auginhaninke.blogg.se

Den 26 januari 2014 avled den assyriske prästen Bedros Shushe i Tyskland, 77 år gammal. Fader Bedros var en ovanlig präst inom syrisk-ortodoxa kyrkan. Makt och rikedom var han inte så intresserad av. Istället var han en patriotisk rebell som uppmanade det assyriska folket att stå emot kyrkoledningens vanstyre och maktmissbruk.

Allmänt känd som Qasho Bedros har denne modige man i hela sitt liv stått rakryggad inför ständiga påhopp från sin kyrkoledning och olika civila aktörer på grund av en frispråkighet och reformiver som är sällsynt bland prästerskapet. Hans mål var att förena kyrkan och nationen i kampen för överlevnad hos den utsatta assyriska nationen. Men motståndet blev övermäktigt och tvingade honom att ansluta sig till Vatikanen under åren 1991-2005. Motståndet bedrevs av reaktionära krafter, t ex mäktiga assyriska klaner från Midyat, som samarbetade med kyrkans ledning i kampen mot den assyriska nationella rörelsen. Denna kamp pågår än idag under täckmanteln av namnkonflikten.

Vem var denne rakryggade präst?

 Bedros Shushe föddes i Midyat 1937 av fattiga assyriska föräldrar i ett traumatiserat samhälle, som försökte återhämta sig från folkmordet Seyfo 1915. En ny era hade börjat i Turkiets historia med Mustafa Kemal Atatürks nya republik som försökte assimilera etniska minoriteter till turkar. Ett viktigt steg i denna assimileringspolitik var att förbjuda all undervisning utanför det turkiska utbildningsväsendet. De officiella assyriska skolorna stängdes 1928. I Midyat fanns dessförinnan fyra skolor i kyrkornas regi med lärare betalda av staten och befriade från militärtjänsten. 1934 utfärdades ett nytt påbud om assimilering när lagen om efternamn trädde i kraft. Alla medborgare skulle ges ett påtvingat efternamn och alla orter skulle få turkiska namn. Projektet sjösattes under en tid av två år och familjen Shushe fick efternamnet Öğünç.

Assyrierna i Turabdin fortsatte att ge sina barn undervisning i sitt eget språk, men under täckmanteln ”bibelstudier”. När unge Bedros var 5-6 år började han således lära sig sitt modersmål i dessa skolor. Samtidigt fick han undervisning i den turkiska folkskolan. Vid 16-årsåldern utsågs han till assyrisk lärare i byn Hah, varifrån hans släkt hade flyttat till Midyat ca 250 år tidigare. Ett år senare stationerades han som lärare i Sankta Shmunikyrkan i Midyat, där han blev kvar i sin tjänst i 15 år. Det var 1955 när Turabdin fick Afrem Bilgiç från byn Bote som ny biskop. Malfono Bedros utmärkte sig från sina föregångare genom sin radikalism och reformer i kyrkans tradition. Han var t ex den förste i Turabdins historia som bildade en flickkör som medverkade i söndagsmässan. Flickorna kunde till och med få läsa Paulus brev till församlingen. Han undervisade ett hundratal barn i alla åldrar, däribland ett 30-tal flickor. En annan ”nymodighet” från hans sida var att låta eleverna spela teaterpjäser vid nyår och andra högtider, som handlade om årstiderna eller den bibliska berättelsen om Josef i Egypten. För att lyckas med det hade han hela tiden stöd hos biskop Afrem i Midyat.

Så småningom lärde han sig också engelska självmant och började undervisa i det. Även muslimska högstadielever från stadsdelen Estel brukade studera engelska hos honom. Han fick fem turkiska lira per elev och månad – ett välkommet tillskott till en blygsam lärarlön som inte ens räckte till en egen bostad, berättar fader Bedros i en lång intervju med Jan Beth-Sawoce från 2001. Han berättar en anekdot om varför han började lära sig engelska. En gång stod han utanför butiken till urmakaren Suleyman dbe Qaste (Aktaş) när denne talade engelska med några turister. Malfono Bedros stod bredvid och lyssnade nyfiket utan att förstå något av samtalet. Då vände sig Suleyman mot honom och sade:

- Malfono, det verkar som du vill du placera dina sandaler bland fint folks skor.

