auginhaninke.blogg.se

Assyrisk identitet, historia och politik

Till minne av min fars död för 60 år sedan

Kategori: Allmänt

En hyllning till min avlidne far Circis Haninke som sköts ihjäl på Kristi himmelsfärdsdag för 60 år sedan. Den här bilden på hans grav tog jag 2001. Några år senare plockade en byggjobbare isär gravstenarna av misstag. När de sattes samman har både det utsirade fundamentet och ena sidans gravsten ersatts med enkel kalksten. Den på bilden hade huggits ur Kafros kalksten och ingraverats av Reşit Mamiye och Asmar Rhawi. Reşit var brorson till min gammelfarmor Setto. I 50 år var den här graven den enda på denna gravgård i Mariakyrkan som hade gravsten och ornament. Man brukade inte resa gravsten på vanliga gravar, så vida det inte gällde en person som pappa. Idag har Enhilborna hittat på en konstig trend när det gäller gravstenar. På senare år har ett 10-tal pråliga gravstenar rests över tomma gravar. Trots att den döda ligger begravd utomlands eller på annat håll, reser anhöriga pampiga gravar på en tom jordplätt, utan att ens ett enkelt ben finns under. Två sådana gravar skymmer nu min pappas grav.
 

På Kristihimmelsfärdsdag för 60 år sedan, den 26 maj 1960, sköts min far Circis Haninke i hembyn Anhel i Turabdin. Han träffades av en gevärskula efter ett gräl mellan två bybor om boskap. Pappa träffades i magen och fördes till sjukhuset i Mardin där han skulle opereras under natten. Men en militärkupp satte stop för det när soldater körde iväg all sjukvårdspersonal från sjukhuset. Läkaren hade just gjort ett snitt i magen men avbröts. Han sydde slentrianmässigt ihop det med breda stygn utan att utföra själva operationen och tvingades lämna sin patient åt sitt öde. Pappa förblödde och avled, endast 27 år gammal. Han lämnade fru och fyra barn efter sig samt mor och farmor – tre svartklädda änkor i samma familj. 

Trots sin låga ålder hann han bli känd som en av Turabdins bästa astrologer som kunde läsa människors framtid med hög träffsäkerhet. Han var också en begåvad musiker. Spelade saz och andra instrument och hade en fin sångröst, även som diakon. Han var en social, vänlig och fredlig man som inte tog parti i byns politiska konstellationer. Därför var han omtyckt och uppskattad av sin omgivning. På ett sätt var han före sin tid, säger hans jämngamla vänner som än idag blir tårögda när hans minne kommer på tal. De är alla födda på 1930-talet och börjar lämna jordelivet en efter en.

Min äldsta syster Seide är den av oss fyra syskon som bäst minns pappa. Hon var åtta år när han dog. Hans saz-spelande och fina sångröst har etsat sig fast i djupaste lagret av hennes minne. Hon berättar att han en gång tog med henne till Midyat, bjuden på kusin Isa Affos bröllop. Bröllopsvärdarna insisterade på att han skulle spela på sin saz och sjunga danslåtar. Dansande ungdomar blev hänryckta. Samma kväll ombads pappa att även spela på Shabo Jares bröllop. Även där var hans medverkan mycket uppskattad, minns Seide.

Dessa minnen gjorde att Seide länge önskade att hennes barn en dag skulle föra traditionen med saz-spelande vidare. När hennes äldste son Josef Cacan var 9 år köpte hon en liten saz åt honom och uppmuntrade honom att bli musiker. När de kom till Sverige i mitten av 1980-talet fick Josef god hjälp av musikern och kompositören Joseph Malki och övergick sedan till Oud. Josef Cacan verkar också ha ärvt sin sociala kompetens och ödmjuka personlighet av morfar, men kanske inte så mycket röststämman. När min bror Gabriel och jag kommer på besök till Anhel och medverkar i söndagsmässan i samma kyrka där pappa verkade som diakon, påminns vi av hans forna vänner om att vi har ärvt hans vackra sångröst.  Gabriel spelar saz. Hans son George spelar också. Även Georges sjuårige son Gabriel visar intresse för saz. Han har en mini-saz som han leker med. Musicerandet går i arv i familjen, men inte astrologikunskaperna. De bleknar bort.

Enda passbild vi har på pappa. T h ett stycke ur hans bok där han kunde förutse människors framtid. Binära tal, ettor och nollor, står för olika planeter i solsystemet.
 

Nedan vill jag berätta om några fall där pappa hade läst människors framtid och som senare slog in med en sådan träffsäkerhet. Astrologi och esoterisk kunskap är en företeelse som naturvetenskapen länge betraktat som hokus pokus. Men assyrier och andra folkgrupper i Mellanöstern tar den på största allvar. Min pappa var inget medium med någon medfödd förmåga. Han hade lärt sig hur man använde gamla formler som gav honom insyn i en värld bortom den som kan uppfattas med våra sinnen. Han hade genom sin speciella bok tillgång till en avancerad kunskap som i stort är förlorad i västvärlden idag.

Jag har inte fått förmånen att få lära känna honom, för jag var några månader gammal när han dog. Men min familj och andra vittnar om ett stort antal fall där han träffade rätt.

På hösten 1956 gick pappa tillsammans med mamma Rihane och min syster Hazme, som var några månader gammal, till byn Gremira nedanför Izloberget. De skulle byta till sig vete för att bereda burgul innan pappa skulle inkallas i militärtjänsten. Det var en hel dagsfärd till fots med en åsna som bärhjälp. De blev gäster hos familjen Gawro och Farida. På kvällen bad Gawro pappa att läsa hans framtid. Pappa var lite för ärlig och sade att Gawro en dag skulle lämna sin hustru för en annan kvinna. En sådan sak är idag kanske vardagsmat men på den tiden var det ett oerhört stort brott inom det assyriska kollektivet. Gawro blev rasande så till den grad över denna ”anklagelse” att han hotade anmäla min far till myndigheterna för olovlig verksamhet. Det gjorde att pappa, mamma och lilla Hazme fick traska iväg till grannbyn Sedari uppe på Izloberget redan samma natt. Det var kolsvart och mycket besvärlig terräng men de kom i alla fall undan helskinnade, berättar mamma.

Vad hände sedan med Gawro? Precis som pappa hade förutspått lämnade han sin familj och tog en annan kvinna och bannlystes av kyrkan för resten av sitt liv. Bannlysning innebar total isolering från omgivningen. Folk brukade vända den bannlyste ryggen och vägrade befatta sig med honom. För tio år sedan skrev jag om min pappas esoteriska kompetens i artikeln När tanken påverkar den fysiska världen där fallet Gawro är omnämnt. När innehållet blev känt för Gawros barn och barnbarn i Sverige, ringde mig hans son Iskender Gabrielsson och berättade en uppgift som min mamma hade missat när hon hade berättat historien för mig. Pappa hade också förvarnat Gawro om två kritiska tillfällen i livet som han skulle vara uppmärksam på. Det ena skulle inträffa vid 35-årsåldern och det andra vid 50. Om han överlevde dessa faror skulle han komma att leva ett långt liv. Iskender säger att Gawro trampade på en mina på gränsen till Syrien när han var 35 år, men han hade kastat sig åt sidan och klarat sig helskinnad. När han var 50 år drabbades han av cancer och dog.

Pappa brukade ofta besöka våra släktingar i Kameshli, familjen Dawod Haddad. Rihane var nygift med Istayfo Shabeke, som också var släkting till oss, och ville att pappa skulle ”öppna boken” för henne, som det heter när man läser någons horoskop. Pappa undrade varför en ung brud som hon brydde sig om framtiden när hon hade ett helt liv framför sig. Men hon insisterade. Då fick hon veta att hon skulle komma att få fyra söner och fyra döttrar, men att en av sönerna skulle möta en mörk framtid på grund av något som har med staten att göra. Tiden gick och Rihane hade glömt det hela, tills en av sönerna dödades i kriget med Israel 1967 under sin militärtjänstgöring. Först då kom hon ihåg pappas ord och påminde sin make Istayfo.

Vintern 1959, pappas sista vinter i livet, försvann plötsligt Bashar hemifrån efter att ha irrat runt i snön. Bashar hade kommit till Anhel från Bsheriye (Beth Shiro) tillsammans med sin fru och fått tillfälligt husrum hos familjen Yoqen. Han hade någon form av psykisk störning: Därför var både frun och hans värdar oroliga för hans hälsa när de sökte upp min pappa hemma hos oss, berättar Gabriel som kommer ihåg historien väl. Shemun och Iskender Yoqen bad pappa att försöka lokalisera Bashar innan han riskerade frysa ihjäl någonstans. Hans fru grät hekla tiden. Pappa kollade i sin bok och lämnade därefter en detaljerad beskrivning av platsen där Bashara befann sig, som vore det en GPS navigator. Han talade om åt vilket håll, hur långt och när de skulle vända vid olika kännetecken längs vägen. De följde hans anvisningar och fann Bashar ihopkrupen i en mindre grotta. Några ligister, de anhöriga misstänkte  kurder från trakten, hade rånat honom på hans, jacka, bröllopsring och armbandsur. På den tiden var en klocka en sällsynt lyx i hela trakten.

En nära släkting till oss, som hamnade under ett tåg i Stockholm i början av 1990-talet, brukade också berätta att pappa hade läst hans framtida öde och sagt att han skulle dö genom järn. Det blev en våldsam död på en järnväg och ett tåg i full fart som mosade honom i bitar.

Min farmor Mecida brukade också säga att hennes son hade förutspått att hon skulle dö av metallföremål. På hösten 1978 behandlades hon för cancer i Istanbul. Hennes buk samlade mycket vätska som läkarna måste pumpa ut med metall instrument som likande skruvmejsel. Då sade hon till sin medföljande dotter (vi andra hade flyttat till Sverige): De här skruvmejslarna är det järn (metall) som din bror talade om. Kort därefter dog hon och begravdes i Istanbul.

En kurd från en avlägsen by, som min pappa inte visste något om, kom en dag hem till oss. Han bad pappa om hjälp. Hans fästmö hade plötsligt vänt honom ryggen och ville inte gifta sig med honom. Pappa räknade på hans och hans mammas namn, tog fram värdet och dividerade och lade i rätt kategori enligt bokens instruktioner. Därefter beskrev han mannens hus. Han sade att det vette mot söder. På gården fanns ett skjul. Uppe på taket till skjulet fanns en gammal stenvält. I ena hålet på sidan gömdes en amulett. Mannen skulle bränna den och ersätta den med den som pappa hade skrivit.

Mannen följde instruktionerna och hans fästmö återvände till honom. Han kände sig överlycklig och återvände till Anhel för att tacka min pappa med en bagge som gåva. Men i utkanten av Anhel, vid det muslimska kvarteret, fick han höra att den man som han sökte hade just blivit skjuten. Mannen vände tillbaka och lovade att aldrig mer sätta sin fot i denna by. 

Min äldsta syster Seide sitter vid pappas grav. Hon är den som har bäst minnen av honom bland syskonen. Hon var åtta år när han dog. Hon har mycket starka band till Anhel och tillbringar några månader i vårt gamla, restaurerade hus varje sommarhalvår tillsammans med sin make.
 

Den som spår andras framtid kan naturligtvis inte låta bli att kolla sitt eget framtida öde, vilket pappa gjorde. Eftersom hela kunskapen är starkt förknippad med stjärnhimlens rörelser och olika planeters position, brukar man säga att människan kan utsättas för dödliga risker vid speciella planetkonstellationer. Men det går att vara på sin vakt och undvika farorna, enligt folktron.

Min pappa berättade för sina närmaste, bara veckor innan han blev skjuten, att den närmaste tiden var mycket kritisk för honom. En del i familjen minns att han talade om metallföremål som skulle döda honom. Till mamma hade han sagt att hans död skulle ske med en gevärskula. Men han tröstade sig genast med att konstatera att det inte fanns några riktiga gevär i Anhel, berättar mamma. Det som fanns var mestadels hagelgevär för jaktändamål, tillade han. Han berättade också för mamma att han skulle leva ett långt liv, om han skulle överleva denna kritiska period.

