auginhaninke.blogg.se

Den tyska journalisten Susanne Güsten skriver i sin nya rapport att assyrierna har sagt farväl till återvändande till Turabdin, medan hon själv har sagt farväl till Istanbul efter 20 år och flyttat till USA. Jag har läst rapporten, som också tydligt pekar ut den kurdiska nationella rörelsen (PKK och HDP) för etnisk rensning i Turabdin. Den kritiserar även Tyskland för ointresse för sina naturaliserade medborgare.

Susanne Güsten har skrivit två rapporter på uppdrag av Sabanci universitetets avdelning Istanbul Politikalar Merkezi. I början av 2000-talet råkade hon träffa en assyrisk familj som funderade på att återvända till Turabdin. Sedan dess har hon studerat denna process ur ett journalistiskt vetenskapligt perspektiv. Hon har intervjuat många inblandade personer, organisationer och myndigheter både i Turabdin och i Tyskland. I juni förra året publicerade Güsten rapporten The Syriac Property Issue in Tur Abdin där hon särskilt pekade på statens konfiskering och kurdisk ockupation av assyrisk mark som ett hinder för återvändning av assyrier till Turabdin. Jag skrev en artikel om rapporten. Den finns att läsa här.

I sin andra rapport A Farewell to Tur Abdin, som utkom nyligen, upprepar författaren konfiskeringen av assyrisk mark som en viktig faktor bakom assyriernas tveksamhet att återvända till Turabdin permanent. Hon presenterar också färska exempel från olika assyriska byar där kurder gör förnyade anspråk på assyrisk mark, t ex Zaz, Dayro du Slibo, Bsorino och Deir Hadad (Mor Aho) i Arnas.

Kurdiska nationella rörelsen

Den kurdiska nationella rörelsen, ledd av PKK, har länge velat förmedla bilden av sig själv som beskyddare av assyrier och andra minoriteter. Men PKK har nu gjort sig skyldiga till det mest flagranta övergreppet mot assyrisk egendom. I byn Harabemeshka på Izloberget har PKK konfiskerat ett stort landområde och byggt en så kallad krigskyrkogård med en park och tillhörande festlokal där kurder har börjat fira Newroz. Lokala assyrier vågar inte kritisera PKK offentligt, men misstänker att PKK avsiktligt vill dra in assyrierna i kriget och knyta dem till sig. Turkisk militär har bombat kyrkogårdsparken från luften vid ett par tillfällen, men PKK bygger hela tiden en ännu större anläggning. De sju assyriska byarna i denna bergsplatå är det sista området i Turkiet där det bara finns assyrier. De flesta är bosatta i olika EU-länder och tillbringar sommarhalvåret i det fina klimatet. En handfull har återvänt permanent. Dessa människor har investerat sina besparingar på att bygga vackra stenhus, men sedan den kurdiska kyrkogårdsparken har byggts har många bommat igen sina hem. Kurder från närliggande byn M’are, som fram till folkmordet Seyfo var bebott av assyrier, har nu börjat bosätta sig i närheten av den nya kyrkogårdsparken för att kolonisera de sista resterna av assyrisk jord i Turabdin. 

Konfiskering fortsätter

Konfiskering av assyrisk mark i byar och kloster består trots domstolsprocesser. Det gäller Mor Gabriel (18 av 30 tomter), Mor Augin (300 ha), Mor Malke och Deir Hadad, för att nämna några. I fallet Mor Augin har det kurdiska HDPs ledning gjort ett halvhjärtat försök att återbörda marken till klostret. Både partiledaren Selahattin Demirtaş och Mardins borgmästare Ahmet Türk har uppmanat familjerna som ockuperar marken att lämna tillbaka den, men utan resultat. Ockupanterna är medlemmar i HDP men vägrar följa dess rekommendationer. Partiet sätter uppenbarligen deras röster högre än att ge assyrisk mark tillbaka. Susanne Güsten har tidigare även intervjuat den assyriske parlamentsledamoten för HDP, Erol Dora. Hans förklaring av konfiskeringen av assyrisk mark var; ”kurderna dödar även varandra för markens skull”.

