auginhaninke.blogg.se

Assyrisk identitet, historia och politik

Turkiet konfiskerar kyrkoegendomar

Kategori: Identitet

Den armeniska tidningen Agos och Assyria TV var bland de första att uppmärksamma konfiskeringen av assyriska kyrkor och dess egendom i Turabdin i Mardinprovinsen.
 
En ny lag i Turkiet som trädde i kraft 2014 gör det möjligt för staten att konfiskera egendom till kyrkor och kloster i Turabdin i stor skala. När Mardin blev storstad omvandlades dess byar till stadsdelar. Det förde med sig att egendom till kyrkor och kloster som tidigare var registrerad i byrådet övergår i statens ägo. I dagarna har hundratals kyrkor konfiskerats av staten, medan dess förvaltning och nyttjanderätt getts till det muslimska direktoratet för religiösa frågor, Diyanet İşleri Başkanlığı. Stiftelsen Mor Gabriel har inlett rättsprocesser, men den kämpar i motvind eftersom tiden börjar rinna iväg. Rätten att överklaga går ut 2018.
 
År 2013 antogs en ny lag i Turkiet som trädde i kraft efter lokalvalen 2014. Flera städer fick status som storstad. Mardin var en av dessa. Fram till dess hade Turabdins byar registrerarts av lantmäteriet i ett storskaligt projekt finansierat med EU-pengar. Som bekant medförde denna landregeistrering att stora arealer assyrisk mark blev konfiskerad och hamnade i statens ägo, under förevändningen att marken var obrukad. Självklart blir jordbruksmark obrukad och ligger i träda när dess ägare har tvingats på flykt. Förutom statens och den statliga skogsmyndighetens konfiskering, har kurdiska grannar sett sin chans att lägga beslag på assyriernas mark och egendom. 

När det gäller gemensam byegendom som kyrkor, kloster, kyrkogårdar och jordbruksmark ägd av kyrkan, registrerades de på byns styrelse. Det fanns ingen möjlighet att registrera egendomarna på befintliga assyriska stiftelser i Turabdin. Dessa är stiftelsen för Mor Gabriel, Midyat och Mariakyrkan i Azakh. Stiftelselagen förbjöd att ny egendom kunde registreras på dessa stiftelser. 2008 trädde en ny lag i kraft som gjorde det möjligt att registrera ny egendom, men ett stort antal byar har missat detta eller misstrott Mor Gabriels stiftelse. När de blev påminda svarade en del att de skulle bilda egna stiftelser att registrera byns kyrkoegendomar i, men ingen stiftelse har bildats ännu och plötsligt är alla dessa hundratals kyrkor i statens ägo.

Assyria TV har i dagarna uppmärksammat frågan i intervjuer och program. Mardins avsatta borgmästare Februniye Akyol, parlamentsledamoten Erol Dora och Mor Gabriel stiftelsens ordförande Kuryakos Ergün har intervjuats om konfiskeringarna. Erol Dora har också ställt en fråga till regeringen och uppmärksammar ansvariga ministrar på att assyriska institutioner är skyddade av Lausannefördraget. I nittio år erkände inte Turkiet assyrierna som en minoritet inom ramen för Lausannefördraget, men i juli 2013 beslutade en förvaltningsrätt i Ankara att klassa assyrierna som en icke-muslimsk minoritet som uppfyller villkoren för Lausannefördraget från 1923 när en förskola i Istanbul skulle startas. Erol Dora säger också att frågan har hanterats lokalt i Mardin och att regeringen i Ankara sannolikt inte är insatt i detaljerna. 

För att bättre förstå bakgrunden följer här ett pressmeddelande av Stiftelsen Mor Gabriel, som jag har översatt från turkiska. Det är skrivet av ordföranden Kuryakos Ergün den 23 juni 2017. Han skriver:

“Den senaste tidens upkomna fråga om fast egendom i byarnas juridiska person som har övergått i statens, storstadens eller kommunes ägo, har följande bakgrund.

Frågan har två dimensioner;

  1. När samfundens stiftelser (Cemaat Vakıfları), d v s kyrko- och klosterstiftelser, inte hade laglig rätt att registrera ny egendom på stiftelsen, skrevs fast egendom som tillhör t ex byarna Bağlarbaşı (Arnas), Doğançay (Mzizah), Balaban (Birguriya), Günyurdu (Gundıke), Odabaşı (Marbobo) och Mercimekli (Hapsıs) på byarnas juridiska person (Muhtar och övriga styrelsen i byrådet). Det omfattade kyrkobyggnader, kyrkogårdar och åkermark som tillhör kyrkorna. Detta fortgick fram till att en ny stiftelselag antogs 2008.  
  2. Den andra dimensionen gäller de egendomar som latmäteriet registrerade efter 2008. I det fallet gjorde tjänstemännen sina egna tolkningar av den nya lagen, men ännu viktigare var att en del byar föredrog att registrera egendomarna på byns juridiska person istället för på vår stiftelse. Som exempel kan vi nämna Arkah, Arbo, Badıbbe, Sedari och Ihvo. 

Detta fortsatte fram till att den nya lagen nr 6360 antogs 2013. Mardins storstadskommun bildades i samband med denna lag. När lagen trädde i karft efter lokalvalen 2014 togs byarnas juridiska person bort, eftersom alla byar omvandlades till stadsdelar i storkommunen Mardin. I varje guvernorat (Valilik) bildades därför en likvideringskommissionen för att föra över egendomar i dessa byar till statskassan. Mardins likvideringskommission behandlade frågan förra året och i år. Därefter har kyrkor och kloster överförts till staten, medan förvaltning och nyttjanderätt överlämnades till Diyanet İşleri Başkanlığı. Assyriska kyrkogårdar har getts till Mardins storstadskommun och jordbruksmarken har överlämnats till den lokala kommunen (Midyat).

Så fort vår stiftelse fick vetskap om detta började vi agera. Vi ansökte hos likvideringskommissionen om att alla dessa egendomar skulle skrivas på vår stiftelse, men fick avslag med motiveringen att den nya stiftelselagen inte ger utrymme för det. Endast statliga organ har rätt att inneha egendomarna, fick vi veta av kommissionen. Vi förbereder just nu ett överklande till förvaltningsdomstolen i Mardin. De närmaste dagarna kommer vi att driva frågan vidare. Vi har också inlett en process för att återfå kyrkor, kyrkogårdar och åkermark i byarna Bağlarbaşı (Arnas), Taşköy (Arbo) Günyurdu (Marbobo), Balaban (Birguriya), Odabaşı (Gundıke) och Anıtlı (Hah). När det gäller andra byar behöver vi fullmakt av byns styrelse för att driva ärendet. Vi är beredda att driva fallet till högsta instans och till Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Vissa byar funderar på att grunda egna stiftelser för att regsitrera den gemnsamma kyrkoegendomen i. Vi är dock rädda att det hela faller på perskriptionstiden. 2018 har det gått tio år sedan lagen gav lantmäteriet rätt att registrerade egendomoarna på stiftelser. Efter tio år kan man inte överklaga lantmäteriets beslut. Men även om nya stiftelser bildas är det inte säkert att de kan göra anspråk på kyrkoegendomar eftersom de är nybldade. (I intervjun säger Ergün att myndigheterna skulle kunna säga; hur kan er stiftelse äga någon fast egendom från tiden innan stiftelsen bildades?)

Våra kyrkor och kloster upplever just nu historiens förmodligen värsta svårigheter. Kloster och kyrkor som är tusentals år gamla har i ett enda beslut av likvideringskommissionen överförts i statlig ägo. Och som om detta inte vore nog, har dess förvaltning getts Diyanet İşleri Başkanlığı.

Sådant är läget just nu. Rättsprocesserna kommer att inledas snarast och de byar som ännu inte gett vår stiftelse fullmakt kan vara säkra på att vi kommer att driva processen på bästa sätt. Ingen behöver tvivla på det. Må Herren bistå oss alla. I dessa svåra tider behöver vi hela vårt folks stöd.

Högaktningsullt.

Kuryakos Ergün, ordförande för Stiftelsen Mor Gabbriel”

 Intervjun med Februniye Akyol kan ses här, med Erol Dora (turkiska) här och med Kuryakos Ergün här.

The monk who hates his Assyrian heritage

Kategori: Historia

 The Abbot of the monastery of Mor Augin and his anti-Assyrian publications

In the ancient monastery of Mor Augin in Turabdin lives a Syrian Orthodox monk who hates everything called Assyrian. He has recently published a 2,000-page dictionary where the words Assyrian, Assyria, Syria, Suryoyo and Ahiqar got a distorted description. This was recently unveiled in a program in Assyria TV. But this "man of God" showed his revulsion against his Assyrian heritage already 17 years ago in an article, in which he spewed out his bile over a language teacher who had written that the word suryoyo is derived from assuroyo. 

In the late 1990s, a young man named Yoken Unval lived in Holland. He had come from the Assyrian village of Arnas in Turabdin to Enschede, where a large population of Assyrian immigrants has settled. Not far from Enschede was the monastery of Mor Afrem that bishop Isa Çiçek had acquired in the early 1980s. This bishop was known as one of the most ardent anti-Assyrians and backer of an Aramaic identity which denies all connection with ancient Assyrians. Bishop Çiçek (died 2005) and his inner circle have been the main reason for many Assyrians in Central Europe today call themselves Arameans, renouncing Assyrian identity. He was also well known for having forged the contents of old Assyrian books he reprinted, by replacing Assyrian names and evidences of Assyrian identity with other contents.

In this climate young Yoken Unval got his political education. In January 2000, he wrote the following about an Assyrian teacher who a year earlier had written an article in Hujådå and other magazines, claiming that the word suryoyo comes from othuroyo:

"We shall not deny our pre-Christian Aramaic name or recognize the lie that we are the sons of Assyria. It is inappropriate for us to feel proud of our neighbors' name, whom are the enemies of our suryoyo-Aramean nation."

Yoke Unval then moved to the Syrian Orthodox seminary in Damascus. He devoted his life to his Lord and became a monk. Today, he is abbot of the monastery of Mor Augin on IzloMountain in Turabdin. I will return to the events surrounding his article and the reaction of the teacher, but first want to tell you about Yoken’s recently published Syriac Dictionary - Qlido d leshono. The author uses here his family name Beth Yakub as surname (Unval is his Turkish surname. In this article I use both). The dictionary was published in early summer 2016. Shortly thereafter I was contacted by several people in Sweden, Holland and Germany expressing their surprise about the contents of the new lexicon. They also wondered if Assyria TV should not pay attention to this incorrect information. They sent me pictures of some keywords related to the Assyrian identity. It turned out that the author has distorted the Assyrians history of thousands of years. He also equate the name "Suryoyo" and "Oromoyo" which such obvious. His "evidence" is taken from the story of Noah in the Old Testament and some quotations from ancient church fathers like Yakub Bar Salibi who lived nearly a thousand years ago.

Denies new research

Modern research findings from excavations, especially the bilingual Çineköy-inscription​which shows that the word Syria is derived from Assyria, he totally ignores. He writes that the name Syria comes from a mythical king in Antioch called Surus. He denies even half the truth in the story of Noah's son Shem. In Genesis 10:22, we read: "The sons of Shem were Elam, Assur, Arpachshad, Lud, and Aram." From this piece the author chooses to ignore the fact that Aram also had a brother named Assur. Although this story today lacks scientific relevance, it shows the author's sources are quoted selectively.

As to his large new dictionary, heavy as a concrete slab, it is all through a copy of the Chaldean Assyrian bishop Tuma Audo's great works Simto d leshono Suryoyo (Urmia 1896, reprint Assyrian Federation of Sweden 1979). The difference is that Yoke Beth Yakub has transcript it with the West Assyrian SERTO letters and added the grammatical bending of the verb. But instead of dedicating his work to the Bishop Tuma Audo, whose famous work still is the basis for later Assyrian dictionaries, he chooses to dedicate Syriac Dictionary to the Aleppo Bishop Yuhanna Brahim (kidnapped since 2013). This bishop is regarded as the foremost leader figure of the anti-Assyrian Aramaic faction within the Syrian Orthodox Church, thus revealing Yoken Beth Yakub’s political residence.

Beth Yakub, as I mentioned above, is a product of the intense campaign that some church leaders have conducted against the Assyrian identity since the late 1970s. Bishop Isa Çiçek reprinted also Tuma Audo's dictionary, but in a smaller format. There, he removed a footnote in the foreword where it says the word suryoyo comes from suroyo and assuroyo. Çiçek also forced Patriarch Zakka Iwas to dismiss Abdul-Massih Saadi, who was the rector of the seminary in Damascus in the 1980s, because Çiçek perceived Mr. Saadi as pro-Assyrian.

Hiding his anti-Assyrianism

This monk in Mor Augin appears outwardly to be a low-key, humble and pious hermit who has dedicated his life to serve God. After the monastery was restored and opened to visitors in 2008, thousands of Diaspora Assyrians visited it every year. Most give good donations, also during the events organized by the Mor Augin Associations in Sweden and Germany. All this is aimed to keep the monastery alive after having been closed since the 1980s. Even I have contributed to this by translating the biography of the saint to Swedish, a book which has sold well compared to other newly released books. The money has been donated to the monastery.

On my last visit to Mot Augin Monastery in the fall of 2014, along with my son Nemrud, I got the same impression of this monk as all other visitors; friendly and interested to know the sources when I told him about Assyrian history, for example, why the Assyrian kings had a cross around their necks, which Patriarch urged Senharib Bali's father to name his son after the Assyrian king Senharib to keep the story alive and so on. Nemrud wrote a factual novel about Seyfo after his visit in Turabdin with this monk on the cover. I sent a copy to the monastery and designated him as the guardian of our heritage, but never got a thank you to answer. I could, however, impossibly imagine that he has such a grudge against the Assyrian identity. My impression is that he hates Assyrians has strengthened since I got his article from 2000 in my hand. This was after I did the program in Assyria TV about his new dictionary.

Scrambling ancient Assyrian history

Before I go into the content of his old article from 2000, I want to return to the historical distortions the mentioned dictionary contains. He describes the following words like this:

OTHUR: "an akkadian name of the city built by King Shapur, which is Mosul." There have been two Persian kings by this name in 3rd  and 4th centuries. The city of Othur/Assur is about 5,000 years old.

OTHUROYO: Explained with various synonyms, where "enemy" is the most remarkable. No source is given, but the author is likely quoting a 10th century dictionary by an Arab called Hassan Ibn Bahlul. Beth Yakubs article from 2000 shows that also the author considers the Assyrians as his personal enemies.

ATHURYA: "the Akkadian name of Babylon."

ASHUR: "Parthians and Assyrians, Mosul and Iraq."

AHIQAR: "a wise Aramaic man who served as minister of King Senharib (704-681) and Sarhadum (681-669) ...." Does not even mention that these were Assyrian kings.

SURIYA (Syria), "named after Surus - he who murdered his brother and ruled between the rivers and whose whole kingdom was called Beth Suriya. In the past, Suryoye were called Arameans. When Surus became their ruler got the name Suryoye”. Thus, ignoring the fact that the discovery of the Çineköy inscription has put an end to any doubts among historians and scholars that the word Syria is derived from Assyria.

About ARAM it is said he was the son of Shem son of Noah, but the author avoids, as I mentioned, the part which says that Aram also had a brother named Assur - a deliberate concealment where the author chooses the part which suits his political purposes.

Before I conducted the program on Assyria TV about the new dictionary, I called this monk and asked him if he wanted to participate and explain himself, but he declined. He said that the reason was a comment I had forwarded on social media at the beginning of December 2016, which he perceives as an attack against him. He called my post "dirty words in your disgusting Facebook page," which he had not expected of me. In mentioned post I wrote the following ironizing about his lack of knowledge in history: "It seems that we will not see a greater historian than monk Yoken anymore. His grudge against the Assyrian name has blinded his mind to the point that he falsifies the history this way. Pitty! He should keep serving the language and not interfere into daily politics".

I wrote these lines fully aware of its meaning and my suspicion is now even more confirmed by the contents of his article from 2000, which I did not know about by that time. This man has at least during two decades harboured a hatred towards the Assyrian identity, as strong hatred as we can see by other known anti-Assyrians, for example Assad Sauma Assad (more about him here). In comparison with monk Yoken’s attacks against the Assyrian identity and his insulting of our 6,000 years old history, my comment on Facebook seems as a gust of wind.

Now to the events about Yoken Unval’s attack on an Assyrian teacher. In 1999 this teacher, who today wants to be anonymous, wrote a long article on Assyrian identity and language in Hujådå and other magazines. The article is four A4 pages. We can take only the following quotations:

"We must take care of our ethnic Assyrian name, which is a generic name for different ethnic groups integrated with each others by the Assyrian empire, for example Akkadians, Babylonians and Arameans. At the days of King Senharib the Assyrians spread their culture and language throughout the region with Aramaic script, because the Aramean letters were easier to use. On this basis, the language of the Assyrian empire developed, which by the Jews came to be known as Aramaic, meaning pagan. This did not mean that other languages ​​were eradicated. At that time, the Jews used to label all the peoples who did not believe in one God as “Arameans”, i.e. the pagans. Likewise, their language was called Aramaic by the Jews, and this name was given priority over other language name. The Assyrians themselves called their language othuroyo (Assyrian) which later got the abbreviation of suroyo and suryoyo ".

He then set an example of how the Jews called the language  of the Assyrians “Aramaic” in the story of Isaiah describing when the troops of King Senharibs had surrounded Jerusalem: "Then Eliakim and Shebna and Joah said to Rabshakeh, "Speak now to your servants in Aramaic, for we understand it; and do not speak with us in Judean in the hearing of the people who are on the wall” (Isaiah 36:11).

Even Prof. Efrem Yildiz, professor of Semitic languages ​​at the University of Salamanca in Spain, says the same thing about how the Westerners have named our language Aramaic in accordance with biblical sources. I interviewed him during the Assyrian Convention in Gothenburg in October 2016. "The Assyrians themselves have always called their language suraya or suryaya," he said in his East Assyrian dialect. You can see the program here.

Slandering Assyrian teacher

A year after this debate article Yoken Unval wrote a response in the journal of Shushoto Suryoyo released by the Suryoyo Federation in Holland. Already in the title the author is using coarse words about the teacher in question which he also names in the text. The headline is ”Malfone lo mawdyone w shaqore da-shmo wad-leshono oromoyo”. It means "Teachers who are ungrateful and traitors to the Aramaic name and language". Then he starts in the first lines to say; "All the books written in Aramaic language show that the name suryoyo comes from Surus, and that the suryoyo people originally are Arameans and no other people". Then he continues his attacks and explains why he sees these teachers as “ungrateful traitors”. He believes that “they earn their living because they are teaching the Aramaic language" but they betray it by calling themselves the descendants of the Assyrians. After quoting some ancient Church Fathers as proof of his arguments about Aramaic identity, he concludes with the following words:

"We shall not deny our pre-Christian Aramaic name or recognize the lie that we are the sons of Assyria. It is inappropriate for us to feel proud of our neighbours' name, whom are the enemies of our suryoyo-Aramean nation."