Bara några dagar före sin död var han gäst i den yezidiska grannbyn Diwanke. Hans yezidiska vänner gratulerade honom för att ha fått sin andra son, mig, men han önskade att så inte hade skett. När de undrade varför svarade han: ”I vår familj kan det inte finnas tre manliga medlemmar samtidigt”. När pappa skulle hem vågade han inte gå ensam, utan fick eskort av ett par beväpnade yezidier ända fram till vår dörr. Men hans försiktighet hjälpte inte. Han sköts på Kristi himmelsfärdsdag den 26 maj 1960 och dog på sjukhuset i Mardin dagen därpå när en militärkupp gjorde att all vårdpersonal jagades iväg av soldater. Hans sår kunde inte få eftervård och han förblödde.

50 år senare, den 27 maj 2010, hölls en minnesceremoni av barnen till dåvarande turkiske premiärministern Adnan Menderes, som mindes att deras pappa hade hängts av militärjuntan. Själva hängningen ägde rum först i september året därpå, 1961, men kuppen som avsatte honom ägde rum samma dag som min far avled. När jag läste nyheten i turkiska webb-tidningar blev jag starkt tagen av min egen pappas tragiska öde, som bara fick leva i 27 år, trots att han som duktig astrolog visste på vilket sätt han skulle komma att dö – av en gevärskula.

 
Bilden togs i mitten på 1950-talet i Midyat när pappas kusin Musa hade tagit sin brud med sig från Mardin hem till byn. Pappa hade bjudit dem på middag. Övre f v: Ishak Tazza, Musa Henna Affo, Musas moster Rahel Tazza, Circic Haninke. Siitande f v: Iskender Tazza, Merame Tazza, Anjel Darawi (nygift med Musa) och Peyruza Tazza med sonen Gabro i famnen. Min bror Gabriel är gift med Musa och Angels dotter Naila.
 

Det fanns också andra duktiga astrologer i min hemby och övriga Turabdin. Alla hade samma verktyg, en bok där avancerade formler används på ett speciellt sätt för att berätta om människornas framtida öde. En av dem var Ceco Qucur (c-ljud med turkiskt uttal) i Anhel, vars barnbarn nu bor i Sverige. Hans bok finns kvar men det är tveksamt om barnbarnen behärskar tekniken att använda koderna i boken. Sannolikt är det samma bok som en av mina släktingar, munken Sawme, hade i sin ägo i början av 1900-talet. Han kunde förutsäga både flyget och bilen. Denna värdefulla bok hamnade sannolikt hos prästen Malke, far till Gawriye Gündüz, och därefter hos Ceco Qucur, har en insatt släkting berättat för mig.

Pappas bok försvann spårlöst efter hans död. Men nyligen fick jag tag på en mindre version av boken, ett litet inbundet häfte skrivet på assyriska och arabiska (garshuni) med hans egen vackra handstil. Jag kan läsa dess innehåll utan problem men saknar anvisningar om hur formlerna och koderna ska användas. Jag har dock upptäckt en intressant detalj i det här lilla häftet; binära tal, alltså ettor och nollor som hela vår datoriserade tillvaro bygger på, finns tydligt angivna som symboler för olika planeter i vårt solsystem. Nollorna anges som punkter, det arabiska tecknet för noll.

Våra gamla assyriska böcker döljer en rikedom som är värd att undersöka. Den bok från 1200-talet som Dan Brown nämner i sin bok Den förlorade symbolen (se min tidigare artikel i ämnet) skulle mycket väl kunna vara ett verk av vår världsberömde maferyono Yuhanon Bar Hebroyo (1226-1286), mest känd under namnet Barhebréus. Trots sitt namn hade han inget hebreiskt ursprung. Han föddes av assyriska föräldrar i en by utanför den anrika assyriska staden Malatya i dagens Turkiet. Han hade vid vuxen ålder fått djupa kunskaper i bland annat astronomi och astrologi. Legenden säger att han kunde förutse alla viktiga händelser i sitt eget liv, som när han skulle vigas till munk, biskop och maferyono. Detta genom att iaktta stjärnhimlens återkommande positioner. Det sägs att han förutsåg till och med sin egen död år 1286, då samma planetkonstellation skulle upprepas.

Min far köpte en gång en bok som sades vara ett verk av Bar Hebroyo och som innehöll avancerade matematiska och astronomiska formler. Den hade hittats inne i den gamla stadsmuren till Amid (Diyarbakir). Men den var skriven på arabiska som han inte behärskade så bra och koderna verkade för avancerade för honom. I hopp om att få anvisningar om hur man använde boken vände han sig till den muslimske shejken Latif i grannbyn Daline. Latif ville dock själv lägga beslag på en sådan dyrgrip så fort han förstod dess innehåll.  Pappa sade förstås nej, men lite senare började Latif mumla något över en cigarett som han rullade och överräckte åt pappa. Efter några bloss blev pappa hypnotiserad och lämnade ifrån sig sin ovärderliga bok frivilligt.

När hypnosen hade släppt, krävde han sin bok tillbaka, men shejken förnekade all kännedom om den. Pappa försökte komma åt sin bok vid ett återbesök i maskerad dräkt, men misslyckades. Han hade virat en stor schal runt huvudet så att bara ögonen syntes, men shejkens fru kände genast igen hans vackra ögon och han blev tvungen att ta av sig sin maskering. Några månader senare sköts han ihjäl. Boken lär fortfarande vara i familjen shejk Latifs ägo och hans barn tros använda den för någon form av svart magi.  

Farmor Rihane på ålderdomshemmet flankerad av min son Nemrud och min syster Hazme.
 

En annan intressant historia som har med pappas död att göra gäller läkaren i Mardin som hade opererat honom. Han gick länge med skuldkänslor för att han inte fick ge pappa den eftervård som behövdes för att rädda hans liv. Några år senare hamnade min syster Hazme hos samma läkare. Hon hade fallit från balkongen och fått hjärnhinneinflammation. Biltransporten till Mardin tog ungefär två timmar. Framme i Sawro (Savur) blev Hazme så dålig att farmor trodde att hon hade dött. Min bror Gabriel var i tioårsåldern och minns väl hur en gubbe från trakten, som sades vara expert på att avgöra om en människa är död, hade sagt att flickan var död. Farmor Mecida sade då till sin kusin Shemun Yoqen att de borde vända hemåt eftersom Hazme var död. Shemun var en klok och eftertänksam person. Han insisterade på att hon skulle till sjukhuset även om hon var död. Därefter satte han fingret bakom Hazmes öra och kände en svag puls. Han sade till föraren att skynda iväg till Mardin.

Väl framme på sjukhuset råkade läkaren gå förbi och igen min farmor. Han beordrade personalen att genast ta in flickan för vård. Senare berättade läkaren för farmor att han sannolikt hade kunnat rädda livet på hennes son om militären inte hade hindrat honom. Han lovade att göra allt i sin makt för att flickan skulle överleva. Hon gjorde det.

Idag är pappas alla fyra barn och deras familjer bosatta i samma område i Sverige på promenadavstånd från varandra. Under de stunder då mamma gladdes åt att ha sina små barnbarn omkring sig, brukade hon ibland säga; ”Tänk om din pappa hade fått uppleva det här. Han skulle bli överlycklig”. Vi är nu fler än tre män i familjen och har brutit det omen som pappa befarade.

Mamma ramlade i sitt hem för åtta år sedan och sitter sedan dess i rullstol förlamad och dement. Hon vårdas på ett ålderdomshem. Hennes make togs ifrån henne alltför tidigt och lämnade ett tungt ansvar på henne att ta hand om fyra små barn med svärmor och svärmors svärmor – tre svartklädda änkor utan en manlig hand att sköta det tunga jordbruksarbetet. Alla tre änkor hade förlorat sina män när dessa var omkring 27 år.

Nedan vill jag gärna berätta kort om dessa mäns öde. Jag håller också på med en detaljerad släktkrönika för att dokumentera familjen Haninkes dramatiska öden, inte minst de vedermödor som änkorna de efterlämnat har fått utstå i en hård patriarkalisk värld. Krönikan berättar också om ätten Haydokiye som Haninke är en del av och andra släkter som på något sätt hade en koppling till Haydokiye. Jag kommer även att lägga till ett avsnitt under rubriken "Pappas sista dag i livet och efterspelet till hans dödsskjutning". Så länge får ni bekanta er med följande personers öden:

Vid pappas grav sommaren 2019. Min bror Gabriel, hans fru Naila, vår syster Seide och jag.
 

Ceco (George) var min farfars far. Han var den ende sonen till Yuhanen (Hanen) kvar i livet efter att Tuma hade dött i tonåren. Ceco var gift med Setto Mamiye. År 1911, det år då röd snö hade fallit i Turabdin, dödades Ceco vid ett hedersrelaterat slagsmål. Han hade brottat ner sin motståndare på marken och låg ovanpå honom, när dennes mor plötsligt vred om hans genitalier, varpå mannen under honom tog fram sin dolk och skar av Cecos hals. Mördaren och två andra i familjen Pörö sattes i fängelse i Mardin. Vid folkmordet 1915 togs de upp på bergstoppen. Där halshöggs alla tre män för att de var kristna. Cecos mamma Meryem hade bett sin svärdotter Sitto att hennes kusin Shamun Challo inte skulle läggas till i listan över misstänkta och överlämnas till soldaterna. Sitto uppfyllde svärmors önskan. Därmed slapp Shamun en säker död.

40 år senare blev min pappa bästa vän med Shamun Challos sonson Malke. Dagen då pappa sköts hade Malke bjudit honom på middag. Men det slutade med en tragedi som Malke kände skuldkänslor för under resten av sitt liv.  Malke dog i Paris för ett par år sedan. Under hela sitt långa liv kände han skuldkänslor för att ha orsakat pappas död. Han grät varje gång minnet kom på tal. Det var egentligen Circis själv som insisterade på att låta middagen kallna för att se vad som skulle hända mellan de två bråkande personerna. Och så blev han måltavla för kulan som var avsedd för Malkes farbror Gawriye Challo.

När det gäller Cicos berättelse ...

Sonen Gawriye var 4 månader gammal när hans pappa hade dödats. Förutom dottern Seide och sonen Gawriye hade Setto förlorat alla sina barn i spädåldern. Setto såg till att sonen fick en trygg uppväxt genom att hon brukade jorden i 44 år som ensamstående änka. Hon såg till att Gawriye gifte sig med sin syssling Mecida, som hon hade ammat samtidigt med honom. Setto fick gå till fots till biskopen i Mardin tre gånger för att be om lov att genomföra äktenskapet. För detta ”brott” fick hon böta med både pengar och fasta extra.

Att amma barnen samma mjölk var inget problem i sig, för modersmjölken är bara näring, hade biskopen sagt. Problemet låg att kusiner och syssling inte fick gifta sig med varandra. Gränsen gick vid sju generationer. Detta med sju generationer är intressant, eftersom arvsanlagen avtar först efter sju generationer, enligt den moderna vetenskapen. I vårt gamla samhälle kopplades det till religionen för att det skulle respekteras. Numera gifter sig assyriska kusiner kors och tvärs.

Att Setto insisterade på att just Mecida skulle vara hennes svärdotter, berodde inte på kärlek, utan på att Mecidas arv från pappa inte skulle hamna utanför familjen. Jorden var mycket värdefull för Setto. Så fort någon i släkten ville sälja en åkermark, köpte hon den för att inga utomstående skulle få en fot i våra marker. Hon sålde sina bröllopsgåvor och köpte mark för pengarna. 

Elva bröders kvarvarande åkermark och egendom var riklig, men det fanns inga män i familjen att bruka jorden. Sitto levde ett långt liv. Ingen visste när hon var född, möjligen blev hon 100 år beräknat utifrån händelser som hon refererade till. Hon ansågs vara den äldsta personen i byn. Hon var aldrig hos läkare under hela sitt liv och tog aldrig en tablett. Hon sa alltid, "Läkarnas läkare är min Herre". Hon dog hösten 1978, en vecka efter att ha ramlat och brutit höften. Hennes närmaste familj var i utlandet eller i storstaden Istanbul. Dotterbarnen tog hand om hennes begravning.

Mecida var också enda barnet till sin far Marauge, son till Cecos farbror Behno. Även han blev mördad i unga år. Amina As’eke, en kurdisk (muslimsk) kvinna, krävde blodshämnd för att några assyriska ungdomar hade satt eld på hennes skjul några år före Seyfo. Det bodde endast tre muslimska familjer i Anhel vid tiden för folkmordet. Anhels assyriska företrädare hade drivit dessa i exil till den kurdiska grannbyn Daline. Där fick de stanna ett par år.