Malfono Bedros tog det som en förödmjukelse, gick hem och lade sin hand på bibeln. Han lovade sig själv att han skulle lära sig engelska. Han stoppade 30 små stenar i fickan och flyttade över en sten för varje nytt ord han lärde sig på engelska. Varje dag lärde han sig således 30 nya ord. Men sätta ihop dem var svårare, berättar han. Det fanns också en kvinna i Midyat som hette Bahija som kunde engelska. Han fick lite hjälp av henne men, det mesta lärde han sig självmant genom turkisk-engelska böcker för nybörjade.

 Vid den här tiden, på 1950- och 60-talen, visste malfono Bedros ingenting om sina assyriska rötter eller om tiden innan hans folk hade antagit kristendomen. Nästan ingen annan i Turabdin var heller medveten om sin etniska härkomst eller fornassyriska förfäder, eftersom kyrkan för länge sedan hade betraktat sin forna historia som hednisk och fjärmat sig från det förkristna kulturarvet. Men 1967-68 fick han en unik bok hemskickad med posten. Författaren var bosatt i Brasilien och hette Abrohom Gabriel Sawme. Han var en f d elev hos Yuhanon Dolabani vid den berömda assyriska skolan i Adana i början av 1920-talet. Boken hette Kthobo d mardutho d Suryoye (1967) och beskrev ingående assyrisk historia, t ex hur kristendomen är baserad på våra assyriska förfäders tro och vilka stordåd de hade uträttat i mänsklighetens tjänst. Därmed lades grunden för den patriotism som malfono Bedros ville överföra på en vilsen kyrka som tog avstånd från sina anrika förfäder.

Malfono Bedros har också gjort en viktig insats i språkets tjänst när han med sin vackra handstil kopierade ett par hundra kyrkliga böcker som har använts runtom i Turabdin eller på andra håll. Gamla skrifter som användes i liturgin slets hårt och gick inte alltid att laga. I brist på tryckerier satt lärare som malfono Bedros och skrev av dem sida för sida, dag in och dag ut. Till och med bläcket var en bristvara. Så han gjorde eget av rostat vete. Jag har sett några böcker med min egen fars handstil skrivna i vetebaserat bläck. Det har en vacker mörkbrun färg och bleknar inte så lätt. Malfono Bedros skrev inte bara av texten i de gamla böckerna. Han band också den nya boken innan han lämnade den vidare till beställaren. Allt gjordes gratis. Även efter att han kom till Tyskland har han fortsatt med detta. Totalt kan det röra sig om 300 verk med hans egen handstil.

1969 kom han till dåvarande Västtyskland som gästarbetare. Men en av hans gamla vänner från tiden i Midyat, orientalisten Helga Anschütz, ansåg att hans kunskaper och kompetens bättre skulle komma till användning om han blev både präst och en sorts social rådgivare åt de assyriska gästarbetarna. Hennes kontakter inom den katolska kyrkan i Bayern ledde till att den lokale biskopen och andra potentater skrev till den syrisk-ortodoxe patriarken Yakub III i Damaskus om tillstånd. Patriarken gick med på det och 1971 vigdes malfono Bedros till präst av biskop Afrem i Midyat. Därefter tog han sin familj och flyttade till Tyskland för gott. Den katolska hjälporganisationen Caritas började avlöna fader Bedros, som blev den ende assyriske prästen för hela Centraleuropa (Tyskland, Schweiz, Österrike m fl). I nästan ett decennium kom han att tillbringa en stor del av sitt liv i tågresande mellan olika orter. På den tiden fanns inte heller några telefoner i gästarbetarnas hem. Så han brukade skriva brev eller vykort och meddela sin ankomst. Detsamma gjorde de utspridda församlingsmedlemmarna när de hade ett barn att döpa eller en annan religiös tjänst som behövde uträttas av fader Bedros.

Mot slutet av 1970-talet började andra assyriska präster stationeras i Tyskland och övriga länder, när invandringen av assyrierna till dessa länder hade ökat. Många av våra präster är kända för att törsta efter makt och pengar. I Turabdin var både präster och församling fattiga. Assyriska präster hade ingen lön, utan levde på bidrag från församlingen. Men i Tyskland och Schweiz fanns församlingsmedlemmar som hade det gott ställt jämfört med sina bröder i hemlandet. Således var det mycket attraktivt för en präst att bli stationerad i Tyskland eller övriga länder i Europa. Detta medförde att några präster och munkar i sin rivalitet började motarbeta fader Bedros, trots att han hade hjälpt många av dem när de var nyinflyttade. Munken Isa Çiçek , som var kusin till prästens fru, tillbringade långa tider i prästparets hem utanför Augsburg i början av 1970-talet. När han så småningom blev biskop för Centraleuropa 1979 och en mäktig spelare i kampen mot den assyriska nationella rörelsen, suspenderade han flera gånger fader Bedros från prästämbetet.