The apology in Dutch and Assyrian

Apology to the teacher

I have now in retrospect spoken to the teacher in question. He does not want to appear with his name and believes that the case is closed as far as it concerns him. But he has told me about all the details. When he had read the attack of Yoken Unval, he translated it and his own article to Dutch. He then sought a lawyer to sue Yoken Unval for defamation. The lawyer sent a letter to Unval, who by this time had moved to the Patriarchate in Damascus. Time passed but there was no answer. Then, the lawyer sent same letter recommended. Patriarch Zakka Iwas got in touch with Bishop Çiçek and urged him to ensure that the teacher withdraws his notification. It did not work. Eventually Yoken Unval had to travel back to Holland and apologize. He signed the apology written in two languages ​​in the presence of the lawyer on October 1, 2001. He also paid 5,000 Gulden in legal fees. In his apology, he writes; "I have named his teacher (his name here) deliberately, used harsh words against him, slandered him and caused him harm. I now recognize that it was wrong of me and by this correction I want to show my repentance and recall everything I said about him. I apologize to him”.  This apology was published in Hujådå, where I now have read it, and even in Shushoto Suryoyo, as I remember in my conversation with the teacher.                                                 

In retrospect, one might think that it was a good excuse - although performed under the gallows. After all, it was the words of the teacher himself who had formulated the text in both languages. But a monk who devotes his life to spiritual activity should continue to interfere in political disputes within our collective. Above all, he should not continue to violate the Assyrian identity by falsifying his ancestral heritage which has sat so deep imprint at the civilization of the world.

Ten years ago, he also wrote a new book for elementary teaching of grammar at the monastery of Mor Gabriel in Turabdin. It's called “Skulastiqoyo - Turos mamlo b-leshono suryoyo l-mashqlo qadmoyo da-shnat 2008-2009”. Even here he sneaks the propaganda for the name Aram and Arameans in several places (p. 149/157).

In the future, this monk very well may be ordained as bishop of Turabdin, because he is considered as one of the most educated monks within the Syrian Orthodox Church. It is probably a deliberate move by him and his anti-Assyrian buddies in the Aramaic movement that he chose to settle in such a lonely monastery on a mountain top, instead of life in the big city of Damascus or in Europe. Whatever, he should know that we will continue to pay attention to historical revisionism and violations against the Assyrian identity.

Munken som hatar sitt assyriska arv

Kategori: Historia

Abboten i klostret Mor Augin och hans anti-assyriska publikationer
 

I det anrika klostret Mor Augin i Turabdin bor en syrisk-ortodox munk som hatar allt som heter assyriskt. Han har nyligen gett ut ett 2000-sidigt lexikon där orden Assur, Assyrien, Syrien, Suryoyo och Ahiqar får en förvrängd innebörd. Det avslöjades i ett program i Assyria TV nyligen. Men denne ”guds mans” avsky mot sitt assyriska arv visade sig redan för 17 år sedan i en artikel där han spydde ut sin galla över en hemspråkslärare som hade skrivit att ordet suryoyo kommer från assuroyo.

I slutet av 1990-talet bodde en ung kille vid namn Yoken Unval i Holland. Han hade kommit från Arnas i Turabdin till staden Enschede där en stor koncentration assyrier fanns. Inte långt från Enschede fanns klostret Mor Afrem som biskop Isa Çiçek hade förvärvat i början av 1980-talet . Denne biskop var känd som en av de ivrigaste anti-assyrierna och uppbackare av en arameisk identitet som förnekar allt samband med de forna assyrierna. Biskop Çiçek (dog 2005) och hans närmaste krets har varit huvudorsaken till att många assyrier i Centraleuropa idag kallar sig araméer och tar avstånd från sin assyriska identitet. Han var också välkänd för att ha förfalskat innehållet i gamla assyriska böcker som han lät nytrycka, genom att ersätta assyriska namn och texter om assyrisk identitet med annat innehåll.

I detta klimat fick unge Yoken Unval sin politiska skolning. I början av år 2000 skrev han t ex så här om en assyrisk hemspråkslärare som ett år tidigare hade skrivit en artikel i Hujådå och andra tidskrifter och sagt att ordet suryoyo kommer från othuroyo:

Vi får inte förneka vårt förkristna arameiska namn och erkänna lögnen att vi är söner av Assyrien. Det är olämpligt för oss att känna oss stolta över våra grannars namn, vilka är fiender till vår suryoyo-arameiska nation”.

Yoken Unval åkte därefter till prästseminariet i Damaskus. Han vigde sitt liv åt sin herre och blev munk. Idag är han abbot i klostret Mor Augin på Izloberget i Turabdin. Jag återkommer till turerna kring hans artikel och hemspråklärarens agerande, men vill först berätta om Yokens nyutkomna lexikon Syriac Dictionary – Qlido d leshono. Författaren använder här sitt familjenamn Beth Yakub som efternamn. Lexikonet gavs ut under försommaren 2016. Kort därefter blev jag kontaktad av flera personer i Sverige, Holland och Tyskland som visade sin förvåning över innehållet i det nya lexikonet och undrade om Assyria TV inte ska uppmärksamma de oriktiga uppgifterna. De skickade bilder på några nyckelord som har med assyrisk identitet att göra. Det visade sig att författaren har förvrängt assyriernas mångtusenåriga historia. Han sätter också ett för honom självklart likhetstecken mellan namnet ”Suryoyo” och ”Oromoyo”. Hans ”bevis” är hämtade ur berättelsen om Noa i gamla testamentet och citat från gamla kyrkofäder som Yakub Bar Salibi som levde för nästan tusen år sedan.

Förtiger nya forskningsrön

Moderna forskningsrön från utgrävningar, framför allt Çineköy-inskriptionen på två språk som visar att ordet Syrien kommer från Assyrien, blundar han för. Han skriver att namnet Syrien kommer från en mytisk kung i Antiokia som hette Surus. Han förtiger även halva sanningen i berättelsen om Noas son Sem. I Första Mosebok 10:22 kan vi läsa: ”Sems söner var Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram”. Ur detta stycke väljer författaren att bortse från att Aram också hade en bror som hette Assur. Även om denna berättelse idag saknar vetenskaplig relevans, visar författarens urval att han använder sina angivna källor selektivt.

Värt att nämna är att detta stora lexikon, tungt som en betongplatta, är rakt igenom en kopia av Tuma Audos stora verk Simto d leshono Suryoyo (Urmia 1896, nytryck Assyriska riksförbundet 1979). Skillnaden är att Yoken Beth Yakub har skrivit det med västassyriska serto-bokstäver och lagt till hur verb ska böjas. Men istället för att dedicera sitt verk åt biskop Tuma Audo, vars berömda verk än idag utgör grunden för senare assyriska lexikon, väljer han att tillägna Syriac Dictionary Aleppos biskop Yuhanna Brahim (kidnappad sedan 2013). Denne biskop räknas som den främste ledarfiguren för den anti-assyriska arameiska falangen inom syrisk-ortodoxa kyrkan, vilket alltså avslöjar Beth Yakubs politiska hemvist. 

Beth Yakub är, som jag nämnt ovan, en produkt av den intensiva kampanj som vissa kyrkoledare har bedrivit mot assyrisk identitet sedan slutet av 1970-talet. Biskop Isa Çiçek lät nytrycka även Tuma Audos lexikon, men i ett mindre format. Där tog han bort en fotnot i förordet som säger att ordet suryoyo kommer från suroyo och assuroyo. Çiçek tvingade också patriark Zakka Iwas att avskeda Abdul-Massih Saadi som var rektor för prästseminariet i Damaskus på 1980-talet, eftersom Çiçek uppfattade Saadi som pro-assyrier.

Förtäckt anti-assyrier

Munken i Mor Augin verkar utåt vara en lågmäld, ödmjuk och from eremit som har vigt sitt liv åt att tjäna gud. Efter att klostret restaurerades och öppnade för besökare 2008 har tusentals utlandsassyrier besökt det varje år. De flesta lämnar rikliga gåvor både på plats eller genom olika evenemang som Mor Augin-föreningarna i Sverige och Tyskland anordnar. Allt i syfte att hålla klostret vid liv efter att ha varit stängt sedan 1980-talet. Jag har också bidragit till detta genom att översätta helgonets biografi till svenska, en bok som har sålt bra jämfört med andra nyutgivna böcker. Pengarna har oavkortat gått till klostret.

Vid mitt senaste besök i Mor Augin under hösten 2014, tillsammans med min son Nemrud, fick jag samma intryck av denne munk som alla andra besökare; vänlig och intresserad av att veta källorna när jag berättade för honom om assyrisk historia, t ex varför assyriska kungar hade ett kors runt halsen, vilken patriark som uppmanade Sanharib Balis pappa att uppkalla sonen efter den assyriske kungen Sanharib för att hålla historien levande osv.  Nemrud skrev en faktaroman om Seyfo efter besöket i Turabdin med denne munk på omslaget. Jag skickade ett exemplar till klostret och betecknade honom som väktare av vårt kulturarv, men fick aldrig ett tack till svar. Jag kunde dock omöjligt föreställa mig att han har ett sådant agg mot assyrisk identitet. Mitt intryck att han är en assyriehatare har förstärkts sedan jag fick hans artikel från 2000 i handen. Detta var efter att jag gjorde programmet i Assyria TV om hans nya lexikon. 

Förvränger fornassyrisk historia

Innan jag går in på innehållet i hans gamla artikel från 2000, vill jag återkomma till den historieförfalskning som lexikonet innehåller. Så här beskriver han t ex följande ord:

OTHUR: ”ett akkadiskt namn på staden som byggdes av kung Shapur, vilket är Mosul”. Det har funnits två persiska kungar med detta namn på 200- respektive 300-talet. Staden Othur/Assur är ca 5 000 år gammal.

OTHUROYO: anges med olika synonymer, varav ”fiende” är den mest anmärkningsvärda. Ingen källa anges, men författaren citerar sannolikt ett lexikon från 900-talet av en arab vid namn Hassan Ibn Bahlul. Beth Yakubs artikel från 2000 visar att det också är författarens egen uppfattning att assyrierna är hans personliga fiender.

ATHURYA: ”det akkadiska namnet på Babylon”.

ASHUR: ”Parther och assyrier, Mosul eller Irak”.

AHIQAR: ”en vis arameisk man som tjänstgjorde som minister hos kung Sanharib (704-681) och Sarhadum (681-669) ….” Nämner inte ens att dessa var assyriska kungar.

SURIYA (Syrien): ”uppkallat efter Surus – han som mördade sin bror och härskade mellan floderna och vars hela rike blev kallat Beth Suriya. Förr i tiden kallades Suryoye araméer. När Surus blev deras härskare fick de namnet Suryoye”.  Författaren ignorerar alltså det faktum att Cineköy-fyndet har satt punkt för alla tvivel hos historiker och vetenskapsmän om att ordet Syrien kommer från Assyrien.

Om ARAM säger han att han var son till Sem son till Noah men undviker, som sagt, den del som säger att Aram också hade en bror som hette Assur – ett avsiktligt förtigande där författaren väljer det som passar hans politiska syften. 

Inför programmet på Assyria TV ringde jag upp denne munk och frågade om han ville medverka och förklara sig, men han avböjde. Han angav som orsak missnöje med ett inlägg på sociala medier som jag hade gjort i början av december 2016, som han uppfattar som angrepp mot honom. Han kallade mitt inlägg ”skällsord i din äckliga Facebook-sida” som han inte hade förväntat sig av mig. I inlägget ironiserade jag över hans brist på historiekunskap och skrev: ”Det verkar som vi inte kommer att få se en större historieskrivare än munken Yoken längre. Hans agg mot namnet assyrier har förblindat hans sinne till den grad att han förfalskar historien på detta sätt. Synd! Han borde hålla sig i språkets tjänst och inte lägga näsan i blöt i dagspolitiken”

Jag skrev dessa rader fullt medveten om dess innebörd och får mina misstankar bekräftade av innehållet i hans artikel från 2000, som jag inte kände till vid tillfället. Den här mannen har i minst två decennier hyst ett hat mot assyrisk identitet lika starkt som det vi ser hos andra kända anti-assyrier, t ex Assad Sauma Assad (mer om honom här). I jämförelse med hans angrepp mot assyrisk identitet och hans kränkande av vår mångtusenåriga historia framstår min kommentar på Facebook ändå som en vindpust.

Nu ska vi redogöra för turerna kring Yoken Unvals påhopp på en hemspråkslärare. 1999 skrev en hemspråkslärare, som idag vill bli anonyn, i Hujådå och andra tidskrifter en lång artikel om assyrisk identitet och språk. Artikeln är på fyra A4-sidor. Han skrev bl a så här:

”Vi måste vara rädda om vårt etniska namn assyrier som är ett samlingsnamn för olika folkgrupper som har smällt samman i det assyriska imperiet, t ex akkader, babylonier och araméer. På kung Sanharibs tid spred assyrierna sin kultur och sitt språk i hela regionen med arameisk skrift, eftersom arameiska bokstäver var lättare att använda. På denna grund utvecklades det assyriska imperiets språk som av judarna kom att kallas arameiska, vilket betyder hedniskt. Detta innebar inte att andra språk hade utrotats. På den tiden brukade judarna kalla alla folk som inte trodde på en gud för ’araméer’, det vill säga hedningar. Likaså deras språk kallades arameiska av judarna och detta namn prioriterades framför andra språknamn. Assyrierna själva kallade sitt språk othuroyo som sedermera kom att förkortas till suroyo och suryoyo”.

Han anger sedan som exempel hur judarna kallade assyriernas språk arameiska i Jesajas berättelse om kung Sanharibs trupper som hade omringat Jerusalem: ”Då sade Eljakim och Sebna och Joa till Rab-Sake; tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstår det språket, och tala inte till oss på judiska inför folket som står på muren” (Jes 36:11).

Även Efrem Yildiz, professor i semitiska språk vid universitetet i Salamanca i Spanien, säger samma sak om hur västvärlden har fått namnet arameiska på vårt språk från bibliska källor. Jag intervjuade honom under det assyriska konventet i Göteborg i oktober 2016. ”Assyrierna själva har alltid kallat sitt språk suraya eller suryaya”, säger han på östassyrisk dialekt. Du kan se programmet här. 

Förtal av assyrisk hemspråkslärare

Ett år efter detta debattinlägg skrev Yoken Unval ett svar i tidskriften Shushoto Suryoyo som utgavs av Suryoyo riksförbundet i Holland. Redan i rubriken använder artikelförfattaren grova ord om hemspråksläraren ifråga som han sedan namnger i texten. Rubriken är ”Malfone lo mawdyone w shaqore da-shmo wad-leshono oromoyo”. Det betyder ”Lärare som är otacksamma och förrädare mot det arameiska namnet och språket”. Sedan börjar han i första raden säga; ”alla böcker som är skrivna på arameiska språket visar att namnet suryoyo kommer från Surus, samt att folket suryoyo är ursprungligen det arameiska och inget annat folk”. Sedan fortsätter han sitt angrepp och förklarar varför han ser dessa lärare som otacksamma förrädare. Han menar att de tjänar sitt levebröd på ”det arameiska språket” men att de förråder det genom att kalla sig ättlingar till assyrier. Efter att ha citerat några gamla kyrkofäder som bevis för sina argument om arameisk identitet, avslutar han med följande ord:

Vi får inte förneka vårt förkristna arameiska namn och erkänna lögnen att vi är söner av Assyrien. Det är olämpligt för oss att känna oss stolta över våra grannars namn, vilka är fiender till vår suryoyo-arameiska nation”.

 Yoken Unvals ursäkt på assyriska och holländska, publicerda i Hujådå och Shushoto Suryoyo

Ursäkt till hemspråksläraren

Jag har nu i efterhand talat med hemspråksläraren i fråga. Han vill inte framträda med namn och anser att fallet är utagerat för hans del. Men han har berättat alla detaljer för mig. När han hade läst Yoken Unvals angrepp översatte han både det och sitt eget debattinlägg till holländska. Han sökte sedan upp en advokat för att stämma Yoken Unval för förtal. Advokaten skickade ett brev till Unval som nu hade flyttat till patriarkatet i Damaskus. Tiden gick men det kom inget svar. Då skickade advokaten samma brev rekommenderat. Patriark Zakka Iwas kontaktade biskop Çiçek och uppmanade honom att se till att hemspråksläraren tar tillbaka sin anmälan. Det lyckades inte. Till slut blev Yoken Unval tvungen att resa tillbaka till Holland och skriftligen be om ursäkt. Han undertecknade ursäkten skriven på två språk i närvaro av advokaten den 1 oktober 2001 och betalade också 5 000 Gulden i advokatkostnader. I sin ursäkt skriver han; ”Jag har namngett denne hemspråkslärare avsiktligt, använt hårda ord mot honom, förtalat honom och åsamkat honom skada. Jag erkänner nu att det var fel av mig och vill med denna rättelse visa min ångerfullhet och återkallar allt som jag sagt om honom. Jag ber honom om ursäkt”. Denna ursäkt publicerades i Hujådå, där jag nu har läst den, och även i Shushoto Suryoyo, om jag minns rätt vid mitt samtal med hemspråksläraren.

Så här i efterhand kan man tycka att det var en fin ursäkt – om en framförd under galgen. Den var ju formulerad av hemspråksläraren själv. Men en munk som viger sitt liv åt andlig verksamhet borde i fortsättningen hålla sig borta från politiska dispyter inom vårt kollektiv. Framförallt borde han inte fortsätta att kränka assyrisk identitet genom att förfalska sina förfäders arv som har satt så djupa avtryck i civilisationen. 

För tio år sedan skrev han också en ny bok för elementär undervisning av grammatik vid klostret Mor Gabriel. Den heter Skulastiqoyo - Turos mamlo bleshono suryoyo l-mashqlo qadmoyo da-shnat 2008-2009. Även där smyger han in propaganda för namnet Aram och arameiska på flera ställen (s 149/157). 

I framtiden kan denne munk mycket väl vigas till biskop för Turabdin, eftersom han räknas till de lärda munkarna inom syrisk-ortodoxa kyrkan.  Sannolikt är det ett medvetet drag från honom och hans anti-assyriska kompisar inom den arameiska rörelsen att han valde att bosätta sig i ett så ensligt kloster på ett berg, istället för livet i storstaden Damaskus eller i Europa. Oavsett vilket bör han veta att vi kommer även fortsättningsvis att uppmärksamma historierevisionism och kränkningar mot assyrisk identitet.

”Farväl till Turabdin”

Kategori: Historia

 Rapportens omslag och bilder på PKKs kyrkogårdspark i Kharabemeshka på Izloberget

Den tyska journalisten Susanne Güsten skriver i sin nya rapport att assyrierna har sagt farväl till återvändande till Turabdin, medan hon själv har sagt farväl till Istanbul efter 20 år och flyttat till USA. Jag har läst rapporten, som också tydligt pekar ut den kurdiska nationella rörelsen (PKK och HDP) för etnisk rensning i Turabdin. Den kritiserar även Tyskland för ointresse för sina naturaliserade medborgare.