Domstolsprocesser leder ofta inte till något konkret resultat. Endast i ett fall har staten visat muskler och gett marken tillbaka till dess assyriska ägare. Det gäller assyrier från Dayro du Slibo. De har i sju år drivit en domstolsprocess om 30 hektar mycket bördig mark med tillgång till vatten från Tigris, men den lokala kurdiska klanen hindrade hela tiden undersökningskommissionen från inspektion på plats genom att hota medlemmarna till livet. Till slut ingrep en inflytelserik affärsman med ursprung i staden Sawro och såg till att ansvariga myndigheter i Ankara beordrade militär eskort åt domstolsjuryn som inspekterade den ockuperade marken. Efter det fick assyrierna officiellt tillbaka sin mark, men om de också vågar bruka den återstår att se.

Premiärminister Ecevits ”inbjudan”

I början av 2000-talet hade dåvarande premiärministern i Turkiet Bülent Ecevit skrivit ett dekret att myndigheterna skulle underlätta för medborgare med assyriskt ursprung att återvända från utlandet. Ecevit hade fått rapporter som sade att assyrierna kände sig diskriminerade. Och detta riskerade att dra Turkiet in i processer i Europadomstolen, befarade Ecevit. Detta luddiga dekret tolkades av den assyriska diasporan som en inbjudan och många hoppades att få återvända permanent. Själv besökte jag min hemby Anhel hösten 2001, bara några månader efter Ecevits dekret, och kunde konstatera att det rådde en relativ säkerhet i området. Det var också då som lantmäteriet hade börjat registreringen av marken i Turabdin med min hemby som första anhalt. Jag skrev då artikeln Hoppet har återvänt till Turabdin. Min artikel var en reaktion på min tidigare beskrivning av Turabdin 1994 i en artikel med rubriken ”Turabdin har gett upp hoppet”. I mitten av 1990-talet pågick ett intensivt inbördeskrig mellan PKK-gerillan och turkisk militär, där assyrier hamnade i kläm. Assyriska ledare mördades på öppen gata, andra packade sina resväskor och flydde till utlandet.

I början av 2000-talet hade lugnet återkommit och Turkiet hade nyss antagits som kandidatland till EU-medlemskap. EU gav bidrag till uppbyggnaden av infrastrukturen och för landregistrering. Assyrierna såg en ljusglimt att åter igen knyta kontakt med sina rötter i Turabdin. Det blåste hoppfulla vindar. Och det var i den andan jag hade beskrivit tillvaron i Turabdin. Men turkiska ambassaden i Stockholm kopierade min artikel och skickade ett exemplar till alla 360 ledamöter i svenska riksdagen, tillsammans med en flaska vin, för att visa att det hade skett en förbättring. Nåväl, min avsikt med artikeln var inte att göra PR för någon, men jag fick väl bjuda på det.

Återvändandet kom av sig

Det var i denna tidsanda som Susanne Güsten kom in i processen och började intressera sig för Turabdin. För ett år sedan presenterade hon i sin rapport förslag på åtgärder som staten kunde vidta för att assyriernas återvändande skulle underlättas. Hon föreslog också samarbete med tyska myndigheter för att Turkiet skulle lära sig hur tyskarna återlämnade konfiskerad mark till de rätta ägarna. Detta ledde till några möten mellan turkar och tyskar. Men kort därefter, efter valet i juni 2015, startade president Erdoğan ett nytt krig med PKK, som svarade med samma medel. Kontakten med tyskarna lades på is. Flera kurdiska städer runtomkring Turabdin har på senare tid bokstavligen smulats sönder av militären, dock inte Midyat. Men attacker har skett mot polis och militärposteringar i Midyats muslimska stadsdel Estel (juni 2016) och i assyriska byar som Hah (maj 2016), där ett tiotal assyrier skadades. Som en ödets ironi flydde Daniel Çepe från Nsibin i mars när staden utsattes för ett sällan skådat bombardemang. Han tog familjen till hembyn Hah, men Daniel skadades vid attentatet mot militärposteringen i byn. Han är den siste assyriern som numera bor i Nsibin som guide i den anrika kyrkan Mor Yakub av Nsibin – världens äldsta universitet, byggt år 325. 