En annan präst från Midyat, som fader Bedros nämner vid namn i intervjun från 2001, nämligen Yahqo dbe Settike, hade angett fader Bedros och en österrikisk katolsk munk i Istanbul till den turkiska säkerhetstjänsten för statsfientlig verksamhet. Munken hette Broder Josef och var föreståndare för katolska tyska skolan i Istanbul. Prästen Yahqo hade bett fader Bedros att se till att hans son Sabri skulle få inträde till katolska skolan, men Sabri klarade inte inträdesprovet. Då hämnades prästen på sina kollegor genom falskt angiveri. Broder Josef blev utvisad från Turkiet och fader Bedros kunde inte besöka sitt älskade hemland på tre decennier. Flera andra assyrier – både präster som var agenter i den turkiska säkerhetstjänsten – och deras medlöpare bland gästarbetarna hade också angett fader Bedros till de turkiska myndigheterna. De anklagade honom för ”assyrisk separatism” och annan statsfientlig verksamhet. Någon assyrisk separatism har aldrig existerat i modern tid, men termen användes likväl av angivarna om de assyrier som var aktiva i det assyriska föreningslivet i utlandet. Fader Bedros dömdes i sin frånvaro av säkerhetsdomstolen i Diyarbakir, samma domstol som i år 2001 ställde fader Yusuf Akbulut till svars för hans uttalande att inte bara armenierna hade blivit offer för folkmordet 1915. Uttalandet hade han fällt i oktober året innan.

Men 1995 utfärdades tydligen en allmän amnesti och fader Bedros blev kallad till turkiska ambassaden i München där han delgavs både beslutet och hela underlaget till den makulerade domen. Där finns namnen på alla dem som falskeligen hade angett honom till turkiska myndigheter. Långt senare fick han också en skriftlig ursäkt av prästkollegan Aziz Günel i Turkiet, som jag i min kommande bok visar att han gick den turkiska säkerhetstjänstens ärenden. Där framgår också att Günel var en nyckelfigur i det organiserade motståndet mot den assyriska föreningsrörelsen i Sverige, Tyskland, Schweiz och andra invandringsländer.

Fader Bedros var alltså en eldsjäl som brann för den utsatta assyriska nationen, vars mäktigaste organisation – kyrkan – hade blivit infiltrerad av fientliga krafter som värvade kyrkoledare för att skapa konflikt bland assyrierna. Denna konflikt har fått etiketten ”namnkonflikten” men är i grunden ett politiskt verktyg för att söndra och härska, säger fader Bedros i intervjun från 2001. Han återger ett tydligt exempel på kyrkoledningens dubbelspel när han berättar om patriark Yakubs besök i Tyskland 1977. Redan 1971 hade patriarken och medföljande biskopar – däribland nuvarande patriark Zakka Iwas – varit gäster i fader Bedros hem i Tyskland. De döpte hans nyfödde son Ashur utan att protestera mot valet av detta namn, som de senare bekämpade ivrigt. Zakka Iwas själv heter för övrigt fortfarande Sanharib i sina ID-handlingar.

Men 1977 hade den assyriska rörelsen vunnit terräng bland de assyriska invandrarna i Västvärlden och assyriska föreningar och förbund började bildas i snabb takt. Regimer i Mellanöstern, däribland Turkiet, såg detta som ett hot. Samtidigt kände kyrkans ledning sin världsliga makt hotad av den sekulära nationella rörelsen. Av denna anledning lät sig olika assyriska kyrkoledare villigt värvas av dessa regimer och kampen antog en organiserad form i kyrkans regi. Kyrkan uppmuntrade därefter olika assyriska klaner till motstånd mot den assyriska rörelsen. När patriark Yakub kom till Sverige och Tyskland på besök 1977 var han beredd att bannlysa den assyriska sidans ledare i den uppseglande namnstriden. Fader Bedros berättar i intervjun att han var närvarande när både assyriska företrädare och deras motståndare bland klanledarna hade träffat patriarken. De samtalade med patriarken separat och fader Bedros bevittnade med egna ögon hur patriarken slängde bränsle på elden genom att spela ett falskt spel. Till assyrierna sade han att de var bildade och upplysta. De behövde inte bry sig om okunniga klanledare. När han träffade klanledarna sade han att assyrierna var parasiter som var ute efter att dela folket och skada kyrkan. Efter dessa möten ställde fader Bedros en befogad fråga till patriarken:

- Vilken sida vill du att jag ska följa? Patriarken svarade med tystnad, säger han.