Susanne Güsten har skrivit två rapporter på uppdrag av Sabanci universitetets avdelning Istanbul Politikalar Merkezi. I början av 2000-talet råkade hon träffa en assyrisk familj som funderade på att återvända till Turabdin. Sedan dess har hon studerat denna process ur ett journalistiskt vetenskapligt perspektiv. Hon har intervjuat många inblandade personer, organisationer och myndigheter både i Turabdin och i Tyskland. I juni förra året publicerade Güsten rapporten The Syriac Property Issue in Tur Abdin där hon särskilt pekade på statens konfiskering och kurdisk ockupation av assyrisk mark som ett hinder för återvändning av assyrier till Turabdin. Jag skrev en artikel om rapporten. Den finns att läsa här.

I sin andra rapport A Farewell to Tur Abdin, som utkom nyligen, upprepar författaren konfiskeringen av assyrisk mark som en viktig faktor bakom assyriernas tveksamhet att återvända till Turabdin permanent. Hon presenterar också färska exempel från olika assyriska byar där kurder gör förnyade anspråk på assyrisk mark, t ex Zaz, Dayro du Slibo, Bsorino och Deir Hadad (Mor Aho) i Arnas.

Kurdiska nationella rörelsen

Den kurdiska nationella rörelsen, ledd av PKK, har länge velat förmedla bilden av sig själv som beskyddare av assyrier och andra minoriteter. Men PKK har nu gjort sig skyldiga till det mest flagranta övergreppet mot assyrisk egendom. I byn Harabemeshka på Izloberget har PKK konfiskerat ett stort landområde och byggt en så kallad krigskyrkogård med en park och tillhörande festlokal där kurder har börjat fira Newroz. Lokala assyrier vågar inte kritisera PKK offentligt, men misstänker att PKK avsiktligt vill dra in assyrierna i kriget och knyta dem till sig. Turkisk militär har bombat kyrkogårdsparken från luften vid ett par tillfällen, men PKK bygger hela tiden en ännu större anläggning. De sju assyriska byarna i denna bergsplatå är det sista området i Turkiet där det bara finns assyrier. De flesta är bosatta i olika EU-länder och tillbringar sommarhalvåret i det fina klimatet. En handfull har återvänt permanent. Dessa människor har investerat sina besparingar på att bygga vackra stenhus, men sedan den kurdiska kyrkogårdsparken har byggts har många bommat igen sina hem. Kurder från närliggande byn M’are, som fram till folkmordet Seyfo var bebott av assyrier, har nu börjat bosätta sig i närheten av den nya kyrkogårdsparken för att kolonisera de sista resterna av assyrisk jord i Turabdin. 

Konfiskering fortsätter

Konfiskering av assyrisk mark i byar och kloster består trots domstolsprocesser. Det gäller Mor Gabriel (18 av 30 tomter), Mor Augin (300 ha), Mor Malke och Deir Hadad, för att nämna några. I fallet Mor Augin har det kurdiska HDPs ledning gjort ett halvhjärtat försök att återbörda marken till klostret. Både partiledaren Selahattin Demirtaş och Mardins borgmästare Ahmet Türk har uppmanat familjerna som ockuperar marken att lämna tillbaka den, men utan resultat. Ockupanterna är medlemmar i HDP men vägrar följa dess rekommendationer. Partiet sätter uppenbarligen deras röster högre än att ge assyrisk mark tillbaka. Susanne Güsten har tidigare även intervjuat den assyriske parlamentsledamoten för HDP, Erol Dora. Hans förklaring av konfiskeringen av assyrisk mark var; ”kurderna dödar även varandra för markens skull”.

Domstolsprocesser leder ofta inte till något konkret resultat. Endast i ett fall har staten visat muskler och gett marken tillbaka till dess assyriska ägare. Det gäller assyrier från Dayro du Slibo. De har i sju år drivit en domstolsprocess om 30 hektar mycket bördig mark med tillgång till vatten från Tigris, men den lokala kurdiska klanen hindrade hela tiden undersökningskommissionen från inspektion på plats genom att hota medlemmarna till livet. Till slut ingrep en inflytelserik affärsman med ursprung i staden Sawro och såg till att ansvariga myndigheter i Ankara beordrade militär eskort åt domstolsjuryn som inspekterade den ockuperade marken. Efter det fick assyrierna officiellt tillbaka sin mark, men om de också vågar bruka den återstår att se.

Premiärminister Ecevits ”inbjudan”

I början av 2000-talet hade dåvarande premiärministern i Turkiet Bülent Ecevit skrivit ett dekret att myndigheterna skulle underlätta för medborgare med assyriskt ursprung att återvända från utlandet. Ecevit hade fått rapporter som sade att assyrierna kände sig diskriminerade. Och detta riskerade att dra Turkiet in i processer i Europadomstolen, befarade Ecevit. Detta luddiga dekret tolkades av den assyriska diasporan som en inbjudan och många hoppades att få återvända permanent. Själv besökte jag min hemby Anhel hösten 2001, bara några månader efter Ecevits dekret, och kunde konstatera att det rådde en relativ säkerhet i området. Det var också då som lantmäteriet hade börjat registreringen av marken i Turabdin med min hemby som första anhalt. Jag skrev då artikeln Hoppet har återvänt till Turabdin. Min artikel var en reaktion på min tidigare beskrivning av Turabdin 1994 i en artikel med rubriken ”Turabdin har gett upp hoppet”. I mitten av 1990-talet pågick ett intensivt inbördeskrig mellan PKK-gerillan och turkisk militär, där assyrier hamnade i kläm. Assyriska ledare mördades på öppen gata, andra packade sina resväskor och flydde till utlandet.

I början av 2000-talet hade lugnet återkommit och Turkiet hade nyss antagits som kandidatland till EU-medlemskap. EU gav bidrag till uppbyggnaden av infrastrukturen och för landregistrering. Assyrierna såg en ljusglimt att åter igen knyta kontakt med sina rötter i Turabdin. Det blåste hoppfulla vindar. Och det var i den andan jag hade beskrivit tillvaron i Turabdin. Men turkiska ambassaden i Stockholm kopierade min artikel och skickade ett exemplar till alla 360 ledamöter i svenska riksdagen, tillsammans med en flaska vin, för att visa att det hade skett en förbättring. Nåväl, min avsikt med artikeln var inte att göra PR för någon, men jag fick väl bjuda på det.

Återvändandet kom av sig

Det var i denna tidsanda som Susanne Güsten kom in i processen och började intressera sig för Turabdin. För ett år sedan presenterade hon i sin rapport förslag på åtgärder som staten kunde vidta för att assyriernas återvändande skulle underlättas. Hon föreslog också samarbete med tyska myndigheter för att Turkiet skulle lära sig hur tyskarna återlämnade konfiskerad mark till de rätta ägarna. Detta ledde till några möten mellan turkar och tyskar. Men kort därefter, efter valet i juni 2015, startade president Erdoğan ett nytt krig med PKK, som svarade med samma medel. Kontakten med tyskarna lades på is. Flera kurdiska städer runtomkring Turabdin har på senare tid bokstavligen smulats sönder av militären, dock inte Midyat. Men attacker har skett mot polis och militärposteringar i Midyats muslimska stadsdel Estel (juni 2016) och i assyriska byar som Hah (maj 2016), där ett tiotal assyrier skadades. Som en ödets ironi flydde Daniel Çepe från Nsibin i mars när staden utsattes för ett sällan skådat bombardemang. Han tog familjen till hembyn Hah, men Daniel skadades vid attentatet mot militärposteringen i byn. Han är den siste assyriern som numera bor i Nsibin som guide i den anrika kyrkan Mor Yakub av Nsibin – världens äldsta universitet, byggt år 325. 

Nu konstaterar Susanne Güsten bittert att assyrierna har tappat allt hopp om att återvända permanent till sitt hemland och att kriget också har skrämt bort assyriska besökare, däribland ungdomar födda och uppväxta i diasporan som gärna ville knyta band till sina föräldrars uppväxtmiljö. Till och med den handfull assyriska ungdomar i Kafro som följde med sina föräldrar för tio år sedan har nu återvänt till Tyskland och Schweiz. Två av dem tog för några år sedan lärarexamen men fick ingen anställning eftersom de inte längre är turkiska medborgare. 

Tysklands ointresse 

Güsten kritiserar även tyska myndigheter för ointresse att uppmuntra sina naturaliserade medborgare att återvända hem, om de så vill. Tyskland accepterar inte dubbla medborgarskap. Därför fråntas assyrier som återgår till sitt turkiska medborgarskap sitt tyska medborgarskap. De flesta assyrier som har återvänt permanent har behållit sitt tyska pass som en öppen dörr mot tryggheten. Någon enstaka har valt det turkiska men ångrar det bittert. Nu kan han inte ens besöka sin familj och släkt i Tyskland eftersom det är svårt att få visum. Han har också fråntagits den säkerhet som det tyska medborgarskapet erbjuder när Turabdin alltmer blir en osäker plats att leva i för assyrier och andra icke-muslimer. Güsten citerar den turkiske professorn Taner Akçam i USA som 2013 skrev om svårigheterna för icke-muslimer i Turkiet. Han menade att det råder samma mentalitet idag bland både turkar och kurder som på den osmanska tiden, då man sade att muslimer är Millet-i Hakime (det härskande folket). Islamiseringen av det turkiska samhället är idag större än för bara ett decennium sedan.

När det gäller Tysklands ointresse, menar rapportförfattaren att landet kunde ha hjälpt återvändarna med ekonomiskt bistånd och startat en tysk-turkisk skola i Turabdin för deras barn och ungdomar för en smidigare integration. Barnen i Kafro kommer ju från en miljö där de varken talar turkiska eller kurdiska och har då slussats in i det turkiska skolsystemet genom att pendla till den kurdiska byn Daline eller till Midyat. När dessa ungdomar kom upp i övre tonåren återvände de flesta till Tyskland och Schweiz. De såg ingen meningsfull framtid i Turabdin. Dessa förhållanden har lett till att återvändandet har stannat av.

Turabdin kurdifieras

Susanne Güsten citerar assyriska aktivister som säger att kurdernas ockupation och förstörelse av gamla assyriska kyrkor och kloster är ett led i kurdifieringen av Turabdin. Syftet är att sopa rent alla spår av tidigare kulturer i strävan efter att bilda ett ”Kurdistan”. Hon citerar också assyriern Robert Tutuş som återvände till Azakh (Idil) från Tyskland, för att förvalta sin familjs egendom. Hans pappa var en förmögen person och borgmästare i Azakh när han 1994 sköts ihjäl på öppen gata utanför sitt hem. Robert var en av de första assyrierna att återvända i början av 2000-talet. Han restaurerade familjens hus, investerade i byggbranschen och bildade en assyrisk kulturförening. Men förra året var han tvungen att lämna Turabdin för gott efter att PKK utövade utpressning mot honom och krävde femsiffriga belopp. När han vägrade betala utsattes hans hus för attentat vid upprepade tillfällen och till slut bombade PKK sönder det. Han intervjuades av Susanne Güsten kvällen innan han skulle lämna Turabdin och sade: “This land was our home, but we cannot live here anymore,” he told the author on the eve of his departure. “It is over. ”Detta land var vårt hem, men vi kan inte längre leva här. Det är slut”. 

Det är alltså en alltigenom dyster bild som Güsten levererar av händelseutvecklingen i Turabdin. Hon tror inte att assyrierna någonsin kan återuppta ett återvändande om det inte blir fred i hela regionen, alltså inte bara i Turkiet. IS och andra islamistiska grupper är också ett allvarligt hot mot assyriernas existens i Mellanöstern, medan den kurdiska nationella rörelsen gör sitt yttersta för att kurdifiera assyriskt land för att hävda sin dominans, avslutar Güsten sin sannolikt sista rapport kring projektet för återvändning av assyrier till Turabdin.

När Assyrien blir Atra eller Homeland

Kategori: Identitet

 

Tänk dig att en professor i semitiska språk vid Uppsala universitet kommer till riksdagen för att föreläsa för kristdemokrater om minoriteterna i norra Irak. När han talar om kurderna säger han ”Kurdistan” men assyriernas land kallar han ”Atra”. Hur många svenska riksdagsledamöter skulle begripa ordet Atra? Ett liknande fall har faktiskt förekommit i Holland. Våra assyriska ledare och aktivister måste således låta bli omskrivningar av sitt etniska namn.

Jag har ofta noterat att många assyriska ledare och aktivister från irakiska Assyrien nuförtiden undviker att kalla sitt ockuperade land vid dess rätta namn. Istället använder de omskrivningar som Atra eller Bet-Nahren. Likaså det assyriska folket benämns som Bnay amman (vårt folks barn), Bnay umtan (vår nations barn) eller Amma diyyan (vårt folk).

Assyriska organisationer i diasporan använder också ord som The Homeland (hemlandet) i sina föreningsaktiviteter. Nyligen läste jag en sådan annons för en assyrisk lokalförening i USA och skrev till den styrelseledamot som hade delat annonsen på sociala medier. Hon höll med mig om det olämpliga i att använda det diffusa begreppet ”Assyrians in the Homeland”, men berättade att det finns de som insisterar på att undvika begrepp som t ex ”A Walk for Assyria” för att inte stöta sig med medlemmar som tillhör andra kyrkor än Österns assyriska kyrka.

Fenomenet med omskrivning av Assyrien har även nått europeiska orientalister och sakkunniga. Attiya Gamri, som tidigare satt i det holländska parlamentet, berättade nyligen för mig om ett sådant exempel: För några år sedan hade Herman Teule, professor i semitiska språk, bjudits in till parlamentet i Haag för att föreläsa för partiet Christen Unie om situationen för minoriteterna i norra Irak. Han nämnde flera gånger ordet ”Kurdistan” men när det kom till Assyrien sade han bara ”Atra”. Attiya Gamri frågade honom vänligt varför han använde ett uttryck som ingen i församlingen begrep. Han svarade att assyrier som han hade mött i Irak hade sagt Atra. Så han utgick från att landet som de beskrev hette just Atra.

De som använder dessa omskrivningar om sin etniska identitet vill vara politiskt korrekta i den rådande namnkonflikten och den splittring som råder bland assyrier över kyrkogränser. Men kontentan av ett sådant resonemang blir att assyriska patrioter, som ska sätta sitt etniska assyriska namn högre än kyrkotillhörighet, därmed böjer sig för missuppfattningen att namnet Ashuri (assyrier) gäller endast människor från Österns assyriska kyrka. Denna propaganda har basunerats ut av syrisk-ortodoxa och kaldeiska kyrkoledare ända sedan 1930-talet och skapar fortfarande slitningar inom det assyriska kollektivet.

I syfte att nå politisk enighet har assyriska organisationer från tid till annan försökt hitta en lösning på namnfrågan genom sammanslagning av olika namn. Efter första världskriget kom termen Ashur-Kaldo i bruk när fredskonferensen skulle avgöra framtiden för resterna av det osmanska imperiet. Assyrierna krävde ett självständigt Assyrien och lämnade in en karta under namnet ”La Nation Assyro-Chaldéenne”. Det misslyckades eftersom stormakterna inte var intresserade och assyriska delegationer var inbördes splittrade.

Efter Saddams fall 2003 samlades assyriska politiska organisationer och kyrkor till en konferens i Bagdad, som Assyriska demokratiska rörelsen, ADR (Zowaa), hade organiserat. Mötet antog dubbelbenämningen Kaldo-Ashur som skulle skrivas in i den nya irakiska konstitutionen för det folk ”som talade syriska ” (på arabiska: al-nateqin bi-lugha al-Suryaniyya). Kort därefter bröts enigheten när den nytillträdde kaldeiske patriarken Emanuel Delli vägrade acceptera termen Ashuri om sitt eget samfund. Då skrev även den östassyriske biskopen i Irak Giwargis (som nu är patriark för Österns assyriska kyrka) ett brev till grundlagskommittén och sade att han accepterade inget annat än Ashuri. Den nya grundlagen antogs 2005 och där klassas assyrierna som assyrier och kaldéer, alltså två olika folkgrupper, som talar syriska. I februari 2016 var den syrisk-ortodoxe patriarken Afrem II Karim på besök i Bagdad. Han träffade talmannen och framförde önskemål om att även de syrisk-ortodoxa skulle skrivas in i Iraks grundlag som Suryani. Om så sker kommer det assyriska folket att klassas efter sina kyrkonamn.

Och detta är vad den kurdiske presidenten Massoud Barzani strävar efter. För tio år sedan lyfte han fram Sarkis Aghajan, en assyrisk medlem i partiet KDP som grundades av Massouds pappa Mustafa Barzani. Aghajan skulle framöver framställas som en motvikt till välkända assyriska ledare som hade valts in i de politiska församlingarna med assyriska röster. Barzani har ett stort intresse i assyriska frågor eftersom han ockuperar deras land och vill gärna assimilera dem till kristna kurder. Därför gav han sig in i leken för att skaffa sig ett större grepp över assyrisk politik. Han såg till att Aghajan hyllades med medaljer av samtliga assyriska patriarker. Även påven och andra kristna ledare gav Aghajan medaljer. År 2006 samlade Aghajan assyriska organisationer till ett möte i Arbil där nya partikonstellationer bildades. Då antogs också en ny namnsammanslagning genom trippelbenämningen ChaldeanSyriacAssyrian. Dessa tre namn representerar de tre största assyriska kyrkor med samma namn i Irak, rangordnade efter storlek. TV-kanaler som hade stor spridning bland assyrierna fick betalt för att marknadsföra den nya trippelbenämningen. Sedan dess använder politiskt korrekta assyriska företrädare denna namnkombination långt utanför Iraks gränser.

Trippelbenämningen går alltså helt i linje med Barzanis önskan att framställa assyrierna som ”kristna medborgare i Kurdistan” och i förlängningen ”kristna kurder”. Från hans synvinkel är det ändå en begriplig manöver, men från assyriska organisationers sida är det ett tecken på deras svaghet gentemot makten. ADR och ADO använde visserligen troget namnet Kaldo-Ashur under några år men sedan gav de efter, med motiveringen att de inte vill stå i vägen för assyrisk enighet. Utvecklingen i namnfrågan har dock tagit ett nytt snedsteg genom att en del assyriska ledare säger ”de kristna” när de vill undvika sitt folks riktiga namn. Beteckningen ”de kristna” möter kritik hos många assyriska patrioter som ser sin etnicitet erodera och som är rädda att det främjar Barzanis assimileringspolitik. Assyrierna är stolta över sin kristenhet, men de är inte bara kristna. De har nationella och territoriella rättigheter i sitt eget land att bevaka.

