Assyrisk identitet, historia och politik

Mustafa Barzani's plans for the Assyrians

Kategori: Historia

Mulla Mustafa Barzani

On a cold winter day in 1967, Mustafa Barzani makes the following comment about the Assyrians: “To those who do not accept their Kurdishness, we will say; go to the Arabs!”


The ethnic cleansing of the Assyrians and the idea of ​​assimilating them as Christian citizens in a future "Kurdistan" seems to have been planned since the Kurdish revolution in Iraq began in the early 1960s. Here is a unique testimony from a former bodyguard to imam Mustafa Barzani back in 1967.

Massoud Barzani's father, imam Mustafa Barzani, began his uprising against the central government in Baghdad in 1961 and some Assyrian leaders in Iraq actively supported the Kurds. The Assyrians had faced the same dilemma as their brothers in Turabdin did later in the 1990s; to choose side between the PKK and Turkish government. In Turabdin, the Assyrians chose to be neutral but were nevertheless affected by assasinations and expulsion. Today there are no more than a few thousand Assyrians left in Turabdin.

In northern Iraq, some Assyrians were convinced that the Kurds were fighting a fair fight, thus those Assyrians wanted to be part of it, while others wanted Kurdish protection of their families and villages. However, the result was not much better than in Turabdin. Assyrians on leading positions within the KDP have often been eliminated, such as Arbil's Governor Franso Toma Hariri [1], while many Assyrians moved to Iraq's major cities or abroad to find a safer life. Kurdish families took over the villages that the Assyrians left. Only in Nohadra (Kurdish Duhok) province about 60 Assyrian villages are still occupied.

Francis Yousef Shabo, former MP in KRG Parlaiment

In 1992, the newly formed Kurdish Parliament of KRG decided that all occupied land should be returned to the Assyrian owners. But the decision has never been implemented. In 1993, the Assyrian MP Francis Yousif Shabo demanded that the decision be put into practice. Shortly thereafter he was murdered outside his home. The investigation of the murder was delayed for a long time. In a clip on YouTube (not available any more), Mr. Yonadam Kanna, the then housing minister in KRG, explains the circumstances surrounding the murder. He also adds that he asked Massoud Barzani why nothing happened in the investigation. Mr. Kanna was told by an adviser that all papers in the case had been destroyed in a previous fire in Arbil.

The Barzani clan, said to have Assyrian Christian origin (2) once upon a time, has used the Assyrians as a tool in their fight against Baghdad. But when the struggle would eventually bear fruit, the clan's intention seems to have been to put the Assyrians on the choice to see themselves as Christian citizens or disappear.

Here is a unique testimony by a former bodyguard [3] of Mustafa Barzani who later on left the KDP. According to him, Mustafa Barzani clarified his intentions regarding the future of the Assyrians in the future "Kurdistan" by using ethnic cleansing or expulsion. This happened at a meeting with Kurdish clan leaders in 1967 in his winter residence in the village of Delman in Ravanduz. Here's the full story:

The Kurdish clan leaders from various districts in northern Iraq had gathered at the home of revolutionary leader Mustafa Barzani to express their loyalty. As usual, he came to the meeting somewhat delayed, when everyone rose in attention and stood in line to kiss his hand. He patronized them each with a stern look and then said he knew they would find their way home after "selling themselves to the enemy". Everyone agreed and asked for forgiveness, while promising to show complete loyalty to their leader in the future. Barzani accepted their apology and the meeting could begin.

The clan leaders enumerated their strength of fighting men at their disposal. Then, Barzani asked his bodyguard to pick up a bag full of money which he distributed to the clan leaders by saying; "This is my weapon to buy the loyalty of those who do not believe in the rightful cause of our people". Barzani's closest man Ismail Tellani, who sat next to him, explained that the leader did not mean to buy the loyalty of those present, but wanted to inform how far the Kurdish revolution had come. He added; “Our leader has got America on its knees. Therefore, our opportunities have flourished like a rippling water source ”.

The clan leaders once again expressed their loyalty, while one of them, Fattah al-Hirki, expressed his anger that the great progress of "Kurdistan should be shared with the “Gavur” (Godless) Christian Assyrians". He continued; “We are all aware of the rich history they have. There is no one among us who does not know that Nineveh is their historical residence…” But Mustafa Barzani immediately interrupted with the following words:

“After our revolution is completed, my first goal will be to shatter the Assyrians living in our country and distance them from one another. I will spread them across different villages at least 100 kilometers apart. That way I will cut the ties between them. Another measure will be banning them from buying land. Over time, even so-called historical documents will disappear. But for the moment, I have to follow the same policy that the English once did. At present, our revolution is in great need of their combat power. When it comes to the post-revolutionary constitution, it will be in our hands and everyone who calls himself 'Kurd' will have a place in Kurdistan. To those who do not accept their Kurdishness, we will say; Go to the Arabs! ”.

Then some clan leaders declared themselves ready to immediately start expel the Assyrians. Tawfiq al-Barwari said he could remove the Assyrians from Barwari in less than 24 hours. Mustafa Barzani replied: “Mr. Tawfiq, you are in charge of your district. You can start the work slowly". Ali Halo said: "I will also start the same in Sindi and Zakho district". Pashdar Agha spoke: "Honorable leaders! I say this. If there is an ounce of honest blood in our veins, we must destroy the Assyrians. You know very well that the failure of Sheikh Mahmud's and el-Hafez's revolution in Barzan was due to the Assyrians. Therefore, the Assyrians must either leave Kurdistan or kneel to Kurdistan”.

Mustafa Barzani replied that he noted that everyone agreed but that one must wait till after the revolution, before taking action on a larger scale. The Assyrians were needed in the meantime. However, he would already send orders to the Peshmerga guerrillas in the Behdinan district to attack the Assyrians in the area and force them to flee.

But suddenly Barzani realized that he might have said too much (given that the bodyguard had an Assyrian mother) and immediately changed the subject of conversation by calling on his Assyrian life doctor Oro (Orahem). The bodyguard who had been searching for Dr. Oro returned with the message that he was not in his room, but was sitting with Assyrian tailor Isa Rihane in his studio. The meeting ended. This was a cold winter day in Barzani's home, concludes the former bodyguard his story.

In May 2006, Nineb Lamassu, a then PhD student at Cambridge University, wrote an open letter to the Kurdish revisionist Diayako Xarib in response to his article “Is there an Assyrian cause in Iraqi Kurdistan?” [4] Lamassu’s response had the headline “Fallacy of a Kurdish Intellectual”. He expressed the betrayal leading Assyrians had experienced by the Barzani clan, despite having fought side by side. One such Assyrian was Father Paul Bidaro - an Assyrian priest from the Chaldean Church - who had joined the forces of Mulla Mustafa Barzani along with many Assyrians. But he left the Kurdish movement after asking Mustafa Barzani: "What about the rights of my Assyrian people now?"

Mustafa Barzani replied: "We have carried our Burnu (rifle) on our shoulders. You can probably start doing the same". Father Bidaro immediately asked for Barzani's hand. When he stretched out his hand, Father Bidaro shook it and said; "Please accept my condolences, because you have just liquidated the Kurdish freedom movement. Every nation that does not recognize the rights of another oppressed nation is not worthy of its freedom".

Lamassu continues his response to Xarib: “Your assertion that abuses against my Assyrian people in northern Iraq is not because they 

are Assyrians is absurd. How is it that Francis Yousif Shabo, an Assyrian representative in the regional government (KRG, ed), was assassinated shortly after he demanded in Parliament that the Assyrian villages occupied by the Kurds be returned to their rightful owners? And it is no secret who ordered the assassination and his hierarchical position in power”. Lamassu refers of course to the Barzani clan.


(2) American historian Robert Brenton Betts states that the Barzani clan was originally Christian Assyrians who converted to Islam in the 19th century. ”The leader of the Kurdish separatist forces, Mulla Mustafa al-Barzani, is himself reputedly of old Nestorian stock, his family (from which sprang twelve bishops of the Church) having converted to Islam only a century ago”. Swedish Ambassador Ingmar Karlsson included this quote in his book “The Cross and the Crescent” in 1991, but deleted it in the 2005 edition. Nineb Lamassu also confirms in his reply to Diayako Xarib that the Barzani clan was once Assyrian Christians, called Raulnaye because their bishop was named Mar Raul.

[2] Jan Beth-Sawoce, Kürt Milliyetçiliği ve Ulusal Inkarcılık, pp. 7-11, Bet-Froso Nsibin, Södertälje, Sweden 1994. Quoting a report in the journal al-Turath belonging to the Iraqi Christian Democratic Party, volume 11, March 1989. The source for al-Turaht was Mustafa Barzani's former bodyguard, who had an Assyrian mother. She had been forced to marry a Kurd in 1918 when the Assyrians had been driven from Urmia in Persia to Baquba in Iraq.

[3] (The link not active anymore)

Familjen Yousufs heroiska kamp

Kategori: Historia

Ashur Yousufs änka Arshaluys i Aleppo med sina fem vuxna barn. Stående fr v: Meryem, Alice (författare av boken), Sella. Sittande; Sargon, Arshaluys, George. Äldste sonen Rasin bodde då i Armenien och fick namnet Tigran Hovsepian. Foto: Bokens omslag beskuren.


English review    here


De fasor som folkmordet Seyfo förde med sig beskrivs i en ny bok, som handlar om den assyriske nationalhjälten Ashur Yousuf och hans änka Arshaluys liv. Det är en gripande berättelse om en familjs tragiska öde och ett vittnesmål om den starka livsvilja och uppoffring som Arshaluys Yousuf visar prov på under sitt 80-åriga liv. Samtidigt skildrar den försöken av att utrota områdets två ursprungsbefolkningar, assyrier och armenier

Boken heter Bloodied, but Unbowed (Nineveh Press 2018). Dess första del handlar om Arshaluys vedermödor och kamp för överlevnad efter att hennes make Ashur Yousuf mördas under Seyfo. Han grips den 1 maj 1915 tillsammans med en grupp andra intellektuella. Han torteras och skickas, enligt hittills kända uppgifter, därefter till Diyarbakir där han hängs i fängelset. Men enligt signaturen ”French” i en minnesskrift som föreningen Assyrian Five i USA gav ut till Ashur Yousufs minne 1919, drevs fångarna ut på en dödsmarsch mot Urfa/Urhoy. Där skulle ett gäng inhyrda kurder ha massakrerat fångarna till döds den 22 juni 1915. Ashur Yousuf blev 57 år och hans kvarlevor återfanns aldrig. De ligger sannolikt i en okänd massgrav. Hustrun Arshaluys skrev ett tackbrev till Assyrian Five och bad signaturen ”French” att berätta var han hade sett hennes kära make dödas för att hon ville bli begravd bredvid honom. 

Av hennes brev framgår att datum för Ashur Yousufs arrestering inte var den 19 april, som vi har fått lära oss under alla år, utan 1 maj. Källan till den inkorrekta uppgiften var en artikel av George D. Sefer i USA, publicerad som en odaterad broschyr av New Assyria Publishing Company som var utgivare av tidskriften New Assyria (september 1916-juni 1919). Det är inte känt när broschyren gavs ut, men berättelsen är förlagd till tre år efter kriget, vilket skulle kunna vara 1921-22. I George Sefers berättelse som har rubriken A dream of a long journey återger han ett brev, som Ashur Yousuf sägs ha skrivit den 20 april 1915 och smugglat ut det genom sin bror Donabed. Sefers artikel innehåller visserligen uppgifter som är korrekta om vissa familjemedlemmar, men också fiktiva som saknar verklighetsförankring. Därför måste brevet som Ashur Yousuf skulle ha skrivit ses som en fiktiv berättelse, skriver redaktören för boken, Ashur Yousufs barnbarns barn. Arshaluys Yousufs uppgifter är naturligtvis ett förstahands vittnesmål. Hon skriver dock inte ifall maken hade flyttats till fängelset i Diyarbakir.

Tidigare hade Ashur Yousuf kallats till förhör hos polisen och släppts. När han hämtades den där ödesdigra dagen i april undrade Arshaluys varför han villigt följde med. Han hade i och för sig ingen chans att fly just då, men hon syftade väl på tiden innan dess. Ashur Yousuf lugnade ner sin hustru med orden; ”Var inte orolig. Jag ska berätta för dem vad de vill höra. Sedan kommer de att skicka mig hem igen”. I sitt brev till Assyrian Five skrev Arshaluys också att när turkisk polis stormade in i deras hem och grep hennes make, sade han till henne; “Farväl, Arshaluys! Var inte ledsen. Gud är barmhärtig”. Men han återkom aldrig och lämnade sex barn faderlösa; Rasin (senare kallad Tigran Hovsepian i Armenien), Sella som förlorade sin man i folkmordet, George som dog av sina brännskador vid en olycka i Aleppo i sin mammas famn, Sargon som var hjärtsjuk och dog i Jerevan 45 år gammal – också i sin mammas famn, Meryem som föddes tre månader efter pappas död och Alice som är författaren av den här boken. 

Alice Nazarian var Ashur Yousufs näst yngsta barn och skrev boken 1965. Hon föddes i Kharput[1] 1910, växte upp i Aleppo och dog 1976 i USA. Hennes barn och barnbarn har nu låtit översätta berättelsen från armeniska för att möjliggöra för en bredare publik, inte minst ättlingarna i västvärlden som inte kan läsa armeniska, att ta del av berättelsen, skriver barnbarnet (dotterdotter) Arda Darakjian Clark som har redigerat materialet.

Familjen Yousuf upplevde sannerligen olycka efter olycka medan de var tvungna att flytta runt mellan Kharput, Diyarbakir, Beirut, Aleppo, Homs och slutligen hamnade en del i Armenien och en del i USA. Men deras enastående mamma Arshaluys stod orubblig i sin tro och övertygelse om att bästa sättet att hämta nya krafter och gå vidare låg i att hjälpa andra drabbade, framför allt armeniska föräldralösa barn och ungdomar. Hon undervisade vid olika skolor i Beirut, Aleppo och Homs, där de föräldralösa eleverna ofta såg henne som sin egen mor. 

Arshaluys var en hängiven akademiker och betraktade utbildning som det främsta medlet för att komma vidare. Utbildning och bildning var så viktigt för henne att hon vägrade låta sina döttrar gifta sig med armeniska unga män trots ungdomarnas starka kärlek till varandra. Dottern Alice blivande make Nazar Nazarian var en driftig ung man men saknade högre utbildning eftersom folkmordet hade skingrat tusentals familjer i Mellanöstern och tvingat dem till ett liv att söka sitt levebröd. Till slut var Nazar tvungen att utbilda sig via distanskurser för att få Arshaluys medgivande att gifta sig med Alice. Han förhördes regelbundet av Arshaluys om vad han lärt sig under utbildningens gång.

Arshaluys Yousuf var dotter till den fattige armenisk prästen Hagop Oghassian i den protestantiska kyrkan. Hon föddes 1876 i byn Hoghe utanför Harput och utbildad vid Euphrates College i Kharput, där den blivande maken Ashur Yousuf var lärare. Kollegiet var grundat av den amerikanska missionen 1852 och var främst avsett att utbilda armeniska präster. Men där fanns också profan högre utbildning. Ashur Yousuf undervisade bland annat i det armeniska språket och dess grammatik, religion och psykologi. Han var också begåvad i kalligrafi och formade många av skyltarna till affärerna i staden. Han behärskade armeniska, turkiska och engelska flytande. Han gifte sig med Arshaluys 1895. De var båda protestanter.

De levde ett fattigt men intellektuellt rikt liv. Hon tog hand om hemmet och barnen medan Ashur använde sin magra lärarlön inte bara för att försörja sin familj, utan också för att resa runt i Diyarbakir, Mardin och Urhoy för att åstadkomma ett nationellt uppvaknande bland assyrierna. I Kharput, Diyarbakir och Urhoy talade assyrierna turkiska och armeniska. Ashur Yousuf kunde inte läsa eller skriva assyriska förrän vid 50-årsåldern då han började ge ut tidskriften Murshid Athuryon (Assyriernas vägvisare) från år 1909 och förmodligen fram till sin död. Tidskriften utgavs på turkiska med assyriska bokstäver (och eventuellt även på armeniska). Av Murshid Athuryon finns idag bevarat de första fyra årgångarna i original hos barnbarnen till hans gamla elev Nshan Koyoun i USA. Dessa årgångar har på senare år digitaliserats av Modern Assyrian Research Archive, MARA. Ashur Yousuf medverkade också flitigt som kolumnist i flera armeniska tidningar. Tyvärr omnämndes han inte alls när armeniska organisationer gav ut en lista över armeniska akademiker som föll offer för folkmordet Seyfo, skriver hans vänner i föreningen Assyrian Five i USA 1919 i slutet av boken.

 Armeniska intellektuella och politiker har i mer än hundra år betecknat 1900-talets första folkmord som ”The Armenian Genocide” och därmed uteslutit assyrier och greker. När den så kallade The Blue Book utgavs för andra gången i Libanon 1970 togs 100 sidor bort som innehöll vittnesmål om assyriernas Seyfo. Det var ögonvittnesskildringar som hade samlats av engelsmannen James Bryce assistent Arnold Tonybee. Först vid tredje upplagan på senare år har folkmordsforskaren Ara Sarafian från Gomidas Insitute återfört de sidor som avser assyrierna.

[1] Armenierna kallar staden Kharpert. Det är ett assyriskt namn som kommer från Karţ Praţ/Froţ, som betyder Eufrats lök. ”Karţo är en grön växt som luktar illa, på arabiska Karaţ كراث”, skriver Touma Audo i Dictionary of the Assyrian Language, sidan 487 (Urmia 1896, Stockholm 1979). 

 Ashur Yousuf 1910-talet Kharput. Foto: MARA/Nineveh Press

Ashur Yousufs högsta önskan var att stärka sitt eget folks nationella medvetande. Han försökte förklara de faktorer som gjorde att nationalkänslan var så låg. I en berömd artikel från oktober 1914, ett halvår före sin död, radade han upp grundorsakerna till assyriernas efterblivenhet – från att ha varit folket som upplyste världen till att ha hamnat i totalt mörker. Under rubriken Anledningen till assyriernas bakåtskridande angav han följande huvudorsaker:

  • Politiskt och militärt när imperiet förlorade sin makt
  • Interna sekteristiska dispyter
  • Förlusten av språket
  • Okunnigheten hos prästerskapet
  • Kyrkans impotens
  • Familjens och skolans uppgift
  • Assyriernas omgivning av efterblivna klaner och folkgrupper
  • Frånvaron av ett högt ideal, som är grunden för ett nationsbygge

 Artikeln återfinns nu som bilaga i boken bland Ashur Yousufs dikter och prosa som har undgått turkarnas förstörelse när han greps. 1992 höll jag en föreläsning i Assyriska föreningen i Norrköping baserad på denna artikel, som återfinns på svenska som bilaga i min bok Om vi söker… Det är en analytisk text som står sig än idag mer än hundra år senare. Han kritiserade den djupa okunnighet som rådde inom det assyriska prästerskapet vilket hämmade den assyriska nationens återhämtning och utveckling. Förmodligen inspirerad av Ashur Yousuf skrev Yuhanon Dolabani sin berömda dikt Athlite när han var lärare vid Adana-skolan 1919–21. Dolabani avslutar sin dikt med följande testamente: 

Mina ben kommer att finna ro i min grav

När moder Assyrien upplever sin befrielse

Må min grav vara omgiven av fria och stolta nationer

Och av Assyriens trupper och upplysta präster

Biskop Yuhanon Dolabanis memoarer, där dikten
ovan är publicerad iassyriskt original

Ashur Yousuf, som levde intimt med armenierna, var djupt bekymrad över att assyrierna saknade bildade ledare. Han såg ledarskapets låga bildningsnivå som ett hinder för att utvecklas som folkgrupp i jämförelse med armenierna. Visserligen bemötte han ofta i sina skrifter armeniska intellektuellas nedlåtande syn på assyrierna, men det var ett faktum att armenierna var politiskt välorganiserade till skillnad från assyrierna som var utlämnade åt sina prästers godtycke. Tyvärr är assyrierna än idag utlämnade åt prästerskapets godtycke, trots att de har bildat civila och politiska organisationer.

Vid en av livets mörkaste stunder visade Ashur Yousuf sin indignation över assyriernas efterblivenhet när han skrev: ”Jag gråter, för vi har missat vårt tillfälle. Det finns ingen återvändo och ingen lösning, är jag rädd”. En av hans gamla elever, Nshan B. Koyoun, beskrev 1919 Ashur Yousufs pionjärinsatser för assyriskt uppvaknande som ovärderliga och odödliga. Koyoun skriver:

Oh, jag vet inte hur rättvis du var mot dig själv när du skrev dessa ord, om vi beaktar det outtröttliga, obevekliga och ovärderliga arbete som du har åstadkommit för din nation. Det är sant att dina önskemål för ditt folk förblev ogenomförda och gjorde dig frustrerad, så som du ofta påpekade. Dina texter var verkligen en spegelbild av ditt liv. Ditt oöverträffade hjärta, din gränslösa kärlek, osjälviskhet och genuina och exemplariska patriotism har bidragit till att ditt folk älskar dig. Ashur, du blev den ledande och bländande journalistiska stjärna som upplyste den bortglömda assyriska litteraturens horisont. Med din vitala intellektuella resning lade du grunden för assyrisk tidningsutgivning som saknar motstycke och har blivit en doftande viol som grott på de mest ödsliga av platser.

En bättre beskrivning är svår att hitta i det som har skrivits om Ashur Yousuf. Det som slår mig är att familjen Yousuf verkade ha osjälviskhet och omtanke om sina medmänniskor som ledstjärna. De var djupt troende och fann tröst i sin kristna tro. Ashur Yousufs morfar Hovsep Yousuf var en bildad, from och patriotisk man som tillhörde Kharputs välbärgade assyrier. Han hade en syateljé med flera anställda och hade alltid ett dukat bord i sitt hem åt de behövande. Men en dag blev han grundlurad av en anställd i firman och blev därmed utblottad. Detta gick också ut över enda barnet Meryems familj – Ashur Yousufs mamma.