En av dessa tre muslimska familjer var assyrier som hade konverterat till islam innan släkten Kashakiye hade kommit till Anhel från en grannby som heter Kharabe Rash. Min farmors pappa Marauge anklagades för att vara den som hade bränt Amina As’kes skjul. Denna elaka kvinna låg för döden men vägrade dö innan hon skulle dricka ett vassrör blod av Marauge. Hennes söner sökte upp och mördade honom utanför byn. De tog med sig en slurk av hans blod, skar upp buken och fyllde den med stenar. Efter att ha fått sin vilja igenom avled Amina. Idag har hon en stor familj och deras unga killar jobbar som byvakter betalda av staten för att bekämpa sina kurdiska bröder i PKK.

Barn och barnbarn vid pappas grav sommaren 2019; mina söner Ninos, Nemrud och Aday tillsammans med faster Seide.
 

Vår familj bodde i ett trångt litet hus som hade rasat vid ett par tillfällen och återuppbyggts varje gång. Senaste gången var när Gawriye och Seide var små barn. Det var natten till den 15 januari, den dag då vår släkt hedrar jungfru Maria med att dela bröd till alla bybor i kyrkan. Det nybakade brödet låg i en hög i rummet under natten när en kvinna uppenbarade sig i Settos dröm och uppmanade henne att genast evakuera sina barn. Husets tak var på väg att rasa över dem, sade den vitklädda kvinnan. Setto gjorde så och strax därpå rasade huset.

1938 företog sig Gawriye att bygga ett nytt hus på en tomt nedanför huset. Men när han grävde sandjord i ett kalkbrott rasade gruvan över honom och hans anställde, som också hette Gawriye och som dog på platsen. En vecka senare dog min farfar Gawriye på väg hem från sjukhuset i Mardin. Läkarna kunde inte rädda hans liv. Höften hade krossats illa. En hästdroska körde honom med mamma Setto från Mardin. Han avled strax innan transporten var framme i Anhel. En stund tidigare hade han bett mamma Setto att någon skulle hämta lille sonen Circis för att Gawriye skulle ta farväl av honom. Men han hann inte fram innan pappa var död.

På väg hem till Anhel, passerade droskan Gawriyes fru Mecida som plockade fikon vid vår vingård utanför byn. Hon var höggravid och när yngsta dottern föddes kort därefter fick hon namnet Hezno, som betyder sorg. Gawriye lämnade Circis 5 år, Shune (Shmuni) 3 år och Hezno i mammas mage efter sig. Han begravdes i samma grav som sin far.

Det var i augusti när himlen är som varmast på året. Setto bad de turkiska soldaterna som var stationerade i Mor Quryakos-kyrkan att avfyra en salva med sina gevär som salut till hennes älskade son. Hon skulle betala för deras använda patroner. Men plötsligt dök ett svart moln ur ingenstans på himlen och ett åskoväder med skyfall följde. Då sade Setto till soldaterna; ”Ni behöver inte skjuta salut. Gud har skjutit salut med sina blixtar. Himlen gråter över min son”.

Min pappa Circis var äldst av syskonen. Han växte upp och giftes som 17-åring 1950 för att säkra familjens överlevnad och få in en hjälpreda i hushållet och jordbruket. Kärleken var något som följde av sig själv, menade man. Han gifte sig med Rihane Makko. Hennes pappa Barsawmo var systerson till Ceco Haninke. Gawriye hade någon halvtimme innan han avled uppmanat mamma att han ville se sin kusin Barsawmos dotter Rihane som sin svärdotter.  Hon var nog den som bäst skulle ta hand om de två änkorna, mamma och hans hustru. Så blev det. Circis fick tillbringa tio år med Rihane och de fick fyra barn innan han dödades. Jag är yngst. 

Detta var i korthet ödet för en familj vars enda manliga överhuvud dött i en olycka eller dödats i unga år och lämnat tre svartklädda änkor i samma trånga hus. Alla tre änkor; Setto, Mecida och Rihane fick kämpa hårt för att försörja familjen. De fick agera som både mor och far åt oss. Och vi har sällan känt oss faderlösa eftersom mamma var så flitig både i hemmet och i jordbruket. Tyvärr fick vi ofta uppleva obehagliga gräl mellan farmor och mamma. Farmor var en auktoritet i byn och hade klara åsikter om allting. Hon kunde reta sig på något trivialt och ett häftigt gräl blev resultatet. Som barn kände vi oss ledsna vid dessa tillfällen. Men överlag kände vi oss lyckliga i vår enkla tillvaro. I början av 1976 kom mamma och jag till Sverige där Gabriel redan bodde sedan några månader. Så småningom anslöt även systrarnas familjer. Och här bor vi än idag.

Mamma älskar Anhel och sina fäders jord över allt annat. Hon har lika stor relation till den jord hon brukade som farfarsmor Setto hade. Mammas högsta önskan är att få bli begravd intill sin älskade make i Anhel. Han ligger i samma grav som sin far och farfar. Den dagen kommer mamma och pappa att i döden förenas, eftersom livet inte har erbjudit dem en långvarig lycka tillsammans. Och för oss andra går livet vidare…

1909 Adana katliamına Alman görgü tanığı

Kategori: Allmänt

İsveçli Yazar: Carl Ramberg: “Peygamber'in oğulları – Türkiye’den görüntüler” adında kitabı,  “Kürtlere serbestlik tanındığı bir anda ...” bölümünden alıntı. (Carl Ramberg, Profetens söner – Bilder från Turkiet, Göteborg: Åhlen & Åkerlunds förlag 1912, ss. 196-201).
 

Peygamber'in oğulları

– Türkiye’den Görüntüler 

 

Giriş:

20. yüzyıl beraberinde iki yıkıcı dünya savaşı ve korkunç soykırımlar getirdi. Özellikle günümüz Türkiye'sinde Ermeniler ve Asuriler gibi Hristiyan yerli gruplar, 1915'te Seyfo soykırımı ile sonuçlanan katliamlara maruz bırakıldı. Elbette siyasi olarak sorumlu olan Sultan Abdülhamit (1895, 1909) ve daha sonra aşırı milliyetçi genç Türkler diye bilinen Ittihat ve Terakki idi. Ancak katliamları ve soykırımı gerçekleştirenler komşu dağlık alanlarında yaşayan Kürtlerdi. Bunlar son yüzyıllarda oraya hayvanlarıyla göçebe olarak göç etmişlerdi ve esas olarak hayvancılık yönetimi üzerinde yaşıyorlardı.

Kürtler, Hıristiyanların mülklerini ele geçirmek için onları yok etmekle büyük istifade fırsatını gördüler. Kürtler Müslüman idi ve imamları onlara "kafirleri" öldüren adamın 72 Huri ile cennete gideceğini söylediler – yani, hem bu hayatta hem de bir sonraki de fayda-fayda durumu içindeydiler. Bu nedenle Kürtler, bazı Kürt aşiret liderleri Turabdin'in belirli bölgelerindeki “kullarını” korumasına rağmen, bir halk olarak Hıristiyan komşularını öldürmekte katıldılar. Asuriler, günümüz Kürt yöneticilerinin Türkiye, Irak ve Suriye'deki Süryani komşularını sürekli olarak nasıl kullandıklarını ve onlara ihanet ettiklerini sürekli hatırlatıyor.

İlk büyük katliamlardan biri 1894-96 yıllarında  Ermeni ve Asurilere yönelik doğu ve güneydoğuda gerçekleştirmiş oldu. Kürtler katliama fiilen katıldılar. Sonra 1909 yılında Adana'da yeni bir katliam gerçekleştirildi. Bunun sebebi de Sultan Abdülhamit’in 1908 İttihatçıların inkılabından sonra tekrar iktidara gelmesi oldu. Bu arada Abdülhamit Ermenileri İttihatçılarla işbirliği ile suçladığı için öldürülmesine emir verdi. Adana’daki Asuri kesimi hiç bir şekilde bu iste suçu olmadığına dair,  yaklaşık 2.000 Asuri bu katliamda hayatını kaybetmiş.

Alman mühendisler, 1900'lü yılların başlarında Berlin ve Bağdat arasındaki demiryolunun inşası üzerinde çalışıyordu. Adana'nın şehir dışındaki yeni Alman mahallesinde yaşayan bu mühendislerden birinin karısı, İsveçli seyahat yazarı Carl Ramberg'e, Kürtlerin aç kurt gibi Ermenilere nasıl saldırdığını anlattı. Tabii Ermeni kurbanları arasında önemli sayıda Asur da vardı, ancak bu yazıda bahsedilmiyor. Muhtemelen ne Alman kadın ne de Carl Ramberg, Asurilerin Adana'daki varlığını bilmiyordu. Ramberg katliamı 1910'da Alman çiftle birlikte seyahat ettiğinde ve 1912'de "Kürtler Serbest Bırakıldığında" bölümünde “Peygamber'in Oğulları” kitabında dile getirdi.

Augin Kurt Haninke

---------------------------------------------

İşte Alman çiftinin hikayesi yazar'a şu kelimelerle anlatılmıştı:

 

Geminin arka güvertesine geçmiştik.

Arkadaşım, İsveç’ten gezginci, ben ve genç eşiyle olan bir Alman mühendisle birlikteyiz.

Therapia, Smyrna Körfezi'nden yeni ayrılmıştı. Küçük Asya'nın dağları, arkamızda yavaş yavaş denizde kayboluyordu.

Oturduk.

Gezilerimizle ilgili anıları, bir önceki günle karşılaştırıyorduk. Kılavuzcumuz Ali'nin Eşkiyalık Öyküleri’ne ve dağlardan inecek olan Kürtlerle ilgili kehanetlerine gelmişti konuşmamız.

"Kim bile bilir ki,  Ali'nin doğru söylemediğine dair" diye yanıtladı mühendis.  

“Bir demiryolu çalışanı olarak, bu alanlarda uzun bir süre bulundum ve burdaki insanların halet-i ruhiyyesini iyi okumayı öğrendim. Kanım, bir fırtına kopabilir.

Dün tramvayda, kendim, demirliyen İtalyan savaş gemileri ile ilgili, çok öfkeli konuşan, iki subayın arasında geçenleri dinlerken, söyledikleri ‘Bu tehditlerine karşı, bizde Hıristiyanları kesmekle, yanıt verelim,’ oldu.”

Genç kadının yüzü bulanarak kasvete büründü. "Bir daha, bu ülkeye asla dönmek istemiyorum," dedi. “Kürtlere serbestlik tanındığı bir anda ... ben, böyle bir katliama tanık oldum. Bundan bir yıl önce, Adana'daki büyük katliamdı. O günleri asla unutmayacağım."

Anlatmasını rica ettik.

Yapılan o korkunç sahnelerin büyük vahşetini anımsadı. Sultan Abdülhamid Han'ın Villa Allatini'nin[1] duvarları ardında, bir zarara uğramazdan önce idi.[2]

***

Adana'nın hemen dışında, Alman demiryolu mühendislerine ait bir koloni ve merkezi bulunuyordu. Anadolu’nun demiryolu ağını inşa ediyorlardı. Burda bir duvarla örülü küçük evlerde kalıyorlardı. Aileleriyle birlikteydiler – geneli evli ve çocuk sahibiydi bu yabancı yerde.

Bu sıra, erkeklerin çoğu, geçici olan evlerinden, uzak bir yerde çalışıyordu.

Bir gün, sabahın erken saatleriydi, Alman kolonisinde, alışılmadık bir şeylerin döndüğü fark edildi. Yerli hizmetçilerin bir bölümü, aniden, ortalıktan kayboluyor.

Geriye yaşlı bir Arap kalmış, o da çarşıdan geri dönüyordu. Yakında bir tehlikenin yolda olduğunu, garipçe ifadelerle anlatıyordu.

Kentte, tüm dükkanlar kapanmış, Ermeni Mahallesi’nde herkes evine kapanmış. İstanbul'da bir şeyler olduğu, söylendi. Ne oldu? bilinmiyordu.

Kente yakın, binlerce Kürt dağlardan inmiş, tetikte bekliyor, söylentisi dolaşıyor. Bunun ne anlama geldiği, biliniyormuş. Erişilmez uğrak yerlerinden bu şekilde, ayrılıp gelmişlerdi. Kent üzerine bir gökgürültüsü bulutu gibi, sanki asılı duruyorlardı.

Bunun da, ne zaman infilak edeceğini, kimse kestiremiyordu, o gün böyle bir baskın ruh haleti içinde geçildi.

Karanlık bastığında, yığınlarla Ermeni; erkek, kadın ve çocuklar, Alman Mahallesi’ne dayandı. Nasıl yapılmalı? İkircikliği içinde bocalanıldı önce.