Oavsett vilka orsakerna är för omskrivningar av Assyrien och assyrier, måste assyriska rörelsen säga ifrån och kalla sitt ockuperade land vid dess riktiga namn. När t ex svensk-assyriska politiker använder namnet Bethnahrin i sina tal på svenska, är det lika obegripligt för svensk publik som när holländska parlamentariker får höra namnet Atra. Vi får inte skämmas för att säga att vi visserligen inte har en erkänd assyrisk stat, men väl ett eget historiskt område som är ockuperat och som heter Assyrien.

Den uppmärksamme läsaren kommer att säga att våra assyriska pionjärer både skrev och sjöng om Bethnahrin (Mesopotamien). Det är sant, det har vi också gjort i årtionden. Men förutsättningarna för att använda det inhemska namnet Bethnahrin har förändrats när även de kurdiska ockupanterna gör anspråk på det geografiska område som i omvärlden är känt som Mesopotamien. Våra pionjärer ville använda det neutrala namnet Bethnahrin för att ena en nation splittrad av sekteristiska schismer, i en tid när assyrierna fortfarande befolkade Assyriens kärnland i övre Mesopotamien. Men nu håller den assyriska ursprungsbefolkningen att utrotas från sitt hemland och då är det desto viktigare att markera sin etniska tillhörighet genom namnet Assyrien. Det innefattar automatiskt nationella krav som måste tillerkännas en etnisk folkgrupp. Om vi som assyrier accepterar att bara bli kallade ”de kristna” kommer de rättigheterna inte att vara lika självklara enligt internationell lag. Då måste vi nöja oss med att den stat assyrierna lever i garanterar oss medborgerliga rättigheter - i bästa fall.

Biskop Ablahad och Israel

Kategori: Identitet

Den syrisk-ortodoxe biskopen av Skandinavien, Ablahad Gallo Shabo, bojkottade Akitufirandet i Assyriska föreningen i Södertälje pga att Israels ambassadör Isaac Bachman var inbjuden som gästtalare.

Söndagen den 29 mars 2015 ställde sig biskop Ablahad Gallo Shabo i predikstolen och uppmanade sin församling att bojkotta Akitufirandet. Anledningen var att arrangörerna hade bjudit in Israels ambassadör att hålla ett tal i Assyriska föreningen i Södertälje, som ligger vägg i vägg med kyrkan. Många trotsade biskopens bojkott och firade sitt nyår. Men biskopens ställningstagande i den israelisk-arabiska konflikten är ändå anmärkningsvärt.

Den israeliske ambassadören i Sverige, Isaac Bachman, var huvudtalare vid årets Akitufirande i Södertälje. Det är första gången Israel skickar en officiell representant till en assyrisk aktivitet i Sverige under de fyra decennier som jag har varit med i vår föreningsverksamhet. För en utomstående är det kanske inget att höja på ögonbrynen åt. En ambassadör från vilket land som helst som vill visa sitt stöd för det assyriska folket i dessa svåra tider är välkommen, tycker de flesta. Men Israel är inte vilket land som helst för de assyrier som kommer från arabländerna Syrien och Irak. Sedan 1948 då staten Israel bildades råder det officiellt krig länderna emellan, men med ett bestående vapenstillestånd. Så långt är det allmänt känt. Men det som är mindre känt är att fascistiska Baath-regimer i arabländerna har i mer än att halvt sekel tvingat etniska minoriteter så som assyrierna till underkastelse. De har också indoktrinerat uppväxande generationer med propaganda som demoniserar både judarna och deras stat. Många assyrier i Sverige som har sitt ursprung i Syrien är fortfarande rädda för regimens förlängda arm, som består av ett stort antal assyriska angivare i Södertälje och på andra håll.

Det är i ljuset av detta som biskop Shabos häftiga utfall mot närvaron av en israelisk representant i ett assyriskt arrangemang ska ses. Hans bojkott visar med all tydlighet att han som representant för sin kyrka i Skandinavien tar ställning i den israelisk-arabiska konflikten på Baath-regimens sida. Ur hans synvinkel är regimen i Syrien den bästa garanten för olika minoriteter i landet. Detta synsätt delas av många assyrier idag efter Islamiska statens skoningslösa våld mot assyrier och andra grupper. Men den senaste månadens händelser i norra Syrien, då 35 assyriska byar längs floden Khabur har tömts på sin befolkning, visar att den syriska armén inte har lyft ett finger för att hjälpa assyrierna. Deras baser finns bara tio kilometer från Khabur. Inte heller regimens allierade kurdiska styrkor har förmått att skydda assyrierna, som nu är flyktingar i sitt eget land och håller på att lämna landet. Politiska bedömare tror att assyrierna i Khabur används som en bricka i ett pågående propagandakrig mellan det kurdiska partiet PYD och IS, där båda försöker skapa fakta på marken.

När det gäller assyriska kyrkoledares samarbete med arabiska regimer är det ett välkänt faktum att många av dem går till överdrift och omvandlar sitt samarbete till underkastelse. I min kommande bok redogör jag detaljerat för detta fenomen, som har bidragit till att vi som en etnisk minoritet har drabbats särskilt hårt av våra kyrkoledares agerande. Biskop Ablahad Shabos bojkott mot Akitu är den senaste i raden av dessa olämpliga ställningstaganden.

Assyriska ledare låter sig utnyttjas

Kategori: Politik

Patriarken för Österns assyriska kyrka, Mar Dinkha IV, var en av de kyrkoledare som
2006 hedrade Sarkis Aghajan, dåvarande kurdisk finansminister i KRG, med första 
rangens medaljer. Mar Dinkha instiftade en särskild medalj till Aghajans ära. Patriarken
är god vän med både Sarkis Aghajan och premiärminister Nechirvan Barzani sedan tiden
då han var biskop i Teheran. Foto: Zindamagazine.com
 

Turkiska, arabiska och kurdiska regimer utnyttjar ofta olika assyriska kyrkoledare för att driva igenom sin politik att söndra och härska. Den kurdiske ledaren Massoud Barzani har inte bara köpt assyriska kyrkoledares lojalitet, han har också försökt skapa en motvikt till Assyriska demokratiska rörelsen, Zawaa, för att splittra assyriernas politiska organisationer. Följande är ett utdrag ur min kommande bok Patriark Shakers arvtagare.

Vi har hittills i boken beskrivit hur assyrisk identitet har utsatts för skada i relationerna med turkiska eller arabiska makthavare, främst på grund av assyriska kyrkoledares undergivenhet och egenintresse. Men det finns ett annat grannfolk som har ännu större intresse i assyriska frågor, nämligen kurderna. Assyrier och kurder har levt som grannar i århundraden. Men kurderna har expanderat sitt territorium successivt och ockuperat alltfler assyriska landområden, i synnerhet efter deras aktiva deltagande i massakrer och folkmord mot kristna assyrier och armenier, vilket kulminerade i 1900-talets första folkmord. När de egentliga ägarna var mördade eller fördrivna ockuperades deras hem och egendomar av olika kurdiska klaner som berikade sig på sina kristna grannars bekostnad. Samma policy fortsätter idag i norra Irak, där kurderna vill expandera sitt territorium på assyriers bekostnad.

De assyrier som överlevde folkmordet Seyfo och stannade kvar på sina fäders jord, kände sig tvungna att hålla goda relationer till den kurdiska majoriteten för att få leva i fred. Men kurdiska makthavare vill försvaga och driva bort assyrier som står i vägen för kurdisk expansion. De sår splittring bland assyrierna genom klassiska, beprövade metoder som turkar, araber och andra grannfolk har använt framgångsrikt. Kurdiska ledare utnyttjar också olika assyriska kyrkoledare för att driva igenom sin politik att söndra och härska. Som vi har sett i föregående kapitel är många kyrkoledare bland assyrierna ett lovligt byte, vilket förvärrar assyriernas utsatthet.

Majoriteten av assyrierna i Mellanöstern bor fortfarande i Irak. Där har assyriska politiska partier som Zawaa haft en stark folklig förankring. Men kurdiska makthavare intrigerar i det politiska etablissemanget för att förmå assyriska ledare att avstå egna rättigheter som inte står under kurdisk dominans, t ex att bilda en egen provins på Nineveslätten.

Barzani splittrar assyrisk enighet 

KDP-ledaren och presidenten i KRG, Massoud Barzani, är en av dessa kurdiska makthavare som lägger sig i assyriernas inre angelägenheter. Han har tagit varje tillfälle i akt för att splittra assyrisk enighet, i synnerhet efter Saddamregimens fall.

Efter att USA invaderade Irak 2003 utsågs Yonadam Kanna till parlamentsledamot i Bagdad. I januari 2005 hölls de första valen och Kanna valdes nu in i parlamentet som den ende självständige assyriern som inte fanns med på kurdiska eller arabiska vallistor. Han valdes med assyriska röster och Zawaa blev det största assyriska partiet i Irak även i efterföljande val.

Redan i oktober 2003 hade Zawaa, i samarbete med ADO, samlat alla stora assyriska organisationer, partier och kyrkor till en konferens i Bagdad. Målet var att ena den assyriska nationen inför de utmaningar och förhoppningar som väntade i det nya Irak. En ny konstitution skulle skrivas och assyriernas rättigheter måste skrivas in i grundlagen. Men namnkonflikten var ett hinder. Bagdadkonferensen beslöt därför att kompromissa genom att kalla folket KaldoAssyrier och språket syriska (på arabiska suryani). Genom detta beslut kände sig huvudparterna delaktiga och assyriska patriarker gav kompromissen sin välsignelse. Men egenintresset bland olika kyrkoledare och intrigerna bakom kulisserna ledde till att enigheten sprack ganska snart. 

Dessförinnan hade den blivande patriarken Emanuel Delli, inbjuden till Yonadam Kannas nya hem i Bagdad tillsammans med övriga gäster, varit positivt inställd till konferensens kompromiss. Han hade till och med bett Zawaa om hjälp för att väljas till patriark, berättar Said Yildiz, tidigare ordförande för ADO-Sverige, som var med på Bagdadkonferensen. Men ett halvår senare, när Delli hade utsetts till patriark skickade han ett brev till Iraks dåvarande premiärminister Ibrahim Jafari och sade att Yonadam Kanna inte representerade den kaldeiska kyrkan. Delli hävdade nu att kaldéerna var en egen nation som inte har något med assyrier att göra. Han uppmanade sitt samfund att bryta allt samarbete med Österns assyriska kyrka, som i sin tur började reagera på sitt sätt. Patriark Mar Dinkhas ställföreträdare i Irak, biskop Gewargis Sliwo, skrev 2005 ett brev till grundlagskommittén och krävde att man endast skulle skriva in beteckningen Ashur i konstitutionen. I den provisoriska konstitutionen kallades assyrierna KaldoAssyrier. Men när den riktiga grundlagen antogs 2005 beskrevs de som två olika folk, kaldéer respektive assyrier.

Zawaas ledare Yonadam Kanna, som hade suttit i grundlagskommittén, fick då rekommendationen att avgå från parlamentet i protest mot att hans folk skrevs in som två olika folkgrupper, berättar Sait Yildiz som stod Kanna mycket nära. Men han vägrade lyssna och nöjde sig med en reservation mot beslutet.

Assyriska ledare, främst kyrkoledare, hade alltså svårt att komma överens, vilket försvagade assyriernas enighet. Men aktörer som Barzani har inte suttit med armarna i kors. Han satte igång sina försök att försvaga Zawaa, som nu hade visat sig som en stark politisk aktör bland assyrierna och kunde välja en egen ledamot till parlamentet i Bagdad. Barzanis drag var att skapa en motvikt till Zawaa och han lanserade Sarkis Aghajan. 

Sarkis Aghajan - Barzanis förlängda arm

Sarkis Aghajan föddes 1962 i Arbil av assyriska föräldrar. Han blev medlem i KDP och kom in i det kurdiska parlamentet vid dess start 1992. Han tog en av de fem kvoterade assyriska platserna. Resterande fyra tillhörde Zawaa. Han är också god vän med premiärminister Nechirvan Barzani (Massouds brorson). De två växte upp tillsammans när Nechirvan 1975 flydde till Aghajans familjeegendom i Iran, efter att USA hade slutat stödja Barzaniklanen. Aghajan fick posten som finansminister i KRG under åren 1999-2006 och var också vice premiärminister 2004-2006. I maj 2006 förnyades hans uppdrag som finansminister och han fick en ansenlig budget att spendera i olika projekt för att knyta assyriernas politiska och religiösa ledare till sig. (Idag har han helt försvunnit från den politiska scenen. Det sägs att han är rådgivare åt Nechirvan Barzani).

Därmed skulle vägen vara öppen för KRG:s planer att styra över assyriernas framtida öde. Likaså skulle det vara lättare att utöka gränserna för den kurdiska autonomin genom att inkorporera angränsande assyriska landområden på Nineveslätten. Området är inte bara strategiskt viktigt som förbindelse till kurderna i Syrien, det har också stora oljereserver under jorden. Sait Yildiz berättar att när assyrierna 2010 mötte KDP:s politbyrå för att framlägga kravet på en egen autonomi på Nineveslätten, berättade de kurdiska makthavarna helt öppet att de aldrig skulle släppa ifrån sig området, eftersom det har så stora oljereserver. Det sägs också att kurderna redan har borrat 6-7 nya oljebrunnar på Ninevelätten.

Sarkis Aghajan har även marknadsförts som mannen bakom bygget av nya hem åt assyrier i norra Irak. Visserligen har man låtit bygga några enkla betonghus men när man jämför med de kedjehus som byggdes åt kurderna i samma projekt, framstår de assyriska husen som mycket anspråkslösa. KDP har också försökt vinna assyriska röster i de val som har hållits efter Saddams fall, genom att locka med jobb och bostad. Men vem som helst fick inte tillgång till dessa enkla bostäder. Ett villkor var lojalitet med den kurdiska administrationens direktiv. Ett sådant villkor var att rösta på KDP:s vallista Ishtar 513 i valet 2007. De assyrier som vägrade fick varken bistånd eller bostad.

Aghajan samlade år 2007 de flesta assyriska partier och organisationer till en konferens i Ankawa, en assyrisk förstad till huvudstaden Arbil, och bildade det så kallade Folkrådet Chaldean Syriac Assyrian Popular Council. Zawaa deltog inte. Beteckningen KaldoAshur, som hade tagits fram vid Bagdadkonferensen 2003, byttes nu mot trippelbenämningen Chaldean Syriac Assyrian efter de tre stora assyriska samfunden. Aghajan fick nu stort utrymme i två stora assyriska satellitkanaler, Ishtar TV och Suroyo TV. Dessa kanaler hade en bred assyrisk publik och startade en kampanj för att marknadsföra trippelbenämningen. Personer närstående Suroyo TV har informellt erkänt att kanalens ledning fick betalt för att marknadsföra trippelbenämningen och det nya Folkrådet. På frågan varför, svarade man att pengarna ändå skulle gå till någon annan om Suruyo TV hade avvisat erbjudandet. Dessförinnan hade Dawronoye under alla år använt den i Sverige vanligt förekommande dubbelbeteckningen assyrier/syrianer.

Tre år senare, 2010, bildade assyriska organisationer och partier en ny sammanslutning i samband med att Assyrian Universal Alliance, AUA, hade avslutat sin kongress i Ankawa, berättar Sait Yildiz som var mötets ordförande. Den nya organisationen fick namnet Kaldeiska syriska assyriska partiers sammanslutning. Den här gången deltog även Zawaa och trippelbenämningen har därefter blivit det officiella namnet på den assyriska folkgruppen hos såväl Zawaa som ADO och andra medverkande partier. Mötet beslöt att ansöka om en egen provins på Nineveslätten, i enlighet med Iraks konstitution, samt en assyrisk autonomi inom KRG.

Men reglerna i KRG:s konstitution gör det omöjligt för assyrierna att bilda en egen autonomi, säger Yalda Marokil som är Zawaas representant i Skandinavien. Den kurdiska konstitutionen säger att en folkgrupp, i det här fallet assyrierna, måste utgöra en majoritet för att få bilda en egen autonomi. Assyrierna utgör ingen majoritet någonstans inom KRG. Zawaa har tidigare krävt att ordet ”majoritet” ska ersättas med ”folktäthet” men kurderna har avvisat kravet.

Nineveslätten tillhör de så kallade omdiskuterade områdena som såväl araber som kurder gör anspråk på. I KRG:s konstitution från 2005 gjorde kurderna anspråk på vissa delar av Nineveslätten. I det nya förslaget som skrevs 2009 står det att hela Nineveslätten tillhör KRG. Förslaget har i skrivande stund ännu inte antagits av det kurdiska parlamentet.

När det gäller Barzanis val av trippelbenämningen är det ett taktiskt sätt att namnge assyrierna efter deras kyrkliga tillhörighet och inte efter etnisk identitet, för att kunna beteckna assyrierna som kristna kurder. Man har dessutom ordnat det efter storleken på samfunden och inte efter alfabetisk ordning, som brukar vara fallet. Samma sak förekommer även i kurdisk press i Turkiet. De talar om Keldani, Süryani och Asuri som vore de tre olika folkgrupper. Frågan är om det är okunskap eller om de är influerade av sina kurdiska bröder i Irak.

Under de senaste åren har medierna både i Irak och i västvärlden allt mer kommit att frångå alla benämningar och kallar assyrierna för ”de kristna i Irak”. Detsamma gäller rapporteringen kring inbördeskrigets Syrien, där assyrierna ofta kallas enbart ”de kristna”. Till och med Zawaas ledare Yonadam Kanna har ofta använt termen ”de kristna” i stället för att säga assyrierna, vilket han har fått kritik för. 

Kyrkoledare hedrar Aghajan med medaljer

Som vi har visat i tidigare kapitel lägger sig många präster gärna i politiken eftersom de är vana att tillskrivas ansvaret också för samfundets civila angelägenheter. Sarkis Aghajan har fått ett oproportionellt stort stöd av så många kyrkoledare att det är sannolikt resultatet av politisk inblandning på hög internationell nivå. Förmodligen är det USA och Israel, som å Barzanis vägnar, har sett till att Aghajan har översköljts av medaljer från olika kyrkoledare. Det började med att den förre påven Benediktus XVI i augusti 2006 upphöjde Aghajan till Riddarkommendör av Sankt Gregorius den stores orden. Därefter hedrades Aghajan med första rangens utmärkelser och medaljer av följande assyriska, koptiska och armeniska patriarker:

  1. Mar Dinkha IV, patriark för Österns assyriska kyrka, instiftade en särskild medalj till Aghajans ära. Patriarken är god vän med både Sarkis Aghajan och Nechirvan Barzani sedan han var biskop i Teheran.
  2. Kardinal Emanuel III Delli, den förre patriarken för Kaldeiska kyrkan.
  3. Patriark Zakka I Iwas, Syrisk-ortodoxa kyrkans dåvarande överhuvud.
  4. Patriark Addai II, Österns gamla kyrka (följer äldre assyrisk kalender).
  5. Anba Shenouda III, dåvarande påven för Egyptens koptiska kyrka.
  6. Patriark Karekin II, överhuvud för den Armeniska apostoliska kyrkan.