Meryem trolovades med fattigpojken Sahag (Isak) när hon var tolv år. Redan som ung var hon självständig och frispråkig. Hon tyckte om att sparka boll med sina kompisar men det passade inte längre när hon snart skulle bli brud. Då sade hon ifrån till Sahag: ”Jag vill inte ha en fästman som står i vägen för mitt spel”. De gifte sig två år senare med ekonomiskt bistånd av hennes pappa Hovsep. Det var brukligt att flickor giftes bort vid tidig ålder, ofta för att minimera risken att de rövades bort av omgivande kurder. Meryem födde fyra pojkar[2]; Ashur, Yakub, Donabed och Garabed, samt döttrarna Anna och Margaret (Markrit). Sahag blev förman på svärfars syaffär och kunde försörja sin familj utan problem. När svärfar förlorade sin affärsrörelse ställdes Sahag och Meryem inför stora ekonomiska påfrestningar. Men Meryem var en stolt och pedant kvinna som vägrade ge efter för fattigdomen. Det fanns perioder då hennes barn saknade mat för dagen, men hon samlade ved och tände kaminen med en kastrull som bara innehöll vatten. På så sätt lät hon grannarna tro att röken i skorstenen kom från matlagning. Hon var en dominant kvinna som påminner om min egen farmor – en auktoritet i vår hemby Anhel. Även min farmor hade upplevt sorgen i att förlora sin man, sin svärfar och sin ende son. Alla tre blev 27 år. Tre svartklädda änkor fick ta hand om fyra små barn i min familj.

Så småningom växte Meryem Yousufs barn och kunde bidra till familjens försörjning. Ashur var begåvad och ville satsa på högre utbildning men var tvungen att flytta runt som lärare i städer som Malatya, Izmir, Amasya och Urhoy för att trygga sin försörjning. Så småningom hamnade han i Eufrat-kollegiet, där han alltså träffade sin hustru Arshaluys. När han blev mördad 1915 hamnade hon i en sorglig sits med både fruktan för sönernas liv och familjens försörjning. Hela det armeniska och assyriska kollektivet i området hade blivit slaget i spillror. Männen mördades eller drevs på marsch till arbetsläger som ofta slutade med döden. Många kvinnor och barn blev slavar hos kurdiska familjer som också berikade sig på de kristnas egendom. Arshaluys och hennes barn skonades och nu var hon fast besluten att inte ge vika för sorgen. Hon kavlade upp ärmarna för att skaffa mat och trygghet åt sina sex barn.

Hon bad sin moster i Mezre, en timmes gångväg från Kharput, att följa med till omgivande byar för att byta hushållssaker mot mat. Men hon genomförde rundturen bara en gång eftersom hon riskerade livet och som ett under klarade sig undan en säker död. Arshaluys och mostern hade nämligen mött två kurdiska kvinnor i en by som ville göra dem sällskap på vägen. De främmande kvinnorna insisterade också på att Arshaluys och mostern skulle komma hem till dem och känna sig som hemma varje gång de hade vägarna förbi. När de lämnade byn tillsammans, var mostern tvungen att gå hem till Mezre. Den ena kurdiska kvinnan hävdade att hon hade ett ärende i Kharput och följde samma väg som Arshaluys, medan moster och den andra kvinnan vek av på en annan väg. Just när Arshaluys och kvinnan satte sig ner för att vila på vägkanten, hörde hon en djup röst i fjärran. Hon vände sig om och sade till sig själv att det måste vara en dagdröm. När rösten hördes igen sprang Arshaluys åt det håll den kom ifrån. Plötsligt ramlade den utmattade mostern i Arshaluys famn. Hon berättade att den andra kvinnan hade fått samvetskval och avslöjade planen att slänga Arshaluys ner från bron över floden för att stjäla hennes packning. När jag läste dessa kapitel i boken var jag tvungen att lägga den ifrån mig för resten av dagen, eftersom de är så gripande.

[2] Garabed var den som hade emigrerat till USA, men familjen känner inte till han skulle ha haft ett andra namn som Hanna, så som George Sefer uppger i brevet som tillskrivs Ashur Yousuf. Däremot hade äldste sonen Rasin Isak som andra namn efter sin farfar, enligt redaktören för boken. Det senare framgår av det påstådda brevet av Ashur Yousuf.

Rasin Yousuf, familjens äldsta son, flydde tidigt till Armenien och bytte nanm till Tigran Hovsepian. Här med sin brorsdotter Meline på 1960-t. Foto: Nineveh Press

En annan berättelse i boken som jag vill återge var att de kvarvarande tonåringarna i kvarteret började bli inkallade till turkisk militärtjänst. Arshaluys äldsta son Rasin greps av polisen och fördes bort under hot och våld. Han var bara 16 år. Mamma fruktade att han skulle möta samma öde som sin far, men han återkom hem oskadd. Rasin och tio andra pojkar kände sig tvungna att fly ut ur Turkiet genom att bli smugglade av kurder som krävde bra betalt. Dagen efter knackade polisen på och hämtade pojkarnas mödrar till domstolen. Arshaluys, en intellektuell och talför kvinna, blev talesperson för de elva kvinnorna. Hon tog mod till sig och vände på steken genom att anklaga myndigheterna för att ha fört bort pojkarna. Å mödrarnas vägnar krävde hon att de skulle återföras till sina familjer snarast. Domaren såg att han inte kunde bevisa kvinnornas skuld och släppte dem. Den som hade angivit pojkarna var en assyrisk präst som vittnade i domstolen att han hade sett dem dagen innan. Plötsligt var de borta nästa dag. Arshaluys skällde ut prästen som en ynkrygg som angav pojkarna för personliga förmåner.

Lärarpersonal på Usumnasirat skolan i Aleppo, Syrien. Sittandes i mitten är Alice Yousuf Nazarian och Arshaluys Yousuf. Foto: Nineveh Press

Arshaluys Yousufs 80-åriga liv var en enda kamp för överlevnad, kantad av den ena tragedin efter den andra. Ekonomiska svårigheter kan synas oöverkomliga, men det finns inget värre för en förälder än att begrava sina egna barn. Arshaluys begravde två av sina kära söner medan hon kämpade ständigt för att få bröd för dagen för sina barn och faderlösa barnbarn. Men hon stod rakryggad och böjde sig aldrig för eländet. Hennes kristna tro var fast som ett berg och hon förlitade sig alltid på Herrens hjälp i svåra stunder. Vid ett tillfälle blev hon bestulen på sina små besparingar i Beirut. Dessutom försvann några guldmynt som hon förvarade åt ett par elever på flickskolan. Hon anklagades för att ha sålt guldmynten och hennes hederlighet blev ifrågasatt. Hon avskedades från sin tjänst som rektor för flickhemmet. Hon sörjde inte så mycket förlusten av den 100-dollarssedel som släktingar i USA hade skickat, som sitt goda rykte som nu hade fått sig en rejäl törn. Förlusten av jobbet och den lilla inkomst hon tjänade ställde hela familjen inför en prekär situation. Men hennes böner blev hörda och hennes anseende återupprättades när en släkting bevisade att tjuven var en grannkvinna som hade kommit att bli som en medlem i familjen Yousuf. 


Boken innehåller också ett kapitel om dr Abraham Yousuf, en assyrisk patriot som gjorde sitt yttersta för assyriskt självbestämmande under fredskonferensen i Paris 1919–20, men vars hjärta krossades när alla förhoppningar grusades. Fyra år senare dog han i en hjärtattack i sin klinik i Worcester i Massachusetts i USA, där han osjälviskt hade hjälpt tusentals fattiga patienter med gratis vård och mediciner. Han var förbittrad över att alla hans ansträngningar för sitt arma folk hade varit förgäves i stormakternas ögon. Altruism och en genuin känsla för den assyriska nationen var kännetecknande för kusinerna Ashur och Abraham Yousuf. Deras fäder var bröder. Dr Abraham hade tidigare skickat pengar till Arshaluys familj. Men just när hon skulle be honom om ekonomiskt bidrag när hon blev bestulen i Beirut och hennes sons affärsrörelse var på väg mot konkurs, kom beskedet att han hade avlidit. 

Arshaluys blev omtyckt som en mor åt alla traumatiserade armeniska barn i olika barnhem i Beirut, Aleppo och Homs. Hon skrev också många dramer som eleverna satte upp som teaterpjäser. 1946 började den första vågen av repatriering av armenier från Syrien till Armenien. Hon gladde sig stort över att kunna samla familjen och släkten i fädernas land. Men ödet ville att hon bara kunde få en liten del av familjen med sig till Armenien. Hon dog strax innan hon skulle fylla 80. Dessförinnan hann hon ge sina fem föräldralösa barnbarn som följde med till Armenien och sin son Rasins barn som redan bodde där en god uppfostran.

Hon blev både mor och far åt sin familj och lotsade den igenom exilens vedermödor och livets nycker efter bästa förmåga. Dottern Alice skriver att Arshaluys inpräntade medvetenhet om och stolthet över barnens assyriska identitet, trots att familjen levde bland armenier i hela sitt liv och gifte sig med armenier. Kort sagt; Arshaluys var en fantastisk personlighet som visade sin styrka i livets svåraste stunder.


Titel: Bloodied, but UnbowedA memoir of the Ashur & Arshaluys Yousuf Family, 426 s.

Författare: Alice Nazarian

Översättning: Ishkhan Jinbashian

Utgivare: Nineveh Press 2018

Beställning: här

Dess ursprungliga titel på armeniska var motsvarande A Bloody Smile (ett blodigt leende), men barnbarnet Arda Darakjian Clarc som har varit redaktör vid översättning till engelska tyckte att en strof i en dikt av William Ernest Henly passade bättre; My head is bloody, but unbowed – en titel som anspelar på huvudpersonens okuvliga vilja och styrka att övervinna otaliga tragedier i livet. 

Mitt tal vid Israil Makkos begravning

Kategori: Historia

Begravningsceremoni i Anhel den 7 oktober 2018. Foto: privat.

Ärade deltagare… präster och vänner,

Det är inte lätt för de anhöriga att hålla tal vid sådana här stunder, men det var morbror Israils önskemål att jag skulle säga några ord vid hans begravning. Jag ber om överseende ifall rösten skulle ge vika för känslorna.

Vi har idag samlats här i Mor Quryakos-kyrkan i anrika Anhel för att följa morbror Israil Makko till sista vilan i fädernas jord, som han älskade högre än allt annat på jorden. Det var i den här kyrkan han tog sina första steg i kyrkans och kulturarvets tjänst – och det är här som han ville att hans eviga viloplats skulle bli.

Personligen står jag inte här bara för att han var min mammas bros. I sin nationella verksamhet har han kommit att bli morbror och farbror åt tusentals ungdomar, till följd av sin genuina patriotism och sanna kärlek för fosterlandet och dess kulturarv. Han vidhöll en orubbad övertygelse om sin nationella identitet - från den dag då han mottog en bok av munken Isa Çiçek vid klostret Mor Gabriel för 50 år sedan, till sista andetaget. Han har stått rakryggad emot svårigheter likt ett tusenårigt träd som finns i Österrike. Denna liknelse gjorde Assyriska Centralförbundets vice ordförande Elen Iskander Youssef vid 40-årsfirandet av Assyriska föreningen i Augsburg i våras. Det var då som förbundet och andra organisationer inom assyriska rörelsen hedrade Israil Makko för hans livslånga bidrag till rörelsen som en av dess grundare i Centraleuropa. Han blev morbror, farbror, lärare, vägvisare och förebild åt uppväxande generationer inom assyriska rörelsen i diasporan. Varhelst han kom predikade han kärleken till fosterlandet och gav nytt hopp åt de aktivister som hade blivit utbrända eller av olika anledningar inte längre såg något ljus för verksamheten på dess snåriga väg. Som bekant är vägen full av svårigheter och kräver uppoffringar. Israil Makko har tillbringat större delen av sitt liv genom att göra stora uppoffringar för sitt folk. Han höll ständigt den nationella verksamhetens fackla brinnande. Dess sken lyste inte bara hans väg, utan även vännernas väg i omgivningen.

Det fanns en dag när biskop Çiçek utfärdade ett dekret att Israil Makko och hans familj skulle nekas kyrkans alla tjänster. Vilket brott hade Israil Makko och hans familj begått mot kyrkan? Deras enda ”brott” var att de kallade sig assyrier. Uppenbarligen hade biskop Çiçek glömt att han en dag 1967 hade signerat en bok åt Israil Makko med uppmaningen; ”Läs den här boken! Den är nyttig, för den visar att vi är assyrier”. Det var boken Tarihte Süryaniler av khuroyo Gabriel Aydin. För ett år sedan gjorde jag en intervju med Israil Makko och Sabri Cansu Karto i Assyria TV. Där framgår detaljerna hur assyriska rörelsen blev motarbetad.

Trots alla svårigheter och motgångar för Israil Makko och hans vänner inom rörelsen, gav han inte upp hoppet. Han fortsatte kampen och uppmuntrade ständigt ungdomen. I ett improviserat tal som han höll vid 40-årsfirandet av Assyriska föreningen i Augsburg, hade han två särskilda uppmaningar till aktiva ungdomar; att respektera varandras skilda åsikter och inte falla i splittringens fällor, samt att inte vända ryggen åt fädernas jord. Han hoppades innerligt att det assyriska folket, efter de senaste årens förödande turbulens i Mellanöstern, snart ska få någon form av eget självstyre i sitt eget land. Denna egenskap hos Israil Makko, kärleken till fosterlandet, är det som skiljer honom från många andra assyriska aktivister som sätter sina personliga intressen före nationens och folkets intresse. Av denna anledning upplever våra institutioner ofta en stagnation istället för att utvecklas. Det egna intresset medger inte nödvändiga uppoffringar.

Israil Makko och Elen Iskander Youssef. Bakom henne föreningens ordförande Aziz Akcan Yoqen i maj 2018 i Augsburg. Foto: eget

Självklart förekommer detta hos alla andra folkgrupper. Skillnaden är att vi assyrier saknar en mekanism för att ställa dem som begår misstag till svars. Därför hänger folkets öde i ledarens eget godtycke. Om en ledare är samvetsgrann gynnas verksamheten och i längden hela folkgruppen. Därför är personer som Israil Makko som följer sitt samvete avgörande för den assyriska rörelsens framgång i synnerhet och det assyriska folket i allmänhet. Det är denna egenskap som är orsaken till att människor från när och fjärran idag hyllar Israil Makko genom att säga; ”Salig är du som har lämnat ett gott namn efter dig!”. Och detta var Israil Makko väl medveten om. Han visste vikten av att lämna ett gott namn efter sig, ett gott arv till eftervärlden. Ordspråket säger att en oxe lämnar en skinnfäll efter sig, men en människa lämnar ett namn efter sig. Han utryckte detta i all ödmjukhet vid 40-årsfirandet i föreningen: ”Kära bröder och systrar, livet är sådant; människan föds, växer upp… och var och ens dag kommer. Men vi måste ta vara på tiden och använda den för livets skull. Vi har uträttat det som stod i vår makt, jag och alla dessa vänner… kvinnor och män, unga och gamla… alla har vi kämpat tillsammans. Stort tack till er alla för att ni hyllar mig idag. Denna hyllning är inte bara till mig. Jag delar den med alla dessa vänner som har varit med under resans gång”. En sådan ödmjuk person visar sin storhet genom sin ödmjukhet, så som vår herre Jesus har lärt oss när han sade; ”Den som vill vara er ledare skall vara er tjänare”. 

Israil Makko hade ingen högre utbildning. Han hade bara en enkel folkskola bakom sig. Men han blev en bildad person eftersom han läste mycket och följde i medierna vad som pågick i omvärlden. Han slutade läsa först när hans syn svek honom under det senaste året. Han hade sina fornassyriska förfäders anlag för organisation och dokumentation. Han samlade dokument, bilder och videokassetter i ett rikt arkiv som kan vara värdefullt för forskare som vill undersöka olika skeenden i det assyriska kollektivet under de senaste 40 åren. Han skrev dikter som har blivit folkkära sånger som framförs av assyriska stjärnsångare. Han samlade alla gamla assyriska lekar från Turabdin i boken Assyrische Heimatspiele (Augsburg 2003) på tyska, som är rikt illustrerad med bilder på hur olika lekar går till. Han har länge haft ett projekt att dokumentera Turabdins flora, genom en bok eller en videofilm, men hans svaga hälsa har varit ett hinder.

Israil Makko hade som sagt en ödmjuk person och ville inte såra motparten med sitt tilltal. Men detta innebar inte att han blundade för andras misstag. Han kunde framföra hård kritik men på ett respektfullt sätt. Med vuxna var han vuxen och med ungdomarna visade han en ungdomlig sida. Han ville alltid skapa fred och harmoni inom assyriska organisationer eller när det gällde hans kära hemby. Många gånger brukade heta diskussioner äga rum just i denna kyrkas gård där vi nu står. Men Israil Makko dämpade den hårda atmosfären och mäklade fred - för byns gemensamma intresse. Jag är övertygad om att många av er som är här idag eller andra icke närvarande kan intyga detta. Han gjorde så för att han var medveten om att byns angelägenhet var också en fråga om nationen och folket i stort. På östassyriska heter by matha som betyder hemland. Byn är en viktig del av vårt hemland och har således en viktig roll i vår nationella kamp. Om vi förlorar våra byar och vår jord i Turabdin, kommer vår kamp i diasporan för nationella rätigheter att försvåras. Därför jobbade Israil Makko och andra assyriska patrioter hårt för att säkra assyrisk närvaro i byarna i Turabdin, samtidigt som de månade om andra delar av Assyrien så som Gozarto, Nineveslätten, Urmia etc.

Här är vi tillsammans i morbror Israils sjuksäng hemma hos honom i maj 2018. Foto: eget

Ansvaret för att hålla assyrisk närvaro i våra byar i Turabdin faller på alla patrioter som bryr sig om sitt hemland. Vi måste hålla våra marker i vår ägo tills vi får se vad framtiden bär i sitt sköte. För ett par veckor sedan var jag här i denna kyrka och tjänade som diakon när khuroyo Lahdo dbe Kahya ledde mässan. I sin predikan vid det heliga korsets dag, den 14 september, sade han; ”vem kunde tro att Anhel en dag skulle få tillbaka sina barn och denna kyrksal skulle fyllas till bredden igen”. Anhel hade nämligen upplevt tragiska händelser som ledde till att assyrierna tog sin flykt till utlandet. Men tiderna har förändrats. Gudskelov har de nu byggt eller restaurerat omkring 100 hus.

Israil Makko var en av dessa som varje sommarhalvår bosatte sig i sin kära hemby. Han försökte också få sina grannar och anhöriga att reparera sina gamla hus och bereda möjlighet för sina barn, som är födda i utlandet, att knyta kontakt med sina fäders jord. Om uppväxande generationer inte tar hand om sina hembyar, kommer Israil Makkos och hans vänners ansträngningar att vara förgäves. För tillfället kan vi inte begära att våra barn ska återvända permanent och bosätta sig i Anhel eller andra byar i Turabdin. Förutsättningarna är inte gynnsamma. Men det minsta vi kan begära är att generationen efter Israil Makko fortsätter besöka sina byar och inte låter porten till sitt föräldrahem förbli låst. 

Morbror Israil var inte rädd för döden, därför att döden är en naturlig del av livet. Men den dag vi självmant låter hans kära hemby och fädernas jord uppleva svårigheter eller utsättas för risker, den dagen kommer att vara en andra död för honom och hans vänner som har verkat för detta mål.

 Foto: Aziz Amno
Den här bilden som ni ser… den togs för ett år sedan på flygplatsen i Mardin. Leendet på hans läppar vittnar om den stora tillfredsställelse han kände inombords när han satte sin fot på sin heliga jord. Med sitt kroppsspråk på den här bilden säger han till oss; ”Det finns inget som kan skilja mig från mitt hemland”.  Låt oss behålla denna uppsyn i våra minnen. På så sätt hedrar vi bäst Israil Makkos minne.

(Vänder sig till den döde): Morbror Israil… jag förmodar att din själ fladdrar ovanför våra huvuden i detta nu. Du kan se oss, men vi kan inte se dig eftersom du har antagit en himmelsk skepnad, så som aposteln Paulus beskriver i Korintierbrevet.

Farväl morbror Israil på din väg till de himmelska boningarna!

Dina vänner som blev martyrer för Anhel; Aziz Ego, Yusuf Danho, Isa Brahem, Aydin Patte, Gawriye och Sami Abdike… Farid och Shmuni… de möter upp på vägen.

Nationens pionjärer väntar på dig.

Ninos Aho, din vän… Hanna Galliyo[1], din mentor… hand i hand för de dig till Naum Faiq, Ashur Yousef, Mor Yuhanon Dolabani… som omfamnar dig.

Å hela familjens och alla vänner inom assyriska rörelsens vägnar riktar vi ett stort tack till dig för dina uppoffringar. Nu är det vår tur att axla ansvaret och i dina spår verka.

Må dina ben finna ro i dina fäders jord!

Salig är du som har lämnat ett gott namn efter dig!

Tack till er alla för den vördnad ni har visat denne avlidne patriot!

Nu kommer vi att få höra Israil Makko att sjunga några korta strofer ur sina egna folkdikter om fosterlandet Assyrien, med hans darriga röst ur sjuksängen. Därefter framför sångerskan Babylonia samma sång. Sedan hör vi Habib Mousa i inledningen av hans kända låt ”Anhel, Anhel”. Därefter ska kistan bäras till graven efter morbror Israils egna instruktioner.

[1] Jag missade Hanna Galliyo oavsiktligt under själva begravningsceremonin. Här får han upprättelse.

The monk who hates his Assyrian heritage

Kategori: Historia

 The Abbot of the monastery of Mor Augin and his anti-Assyrian publications

In the ancient monastery of Mor Augin in Turabdin lives a Syrian Orthodox monk who hates everything called Assyrian. He has recently published a 2,000-page dictionary where the words Assyrian, Assyria, Syria, Suryoyo and Ahiqar got a distorted description. This was recently unveiled in a program in Assyria TV. But this "man of God" showed his revulsion against his Assyrian heritage already 17 years ago in an article, in which he spewed out his bile over a language teacher who had written that the word suryoyo is derived from assuroyo. 

In the late 1990s, a young man named Yoken Unval lived in Holland. He had come from the Assyrian village of Arnas in Turabdin to Enschede, where a large population of Assyrian immigrants has settled. Not far from Enschede was the monastery of Mor Afrem that bishop Isa Çiçek had acquired in the early 1980s. This bishop was known as one of the most ardent anti-Assyrians and backer of an Aramaic identity which denies all connection with ancient Assyrians. Bishop Çiçek (died 2005) and his inner circle have been the main reason for many Assyrians in Central Europe today call themselves Arameans, renouncing Assyrian identity. He was also well known for having forged the contents of old Assyrian books he reprinted, by replacing Assyrian names and evidences of Assyrian identity with other contents.

In this climate young Yoken Unval got his political education. In January 2000, he wrote the following about an Assyrian teacher who a year earlier had written an article in Hujådå and other magazines, claiming that the word suryoyo comes from othuroyo:

"We shall not deny our pre-Christian Aramaic name or recognize the lie that we are the sons of Assyria. It is inappropriate for us to feel proud of our neighbors' name, whom are the enemies of our suryoyo-Aramean nation."