Ya bir şeyler olsa, sakıncası üzerinde duruldu. Vahşi güruhun intikam alma hırsı, ya üzerlerine gelse... Sonunda, yarı dehşet düşünlere tutulmuş zavallı sığınmacılara, kapı açma kararı, alındı.

Gece boyunca, sokaklardan korkunç çığlıkları, yüksek sesli yalvarmaları, yakarmaları duyuldu.

Az bir aradan sonra, dış kapılara çılgınca vurmalar başlıyor. Dışarda, kimlerin olduğu sınanmaya çalışıldı.

"Allah için bize yardım edin!" diye yalvarıyorlardı.

Bunlar Hıristiyanlar’dı ... evinde, sokakta ve meydanlarda doğranıyordu.

Kapılar özenle açıldı ve avluya, korkunç görüntülü bir kalabalık döküldü. Aldıkları ölümcül darbelerden, yarı ölü düşmüş yaralı yaşlı adamlar, en korkunç yöntemlerle sakatlanmış erkekler, öldürülen çocukları kollarında taşıyan kadınlardı, bunlar.

Ağlayışlar ve yakarışlar, kısa bir süre içinde, tüm alanı doldurdu. Şikayet etmeye, düşünecek vakit, yoktu.

Aceleyle avlu ve konut evleri, büyük bir tek hastahaneye dönüştürüldü. İlk yardım kutuları geldi. Kadınlar kanamayı durdurmada ve ateşli insanların dudaklarını, suyla temizlemeye yardımcı oldu.

Çok uzun ve korkunç bir geceydi.

Vahşi yığınların, her an, bu kurbanların geçici olarak buldukları bu sığınağı, gelip aramaları bekleniyordu.

Nihayet sabahladı ve gün ışığı ile birlikte birkaç saat sakin geldi. Sokaklar ıssız ve kimsesizdi, öyle sessiz ki, çok sıkıcı görünüyordu.

Şimdi de acele ile, bir Alman bayrağı dalgalandırıldı.

Koloniden birkaç adam, üst otoriteyi temsil eden Paşa’ya gitti. Ona, yabancı bir ülkenin, konuklarının ihlal edilmesinin ciddi sonuçlarının olacağı hakkında, bilgi verdi.

Paşa yanıtında, yabancı konukları korumak için, elinden geleni yapacağını, ancak kaçıp sığınan Ermenilere, yardım etmeleri halinde, sorumluluk alamıyacağını, söyledi.

Paşaya yanıtta, her sığınmacı için, alan yeterli olduğu sürece, Alman renklerinin dalgalandığı alanda, hoş karşılanacağı ve [koloniden] uzakta kalan efendilere[3] de, evlerine geri gitmeleri için bir mesajın iletildiği, verildi.

Buna ek olarak da, Alman mühendis, bir kuşatma durumunda da, içeride bulunanların buna dayanacak kadar insan ve silaha sahip olduklarını, açıkça belirtti.

Ancak her şeyden önce, üst düzey yetkiliye, Alman Mahallesi'ne bir saldırı gerçekleşse, Paşa’nın bunu kellesiyle ödeyeceğini, anımsattı.

***

Öğleden önce sokaklar yine kalabalıklarla doluştu. Kana susamış Kürtler, gecenin karanlığında ele geçiremediklerini, yeniden aramaya geldiler.

Sokaklar yine canını kurtarmaya çalışan insanlarla doldu. Cinayet silahlarının tepelerinde sallandığını görüyor, yakalandıklarında da acımasızca vurulacakları bilincindeydiler.

Duvarlarla çevrili olan Alman bölgesine doğru, saldırganların önünden kaçan yoğun bir kitle, yine geldi. Kapıların açılması artık olanaksızdı. İçeride bulunan kadın ve çocuklar, dışardaki korkunç gürültüleri duyuyordu.

Çaresiz kalmış bir bölüm sığınmacı, duvardan tırmanmayı başardı. Bazıları da parçalanarak öbür tarafta ölü yığıldı. Diğer birileri ayaklarından çekilip katillerine geri sürüklendi.

İçeride ise, birinden diğerine koşup, olanaklı olan yardımı yaralıya ulaştırma, yönelindi.

“Ayaklarımız üzerinde, nasıl kalabildik, bilmiyorum?” diye devam etti genç hanım.

“Tehlike ve yoksulluğu düşünme, aklımızdan bile geçmiyordu.

Sanki uykumuzda yürüyorduk. Robot gibi, su ve bandaj getirdik, en kötü durumda olanları sardık, yiyecek dağıttık ve ağlayan o küçük çocukları da teselli etmeye çalıştık.

Sonunda ...

Kapının ardında, varolan gürültü sustu. Yaşamda kimse bırakılmamıştı.

Ancak vahşi Kürt güruh, ordan ayrılmamış. Posta alarak mahallenin çevresindeki yüksekliklere çıkarak dolaştı.

Zaman zaman duvara doğru atılan bir fişek fısıltısı gelir. Ve bize oralardan bağırıyorlardı: ‘Hıristiyan köpekler! Geceye kadar, bizi sadece bekleyin, sıra size de gelecek. Padişah, hiç birinizin yaşamaması gerektiğini, söyledi.’

Bundan, Paşa’nın kuruntuları, ancak yararlanmış olmalı. Tehditleri sözde kaldı, müdahale için de, hiçbir girişimleri olmamış.

Bu sefer de, uzun ve korkunç bir gece oldu. Uykuyu düşünme, olanaksızdı. Hiçbirimiz, iki gün, üstünü değiştirmemişti.”

Ertesi gün, Kürtler ortalıktan kayboldu.

Tam bu sıra, başımıza gelenlerden ve çektiklerimizden habersiz olan, koloninin erkek üyeleri eve döndü.

Demir yolu hattı üzerinde çalışırken, şurdan-burdan, kaygı veren insan kanı dökülmesi ile ilgili karamsar söylentileri duyunca, olanaklarının el verdiği kadarıyla, en kısa olan bir zamanda toparlanıyor, eve geri geliyorlar.

“İnanın, bir tür görüntü, bizi karşıladı” dedi mühendis.

“Adımlarımızı, kaygılı bir yürekle, bıraktığımız bizimkiler için, hızlandırdık. Eve ulaştığımızda, tümünü yarasız-beresiz bulduk. Buna karşın, tümünü çok gergin gördük. Kadınlar, bizi görür görmez, gözyaşlarıyla boğuluverdi. Bazıları da yorgunluktan, yarı ölüler gibi, yaralılar arasında yere düşüp duygusuzca yığıldı.”

***

“Normal yaşama, yeniden geri dönme, birkaç gün aldı. Yaşamda kalan sığınmacılardan da, çok sayıda düzenli ordu birlikleri kente gelmeyene kadar, ayrılma olmadı. Ermeniler yeniden, azda olsa, kendini güvende duymaya başladı.

Umut edelim ki ileride, yeniden böylesi bir olgu olmazsın. Güven duymak, yine zor.

Türk Asya'da, kendini, kendi alan bölgesinde sanır ve orda, gereğin üstünde de, istediğini yapıyor. Bu fanatik vahşi aşiretler de burda kalıyor. Yaşam söndürme arzusu, yanlarında çok kolay alev alıyor.

Burda, güçlü bir el egemen olmayana kadar, tam ve doğru bir düzen, bu ülkede olamıyacaktır.”

Alman arkadaşım, kendi halkının zırhlı yumruğunu, kastettiğini çok iyi anladım. Ve düşüncesine karşı, gelemezdim.

Sonuçta...

Kendisi, kalkındırmanın öncülerinden biri oluyor. Tehlikeli ve zorlu olan ıssız çöl yollarından geçirilen parlak çelik tel örgülerinin örülmesiyle, iç Asya'daki varlıklı alanları deniz yollarına ulaştırma, Doğu ve Batı arasında yakınlık ve yeni bir kültür inşası ile biribirine bağlıyorlar.

Genç karısı, kuşkusuz tehlike anında da görevini yerine getirdi. O aynı zamanda, aklı-selim egemen halk, Cerman soyunun değerli bir kızı değil mi idi?


[1] Olasılıkla sultanın kaldığı İstanbul’daki Yıldız Sarayı’na gönderme yapılıyor. [J. BŞ.]

[2] 31 Mart 1909 Olayı sırasında devrilmeden önceye gönderme yapıyor. [J. BŞ.]

[3] Saldırgan Kürt güruhlarına ima yapılıyor. [J. BŞ.]

---------------------------------

İsveççeden aktaran: Augin Kurt Haninke

Düzelti ve Notlama: Jan Beṯ-Şawoce

 

Ögonvittne om massakern i Adana 1909

Kategori: Allmänt

 
Tyskt ögönvittne berättade för Carl Ramberg om när kurderna släpptes lösa för att massakrera armenierna i Adana 1909. Boken gavs ut 1912. Ramberg hade hört berättelsen 1910 på en båt utanför Smyrna, dagens Izmir vid egeiska havet, av ett tyskt par på väg hem. Maken var en av de tyska ingenjörer som byggde järnvägen mellan Berlin och Bagdad.
 

Introduktion:

1900-talet förde med sig två förödande världskrig och förfärliga folkmord. I synnerhet i dagens Turkiet utsattes kristna ursprungsfolkgrupper som armenier och assyrier för upprepade massakrer som kulminerade i folkmordet Seyfo 1915. De kristnas antal reducerades därmed från ca 25 % till någon promille idag. De politiskt ansvariga var naturligtvis sultan Abdulhamit (1895 och 1909) och senare de ultranationalistiska ungturkarna Ittihat & Terakki. Men de som genomförde massakrerna och folkmordet var kurder som bodde grannar i omgivande bergsområden. Dessa hade under föregående århundraden vandrat dit som nomader med sin boskap och levde i huvudsak på boskapsskötsel.

Kurderna hade allt att vinna på att eliminera de kristna för att lägga beslag på deras egendom. Kurderna var muslimer och hade av sina imamer fått höra att den man som dödade ”de otrogna” skulle hamna i himmelriket med 72 oskulder – en win-win-situation både i detta liv och i nästa. Av denna anledning deltog kurderna som folkgrupp med glädje i dödandet, även om några kurdiska klanledare skyddade sina ”undersåtar” i vissa områden i Turabdin. Assyrierna minns dessa med vördnad, samtidigt som de ständigt påminns om hur dagens kurdiska makthavare utnyttjar och sviker sina assyriska grannar i Turkiet, Irak och Syrien kontinuerligt.

En av de tidiga massakrerna utfördes i Adana 1909. Anledningen var att sultan Abdulhamit hade återtagit makten 1909 i en militär kupp mott ungturkarna, som hade störtat honom i en kupp 1908. Sultanen anklagade armenierna för att ha varit i maskopi med ungturkarna och beordrade därför massakern i Adana 1909.

Tyska ingenjörer jobbade med att anlägga järnvägen mellan Berlin och Bagdad i början av 1900-talet. Hustrun till en av dessa ingenjörer som bodde i Adanas nya tyska kvarter utanför staden, berättade följande för den svenske reseskildraren Carl Ramberg om hur kurderna attackerade armenierna som hungriga vargar. Bland de armeniska offren (20 000 – 30 000) fanns även ett väsentligt antal assyrier (ca 2 000), men de omnämns inte här. Sannolikt kände varken den tyska kvinnan eller Carl Ramberg till assyriernas existens i Adana. Ramberg hörde talas om massakern år 1910 när han reste med det tyska paret och återgav det i sin bok Profetens söner 1912 i kapitlet ”När kurderna släpptes lösa”.

Augin Kurt Haninke

-----------------------------------

Här följer nu berättelsen, skriven på gammalsvenska:

 

Vi hade slagit oss ned på akterdäck. Min svenske reskamrat och jag, i sällskap med en tysk ingeniör och hans unga fru. ”Therapia” hade just styrt ut ur Smyrnabukten, och mindre Asiens berg sjönko småningom bakom oss i hafvet. Vi sutto och jämförde våra minnen från föregående dags ströftåg och kommo så äfven att tala om vägvisaren Alis röfvarhistorier och hans spådomar om kurderna, som skulle komma ned från bergen.

”Hvem vet, om inte Ali får rätt”, inföll ingeniören. ”Jag har varit länge i dessa trakter som järnvägsbyggare och har lärt mig afläsa folkstämningsbarometern här. Och min uppfattning är, att den bådar storm. Jag har själf igår på en spårvagn hört två officerare med mycken förbittring tala om de italienska krigsfartygen, som lågo ute på redden, Man borde besvara detta hot med en massaker på de kristna, menade de.”