Många av dessa kyrkoledare har sannolikt lovats förmåner, personliga eller för det egna samfundet, för att visa sin lojalitet med den nya kurdiska administrationen. Det är inte heller långsökt att de fått en del av de pengar som Sarkis Aghajan spenderade så frikostigt när han var kurdisk finansminister. Till och med klostret Mor Gabriel i Turabdin fick en större summa pengar i gåva av Aghajan. Han skickade pengarna kontant med en betrodd assyrier, som tidigare var elev vid klostret. Denne har berättat det för en kusin till mig och tillade att han själv fick 10 000 dollar i ”dricks” som tack för besväret. Aghajan har också sponsrat nytryckningen av patriark Afrem Barsoms bok Sritotho d Turabdin, som vi redan har berättat om i kapitlet om patriark Zakkas arabisering av assyrierna. Visserligen sägs Aghajan vara djupt religiös och tillhör en frikyrkoförsamling. Men hans frikostiga användande av medel ur KRG:s budget har med största sannolikhet varit avsedda att knyta assyrierna till kurdiska KDP mer i politiskt än i religiöst syfte.

En av de assyriska eldsjälar som har lagt stor möda på att uppmärksamma och bekämpa kurdifieringen av Assyrien är författaren Fred Aprim, bosatt i Kalifornien. När det gäller assyriska kyrkoledares agerande gentemot främmande makter, skriver Fred Aprim följande träffsäkra sammanfattning:

Kyrkorna har politiserats och varje patriark eller kyrkoledare söker sin egen självtillfredsställelse och beröm. De bryr sig inte om folkets framtid som helhet. Dessa patriarker har förlitat sig på kurder och araber för att rädda sina kyrkor och församlingar, i stället för att förlita sig på sin egen makt som kommer från deras enighet”.

ISIS - a tool for the U.S. and its allies?

Kategori: Allmänt

 
 The leader of ISIS, Abu Bakr al-Baghdadi in his first picture after declaring himself as the leader of Isamic Caliphate. Documents released by Edward Snowden state that ISIS was created by USA, UK and Israel.
 

The brutal Islamist terrorist organization ISIS is said to be conducted by the U.S. and its allies as a tool to redraw the Middle East map. Even the regime in Syria is suspected to have been in agreement with ISIS in some way. Below I have gone through various media that shed light on the game behind ISIS.

ISIS[1] has recently spread fear among non-Sunnis in the Mosul area. On July 19, 2014 they forced the last Assyrian famillies to leave Mosul. Prior to this, the population of Syria witnessed horrific scenes during the past year with ISIS as an actor. This has meant that Christians have fled away in thousands to seek shelter elsewhere. And now, ISIS has intensified its attacks in northern Syria in order to take control of various oppositional forces but also of oilfields. But what's behind all this? Is it a newborn Islamist anger against non-Muslims or is ISIS a cover for a larger plan? And what is the Christian West doing to save Christianity in the Middle East?

We know that the West cares more about their finances than their Christian brothers in the Arab world. It is also wellknown that the West could sell ten thousand Christians for a barrel of oil. But the fact that the foremost democracies in the West, such as the U.S., would create and direct brutal Islamists and ignore when they murder and expel the Christians, it sounds like a strange idea. However we should not forget that the political game where the map is being redrawn, is a dirty game, where unholy alliances formed crisscrossing and where the aim justifies the means. Major powers and local actors can make deals over the heads of the citizens and the weaker groups are paying the price.

Renowned Lebanese Professor Walid Phares in the U.S. writes in a long analysis of the current situation in the Middle East under the title The Lost Spring that the U.S. has made up with Iran, how the question of Syria should be handled. Therefore the U.S. did not attack Syria in the summer 2013. Phares writes:

”The decision had already been made a year ago that a deal would be cut with the Iranian regime. If one has a deal, one is not going to enter into a war with the allies of the Ayatollah, such as Syria. That would kill the deal. These advisors and the pro-Iranian lobby in Washington are not made up only of Iranians. They are made of financial interest groups. For all these years there has been the idea that if we cut a deal with the Iranian regime, they will stabilize Iran, Iraq, Syria and Lebanon. When the Iranians moved in to Syria, Hezbollah moved in. When both moved in, al-Qaeda moved in. That was the end of civil demonstrations”, said Walid Phares.

Assad's regime and ISIS

Regarding ISIS, political observers believe that its leadership and the Assad regime have agreed and worked together on common issues. ISIS has introduced Islamic Sharia law in the province of Raqqa and forced the Christians to the Muslim sheltering tax Jizya. Those who do not agree must either convert to Islam or leave their homes. So far we are aware of what happened. But during the war, ISIS has not attacked the regular Syrian army. Why? If they oppose the regime should they end up in conflict with it. The only major clash occurred on July 19, 2014 near Homs where ISIS killed 270 soldiers of the regim before taking control över a field of natural gas, accordint to Swedish newspaper Aftonbldet.

Observers also believe that the Syrian government is supposed to use ISIS as a tool to attack the PKK autonomous areas in northern Syria. Currently there are intensive battles between ISIS and the PKK's Syrian department PYD in the city of Kobane outside Aleppo. Kobane is one of three "cantons" that PYD has declared as autonomous. Even Turkey and Barzani have the same objective to prevent  the PKK’s plans for an autonomous region in Syria. More on Turkey and Barzani's stance on this issue can be read in the Turkish newspaper Cumhuriyet Gazetesi of July 16, 2014. Here we can see the interests of Syria and Turkey about a common enemy, even though the Assad regime conciders the Turkish Prime Minister Erdoğan as a bitter enemy. The Syrian government sees Turkey as the greatest actor that supports various Islamic terrorist groups who have created chaos in Syria. Cumhuriyet writes on July 17, 2014 that the city of Urfa (Urhoy) is the base for ISIS and its mercenaries are shipped from there over the border into Syria, to fight PYD forces in Kobane. Turkish press has over the past year highlighted a series of revelations that Turkish intelligence shippes weapons and mercenaries to various terrorist groups in Syria.

Regarding the expulsion of the Christians from Syria, of course we can not say that the Assad regime would like to see the country depleted of its Christian population, as the majority has given the regime their support for many years. Some of the countries that control ISIS perhaps do not see Christians as a primary target, but the terror group's progress has nevertheless meant that Christians have had to pay the price. The goal justifies the means.

Germany's role in jihad 1914

In the modern history, we can see a parallel to this in the beginning of World War I, when the Christian Germany called on its ally Turkey to declare jihad (holy war), according to genocide researcher Dr. Gabriele Yonan in Berlin. It got the result that Christian Assyrians, Armenians and Greeks were subjected to an outright genocide carried out by fanatical Muslims (mainly Kurds). The thing is that the Young Turk leaders who issued the order about mass deportation and mass murder of Christians, were secular Turks who did not care much about religion. They were educated in Paris and Berlin and were influenced by the European idea of a secular national state. But they took advantage of the religion’s inherent power to enforce the genocide.

Why did the Germans want Turkey to declare Jihad? The Germans' intention was not to hurt their Christian brothers in Turkey. Jihad was a tactical game to win major Muslim groups on their own side, whom were under British or French rule in different parts of Asia and Africa. The Germans' goal was that these Muslims would rise up against France and Great Britain, i.e. the  enemies of the Germans if they will join Jihad. The consequence was that the Christians of Turkey suffered very hard of the German act, Dr. Gabriele Yonan stated during her lectures in Sweden 2001.

Israel's security

Mesopotamia, the cradle of civilization, has experienced several conquests and new masters for the last three millennia. But the indigenous people have never been so close to extinction from their native land. Assyrian culture and history is on the brink of annihilation. But it does not seem to bother the actors involved. In summer 2006, I wrote a debate article entitled "Will Israel create an allied Kurdish state in the Middle East?". It was published in zindamagazine.com. The server to this website is off for now. In short, the message was that the Assyrian existence in Assyria seems to weigh less in the context when big actors like Israel seeking to secure their safety and their future business opportunities in the Middle East. This can best be done by a Kurdish ally state that controls a major part of the oil in Iraq. Some Israeli readers reacted strongly on my article. Today the country's top leaders, President Shimon Peres and Prime Minister Benjamin Netanyahu, admit that an independent Kurdish state in Iraq is Israel's main alternative (Reuters June 26, 2014).

Snowden about ISIS

In fact, Israel is said to be the key player in the creation of ISIS. Documents that Edward Snowden has revealed and quoted by the International Business Times (IBT) July 15, 2014 alleging that ISIS leader Abu Bakr al-Baghdadi has been trained by the intelligences of the U.S. and Britain, in collaboration with the Israeli Mossad. Other reports indicated previously that the U.S. trained ISIS recruits in 2012, but the White House has not commented on it, writes the IBT, adding:

“As per a report in Gulf Daily News, Snowden revealed that the US, the UK and Israel drew up a plan to protect the Zionist entity, by using a strategy called ‘the hornet's nest’. The strategy was to get all the terrorists together in one place under an Islamic slogan and engaging them in a war far from Israel. In the documents leaked by Snowden, it claims that the ISIS was made for ‘the protection of the Jewish state’, and thereby keeping the enemies of Israel engaged”. 

On July 4, 2014 the Turkish newspaper Özgür Gündem writes that ISIS' rampage in the Middle East is sanctioned by U.S., Israel, Turkey and Barzani's KDP. Özgür Gündem is close to PKK and its reporter Akif Serhat refers to an unnamed diplomat, who claims that a secret meeting was held in Amman, Jordan, on June 1, 2014. The meeting was attended by representatives from the U.S., Israel, Turkey, Saudi Arabia, Jordan, KDP, Kurdish Islamist Ansar al-Islam of Mullah Krekar and Iraqi Baath Party, along with several Islamist terrorist groups. The newspaper reports a list with the names of the participants.

A week later, the ISIS took control over Mosul. According to the source of Özgür Gündem Iran became aware of this plan and warned Massoud Barzani for continuing his support to ISIS. The diplomat quoted by Özgür Gündem made then the following analysis of the creation of ISIS (translated from the Turkish original):

"The U.S. and Israel want to exploit the chaos in Syria to enforce their plans. There are forces that are no longer under their control. They also have serious problems with their closest allies. This means that they risk losing control over the developments in the Middle East. They fear that the chaos in Syria could spread to the rest of the Middle East. Therefore the U.S. and Israel want to create opportunities to exploit the warring parties for their own purposes”.

ISIS changed the power balance in Syria

In the shadow of the ongoing Israeli attacks on Gaza, where the international media attention is directed to Palestine, ISIS is changing the balance of power in war-torn Syria, writes The Independent on July 17, 2014. ISIS is attacking both Kurdish PYD and Jabhat al-Nusra along with other opposition groups, in order to take control of the opposition. ISIS is also targeting the oilfields in northern Syria. They have recently conquered the oil-rich city of Dier-ez-Zor on the Euphrates, and killed the commander of Jabhat al-Nusra. They have been welcomed by local Sunni Arab clans by promising them shares in the oil, according to the Independent which adds:

“The recent Isis advances in Syria, following victories in Iraq last month, are altering the balance of power in the whole region. The opposition military forces not aligned with the Syrian government or Isis are being squeezed out of existence, making obsolete the US, British, Saudi and Turkish policy of backing groups hostile to both Assad and Isis”.

ISIS will not attack Israel

The last days of Israeli bombing of Gaza has also led to ISIS has been asked why they do not attack Israel to defend their Muslim brothers. ISIS has responded on Twitter that they will not attack Israel as long as the Israelis do not interfere in fitne (classical Muslim civil war). What is meant by fitne in this case, ISIS has not explained closer, writes the Turkish newspaper Yeni Akit. According to other statements in media, ISIS have answered that God had not commanded them to attack Israel. Their main enemy is the Shiites which ISIS regards as apostates from Islam.

Just days after ISIS took Mosul media reported that Barzani and ISIS had agreed on geografic interests and their common enemy was the Shiite government under Nuri al-Maliki. For that reason there was no direct confrontation between ISIS forces and Kurdish Peshmerga in Mosul or Kirkuk. Nuri al-Maliki himself claimed earlier that ISIS and Barzani had an agreement, but he was not taken seriously. The isolated fights that occurred outside the Assyrian city Baghdede on the Nineveh Plain were the result of a provocation  by the Kurdish elite troops against Sunni Arab villages east of the river Tigris. The Arabs were told to move to the other side of the river, according to the reports of the Assyrian Federation of Sweden.  

Various media that are close to Western interests give attention to daily atrocities of ISIS. Thus ISIS is shown as the biggest threat to the stability in the area. In fact, it seems that ISIS is a tool in the hands of the U.S. and its allies to implement their plans.


[1] Also called ISIL (Islamic state in Iraq och Levant) or just IS (Islamic state). Its abbreviation in Turkish is IŞID and in Arabic Da’esh

Mina debattinlägg från 2006

Kategori: Allmänt

 

 Mellanösterns karta ritas om?

Diskussionen om hur Mellanösterns karta kommer att se ut i den närmaste framtiden och hur olika folkgrupper reagerar är högaktuell i såväl turkiska, assyriska som arabiska medier. Den största reaktionen kretsar naturligtvis kring en eventuell statsbildning för kurderna med bistånd från USA och Israel. I ett sådant läge är Turkiets reaktion och makt något som debattörerna tvistar om.

Jag skrev därför ett inlägg i debatten den 29 juli 2006 efter att ha följt turerna i den assyriska webbtidningen Zindamagazine. I samma nummer av Zinda uppmanade assyriska ledare i Mellanöstern Israel att stoppa bombningarna av Libanon, av rädsla för att assyrierna åter skulle bli måltavla för arabiska och islamiska krafter.

En läsare i Israel vid namn Yavin Katz reagerade på innehållet i Zinda, särskilt på mitt inlägg, och skrev ett svar i det efterföljande numret av Zinda den 7 augusti under rubriken Why ask Israel to stop? (Varför be Israel stoppa bombningarna?) Du hittar det i direkt anslutning till mitt debattinlägg som följer här:

Kommer Israel att skapa en allierad kurdisk stat i Mellanöstern?

Debatten om Mellanösterns framtid och vad olika aktörer har i sikte, är i full gång på assyriska hemsidor som Zindamagazine.com. En av debattörerna är Mariam S Shimoun från Kanada med intressanta inlägg som If You Were Barzani och senast The Turkey FactorEnligt artikelförfattaren kommer Turkiet, så snart som amerikanerna har dragit sig tillbaka från Irak, att kasta sig in i leken för att till varje pris förhindra bildandet av ett ”Kurdistan”. Då kommer turkarna att inse värdet av trogna assyriska allierade, menar Mariam Shimoun och citerar britterna som har sagt att assyrierna var de mest pålitliga allierade i Mellanöstern. 

Visst ligger det något i denna analys - om det då finns några assyrier kvar att satsa på. Men resonemanget kan halta om Israel har bestämt sig för att skapa en kurdisk allierad stat som en sorts förlängd arm gentemot arabiska fiender. Om detta publicerade vi en artikel i Hujådå år 2000, där en judisk professor vid en föreläsning hade manat Israel att satsa på icke-arabiska minoriteter i Mellanöstern. Kurderna är en icke-arabisk minoritet. Är det denna strategi som vi ser frukterna av idag, när Israel har så täta kontakter med den kurdiska regionala regeringen (KRG) och utbildar t ex stridspiloter åt ett framtida ”Kurdistan”?

Mariam Shimoun verkar vara en mycket klarsynt person och hennes artikel If You Were Barzani (Zinda april 2006) är en av de bästa analyser jag läst om vår assyriska verklighet. Metoden att sätta sig in i motpartens situation och argumentera ur hans synpunkt, är pedagogisk och går hem hos läsaren på ett effektivt sätt. Vad skulle du göra om du vore i kurdledaren Masoud Barzanis kläder?

Men poängen med resonemanget är inte så mycket hur Barzani tänker och agerar, utan vad vi som assyrier gör i ett läge när Barzani och andra kurdiska ledare skapar splittring bland assyrierna för att härska. Mariam Shimouns svar på frågan är ett bittert konstaterande; istället för att se den stora faran med Barzanis agerande gentemot vår nations existens, håller vi assyrier oss sysselsatta med interna konflikter om vilken präst som är favorit, vilket namn vi kan anta och vilken gruppering som vet bäst. Med andra ord stoppar vi huvudet i sanden och kan inte, eller vill inte, inse situationens allvar.

Vad beror det på? Är vi som folk mindre medvetna om vår nationella identitet och dess värde? Eller är vi tillräckligt medvetna men föredrar den egna grupperingens intressen framför övergripande assyriska intressen?Jag tror att det handlar om en kombination av både okunnighet och opportun själviskhet. Detta är naturligtvis ingen specifik assyrisk egenskap. Det kan vara fallet hos många andra folkgrupper i samma situation. Men skillnaden ligger i att andra grupper har kommit längre och upprättat en politisk kraft som kan bemästra situationen och förena krafterna när det gäller nationens intressen.

Hos oss kan religiösa eller profana ledare liera sig med vem som helst utan att ta hänsyn till eventuella konsekvenser. Det är denna kraft som saknas bland oss assyrier. Vi har inte lärt oss av grannfolk och minoriteter i samma situation. De försök som har gjorts under de senaste decennierna har tillintetgjorts av mäktiga intressen, bl a genom infiltration och plantering av interna konflikter. Den assyriska rörelsen som startade i Sverige för 30 år sedan var ett sådant försök, som dock kvävdes i sin linda. Fruktlösa konflikter kring namnet är fortfarande ett hinder i vägen, t ex när vi ska enas om något så enkelt som texten på ett minnesmonument i Södertälje över Seyfo-offren.

För att återgå till frågan i rubriken, kommer den närmaste framtiden att utvisa om assyrierna över huvudtaget kommer att tillmätas någon betydelse när det nya Mellanöstern skapas. Två saker är då viktiga att komma ihåg;

1: Israels existens och dess framtida allierade är viktigare än ursprungsbefolkningens, t ex assyriernas, existens i Mellanöstern, sett ur ett amerikansk-israeliskt perspektiv. Bedömare som Mariam Shimoun menar att ekonomin blir till slut avgörande för USA:s agerande och dess val av koalitionspartner. Men erfarenheterna från de senaste årens turbulens i Irak pekar på att USA:s ekonomiska och politiska intressen kommer i andra hand när det gäller Israels framtida säkerhet. Orsaken är främst judarnas starka ställning i USA.

2: Assyrierna själva är inte förberedda på att ta tillfället i akt. Vi håller oss till våra barnsliga lekar kring präster och klaner och glömmer att tåget håller på att passera. Om och när nästa tillfälle kommer, finns det kanske inga assyrier kvar i Assyrien.