Yoke Unval then moved to the Syrian Orthodox seminary in Damascus. He devoted his life to his Lord and became a monk. Today, he is abbot of the monastery of Mor Augin on IzloMountain in Turabdin. I will return to the events surrounding his article and the reaction of the teacher, but first want to tell you about Yoken’s recently published Syriac Dictionary - Qlido d leshono. The author uses here his family name Beth Yakub as surname (Unval is his Turkish surname. In this article I use both). The dictionary was published in early summer 2016. Shortly thereafter I was contacted by several people in Sweden, Holland and Germany expressing their surprise about the contents of the new lexicon. They also wondered if Assyria TV should not pay attention to this incorrect information. They sent me pictures of some keywords related to the Assyrian identity. It turned out that the author has distorted the Assyrians history of thousands of years. He also equate the name "Suryoyo" and "Oromoyo" which such obvious. His "evidence" is taken from the story of Noah in the Old Testament and some quotations from ancient church fathers like Yakub Bar Salibi who lived nearly a thousand years ago.

Denies new research

Modern research findings from excavations, especially the bilingual Çineköy-inscription​which shows that the word Syria is derived from Assyria, he totally ignores. He writes that the name Syria comes from a mythical king in Antioch called Surus. He denies even half the truth in the story of Noah's son Shem. In Genesis 10:22, we read: "The sons of Shem were Elam, Assur, Arpachshad, Lud, and Aram." From this piece the author chooses to ignore the fact that Aram also had a brother named Assur. Although this story today lacks scientific relevance, it shows the author's sources are quoted selectively.

As to his large new dictionary, heavy as a concrete slab, it is all through a copy of the Chaldean Assyrian bishop Tuma Audo's great works Simto d leshono Suryoyo (Urmia 1896, reprint Assyrian Federation of Sweden 1979). The difference is that Yoke Beth Yakub has transcript it with the West Assyrian SERTO letters and added the grammatical bending of the verb. But instead of dedicating his work to the Bishop Tuma Audo, whose famous work still is the basis for later Assyrian dictionaries, he chooses to dedicate Syriac Dictionary to the Aleppo Bishop Yuhanna Brahim (kidnapped since 2013). This bishop is regarded as the foremost leader figure of the anti-Assyrian Aramaic faction within the Syrian Orthodox Church, thus revealing Yoken Beth Yakub’s political residence.

Beth Yakub, as I mentioned above, is a product of the intense campaign that some church leaders have conducted against the Assyrian identity since the late 1970s. Bishop Isa Çiçek reprinted also Tuma Audo's dictionary, but in a smaller format. There, he removed a footnote in the foreword where it says the word suryoyo comes from suroyo and assuroyo. Çiçek also forced Patriarch Zakka Iwas to dismiss Abdul-Massih Saadi, who was the rector of the seminary in Damascus in the 1980s, because Çiçek perceived Mr. Saadi as pro-Assyrian.

Hiding his anti-Assyrianism

This monk in Mor Augin appears outwardly to be a low-key, humble and pious hermit who has dedicated his life to serve God. After the monastery was restored and opened to visitors in 2008, thousands of Diaspora Assyrians visited it every year. Most give good donations, also during the events organized by the Mor Augin Associations in Sweden and Germany. All this is aimed to keep the monastery alive after having been closed since the 1980s. Even I have contributed to this by translating the biography of the saint to Swedish, a book which has sold well compared to other newly released books. The money has been donated to the monastery.

On my last visit to Mot Augin Monastery in the fall of 2014, along with my son Nemrud, I got the same impression of this monk as all other visitors; friendly and interested to know the sources when I told him about Assyrian history, for example, why the Assyrian kings had a cross around their necks, which Patriarch urged Senharib Bali's father to name his son after the Assyrian king Senharib to keep the story alive and so on. Nemrud wrote a factual novel about Seyfo after his visit in Turabdin with this monk on the cover. I sent a copy to the monastery and designated him as the guardian of our heritage, but never got a thank you to answer. I could, however, impossibly imagine that he has such a grudge against the Assyrian identity. My impression is that he hates Assyrians has strengthened since I got his article from 2000 in my hand. This was after I did the program in Assyria TV about his new dictionary.

Scrambling ancient Assyrian history

Before I go into the content of his old article from 2000, I want to return to the historical distortions the mentioned dictionary contains. He describes the following words like this:

OTHUR: "an akkadian name of the city built by King Shapur, which is Mosul." There have been two Persian kings by this name in 3rd  and 4th centuries. The city of Othur/Assur is about 5,000 years old.

OTHUROYO: Explained with various synonyms, where "enemy" is the most remarkable. No source is given, but the author is likely quoting a 10th century dictionary by an Arab called Hassan Ibn Bahlul. Beth Yakubs article from 2000 shows that also the author considers the Assyrians as his personal enemies.

ATHURYA: "the Akkadian name of Babylon."

ASHUR: "Parthians and Assyrians, Mosul and Iraq."

AHIQAR: "a wise Aramaic man who served as minister of King Senharib (704-681) and Sarhadum (681-669) ...." Does not even mention that these were Assyrian kings.

SURIYA (Syria), "named after Surus - he who murdered his brother and ruled between the rivers and whose whole kingdom was called Beth Suriya. In the past, Suryoye were called Arameans. When Surus became their ruler got the name Suryoye”. Thus, ignoring the fact that the discovery of the Çineköy inscription has put an end to any doubts among historians and scholars that the word Syria is derived from Assyria.

About ARAM it is said he was the son of Shem son of Noah, but the author avoids, as I mentioned, the part which says that Aram also had a brother named Assur - a deliberate concealment where the author chooses the part which suits his political purposes.

Before I conducted the program on Assyria TV about the new dictionary, I called this monk and asked him if he wanted to participate and explain himself, but he declined. He said that the reason was a comment I had forwarded on social media at the beginning of December 2016, which he perceives as an attack against him. He called my post "dirty words in your disgusting Facebook page," which he had not expected of me. In mentioned post I wrote the following ironizing about his lack of knowledge in history: "It seems that we will not see a greater historian than monk Yoken anymore. His grudge against the Assyrian name has blinded his mind to the point that he falsifies the history this way. Pitty! He should keep serving the language and not interfere into daily politics".

I wrote these lines fully aware of its meaning and my suspicion is now even more confirmed by the contents of his article from 2000, which I did not know about by that time. This man has at least during two decades harboured a hatred towards the Assyrian identity, as strong hatred as we can see by other known anti-Assyrians, for example Assad Sauma Assad (more about him here). In comparison with monk Yoken’s attacks against the Assyrian identity and his insulting of our 6,000 years old history, my comment on Facebook seems as a gust of wind.

Now to the events about Yoken Unval’s attack on an Assyrian teacher. In 1999 this teacher, who today wants to be anonymous, wrote a long article on Assyrian identity and language in Hujådå and other magazines. The article is four A4 pages. We can take only the following quotations:

"We must take care of our ethnic Assyrian name, which is a generic name for different ethnic groups integrated with each others by the Assyrian empire, for example Akkadians, Babylonians and Arameans. At the days of King Senharib the Assyrians spread their culture and language throughout the region with Aramaic script, because the Aramean letters were easier to use. On this basis, the language of the Assyrian empire developed, which by the Jews came to be known as Aramaic, meaning pagan. This did not mean that other languages ​​were eradicated. At that time, the Jews used to label all the peoples who did not believe in one God as “Arameans”, i.e. the pagans. Likewise, their language was called Aramaic by the Jews, and this name was given priority over other language name. The Assyrians themselves called their language othuroyo (Assyrian) which later got the abbreviation of suroyo and suryoyo ".

He then set an example of how the Jews called the language  of the Assyrians “Aramaic” in the story of Isaiah describing when the troops of King Senharibs had surrounded Jerusalem: "Then Eliakim and Shebna and Joah said to Rabshakeh, "Speak now to your servants in Aramaic, for we understand it; and do not speak with us in Judean in the hearing of the people who are on the wall” (Isaiah 36:11).

Even Prof. Efrem Yildiz, professor of Semitic languages ​​at the University of Salamanca in Spain, says the same thing about how the Westerners have named our language Aramaic in accordance with biblical sources. I interviewed him during the Assyrian Convention in Gothenburg in October 2016. "The Assyrians themselves have always called their language suraya or suryaya," he said in his East Assyrian dialect. You can see the program here.

Slandering Assyrian teacher

A year after this debate article Yoken Unval wrote a response in the journal of Shushoto Suryoyo released by the Suryoyo Federation in Holland. Already in the title the author is using coarse words about the teacher in question which he also names in the text. The headline is ”Malfone lo mawdyone w shaqore da-shmo wad-leshono oromoyo”. It means "Teachers who are ungrateful and traitors to the Aramaic name and language". Then he starts in the first lines to say; "All the books written in Aramaic language show that the name suryoyo comes from Surus, and that the suryoyo people originally are Arameans and no other people". Then he continues his attacks and explains why he sees these teachers as “ungrateful traitors”. He believes that “they earn their living because they are teaching the Aramaic language" but they betray it by calling themselves the descendants of the Assyrians. After quoting some ancient Church Fathers as proof of his arguments about Aramaic identity, he concludes with the following words:

"We shall not deny our pre-Christian Aramaic name or recognize the lie that we are the sons of Assyria. It is inappropriate for us to feel proud of our neighbours' name, whom are the enemies of our suryoyo-Aramean nation."

The apology in Dutch and Assyrian

Apology to the teacher

I have now in retrospect spoken to the teacher in question. He does not want to appear with his name and believes that the case is closed as far as it concerns him. But he has told me about all the details. When he had read the attack of Yoken Unval, he translated it and his own article to Dutch. He then sought a lawyer to sue Yoken Unval for defamation. The lawyer sent a letter to Unval, who by this time had moved to the Patriarchate in Damascus. Time passed but there was no answer. Then, the lawyer sent same letter recommended. Patriarch Zakka Iwas got in touch with Bishop Çiçek and urged him to ensure that the teacher withdraws his notification. It did not work. Eventually Yoken Unval had to travel back to Holland and apologize. He signed the apology written in two languages ​​in the presence of the lawyer on October 1, 2001. He also paid 5,000 Gulden in legal fees. In his apology, he writes; "I have named his teacher (his name here) deliberately, used harsh words against him, slandered him and caused him harm. I now recognize that it was wrong of me and by this correction I want to show my repentance and recall everything I said about him. I apologize to him”.  This apology was published in Hujådå, where I now have read it, and even in Shushoto Suryoyo, as I remember in my conversation with the teacher.                                                 

In retrospect, one might think that it was a good excuse - although performed under the gallows. After all, it was the words of the teacher himself who had formulated the text in both languages. But a monk who devotes his life to spiritual activity should continue to interfere in political disputes within our collective. Above all, he should not continue to violate the Assyrian identity by falsifying his ancestral heritage which has sat so deep imprint at the civilization of the world.

Ten years ago, he also wrote a new book for elementary teaching of grammar at the monastery of Mor Gabriel in Turabdin. It's called “Skulastiqoyo - Turos mamlo b-leshono suryoyo l-mashqlo qadmoyo da-shnat 2008-2009”. Even here he sneaks the propaganda for the name Aram and Arameans in several places (p. 149/157).

In the future, this monk very well may be ordained as bishop of Turabdin, because he is considered as one of the most educated monks within the Syrian Orthodox Church. It is probably a deliberate move by him and his anti-Assyrian buddies in the Aramaic movement that he chose to settle in such a lonely monastery on a mountain top, instead of life in the big city of Damascus or in Europe. Whatever, he should know that we will continue to pay attention to historical revisionism and violations against the Assyrian identity.

Munken som hatar sitt assyriska arv

Kategori: Historia

Abboten i klostret Mor Augin och hans anti-assyriska publikationer

I det anrika klostret Mor Augin i Turabdin bor en syrisk-ortodox munk som hatar allt som heter assyriskt. Han har nyligen gett ut ett 2000-sidigt lexikon där orden Assur, Assyrien, Syrien, Suryoyo och Ahiqar får en förvrängd innebörd. Det avslöjades i ett program i Assyria TV nyligen. Men denne ”guds mans” avsky mot sitt assyriska arv visade sig redan för 17 år sedan i en artikel där han spydde ut sin galla över en hemspråkslärare som hade skrivit att ordet suryoyo kommer från assuroyo.

I slutet av 1990-talet bodde en ung kille vid namn Yoken Unval i Holland. Han hade kommit från Arnas i Turabdin till staden Enschede där en stor koncentration assyrier fanns. Inte långt från Enschede fanns klostret Mor Afrem som biskop Isa Çiçek hade förvärvat i början av 1980-talet . Denne biskop var känd som en av de ivrigaste anti-assyrierna och uppbackare av en arameisk identitet som förnekar allt samband med de forna assyrierna. Biskop Çiçek (dog 2005) och hans närmaste krets har varit huvudorsaken till att många assyrier i Centraleuropa idag kallar sig araméer och tar avstånd från sin assyriska identitet. Han var också välkänd för att ha förfalskat innehållet i gamla assyriska böcker som han lät nytrycka, genom att ersätta assyriska namn och texter om assyrisk identitet med annat innehåll.

I detta klimat fick unge Yoken Unval sin politiska skolning. I början av år 2000 skrev han t ex så här om en assyrisk hemspråkslärare som ett år tidigare hade skrivit en artikel i Hujådå och andra tidskrifter och sagt att ordet suryoyo kommer från othuroyo:

Vi får inte förneka vårt förkristna arameiska namn och erkänna lögnen att vi är söner av Assyrien. Det är olämpligt för oss att känna oss stolta över våra grannars namn, vilka är fiender till vår suryoyo-arameiska nation”.

Yoken Unval åkte därefter till prästseminariet i Damaskus. Han vigde sitt liv åt sin herre och blev munk. Idag är han abbot i klostret Mor Augin på Izloberget i Turabdin. Jag återkommer till turerna kring hans artikel och hemspråklärarens agerande, men vill först berätta om Yokens nyutkomna lexikon Syriac Dictionary – Qlido d leshono. Författaren använder här sitt familjenamn Beth Yakub som efternamn. Lexikonet gavs ut under försommaren 2016. Kort därefter blev jag kontaktad av flera personer i Sverige, Holland och Tyskland som visade sin förvåning över innehållet i det nya lexikonet och undrade om Assyria TV inte ska uppmärksamma de oriktiga uppgifterna. De skickade bilder på några nyckelord som har med assyrisk identitet att göra. Det visade sig att författaren har förvrängt assyriernas mångtusenåriga historia. Han sätter också ett för honom självklart likhetstecken mellan namnet ”Suryoyo” och ”Oromoyo”. Hans ”bevis” är hämtade ur berättelsen om Noa i gamla testamentet och citat från gamla kyrkofäder som Yakub Bar Salibi som levde för nästan tusen år sedan.

Förtiger nya forskningsrön

Moderna forskningsrön från utgrävningar, framför allt Çineköy-inskriptionen på två språk som visar att ordet Syrien kommer från Assyrien, blundar han för. Han skriver att namnet Syrien kommer från en mytisk kung i Antiokia som hette Surus. Han förtiger även halva sanningen i berättelsen om Noas son Sem. I Första Mosebok 10:22 kan vi läsa: ”Sems söner var Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram”. Ur detta stycke väljer författaren att bortse från att Aram också hade en bror som hette Assur. Även om denna berättelse idag saknar vetenskaplig relevans, visar författarens urval att han använder sina angivna källor selektivt.

Värt att nämna är att detta stora lexikon, tungt som en betongplatta, är rakt igenom en kopia av Tuma Audos stora verk Simto d leshono Suryoyo (Urmia 1896, nytryck Assyriska riksförbundet 1979). Skillnaden är att Yoken Beth Yakub har skrivit det med västassyriska serto-bokstäver och lagt till hur verb ska böjas. Men istället för att dedicera sitt verk åt biskop Tuma Audo, vars berömda verk än idag utgör grunden för senare assyriska lexikon, väljer han att tillägna Syriac Dictionary Aleppos biskop Yuhanna Brahim (kidnappad sedan 2013). Denne biskop räknas som den främste ledarfiguren för den anti-assyriska arameiska falangen inom syrisk-ortodoxa kyrkan, vilket alltså avslöjar Beth Yakubs politiska hemvist. 

Beth Yakub är, som jag nämnt ovan, en produkt av den intensiva kampanj som vissa kyrkoledare har bedrivit mot assyrisk identitet sedan slutet av 1970-talet. Biskop Isa Çiçek lät nytrycka även Tuma Audos lexikon, men i ett mindre format. Där tog han bort en fotnot i förordet som säger att ordet suryoyo kommer från suroyo och assuroyo. Çiçek tvingade också patriark Zakka Iwas att avskeda Abdul-Massih Saadi som var rektor för prästseminariet i Damaskus på 1980-talet, eftersom Çiçek uppfattade Saadi som pro-assyrier.

Förtäckt anti-assyrier

Munken i Mor Augin verkar utåt vara en lågmäld, ödmjuk och from eremit som har vigt sitt liv åt att tjäna gud. Efter att klostret restaurerades och öppnade för besökare 2008 har tusentals utlandsassyrier besökt det varje år. De flesta lämnar rikliga gåvor både på plats eller genom olika evenemang som Mor Augin-föreningarna i Sverige och Tyskland anordnar. Allt i syfte att hålla klostret vid liv efter att ha varit stängt sedan 1980-talet. Jag har också bidragit till detta genom att översätta helgonets biografi till svenska, en bok som har sålt bra jämfört med andra nyutgivna böcker. Pengarna har oavkortat gått till klostret.

Vid mitt senaste besök i Mor Augin under hösten 2014, tillsammans med min son Nemrud, fick jag samma intryck av denne munk som alla andra besökare; vänlig och intresserad av att veta källorna när jag berättade för honom om assyrisk historia, t ex varför assyriska kungar hade ett kors runt halsen, vilken patriark som uppmanade Sanharib Balis pappa att uppkalla sonen efter den assyriske kungen Sanharib för att hålla historien levande osv.  Nemrud skrev en faktaroman om Seyfo efter besöket i Turabdin med denne munk på omslaget. Jag skickade ett exemplar till klostret och betecknade honom som väktare av vårt kulturarv, men fick aldrig ett tack till svar. Jag kunde dock omöjligt föreställa mig att han har ett sådant agg mot assyrisk identitet. Mitt intryck att han är en assyriehatare har förstärkts sedan jag fick hans artikel från 2000 i handen. Detta var efter att jag gjorde programmet i Assyria TV om hans nya lexikon. 

Förvränger fornassyrisk historia

Innan jag går in på innehållet i hans gamla artikel från 2000, vill jag återkomma till den historieförfalskning som lexikonet innehåller. Så här beskriver han t ex följande ord:

OTHUR: ”ett akkadiskt namn på staden som byggdes av kung Shapur, vilket är Mosul”. Det har funnits två persiska kungar med detta namn på 200- respektive 300-talet. Staden Othur/Assur är ca 5 000 år gammal.

OTHUROYO: anges med olika synonymer, varav ”fiende” är den mest anmärkningsvärda. Ingen källa anges, men författaren citerar sannolikt ett lexikon från 900-talet av en arab vid namn Hassan Ibn Bahlul. Beth Yakubs artikel från 2000 visar att det också är författarens egen uppfattning att assyrierna är hans personliga fiender.

ATHURYA: ”det akkadiska namnet på Babylon”.

ASHUR: ”Parther och assyrier, Mosul eller Irak”.

AHIQAR: ”en vis arameisk man som tjänstgjorde som minister hos kung Sanharib (704-681) och Sarhadum (681-669) ….” Nämner inte ens att dessa var assyriska kungar.

SURIYA (Syrien): ”uppkallat efter Surus – han som mördade sin bror och härskade mellan floderna och vars hela rike blev kallat Beth Suriya. Förr i tiden kallades Suryoye araméer. När Surus blev deras härskare fick de namnet Suryoye”.  Författaren ignorerar alltså det faktum att Cineköy-fyndet har satt punkt för alla tvivel hos historiker och vetenskapsmän om att ordet Syrien kommer från Assyrien.

Om ARAM säger han att han var son till Sem son till Noah men undviker, som sagt, den del som säger att Aram också hade en bror som hette Assur – ett avsiktligt förtigande där författaren väljer det som passar hans politiska syften. 

Inför programmet på Assyria TV ringde jag upp denne munk och frågade om han ville medverka och förklara sig, men han avböjde. Han angav som orsak missnöje med ett inlägg på sociala medier som jag hade gjort i början av december 2016, som han uppfattar som angrepp mot honom. Han kallade mitt inlägg ”skällsord i din äckliga Facebook-sida” som han inte hade förväntat sig av mig. I inlägget ironiserade jag över hans brist på historiekunskap och skrev: ”Det verkar som vi inte kommer att få se en större historieskrivare än munken Yoken längre. Hans agg mot namnet assyrier har förblindat hans sinne till den grad att han förfalskar historien på detta sätt. Synd! Han borde hålla sig i språkets tjänst och inte lägga näsan i blöt i dagspolitiken”

Jag skrev dessa rader fullt medveten om dess innebörd och får mina misstankar bekräftade av innehållet i hans artikel från 2000, som jag inte kände till vid tillfället. Den här mannen har i minst två decennier hyst ett hat mot assyrisk identitet lika starkt som det vi ser hos andra kända anti-assyrier, t ex Assad Sauma Assad (mer om honom här). I jämförelse med hans angrepp mot assyrisk identitet och hans kränkande av vår mångtusenåriga historia framstår min kommentar på Facebook ändå som en vindpust.

Nu ska vi redogöra för turerna kring Yoken Unvals påhopp på en hemspråkslärare. 1999 skrev en hemspråkslärare, som idag vill bli anonyn, i Hujådå och andra tidskrifter en lång artikel om assyrisk identitet och språk. Artikeln är på fyra A4-sidor. Han skrev bl a så här:

”Vi måste vara rädda om vårt etniska namn assyrier som är ett samlingsnamn för olika folkgrupper som har smällt samman i det assyriska imperiet, t ex akkader, babylonier och araméer. På kung Sanharibs tid spred assyrierna sin kultur och sitt språk i hela regionen med arameisk skrift, eftersom arameiska bokstäver var lättare att använda. På denna grund utvecklades det assyriska imperiets språk som av judarna kom att kallas arameiska, vilket betyder hedniskt. Detta innebar inte att andra språk hade utrotats. På den tiden brukade judarna kalla alla folk som inte trodde på en gud för ’araméer’, det vill säga hedningar. Likaså deras språk kallades arameiska av judarna och detta namn prioriterades framför andra språknamn. Assyrierna själva kallade sitt språk othuroyo som sedermera kom att förkortas till suroyo och suryoyo”.