Det kom ett drag af dysterhet öfver den unga fruns ansikte. ”Jag skulle helst aldrig mer vilja återvända till detta land,” yttrade hon. ”Jag har varit med om en sådan där massaker, då kurderna släpptes lösa. Det var det stora blodbadet i Adana för ett år sedan. De dagarne skall jag aldrig glömma.”

Vi bådo (bad) henne berätta, och så rullade hon upp ur sitt minne hemska scener från det sista stora våldsdåd, sultan Abdul Hamid hann begå, innan han oskadliggjordes bakom Villa Allatinis murar.

Strax utanför Adana hade den koloni tyska järnvägsingeniörer, som är sysselsatta med byggandet af de anatoliska banorna, sitt hufvudkvarter, en mängd små hus, omgifna af en mur. Där bodde de med sina hustrur och barn med sig ute i det främmande landet. Vid det nu berörda tillfället voro de flesta männen ute på arbete långt från sitt provisoriska hem. 

Tidigt på morgonen en dag märkte man i den tyska kolonin, att något ovanligt var på färde. En del af de infödda tjänarne försvunno plötsligt. En gammal arab, som stannade kvar, kom från basaren med dunkla antydningar om en hotande fara. Ute i staden voro alla bodar stängda, innevånarne i det armeniska kvarteret höllo sig bakom lyckta dörrar. Något hade inträffat i Stambul, hette det, men man visste ej hvad. Och så gick det rykten, att kurderna i tusental lågo lägrade uppe i bergen i stadens omedelbara närhet. 

Man kände till, hvad det betydde, när de på detta sätt kommo fram ur sina otillgängliga tillhåll. Det var som ett åskmoln hängt öfver staden. Ingen kunde vara säker på i hvilket ögonblick det skulle urladda sig. Den dagen förgick under tryckande stämning. Då det började mörkna, kommo armenier i stora flockar, män, kvinnor och barn, till det tyska kvarteret och bådo (bad) att bli insläppta. Man var tveksam, hur man skulle göra. Man riskerade, att om något inträffade, dra de vilda röfvarnes hämnd öfver sig själf. Men till slut beslöt man sig för att öppna för de stackars flyktingarne, som voro halft ihjälskrämda redan vid tanken på det, som förestod.

Under natten hördes hemska skrik och starkt larm utifrån gatorna. Om en stund bultade det vildt på portarna. Man försökte få reda på, hvilka som voro utanför. ”Hjälp för Guds skull,” bådo klagande stämmor. ”Det är kristna människor, som hålla på att slaktas i sina hem, på gator och torg.” Portarna öppnades försiktigt, och in på gården strömmade en skara, förskräckligt att skåda. Det var gubbar, halft döende af svåra sår, det var män, som blifvit på det gräsligaste sätt lemlästade, det var kvinnor, som buro (bar) sina mördade barn i sin famn. Jämmer och gråt fyllde snart hela området. Men man hade icke tid att tänka på att klaga. I hast gjordes gården och boningshusen till ett enda stort lasarett, samaritlådorna kommo fram, kvinnorna hjälptes åt att förbinda de blödande och att läska de feberhetas läppar med vatten. Det var en lång och hemsk natt. I hvarje ögonblick väntade man, att de vilda horderna skulle komma för att uppsöka sina offer i deras tillfälliga fristad.

Så blev det till sist morgon, och med dagsljuset kom några timmars lugn. Gatorna voro öde och tysta, så tysta att det verkade beklämmande. Nu skyndade man sig att hissa den tyska flaggan, och en af de hemmavarande männen begaf sig öfver till den pascha, som representerade den högsta myndigheten, och gjorde honom uppmärksam på de allvarliga följderna af att försöka kränka ett främmande lands undersåtar. Paschan svarade, att han skulle göra, hvad han kunde för att skydda främlingarne, men att han icke ville ta ansvaret, om dessa lämnade hjälp åt flyende armenier. Han fick till svar, att hvarje flykting skulle vara välkommen under de tyska färgernas hägn, så långt utrymmet räckte, och att man redan afsändt bud till de bortavarande ”effendis” att komma hem. Dessutom lät den tyske ingeniören påskina, att man hade folk och vapen nog att utstå en belägring, om det gällde. Men framför allt erinrade han den höge ämbetsmannen om, att det kunde gälla hans hufvud, om ett anfall mot det tyska kvarteret ägde rum.

Fram på förmiddagen började åter larmet på gatorna. De blodtörstiga kurderna hade kommit igen för att uppsöka det byte, som under nattens mörker kunde ha undgått dem. Gatorna fylldes på nytt af flyende människor, som i hvarje ögonblick sågo mordvapnen höjda öfver deras hufvuden och som utan förbarmande nedhöggos, så fort de upphunnits. Fram mot det inhägnade tyska området vällde strömmen med förföljarne efter sig. Att öppna portarne var nu ej längre möjligt, under ångest och bäfvan lyssnade de innevarande kvinnorna och barnen till det hemska tumultet utanför. I förtviflan lyckades en del flyktingar klättra öfver muren. Några föllo stympade och döende ned på andra sidan, andra fattades, innan de hunnit öfver, vid benen och drogos tillbaka till sina bödlar. Det blef att på nytt vandra från den ene sårade till den andre och bringa den hjälp, som var möjlig.

”Jag vet ej, hur vi kunde hålla oss upp,” fortsatte den berättande. ”Det gällde blott att icke tänka på faran och älendet. Vi gingo (gick) som i sömnen, mekaniskt bringande vatten och förbandsartiklar, förbindande dem, som voro värst däran, delande ut föda och tröstande de gråtande små barnen. Till slut blev det tyst med jämmerropen utanför porten. Det fanns inga offer mer i lifvet. Men de råa kurdhoparne försvunno icke. De svärmade rundt kring kvarteret, de fattade posto på höjderna ofvanför. Då och då kom en kula hvisslande mot muren. Och alltibland ropade de till oss: Ni kristna hundar, vänta blott till natten, så blir det er tur. Padischan har sagt, att ingen af er skall lefva. Föreställningarne hos paschan måtte emellertid ha gjort nytta. Det stannade vid hotelser, och intet försök gjordes att bryta sig in. Men det blef äfven nu en lång och fruktansvärd natt. På sömn var det ej att tänka. Ingen af oss hade på två dygn varit ur kläderna.”

Följande morgon hade kurderna försvunnit. Just då kommo koloniens manliga medlemmar hem utan aning om, hvad som där förut tilldragit sig. De hade blott ute på linien hört dunkla rykten om oro och blodsutgjutelser här och hvar och därför skyndat tillbaka, så fort det var dem möjligt.

”Ni må tro, det var en syn som mötte oss,” sade ingeniören. ”Hjärtängsliga för de våras skull, påskyndade vi våra steg. Vi kommo hem och funno dem alla oskadda. Men spänningen hade varit dem för stark. Så snart kvinnorna fått syn på oss, brusto de ut i häftig gråt. Några hade halfdöda af trötthet lagt sig på golfvet bland de sårade och föreföllo apatiska. Det tog flera dagar, innan lifvet någorlunda kommit in i sina gängor igen. Och vi blefvo ej af med de öfverlevande flyktingarne, förrän reguliära trupper i stor mängd ryckt in i staden, och armenierna åter kände sig något så när trygga. Man får väl hoppas, att något sådant icke vidare skall upprepas. Men säker därpå kan man ej vara. I Asien känner turken sig på egen mark och gör där mera som han vill. Där bo också dessa fanatiska vilda stammar, hos hvilka mordlusten lätt flammar upp. Det blir ingen riktig ordning i detta land, förrän en stark hand får lof att styra här.”

Jag förstod mycket väl, att min tyske vän tänkte på sitt eget folks pansrade näfve. Och jag kunde icke förtänka honom det. Själf var han ju en af utvecklingens pioniärer, som under faror och strapatser genom öknar och obygder lade ut de blanka stålsträngar, längs hvilka en ny kultur skulle blomstra upp i Asien till utfartsvägarne vid hafvet och knyta österland och västerland närmare samman. Hans unga maka, som utan tvekan gjort sin plikt i farans stund, var hon icke också en värdig dotter af den germanska stam, som har ett härskarfolks rätta hug?

 

 
 
 
 
 
 

Letter from Mar Benjamin Shemoun 1916

Kategori: Allmänt

Bethnahrin Magazine, Vol 1, No. 22-23, November 1916, p 7. By Naum Faiq.

 

"Letter from Honorable Patriarch Mar Benjamin Shemun, Patriarch of East Assyrians (Asuryoye madenhoye):

To our honored and beloved (spiritual) children, Assyrians (Othuroye) in America.

Be greeted and blessed through our Lord Christ.

We bring a happy news to you; We Assyrians are now prepared to go to war against the Kurds. Honorable Kingdom of Russia supplies us with weapons. We are 2,000 soldiers who are prepared to sacrifice under the leadership of my brother David and go to war against our enemies, who have destroyed our ancient churches and disgraced the graves of our blessed Fathers and destroyed our homes and our land. You are well aware of our nation's poverty and suffering.

Beloved children, we have no doubt that you are supporting us in this task for the resurrection and establishment of our nation and paying your debt to your brothers. We sincerely ask that you be generous with your money to help your brothers, just as our children here are generous in sacrificing their lives for the nation and the motherland. Our troops are in great need of food and clothing now that winter is approaching. Ever since the day our forces left to receive military training, they live on bread alone. They lack real food and we testify that they endure tough trials. We see how the Armenians in Europe and America are helping their brothers. Therefore, we must learn from this nation and help our brothers by a generous heart. Thus we ask you, our sons, not to ignore our wishes. Our Dweekhay Nafsho are ready. We are just waiting for General Khornozobov to come. Then we will follow him out to war.

The Lord's favor be with you all!

On September 5, 1916"

------------------------------------------------------------------

Naum Faiq's comment:

"His Eminence Mar Shemun is the patriarch among Assyrian heroes of our time (athlite Othuroye), when he, in his own high person, goes to war against the enemies of our nation. He is fighting an important battle in defense of the Assyrianism (Suryoyutho). Also His Eminence’s brother David leads the Assyrian force (Haylo Suryoyo) with care and success. Likewise, his Assyrian forces (Haylawothe Suryoye) sacrifice themselves for the homeland and the nation.

Thus, all Assyrians (Suryoye) must help this heroic fighter and assist his Assyrian brethren. May the Lord give them strength and assist them in this fierce battle. Thus, it is a solemn occasion that all Assyrians (Asuryoye), both East and West Assyrians, rise in unity and assist these devoted fighters. Perhaps God will pay attention to our love and unity and bring back what has been stolen from us by the enemies of our faith and our person. In this way, we will gain a good reputation in the world. And we can show the world that we are descendants of Athur, the famous hero. And for such a work, great (financial) help is needed. Therefore, let us rise and awaken from the sleep of ignorance, to gain a good reputation in Bethnahrin (Mesopotamia), which is our nation and the land of our fathers."

 

Ps! The letter and the commentary are written in classic Assyrian/Syriac kthobonoyo. Whether Naum Faiq has translated the letter from Sureth or the original of the patriarch was written in kthobonoyo, is not told by the editor.

In memory of malfono Issa Youssef

Kategori: Allmänt

Seide and Issa Yossef. I took the pic in 2004 at the wedding of their oldest son Gabi Youssef
 

My relative Issa Youssef in Södertälje, Sweden, became one of the Assyrian victims of the Corona virus on April 2, 2020. He was born 1943 in the Assyrian town of Qamishly, Syria. His family had moved from Enhil in Turabdin to the French protectorate in Syria to escape oppression and poverty in the wake of the Assyrian Genocide, known as Seyfo. His mother Hawo had survived Seyfo in Zaz and sought refuge in the village of Enhil together with her little daughter Basse. She married my relative Gawriye Youssef Danho and they got two other daughters, Sitte and Attiya, in addition to Issa.

At an early age, Issa lost his father and the family lived in poor conditions. Nevertheless, he succeeded in educating himself as a teacher of mathematics and became a well-known and respected person for his involvement in cultural activities in Qamishly. He also participated in printing books to develop Assyrian literature. He once told me of a memory from a time when he and his friends in the Assyrian printing press Matba'tho da'layme had printed a book by the bishop of Mardin Mor Yuhanon Dolabani. The bishop used to write by hand and leave the script to the print shop that used lead phrase at that time. Long afterwards Issa visited Turabdin and Mardin, as he often did. When introducing himself to Dolabani, the bishop's first reaction was: Nfal fawde sagiye bakthobo dil, which means; "there were many misspelling in my book".