Det här låter kanske som svart pessimism, men realiteten går inte att bortse ifrån. Både vår religion och etnicitet är tyvärr faktorer som är ett hinder i vår väg för fortsatt existens i Mellanöstern. Vi befinner oss i ett hav av fientligt inställda muslimer som betraktar oss som Västvärldens medlöpare, medan västmakterna inte bryr sig om vår kristna tro. En del mäktiga krafter ser också vårt etniska ursprung som ett hot mot sina egna ambitioner. Visst kan vi förlita oss på Guds nåd, men vi måste vara värdiga sådan nåd. Historien visar oss att Gud satsar på de starka som tar vara på hans givna möjligheter. Hittills har vi dock inte lärt så mycket av historien.

 

Yavin Katz från Israel reagerar:  Varför be Israel att sluta bomba?

 Zindas rubriker av den 29 juli 2006 berättar för oss att “Assyriska kyrko- och parlamentsledamöter i Mellanöstern snabbt fördömer Israels attacker mot Libanon, av fruktan för repressalier från islamiska och arabiska regeringar och folkmassor”. Tack gode Gud att fruktan inte styr i Israel, Mellanösterns enda demokrati, där arabiska medlemmar av Knesset (israeliska parlamentet) kan stå upp och kalla premiärministern för mördare framför internationell media och sedan kan fortsätta leva sina liv utan fruktan för repressalier, under statens beskydd.

Vad gäller föreliggande fakta i detta fall, så korsade Irans agent i Libanon, Nasralla, en internationell gräns och gick in i Israel, dödade, sårade och kidnappade Israeliska soldater, som en avledningsmanöver, samtidigt som han bombade civila israeliska städer i norra Israel med ”katyush” raketer. Staten Israel beslutade sig för att försöka sätta stopp för denna sorts terror. De som samarbetar med Nasralla, och ibland även dessas grannar, blir lidande. Detta är beklagligt, men så fungerar alla krigshandlingar.

Augin Kurt frågar om Israel kommer att skapa en kurdisk stat. Han går även vidare och säger att ”Staten Israels och dess framtida allierades existens är viktigare än existensen för Mellanösterns ursprungsbefolkningar, såsom Assyrierna. USA:s ekonomiska intressen är i detta avseende sekundära. Den främsta anledningen till detta är de judiska gruppernas starka position i USA”.

Detta påstående tar oss 90 år tillbaka i tiden till ”Sions vises protokoll”, en falsk anti-semitisk publikation som påstods bevisa hur den internationella judenheten styr världen. Det sanna sorgliga beviset kom några år senare, under andra världskriget, när en tredjedel av den judiska nationen mördades av nazisterna och ingen i hela världen lyfte ett finger för att hjälpa till. USA vägrade till och med utföra ett barmhärtighetsdåd och bomba dödslägren. De starka judiska grupperna hjälpte inte heller här. 

Israel kan utbilda piloter – jag vet inte om så sker – på samma sätt som Israel kan utbilda någon i hur man driver ett mejeri eller klyver en atom. Vi har kunskapen. Men Israel kan inte skapa stater, vi är inte så stora. Israel kämpar fortfarande för att säkra sina egna gränser. Assyriska bröder; jag är inte arg, jag lider med er.

Zinda 7 aug 2006

 

Mitt svar: Det ligger i Israels intresse att skaffa sig vänner

Vår vän Yavin Katz förkastar påståendet om Israels makt att skapa en ny stat, i tider när landet ”kämpar för att säkra sina gränser”, skriver han i sitt svar och hänvisar till Hizbollahs raketanfall mot norra israel under sommarens Libanon-krig.

Jag har ingen anledning att ansluta mig till historierevisionister eller att ta ställning för eller emot de krigande parterna. Men jag har förståelse för att assyriska ledare i Mellanöstern är oroliga för sitt folk i tider när muslimska fundamentalister utnyttjar varje sådant tillfälle för att driva assyrierna på flykt från Mellanöstern.

Det är våra kyrkor som brinner ochvåra bröder och systrar som mördas när våra muslimska grannar känner sig uppretade av andras agerande, som vi inte är delaktiga i på något sätt. Men det är vi som folk som får betala priset för Västvärldens politiska agerande i Mellanöstern och andra delar av världen.

Min artikel i Zinda hade inget med kriget i Libanon att göra. Den råkade sammanfalla med ett upprop från kristna ledare för att stoppa kriget. Vad jag gjorde var att skriva ett inlägg i debatten om Mellanösterns närmaste framtid och särskilt den roll som Turkiet kan komma att spela i försöken att förhindra en kurdisk statsbildning i Irak med omnejd. Självfallet utgår jag som assyrier från det faktum att stormakterna, som är i färd med att rita om Iraks karta, inte ser ut att prioritera svaga grupper som assyrierna. En viktig poäng i min artikel är att vi själva inte förbättrar oddsen för att stormakter som USA ska hjälpa även oss assyrier, när vi är inbegripna i interna stridigheter och glömmer att tåget håller på att passera.

Israels fortsatta existens sägs vara i fara om vissa Israel-fientliga regimer i området får massförstörelsevapen. Då är det bara naturligt att en stat som Israel, som befinner sig i ett hav av fientligt inställda arabiska och muslimska massor, söker trygga sin framtid genom att skapa allianser med olika aktörer så som kurderna, som nu ser sin historiska chans att bilda en egen stat. För första gången i historien verkar de kurdiska ledarna ha satsat på vinnande häst och det kommer inte att dröja längre än till nästa år[1] när vi får bevittna en folkomröstning bland kurderna i Irak om de vill bli självständiga eller inte. Svaret är nästan givet; vem skulle tacka nej till självständighet. I det läget har kurderna, som det ser ut idag, en oerhört stark påbackning från USA och Israel.

Naturligtvis kan det hända många saker som sätter hinder i vägen. En sådan faktor är Turkiet, men till syvende och sist är det ändå stormakterna som brukar få sin vilja igenom. För oss assyrier är det oklart var vi kommer att hamna, om vi ställs under kurdisk överhöghet eller får en egen autonom region kring vår gamla huvudstad Nineve. Det kan också hända att vi inte får något alls, utan får nöja oss med att leva som medborgare där vi befinner oss.

Ett är i alla fall säkert: vi befinner oss mitt i den snabba processen där saker och ting händer runt omkring oss. Vi behöver alltså inte vänta i 50 eller 100 år för att få facit i hand. Den kommer mycket snart, kanske nästa år eller året därpå.


[1] Den tänkta folkomröstningen 2007 blev aldrig på grund av kurdernas anspråk på den oljerika staden Kirkuk. I juni 2014 tog kurdiska styrkor kontrollen över Kirkuk och nu kommer kurderna att rösta om självständighet, enligt Barzanis direktiv till parlamentet i KRG. 

Stora utmaningar väntar nye patriarken

Kategori: Identitet

Patriark Afrem II Karims första officiella besök gick till president Bashar al-Assad i Damaskus den 2 april 2014, bara två dagar efter att synoden valde honom till patriark i Libanon. Foto: Abuna Maikel.
 

Den nyvalde patriarken för syrisk-ortodoxa kyrkan, Afrem II Karim, har höga förväntningar på sig att ta sig an en kyrka i kris. Många hoppas också att han ska göra rent hus med de grupperingar som försöker infiltrera kyrkan och utnyttja den för sina politiska syften. Men om han verkligen är villig att ta tjuren vid hornen får framtiden utvisa. Nedan sammanfattar vi också patriark Karims agerande gentemot Assyrian Orthodox Church under tiden som han har varit biskop i östra USA.

I min förra artikel om de schismer och grupperingar som skakar den syrisk-ortodoxa kyrkan, visade jag hur fientliga regimer i decennier har infiltrerat olika assyriska kyrkor för att förinta den assyriska nationella identiteten. Jag redogjorde för hur tre tidigare patriarker, som hade varit assyriska patrioter när de var biskopar, gjorde en helomvändning och började motarbeta det assyriska arvet. När detta skrivs har det bara gått knappt två veckor sedan patriark Karim har valts till kyrkans högsta ämbete. Därför är han i egenskap av patriark naturligtvis ett oskrivet blad. Vi som medlemmar i kyrkan kan ha vilka förväntningar som helst, men realiteten kan bli en annan. Däremot kan vi summera hans agerande som biskop i USA gentemot de två kyrkor som har burit namnet Assyrian Orthodox Church. Vi kan också peka på en del uttalanden som han har gjort som nyvald patriark, vilket kan vara en vägvisare om vad som komma skall.

Innan vi går in på detta vill jag kort svara på min tidigare fråga ifall syrisk-ortodoxa kyrkan skulle uppleva en ny utbrytning i samband med valet av ny patriark. Så blev det lyckligtvis inte eftersom de som kunde tänkas ta steget att bryta sig ur kyrkan, verkar ändå vara nöjda med valet av den nye patriarken. Somliga bedömare spekulerar i att den syriska Baathregimen har haft biskop Karim som favorit under de senaste två åren. Detta sedan Aleppos biskop Yuhanna Brahim hade börjat kritisera regimen i diplomatiska termer. Då hade oppositionen medvind och den anpasslige biskop Brahim, vars öde än idag inte är känt, började göra närmanden åt oppositionens håll. Den 22 april 2013 kidnappades han på väg hem till Aleppo från den turkiska gränsen. Det intressanta i sammanhanget är att den första checkpoint som han passerade tillhörde FSA (Free Syrian Army). Där gjorde vakterna honnör och släppte iväg biskopens bil, enligt medpassageraren Fuad Elia som kom undan kidnappningsdramat. Därefter råkade biskop Brahims bil på en kaukasisk galning som hade gjort en liten by i närheten till ett Sharia-emirat med en muslimsk domstol. Denna islamiska ”domstol” utdömde dödsstraff åt ”hedningar” eller skar av fingrarna på den som rökte. Detta är en lång historia som jag inte behöver gå in på här och nu, eftersom vårt ämne är den nye patriarken.

När det gäller den kidnappade biskop Brahim av Aleppo har han alltså länge ansetts som den främste kandidaten till patriarkposten, men efter sin milda kritik av Assad-regimen var han av allt att döma inte längre dess favorit. Valet verkar ha fallit på biskopen i östra USA, Afrem Karim, som i amerikanska medier gick till hårt angrepp mot president Obama sommaren 2013, när USA hotade med militärt ingripande mot Syrien. Biskopen påpekade att regimen var en garant för de kristna i landet och uppgav det som har hänt de kristna i Irak som ett skräckscenario. Därför ville han som kristen från Syrien inte att USA skulle angripa landet militärt. Här är det dock viktigt att påpeka att biskopens ställningstagande inte är unikt på något sätt. Majoriteten av de religiösa ledarna från Syrien är av samma åsikt. Även många utanför kyrkan ser regimen som en garant för de kristnas fortsatta existens i Syrien. På programledarens fråga om biskop Karim själv kommer från Syrien sade biskopen att han är syrisk medborgare av Syriac-Aramaic ursprung. Det har också florerat uppgifter på sociala medier om att biskop Karim hade besökt president Bashar al-Assad i Damaskus julen 2013. Om det stämmer var det sannolikt som en förberedelse för övertagande av patriarkämbetet.

Den 31 mars 2014 valdes biskop Karim av synoden i Libanon, bara tre dagar efter att den avlidne patriark Zakka hade jordfästs i Damaskusförorten Sednaya. Alla som hade väntat sig en hård fight om posten som patriark blev häpna över att det gick så snabbt och friktionsfritt. Enligt den assyriske aktivisten Suleyman Yousuf i Syrien hade biskop Samuel Aktaş av Turabdin redan före synodmötet fått frågan om han trodde att biskop Karim skulle väljas. Han svarade:

- Varför inte? Biskop Karim uppfyller alla kriterier. Han är bildad, språkkunnig och känner förhållandena både i Mellanöstern och i diasporan mycket väl.

Patriark Karim och Turabdins biskop Samuel Aktas direkt efter patriarkvalet 
 

Yousuf och andra bedömare tolkar detta som att valet var uppgjort på förhand. Oavsett hur valet av ny patriark gick till är det inte förvånande att regimen i Syrien vill ha sin egen kandidat som patriark. Den har planerat för det i över tre decennier och möjligen haft framgång till slut. Inom syrisk-ortodoxa kyrkan verkar Assadregimen behålla sitt starka inflytande, trots den stora turbulensen i landet. När det gäller den arameiska falangens kandidat var det sannolikt biskop Augin Kaplan i Kalifornien. Han fick hälften så många röster som biskop Karim. Vilken roll den turkiska säkerhetstjänsten MIT har spelat är mindre känt, men en kollega som var med vid sorgearbetet i Tyskland uppger att där var MIT så aktiv att många fick intrycket att Istanbuls biskop Yusuf Cetin skulle bli näste patriark.

Två dagar efter synodens möte åkte patriark Karim till presidentpalatset i Damaskus och avlade sitt första officiella besök hos president Assad. Samma dag gjorde han också sitt första besök som patriark i patriarkatets säte i Bab Tuma i Damaskus gamla stad. Där välkomnades han av den sedvanliga körsången ”To bashlom, ro’yo shariro!” (Välkommen, sanna herde!). Väl inne i kyrkan, efter att ha suttit på patriarkstolen vid altaret, höll han ett improviserat tal på arabiska där han tackade president Assad och önskade honom lycka till i uppbyggnaden av ”det nya och allas vårt älskade Syrien”. Här är det alltså ingen skillnad mot föregångaren patriark Zakka som ständigt upphöjde landets president till skyarna. Vid ett tillfälle när de kristna firade Jesu 2000-årsfödelse, sade patriark Zakka att Gud hade skickat president Hafez al-Assad som en frälsare åt Syrien och att Jesus själv var från Syrien. Han syftade på Palestina som var den romerska provinsen Syrien vid tiden för Jesu födelse.

Patriark Karim fortsätter således i föregångarens spår genom att ösa beröm över landets härskare från första dagen. Men det utesluter inte att han skulle kunna reparera skadorna som patriark Zakka har åsamkat kyrkan och uppmuntra dess rika kulturarv, t ex språket. Alla biskopar och patriarker brukar ständigt påpeka att vårt språk är anrikt och heligt, men i verkligheten har de flesta blundat för den arabisering som har tagit ett strypgrepp om kyrkans liturgi. Patriark Karim lär vara den förste på mer än 700 år som har det assyriska talspråket Surayt som modersmål. Om vi drar av 475 år av Turabdin som eget patriarkat, vars patriarker inte räknas till den officiella patriarklistan, återstår ändå ett par århundraden där patriarkerna inom syrisk-ortodoxa kyrkan mestadels kom från Nineve (Mosul) eller andra assyriska städer, där bildningsnivån var högre. Turabdin var ju ändå ett fattigt jordbruksområde isolerat från den stora världen. Numera har flera biskopar sitt ursprung i Turabdin och har således Surayt som modersmål.

Patriark Karims familj heter Be Sohdo och är ursprungligen från byn Ehwo (Hbob) i Izloberget i Turabdin. Han föddes 1965 i staden Qameshlo och är yngst i familjen. Han är döpt till Said, men kallades som barn ofta för ”Qasho” (prästen) av sina vänner. Han var alltid i kyrkan, har en av hans släktingar berättat för mig. I tidig ålder förlorade lille Said sin far Issa Karim i en bilolycka och änkan Khanime slet hårt för att ge sina sju barn den bästa uppfostran och utbildning som var möjlig med hennes knappa resurser. 1977 togs han in på S:t Afrems klosterseminarium i Libanon, där han nu har valts till patriark. Han har studerat både i Egypten och Irland, där han har en doktorsexamen från S:t Patrick’s College angående korsets betydelse som symbol för de tidiga kristna.

1996 vigdes han till biskop för östra USA. Det tidigare biskopsstiftet för Nordamerika och Kanada delades i tre delar. Biskop Karim fick leda östra USA med säte i New Jersey, biskop Kaplan fick ansvaret för västra USA med säte i Los Angeles. Kanada fick en egen biskop.

Utanför Assyrian Orthodox Church of Virgin Mary i Paramus, New Jersey - världens enda kvarvarande kyrka inom syrisk-ortodoxa kyrkan som bär namnet Assyrian.
 

Det som är av intresse för oss är hur biskop Karim har agerat i fallet Assyrian Orthodox Church i Worcester i Massachusetts. Den är äldst bland assyriska kyrkor i USA. 1923 tog släktingarna till Ashur Yusef från Kharput det första spadtaget. Den togs i bruk sommaren 1925 och invigdes slutligen den 22 april 1928 av biskop Afrem Barsom (Donabed: Remnants of Heroes, s 74-82, Chicago 2003). 1953 inledde dåvarande biskop Yeshu Samuel en intensiv kamp för att ändra namnet på de tre kyrkor som gick under namnet Assyrian Church. Hanlyckades med kyrkan i Rhode Island (Central Falls, invigd den 25 september 1927) men misslyckades med de andra två. Den som än idag bär samma namn finns i Paramus i New Jersey (dåvarande West New York, invigd den 18 september 1927). Ordern att byta kyrkornas namn till Syrian Church hade kommit från patriark Afrem Barsom som själv hade invigt alla tre kyrkor under sitt besök i USA 1927-28 under namnet Assyrian på engelska.

I USA gick olika assyriska samfund, såväl jakobitiska som nestorianska och vissa kaldeiska kyrkor, under namnet Assyrian Church. De ledande medlemmarna i dessa kyrkor hade ett gott samarbete över samfundsgränserna. Den presbyterianske prästen och patrioten Joel E Warda höll till exempel predikan i Mariakyrkan i Worcester när den började tas i bruk i augusti 1925. Han hade fem år tidigare varit en av medlemmarna i den delegation som representerade assyrierna i USA vid fredskonferensen i Paris 1919.

Orsaken till att Naum Faiq och de övriga assyrierna i USA hade kallat sina kyrkor Assyrian på engelska var att de grekisk-ortodoxa melkiterna från Syrien använde namnet Syrian Orthodox Church i USA vid den tiden. Dessutom ville assyrierna använda sin etniska identitet och inte bli sammankopplade med det arabiska landet Syrien. Dagens syrisk-ortodoxa kyrka hade inte ordet ortodox i sitt namn då, utan hette apostolisk. Därför fick de västassyriska kyrkorna i USA heta först Assyrian Apostolic Church och bytte sedan till Assyrian Orthodox Church. Men nu hade patriark Barsom bestämt att Assyrian skulle ersättas med Syrian och biskop Samuel skulle verkställa beslutet, vilket biskopen upplyser församlingen om i ett brev den 6 februari 1953. Men han använder genomgående namnet Assyrian om folket, trots att kyrkans namn i fortsättningen inte fick behålla Assyrian. (Donabed, s 79).

Biskop Yeshu Samuel, känd för att ha sålt
Dödahavsrullarna 1954 till israelerna

Biskop Samuel gick först till domstol för att överta namnet Syrian Orthodox Church från melkiterna. Han lyckades och såg till att hans kyrka blev den enda i Mellanöstern som fick kalla sig Syrian Orthodox Church i fortsättningen. Nu var turen kommen till de egna kyrkorna som hette Assyrian Church. Biskop Samuel mötte dock ett oväntat motstånd från patriotiska assyrier som hade sitt ursprung i Omid och Kharput i dagens Turkiet. Patriotiska eldsjälar som David Barsum Perley och Rose Dartly såg till att en amerikansk domstol utfärdade ett beslut som stadfäste att så länge det fanns en enda medlem i kyrkan i Paramus som kallade sig Assyrian skulle ingen få ändra dess namn till Syrian. När biskop Samuel såg att han skulle mötas av liknande domslut i Worcester, övertalade han församlingen att dra tillbaka sin stämningsansökan. I gengäld lovade han att kyrkan skulle få behålla sitt namn Assyrian Church. Så blev det också.