Han anger sedan som exempel hur judarna kallade assyriernas språk arameiska i Jesajas berättelse om kung Sanharibs trupper som hade omringat Jerusalem: ”Då sade Eljakim och Sebna och Joa till Rab-Sake; tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstår det språket, och tala inte till oss på judiska inför folket som står på muren” (Jes 36:11).

Även Efrem Yildiz, professor i semitiska språk vid universitetet i Salamanca i Spanien, säger samma sak om hur västvärlden har fått namnet arameiska på vårt språk från bibliska källor. Jag intervjuade honom under det assyriska konventet i Göteborg i oktober 2016. ”Assyrierna själva har alltid kallat sitt språk suraya eller suryaya”, säger han på östassyrisk dialekt. Du kan se programmet här. 

Förtal av assyrisk hemspråkslärare

Ett år efter detta debattinlägg skrev Yoken Unval ett svar i tidskriften Shushoto Suryoyo som utgavs av Suryoyo riksförbundet i Holland. Redan i rubriken använder artikelförfattaren grova ord om hemspråksläraren ifråga som han sedan namnger i texten. Rubriken är ”Malfone lo mawdyone w shaqore da-shmo wad-leshono oromoyo”. Det betyder ”Lärare som är otacksamma och förrädare mot det arameiska namnet och språket”. Sedan börjar han i första raden säga; ”alla böcker som är skrivna på arameiska språket visar att namnet suryoyo kommer från Surus, samt att folket suryoyo är ursprungligen det arameiska och inget annat folk”. Sedan fortsätter han sitt angrepp och förklarar varför han ser dessa lärare som otacksamma förrädare. Han menar att de tjänar sitt levebröd på ”det arameiska språket” men att de förråder det genom att kalla sig ättlingar till assyrier. Efter att ha citerat några gamla kyrkofäder som bevis för sina argument om arameisk identitet, avslutar han med följande ord:

Vi får inte förneka vårt förkristna arameiska namn och erkänna lögnen att vi är söner av Assyrien. Det är olämpligt för oss att känna oss stolta över våra grannars namn, vilka är fiender till vår suryoyo-arameiska nation”.

 Yoken Unvals ursäkt på assyriska och holländska, publicerda i Hujådå och Shushoto Suryoyo

Ursäkt till hemspråksläraren

Jag har nu i efterhand talat med hemspråksläraren i fråga. Han vill inte framträda med namn och anser att fallet är utagerat för hans del. Men han har berättat alla detaljer för mig. När han hade läst Yoken Unvals angrepp översatte han både det och sitt eget debattinlägg till holländska. Han sökte sedan upp en advokat för att stämma Yoken Unval för förtal. Advokaten skickade ett brev till Unval som nu hade flyttat till patriarkatet i Damaskus. Tiden gick men det kom inget svar. Då skickade advokaten samma brev rekommenderat. Patriark Zakka Iwas kontaktade biskop Çiçek och uppmanade honom att se till att hemspråksläraren tar tillbaka sin anmälan. Det lyckades inte. Till slut blev Yoken Unval tvungen att resa tillbaka till Holland och skriftligen be om ursäkt. Han undertecknade ursäkten skriven på två språk i närvaro av advokaten den 1 oktober 2001 och betalade också 5 000 Gulden i advokatkostnader. I sin ursäkt skriver han; ”Jag har namngett denne hemspråkslärare avsiktligt, använt hårda ord mot honom, förtalat honom och åsamkat honom skada. Jag erkänner nu att det var fel av mig och vill med denna rättelse visa min ångerfullhet och återkallar allt som jag sagt om honom. Jag ber honom om ursäkt”. Denna ursäkt publicerades i Hujådå, där jag nu har läst den, och även i Shushoto Suryoyo, om jag minns rätt vid mitt samtal med hemspråksläraren.

Så här i efterhand kan man tycka att det var en fin ursäkt – om en framförd under galgen. Den var ju formulerad av hemspråksläraren själv. Men en munk som viger sitt liv åt andlig verksamhet borde i fortsättningen hålla sig borta från politiska dispyter inom vårt kollektiv. Framförallt borde han inte fortsätta att kränka assyrisk identitet genom att förfalska sina förfäders arv som har satt så djupa avtryck i civilisationen. 

För tio år sedan skrev han också en ny bok för elementär undervisning av grammatik vid klostret Mor Gabriel. Den heter Skulastiqoyo - Turos mamlo bleshono suryoyo l-mashqlo qadmoyo da-shnat 2008-2009. Även där smyger han in propaganda för namnet Aram och arameiska på flera ställen (s 149/157). 

I framtiden kan denne munk mycket väl vigas till biskop för Turabdin, eftersom han räknas till de lärda munkarna inom syrisk-ortodoxa kyrkan.  Sannolikt är det ett medvetet drag från honom och hans anti-assyriska kompisar inom den arameiska rörelsen att han valde att bosätta sig i ett så ensligt kloster på ett berg, istället för livet i storstaden Damaskus eller i Europa. Oavsett vilket bör han veta att vi kommer även fortsättningsvis att uppmärksamma historierevisionism och kränkningar mot assyrisk identitet.

”Farväl till Turabdin”

Kategori: Historia

 Rapportens omslag och bilder på PKKs kyrkogårdspark i Kharabemeshka på Izloberget

Den tyska journalisten Susanne Güsten skriver i sin nya rapport att assyrierna har sagt farväl till återvändande till Turabdin, medan hon själv har sagt farväl till Istanbul efter 20 år och flyttat till USA. Jag har läst rapporten, som också tydligt pekar ut den kurdiska nationella rörelsen (PKK och HDP) för etnisk rensning i Turabdin. Den kritiserar även Tyskland för ointresse för sina naturaliserade medborgare.

Susanne Güsten har skrivit två rapporter på uppdrag av Sabanci universitetets avdelning Istanbul Politikalar Merkezi. I början av 2000-talet råkade hon träffa en assyrisk familj som funderade på att återvända till Turabdin. Sedan dess har hon studerat denna process ur ett journalistiskt vetenskapligt perspektiv. Hon har intervjuat många inblandade personer, organisationer och myndigheter både i Turabdin och i Tyskland. I juni förra året publicerade Güsten rapporten The Syriac Property Issue in Tur Abdin där hon särskilt pekade på statens konfiskering och kurdisk ockupation av assyrisk mark som ett hinder för återvändning av assyrier till Turabdin. Jag skrev en artikel om rapporten. Den finns att läsa här.

I sin andra rapport A Farewell to Tur Abdin, som utkom nyligen, upprepar författaren konfiskeringen av assyrisk mark som en viktig faktor bakom assyriernas tveksamhet att återvända till Turabdin permanent. Hon presenterar också färska exempel från olika assyriska byar där kurder gör förnyade anspråk på assyrisk mark, t ex Zaz, Dayro du Slibo, Bsorino och Deir Hadad (Mor Aho) i Arnas.

Kurdiska nationella rörelsen

Den kurdiska nationella rörelsen, ledd av PKK, har länge velat förmedla bilden av sig själv som beskyddare av assyrier och andra minoriteter. Men PKK har nu gjort sig skyldiga till det mest flagranta övergreppet mot assyrisk egendom. I byn Harabemeshka på Izloberget har PKK konfiskerat ett stort landområde och byggt en så kallad krigskyrkogård med en park och tillhörande festlokal där kurder har börjat fira Newroz. Lokala assyrier vågar inte kritisera PKK offentligt, men misstänker att PKK avsiktligt vill dra in assyrierna i kriget och knyta dem till sig. Turkisk militär har bombat kyrkogårdsparken från luften vid ett par tillfällen, men PKK bygger hela tiden en ännu större anläggning. De sju assyriska byarna i denna bergsplatå är det sista området i Turkiet där det bara finns assyrier. De flesta är bosatta i olika EU-länder och tillbringar sommarhalvåret i det fina klimatet. En handfull har återvänt permanent. Dessa människor har investerat sina besparingar på att bygga vackra stenhus, men sedan den kurdiska kyrkogårdsparken har byggts har många bommat igen sina hem. Kurder från närliggande byn M’are, som fram till folkmordet Seyfo var bebott av assyrier, har nu börjat bosätta sig i närheten av den nya kyrkogårdsparken för att kolonisera de sista resterna av assyrisk jord i Turabdin. 

Konfiskering fortsätter

Konfiskering av assyrisk mark i byar och kloster består trots domstolsprocesser. Det gäller Mor Gabriel (18 av 30 tomter), Mor Augin (300 ha), Mor Malke och Deir Hadad, för att nämna några. I fallet Mor Augin har det kurdiska HDPs ledning gjort ett halvhjärtat försök att återbörda marken till klostret. Både partiledaren Selahattin Demirtaş och Mardins borgmästare Ahmet Türk har uppmanat familjerna som ockuperar marken att lämna tillbaka den, men utan resultat. Ockupanterna är medlemmar i HDP men vägrar följa dess rekommendationer. Partiet sätter uppenbarligen deras röster högre än att ge assyrisk mark tillbaka. Susanne Güsten har tidigare även intervjuat den assyriske parlamentsledamoten för HDP, Erol Dora. Hans förklaring av konfiskeringen av assyrisk mark var; ”kurderna dödar även varandra för markens skull”.

Domstolsprocesser leder ofta inte till något konkret resultat. Endast i ett fall har staten visat muskler och gett marken tillbaka till dess assyriska ägare. Det gäller assyrier från Dayro du Slibo. De har i sju år drivit en domstolsprocess om 30 hektar mycket bördig mark med tillgång till vatten från Tigris, men den lokala kurdiska klanen hindrade hela tiden undersökningskommissionen från inspektion på plats genom att hota medlemmarna till livet. Till slut ingrep en inflytelserik affärsman med ursprung i staden Sawro och såg till att ansvariga myndigheter i Ankara beordrade militär eskort åt domstolsjuryn som inspekterade den ockuperade marken. Efter det fick assyrierna officiellt tillbaka sin mark, men om de också vågar bruka den återstår att se.

Premiärminister Ecevits ”inbjudan”

I början av 2000-talet hade dåvarande premiärministern i Turkiet Bülent Ecevit skrivit ett dekret att myndigheterna skulle underlätta för medborgare med assyriskt ursprung att återvända från utlandet. Ecevit hade fått rapporter som sade att assyrierna kände sig diskriminerade. Och detta riskerade att dra Turkiet in i processer i Europadomstolen, befarade Ecevit. Detta luddiga dekret tolkades av den assyriska diasporan som en inbjudan och många hoppades att få återvända permanent. Själv besökte jag min hemby Anhel hösten 2001, bara några månader efter Ecevits dekret, och kunde konstatera att det rådde en relativ säkerhet i området. Det var också då som lantmäteriet hade börjat registreringen av marken i Turabdin med min hemby som första anhalt. Jag skrev då artikeln Hoppet har återvänt till Turabdin. Min artikel var en reaktion på min tidigare beskrivning av Turabdin 1994 i en artikel med rubriken ”Turabdin har gett upp hoppet”. I mitten av 1990-talet pågick ett intensivt inbördeskrig mellan PKK-gerillan och turkisk militär, där assyrier hamnade i kläm. Assyriska ledare mördades på öppen gata, andra packade sina resväskor och flydde till utlandet.

I början av 2000-talet hade lugnet återkommit och Turkiet hade nyss antagits som kandidatland till EU-medlemskap. EU gav bidrag till uppbyggnaden av infrastrukturen och för landregistrering. Assyrierna såg en ljusglimt att åter igen knyta kontakt med sina rötter i Turabdin. Det blåste hoppfulla vindar. Och det var i den andan jag hade beskrivit tillvaron i Turabdin. Men turkiska ambassaden i Stockholm kopierade min artikel och skickade ett exemplar till alla 360 ledamöter i svenska riksdagen, tillsammans med en flaska vin, för att visa att det hade skett en förbättring. Nåväl, min avsikt med artikeln var inte att göra PR för någon, men jag fick väl bjuda på det.

Återvändandet kom av sig

Det var i denna tidsanda som Susanne Güsten kom in i processen och började intressera sig för Turabdin. För ett år sedan presenterade hon i sin rapport förslag på åtgärder som staten kunde vidta för att assyriernas återvändande skulle underlättas. Hon föreslog också samarbete med tyska myndigheter för att Turkiet skulle lära sig hur tyskarna återlämnade konfiskerad mark till de rätta ägarna. Detta ledde till några möten mellan turkar och tyskar. Men kort därefter, efter valet i juni 2015, startade president Erdoğan ett nytt krig med PKK, som svarade med samma medel. Kontakten med tyskarna lades på is. Flera kurdiska städer runtomkring Turabdin har på senare tid bokstavligen smulats sönder av militären, dock inte Midyat. Men attacker har skett mot polis och militärposteringar i Midyats muslimska stadsdel Estel (juni 2016) och i assyriska byar som Hah (maj 2016), där ett tiotal assyrier skadades. Som en ödets ironi flydde Daniel Çepe från Nsibin i mars när staden utsattes för ett sällan skådat bombardemang. Han tog familjen till hembyn Hah, men Daniel skadades vid attentatet mot militärposteringen i byn. Han är den siste assyriern som numera bor i Nsibin som guide i den anrika kyrkan Mor Yakub av Nsibin – världens äldsta universitet, byggt år 325. 

Nu konstaterar Susanne Güsten bittert att assyrierna har tappat allt hopp om att återvända permanent till sitt hemland och att kriget också har skrämt bort assyriska besökare, däribland ungdomar födda och uppväxta i diasporan som gärna ville knyta band till sina föräldrars uppväxtmiljö. Till och med den handfull assyriska ungdomar i Kafro som följde med sina föräldrar för tio år sedan har nu återvänt till Tyskland och Schweiz. Två av dem tog för några år sedan lärarexamen men fick ingen anställning eftersom de inte längre är turkiska medborgare. 

Tysklands ointresse 

Güsten kritiserar även tyska myndigheter för ointresse att uppmuntra sina naturaliserade medborgare att återvända hem, om de så vill. Tyskland accepterar inte dubbla medborgarskap. Därför fråntas assyrier som återgår till sitt turkiska medborgarskap sitt tyska medborgarskap. De flesta assyrier som har återvänt permanent har behållit sitt tyska pass som en öppen dörr mot tryggheten. Någon enstaka har valt det turkiska men ångrar det bittert. Nu kan han inte ens besöka sin familj och släkt i Tyskland eftersom det är svårt att få visum. Han har också fråntagits den säkerhet som det tyska medborgarskapet erbjuder när Turabdin alltmer blir en osäker plats att leva i för assyrier och andra icke-muslimer. Güsten citerar den turkiske professorn Taner Akçam i USA som 2013 skrev om svårigheterna för icke-muslimer i Turkiet. Han menade att det råder samma mentalitet idag bland både turkar och kurder som på den osmanska tiden, då man sade att muslimer är Millet-i Hakime (det härskande folket). Islamiseringen av det turkiska samhället är idag större än för bara ett decennium sedan.

När det gäller Tysklands ointresse, menar rapportförfattaren att landet kunde ha hjälpt återvändarna med ekonomiskt bistånd och startat en tysk-turkisk skola i Turabdin för deras barn och ungdomar för en smidigare integration. Barnen i Kafro kommer ju från en miljö där de varken talar turkiska eller kurdiska och har då slussats in i det turkiska skolsystemet genom att pendla till den kurdiska byn Daline eller till Midyat. När dessa ungdomar kom upp i övre tonåren återvände de flesta till Tyskland och Schweiz. De såg ingen meningsfull framtid i Turabdin. Dessa förhållanden har lett till att återvändandet har stannat av.

Turabdin kurdifieras

Susanne Güsten citerar assyriska aktivister som säger att kurdernas ockupation och förstörelse av gamla assyriska kyrkor och kloster är ett led i kurdifieringen av Turabdin. Syftet är att sopa rent alla spår av tidigare kulturer i strävan efter att bilda ett ”Kurdistan”. Hon citerar också assyriern Robert Tutuş som återvände till Azakh (Idil) från Tyskland, för att förvalta sin familjs egendom. Hans pappa var en förmögen person och borgmästare i Azakh när han 1994 sköts ihjäl på öppen gata utanför sitt hem. Robert var en av de första assyrierna att återvända i början av 2000-talet. Han restaurerade familjens hus, investerade i byggbranschen och bildade en assyrisk kulturförening. Men förra året var han tvungen att lämna Turabdin för gott efter att PKK utövade utpressning mot honom och krävde femsiffriga belopp. När han vägrade betala utsattes hans hus för attentat vid upprepade tillfällen och till slut bombade PKK sönder det. Han intervjuades av Susanne Güsten kvällen innan han skulle lämna Turabdin och sade: “This land was our home, but we cannot live here anymore,” he told the author on the eve of his departure. “It is over. ”Detta land var vårt hem, men vi kan inte längre leva här. Det är slut”. 

Det är alltså en alltigenom dyster bild som Güsten levererar av händelseutvecklingen i Turabdin. Hon tror inte att assyrierna någonsin kan återuppta ett återvändande om det inte blir fred i hela regionen, alltså inte bara i Turkiet. IS och andra islamistiska grupper är också ett allvarligt hot mot assyriernas existens i Mellanöstern, medan den kurdiska nationella rörelsen gör sitt yttersta för att kurdifiera assyriskt land för att hävda sin dominans, avslutar Güsten sin sannolikt sista rapport kring projektet för återvändning av assyrier till Turabdin.

When Assyria becomes Atra or Homeland

Kategori: Historia


Imagine if a professor of Semitic languages at a European university comes to the country’s Parliament to give a lecture to the Christian Democrats on minorities in northern Iraq. When he speaks of the Kurds, he says "Kurdistan", but when it comes to Assyria he calls it "Atra". How many MPs would understand the word Atra? A similar case has actually occurred in Holland. Our Assyrian leaders and activists must therefore refrain from rewriting the original toponym of their national homeland.

I have often noticed that many Assyrian leaders and activists from Iraqi Assyria nowadays fail to call their occupied country by its real name. Instead, they use alternative terms, which Orwell would criticise as 'political language', like Atra or Beth-Nahren. Likewise, they name the Assyrian people as Bnay Amman (members of our people), Bnay umtan (members of our nation) or Amma diyyan (our people).

Even Assyrian organisations in the Diaspora are using words such as The Homeland in their associations' activities. Recently I read such an advertisement for an Assyrian local association in the United States and wrote to the member who shared it on social media. She agreed with me that it is inappropriate to use the vague term "Assyrians in the homeland", but told me that there are those who insist on avoiding terms such as "A Walk for Assyria" in order not to offend members belonging to churches other than the Assyrian church of the East.

The phenomenon of rewriting Assyria has also reached European Orientalists and experts. Mrs. Attiya Gamri, a former Dutch MP, recently brought one such example to my attention: a few years ago, Herman Teule, professor of Semitic languages, was invited to the Parliament in The Hague to lecture for the party Christen Unie on the situation of the minorities in northern Iraq. He mentioned several times the word "Kurdistan" but when it came to Assyria, he just said "Atra". Mrs. Gamri kindly asked him why he used an expression that no one in the congregation understood. He said that the Assyrians he had met in Iraq used to say “Atra”. So he assumed that the land which they described was called just Atra.

Those who use these rewritings about their ethnic identity prefer to be politically correct in the ongoing name conflict and the divisions between Assyrians of different church affiliations. But the gist of such reasoning is that the Assyrian patriots, who value their ethnic Assyrian identity and nomenclature above their church affiliation, thus are bowing to the misconception that the name Ashuri (Assyrian) applies only to people from the Assyrian Church of the East. This propaganda has been touted by the Syrian Orthodox and Chaldean church leaders since the 1930s, after the Simele massacre, and still creates frictions within the Assyrian community.

In order to reach a political consensus Assyrian organisations from time to time have tried to find a solution to the name issue by merging different names. After World War I, the term Ashur-Chaldo came in use when the Peace Conference would determine the future of the remnants of the Ottoman Empire. The Assyrians demanded an independent Assyria and submitted a map under the name "La Nation Assyro-Chaldéenne". It failed because the great powers were not interested and the Assyrian delegations were internally divided.

After Saddam's fall in 2003, Assyrian political organisations and churches gathered to a meeting in Baghdad, organised by the Assyrian Democratic Movement (Zowaa). The meeting adopted the double name Chaldo-Ashur to be written into the new Iraqi constitution for the people "who spoke Syriac" (in Arabic: al-nateqin bi al-Lugha al-Suryaniyya). Shortly thereafter the unity was broken when the newly appointed Chaldean Patriarch Mar Emmanuel Delli refused to accept the compound term, which included Ashuri, to apply to his denomination. As a reaction, the East Assyrian bishop in Iraq Mar Giwargis Sliwa (now the Patriarch of the AssyrianChurch of the East) wrote a letter to the Constitution Committee and declared that he accepts nothing but Ashuri. The new constitution was adopted in 2005 where the Assyrians are classified as Assyrians and Chaldeans, i.e two different people, who speak Syriac. In February2016 the Syrian Orthodox Patriarch Mar Afrem II Karim, was on a visit to Baghdad. He met with the speaker of the Parliament and expressed the wish that the Syrian Orthodox too should be included in the Iraqi constitution, written as Suryani in par with Assyrian and Chaldeans. If this occurs, the Assyrian people will be constitutional classified under their denominational churches and affiliations.

This is what the Kurdish president Massoud Barzani aspires for. Ten years ago he brought Sarkis Aghajan, an Assyrian member of the KDP – a party founded by Massoud's father Mustafa Barzani, to play a central role. Aghajan was presented as a counterweight to well-known Assyrian leaders who had been elected to the political assemblies through legitimate and genuine Assyrian voters. Barzani has a great interest in Assyrian matters because he is occupying their country and would like to assimilate them into a manufactured Kurdistani identity, where they are eventually reduced to mere Kurdish Christians. Therefore, he went into the game to gain a greater grasp of Assyrian politics. He made sure Aghajan was honoured with medals by all Assyrian Patriarchs. Even the Pope and other Christian leaders gave Aghajan medals.

In 2006, Aghajan gathered overall Assyrian organisations to a meeting in Arbil where a new party alliance were formed. They also adopted a new name by merging the triple designation ChaldeanSyriacAssyrian. These three names represent the three largest Assyrian churches with same names in Iraq, ranked by size. TV channels, some funded by Barazani, which had spread widely among the Assyrians were paid to market the new triple designation. Since then the politically correct Assyrian representatives are using this combined name even outside of the context of Iraq.