Malfono Issa was a very happy person who enjoyed traveling and experiencing the world both when he was a young teacher in Qamishly and later when he ended up in a wheelchair in Sweden. He enjoyed every fun opportunity in his life, whether it was his well-seasoned, oven-baked fish with a glass of Araq or an excursion during his countless vacation trips. He was simply an Epicurean that many of us admired. We blurted out that he could not get out of the wheelchair after six months as the doctor had given us hope. But he started to train his torso to better handle life in a wheelchair.

His life in Sweden began in 1976 when he came to the refugee camp in Flen in the summer of that year, where my family lived for a few months. Soon we were placed in Vårby Gård, a suburb of Stockholm, while Issa remained in Flen. He bought an old VW Boogie and used to visit us or his niece Fahima Kaspo's family in Södertälje. I remember how cool it was for me to take a ride with the old Boogie that had a gear lever with ten gears. When I asked if the car really had ten gears, he responded in his usual humorous way and said: "Yes, of course". Then he explained that the ball itself on the gear lever belonged to a truck.

One day in the fall when he was on his way to Södertälje, he drove off the road after carbon monoxide had leaked into the cabin. Carbon monoxide is a gas that neither smells nor feels. He fell asleep and the car flipped in a field. His seat belt was not fastened. He was thrown out of the car and hit his spine. He arrived at the Karolinska Hospital 35 hours too late for the operation of a swollen vertebrae to succeed. The spinal cord was strangled for too long and he remained in a wheelchair for the rest of his life. He stayed in Karolinska for several months and I used to visit him daily after school. Often I massaged his legs. I also brought home-cooked food that my mom had sent. At that time, it was difficult to obtain raw materials for Assyrian dishes such as Kutle or make omelet with qaliyo.

A nurse named Elizabeth came into the room and massaged Issa's spine and legs. She asked: "What is ‘varsågod’ in Assyrian?". Issa replied, "take". When she was done, he said, "Thank you, Elizabeth!" She replied: "take" instead of "Lo medem" (You’re welcome). We laughed well.

The following year Issa married Seide Sharro from Qamishly. The couple was wed by Father Yousef Said in the Kaspos family's apartment in the Geneta district of Södertälje. We, the closest family, attended. Issa and Seide got two sons, Gabriel (Gabi) named after granddad Gawriye and Rabi. Rabi Youssef was a promising football talent before he quit and Gabi played ice hockey. Today both sons are married and have small children that Grandpa Issa loved over all.

Malfono Issa started a printing company to print wedding cards. He obtained a small printing press, which he placed at a room in his villa and named the business after his son Gabi. Gabi's Print shop became a concept among the Assyrians in Sweden when it comes to wedding cards and gift items.

Prior to that, he worked as a teacher, including at the Stockholm Teachers College, where in the early 1980s, Assyrian home-language teachers were trained. I applid to this, mostly for fun, while waiting to get into journalism studies at the university of Gothenburg. I conducted the entrance exam under the guidance of head teacher malfono Asmar Khoury and malfono Issa who taught methodology. Malfono Asmar, who was known for his beautiful writing, asked me to write a piece and said I had a nice writing. Malfono Issa who so often released his humor added; "He will probably forget what he can after completing this training." We laughed well. I got approved. Shortly after that the whole Assyrian branch was canceled.

Malfono Issa was a literate and modern person who did not believe in superstitions, mathematician as he was. I would like to share with you a memory of the subject of astrology and superstition; When I published two books in 2011, I visited associations and various events to launch them. One such event was a fundraising gala to the Mor Augin monastery in Turabdin. We sat at the same table and the conversation came in on one of my articles in the books that was about my deceased father's knowledge of astrology. My point with the article was that my dad had access to advanced codes that allowed him to read people's future. We Assyrians call it "to let open the BOOK for somebody".

Then Issa told an interesting story that linked to the subject. He said:

“I have never believed in divination or seers, but the following personal story was still remarkable: When I was a little boy, my father visited uncle Jejo dbe Qoujur during one of his visits to our home village Enhil and asked him to read about my future. Uncle Jejo checked in his book after calculating the numerical value of my name and my mother's name. (You calculate the total value and then divide to a certain level. The letters in Issa's name have the numerical value 70+10+60+1. That's how Assyrian astrologers work). When he was done he said to my father; 'Your son will meet a life threat (Qeso) at the age of 33. If he manages, he will live a long life’.  Long afterwards when I thought about my traffic accident, I remembered these words. I was 33 then."

His eventual 33 years lasted until 77, triggered by the Corona virus. At the end of March he felt a sore throat and was taken to hospital in Södertälje. Two days later he was dead in Covid-19. Rest in peace dear cousin!

Till minne av malfono Issa Youssef

Kategori: Allmänt

Seide och Issa Youssef. Jag tog bilden 2004 vid deras äldste son Gabi Youssefs bröllop.
 

Min släkting Issa Youssef i Södertälje blev den 2 april 2020 ett av Corona-virusets assyriska offer. Han föddes i Kamishli 1943. Hans familj hade flyttat från Enhil i Turabdin till franska protektoratet i Syrien för att undkomma förtryck och fattigdom i spåren efter folkmordet Seyfo. Hans mamma Hawo hade överlevt Seyfo i Zaz och sökte tryggheten i byn Enhil tillsammans med sin lilla dotter Basse. Hon gifte sig med min släkting Gawriye Youssef Danho och fick två andra döttrar, Sitte och Attiya, förutom Issa.

I tidig ålder förlorade Issa sin far och familjen levde under knappa förhållanden. Trots det lyckades han utbilda sig till lärare i matematik och blev en känd och respekterad person för sitt engagemang i kulturella aktiviteter. Han medverkade också i att trycka böcker för att utveckla assyrisk litteratur. Han berättade en gång för mig om ett minne från ett tillfälle när han och hans vänner i assyriska tryckeriet Matba’tho da’layme hade tryckt en bok av biskopen av Mardin Mor Yuhanon Dolabani. Biskopen brukade skriva för hand och lämna manuset till tryckeriet som på den tiden använde bly sättning. Långt senare besökte Issa Turabdin och Mardin som han ofta brukade göra. När han presenterade sig för Dolabani, var biskopens första reaktion: Nfal fawde sagiye bakthobo dil, som betyder “det blev många stavfel i min bok”.

Malfono Issa var en levnadsglad person som tycke om att resa och uppleva världen både när han var ung lärare i Kamishli och senare när han hamnade i rullstol i Sverige. Han njöt av varje roligt tillfälle i livet, vare sig det var hans välkryddade, ugnsbakade fisk till ett glas Araq eller en utflykt under hans otaliga semesterresor. Han var helt enkelt en livsnjutare som många av oss beundrade. Vi deppade för att han inte kunde komma upp ur rullstolen efter ett halvår så som läkaren hade gett oss förhoppning om. Men han satte igång att träna sin överkropp för att bättre klara av tillvaron i rullstol.

Hans liv i Sverige började 1976 när han på sommaren kom till flyktingförläggningen i Flen där min familj bodde under några månader. Snart placerades vi i Vårby Gård, en förort till Stockholm, medan Issa blev kvar i Flen. Han köpte en gamma VW bubbla och brukade hälsa på oss eller på sin systerdotter Fahima Kaspos familj i Södertälje. Jag minns hur häftigt det var för mig att få åka med i den gamla Folkan som hade en växelspak med tio växlar. När jag frågade om bilen verkligen hade tio växlar, svarade han på sitt vanliga humoristiska sätt och sade: ”javisst”. Sedan sade han att själva kulan på växelspaken hörde till en lastbil.

En dag på hösten när han var på väg mot Södertälje körde han av vägen efter att koloxid hade läckt in i kupén. Koloxid är en gas som varken luktar eller känns. Han somnade och bilen voltade i en åker. Bilbältet var inte på. Han slungades ur bilen och skadade ryggraden. Han kom till Karolinska sjukhuset 35 timmar för sent för att operationen av en svullen ryggkota skulle lyckas. Ryggmärgen blev strypt för länge och han förblev sittande i rullstol resten av sitt liv. Han blev kvar på Karolinska flera månader och jag brukade besöka honom dagligen efter skolan. Ofta masserade jag hans ben. Jag tog också med mig hemlagad mat som min mamma hade skickat. På den tiden var det svårt att skaffa råvaror till assyriska maträtter som kutle eller göra omelett på qaliyo.

En sjuksköterska som hette Elisabet kom in i rummet och masserade Issas rygg och ben. Hon frågade: ”Vad heter varsågod på assyriska?”. Issa svarade: ”Med”. När hon var klar sade han: ”Tack så mycket, Elisabet!”. Hon svarade: ”Med” istället för ”Lo medem”. Vi skrattade gott.

Året därpå gifte sig Issa med Seide Sharro från Kamishli. Paret vigdes av fader Yousef Said i familjen Kaspos lägenhet i stadsdelen Geneta i Södertälje. Närvarande var vi den närmaste familjen. Issa och Seide fick två söner, Gabriel (Gabi) uppkallad efter pappa Gawriye och Rabi. Rabi Youssef var en lovande fotbollstalang innan han slutade och Gabi spelade ishockey. Idag är båda sönerna gifta och har små barn som farfar Issa älskade över allt annat.

Malfono Issa startade ett tryckeri för att fixa bröllopskort. Han skaffade en liten tryckpress som han placerade hemma i villan och kallade verksamheten efter sin son Gabi. Gabis tryckeri blev ett begrepp bland assyrierna i Sverige när det gäller bröllopskort och presentartiklar.

Dessförinnan jobbade han som lärare, bl a på Lärarhögskolan i Stockholm där man i början av 1980-talet utbildade assyriska hemspråkslärare. Jag sökte själv denna linje, mest för skojs skull, i väntan på att få komma in på journalisthögskolan. Jag utförde intagningsprovet under ledning av huvudläraren malfono Asmar Khoury och malfono Issa som undervisade metodik. Malfono Asmar, som var känd för sin vackra handstil, bad mig skriva ett stycke och tyckte att jag hade en fin handstil. Malfono Issa som så ofta släppte fram sin humor sade då; ”Han kommer nog att glömma det han kan efter att ha gått färdigt den här utbildningen.” Vi skrattade gott. Jag fick godkänt. Kort därefter lades denna hemspråkslärarlinje ned.

Malfono Issa var en beläst och modern person som inte trodde på vidskepelser, matematiker som han var. Jag vill gärna dela med mig ett minne om ämnet astrologi och vidskepelse; När jag 2011 gav ut två böcker besökte jag föreningar och olika evenemang för att lansera dem. Ett sådant evenemang var en insamlingsgala till förmån för klostret Mor Augin i Turabdin. Vi satt vid samma bord och samtalet kom in på en av mina artiklar i boken som handlade om min avlidna pappas kunskaper i astrologi. Min poäng med artikeln var att min pappa hade tillgång till avancerade koder som gjorde det möjligt för honom att läsa människors framtid. Hos oss assyrier kallas det ”att öppna BOKEN för någon”.

Då berättade Issa en intressant historia som knöt an till ämnet. Han sade:

”Jag har aldrig trott på spådomar eller siare, men följande personliga historia var ändå anmärkningsvärd: När jag var en liten pojke uppsökte min far farbror Djedjo dbe Qudjur vid ett av sina besök i vår hemby Enhil och bad honom att läsa av min framtid. Fabror Djedjo kollade i sin bok efter att ha räknat på mitt namns siffervärde och min mammas namn. (Man räknar fram det totala värdet och sedan dividerar till en viss nivå. Bokstäverna i Issas namn har siffervärdet 70+10+60+1. Det är så assyriska astrologer jobbar). När han var klar sade han till min pappa; ’din son kommer att drabbas av en livsfara (Qeso) när han är 33 år. Om han klarar sig kommer han att leva ett långt liv’. Långt efteråt när jag tänkte på min trafikolycka, kom jag ihåg dessa ord. Jag var 33 då.”

Hans eventuella 33 år blev till slut 77 och utlösande blev Corona-viruset. I slutet av mars kände han ont i halsen och togs in på sjukhus i Södertälje. Två dagar senare var han död i Covid-19. Vila i frid käre kusin!