1958 kom den nye patriarken Yakub III på sitt första besök till USA och Sydamerika. Då lovade han också att kyrkorna skulle behålla sitt assyriska namn. Detta skriver publicisten Farid Nazha om i sin tidskrift Hdonoyutho Suryoyto (årgång 24, maj-juni och juli-augusti 1958), som också upplyser oss om att det fanns 100 000 assyrier i Sydamerika vid den tiden. Nazha var god vän med patriark Yakub och hade bjudit hem honom på middag i Buenos Aires vid två tillfällen. I sina diskussioner med patriarken kallade han biskop Yeshu Samuel för en ”klantskalle” som inte förstod sig på innebörden av beteckningen Assyrian. Patriark Yakub ville ha lugn och ro i sin kyrka när han var så ny på posten och valde att köra över ett beslut av synoden några år tidigare (under föregående patriarks ledning) som krävde byte av kyrkans namn till Syrian. Assyrierna i USA fick behålla namnet Assyrian Church på de återstående två kyrkorna. Den 26 oktober 1960 skrev patriark Yakub ett brev till assyrierna i Worcester, där han bekräftade sitt löfte att kyrkan skulle få dispens att behålla sitt assyriska namn. Han uppmanade också församlingen till samarbete med biskop Samuel på samma villkor som församlingen i Paramus (Donabed, s 80). 1980 avled patriark Yakub och efterträddes av patriark Zakka Iwas.

1995 avled biskop Yeshu Samuel. Året därpå vigdes munken Afrem Karim, alltså nuvarande patriarken, till biskop och stationerades i New Jersey som patriarkalisk ställföreträdare. Han återupptog sin föregångares gamla kamp mot Assyrian Church. Församlingarna gjorde uppror även denna gång. I Paramus blev det svårt att ändra kyrkans namn eftersom det fanns ett 50-årigt domstolsbeslut. När biskopen ändå ville gå vidare protesterade kyrkoherden Yuhanon Khouri (med ursprung i byn Miden i Turabdin). Han lovade att han skulle vittna i domstol att han är assyrier. Därmed skulle kyrkan behålla sitt namn så länge fader Yuhanon levde. Han uppmanade sin överordnade biskop att sansa sig, eftersom kyrkan inte på något sätt hade tagit skada av att heta Assyrian Church på engelska och Suryoyo på det egna språket.

Biskop Karim backade i fallet Paramus, men fortsatte rikta blickarna mot Worcester. Församlingen hade sedan tidigare planerat bygget av en ny kyrka, eftersom den gamla från 1923 hade blivit för liten. De sålde den gamla byggnaden och byggde en ny som invigdes 1994 under sitt gamla namn; St. Mary's Assyrian Orthodox Church. Detta var alltså innan biskop Karim hade kommit till USA. Men nu när han hade tagit upp kampen mot namnet Assyrian Church fanns inget domstolsbeslut att luta sig mot för församlingen, vilket gjorde att biskop Karim lyckades byta ut namnet. Många av de patriotiska Kharput-assyrierna som hade byggt kyrkan var inte längre vid liv. Deras barnbarn hade nu fått sällskap av assyrier från andra områden där den assyriska nationella tanken inte var lika självklar. 1998 ändrade biskop Karim kyrkans namn till St. Mary's Syrian Orthodox Church (Donabed, s 82).

Inför den amerikanska folkräkningen Census 2000 beslöt synoden 1999, på uppmaning av biskoparna i USA, att kyrkan skulle kalla sig Syriac Orthodox Church i fortsättningen. Kyrkan i Worcester heter idag St. Mary's Syriac Orthodox Church, men de flesta andra syrisk-ortodoxa kyrkor i USA har fortfarande kvar sina gamla skyltar, där det står Syrian Orthodox Church. Ett stort antal medlemmar i Worcester lämnade nu kyrkan. Dessförinnan hade de skrivit till patriark Zakka eller skickat representanter på besök till Damaskus och bett att han skulle ingripa. De hade också föreslagit att de skulle vara anslutna direkt till patriarkatet eller något biskopsstift i Europa. Men patriark Zakka förmådde inget göra, eftersom biskop Karim anklagade honom för att blanda sig i stiftets inre angelägenheter. De medlemmar som lämnade kyrkan, bildade till en början Assyrian National Church men de kunde inte förses med präster. Sedan 2007 är de anslutna till utbrytarkyrkan i Indien som heter Malankara Orthodox Syrian Church och har Mushe Görgün som sin biskop. Han har också lämnat samma kyrka på grund av interna konflikter med dess ledning och anslöt sig till Malankara-kyrkan i Indien. Biskop Görgün gav assyrierna i Worcester rätt att använda namnet St. Mary's Assyrian Orthodox Church på sin nuvarande kyrka. Även de 350 familjer, med fader Joseph Tarzi i spetsen, som blev bannlysta av biskop Augin Kaplan i Los Angeles är anslutna till biskop Mushe Görgün.

Detta är vad den nye patriarken Afrem Karim har åstadkommit i USA. När det gäller arameiska falangens försök att introducera sin flagga i kyrkan, har Karim både som biskop och i sitt första tal som patriark sagt att alla fraktioner är välkomna i kyrkan, men att den enda symbol som kyrkan accepterar är korset. Även om han uppger en identitet som Syriac-Aramaic så tolkar många hans ställningstagande för korset som ett hälsotecken. Men om han kommer att se till att araméernas flagga (en modifierad Ashur-symbol) tas ner från kyrkobyggnaderna, får framtiden utvisa. Det enda vi kan göra nu är att önska honom lycka till och hoppas att han inte glömmer sina turabdinska rötter. Om jag vore i hans ställe skulle mitt första uttalande lyda så här: ”I egenskap av högste ledare för syrisk-ortodoxa kyrkan tar jag härmed avstånd från min föregångares påstående att arabiskt blod flyter i våra ådror.” 

Fader Bedros – en patriotisk rebell

Kategori: Identitet

 Prästen Bedros Shushe, här i en intervju i Qolo Hiro 2005

 

Den 26 januari 2014 avled den assyriske prästen Bedros Shushe i Tyskland, 77 år gammal. Fader Bedros var en ovanlig präst inom syrisk-ortodoxa kyrkan. Makt och rikedom var han inte så intresserad av. Istället var han en patriotisk rebell som uppmanade det assyriska folket att stå emot kyrkoledningens vanstyre och maktmissbruk.

Allmänt känd som Qasho Bedros har denne modige man i hela sitt liv stått rakryggad inför ständiga påhopp från sin kyrkoledning och olika civila aktörer på grund av en frispråkighet och reformiver som är sällsynt bland prästerskapet. Hans mål var att förena kyrkan och nationen i kampen för överlevnad hos den utsatta assyriska nationen. Men motståndet blev övermäktigt och tvingade honom att ansluta sig till Vatikanen under åren 1991-2005. Motståndet bedrevs av reaktionära krafter, t ex mäktiga assyriska klaner från Midyat, som samarbetade med kyrkans ledning i kampen mot den assyriska nationella rörelsen. Denna kamp pågår än idag under täckmanteln av namnkonflikten.

Vem var denne rakryggade präst?

 Bedros Shushe föddes i Midyat 1937 av fattiga assyriska föräldrar i ett traumatiserat samhälle, som försökte återhämta sig från folkmordet Seyfo 1915. En ny era hade börjat i Turkiets historia med Mustafa Kemal Atatürks nya republik som försökte assimilera etniska minoriteter till turkar. Ett viktigt steg i denna assimileringspolitik var att förbjuda all undervisning utanför det turkiska utbildningsväsendet. De officiella assyriska skolorna stängdes 1928. I Midyat fanns dessförinnan fyra skolor i kyrkornas regi med lärare betalda av staten och befriade från militärtjänsten. 1934 utfärdades ett nytt påbud om assimilering när lagen om efternamn trädde i kraft. Alla medborgare skulle ges ett påtvingat efternamn och alla orter skulle få turkiska namn. Projektet sjösattes under en tid av två år och familjen Shushe fick efternamnet Öğünç.

Assyrierna i Turabdin fortsatte att ge sina barn undervisning i sitt eget språk, men under täckmanteln ”bibelstudier”. När unge Bedros var 5-6 år började han således lära sig sitt modersmål i dessa skolor. Samtidigt fick han undervisning i den turkiska folkskolan. Vid 16-årsåldern utsågs han till assyrisk lärare i byn Hah, varifrån hans släkt hade flyttat till Midyat ca 250 år tidigare. Ett år senare stationerades han som lärare i Sankta Shmunikyrkan i Midyat, där han blev kvar i sin tjänst i 15 år. Det var 1955 när Turabdin fick Afrem Bilgiç från byn Bote som ny biskop. Malfono Bedros utmärkte sig från sina föregångare genom sin radikalism och reformer i kyrkans tradition. Han var t ex den förste i Turabdins historia som bildade en flickkör som medverkade i söndagsmässan. Flickorna kunde till och med få läsa Paulus brev till församlingen. Han undervisade ett hundratal barn i alla åldrar, däribland ett 30-tal flickor. En annan ”nymodighet” från hans sida var att låta eleverna spela teaterpjäser vid nyår och andra högtider, som handlade om årstiderna eller den bibliska berättelsen om Josef i Egypten. För att lyckas med det hade han hela tiden stöd hos biskop Afrem i Midyat.

Med en del av sina assyriska elever på 1960-talet 
 

Så småningom lärde han sig också engelska självmant och började undervisa i det. Även muslimska högstadielever från stadsdelen Estel brukade studera engelska hos honom. Han fick fem turkiska lira per elev och månad – ett välkommet tillskott till en blygsam lärarlön som inte ens räckte till en egen bostad, berättar fader Bedros i en lång intervju med Jan Beth-Sawoce från 2001. Han berättar en anekdot om varför han började lära sig engelska. En gång stod han utanför butiken till urmakaren Suleyman dbe Qaste (Aktaş) när denne talade engelska med några turister. Malfono Bedros stod bredvid och lyssnade nyfiket utan att förstå något av samtalet. Då vände sig Suleyman mot honom och sade:

- Malfono, det verkar som du vill du placera dina sandaler bland fint folks skor.

Malfono Bedros tog det som en förödmjukelse, gick hem och lade sin hand på bibeln. Han lovade sig själv att han skulle lära sig engelska. Han stoppade 30 små stenar i fickan och flyttade över en sten för varje nytt ord han lärde sig på engelska. Varje dag lärde han sig således 30 nya ord. Men sätta ihop dem var svårare, berättar han. Det fanns också en kvinna i Midyat som hette Bahija som kunde engelska. Han fick lite hjälp av henne men, det mesta lärde han sig självmant genom turkisk-engelska böcker för nybörjade.

 Vid den här tiden, på 1950- och 60-talen, visste malfono Bedros ingenting om sina assyriska rötter eller om tiden innan hans folk hade antagit kristendomen. Nästan ingen annan i Turabdin var heller medveten om sin etniska härkomst eller fornassyriska förfäder, eftersom kyrkan för länge sedan hade betraktat sin forna historia som hednisk och fjärmat sig från det förkristna kulturarvet. Men 1967-68 fick han en unik bok hemskickad med posten. Författaren var bosatt i Brasilien och hette Abrohom Gabriel Sawme. Han var en f d elev hos Yuhanon Dolabani vid den berömda assyriska skolan i Adana i början av 1920-talet. Boken hette Kthobo d mardutho d Suryoye (1967) och beskrev ingående assyrisk historia, t ex hur kristendomen är baserad på våra assyriska förfäders tro och vilka stordåd de hade uträttat i mänsklighetens tjänst. Därmed lades grunden för den patriotism som malfono Bedros ville överföra på en vilsen kyrka som tog avstånd från sina anrika förfäder.

Han skrev inte med fjäder, men väl
med handgjorda vassrör. Här ett
porträtt som illustrerar handskrift.

Malfono Bedros har också gjort en viktig insats i språkets tjänst när han med sin vackra handstil kopierade ett par hundra kyrkliga böcker som har använts runtom i Turabdin eller på andra håll. Gamla skrifter som användes i liturgin slets hårt och gick inte alltid att laga. I brist på tryckerier satt lärare som malfono Bedros och skrev av dem sida för sida, dag in och dag ut. Till och med bläcket var en bristvara. Så han gjorde eget av rostat vete. Jag har sett några böcker med min egen fars handstil skrivna i vetebaserat bläck. Det har en vacker mörkbrun färg och bleknar inte så lätt. Malfono Bedros skrev inte bara av texten i de gamla böckerna. Han band också den nya boken innan han lämnade den vidare till beställaren. Allt gjordes gratis. Även efter att han kom till Tyskland har han fortsatt med detta. Totalt kan det röra sig om 300 verk med hans egen handstil.

1969 kom han till dåvarande Västtyskland som gästarbetare. Men en av hans gamla vänner från tiden i Midyat, orientalisten Helga Anschütz, ansåg att hans kunskaper och kompetens bättre skulle komma till användning om han blev både präst och en sorts social rådgivare åt de assyriska gästarbetarna. Hennes kontakter inom den katolska kyrkan i Bayern ledde till att den lokale biskopen och andra potentater skrev till den syrisk-ortodoxe patriarken Yakub III i Damaskus om tillstånd. Patriarken gick med på det och 1971 vigdes malfono Bedros till präst av biskop Afrem i Midyat. Därefter tog han sin familj och flyttade till Tyskland för gott. Den katolska hjälporganisationen Caritas började avlöna fader Bedros, som blev den ende assyriske prästen för hela Centraleuropa (Tyskland, Schweiz, Österrike m fl). I nästan ett decennium kom han att tillbringa en stor del av sitt liv i tågresande mellan olika orter. På den tiden fanns inte heller några telefoner i gästarbetarnas hem. Så han brukade skriva brev eller vykort och meddela sin ankomst. Detsamma gjorde de utspridda församlingsmedlemmarna när de hade ett barn att döpa eller en annan religiös tjänst som behövde uträttas av fader Bedros.

Mot slutet av 1970-talet började andra assyriska präster stationeras i Tyskland och övriga länder, när invandringen av assyrierna till dessa länder hade ökat. Många av våra präster är kända för att törsta efter makt och pengar. I Turabdin var både präster och församling fattiga. Assyriska präster hade ingen lön, utan levde på bidrag från församlingen. Men i Tyskland och Schweiz fanns församlingsmedlemmar som hade det gott ställt jämfört med sina bröder i hemlandet. Således var det mycket attraktivt för en präst att bli stationerad i Tyskland eller övriga länder i Europa. Detta medförde att några präster och munkar i sin rivalitet började motarbeta fader Bedros, trots att han hade hjälpt många av dem när de var nyinflyttade. Munken Isa Çiçek , som var kusin till prästens fru, tillbringade långa tider i prästparets hem utanför Augsburg i början av 1970-talet. När han så småningom blev biskop för Centraleuropa 1979 och en mäktig spelare i kampen mot den assyriska nationella rörelsen, suspenderade han flera gånger fader Bedros från prästämbetet.

En annan präst från Midyat, som fader Bedros nämner vid namn i intervjun från 2001, nämligen Yahqo dbe Settike, hade angett fader Bedros och en österrikisk katolsk munk i Istanbul till den turkiska säkerhetstjänsten för statsfientlig verksamhet. Munken hette Broder Josef och var föreståndare för katolska tyska skolan i Istanbul. Prästen Yahqo hade bett fader Bedros att se till att hans son Sabri skulle få inträde till katolska skolan, men Sabri klarade inte inträdesprovet. Då hämnades prästen på sina kollegor genom falskt angiveri. Broder Josef blev utvisad från Turkiet och fader Bedros kunde inte besöka sitt älskade hemland på tre decennier. Flera andra assyrier – både präster som var agenter i den turkiska säkerhetstjänsten – och deras medlöpare bland gästarbetarna hade också angett fader Bedros till de turkiska myndigheterna. De anklagade honom för ”assyrisk separatism” och annan statsfientlig verksamhet. Någon assyrisk separatism har aldrig existerat i modern tid, men termen användes likväl av angivarna om de assyrier som var aktiva i det assyriska föreningslivet i utlandet. Fader Bedros dömdes i sin frånvaro av säkerhetsdomstolen i Diyarbakir, samma domstol som i år 2001 ställde fader Yusuf Akbulut till svars för hans uttalande att inte bara armenierna hade blivit offer för folkmordet 1915. Uttalandet hade han fällt i oktober året innan.

Men 1995 utfärdades tydligen en allmän amnesti och fader Bedros blev kallad till turkiska ambassaden i München där han delgavs både beslutet och hela underlaget till den makulerade domen. Där finns namnen på alla dem som falskeligen hade angett honom till turkiska myndigheter. Långt senare fick han också en skriftlig ursäkt av prästkollegan Aziz Günel i Turkiet, som jag i min kommande bok visar att han gick den turkiska säkerhetstjänstens ärenden. Där framgår också att Günel var en nyckelfigur i det organiserade motståndet mot den assyriska föreningsrörelsen i Sverige, Tyskland, Schweiz och andra invandringsländer.

Fader Bedros var alltså en eldsjäl som brann för den utsatta assyriska nationen, vars mäktigaste organisation – kyrkan – hade blivit infiltrerad av fientliga krafter som värvade kyrkoledare för att skapa konflikt bland assyrierna. Denna konflikt har fått etiketten ”namnkonflikten” men är i grunden ett politiskt verktyg för att söndra och härska, säger fader Bedros i intervjun från 2001. Han återger ett tydligt exempel på kyrkoledningens dubbelspel när han berättar om patriark Yakubs besök i Tyskland 1977. Redan 1971 hade patriarken och medföljande biskopar – däribland nuvarande patriark Zakka Iwas – varit gäster i fader Bedros hem i Tyskland. De döpte hans nyfödde son Ashur utan att protestera mot valet av detta namn, som de senare bekämpade ivrigt. Zakka Iwas själv heter för övrigt fortfarande Sanharib i sina ID-handlingar.

