade använt för att pumpa upp vattnet; brons, elamitiska palmer, rep och kedjor. Det som inte framgick var hur han hade byggt sina redskap. Teamet anlitade en metallurg som är expert på antikens metallbruk och började testa en gammal teknik med en skruv i ett stort rör. Den här tekniken att pumpa upp vatten tillskrivs vanligtvis den grekiske kemisten Arkimedes, som levde 450 år efter Sanharib, och kallas Arkimedes skruv. 

Sanharib var inte bara en framgångsrik kung som utvidgade det assyriska imperiet på 700-talet f Kr, efter sin far Sargon II. Han var också en av sin tids främsta ingenjörer. Han lät t ex anlägga bevattningssystem och vattenkanaler som försåg huvudstaden Nineve med färskt dricksvatten 50 km längre upp i ett område som kallas Khens eller Khansa, som idag är en stor turistattraktion. Tyvärr har de kurdiska myndigheterna i norra Irak inte brytt sig om att skydda eller bevara Khens, men det är inte ämnet för den här artikeln.

Expertgruppens experiment att gjuta en stor bronsskruv och kapsla in den i ett rör av virke, visade att det var med största sannolikhet denna metod som Sanharib använde för att bevattna sin terrassträdgård i Nineve. Hittills har arkeologer och historiker utgått från att Sanharibs hängande trädgårdar var en kopia av Babylons hängande trädgårdar. Men assyriologen Stephanie Dalley tror att Nineve var den egentliga platsen för Babylons hängande trädgårdar, eftersom grekiska historieskrivare måste ha förväxlat Sanharib med Nebukadnassar.

- Så länge ingen lyckas gräva fram terrassträdgårdar i Babylon kommer jag inte att rubbas i min uppfattning, säger hon i en dokumentär som brittiska BBC har gjort om hela experimentet. Den går att se på följande länk: http://www.youtube.com/watch?v=HDRze962yFU

 Hur som helst måste de hängande trädgårdarna i Assyrien ha varit ett underverk som vittnar om människans seger över naturen, när man redan för 2700 år sedan kunde pumpa upp 300 ton vatten om dagen för att hålla de exotiska plantorna vid liv.

 Augin Kurt Haninke