 The triple name is thus fully inline with Barzani's desire to present the Assyrians as "Christian citizens of Kurdistan" and by extension "Christian Kurds". From his point of view, it is nonetheless an understandable tactic, but from the Assyrian organisations’ side it is a sign of weakness against the de facto power. For a few years, Zowaa and ADO admittedly remained faithful to the compound Chaldo-Ashur term, but then yielded to the triple name, on the grounds that they do not want to stand in the way of Assyrian unity. However, we have not seen any noteworthy unity developing from this yet.

The development of the name issue, however, has taken a new wrong turn when some Assyrian leaders are solely using the term "Christians" when they want to avoid their people's genuine ethnic term. However, the term "Christian" faces criticism by many Assyrian patriots who see their ethnicity eroding and fear that it promotes Barzani's assimilation policy. The Assyrians are proud of their Christianity, but they are not just Christians. They have national and territorial rights in their own country to defend. 

Whatever the reasons are for the renaming of Assyriaand Assyrians, the Assyrian National movement must speak out and call their occupied country by its real name. When, for example, some Swedish-Assyrian politicians use the name Bethnahrin in their speeches in Swedish, it is equally incomprehensible to the Swedish audience just as when the Dutch parliamentarians' confusion the term 'Atra'. We must not be ashamed in saying: we certainly do not have a recognised Assyrian state, but own a historic area that is occupied, named Assyria. 

The astute reader will may criticise our argument, by saying: but the pioneers of our Assyrian national movement both wrote and sang about Bethnahrin (Mesopotamia). It is true, that is what we also have done for decades. But the conditions for using the indigenous name Bethnahrin have changed, now even the Kurdish occupiers of 'Bethnahrin' are claiming Mesopotamia, as their own; both as a geographical area and a toponym. Our pioneers wanted to use the neutral name Bethnahrin to unify a nation split by sectarian schisms, at a time when the Assyrians still populated the Assyrian heartland in upper Mesopotamia. But now the indigenous Assyrians are on the edge of extinction from their homeland. Therefore it is more important to mark our ethnicity by our own country Assyria. It automatically includes the national rights of such an ethnic group. If we as Assyrians accept to be solely called "Christians", these rights will not be obvious under international law. In such a case, we may accept the fact that the state where Assyrians are living guarantees us nothing but civil rights -at best.

Naum Faiq och Ashur-Kaldo

Kategori: Historia

Första numret av Huyodo från maj 1921 med rubriken ”Till Assyriens ära”

Det är ingen hemlighet att assyriska rörelsen länge har dragits med interna splittringar och personkonflikter. Men nu försöker en del använda nationalikonen Naum Faiq som ett slagträ för att misskreditera meningsmotståndare. Detta är ovärdigt hans minne.

För två år sedan skrev jag en lång artikel som avslöjade ökända anti-assyriers historieförfalskning. De hänvisade t ex till en enskild artikel i en tidskrift där Naum Faiq var redaktör för att bevisa sin tes om att Naum Faiq inte hade något med assyrianismen att göra. Han skulle istället ha varit arameismens fader, enligt deras synsätt. Jag motbevisade revisionisterna på punkt efter punkt genom att gå tillbaka till originalkällan. Min artikel fick stort genomslag och följdes också av ett program på AssyriaTV där vi utvecklade resonemanget vidare.

Under årets högtidlighållande av Naum Faiqs minne, har det dykt upp en ny trend där framträdande personer inom assyriska rörelsen försöker använda Naum Faiq som ett vapen för att svartmåla meningsmotståndare. Sådana försök skapar bara mer splittring och osämja i en tid när själva vår existens i Assyrien är hotad. Naum Faiq och hans samtida pionjärer inom den assyriska nationella rörelsen, assyrianismen, hade inga problem med olika interna benämningar för sitt folk. De gjorde ingen åtskillnad och såg de olika benämningarna som en del av den assyriska nationens rika historia. Ibland kunde de skriva olika benämningar på olika språk i översättning av samma artikel. Men vi får inte glömma att de betraktade namnet Assyrian som en politisk term och ett samlingsbegrepp för vårt folk oavsett kyrkotillhörighet.

Idag försöker olika härskare i Mellanöstern, t ex kurdiska ledare inom KRG, frånta oss vår etniska assyriska identitet och kallar oss bara ”de kristna i Kurdistan”. Tyvärr har också en del av våra politiker och profiler anammat denna terminologi eller så använder de en kombination av tre eller fyra namn, t ex kaldéer/syrianer/assyrier/araméer. Assyriska riksförbundets ledning är motståndare till denna kakofoni av namn och använder konsekvent beteckningen assyrier. Men de profiler inom assyriska rörelsen som nu angriper förbundets linje gör det i första hand på grund av personkonflikter. Meningsskiljaktigheter finns inom alla folkgrupper, men våra nationalhjältar som har gett sina liv åt Assyriens frihet borde ändå lämnas i fred. Annars riskerar vi att missa tåget igen, kanske för gott.

Problemet med olika benämningar fanns där även för hundra år sedan. När olika assyriska delegater hade samlats i Paris under fredsförhandlingarna 1919, blev namnfrågan ett internt hinder. Frankrike som hade starka band till katolska assyrier insisterade på att även det kaldeiska namnet skulle användas. De två termer som var i bruk vid den tiden var assyrier och kaldéer. I syfte att tala med en gemensam röst och inte förlora stormakten Frankrikes stöd, beslöt assyrierna att delegationen i Paris skulle heta Ashur-Kaldo. En förening under detta namn bildades i USA. Den hette Assyro-Chaldean National Unity of America. En assyrisk trupp sattes upp 1920 i Gozarto med hjälp av Frankrike under namnet Bataljon Ashur-Kaldo. Dess grundare och befälhavare var Malek Qambar. Frankrike lovade Qambar att assyrierna skulle få en egen stat. Detta löfte upprepades vid flera tillfällen i Paris för assyriska delegater, enligt Dr Abraham K Yusufs dagboksanteckningar. 

Assyriska patrioter som Naum Faiq, Dr Abraham K Yusuf, biskop Afrem Barsom (sedermera patriark) ville till varje pris bevara enigheten och strävade mot det högre målet – ett fritt Assyrien. Namnet Ashur-Kaldo var en kompromiss för att uppnå detta ädla mål. Den protestantiske prästen Joel Werda ledde den assyriska tvåmannadelegationen från USA som hade skickats till Paris av Assyro-Chaldean National Unity of America. Han hade protesterat mot dubbelbeteckningen Assyro-Chaldean Delegation ochville bara använda Assyrian, men blev nedröstad. Gentemot britterna använde dock assyriska delegater i regel bara termen Assyrian.

I maj 1921 började föreningen Assyro-Chaldean National Unity of America ge ut en veckotidning under det passande namnet Huyodo (union). Naum Faiq blev dess huvudredaktör. Dessförinnan hade han gett ut Bethnahrin under åren 1916-20. Jag har läst många nummer av Bethnahrin men kan inte minnas att Naum Faiq har använt sig av någon dubbelbeteckning. Han var som sagt inte främmande för att använda olika interna benämningar men hävdade hela tiden att vårt politisk-nationella namn var Assyrians. Till och med det inhemska namnet suryoye modifierade han genom att lägga till ett initial A, för att markera dess ursprung. Han skrev Asuryoye och hade ett streck under bokstaven Olaf (A) som innebär att det inte ska läsas.

Vid min genomgång av Huyodos första nummer från maj 1921 har jag kunnat konstatera att Naum Faiq i ledarartikeln under rubriken ”Till Assyriens ära” använder dubbelbenämningen Ashur-Kaldo på ett ställe. Han skriver att Huyodo ”ska skrivas även på engelska för att ungdomarna ska dra nytta av det och bli medvetna om att de är Othuroye-Kaldoye” (assyrier-kaldéer). Men i samma ledare säger han dessförinnan så här om språket:

Metul d leshono dilan Othuroyo ithaw qdim men kulhun leshone… Det betyder; ”därför att vårt assyriska språk är äldst av alla språk. Det är vårt moderna språk. Utan språk kan vi inte kallas en civiliserad nation. Vi vill skriva denna tidning först och främst på vårt skriftspråk till nytta för alla våra assyriska bröder [syskon, ö a]//…//Därefter på talspråket [swadaya] som talas av alla assyrier i Persien och på andra håll”.

Under resten av år 1921 och fram tills fredsfördraget i Lausanne slöts i juli 1923 hyste assyrierna fortfarande förhoppningar om att få sina nationella rättigheter tillgodosedda av stormakterna. Därför användes dubbelbenämningen Ashur-Kaldo vid olika tillfällen. I Gozarto användes den ända in på 1930-talet när den assyriska bataljonen försökte binda samman Turabdin med Gozarto och skapa ett assyriskt autonomt område. Men försöket misslyckades och assyrierna i Gozarto hamnade under den nya nationalstaten Syrien. Turabdin förblev inom Turkiets gränser.

Avslutningsvis vill jag upprepa att Naum Faiq inte hade något problem med att använda våra interna benämningar, men att hans ledstjärna var att samla den sargade assyriska nationen under assyrianismens fana. Hans gode vän biskop Afrem Barsom gav upp och blev senare en ivrig anti-assyrier, men det var efter Naum Faiqs död 1930. När vi högtidlighåller minnet av nationalhjältar som Naum Faiq måste vi komma ihåg att ingen har rätt använda deras namn som ett slagträ i debatten. Naum Faiq är höjd över vardagskäbbel och skulle vrida sig i sin grav om det fortsätter. Det vore verkligen ovärdigt hans minne.

Naum Faiks dikt om Nineve och New York

Kategori: Historia

Nemrud Kurt Haninke 2004

I en hyllning till två stora städer som låg varmt om hans hjärta, skrev den assyriske nationalikonen Naum Faiq följande dikt om Nineve och New York. Den är hämtad ut Faiqs tidskrift Bethnahrin och skrevs några år före hans död den 5 februari1930. Som bekant hedrar assyriska organisationer Naum Faiqs minne varje år i början av februari. Vid Naum Faiq-dagen 2004 i Assyriska föreningen i Stockholm framförde min son Nemrud, som då var 12 år, ett utdrag ur nämnda dikt i dess assyriska original. Nedan följer dikten i min översättning:


Jag har stött på två underbara städer i världen

Jag saknar ord för att beskriva deras storhet

Den ena ligger i öster mittemellan floderna

Den andra i väster, är dyrbarheternas moder


Den ena omges av Mesopotamiens land

Den andra omges av Hudson floden

Den ena är ett underverk byggt på torra land

Den andra ligger i havet med enastående förorter


Bägge systerstäder äger skönhet och ära

Av deras kunskap släcker hela världen sin törst

Om du vill veta deras namn;

Nineve och New York – hyllade för sin skönhet


Nineve är assyriernas stora stad

New York är amerikanernas berömda stad

Båda välkända och ärorika städer i världen

Och utstrålar vördnadsväckande storhet   


Assyrierna prydde Nineve med ingenjörskonst

Amerikanerna byggde New York med organisationskonst

Nineve huvudstad för assyriernas städer

New York bruden bland amerikanernas städer


Nineve har gett världen en mångfald av kunskap

New York har uppbringat vetenskapsmän och konstnärer

Båda städer i sin framgång välansedda

Berikade med vetenskap och kunskap i alla former


Låt oss då beskriva skönheten hos var och en

Låt oss utrycka deras respektive ärofullhet

Nineve har tecknat ner skriften åt Assyrien

Och åt mänskligheten berett kunskapens väg


Ingenjörskonsten och läkekonsten

är Nineves gåva som upplyst mänskligheten

Hon har uppfunnit astrologi och stjärnskådning

Ur hennes källa har världen fått civilisationen


Hon var först med att bygga praktfulla städer och fästningar

Med sinne för organisation och administration

Med sinne för militära strategier, handel och jordbruk

Allt detta utvecklades framgångsrikt i denna stad


Välordnade gator, esplanader och lagsamlingar

Och lagar för välfungerande administration

Folkets styre, nationens administration och fosterlandets kärlek

Från henne har allt detta spridits till andra nationer


Grekland, Indien, Fenicien, Etiopien och Egypten

De besökte flitigt Nineve av Mesopotamien

De tog del av dess outsinliga skattkammare

De kom in som fattiga och lämnade henne som rika


I Nineve restes höga byggnader och zikkurat

Otroliga tempelbyggen, paradgator och parker

Nineve - staden som ligger i Mesopotamiens land

Känd bland huvudstäder och full av underverk


Mesopotamien - välsignat och bördigt land

Det är hon som är assyriernas hemland och nation

Det var platsen för vår anfader Adams paradis

Av dess jord skapade Herren honom till sin avbild


Abraham som blev anfader åt hebréernas släkte

Han var en av assyriernas söner

Hans ursprungsland var kaldéernas Ur

Och hans far Tarah, araméernas hövding


I detta land uppdagades Nemrud den hjältemodige

och flera stora kungar på slagfältet

Under Nemruds dagar sköt Babels torn i höjden

Herren nedsteg och splittrade människornas språk


Efter honom kungarna i Babylon och Nineve

Deras avkomma uppnådde stora framgångar;

Teglathplassar, Shalmanassar, Sardanapal

Asarhaddon, Ashurbanibal och Sharkino som är Sargon

Och Sanharib, vars ärorika namn nedtecknats i den heliga skriften.


Naum Faiq

New Jersey 1926-27

Till minne av Lennart Warring

Kategori: Historia

Referensgruppen möts i Tullinge i mars 2013 för att diskutera boken Assurs folk. Fr h: Lennart Warring, Taina Kantola, Fehmi Barkarmo och min ille Aday. Foto: Augin Kurt Haninke


Döden ryckte hastigt bort författaren och översättaren Lennart Warring. Han har visserligen bidragit till att öka insikten om assyrisk litteraturhistoria och dess betydelse för civilisationens utveckling. Men han hade ännu fler intressanta projekt i sikte, däribland en djupanalys om assyrisk filosofis påverkan på grekiska klassiker som Platon.

LennartWarringavled i ett sjukhem i Norsborg söndagen den 16 november 2014 i sviterna av en mycket sällsynt sjukdom som kallas Churg-Strauss syndrom, som drabbar ungefär en på miljonen. Sjukdomen innebar att han var överkänslig och allergisk mot vissa födoämnen och hade astma. Det tog flera år för läkarna att ställa rätt diagnos. Men när det väl var gjort fick han behandling och kunde leva ett mer normalt liv i sin enkla lägenhet i Tullinge.

Under den gångna sommaren blev han dock akut sjuk och behövde behandling. Efter en kort vistelse på sjukhus skulle han vårdas hemma. Men av någon anledning fick han fel dos kortison. Det ledde till att han blev förlamad och sängbunden. Hans goda vän Taina Kantola försökte hjälpa honom att komma till ett vårdhem, eftersom hemtjänstens insatser inte längre täckte hans vårdbehov. Men Botkyrka kommun avvisade ansökan. Till slut uppmärksammades saken i tidningen Aftonbladet i oktober och då ändrade sig kommunen. Men skadan var redan skedd. Några veckor senare var Lennart så svag och mager att han tynade bort förtvivlad och deprimerad. Han lämnar en syster och många nära vänner i sorg och saknad.

Lennart var en oerhört begåvad och bildad man med en Filosofie licentiatexamen i Filmvetenskap. Han skrev sin licentiatavhandling Hotet från Ovan om Science fiction i film. Han var intresserad av Jungiansk filosofi och var studierektor på Institutet för analytisk psykologi i Stockholm 1995-96. Numera är institutet nedlagt. Lennart hade också läst idéhistoria och sociologi och var välbevandrad i forntida kulturer, myter, vetenskapshistoria och litterära källskrifter. Assyrisk och mesopotamisk litteratur låg särskilt varmt om hjärtat hos honom. Han lärde sig till exempel sumeriska för att kunna översätta den mångtusenåriga poesin om kärleksgudinnan Inanna, som senare kom att heta Ishtar hos assyrierna.

Jag lärde känna Lennart första gången när jag bevakade en litteraturafton i Hallunda Folkets hus 2001 då nyöversättningen av Gilgamesh-eposet skulle presenteras. Jag spelade in hela evenemanget för Sveriges radios assyriska sändningar. Lennart Warring och Taina Kantola hade nyligen översatt assyriologiprofessorn Simo Parpolas version av världens äldsta skrivna epos från akkadisk-assyriska. Boken kom ut på Natur och Kultur 2001 och utsågs av Kulturrådet till att ingå i kategorin Alla tiders klassiker.

Därefter bildades ett sällskap som fick namnet Gilgamesh-sällskapet. En av medlemmarna var Fehmi Barkarmo som har varit en nära vän åt författarparet och drivande i Gilgamesh-sällskapet. Sällskapet har aktivt spridit kunskap om den mesopotamiska kulturen och dess insatser för eftervärlden. Författarna blev inbjudna till föredrag och litteraturevenemang på bibliotek och skolor. De fascinerade åhörarna med intressanta berättelser om forna hjältar som Gilgamesh, som sökte meningen med livet och till slut fann hemligheten bakom skapelsen. Efter Lennarts död skrev kollegan Taina så här om Lennarts förhållande till Gilgamesh:

När Lennart var i form gillade han att gå omkring och fundera på gåtor. Gåtornas gåta var Gilgamesh-eposet. "Han skådade hemligheten, uppenbarade det dolda... Han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden. Leta efter kopparkistan med lertavlan, öppna bronslåset, öppna locket till hemligheten! Läs berättelsen om den man, Gilgamesh, som gick igenom alla lidanden." Så börjar Gilgamesh-eposet. Och även Lennart gick igenom ofattbara lidanden, och även han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden.

Hösten 2011 kom Lennart och Tainas nästa bok Inanna – Skymningens drottning på bokförlaget Atlantis. Boken är översatt från det sumeriska originalet. Också den utsågs till Alla tiders klassiker.

Sedan kom nästa projekt att handla om en bok med titeln Assurs folk. Fehmi Barkarmo och jag har under de senaste två åren varit referenspersoner och tagit del av varje kapitel som höll på att skrivas färdigt. Boken är en sammanfattning av forntida assyrisk litteratur, vetenskap, filosofi och religion som resulterat i kristendomens gryning och som lade grunden för det västerländska kulturarvet via Grekland. Författarna själva beskrev innehållet så här i en presentation för förlaget:

Boken kommer att inkludera samhällsformer, kultur, ekonomi, vetenskap, religion, filosofi och litteraturhistoria. Vi kommer att lyfta fram historiska perioder, händelser, vetenskapliga och kulturella insatser som idag är okända för många. Boken ska skildra den etniska och kulturella kontinuiteten hos det assyriska folket genom historiens förlopp. För att få ett så stort faktaunderlag som möjligt kommer vi inte bara använda skriftliga källor utan även intervjua assyrier som besitter olika former av specialkunskaper. Vår avsikt är att skildra saker som assyrier själva anser vara av särskild stor vikt.”

Fehmi Barkarmo har också ordnat med sponsorer för projektet som blev klart under våren 2014. Boken var planerad att ges ut av bokförlaget Atlantis under hösten samma år, men Atlantis backade plötsligt ur samarbetet med hänvisning till ekonomiska problem. Författarna presenterade projektet för en f d medarbetare på Atlantis, som gick över till Natur och Kultur. Han föreslog en uppdelning av materialet i två böcker, men mitt i dessa förhandlingar insjuknade Lennart och kunde aldrig mer återhämta sig. Nu lovar Taina att hon ska se till att göra klart arbetet som krävs och att hon också ska skriva en kortare version av Assurs folk. Sponsorerna kommer att få utförlig information när projektet har fått sin nya form, hälsar Fehmi Barkarmo.

Ett vanligt misstag som nutida författare gör är att tolka forntiden med dagens ögon. Ett exempel var när det unga språkgeniet Ola Wikander skrev en märklig kommentar om Gilgameshs relation till vännen Enkido. I en av sina böcker, jag tror att det var I döda språks sällskap, insinuerade Wikander att vänskapen mellan Gilgamesh och Enkido kan ha varit mer än bara vänskap, att döma av den tolfte tavlan i eposet. När jag läste det vände jag mig till Lennart Warring, som var expert på Gilgamesh-eposet och fornassyrisk litteratur, och frågade om det kan ligga någon sanning i Wikanders påstående. Han avfärdade det med bestämdhet och sade: ”Det förekommer ingen homosexualitet i assyrisk litteratur. Det betyder inte att det inte förekom homosexualitet bland assyrierna, men till skillnad från grekisk litteratur finns det över huvud taget inte omnämnt i assyrisk litteratur. Det är en främmande tolkning som den unge Wikander gör”.

Lennart Warring kunde sitt ämne. Nu finns han inte längre bland oss men hans insatser för vår kultur och historia kommer att minnas av varje assyrier som kämpar för att bevara detta anrika kulturarv för eftervärlden.

Mustafa Barzanis planer för assyrierna

Kategori: Allmänt

Den kurdiske revolutuinsledaren Mulla (imam) Mustafa Barzani
En kall vinterdag 1967 fäller Mustafa Barzani följande kommentar om assyrierna:

- Åt dem som inte accepterar sin kurdiskhet kommer vi att säga; gå till araberna!


Etnisk rensning av assyrierna och tanken på att assimilera dem som kristna medborgare i ett framtida ”Kurdistan” verkar vara planerat sedan den kurdiska revolutionen i Irak startade i början av 1960-talet. Här är ett unikt vittnesmål från en tidigare livvakt till pappa Barzani från 1967, ur min kommande bok i kapitlet Kurdifieringen av Assyrien.

Massouds Barzanis pappa, Mulla Mustafa Barzani, inledde sitt uppror mot centralregeringen i Bagdad 1961 och en del assyriska ledare i Irak ställde sig aktivt på kurdernas sida. Assyrierna hade ställts inför samma dilemma som deras bröder i Turabdin gjorde senare på 1990-talet; att ställa sig på PKK:s sida eller på den turkiska regeringens. I Turabdin valde assyrierna att vara neutrala men drabbades likväl av både mord och fördrivning. Idag bor det inte mer än ett par tusen assyrier kvar i Turabdin. I norra Irak var somliga assyrier övertygade om att kurderna bedrev en rättfärdig kamp och ville vara en del av den, medan andra ville ha kurdiskt beskydd av sina familjer och byar. Resultatet blev dock inte så mycket bättre än i Turabdin. Assyrier på ledande poster inom KDP har ofta eliminerats, t ex Arbils guvernör Franso Toma Hariri[1], medan många assyrier har flyttat till Iraks storstäder eller utomlands för att finna ett tryggare liv. Kurdiska familjer övertog de byar som assyrierna lämnade.