Detta är bara ett konkret exempel på det stora dubbelspel hos kyrkoledningen som har fördjupat splittringen inom folkgruppen. Nuvarande patriarken har fortsatt i föregångarens spår men gått ett steg längre. Under patriark Yakubs tid var kyrkan en intakt organisation. Nu slits även kyrkan av interna splittringar. Patriarken själv har gjort sitt bästa för att underlätta splittringen inom syrisk-ortodoxa kyrkan genom att viga nya biskopar på löpande band och upprätta nya stift i de befintliga, både i Europa och i övriga delar av Västvärlden där det bor assyrier med syrisk-ortodox kyrkotillhörighet.

I början av 1980-talet var fader Bedros den ende prästen i Centraleuropa som vägrade acceptera biskop Isa Çiçeks okristna behandling av den assyriska sidan. Biskop Çiçek gjorde gemensam sak med sin biskopskollega i Sverige Aphram Abboudi. De två bestämde sig för att tolka kyrkomötets beslut från november 1981 godtyckligt och beslöt att vägra alla som var medlemmar i en assyrisk förening kyrkliga tjänster som dop, vigsel eller begravning. Till och med gamla föräldrar vägrades nattvarden vid högtider som påsk.

Biskoparnas krav var att man skriftligt skulle ta avstånd från medleskap i en assyrisk[1] förening. Den assyriska sidan vägrade förstås att skriva under ett sådant dokument och riskerade därmed att stå utan andliga tjänster. Det var då som fader Bedros i Tyskland och två andra modiga präster i Sverige ställde sig upp och trotsade sina överordnade biskopar. De andra var fader Mounir Barbar i Hallonbergen i Stockholm och fader Issa Naaman i Västerås. Den senare avled 2003. Dessa tre präster hävdade att behandlingen av den assyriska falangen stred mot Jesu sanna lära och såg till att den assyriska sidan inte blev utan kyrkliga tjänster.

Efter ett framgångsrikt motstånd från den enade assyriska fronten backade kyrkans ledning och kyrkomötet beslöt 1983 att alla var välkomna att åtnjuta kyrkans tjänster. Enda villkoret som sattes upp var att de som tillhörde assyriska eller arameiska föreningar inte fick ingå i kyrkostyrelserna. Men i praktiken hölls bara de assyriska medlemmarna utanför kyrkans lokala styrelser. Arameiska föreningsmedlemmar kunde obehindrat operera i kyrkans domäner, sedan de kände ett stöd från tongivande biskopar, under ledning av biskop Hanna Brahim[2] i Aleppo. Till saken hör att kyrkomötet i november 1981 hade beslutat att acceptera endast beteckningen syriska om såväl kyrkan som folket och språket. Men under det senaste decenniet har flera kyrkor öppet hängt upp den arameiska flaggan i sina lokaler, utan att vare sig patriark Zakka Iwas eller kyrkomötena har reagerat.

Den assyriska folkgruppen är alltjämt splittrad i olika fraktioner, som bekämpar varandra. Sedan gammalt är också folket delat i olika kyrkor. Fader Bedros var mycket medveten om och förbittrad över denna splittring. På Jan Beth-Sawoces fråga om han trodde att assyrierna i framtiden skulle kunna upprätta en egen stat för att överleva som nation, svarar han att de olika assyriska kyrkorna måste förenas först. Annars blir det svårt. Han manade därför till enighet inom de sju kyrkor i Mellanöstern som har assyriska rötter, så kallade syrisk-talande kyrkor: Syrisk-ortodoxa kyrkan, Österns assyriska kyrka, Österns gamla kyrka, Kaldeiska kyrkan, Syrisk-katolska kyrkan, Melkitiska kyrkan och Maronitiska kyrkan. Det finns också protestantiska assyriska kyrkor.

Men kyrkoledarna i dessa kyrkor kommer inte självmant att sträva efter assyrisk enighet, om inte ett starkt krav kommer från församlingsmedlemmarna, säger fader Bedros i en röst till eftervärlden som för alltid kommer att klinga i våra öron, trots att han själv har lämnat jordelivet. Må hans själ vila i frid!

Ps! För ytterligare information om fader Bedros gärningar och kamp mot korrumperade kyrkoledare, vill jag hänvisa till program i Assyria TV..