Nu konstaterar Susanne Güsten bittert att assyrierna har tappat allt hopp om att återvända permanent till sitt hemland och att kriget också har skrämt bort assyriska besökare, däribland ungdomar födda och uppväxta i diasporan som gärna ville knyta band till sina föräldrars uppväxtmiljö. Till och med den handfull assyriska ungdomar i Kafro som följde med sina föräldrar för tio år sedan har nu återvänt till Tyskland och Schweiz. Två av dem tog för några år sedan lärarexamen men fick ingen anställning eftersom de inte längre är turkiska medborgare. 

Tysklands ointresse 

Güsten kritiserar även tyska myndigheter för ointresse att uppmuntra sina naturaliserade medborgare att återvända hem, om de så vill. Tyskland accepterar inte dubbla medborgarskap. Därför fråntas assyrier som återgår till sitt turkiska medborgarskap sitt tyska medborgarskap. De flesta assyrier som har återvänt permanent har behållit sitt tyska pass som en öppen dörr mot tryggheten. Någon enstaka har valt det turkiska men ångrar det bittert. Nu kan han inte ens besöka sin familj och släkt i Tyskland eftersom det är svårt att få visum. Han har också fråntagits den säkerhet som det tyska medborgarskapet erbjuder när Turabdin alltmer blir en osäker plats att leva i för assyrier och andra icke-muslimer. Güsten citerar den turkiske professorn Taner Akçam i USA som 2013 skrev om svårigheterna för icke-muslimer i Turkiet. Han menade att det råder samma mentalitet idag bland både turkar och kurder som på den osmanska tiden, då man sade att muslimer är Millet-i Hakime (det härskande folket). Islamiseringen av det turkiska samhället är idag större än för bara ett decennium sedan.

När det gäller Tysklands ointresse, menar rapportförfattaren att landet kunde ha hjälpt återvändarna med ekonomiskt bistånd och startat en tysk-turkisk skola i Turabdin för deras barn och ungdomar för en smidigare integration. Barnen i Kafro kommer ju från en miljö där de varken talar turkiska eller kurdiska och har då slussats in i det turkiska skolsystemet genom att pendla till den kurdiska byn Daline eller till Midyat. När dessa ungdomar kom upp i övre tonåren återvände de flesta till Tyskland och Schweiz. De såg ingen meningsfull framtid i Turabdin. Dessa förhållanden har lett till att återvändandet har stannat av.

Turabdin kurdifieras

Susanne Güsten citerar assyriska aktivister som säger att kurdernas ockupation och förstörelse av gamla assyriska kyrkor och kloster är ett led i kurdifieringen av Turabdin. Syftet är att sopa rent alla spår av tidigare kulturer i strävan efter att bilda ett ”Kurdistan”. Hon citerar också assyriern Robert Tutuş som återvände till Azakh (Idil) från Tyskland, för att förvalta sin familjs egendom. Hans pappa var en förmögen person och borgmästare i Azakh när han 1994 sköts ihjäl på öppen gata utanför sitt hem. Robert var en av de första assyrierna att återvända i början av 2000-talet. Han restaurerade familjens hus, investerade i byggbranschen och bildade en assyrisk kulturförening. Men förra året var han tvungen att lämna Turabdin för gott efter att PKK utövade utpressning mot honom och krävde femsiffriga belopp. När han vägrade betala utsattes hans hus för attentat vid upprepade tillfällen och till slut bombade PKK sönder det. Han intervjuades av Susanne Güsten kvällen innan han skulle lämna Turabdin och sade: “This land was our home, but we cannot live here anymore,” he told the author on the eve of his departure. “It is over. ”Detta land var vårt hem, men vi kan inte längre leva här. Det är slut”.