1992 beslöt det nybildade kurdiska parlamentet att all ockuperad mark skulle återlämnas till de assyriska ägarna. Men beslutet har inte genomförts i praktiken. Den assyriske ledamoten Francis Yousif Shabo krävde 1993 att beslutet skulle omsättas i praktiken, men mördades kort därefter. Utredningen av mordet förhalades under lång tid. I ett klipp på YouTube berättar Yonadam Kanna, dåvarande bostadsminister i KRG, omständigheterna kring mordet. Han tillägger också att han ställde frågan till Massoud Barzani varför det inte hände något i utredningen. Han fick till svar av en rådgivare att alla papper i ärendet hade förstörts i en brand i Arbil.

Francis Yousif Shabo

Barzaniklanen, som sägs ha varit kristna[2] assyrier en gång i tiden, har använt assyrierna som ett verktyg i sin kamp mot Bagdad. Men när kampen så småningom skulle bära frukt verkar klanens avsikt ha varit att ställa assyrierna inför valet att se sig som kristna medborgare eller försvinna iväg. Här är ett unikt vittnesmål från en tidigare livvakt[3] åt pappa Barzani som sedan hoppade av KDP. Enligt denne lär Mustafa Barzani ha klargjort sina avsikter angående assyriernas framtid i det framtida ”Kurdistan” genom att använda etnisk rensning eller fördrivning. Detta skulle ha skett vid ett möte med kurdiska klanledare 1967 i hans vinterbostad i byn Delman i Ravanduz. Så här gick mötet till, enligt livvaktens berättelse:

De kurdiska klanledarna från olika distrikt i norra Irak hade samlats hemma hos revolutionsledaren Mustafa Barzani för att uttrycka sin lojalitet. Han kom som vanligt något försenad till mötet, då alla reste sig i givakt och ställde sig i kö för att kyssa hans hand. Han mönstrade dem var och en med en hård blick och sade sedan att han visste att de skulle hitta hem efter att ha ”sålt sig till fienden”. Alla instämde och bad om förlåtelse, samtidigt som de lovade visa fullständig lojalitet åt sin ledare i fortsättningen. Barzani godtog deras ursäkt och mötet kunde börja.

Klanledarna räknade upp var sin styrka av stridande män som stod till förfogande. Därefter bad Barzani sin livvakt att hämta en väska full med pengar som han delade ut till klanledarna genom att säga; ”Detta är mitt vapen för att köpa lojaliteten hos den som inte tror på vårt folks rättmätiga sak”. Barzanis närmaste man Ismail Tellani, som satt intill honom, förklarade att ledaren inte menade att köpa de närvarandes lojalitet, utan ville upplysa om hur långt den kurdiska revolutionen hade kommit. Han tillade; ”Vår ledare har fått till och med Amerika på knä. Därför har våra möjligheter ökat som en porlande vattenkälla”.

Klanledarna bedyrade återigen sin lojalitet medan en av dem, Fattah al-Hirki, beklagade sig över att de stora framstegen i ”Kurdistan skulle delas med de gudlösa (gavur) kristna assyrierna”. Han fortsatte; ”Alla är vi medvetna om vilken anrik historia de har. Det finns ingen bland oss som inte känner till att Nineve är deras historiska hemvist…” Men Mustafa Barzani avbröt genast med följande ord:

Efter att vår revolution fullbordas, blir mitt första mål att splittra de assyrier som lever i vårt land och fjärma dem från varandra. Jag kommer att sprida ut dem över olika byar med minst 100 kilometers avstånd emellan. På så sätt kommer jag att kapa banden mellan dem. En annan åtgärd kommer att bli förbud för dem att köpa mark. Med tiden kommer även så kallade historiska dokument att försvinna. Men för tillfället måste jag följa samma policy som engelsmännen gjorde en gång i tiden. För närvarande är vår revolution i stort behov av deras stridskraft. När det gäller den postrevolutionära författningen, kommer den att ligga i våra händer och alla som kallar sig ’kurder’ kommer att få en plats i Kurdistan. Åt dem som inte accepterar sin kurdiskhet kommer vi att säga; Gå till araberna!”.

Därefter förklarade sig en del klanledare redo att omedelbart sätta igång med att driva ut assyrierna. Tawfiq al-Barwari sade att han kunde få bort assyrierna från Barwari på mindre än 24 timmar. Mustafa Barzani svarade: ”Herr Tawfiq, du är ansvarig för ditt distrikt. Du kan långsamt sätta igång med arbetet”. Ali Halo sade: ”Jag kommer också att sätta igång detsamma i distriktet Sindi och Zakho”. Pashdar Agha tog till orda och sade: ”Ärade ledare! Jag säger så här. Om det finns ett uns av hederligt blod i våra ådror, måste vi förinta assyrierna. Ni vet mycket väl att misslyckandet för Shejk Mahmuds och el-Hafez’ revolution i Barzan berodde på assyrierna. Därför måste assyrierna antingen lämna Kurdistan eller knäböja för Kurdistan”.

Mustafa Barzani svarade att han noterade att alla var överens men att man måste vänta till efter revolutionen med att vidta åtgärder i större skala. Assyrierna behövdes under tiden. Däremot skulle han redan nu skicka order till Peshmerga-gerillan i distriktet Behdinan att attackera assyrierna i området och tvinga dem på flykt. Men plötsligt insåg Barzani att han kanske hade försagt sig (med tanke på att livvakten hade assyrisk mor) och bytte genast samtalsämne genom att låta kalla på sin assyriske livläkare Oro (Orahem). Livvakten som hade sökt Dr Oro kom tillbaka med beskedet att han inte var på sitt rum, utan satt hos den assyriske skräddaren Isa Rihane i dennes ateljé. Mötet avslutades. Detta var en kall vinterdag i Barzanis bostad, avslutar den före detta livvakten sin berättelse.

Den assyriske akademikern Nineb Lamassu, doktorand vid Cambridge University, skrev i maj 2006 ett öppet brev till den kurdiske revisionisten Diayako Xarib som svar på dennes artikel Is there an Assyrian cause in Iraqi Kurdistan?[4]  Lamassu påtalade i sitt svar, som han kallade Fallacy of a Kurdish Intellectual (En kurdisk intellektuells villfarelse), bland annat det svek som ledande assyrier upplevde från Barzani-klanens sida, trots att de hade stridit sida vid sida. En sådan assyrier var fader Paulus Bidaro - en assyrisk präst från den kaldeiska kyrkan - som hade anslutit sig till Mulla Mustafa Barzanis styrkor tillsammans med många assyrier. Men han lämnade den kurdiska rörelsen efter att ha frågat Mustafa Barzani: "Vad händer nu med rättigheterna för mitt assyriska folk?”

Mustafa Barzani svarade: "Vi har burit vår Burnu (gevär) på axlarna. Ni kan väl börja göra detsamma". Det sägs att fader Bidaro omedelbart bad om Barzanis hand. När han sträckte sin hand skakade fader Bidaro den och sa: "Vänligen acceptera mina kondoleanser, för du har just likviderat den kurdiska frihetsrörelsen. Varje nation som inte erkänner rättigheterna för en annan förtryckt nation är inte värdig sin frihet”.

 Lamassu fortsätter sitt bemötande av Xarib: ”Ditt påstående att övertramp mot mitt assyriska folk i norra Irak inte är för att de är assyrier är absurt. Hur kommer det sig då att Francis Yousif Shabo, en assyrisk representant i den regionala regeringen (KRG, red a), mördades kort efter att han i parlamentet hade krävt att de assyriska byar som var ockuperade av kurderna skulle återlämnas till sina rättmätiga ägare? Och det är ingen hemlighet vilka som beställt mordet och deras hierarkiska ställning vid makten”. Lamassu syftar förstås på Barzani-klanen.

[2] Den amerikanske historikern Robert Brenton Betts påstår att klanen Barzani ursprungligen var kristna assyrier som konverterade till islam på 1800-talet.I bokenChristians in the Arab East, a political study (s 179, Lycabettus Press, Aten 1975) skriver han följande: ”The leader of the Kurdish separatist forces, Mulla Mustafa al-Barzani, is himself reputedly of old Nestorian stock, his family (from which sprang twelve bishops of the Church) having converted to Islam only a century ago”. Ambassadör Ingmar Karlsson tog med denna uppgift i sin bok Korset och halvmånen 1991, men tog bort uppgiften i 2005-års upplaga. Nineb Lamassu nämner i sitt svar till Diayako Xarib också att klanen Barzani var en gång assyrisk kristen och kallades Raulnaye eftersom deras biskop hette Mar Raul.

[3] Jan Beth-Sawoce, Kürt Milliyetçiliği ve Ulusal Inkarcılık, s 7-11, Bet-Froso Nsibin, Södertälje 1994. Efter ett reportage i tidskriften al-Turath som tillhörde det irakiska kristdemokratiska partiet, nr 11, mars 1989. Den som berättade för al-Turaht var Mustafa Barzanis tidigare livvakt, som hade en assyrisk mor. Hon hade tvingats gifta sig med en kurd 1918 när assyrierna hade drivits iväg från Urmia i Persien till Baquba i Irak.


Kommer kyrkan att splittras?

Kategori: Historia

Inför valet av en ny patriark finns det risk att den arameiska falangen bland biskoparna kan splittra kyrkan om de inte får sin kandidat igenom.  Biskoparna på bilden är inte uppställda enligt grupperingarna som artikeln talar om. Fotomontage

Patriark Zakka Iwas är död och en efterträdare kommer att väljas så fort begravningen och sorgearbetet är över. Men patriark Zakka lämnar efter sig en kyrka som är mer splittrad än någonsin, vilket kan leda till att kyrkan får två patriarker. Nedan analyserar jag dagens situation och gör också en tillbakablick på de senaste 80 årens val av nya patriarker.

Samma dag som vi nåddes av beskedet om att patriark Zakka hade avlidit på ett sjukhus i Tyskland, var jag inbjuden till en kulturafton som anordnades av föreningen Mor Augin till stöd för det anrika klostret i Turabdin. Som tack för att jag har översatt helgonets biografi till svenska fick jag en bukett blommor av föreningens ordförande Iskender Gabrielsson. Jag höll ett kort tacktal och framförde också mina kondoleanser med anledning av patriarkens bortgång, där jag avslutade med följande budskap; ”Låt oss hoppas att efterträdaren kommer att verka för både kyrkans och nationens välgång”.

Kyrkan är alltså delad i två rivaliserande falanger. Den ena falangen är anti-assyrisk och döljer sig bakom en arameisk identitet. Som bekant har den arameiska rörelsen vunnit allt större terräng inom kyrkans domäner. Den andra falangen förkastar aramisering eller assyrianisering av kyrkan och en bitter fejd om patriarkstolen är att vänta. Huvudaktörerna är de biskopar som har rösträtt vid kyrkomötet, synoden, som utser en ny patriark, men bakom kulisserna spelar olika intressen så som Baath-regimen i Syrien och den turkiska regeringen som gärna vill flytta tillbaka patriarksätet från Damaskus till Zafaranklostret i Mardin.

Vi vet att fientliga regimer i Mellanöstern sedan länge försöker infiltrera de assyriska kyrkorna som har en stor makt över sina respektive församlingar. Målet är naturligtvis att fjärma assyrierna från sin etniska identitet och få dem att anta en identitet som kristna araber, kristna turkar eller kristna kurder. Barzaniklanen i norra Irak är den senaste bland aktörerna i denna strategi, men han har inget direkt inflytande över den syrisk-ortodoxa kyrkan, till skillnad från Baathregimen i Syrien och den turkiska regeringen.

Olika biskopar har sannolikt redan satt igång planerna på att överta patriarkämbetet och en intensiv maktkamp bakom kulisserna är vad vi kan förvänta oss. Kyrkan och dess församlingar är redan splittrade i två huvudfalanger, till följd av den avlidne patriarkens policy att bilda nya, konkurrerande stift på löpande band. Aktörerna i denna maktkamp använder namnkonflikten som ett instrument för sina maktambitioner. Så gör i alla fall den arameiska sidan som hävdar att biskopar och församlingar som inte stödjer dem är anhängare av den assyriska sidan. Den arameiska falangens prästerskap angriper öppet den assyriska rörelsen både i sin predikan och i olika anti-assyriska medier. Biskopar som omhuldar en arameisk identitet och deras civila kumpaner samarbetar gärna med olika fientliga krafter för att ändra allt som heter assyriskt till arameiskt, kanske snart även kyrkans namn. Denna anti-assyriska falang likställer den inhemska termen suryoyo med arameisk och hänger upp den så kallade arameiska flaggan i kyrkans lokaler och på dess tak på många håll i världen.

Detta kan vara upprinnelsen till en splittring inom den syrisk-ortodoxa kyrkan. Redan för hundra år sedan bröt sig en grupp i Indien ur kyrkan som en protest mot patriarkens agerande. Den assyriske professorn Ashur Yusef kritiserade patriarkens politik i skarpa ordalag i en artikel 1914. Dessförinnan hade den syrisk-katolska kyrkan brutit sig ur syrisk-ortodoxa kyrkan. Den mest kända splittringen skedde i slutet av 1300-talet när Turabdin bildade ett eget patriarkat. Först 1839, nästan 500 år senare, kunde kyrkan enas igen under samma patriark. 

Ingen falang bland biskoparna som ska välja en ny patriark kommer att vilja nöja sig med halva kakan. De kommer att strida om hela. Men om det inte går kan en splittring vara ett faktum. Det har stor betydelse för den assyriska nationella rörelsens verksamhet vem som blir ny patriark. Om han är neutral och vill sköta kyrkans angelägenheter kommer det att råda harmoni i relationerna. Blir det en uttalad anti-assyrier kommer konflikten inom folkgruppen att bli ännu djupare. Erfarenheterna från de senaste tre patriarkerna visar att även om en biskop är en assyrisk patriot kan det hända att han byter sida och blir motståndare till den nationella rörelsen. Innan vi kommer in på tänkbara kandidater är det därför av värde att göra en kort tillbakablick på de senaste 80 åren för att visa hur tre patriarker har ändrat kurs.

I januari 1933 valdes biskop Afrem Barsom till patriark i sitt biskopsstift i staden Homs i Syrien, som då var ett franskt mandat. Tretton år tidigare hade han krävt ett fritt Assyrien vid fredskonferensen i Paris. Men stormakterna som segrade vid första världskriget svek alla sina löften och biskop Barsom blev djupt besviken. Patriarkatet hade nu flyttats från Zafaranklostret i Mardin till Homs, eftersom den nye patriarken inte var välkommen i Turkiet. Han hade avkrävt turkiska företrädare på ansvar för folkmordet Seyfo och förklarats som icke-önskvärd person. Han började så småningom samarbeta med arabnationalisterna i Syrien för att driva Frankrike ut ur landet. 1946 blev Syrien självständigt. Som patriark hoppades Afrem Barsom att de kvarvarande assyrierna som hade överlevt folkmordet skulle finna lugn och ro i det arabiska landet Syrien. Han medverkade också aktivt till att de assyrier som hade tänkt följa med fransmännen återvände till Gozarto från Libanon, varifrån de skulle skeppas iväg mot franska kolonier.

Så långt behöver ingen skugga falla över patriark Barsoms agerande. Men hans helomvändning innebar inte bara att han inte längre talade i termer av ett självständigt Assyrien, utan han kom att bli en anti-assyrier av första graden. Han inledde en hatkampanj mot allt vad namnet Assyrian representerade. Han hävdade sedermera att Assyrian var synonymt med Nestorian och påstod att det var engelsmännen som hade pådyvlat nestorianerna i Hakkari detta namn. Än idag hävdar hans arvtagare bland anti-assyrierna i Sverige och andra länder att termen assyrier gäller endast för östassyrierna (nestorianerna). Biskop Barsom hade i mars 1920 träffat Lady Surma, som var den mördade nestorianske patriarken Mar Shemun Benyamins syster, och sagt att vårt folk hade kommit ett steg närmare enighet. 1947 utfärdade han som patriark ett dekret där han förbjöd sin församling allt samarbete med nestorianerna ”eftersom Nestorius var fortfarande bannlyst”.

Patriark Barsom beordrade i december 1952 de tre kyrkor i USA, som han själv hade invigt 1927-28, att överge namnet Assyrian Orthodox Church och ändra det till Syrian Orthodox Church. Detta skapade stora slitningar och konflikter bland västassyrierna i USA. På senare år har två av dessa kyrkors namn ändrats till Syrian eller Syriac, men den tredje är registrerad som stiftelse som förbjuder ingrepp i namnet. Således finns det idag en enda syrisk-ortodox kyrka i hela världen som på engelska heter Assyrian Orthodox Church. Den ligger i Paramus i New Jersey.

1957 efterträddes Barsom av patriark Yakub III. Den assyriske patrioten biskop Dolabani höll synodens öppningstal och lade sin röst på biskop Yakub som vann med bara en rösts övervikt. Motkandidaten Boulos Behnam var en av de mest bildade biskoparna i kyrkans historia, men Dolabani föredrog biskop Yakub för att han ansågs vara en assyrisk patriot. Fyra år tidigare hade biskop Yakub skrivit en bok om kyrkans historia där han i förordet skrev att kyrkan nationellt sett tillhör assyrierna och araméerna som hade gett världen civilisationen. Men som patriark började han snart motarbeta den nationella rörelsen och var 1977 beredd att bannlysa assyriska föreningsledare i Sverige.

Patriark Zakka Iwas tillträdde sitt ämbete i september 1980 och lovade att införa större demokrati i kyrkan. Hans föregångare var känd för att agera som en diktator. Patriark Zakka införde ett system där varje biskop (själva kallar de sig gärna ärkebiskop) hade fria händer att sköta sitt stift på bästa sätt. Det missbrukades av de två biskoparna i Europa, Ciçek och Abboudi, som tolkade ett synodbeslut från 1981 egenmäktigt. De skapade stora konflikter bland assyrierna när de vägrade utföra kyrkliga tjänster åt medlemmar i assyriska föreningar. Patriarken hade sannolikt ingen skuld i det hela, i alla fall vad som varit allmänt känt, men en maktkamp inom kyrkans ledning i Sverige ledde till att patriarken bidrog till en helt ny splittring inom kyrkan. Biskop Abboudi hade körts iväg från Sverige när kyrkans centralstyrelse offentliggjorde bandinspelningar som visade på komprometterande uppgifter om biskopen. Han efterträddes av biskop Abdullahad Gallo Shabo 1987. 

Men 1990 blossade en ny maktkamp upp när biskop Shabo krävde insyn i kyrkans ekonomi. Det ledde till att han portförbjöds från sin kyrka. Biskopen samlade omkring sig de medlemmar som var missnöjda med enväldet i kyrkans styrelse och lyckades på så sätt stanna kvar i Sverige. Flera delegationer av biskopar besökte Sverige och träffade båda sidor för att rapportera till patriarken. Den allmänna uppfattningen hos alla som hade följt utvecklingen var att patriarken skulle vidta åtgärder mot den civila kyrkostyrelsen som hade kört ut sin biskop. Det gick också rykten om att den gamla kyrkostyrelsen planerade att ansluta sig till en utbrytargrupp i Indien. Det sägs att styrelsen även hade köpt en ambulans som present till utbrytarkyrkan i Indien. Men beslutet från patriarken dröjde. Under tiden var biskop Shabos motståndare direkt underställda patriarken. Efter några år bestämde sig patriark Zakka för att viga en egen biskop åt den gamla styrelsen och i februari 1996 var splittringen fullbordad när biskop Benyamen Atas blev så kallad patriarkalisk ställföreträdare. Sedan dess finns det två skilda läger inom samma kyrka med var sin biskop. Båda är registrerade som syrisk-ortodoxa, men den ena sidan använder namnet syrianska-ortodoxa kyrkan på sina kyrkobyggnader. De båda biskopssätena ligger bara ett stenkast från varandra. Systemet med två eller fler biskopssäten spred sig snart till andra länder.  

Patriark Zakkas ”bidrag” till kyrkan blev alltså att permanenta splittringen. En annan känd splittring skedde i Kalifornien efter att biskopen i västar USA, Augin Kaplan (min gamle lärare vid Zafaranseminariet) hade bannyst den lokale prästen Josef Tarzi. Fader Tarzi och 350 assyriska familjer lämnade kyrkan och anslöt sig till utbrytarkyrkan i Indien. Orsaken var att de kritiserade biskop Kaplan för hans delaktighet i en skandal i mångmiljonklassen, där biskopen hade lånat pengar av kyrkan och församlingen för att hämta hem ett fiktivt arv på 30 miljoner dollar från Nigeria. I själva verket blev han lurad av den nigerianska maffian och försökte sedan låna ännu mer pengar för att slutföra rättsprocesserna han hade inlett mot maffian. Han drog också in biskop Cicek i leken och flera assyrier i Europa lånade stora belopp med biskop Cicek som garant för lånet. Biskop Cicek blev också tvungen att pantsätta klostret Mor Afrem i Holland, sitt eget residens, som säkerhet för nya banklån för ”projektet Nigeria”. Till slut försvann alla pengar spårlöst. Sannolikt har inte bara nigerianer utan även personer inom den syrisk-ortodoxa kyrkans ledning fått del av kakan. Cicek var i färd med att avslöja hela bluffen, men han dog på ett mystiskt sätt på ett hotell vid flygplatsen i Düsseldorf 2005. Jag nämner detta för att påtala patriark Zakkas agerande eller passivitet som bidrog till att kyrkan förlorade prästen Josef Tarzi och 350 assyriska familjer.

Orsaken till att patriark Zakka skapade splittring inom sin kyrka kan mycket väl vara en medveten policy av att söndra och härska. Det är också troligt att Baathregimen i Syrien har haft ett stort finger med i spelet. Detsamma gäller den gamle diktatorn Saddam Hussein, vars regim hade ett stort finger med i olika assyriska kyrkor. För patriarkens del innebar det också ekonomiska fördelar. Bedömare misstänker att han lät sig mutas när han gick med på att viga en ny biskop åt motståndarlägret i Sverige. En bild som dök upp på Syrianska riksförbundets tidning Bahro Suryoyo en vinterdag i mitten av 1990-talet, verkar vara det tillfälle då två representanter för den gamla kyrkostyrelsen sägs ha stoppat ett fett kuvert i händerna på patriark Zakka på en solig ö i Grekland. Efter det talade han i helt andra tongångar. Jag har av säkra källor fått höra att när medlemmar i biskop Shabos kyrkostyrelse ställde frågan till patriarken hur han kunde vara så medgörlig med biskopens opponenter, svarade han: ”De betalar bra”. Patriark Zakka var alltså inte bara den patriark som påstod att arabiskt blod flyter i våra ådror, han stod tydligen också till förfogande för högstbjudande. Det vore intressant att veta vilka tillgångar patriark Zakka lämnar efter sig. Många av våra patriarker har lämnat koffertar fulla med guldmynt efter sig. 