Syria: Security Zone or a Sunni belt

Kategori: Allmänt

 

Will the envisioned safety zone in northern Syria be transformed into a Sunni belt? Political analysts believe that both the United States, Turkey, the EU and Syria's regime would be pleased that a few million Syrian refugees in Turkey, as well as jihadists in Idlib and captured IS terrorists, could be given refuge in newly built communities along the Syrian-Turkish border.

All the aforementioned parties appear to benefit from a possible Sunni Arab belt; Turkey gets rid of a future Kurdish threat to its territory. The Syrian government will regain sovereignty over Idlib. The US and Israel prevent Iran from forming a Shiite belt from Iran to Lebanon. The EU does not need to accept millions of new refugees and their own IS terrorists who carry European citizenship. The latter is at least what the EU countries hope for, but IS terrorists with, for example, Swedish passports will probably still try to get home to Sweden.

The Turkish offensive against the Kurdish controlled region of Syria has just begun. US dithering finally came to an end when President Trump last weekend made it clear that the US is pulling its hand away from its Kurdish "mercenaries", the YPG/SDF. Trump says that the Kurds of course have played a big role in helping the US and the coalition defeat IS. However, they have been well paid for their services with “huge amounts of money and equipment”. He also acknowledges, for the first time, that the United States has cooperated with the PKK. Previously, the US administration denied any ties between YPG and terror classified PKK. For that reason the US established the so-called Syrian Democratic Forces (SDF), which in reality is fully controlled by the Kurdish YPG. 

YPG, which is the PKK's Syrian branch, has seen itself as an ally of the United States and has dreamed big about Kurdish independence or self-government similar to that found in northern Iraq. The Western media as well as the Kurds themselves have presented themselves as the guarantors of democracy and diversity. But we as Assyrians have had a bitter experience with the Kurdish PKK regime in Gozarto in recent years. Targeted assassinations against Assyrian leaders, ethnic cleansing of homogeneous Assyrian areas, forced recruitment of Assyrian youth, confiscation of Assyrian property, bombings of Assyrian businesses and attempts to indoctrinate Assyrian schoolchildren have been commonplace. Free Assyrian media such as Assyria TV and Hujådå magazine have continuously highlighted these abuses, but the general image in the West is still that the Kurdish regime is an exemplary model for Syria.

On Wednesday, October 9, 2018 when the Turkish offensive began, Kurdish military posts became the primary target for Turkish artillery. But the YPG, which has throughout the years given a false image that all the peoples of the area support its rule, continues to use Assyrians and other Christians as a propaganda tool. In order to show that even Assyrians are the primary target of Turkish fire, YPG shelled rockets from Assyrian districts in Kameshly towards the city of Nsibin (Turkish Nusaybin) on the other side of the border. As a natural consequence, the Turkish defense responded by shelling at the places from which the rockets came. The Turkish bombs hit an Assyrian home near the church of Mor Giwargi, which belongs to the Assyrian church of the East in the Bsheriye district. The Fadi Habsuno family was hit by the bombs. Rudaw and other Kurdish media immediately spred images of the injured, claiming they were dead and speaking of "Christian martyrs of Turkish aggression". Fadi Hapsuno and his wife were taken to hospital where they were treated. Fadi's injuries are not said to be life-threatening, but his wife’s state is unsure, according to Assyria TV reporter Ahiqar Issa.

Obviously, the YPG feels pressed and uses all the means to get the world's attention to stop Turkey's offensive. The YPG is working diligently to bring the war into areas where civilians exist and has also called on the inhabitants for general mobilization by going to the border as human shields. However, the call has been a blow in the air, says Ahiqar Issa. The population does not buy the Kurdish regime for five cents and waits impatiently to be freed from its yoke. The Assyrians of Gozarto (al-Jazeera) Province are among these people, though they prefer no Turkish rule as a substitute. Many Assyrian organizations and activists have condemned the Turkish offensive, relying on the experience after the Assyrian genocide Seyfo. On the other hand, many feel relieved that the deadlock is now being broken, that a change may finally be underway. Most residents hope that the regime in Damascus will regain control, thus end the Kurdish regime's abuses that have turned out to the character of terrorism. Also against Kurds of a different view are suffering from this terror rule.

How the development on the ground will progress remains to be seen. However, as far as the security corridor is concerned, most political analysts agree that all major players (except Kurdish YPG/SDF) accept that it will turn to a new Sunni belt. The majority of refugees in Turkey are Sunni Arabs, as are jihadists and their families in Idlib. Already 40 years ago, President Hafez Assad tried to relocate population groups and gave land to Sunni Arabs to settle in the area east of the Euphrates on the pretext that the so-called Assad Lake would be built of Euphrates’s waters.

The IS terrorists, who are Sunni Muslims from different parts of the world, are also likely to be offered residence in the new Sunni belt, but those who have European citizenship will probably try to return to Europe. Whether Turkey, now blessed by President Trump to take care of the IS prisoners, will keep them in its grip, remains to be seen. President Erdogan may use them as continued extortion against the EU after the refugees in Turkey have resettled in Syria. Many of these refugees have been granted Turkish citizenship, which also paves the way for any Turkish claim to incorporate the new Sunni belt into Turkish territory in the future, analysts believe.

As to the IS, it is less known in the outside world that even thousands of Kurds joined the terrorist sect. In the attack on the Shigor Yezidis in August 2014, surviving Yezidis recognized many IS terrorists as their Kurdish neighbors. This fact has been silenced in Western media whereas the Kurds have been portrayed as the defenders of democracy and Middle Eastern feminists with female guerrillas.

It is true that the PKK has long had female guerrilla soldiers and presented itself as a revolutionary Marxist liberation movement for all ethnic groups in the area. But the experience of the PKK's government in Syria has proved the opposite. In reality, the PKK/YPG has shown a pure and cutting edge of opportunism and intolerance towards other people groups or dissidents. It has been YPG's motto for the exercise of power. And now this rule finally looks set to an end. Faithful to their habit, the YPG now tries to bring other innocent groups of people like the Assyrians into the fall. Let's harden and stay in our own country, says Assyrian enthusiasts like Ahiqar Issa, who urge Assyrians in the diaspora to spread the real picture as a counterweight to the disinformation spred by Kurdish media.

Syrien: säkerhetszon eller ett sunnibälte?

Kategori: Allmänt

 

Kommer den tilltänkta säkerhetszonen i norra Syrien att omvandlas till ett sunnibälte? Politiska bedömare tror att både USA, Turkiet, EU och Syriens regim vore tillfreds med att ett par miljoner syriska flyktingar i Turkiet, liksom jihadister i Idlib och fångna IS-terrorister skulle kunna få en fristad i nybyggda samhällen längs den syrisk-turkiska gränsen.

Alla nämnda parter verkar dra fördel av ett eventuellt sunniarabiskt bälte; Turkiet blir av med ett framtida kurdiskt hot mot dess territorium. Syrien återtar kontrollen över Idlib. USA och Israel förhindrar Iran från att bilda ett shiitiskt bälte från Iran till Libanon. EU slipper ta emot miljoner nya flyktingar och sina egna IS-terrorister som bär europeiska medborgarskap. Det senare är i alla fall vad EU-länderna hoppas på, men IS-terrorister med t ex svenska pass kommer nog ändå att försöka ta sig hem till Sverige.

Den turkiska offensiven mot det kurdkontrollerade området i Syrien har just börjat. USAs velande tog äntligen slut när president Trump i helgen gjorde klart att USA drar sin hand ifrån sina kurdiska ”legoknektar” inom YPG/SDF. Trump säger att kurderna visserligen har haft en stor roll i att hjälpa USA och koalitionen att besegra IS, men att de har fått bra betalt för sina tjänster i form av mycket pengar och utrustning. Han erkänner också för första gången att USA har samarbetat med PKK.

YPG, som är alltså PKKs syriska gren, har sett sig själva som en allierad till USA och drömt stort om kurdisk självständighet eller självstyre som liknar det som finns i norra Irak. Gentemot omvärlden har såväl västliga medier som kurderna själva framställt sig som garanter för demokrati och mångfald. Men vi som assyrier har en bitter erfarenhet av det kurdiska PKK-styret i Gozarto under de senaste åren. Riktade mord mot assyriska ledare, etnisk rensning av homogent assyriska områden, tvångsrekrytering av assyriska ungdomar, konfiskering av assyrisk egendom, bombningar av assyriska rörelser och försök till indoktrinering av assyriska skolbarn har varit vardagsmat. Fria assyriska medier som Assyria TV och Hujådå har belyst dessa övergrepp kontinuerligt, men den allmänna bilden i Väst är fortfarande att det kurdiska styret är en föredömlig modell för Syrien.

Onsdagen den 9 oktober 2018 när den turkiska offensiven inleddes, blev kurdiska militära posteringar det primära målet för turkiskt artilleri. Men YPG, som under alla dessa år har gett en falsk bild av att alla folkgrupper i området stödjer dess styre, fortsätter att använda assyrier och andra kristna i sin propaganda. För att visa på att även assyrier är ett primärt mål för turkisk eld, sköt YPG raketer från assyriska stadsdelar i Kameshli mot staden Nsibin (turkiska Nusaybin) på andra sidan gränsen. Som en naturlig följd svarade turkiska försvaret med att skjuta mot de ställen varifrån raketerna kom. De turkiska bomberna träffade ett assyriskt hem i närheten av Mor Giwargis kyrkan som tillhör Österns assyriska kyrka i stadsdelen Bsheriye. Familjen Fadi Habsuno träffades. Rudaw och andra kurdiska medier kablade genast ut bilder på de skadade och talade om ”kristna martyrer för turkisk aggression”. Fadi Hapsuno och hans fru togs till sjukhus där de fick vård. Fadis skador sägs inte vara livshotande, men det är osäkert om hans fru klarar sig, enligt Assyria TVs rapportör Ahiqar Issa.

Uppenbarligen känner sig YPG trängt och använder alla medel för att få omvärldens uppmärksamhet att stoppa Turkiets offensiv. YPG försöker med flit dra in kriget till områden där civilbefolkning finns och har också uppmanat invånarna till allmän mobilisering genom att bege sig till gränsen som mänskliga sköldar. Uppmaningen har varit ett slag i luften, säger Ahiqar Issa. Befolkningen köper inte det kurdiska styret för fem öre och väntar otåligt på att befrias från dess ok. Assyrierna i Gozarto-provinsen är bland dessa människor, fast de inte föredrar något turkiskt styre som ersättning. Många assyriska organisationer och aktivister har fördömt den turkiska offensiven, visa av erfarenhet efter folkmordet Seyfo. Å andra sidan känner många en lättnad över att dödläget nu bryts, att en förändring äntligen kan vara på gång. De flesta invånare hoppas på att regimen i Damaskus återtar kontrollen och därmed gör slut på det kurdiska styrets övergrepp som har fått karaktären av terrorvälde, även gentemot kurder av annan uppfattning.

Hur utvecklingen på marken kommer att fortskrida återstår att se. Men när det gäller den omtalade säkerhetskorridoren är de flesta politiska bedömare överens om att alla viktiga aktörer (utom kurdiska YPG/SDF) är införstådda med att den kommer att vara ett nytt sunnibälte. Majoriteten av flyktingarna i Turkiet är sunniaraber, liksom jihadister och deras familjer i Idlib. Redan för 40 år sedan försökte president Hafez Assad omplacera befolkningsgrupper och gav mark åt araber att bosätta sig i området öster om Eufrat under förevändning att den s k Assad-sjön skulle anläggas av Eufrats vatten.

Även IS-terroristerna, som är sunnimuslimer från olika delar av världen, kommer sannolikt att erbjudas bosättning i det nya sunnibältet men de som har europeiska medborgarskap kommer nog att vilja återvända till Europa. Huruvida Turkiet, som nu har fått president Trumps välsignelse att ta hand om IS-fångarna, kommer att hålla dem kvar i sitt grepp återstår att se. President Erdogan kan komma att använda dem som fortsatt utpressning gentemot EU efter att flyktingarna i Turkiet återvänder till Syrien. Många av dessa flyktingar har fått turkiskt medborgarskap, vilket också bäddar för eventuella turkiska anspråk på anslutning av det nya sunnibältet till Turkiet längre fram i tiden, tror bedömare.

När det gäller IS är det mindre känt i omvärlden att även tusentals kurder anslöt sig till terrorsekten. I attacken mot yezidierna i Shigor i augusti 2014 kände överlevande yezidier igen många IS-terrorister som sina kurdiska grannar. Detta har förtigits i västliga medier när kurderna har framställts som demokratins försvarare och mellanösterns feminister med kvinnliga gerillasoldater.

