auginhaninke.blogg.se

Massoud Barzani, KDP-ledare och president i den kurdiska autonomin i Irak (KRG), gjorde nyligen ett historiskt besök i Diyarbakir i sydöstra Turkiet. Det är första gången som Barzani besöker staden som är tänkt som huvudstad i en framtida kurdisk stat. Diyarbakir är också ett starkt PKK-fäste. Det pågår en bitter maktkamp mellan Barzani och PKK-ledaren Abdullah Öcalan som försöker bilda oheliga allianser i Mellanöstern. KDP är allierat med Turkiet, Israel, USA och andra viktiga aktörer i Västvärlden, medan PKK söker stöd hos shiaregimer som Iran, Bashar Assad i Syrien och Nouri al-Maliki i Bagdad. Malikis armé hjälpte nyligen PKK:s systerparti i Syrien PYD att driva ut islamistiska grupper från området Tel Kochar som gränsar till Irak. Den syriske presidenten Bashar Assad samarbetar också med PYD.

I den heta kurdiska maktkampen vill den turkiske premiärministern Erdogan förstås utnyttja tillfället för att utvidga klyftan mellan de två tongivande kurdiska ledarna. Besöket i Diyarbakir ska därför ses i ljuset av denna maktkamp, där Barzani och hans värd Erdogan ville slå två flugor i en smäll; köra över PKK och legala kurdiska partier som BDP genom att framställa Barzani som den ende ledaren för kurderna, samtidigt som man främjar handeln mellan Turkiet och KRG som nu är större än mellan Turkiet och Tyskland.

Erdogan och Barzani har alltså en gemensam motståndare i PKK och vill bryta dess starka dominans bland kurderna i Turkiet. Sannolikt är en sådan politik sanktionerad av USA och en del andra västländer, där oljan spelar en central roll. Erdogan och Barzani påstod vid besöket i Diyarbakir att olja från kurddominerade områden i Irak kommer snart att flöda ut i marknaden via Turkiet – något som Bagdadregeringen länge försökt förhindra, men utan resultat.

Erdogan verkar också tillämpa synsättet att den hand som inte går att bita får man kyssa. Turkiet har försökt stoppa en kurdisk autonomi i Irak men misslyckats. När Erdogan kom till makten vände han på steken och började samarbeta, vilket resulterade i att turkiska företag har obegränsad tillgång till marknaden inom KRG. Erdogan har också öppnat ett turkiskt konsulat i Arbil, vilket skänker en stämpel av erkännande.

Nyligen bildade även kurderna i Syrien en autonomi. Bakom den står PYD som i juli 2013 hade deklarerat sina avsikter om en egen autonomi och som har nu satt planerna i verket. Den fick samma struktur som KRG genom att man delade in området under kurdisk kontroll i tre ”kantoner” i norra Syrien, däribland Gozarto. Visserligen sägs det officiellt att autonomin är tillfällig, men hur kan en autonomi vara tillfällig när kurderna eftersträvar självstyre och i längden självständighet? Assyrierna är inte delaktiga i kurdernas utspel och fortsätter att ta till flykten, eftersom de upplever större otrygghet för varje dag. De enda assyrier som är inblandade i den kurdiska autonomin är resterna av den s k Dawronoye-gruppen som tidigare var en del av PKK, hoppade av 2004 och nu verkar ha hittat tillbaka. Men det rör sig om en marginell grupp assyrier som saknar förankring bland assyrierna i Gozarto, säger Mellanösterexperten Sleiman Yousef i Qamishlo till Assyria TV.

Från turkisk sida har president Abdullah Gül sagt att Turkiet inte kan gå med på någon kurdisk autonomi i Syrien, eftersom landet inte får delas. Turkiet håller också på att resa en hög betongmur längs vissa sträckor av gränsen till Syrien för att försvåra kontakterna mellan kurder på båda sidor. Men det hela kan sluta på samma sätt som i Irak. Om Erdogan och Gül inser att protester och murar inte hjälper, då kan de börja samarbeta även med syriska kurder.

Det finns också en teori som går ut på att Erdogan kan ha varit med på noterna och gjort upp om saken med t ex USA. Överenskommelsen skulle kunna gå ut på att låta kurderna i Irak och Syrien bilda egna självstyren och kanske en framtida stat, men där Turkiet inte berörs. Alltså att de turkiska kurderna inte får bilda något autonomt område, annat än att ge dem deras kulturella rättigheter. En sådan överenskommelse är inte långsökt. Erdogan nämnde vid besöket i Diyarbakir för första gången ordet ”Kurdistan” i sin mun. Sannolikt menar han då områden utanför dagens turkiska gränser. Men han sade det inte rent ut eftersom han vill ha kurdernas röster i valet i mars 2014. Den största delen av kurderna i Mellanöstern bor i Turkiet. Majoriteten verkar föredra PKK och dess legala partier som sina representanter, inte Massoud Barzani.

Om Erdogan verkligen vill fullfölja den fredsprocess som inleddes i mars 2013, då ett uttalande från den fängslade PKK-ledaren Öcalan hade lästs upp inför en miljonpublik i Diyarbakir, då skulle han inte behöva nonchalera både PKK och BDP genom att låta Barzani utge sig som kurdernas ledare nummer ett i hjärtat av PKK:s territorium i Diyarbakir. Om Erdogan är ute efter verklig fred med kurderna har han ingen anledning att gå över ån efter vatten.