Och nu står vi inför valet av en efterträdare till patriark Zakka. Det politiska läget i Syrien är dock kaotiskt till följd av det pågående inbördeskriget. Vi vet därför inte hur stor makt Assadregimen har över den syrisk-ortodoxa kyrkan nuförtiden. Före kriget hade regimen förberett näste patriark genom ett systematiskt planeringsarbete. Han skulle vara från Syrien och helst direkt knuten till landets säkerhetstjänst Mukhabarat. Flera biskopar, präster och munkar har värvats eller tränats upp av Mukhabarat, liksom ett stort antal civila agenter bland assyrierna i Sverige och andra delar av världen. Men nu är situationen helt förändrad. Nästan alla biskopar som hade stift i Syrien är ute ur leken; Aleppos Yuhanna Brahim är kidnappad och sannolikt mördad. Han var kandidat nummer ett till patriarkposten. Gozartos Matta Rohem har flytt till Österrike och lämnat sitt biskopsstift i sticket när han behövdes som bäst. Biskopen i Homs har nästan ingen församling kvar. Staden har snart tömts på sin kristna befolkning och flera kyrkor har bombats sönder.

Biskop George Saliba i Mount Lebanon har länge ansetts som motkandidat till Yuhanna Brahim, men han kanske inte har hälsan på sin sida. Många assyrier ser biskop George som favorit men vi ska som sagt komma ihåg tidigare favoriter som har gjort helt om. Biskop Samuel Aktas i Turabdin är en annan favorit. Han ogillas starkt av den turkiska regeringen på grund av sin raka och modiga hållning i konfiskeringen av Mor Gabriels mark. Turkarnas favorit är biskop Yusuf Cetin i Istanbul, som på senare år har agerat som en megafon åt premiärminister Erdoğans politik. Turkiska företrädare har tidigare nämnt biskop Saliba Özmen i Mardin som en tänkbar kandidat och krävt att patriarksätet skulle flytta ”hem” till Zafaranklostret. Men han är av allt att döma inte den som säljer sin identitet och är sannolikt avförd från Erdoğans lista. Det finns en fjärde biskop i Turkiet, nämligen i staden Adiyaman. Han heter Malke Urek och är min gamle klasskamrat vid klosterseminariet i Zafaran. Han är en aggressiv anti-assyrier och har till exempel skickat ett protestbrev till parlamentet i Österrike, som för några år sedan hade kallat Seyfo för folkmordet av assyrierna. I stället för att tacka parlamentet skällde han ut det för att ha betecknat hans folk som assyrier och inte som araméer. Sedan finns det en rad andra biskopar med turkiskt medborgarskap utomlands, men som sagt vi vet inte vilka regimer och intressen som har störst inflytande över olika biskopar. I Indien har kyrkan ett stort antal biskopar, men patriarkstolen har aldrig tidigare gått till en indisk biskop.

Av de rapporter som har kommit ut är det tänkt att patriarken ska begravas i det nya patriarksätet Sednaya grottan strax utanför Damaskus fredagen den 28 mars 2014. Det verkar som om säkerhetsläget är tillräckligt stabilt för att kunna hålla arrangemanget i Damaskus. I så fall kommer nog även synoden att hållas där. Med största sannolikhet kommer då Assadregimen att göra sitt bästa för att allt ska ske under regimens överinseende – trots alla svårigheter som regimen och landet genomlever. Men det kan lika gärna gå emot regimens önskemål, så som det gjorde förra gången när patriark Zakka hade valts. Då hade regimen försökt satsa på en kandidat från Syrien, men den gamle biskopen Quryakus i Hassake spelade Mukhabarat ett spratt genom att tidigarelägga synodens annonserade möte och den irakiske medborgaren Sanharib Iwas (så stod det i hans pass) kunde väljas. Den här gången är det inte bara fråga om medborgarskap som är viktig. Det finns så djupa motsättningar i de två rivaliserande falangerna av biskopar att det mycket väl kan resultera i två patriarker, en arameisk syrisk-ortodox och en traditionell syrisk-ortodox. Från den assyriska rörelsens sida har man alltid satt kyrkans och nationens enighet i främsta rummet, men de makthungriga anti-assyrierna skyr inga medel för sina egna syften och kan mycket väl splittra kyrkan om den nye patriarken inte blir deras kandidat.

Epilog: Synoden valde biskopen i östra USA Afrem Karim. Mer om detta i min uppföljningsartikel


Assad Assad förolämpar Dolabani och Faiq

Kategori: Historia

Assad Assad omyndigförklarar patriark Afrem Barsom, Naum Faiq och biskop Dolabani på grund av deras assyriska nationalism. Fotomontage.


Den ökände anti-assyriern Assad Sauma Assad försöker i sin bok om patriark Afrem Barsom från 2007, släta över patriarkens pro-assyriska uttalanden från 1920-talet. Han påstår att Barsoms historiska kunskaper inte hade mognat förrän han blev 60 år. Först då skulle han ha insett att namnet assyrier var felaktigt och ångrat sig. Detsamma gäller biskop Yuhanon Dolabani och Naum Faiq, hävdar Assad. Därmed omyndigförklarar Assad dessa personligheter och förolämpar dem. Här publicerar vi också ett unikt dokument som än en gång styrker Afrem Barsoms assyriska patriotism när han var biskop.

Om patriark Barsom hade varit i livet skulle han med all säkerhet inte ha några invändningar mot Assads historierevisionism, eftersom han själv gjorde en helomvändning efter att han blev patriark 1933. Men Dolabani förblev trogen sina ideal hela livet, trots att han förbjöds att befatta sig med assyriska nationella frågor av två patriarker – Elias Shaker och Afrem Barsom. Det är också löjeväckande när Assad, under pseudonymen ”Bar Daysan”, påstår i sin egen tidskrift Aram (1998) och Bahro Suryoyo (1999) att inte ens Naum Faiq skulle ha någonting med assyrisk nationalism att göra. Ett så uppenbart övertramp borde vara främmande för en person som vill ge sken av att vara en seriös akademiker. Assad innehar en doktorsavhandling om Bar-Hebraeus bok Awṣar roze (hemligheternas kammare) och signerar boken om patriark Barsom med ”Doktor i semitiska språk/syrologi”. Längre fram i texten synar vi hans påstående om Naum Faiq genom att gå till originalkällan.

Det nya dokumentet som vi idag presenterar här för första gången är ett brev som Elias T Palakh (sannolikt Naum Faiqs brorson) skrev till biskop Dolabani i Mardin i april 1953. Han undrade varför patriark Afrem Barsom nu hade blivit en hatare av namnet Assyrian. Det var ju han som under sitt besök i USA 1928 hade varit stolt över sitt assyriska arv, skriver Palakh och citerar också en dikt av biskop Barsom. Diktens första vers börjar med: Aḥe rḥime oromoye, genso shbiḥo d othuroye, som betyderMina kära arameiska bröder, av den ädla assyriska rasen”. (Hela dikten återfinns i slutet av texten).

Anledningen till brevet var att det hade blåst upp en konflikt mellan assyrierna i USA och kyrkoledningen. Några månader tidigare, i december 1952, hade patriark Afrem Barsom skrivit ett dekret till sin representant i USA, biskop Yeshu Samuel, och beordrat honom att ändra namnet Assyrian Church på de tre kyrkor som han själv hade invigt 1927-28. Assad skriver i sin bok att biskopen hade invigt dessa kyrkor och anger även exakt datum, men undviker att säga att det var under namnet Assyrian Apostolic Church. Det är hans sätt att förtiga sanningen, på samma sätt som han skriver att biskop Barsom hade ”försvarat syrianernas rättigheter” vid fredskonferensen i Paris 1919-20. Vi vet ju att biskopen använde uttrycket ”our ancient Assyrian nation” om sitt folks ursprung i sin promemoria. Men det vill Assad inte låtsas om. Ordet Syrian är ju en förkortning av Assyrian, men det vill Assad inte heller veta av. För honom är det endast beteckningen araméer som gäller.

Assad skrev sin bok om patriark Barsom 2007 när det hade gått 50 år sedan patriarken hade dött. Den har titeln Patriark Afrem Barsaum – hans liv och verk. På baksidan återger han en vers ur patriarkens dikter som börjar med ”Beth-Nahrin d oromoye, athro rġiġo d suryoye”. Dikten har 48 versrader, där ordet araméer förekommer bara två gånger. Assad plockar upp just det stycket och lägger det på omslaget till boken. Detta stycke används också flitigt på olika anti-assyriska hemsidor i samma syfte. Det har också blivit en låt som Assads bror Ninos Assad har tonsatt och som framförts av kyrkokören i Hallonbergen i Stockholm, under Ninos ledning, i ett uppträdande på Suryoyo Sat 2009.

Naum Faiq, Yuhanon Dolabani och Afrem Barsom har använt sig av både assyrier och araméer om sitt kulturarv. De gjorde ingen åtskillnad och såg alla kända benämningar inom folkgruppen som en del av den assyriska nationens rika historia. Ibland kunde de skriva olika benämningar på olika språk i samma artikel. Naum Faiq använde ibland Arami på arabiska men Athuri [Asuri] på turkiska. På kthobonoyo (också känt som klassisk syriska) kunde det stå antingen Othuroyo eller Suryoyo. Så gör han t ex i tidningen Huyodo 1921 (där även Athur-Kaldo förekommer), som han var redaktör för. Men det är viktigt att markera att de betraktade Assyrian som en politisk term och ett samlingsbegrepp för vårt folk oavsett kyrkotillhörighet. När de krävde ett territorium för sitt folk kallade de landområdet Assyria, inte Aramea. I sitt brev till de assyriska nationella föreningarna i USA den 20 april 1920, efter sitt besök i London, skriver biskop Afrem till exempel följande:

”Talarna nämnde mitt namn och vårt assyriska folks namn flera gånger.//

//Lord Curzon underströk i sina brevsvar den 12 och 17 mars, uttryckta med stor respekt, att fredskonferensen skulle ta upp den assyriska frågan mer i detalj när den tiden var inne.//

//Likaså fick jag ett brev från den franske premiärministern den 7 februari, där han fastslog att hans regering i hög grad ämnar intressera sig för det assyriska folkets sak.//

//Vi har argumenterat för våra krav, även om vi inte är kända i den europeiska pressen och hos västs politiker. Vi har dragit deras blickar till den ädla assyriska rasen”.

Det intressanta är att biskop Barsom skrev ovanstående brev på engelska och Naum Faiq eller hans krets översatte det till arabiska, enligt Bethnahrins redaktör. Annars var rabiska Afrem Barsoms första språk. Brevets engelska version publicerades också i tidskriften Izgadda, vars redaktör Joel Werda var en av de assyriska delegaterna i Paris som finns på bild tillsammans med biskop Barsom. 

Artikel i Bahro Suryoyo 1999, signerad ”Bar Daysan”, men med största sannolikhet skriven av Assad Assad, som dessförinnan hade publicerat Cheqqes artikel i sin tidskrift Aram 1998. Assad själv har aldrig sett originalet i Huyodo från 1921 utan utgår från Murad Cheqqes bok Naum Faiq - Zekra wa takhlid 1936

Elias T Palakhs brev till Dolabani refererar till biskop Barsoms egna ord på kthobonoyo där han är stolt över sitt assyriska arv. Men enligt Assad var alltså orsaken till att Afrem Barsom och Yuhanon Dolabani såg sig som assyrier att de var okunniga om sin historia, tills de en dag mognade och insåg sitt misstag. Även Naum Faiq har, som sagt, av anti-assyriska personer som Assad gjorts till en aramé, som saknar varje anknytning till ett assyriskt arv. En debattartikel i Bahro Suryoyo nr 7 i augusti 1999 har rubriken ”Naoum Fayeq bör firas som aramé och inte som assyrier” följt av underrubriken ”Naoum Fayeq hade arameismen som nationell ideologi”. Artikeln är signerad ”Bar Daysan” och är baserad på en artikel av Naum Faiq i Huyodo 1921 på arabiska. Denna Huyodo-artikel har översatts till svenska i tidskriften Aram 1998, som Assad var utgivare för. Assad behärskar arabiska väl och får ses som den främste kandidaten bland tänkbara personer som översatt Faiqs artikel och som senare skrivit debattartikeln under signaturen Bar Daysan. Assads källa till artikeln är Murad Cheqqes minnesbok över Naum Faiq 1936 som heter Naum Faiq - Zekra wa takhlid. Jag har tidigare i min artikel Faiq stulen på sin assyriska identitet visat att Cheqqe hade förvanskat Naum Faiqs dikter och tagit bort vissa pro-assyriska stycken, sedan jag fått tillgång till ett häfte med Faiqs egen handstil där de aktuella dikterna fanns i original. Tack vare MARAs fantastiska arbete är vi inte längre beroende av sekundära källor.

Första numret av veckotidningen Huyodo från maj 1921. Första sidan har rubriken ”till Assyriens ära” ovanför Agha Petrus bild.


Även den här gången har jag gått tillbaka till huvudkällan för både Assad och Cheqqe, nämligen tidningen Huyodos första nummer i maj 1921 i MARAs arkiv. Huyodo utgavs i New York av Assyro-Chaldean National Unity of America (på assyriska Shawtofutho umthonoyto othuroyto-kaldoyto) mellan 1921 och 1922 en gång i veckan. Efter 39 nummer lades den ner. Naum Faiq (Naom Elias Palak) var huvudredaktör, bistådd av Samuel A Jacobs. Övriga redaktionsmedarbetare var I B Moorhatch, John Ashjy, Sanharib Bali, Joseph J Durna och Henry Durna (annonsansvarig). Ansvarig utgivare var Charles S. Dartley. Första numret gav stort utrymme åt vikten av en oberoende assyrisk journalistik och har huvudrubriken ”Till Assyriens ära” följt av general Agha Petrus bild. Huyodo gavs ut på olika språk; assyriska kthobonoyo och östassyriska talspråket, turkiska med assyriska bokstäver, arabiska med arabiska bokstäver och engelska. Det som skiljde Huyodo från tidigare Bethnahrin (1916-20) var att man nu använde tryckta fonter på alla språk. Man skrev inte längre för hand.

Här är originalet till Assads källa om ”den arameiska journalistiken” i Huyodo 1921. Artikeln nämner ”den arameiska nationen” på flera ställen, men några rader längre ner står det även ”den assyro-kaldeiska nationen”. Detta har Assad i sin översättning till svenska i Aram (nr 15-16, 1998) ändrat till ”assyrierna OCH kaldéerna”. Ordet nation har alltså försvunnit och termerna assyrier och kaldéer är inom citationstecken.

Det som Assad stödjer sig på i detta nummer av Huyodo är en artikel på arabiska under rubriken As-soḥafa al-aramiya wa-mabadiha as-samiya (den arameiska journalistiken och dess höga principer). Artikeln är inte signerad av någon författare, men tillskrivs Naum Faiq av Assad och Cheqqe. Där säger man, helt riktigt, al-umma al-aramiya (den arameiska nationen) på flera ställen, men lite längre ner i samma artikel står det att Assyro-Chaldean National Unity of America hade skickat två delegater till Pariskonferensen ”för att försvara den assyro-kaldeiska nationen”. I förordet på kthobonoyo skriver man om valet av tidningens namn och vikten av att utveckla språket, som här kallas ”leshono othuroyo” (assyriska språket). Längre ner står det att man ger ut Huyodo även på det östassyriska talspråket ”swadaya som talas av alla assyrier (othuroye) i Persien och andra städer”.

I den assyriska inledningen kallar Naum Faiq språket ”leshono othuroyo”.


Det som Assad och hans meningsfränder bland anti-assyrierna gör är att plocka ett löst citat där Naum Faiq nämner ordet araméer och utelämna alla de artiklar och dikter där han manar till ett uppvaknande för att befria fosterlandet Assyrien. Den mest berömda av hans dikter är ettʿir bar Othur ettʿir (Vakna, son av Assyrien!). Anti-assyriernas taktik är alltså att lyfta upp endast halva sanningen. På så sätt tror de att de kan lura sin publik. Men sanningen kommer fram förr eller senare. Det förgångna hinner ofta ikapp och avslöjar deras historierevisionism.

Assads agerande påminner om det som Bengt Knutsson, docent i semitiska språk vid Lunds universitet, gjorde 1982 när han skrev en rapport som hette Assur eller Aram (utgiven av Invandrarverket och kulturrådet). Där får han bekräftat av biskop Afram Abboudi i Södertälje att han hade sagt sig vara av assyriskt ursprung vid ett besök i Södertälje 1969. Men Knutsson gör sedan sitt yttersta för att bortförklara biskopens helomvändning som ett resultat av okunskap. Abboudi var också en lärd biskop när han höll sin berömda predikan som spelades in på band. Knutsson hävdar att det kan ursäktas eftersom Abboudi dels erkänner utan omsvep, dels inte kände till sin historia vid den tiden. Så gör bara de skribenter som har en politisk agenda.

Om vi återgår till turbulensen bland assyrierna i USA 1953, berodde den alltså på att patriark Barsom hade beslutat att de tre aktuella kyrkorna under namnet Assyrian Church i fortsättningen skulle heta Syrian Church. Biskop Yeshu Samuel hade så sent som i augusti 1952 skrivit ett brev till sin församling under namnet Assyrian Orthodox Archdiocese (Assyriska ortodoxa ärkestiftet) och sagt att han skulle ”samarbeta med varje assyrier som har kärleken till sin kyrka och sin nation i hjärtat”. Men nu hade kyrkoledningen vänt den assyriska nationella kampen ryggen och intensifierat sitt motstånd mot assyrisk nationalism. De nya arabiska staterna Irak och Syrien skulle inte retas med någon ”assyrisk separatism” enligt kyrkans sätt att se på saken. En personlig omständighet kan vara att patriark Barsoms stora familj bodde kvar i Irak. Han hade sju syskon, varav den yngste, läkaren Abdalla Barsom, hade gjort karriär i det arabiska Irak som generalsekreterare på hälsodepartementet, skriver Assad i sin bok.

Patriark Barsom började nu ta avstånd från allt som hette assyriskt och skrev 1953 en bok om kyrkans historia, där han säger att kyrkans namn alltid har varit Syrian på engelska och anger Indien som exempel. Redan 1947 hade han i ett dekret uppmanat sin församling att ta avstånd från alla nestorianer eftersom Nestorius fortfarande var bannlyst (sedan år 431 vid kyrkomötet i Efesos). Han var också i färd med att bannlysa sin nestorianske kollega på 1950-talet. Ordet assyrier var för patriark Barsom numera likställt med nestorian. Han hävdade att termen Assyrian var ett engelskt påfund för att knyta till sig nestorianerna i Hakkari och använda dem i sina imperialistiska ambitioner i Irak. Han syftade på Assyrian Levies.

Brytpunkten för Patriark Barsoms helomvändning verkar vara Simelemassakern 1933, som blev slutet för de assyriska nationella kraven på ett eget självstyre. Assyriska ledare som patriark Mar Shimun Benyamin drevs i exil från Irak samma år. Agha Petrus hade utvisats redan 1923. Dessa tillhörde östassyriernas kyrka, medan kyrkoledare som patriark Barsom eller den kaldeiske patriarken Emanuel försökte nu visa sig lojala med den nye irakiske kungen Faisal. Den brittiske konsuln R G Monypenny skrev ett brev till Storbritanniens representant i Vatikanen George Ogilvie-Forbes. Han rapporterade om situationen i Mosul efter Simelemassakern och tillade:

”Jag är vidare informerad om att den kaldeiske patriarken Emanuel och den jakobitiske biskopen Athanasius (Tuma Qassir, red a) har undertecknat ett telegram till Hans Majestät kung Faisal, där de tackar Hans Majestät och armén för att det nu råder lugn i landet. Jag förmodar att de var rädda för att vägra skriva under telegrammet, som hade lagts fram för dem av irakiska myndigheter”.

Att dessa kyrkoledare kände sig rädda efter det barbariska massmordet i Simele, var nog ingen överdrift från den brittiske konsulns sida. Det kunde också drabba deras församlingar. Men vi ska inte heller glömma att dessa två tillhörde konkurrerande systerkyrkor. Det innebär att den kaldeiske patriarken mycket väl kan ha varit tillfreds med att de ”rebelliska” nestorianska assyrierna hade fördrivits och deras kvinnor och barn mördats. Detsamma gäller den syrisk-ortodoxe biskopen Tuma Qassir, som sannolikt hade fått direktiv av patriark Afrem Barsom att visa lojalitet med den irakiska regimen. Patriarken själv var född och uppvuxen i Mosul men hade sitt residens i staden Homs i Syrien, som fortfarande var ett franskt mandat. Han hade nu börjat samarbeta med arabnationalisterna för att driva Frankrike ut ur Syrien.

När det gäller den etniska identiteten började patriark Barsom lyfta fram namnet araméer som ett alternativ till assyrier, eftersom namnet araméer inte hade någon politisk laddning i arabiska härskares ögon. Ingen rörelse eller organisation bland vårt folk hade någonsin krävt ett arameiskt territorium. Däremot hoppades biskop Barsom 1920 på ”ett fritt Assyrien efter en hundraårig dröm” i sin korrespondens från London och Paris.

Resultatet av detta ställningstagande är välkänt. Namnkonflikten bland vårt folk tilltog i styrka efter vår utvandring till västvärlden och vi lider än idag av patriark Barsoms agerande när våra barn hamnar i djupa diskussioner om vad han sade och inte sade om den ena eller andra benämningen. Situationen förvärrades efter att arabiska Baath-regimer senare utnyttjade beteckningen araméer för att så splittring bland det assyriska folket, i syfte att förgöra den assyriska nationella rörelsen. Olika regimer i Mellanöstern utnyttjar även idag anti-assyrier för att göra konflikten ännu djupare.

Assads resonemang att patriark Barsoms historiska kunskaper mognade först när han var 60 år håller inte. I sin bok skriver Assad i förordet att patriark Barsom var den mest bildade kyrkoledaren och författaren inom syrisk-ortodoxa kyrkan under de senaste 700 åren. Han sägs ha studerat historia och filosofi i tidig ålder i Zafaranklostret, Jerusalem och Paris. Assad skriver också följande om Afrem Barsoms engagemang som 21-årig munk i Zafaranklostret: ”År 1908, när syrianerna i Amed grundade föreningen Uppväckelse (Intibah, red a) blev munken Afrem Barsaum en aktiv medlem i föreningen och arbetade för att uppmuntra alla intresserade att förnya och publicera den gamla syriska kulturen. Han skrev nationalistiska sånger både på syriska och turkiska om denna förening”.