Men 1977 hade den assyriska rörelsen vunnit terräng bland de assyriska invandrarna i Västvärlden och assyriska föreningar och förbund började bildas i snabb takt. Regimer i Mellanöstern, däribland Turkiet, såg detta som ett hot. Samtidigt kände kyrkans ledning sin världsliga makt hotad av den sekulära nationella rörelsen. Av denna anledning lät sig olika assyriska kyrkoledare villigt värvas av dessa regimer och kampen antog en organiserad form i kyrkans regi. Kyrkan uppmuntrade därefter olika assyriska klaner till motstånd mot den assyriska rörelsen. När patriark Yakub kom till Sverige och Tyskland på besök 1977 var han beredd att bannlysa den assyriska sidans ledare i den uppseglande namnstriden. Fader Bedros berättar i intervjun att han var närvarande när både assyriska företrädare och deras motståndare bland klanledarna hade träffat patriarken. De samtalade med patriarken separat och fader Bedros bevittnade med egna ögon hur patriarken slängde bränsle på elden genom att spela ett falskt spel. Till assyrierna sade han att de var bildade och upplysta. De behövde inte bry sig om okunniga klanledare. När han träffade klanledarna sade han att assyrierna var parasiter som var ute efter att dela folket och skada kyrkan. Efter dessa möten ställde fader Bedros en befogad fråga till patriarken:

- Vilken sida vill du att jag ska följa? Patriarken svarade med tystnad, säger han.

Detta är bara ett konkret exempel på det stora dubbelspel hos kyrkoledningen som har fördjupat splittringen inom folkgruppen. Nuvarande patriarken har fortsatt i föregångarens spår men gått ett steg längre. Under patriark Yakubs tid var kyrkan en intakt organisation. Nu slits även kyrkan av interna splittringar. Patriarken själv har gjort sitt bästa för att underlätta splittringen inom syrisk-ortodoxa kyrkan genom att viga nya biskopar på löpande band och upprätta nya stift i de befintliga, både i Europa och i övriga delar av Västvärlden där det bor assyrier med syrisk-ortodox kyrkotillhörighet.

I början av 1980-talet var fader Bedros den ende prästen i Centraleuropa som vägrade acceptera biskop Isa Çiçeks okristna behandling av den assyriska sidan. Biskop Çiçek gjorde gemensam sak med sin biskopskollega i Sverige Aphram Abboudi. De två bestämde sig för att tolka kyrkomötets beslut från november 1981 godtyckligt och beslöt att vägra alla som var medlemmar i en assyrisk förening kyrkliga tjänster som dop, vigsel eller begravning. Till och med gamla föräldrar vägrades nattvarden vid högtider som påsk.

Biskoparnas krav var att man skriftligt skulle ta avstånd från medleskap i en assyrisk[1] förening. Den assyriska sidan vägrade förstås att skriva under ett sådant dokument och riskerade därmed att stå utan andliga tjänster. Det var då som fader Bedros i Tyskland och två andra modiga präster i Sverige ställde sig upp och trotsade sina överordnade biskopar. De andra var fader Mounir Barbar i Hallonbergen i Stockholm och fader Issa Naaman i Västerås. Den senare avled 2003. Dessa tre präster hävdade att behandlingen av den assyriska falangen stred mot Jesu sanna lära och såg till att den assyriska sidan inte blev utan kyrkliga tjänster.

Efter ett framgångsrikt motstånd från den enade assyriska fronten backade kyrkans ledning och kyrkomötet beslöt 1983 att alla var välkomna att åtnjuta kyrkans tjänster. Enda villkoret som sattes upp var att de som tillhörde assyriska eller arameiska föreningar inte fick ingå i kyrkostyrelserna. Men i praktiken hölls bara de assyriska medlemmarna utanför kyrkans lokala styrelser. Arameiska föreningsmedlemmar kunde obehindrat operera i kyrkans domäner, sedan de kände ett stöd från tongivande biskopar, under ledning av biskop Hanna Brahim[2] i Aleppo. Till saken hör att kyrkomötet i november 1981 hade beslutat att acceptera endast beteckningen syriska om såväl kyrkan som folket och språket. Men under det senaste decenniet har flera kyrkor öppet hängt upp den arameiska flaggan i sina lokaler, utan att vare sig patriark Zakka Iwas eller kyrkomötena har reagerat.

Den assyriska folkgruppen är alltjämt splittrad i olika fraktioner, som bekämpar varandra. Sedan gammalt är också folket delat i olika kyrkor. Fader Bedros var mycket medveten om och förbittrad över denna splittring. På Jan Beth-Sawoces fråga om han trodde att assyrierna i framtiden skulle kunna upprätta en egen stat för att överleva som nation, svarar han att de olika assyriska kyrkorna måste förenas först. Annars blir det svårt. Han manade därför till enighet inom de sju kyrkor i Mellanöstern som har assyriska rötter, så kallade syrisk-talande kyrkor: Syrisk-ortodoxa kyrkan, Österns assyriska kyrka, Österns gamla kyrka, Kaldeiska kyrkan, Syrisk-katolska kyrkan, Melkitiska kyrkan och Maronitiska kyrkan. Det finns också protestantiska assyriska kyrkor.

Men kyrkoledarna i dessa kyrkor kommer inte självmant att sträva efter assyrisk enighet, om inte ett starkt krav kommer från församlingsmedlemmarna, säger fader Bedros i en röst till eftervärlden som för alltid kommer att klinga i våra öron, trots att han själv har lämnat jordelivet. Må hans själ vila i frid!


[1] Visserligen stod det även att man skulle avsäga sig medlemskap i arameisk förening. Men det var bara en skenmanöver. Målet var enbart den assyriska falangen, vilket visade sig också i praktiken Anledningen till att även termen arameiska togs med var att kyrkomötets beslut i november 1981 accepterade endast termen syriska, på det egna språket suryoyo eller suryani på arabiska.

[2] Denne biskop kidnappades den 22 april 2013 utanför Aleppo tillsammans med sin grekisk-ortodoxe kollega Paulus Yaziji. Deras öde är vid skrivande stund okänt.

Ps! För ytterligare information om fader Bedros gärningar och kamp mot korrumperade kyrkoledare, vill jag hänvisa till program i Assyria TV.. 

Mani - ljusets apostel

Kategori: Religion

År 216 föddes en pojke som hette Mani i Babylonien, som då var en del av det persiska riket. Mani fick en uppenbarelse att sprida Guds ljus i världen och kom att kallas ”ljusets apostel”. Efter hans död blev hans lära, manikeismen, en världsreligion och sågs som ett allvarligt hot mot de etablerade religionerna. Mani tyckte att Jesus, Buddha och Zarathustra gjorde fel när de spred sin lära muntligt. Därför skrev han själv sin filosofi - på assyriska.

Idag är det få bland allmänheten som har hört talas om Mani. Möjligen kan det bero på att de stora världsreligionerna tidigt förbjöd manikeismen, för att undanröja hotet av den snabbt växande religionen. Men i forskarvärlden är manikeismen välkänd och det har skrivits hyllmeter om Mani och hans lära.

Mani skrev sju eller åtta böcker, nästan alla på assyriska som då var ett världsspråk. I akademiska kretsar kallas språket syriska, vilket är en förkortning av assyriska. Vissa källor använder även termen syrisk-arameiska. Begreppet syriska kan också förväxlas med landet Syrien. För tusen år sedan kallade den arabiske historikern Ibn al-Nadim Manis språk suri i sin vetenskapskatalog (Fahrest al-Ulum) från sent 900-tal. Mani skrev bara en av sina böcker, Shabuhragan, på persiska som han dedikerade till kung Shapur I (regerade 242-272). Om Manis etniska ursprung säger vissa källor att han var arsacidisk-iranier. Orsaken till att han valde att skriva på assyriska var i så fall att han därigenom nådde en större publik, eftersom hans lära inkluderade alla stora religioner.  

Mani betecknades som en ny profet och kallades Mar Mani av sina anhängare. På kinesiska fick han heta Mo Moni. Själv kallade sig Mani ”Jesus Kristus apostel” i alla sina brev. Jesus hade hos honom en särställning som ”den skimrande Jesus”. Manis lära fick stort genomslag på många håll i världen. Den bygger på sökandet efter kunskap för att stärka ljuset inom människan och därigenom befria den rena anden som hålls fången i en smutsig kropp (mer om detta längre fram). Detta synsätt kan vara ett arv från en långvarig tradition i Mesopotamien där man sökte efter kunskap som gav insikt om livets mening. Läs mer i Lennart Warrings artikel Gilgameshs hemlighet.

Manis bakgrund

Mani föddes i staden Mardinu vid Tigris i Babylonien i en djupt konservativ judekristen baptistsekt där rituella tvagningar, så som hos mandéerna, spelade stor roll i gruppens livsstil. Som 12-åring fick Mani en uppenbarelse av en ängel via sin egen spegelbild i Tigris vatten, som hade sagt till honom: ”Var hälsad, Mani! Hälsningar från Den Ende, som har sänt mig. Rita vad du finner rätt. Den som har sänt mig fruktar inga rivaler, för all skönhet är en avspegling av Hans skönhet”. Mani uppmanades av spegelbilden att gå i profeternas spår och sprida Guds budskap till alla delar av världen, men han skulle vänta på det avgörande tecknet, tills tiden var mogen: ”Tiden är inte inne. Du är fortfarande för ung”, hade ängeln sagt till honom. Mani väntade i tolv år innan ängeln visade sig igen och gav honom klartecken. 

År 240 lämnade den 24-årige Mani den stränga sekt som hans familj hade tillhört. Efter fyra dagsresor till fots satt han i skuggan under ett träd i Ktesifon, inte långt från Babylon. Han tog fram sina färger ur fickan och började måla lysande och färgglada bilder av blommor, djur och människor. Han målade och talade till alla nyfikna som hade samlats omkring honom och värvade sina första anhängare där. Mani hävdade att renhet kunde åstadkommas enbart genom att separera ljuset från mörkret i människokroppen. Den baptistiska sektens ledare förkastade Manis idé att renhet inte kom genom dopet eller tvagningen. Därför lämnade Mani och hans två lärjungar samfundet. En av dem var hans egen far Patti (på grekiska Pattikios).

Så småningom blev Mani accepterad och beskyddad av den persiske kungen Shapur I som gav honom fri lejd i hela riket, efter att två av kungens bröder och hans yngste son hade antagit Manis lära. Manis idéer passade också kung Shapur i hans maktambitioner, som motvikt till de mäktiga zoroastriska prästerna som hotade infiltrera tronföljden. Kung Shapur såg Mani som en sorts rådgivare och tog med honom i sitt följe när han i ett slagfält utanför Urhoy (Edessa) förintade den romerska armén på 70 000 man och tillfångatog kejsaren Valerianus. Kung Shapur konverterade dock inte till manikeismen och lyssnade mer till sina militära rådgivare under sina fälttåg, än till Manis uppmaning om icke-våld.

Nu hade Mani stor frihet att verka i det persiska riket. Han skrev och illustrerade sju eller åtta böcker (olika källor anger olika). De manuskript som finns bevarade är dock mestadels grekiska översättningar. Det finns även fragment av koptiska översättningar. Det mest kända manuskriptet av Mani är skrivet på pergament och finns i tyska Köln. Det kallas Cologne Mani Codex på engelska.

Mani och hans lärjungar började missionera och kom till avlägsna trakter som nuvarande Armenien, Turkiet och Afghanistan. Hans lärjunge Ammo missionerade i Persien, medan Adday reste till Syrien och Egypten. Sedan seglade Mani över Indiska oceanen till staden Deb vid floden Indus mynning, en handelsplats där olika kulturer möttes. Där levde alla religioner i harmoni med varandra. 

När Mani var tillbaka i Persien började vinden vända. Många krafter som ansåg sin makt hotad av Mani ville få honom ur vägen. Krigarkasten och militären klagade. De litade inte på en profet som Mani, utan mer till prästerna som kunde driva ut demoner och falska gudar från erövrade områden. Kung Shapur dog år 272 och hans son Hormizd I, som var anhängare av Mani, regerade bara ett år innan han dog. All propaganda från översteprästen Kartir Hangirpe och andra kritiker gjorde att Mani började ifrågasättas även inom hovet.  

Hormizds bror Bahram, som var motståndare till manikeismen, blev nu kung (regerade 273-276). Han kallade hem Mani som var på väg till Armenien och ställde honom inför rätta. Bahram gjorde sig själv till domare. Översteprästen läste upp en lång lista av anklagelser mot Mani, bland annat att han skulle ha varit kristen i hemlighet och motståndare till kastsystemet och syskonäktenskap. Perserna hade en tradition av att gifta sig med sina syskon. Kung Shapur själv hade gift sig med sin egen syster. Mani försvarade sig envist mot anklagelserna men kungen hade bestämt sig och Manis öde var redan avgjort.

Kung Bahram avbröt Mani och sade: ”Du är inte längre välkommen. Vad är du värd egentligen? Du varken krigar eller jagar”. Mani frågade vad han hade gjort för ont och hänvisade till att han hade visat sig kunna rädda liv. Men kungen hänvisade till att både hans far och bror var döda, utan att Mani kunde förhindra det. Han sade: ”Du kallar dig helbrägdagörare, men bota kan du ju inte!”. Kungen avslutade sin dom med orden: ”Denne man har kommit för att uppmana människorna att utplåna världen. Innan hans planer blir verklighet är det nödvändigt att utplåna honom”.

Detta var år 276. Mani skulle dö en långsam och plågsam död. Han slängdes i fängelset och svalt ihjäl efter 26 dagar. Därefter körde bödlarna en glödande järnstång i liket, flådde och styckade det. Sedan hängdes olika kroppsdelar i stadsporten i huvudstaden Gundeshapur (Beth Lapat). Manis lärjungar ropade ”Mani Khayye” (Mani lever) och de kom därför att kallas manikéer (Manicheans på engelska).

Manis lära förbjöds i Persien och ledarna för hans samfund avrättades. Men manikeismen vann stor terräng i stora delar av orienten, t ex hos uiguriska härskare som gjorde den till sin statsreligion. Till Kina kom manikeismen på 600-talet och blev en viktig religion som varade ända till 1350-talet.  

Dessförinnan spreds manikeismen också västerut i det romerska imperiet till Syrien, Egypten, Palestina, Mindre Asien, Nordafrika och Spanien. Därför var både kristna företrädare och romerska kejsare mycket oroliga för manikeismen. De såg manikéerna som kättare men också som spioner eftersom de kom från Persien - Romarrikets värsta fiende. Manikeismen kom snart att bli ett skällsord för alla de som anklagades för kätteri mot kyrkan.

Eusebius av Caesarea, biskop i Palestina (ca 260-340) skrev om Mani: ”Han presenterade sig själv som Jesus. Han fogade samman falska och ogudaktiga lärosatser och spydde ut dem igen som ett dödligt gift från Persien och in i denna del av världen”.

Den romerske kejsaren Diocletianus (244-311) sade om manikéerna: ”Vår fasa är att de med tiden ska lyckas infektera hela vårt imperium som giftet från en mycket elak orm”.

Kejsaren Teodosius undertecknade år 382 ett dekret där de manikeiska munkarna dömdes till döden. Bara 50 år tidigare hade kejsar Konstantin blivit den förste romerske kejsare som antog kristendomen. Efter domen mot de manikeiska munkarna skärptes också lagarna så att man förbjöd alla hedniska ritualer, även inom hemmet. Nu skulle romarna respektera Gud och Jesus.

Manis lära

Om vi återgår till Manis lära kan vi konstatera att han var gnostiker som sökte kunskapens ljus för att befria anden. Enligt manikeismen är människans själ en andlig gnista fången i kroppen, men denna kan alltså befrias och avskiljas från den materiella kroppen genom kunskap (gnosis på grekiska). Mani trodde på en dualistisk tillvaro med två krafter (kyane ܟܝ̈ܢܐ) som är varandras motsatser; ljus och mörker, gott och ont. Kärnan i Manis skapelseteori är att det inte är Gud fader, Abba d-rabbuta ܐܒܐ ܕܪܒܘܬܐ, som har skapat människan. Det är Mörkrets makter som har slukat ljuspartiklar och därefter skapat Adam och Eva i ett äktenskap mellan två demoner. (Termerna Abba d-rabbuta och kyane användes av den östassyriske författaren Theodore Bar Koni från sent 700-tal i boken Scholion). Slutmålet för människan är att ljuset ska befrias genom ett strikt reglerat asketiskt liv, annars återföds det i evig fångenskap.

Mani avvisade inte de stora religionerna. Han ansåg att de var bristfälliga och ville därför fullända buddhismen, zoroastrismen och kristendomen, samt delar av den mosaiska tron. Mani hävdade att Gud hade skickat flera budbärare att sprida Hans ord; Buddha till Indien, Zarathustra till Persien och Jesus till Palestina. Men nu hade Gud utsett honom att samla religionernas alla goda budskap i en enda lära, som han sammanfattar i tio budord:

  1. 1. Du ska bara leva med en partner
  2. 2. Du ska avstå från sexuella utsvävningar
  3. 3. Du ska inte ljuga
  4. 4. Du ska inte hyckla
  5. 5. Du ska inte tillbe avgudar
  6. 6. Du ska inte bedriva trolldom
  7. 7. Du ska inte döda djur
  8. 8. Du ska inte stjäla
  9. 9. Du ska inte tvivla på Manis lära
  10. 10. Du ska vårda de utvalda

I sina texter skrev Mani att gott och ont fanns i alla varelser: Själen var ren men kroppen var oren. Den rena själen kunde bara segra om ljuset stärktes. För att stärka ljusets krafter skulle man undvika fysiskt arbete, inte skada växter eller djur och begränsa sexualdriften till ren fortplantning. Manikéerna insåg förstås att det låg en motsättning i detta synsätt. Om de skulle överleva som religion krävdes det att den breda massan av anhängare, som kallades åhörare, tog på sig det förbjudna arbetet, d v s att plöja, så, skörda, tillaga mat och framför allt att föda barn. Åhörarna begick förstås en synd men de utvalda, de högsta bland manikéerna, skulle ta på sig den synden.

De utvalda levde enligt de stränga asketiska reglerna. Dessutom fastade de, bad böner, läste, skrev, sjöng och målade. Efter solnedgången samlades de för att äta dagens enda måltid. De åt bara mat som ansågs innehålla särskilda ljuspartiklar så som gurka, squash, ljusa meloner och osyrat vetebröd. De fastade 100 dagar om året, varav 30 dagar i ett sträck. Den muslimska fastemånaden Ramadan, att fasta i 30 dagar och inte äta eller dricka före solnedgången, kan mycket väl vara ett manikeiskt arv. Även åhörarna fastade, men bara söndag och måndag (kristna fastar onsdag och fredag). Och de skulle be fyra gånger om dagen. Åhörarna kunde nå frälsning men det krävde flera reinkarnationer, d v s pånyttfödelser, då ljuset i dem stärktes.

 Manikeismen blev en intressant religion men till slut dog den ut och dess lära glömdes bort. Ljusets apostel, ܐܝܙܓܕܐ ܕܢܘܗܪܐ, försökte driva ut de mörka krafterna ur den jordiska tillvaron men misslyckades. Ondskan härjar alltjämt i världen, där den svage slukas av den starke. Och de goda krafterna fortsätter sin kamp mot ondskan.

 Augin Kurt Haninke

Källor:
Encyclopedia Iranica
http://www.gnosis.org/library/manis.htm
Illustrerad
Vetenskap Historia, nr 2, 2012
Den dolda pärlan, vol II, s 72, 89-95