Att det var Naum Faiq och hans vänner som låg bakom grundandet av föreningen Intibah och att de gav ut en tidning med samma namn, det undviker Assad omsorgsfullt att nämna. Likaså undviker han att nämna att det handlade om assyrisk nationalism. Afrem Barsom brevväxlade också med sin gode vän Naum Faiq i tre decennier fram till dennes död 1930. Faiq bevakade fredskonferenserna på 1920-talet i sin tidning Bethnahrin, där vi hittar flera artiklar om eller brev av biskop Barsom, t ex brevet i april 1920 som omnämns här ovan, skrivet i hamnstaden Marseille när biskopen var på väg till Beirut.

Afrem Barsom var bildad och språkkunnig. Han gjorde tre stora rundresor i Mellanöstern, Europa och USA (1913, 1919, 1927) i sin jakt på gamla handskrifter, som han läste och katalogiserade. Han besökte alla stora bibliotek och museer i London, Paris, Berlin, Florens, Chicago m fl. Resultatet blev boken al-lu’lu al-manthur (1943) som Dolabani översatte från arabiska (1967). Den fick titeln Berule bdhire (spridda pärlor). Är det troligt att Afrem Barsom hade en så stark assyrisk nationalkänsla baserad på okunskap? Självklart var han inte okunnig om sin assyriska historia och sina rötter, men vi vet att han senare bytte fot och har inspirerat anti-assyriska revisionister som Assad.

När det gäller Assads påstående att även biskop Dolabani slutade använda benämningen assyrier när han insåg att den var felaktig, är det närmast ett hån mot Dolabanis eftermäle. Visserligen är det sant att Dolabani agerade politiskt korrekt efter att republiken Turkiet hade bildats och skyltade inte längre öppet med sin assyriska nationalism. Men ingen kan anklaga honom för att ha ändrat uppfattning om sina assyriska rötter, vilket flera personer som har levt i hans närhet kan intyga. Som en 35-årig munk vid Adanaskolan hade Dolabani skrivit brinnande patriotiska dikter. I en av dem knyter han an till Naum Faiqs berömda dikt där Faiqs högsta önskan är att begravas i sina fäders jord (Sende doğdum, sende ölmek isterim ey vatanim…).

Dolabanis skrev dikten Athliṭe (hjältar) som en hyllning till den mördade patriarken Mar Shemun Benyamin. Här följer den i min översättning till svenska:

Skriv på min gravsten

Detta är statyn rest till segerns och stolthetens ära

Må Assyrien glädjas och ungdomar överallt ropa

För att de i Khabur och Adur ska se

Att här ligger martyren i Assyriens famn


Att Mar Shemun, sanningens och fulländningens hjälte

Att hjältemodige Mar Shemun vilar här

Må hans ben framkalla vördnad och tårar

hos alla förbipasserande

För att de i Khabur och Adur ska se

Att här ligger martyren i Assyriens famn


Må mina ben vila i min gravplats

När vår moder Assyrien upplever sin räddning

Må de utsmycka runtomkring min grav

med fria och värdiga länder

med Assyriens trupper och med upplysta präster


Biskop Yeshu Samuels brev 1952 undertecknat Assyrian Orthodox Archdiocese


I ett brev den 4 maj 1920 till assyrierna i USA, som Naum Faiq publicerade i Bethnahrin, skriver Dolabani bland annat följande om det assyriska barnhemmet i Adana:

”Efter att ha beskådat denna frukt av nationens möda frambragt på kort tid, anser jag mig börja skicka denna glada nyhet till den assyriska nationens söner och berätta om min glädje och i hopp om att få dela med mig med dem. Staden Adana, som på Shalmanasar III:s tid darrade av skräck för de assyriska arméerna, har på senaste tid blivit en tillflyktsort för deras fattiga”.

Dolabani kunde uppenbarligen sin assyriska historia och berättar [i andra brev] om Adanas forna historia på 1000-talet f Kr som en assyrisk utpost. Han skriver i brevet ovan inte ens den inhemska benämningen suryoye om det assyriska folket utan använder othuroye (som vi även har kunnat läsa i Huyodos första nummer 1921). Som vi redan har påpekat är Dolabani inte heller främmande för ett arameiskt arv. Men här syftar han i första hand på det språkliga och litterära arvet. Fortsättningen på brevets innehåll är följande:

”Där [i Adana] samlas människor från alla håll och staden liknar mest det gamla Babel med tanke på språkens mångfald. Assyrierna känner där en djup frustration inför utsikten att detta tillstånd kommer att vara. De betraktar det nationella språket som nationens livsluft. Om det uppväxande släktet inte lär sig det, kan man ta farväl av det arameiska folket (i brevets assyriska original på kthobonoyo finns denna fras över huvud taget inte med. Vi vet inte om Dolabani skrev brevet även på arabiska eller om det är en översättning, red a). De kan inte acceptera att deras barn blir utan uppfostran och skolutbildning utan förblir flyktingar och främlingar, okunniga om sin nations språk. De vill ha en bättring. Det första de har gjort är att öppna en grundskola, där man lär ut [klassisk] syriska och turkiska.//…//kan jag nämna vad några personer sagt när de på söndagarna sett eleverna promenera omkring på Adanas gator. Några säger att detta folk har vaknat och andra att de är assyriska föräldralösa barn. De är assyrier [Athuriler]”

Dolabanis avsikt med brevet var att be om ekonomisk hjälp för att utöka antalet elever i barnhemmet och trygga dess fortlevnad. Han fortsätter:

”Många löften om hjälp har getts av biskop Afrem Barsom, dr A.K. Yusuf och de lokala [franska] myndigheterna. Men målet uppnås inte med löften//…//Vi behöver större resurser//…//Jag har riktat föreningarnas, sällskapens och alla assyriers blickar mot denna plikt och detta nya bygge, över vilket det assyriska namnet glänser, tills det blir fullständigt återupprättat i utlärning och undervisning”. Dessa citat är översatta från Berhnahrins arabiska sidor.

Citaten och dikten ovan motsäger det som Assad påstår om Dolabani, som aldrig senare i livet tagit avstånd från sin assyriska patriotism. Dolabani verkade under hela sitt liv för enighet mellan olika assyriska kyrkor – till skillnad från patriark Barsom som skapade splittring och använde bannlysningsvapnet lättvindigt. Förutom att han bannlyste Farid Nazha, hotade han även att bannlysa patriarkkollegan i Österns kyrka [numera Östern assyriska kyrka] för att han följde Nestorius. Om Afrem Barsom kan vi säga att han senare i livet ändrade åsikt och ideologi och motarbetade den assyriska nationella rörelsen på alla plan. Dolabani däremot blev ålagd av sina överordnade patriarker att sluta undervisa assyrisk nationalism åt sina elever, men förblev trogen sina gamla ideal. Läs mer i min artikel Dolabani förbjöds att lära ut assyrisk patriotism. Läs också min artikel Patriarken som bytte fot.

Ett unikt dokument som publiceras för första gången här i Hujådå; ett brev från Elias T Palakh till biskop Dolabani i april 1953, som undrar varför patriark Afrem Barsom har blivit en assyrierhatare, när han 1928 var stolt över sitt assyriska arv.


Assyrierna i USA visste att Dolabani var en sann assyrisk patriot. Därför skrev de till honom om det kaos som patriark Barsoms hatiska inställning till namnet Assyrian hade skapat i det assyriska kollektivet i USA. Elias T Palakhs brev till Dolabani, är på tre A4-sidor och skrivet på osmansk turkiska med assyriska bokstäver, så som Naum Faiqs generation brukade göra. Brevets källa är Eliyo Dere som låtit dela det med sig. Vi publicerar dock här endast sista sidan av brevet, som återger Afrem Barsoms dikt. Dikten är skriven på kthobonoyo. Transkriberat till latinska bokstäver står det så här på sidan tre:

“Bunlara ne cevab verelim?

1928 senesinde kasıd resuli sıfatıyla Amerika’yı ziyaret eden patrikimiz haflelerde içtima’larda yazdığı neşideyi umume söyler.

Bugün o isimden ikrahi bilmem nasıl ta’rif edeyim, neşideyi sureti Beth-Nahrin at ithayk mothan makamı üzerindedir.

Aḥe rḥime oromoye                   genso shbiḥo d othuroye

aḥeb shubḥe umthonoye           ʿafeq neṣḥone mothoye


ʿEhad l neṣḥonayn qadmoye   ʿehad l iqorayn nahroye

w dilan malke othuroye              wa l yulfonayn d beth-urhoye


ʿEhad l iqor suryoyutho            wa l gaborayn da mshamhwotho

d eshtamah baynoth emwotho    b malfonutho wa b rabyutho

’Af ederseniz, zatınızı rencide etmek fikriyle bu yazıları yazmıyorum, ancak bu hastalıklara şafi ilaçlarınızdan istifade etmek kasdıyla yazıyorum. Ma’ ıl ayle [ailece] ellerinizi öper ad’iya mabrürenizi iltimas eyleriz, barekhmor.

22 Nisan 1953


Mshamshono Elias T Palak”

Översättningen lyder:

“Hur ska vi bemöta dessa?

1928, när vår patriark besökte Amerika i egenskap av apostolisk utsände, läste han upp följande dikt på olika välkomstmottagningar och möten. Jag förstår inte varför han hatar det namnet [Assyrian] idag. Dikten sjungs till melodin av låten Beth-Nahrin at ithayk mothan:

Mina kära arameiska bröder, av den ädla assyriska rasen

Älska nationella landvinningar, omfamna fosterlandets ära


Minns våra forna ärofullheter, minns våra mesopotamiska respektfullheter

Minns våra assyriska kungar, och våra lärosäten i Urhoy


Minns den respekterade syriskheten, och våra berömda hjältar

Som i världen välkända blev, så som läromästare och storheter

Jag ber om ursäkt om jag besvärar er. Det är inte därför jag skriver. Min avsikt är att hitta ett botemedel mot denna sjuka situation. Hela familjen kysser er hand och ber om era värdefulla böner till vårt beskydd. Barekhmor!

Den 22 april 1953


Diakon Elias T Palakh”

Enligt författaren Abrohom Gabriel Sawme, hade Dolabani svarat på USA-assyriernas förfrågan och sagt att det enda adekvata namnet på engelska för både folket och kyrkan var Assyrian. Så säger Sawme i en intervju från 1994. Den går att se på Assyria TV.

Ps! Jag har inte angett alla källor i denna artikel. Utförlig beskrivning av hela ämnet med källhänvisning finns i min kommande bok Patriark Shakers arvtagare, i vilken patriark Afrems agerande beskrivs ingående ur olika aspekter – inte som Assad gör när han utelämnar det som inte passar hans politiska agenda.

Barzani förolämpar assyriska martyrer

Kategori: Historia

Nyligen högtidlighöll assyrierna 80-årsdagen av Simelemassakern, bland annat i staden Ankawa som ligger inom den kurdiska autonomin KRG i norra Irak. Presidenten i KRG Massoud Barzani skickade i samband med detta ett brev till assyrierna, men han betecknar indirekt de assyriska martyrerna som martyrer i ”den kurdistanska befrielsekampen”. Barzanis uttalande är därför ett inslag i en aggressiv kurdifieringskampanj mot assyrierna.

Kurdiska ledare med Barzani i spetsen kräver att Västvärlden erkänner Saddams mördande av kurder som folkmord. Men kurderna själva har mycket blod på sina händer eftersom flera kurdiska klaner deltog aktivt i mördandet av sina kristna grannar under folkmordet Seyfo och andra massakrer både före och efter. Kurdiska företrädare (från Turkiet) har förvisso bett om ursäkt. Senast var det Kurdiska riksförbundet i Tyskland när ett Seyfomonument restes i Belgien. Men assyriska organisationer kräver ett officiellt erkännande och en ursäkt av KRG:s president Barzani. Kurderna har inget eget land och KRG är därför det närmaste man kan komma en egen stat än så länge.

Barzani har aldrig tidigare uttalat sig om ämnet men den 7 augusti 2013 när assyrierna i Ankawa högtidlighöll 80-årsminnet av Simelemassakern, bröt Barzani tystnaden och skickade ett brev som även publicerades i KRG:s officiella hemsida. (En engelsk översättning finns att läsa på Facebook). Men i stället för att be om ursäkt för kurdernas deltagande i såväl Seyfo som Simele (massakern leddes av den kurdiske generalen Bakr Sidqi), strör Barzani mer salt i såren. Han skriver bland annat så här:

”Med anledning av den kaldeiska-syriska-assyriska martyrens dag, vill jag framföra min vördnad till dessa martyrers själar och alla martyrer i den kurdistanska befrielserörelsen. Jag vill också uttrycka mina hjärtliga kondoleanser till familjerna till offren för denna hemska, stora massaker som utfördes av den dåvarande irakiska regimen”.

Vad menar han egentligen när han gör en sådan koppling? Skulle assyriska martyrer i Simele ha varit en del av den kurdiska befrielsekampen? Han säger det inte rakt ut, men det går ju inte att tolka det på annat sätt. Genom ett sådant uttalande hånar Barzani hela den assyriska nationen, eftersom han fullföljer en kampanj för att kurdifiera den assyriska frågan. Den uppmärksamme läsaren frågar sig också varför Barzani använder vårt folks namn på ett sätt som mer påminner om religiösa namn av assyriska samfund (kaldeiska, syrisk-ortodoxa (suryani) och assyriska kyrkan). Svaret är att denna kombination är Barzanis egen produkt för att beteckna assyrierna som kristna kurder eller kristna ”kurdistanska” medborgare i KRG, som snart förväntas bli ett självständigt land.

På senare år har vi sett ett trydligt mönster bland kurdiska ledare och intellektuella som bedriver en aggressiv kurdifieringskampanj i syfte att skapa en falsk kurdisk historia. De gör det enkelt för sig genom att helt enkelt ersätta ordet ”Mesopotamien” med ”Kurdistan” och påstår därmed att ”Kurdistan är civilisationes vagga”. Så står det t ex på en skylt som visar vägen till assyriska fornlämningar i Khens som kung Sanharib lämnade efter sig på 700-talet f Kr. Kurdiska intellektuella skriver också artiklar med samma budskap. För några månader sedan spred en kurdisk student i Uppsala, Necati Kanat, en propagandistisk artikel av denna sort på Newsmill, där han bla säger:

”…civilisationen uppstod i Mesopotamien (Kurdistan). Därmed uppfanns också t.ex. matematik, aritmetik, skrivkonst, bevattningssystem, hjulet m.m. som ett led i denna civilisationens utveckling. Det började med små byar längs Eufrat och Tigris floderna i Kurdistan och övergick till städer, kulturer, kungadömen och riken”. 

Barzanis brev visar att inte ens våra assyrska martyrer får vara i fred för kurdisk historieförfalskning. Förolämpningen blir naturligtvis så mycket större när gärningsmännen bakom massakrer och folkmord av assyrierna ofta var kurder. Här är bara några exempel:

1843 och 1846 mördade de kurdiska klanledarna Bedr Khan och Nurullah tiotusentals assyrier i Hakkari och Turabdin. De var i maskopi med den turkiske sultanen och utförde jobbet. När de sedan reste sig mot centralmakten togs Bedr Khan till Istanbul och förvisades till Kreta, men  hans kusins söner Izaddin Sher och Masur Beg fortsatte mördandet av assyrier i Turabdin 1855, innan de avrättades av sultanen.

Sultan Abdulhamids Hamidiyetrupper, som 1894-96 mördade omkring 200.000 assyrier och armenier i städerna Omid, Urhoy mfl var också kurder.

20 år senare, 1915, deltog olika kurdiska klaner aktivt i folkmordet Seyfo och många klanledare blev dessutom rika godsägare efter att ha tagit assyrisk mark med våld. De tog också assyriska kvinnor och flickor som hustrur gratis. Annars kostade det mycket att ”köpa” sig en eller flera fruar, då hemgiften var hög. Summan berodde på hur vacker kvinnan var. Samma system gäller än idag på många håll bland kurderna. Några samvetsgranna ättlingar till dessa kurder har i modern tid velat återlämna den konfiskerade egendomen, men det är bara en god gest som befriar individen från samvetskval. I praktiken saknar den betydelse för assyrierna själva.

En av ledarna i den assyriska befrielsekampen vid första världskriget, patriark Mar Shemun Benyamen, mördades av den kurdiske ledaren Simko i mars 1918. Mordet skedde i ett svekfullt bakhåll just när Mar Shemun och hans följe hade satt sig på sina hästar för att rida hem. De hade förhandlat med Simko i hans eget hem, men han hade placerat prickskyttar på taket. Mordet blev ett dråpslag för den assyriska befrielsekampen, som nu Barzani vill beteckna som ”kurdistansk”. Dessutom har nu KRG börjat kalla gator efter Simko. Uppenbarligen betraktas han som en hjälte i Barzanis ögon.

Den general som anförde de irakiska trupperna i Simelemassakern 1933 var kurd och hette Bakr Sidki. Han hade dessförinnan varit officer i den turkisk-osmanska armén och deltog med största sannolikhet även i folkmordet Seyfo.

Allt detta känner Barzani väl till, men det bekymrar honom föga och en officiell ursäkt verkar inte finnas i hans kalender. Men sanningen kan inte förtigas, även om den kortsiktigt kan förvrängas. Kurdiska ledare och intellektuella behöver inte ta till så drastiska metoder som historieförfalskning för att bilda ett eget land eller egna autonomier. Deras antal och deras stöd från Västvärlden kan räcka gott och väl. Om vi assyrier till slut blir tvungna att leva som medborgare i en eventuell kurdisk stat, låt oss då känna oss stolta över vår identitet och leva i fred med vår omgivning. Alla människor vill ju leva i fred och harmoni. Ockupationsmakter har också skyldigheter gentemot de ockuperade nationerna.

Babylons hängande trädgårdar… i Nineve?

Kategori: Historia

De hängande trädgårdarna i Babylon räknades som ett av antikens sju underverk. Men arkeologerna har inte hittat något spår av dem i Babylon. Och hur såg dess sinnrika bevattningssystem ut? Frågan har länge förbryllat den akademiska världen. Men nu tror sig forskarna ha funnit svaret, tack vare kung Sanharibs egen beskrivning av hur han hade anlagt en magnifik terrassträdgård i Nineve. Sannolikt har antikens historiker förväxlat Sanharib med Nebukadnassar.

Grekerna kom till Babylon 200 år efter att det babyloniska riket hade fallit år 539 f Kr. Det är genom grekerna som världen har fått information om hängande trädgårdar i Babylon. Enligt legenden hade kung Nebukadnassar låtit anlägga en vacker terrassträdgård åt sin fru, för att hon inte skulle sakna sitt hemland uppe i bergen. Därefter har Babylons hängande trädgårdar varit omskrivna i världslitteraturen i mer än 2000 år. Man visste också att de hade en genialisk bevattningsteknik men ingen kände till dess hemlighet. 

Arkeologerna började gräva fram den forna staden Babylon för mer än hundra år sedan, men har aldrig hittat några spår av terrassodlingar eller hängande trädgårdar. Det anmärkningsvärda är att babylonierna själva inte skriver ett enda ord om hängande trädgårdar i de otaliga kilskrifttavlor som de lämnat efter sig.

För att ta reda på hur man bevattnade de hängande trädgårdarna i Babylon, åkte en grupp brittiska och amerikanska experter till Jordanien för att utföra enkla experiment i mindre skala. Det var vatteningenjören Jo Parker, arkeologen professor John Oleson som är specialist på antikens vattenteknologi och assyriologen dr Stephanie Dalley. De byggde en enkel terrass på en sluttning och konstruerade sina redskap utan att använda modern teknologi. De testade först att pumpa upp vatten med hjälp av en hävstång, så kallad shaduf, men insåg att det inte hade varit praktiskt. De hängande trädgårdarna behövde 300 000 liter (300 kubikmeter) vatten varje dag. Varje Shaduf kunde pumpa upp ca en kubikmeter vatten i timmen, vilket skulle ha krävt 300 timmar mankraft varje dag. Dessutom skulle det inte finnas plats för så många plantor med ett så stort antal shadufer i de hängande trädgårdarna. Forskarteamet var tvunget att leta vidare efter andra metoder.

Då bad man assyriologen Stephanie Dalley om hjälp med att läsa en kilskrifttavla ur den assyriske kungen Sanharibs krönikor, där han i text och bild beskriver hur han gick till väga när han anlade de hängande trädgårdarna i Nineve. Han berättar till och med vilka material han hade använt för att pumpa upp vattnet; brons, elamitiska palmer, rep och kedjor. Det som inte framgick var hur han hade byggt sina redskap. Teamet anlitade en metallurg som är expert på antikens metallbruk och började testa en gammal teknik med en skruv i ett stort rör. Den här tekniken att pumpa upp vatten tillskrivs vanligtvis den grekiske kemisten Arkimedes, som levde 450 år efter Sanharib, och kallas Arkimedes skruv. 

Sanharib var inte bara en framgångsrik kung som utvidgade det assyriska imperiet på 700-talet f Kr, efter sin far Sargon II. Han var också en av sin tids främsta ingenjörer. Han lät t ex anlägga bevattningssystem och vattenkanaler som försåg huvudstaden Nineve med färskt dricksvatten 50 km längre upp i ett område som kallas Khens eller Khansa, som idag är en stor turistattraktion. Tyvärr har de kurdiska myndigheterna i norra Irak inte brytt sig om att skydda eller bevara Khens, men det är inte ämnet för den här artikeln.

Expertgruppens experiment att gjuta en stor bronsskruv och kapsla in den i ett rör av virke, visade att det var med största sannolikhet denna metod som Sanharib använde för att bevattna sin terrassträdgård i Nineve. Hittills har arkeologer och historiker utgått från att Sanharibs hängande trädgårdar var en kopia av Babylons hängande trädgårdar. Men assyriologen Stephanie Dalley tror att Nineve var den egentliga platsen för Babylons hängande trädgårdar, eftersom grekiska historieskrivare måste ha förväxlat Sanharib med Nebukadnassar.

- Så länge ingen lyckas gräva fram terrassträdgårdar i Babylon kommer jag inte att rubbas i min uppfattning, säger hon i en dokumentär som brittiska BBC har gjort om hela experimentet. Den går att se på följande länk:

 Hur som helst måste de hängande trädgårdarna i Assyrien ha varit ett underverk som vittnar om människans seger över naturen, när man redan för 2700 år sedan kunde pumpa upp 300 ton vatten om dagen för att hålla de exotiska plantorna vid liv.

 Augin Kurt Haninke