Det är sant att PKK länge haft kvinnliga gerillasoldater och framställt sig som en revolutionär marxistisk befrielserörelse för alla folkgrupper i området. Men erfarenheten från PKKs styre i Syrien har kullkastat alla dessa teorier. I verkligheten har PKK/YPG visat en ren och skär opportunism och intolerans mot andra folkgrupper eller oliktänkande. Det har varit YPGs motto på maktutövning. Och nu ser detta styre äntligen ut att gå mot sitt slut. Sin vana trogen försöker det nu dra med sig andra oskyldiga folkgrupper som assyrierna i fallet. Låt oss härda ut och förbli i vårt eget land, säger assyriska eldsjälar som Ahiqar Issa, som uppmanar assyrier i diasporan att sprida den verkliga bilden som motvikt till den desinformation som sprids av kurdiska medier.

”Turkistan eller Kurdistan - ingen roll?"

Kategori: Allmänt

 

Den här artikeln är från februari 2009. Återpubliceras här eftersom domänen auf.nu, där den hade publicerats första gången, numera är nedlagd.

För ett par år sedan hade jag ett samtal med företrädaren för ADO Sverige om assyriernas plats i det framtida Irak och då fick jag höra att för honom kvittar det vilket folk vi ska samarbeta med eller acceptera som våra härskare: ”Turkistan eller Kurdistan, vad spelar det för roll?” undrade han. Men för mig spelar det stor roll eftersom det finns en avgörande skillnad. Kurderna gör anspråk inte bara på Assyrien utan även på dess historia.

Nyligen hade Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan ett häftigt gräl med Israels president Shimon Peres vid World Economic Forum i Davos under en debatt om Mellanöstern. Turkiet har de senaste veckorna kritiserat Israel hårt för invasionen av Gaza.

Enligt TT:s utsände talade Erdogan om barnen som dödats under kriget i Gaza och avbröts av Peres som undrade hur Erdogan skulle reagera om det regnade raketer över Istanbul. Erdogan krävde, men fick inte, förlängd repliktid. Medan han ilsket hotade med att aldrig mera komma till Davos, rafsade Erdogan därefter ihop sina papper och lämnade debatten.

Rapporterna om händelsen berättar att tusentals människor med turkiska och palestinska flaggor väntade på Recep Tayyip Erdogan när han landade på Atatürk-flygplatsen i Istanbul.

Erdogan hyllades som en hjälte som vågar stå upp för det palestinska broderfolket. Även Hamas hyllade sin turkiske vän med orden: ”Hamas hyllar Turkiets modige premiärminister som försvarade offren för det kriminella sionistiska kriget mot våra barn och kvinnor”, sade en talesman till AFP.      De anti-israeliska stämningarna har under de tre veckor som kriget i Gaza pågick varit häftigare och mer iögonfallande i Turkiet än i något arabland. Varför? Är det verkligen så att turkarna brinner för Palestina mer än andra muslimer i allmänhet och araber i synnerhet gör?

Nej, det är inte troligt. Israel och Turkiet har trots allt haft goda relationer under lång tid, vilket såväl president Shimon Peres som företrädare för den judiska lobbyn i USA påpekar särskilt tydligt efter grälet med Erdogan, i ett försök att tona ner det hela. 

Orsaken till den turkiska regeringens frustration gentemot Israel bör därför sökas någon annanstans än som ett försvar för det palestinska folket. Erdogans ilska torde vara ett tecken på att hans regering verkar stöta på patrull i sina försök att stoppa Israel och USA från att stödja bildandet av en kurdisk stat i Irak. Vi ska inte heller glömma att regeringen i Ankara dessutom har många interna svårigheter att övervinna och då kan det vara viktigt att rikta uppmärksamheten bort från inrikes problem. Men huvudorsaken borde ändå vara Irak.

Var kommer assyrierna in i bilden när det gäller en kurdisk statsbildning i norra Irak? För ett par år sedan skrev Maryam S Shimoun från Kanada ett inlägg i webbtidningen Zindamagazine.com om just detta ämne och förklarade på ett pedagogiskt sätt varför Masoud Barzani agerar som han gör när han försöker inkludera assyrierna i sin blivande kurdiska stat.

Artikelförfattaren var förstås inte glad över den kurdiske ledarens intentioner, men riktade udden av sin kritik mot sitt eget folks beredvillighet eller likgiltighet i frågan. Hon ställde dock sitt hopp till Turkiet som hon menade kommer att förhindra en utveckling mot bildandet av ett kurdiskt land i norra Irak.

Jag skrev också ett inlägg i debatten och ställde då den retoriska frågan om Israel håller på att bilda en allierad kurdisk stat i Mellanöstern.

Den stora frågan för oss assyrier är alltså om vi som folk ska låta oss inlemmas i en kurdisk statsbildning som ”kristna kurder” under våra kyrkonamn eller om vi ska försöka stå utanför kurdisk överhöghet genom en autonomi av någon form, kanske tillsammans med andra minoriteter i Irak som t ex yeziderna (på folkspråket kallade Chelkoye).

För ett par år sedan hade jag ett samtal med företrädaren för en assyrisk politisk organisation, ADO Sverige, om detta ämne och då fick jag höra att för honom kvittar det vilket folk vi ska samarbeta med eller tvingas acceptera som våra härskare: ”Turkistan eller Kurdistan, vad spelar det för roll?” undrade han.

Men för mig spelar det stor roll eftersom det föreligger en avgörande skillnad. Arabiska och turkiska makthavare som styr över forntida assyriska landområden, vill ha kontroll över medborgarna och territoriet som sådant. Men många kurdiska organisationer och partier som håller på att bilda en egen kurdisk stat vill dessutom ha vår assyriska historia och göra den till sin.

Det är stor skillnad när kurdiska intellektuella försöker förfalska historien genom att påstå att t ex kung Nemrud, drottning Helena av Adiabene (dagens Arbil) och andra forntida assyriska storheter i själva verket var kurder. Idag är det kanske skrattretande, men en lögn som upprepas tillräckligt många gånger kommer till slut att framstå som en sanning, säger ett ordspråk.

Vi behöver här av utrymmesskäl inte gå in på alla de aktiviteter som ledande kurdiska partier som Barzanis KDP bedriver för att locka, men också pressa, assyrierna i Irak att ställa sig på kurdisk sida när det nya Irak håller på att födas.

Vad vi ser är att trycket mot assyrierna i de senaste provinsvalen har varit lika hårt som vid tidigare val. Rapporterna från Nineve-slätten, dit många assyrier flydde från Mosul förra året, berättar att de flyktingar som inte röstar på den prokurdiska vallistan Ishtar 513 hotas med uteblivet bistånd. Hoten framförs via de assyrier som samarbetar med Barzani och den regionala kurdiska regeringen KRG. Deras främste företrädare är assyriern Sarkis Aghajan, som är finansminister i KRG.

Avsikten bakom fördrivningen av ett stort antal assyrier bort från den sunniarab-dominerade storstaden Mosul, är enligt de lokala assyriska företrädarna att kurderna vill inkorporera slätten med de tre autonoma kurdiska provinserna Arbil, Duhok och Sulaymania som gränsar till provinsen Ninawa (som den heter på arabiska). Där vajar redan idag den kurdiska flaggan med sin solskiva på både skolor och offentliga byggnader som också kontrolleras av kurdisk Peshmerga. Kurderna fick majoritet i många församlingar i Nineve-provinsen vid förra valet 2005, sedan sunniaraberna hade bojkottat det. Men så är inte fallet den här gången och valresultatet väntas medföra en annan representation i de lokala församlingarna, säger bedömare som news.yahoo.com talat med.

I skrivande stund har valresultatet inte blivit klart, det kan ta veckor. Men fruktan och hoten mot assyrierna har inte lagt sig, trots att en del har återvänt till sina hem i Mosul, som är Iraks andra stora stad efter Bagdad.

Hur assyriernas och andra minoriteters situation kommer att utveckla sig bör vi uppleva inom en snar framtid. Och hur stor roll Turkiet kommer att spela när det nya Irak bildas återstår att se. Av premiärminister Erdogans utfall i Davos att döma är det ett tecken på uppgivenhet vi ser hos de turkiska makthavarna i spelet om Irak.

Naum Faiq on Mar Shimon

Kategori: Allmänt

Mar Shimon Benyamen and the publisher Naum Faiq

You find the Swedish version at: http://hujada.com/article.php?ar=267&page=1

 

This is the lamentation of Naum Faiq on the assassination of Mar Shimon Benyamen the Patriarch of the Church of the East on March 16, 1918, by Kurdish warlord Simko Agha Shikaki. The Patriarch was a guest at Simko’s home when he was shot on his back. Naum Faiq, the editor of Bethnahrin, wrote this poem and read it himself in the church during the service organized on the soul of Mar Shimon in Yonkers city few days after the assassination:

 

Today a mighty worrier fell among the Assyrians

On the sadness of his fall the earth laments

With immeasurable tears in the eyes, and grief in the hearts

For the offspring of iniquity betrayed Mar Shimun the Catholicos.

 

What is this grievous news that has fallen upon our ears?

That the devils have assassinated our praised father in treachery

Is this a hallucination sent upon us?

Or is it a dream that troubles our eased mind?

 

Yes we read in the Newspapers that the Kurds assassinated Mar Shimun

Our eyes dimmed, our emotions moved and we were shocked greatly.

Woe to the oppressors that paid their neighbours back in evil.

Instead of tranquillity and in exchange of our goodwill, they faced us with the Sword.

 

The Shepherd was smitten the flock too was scattered

Our mind was paralysed due to this news full of tragedy.

The earth quaked and heavens quivered because of this account

Today the head of the church was assassinated by the sword of the damned.

 

A valiant man, a warrior and a good shepherd

Sacrificed his life for the sake of his flock with a rejoicing heart

Manifested himself as a hero in this war

It is an astonishing affair; he mocked death for the sake of his nation.

 

For his country he offered himself as a perfect sacrifice

He became an example for martyrdom and fashioned its form

For him lament all that are in heavens and earth

Because Mar Shimun was assassinated by the treachery and ill-will of the unfaithful.

 

Lament and cry O Assyrians for our leader has fallen

And in the darkness of Kurdishness our sun has set

Until when will these savages trudge on our sanctuaries?

And increase our pain and add more torment on our suffering.

 

O Assyrians shed tears for our crown has fallen

Our light dimmed our dawn dusked and our torch extinguished

By his assassination the wormwood was prepared and our aspiration turned bitter

Again our people are oppressed and our fence destroyed, pillaged and ruined.

 

Grief prevails over the world today due to the news of your death

Your memory shall never depart from among us

Sadness and grief surround us because of your separation

Forever your memory will be praised in our hearts

 

Because of your death Assyrianity is covered in mourning

Because to us, your Assassination is an incurable wound

If Kurdishness rejoices today over your death

Our lord is ready to revenge your blood in justice tomorrow.

 

Translated by: Nineb Lamassu

 

Turkish exemption warrant for 1000 €

Kategori: Allmänt

 

Turkey's parliament will soon adopt a new law meaning all citizens living abroad can buy themselves an exemption warrant from military service for only 1000 Euro. Tens of thousands of Assyrians and their children can benefit from this facilitation.

For decades, Assyrians and other immigrants from Turkey have been squirmed on the difficulties and the cost to get a free ticket for military service in their country of origin. But now a committee in the Turkish parliament decided that the cost should be lowered from 6000 to 1000 Euro. The proposal covers all Turkish citizens of conscription age in the Diaspora - even those over 39 years and who must currently pay a penalty. The Turkish Parliament's Committee on Planning and Budget approved the proposal, while the members of the Kurdish HDP and Republican CHP made thier reservation. As the ruling AK Party has a majority in the chamber, the bill will go through without difficulty, writes the Turkish website havadis.at, based in Austria.

This facilitating of the duty of military service in Diaspora is a result of AKP's election promise to the elections in July 2015, presented by Prime Minister Ahmet Davutoglu during a visit to Germany, where more than four million migrant workers of Turkish origin are living. In an attempt to fish up the Diaspora votes, the government promised to implement a series of populist proposals that facilitate the guest workers' legal relationship to their homeland. Another promise was, for example, that a person who has introduced a foreign vehicle in Turkey can run it for two years before the vehicle must leave the country. The current rule states that after six months you have to go out of the country boarder, before a new six-month period can start.

When it comes to the military service in Turkey it has been a dreaded feature in young Assyrian's lives since they were harassed, beaten and violated because they were non-Muslims and non-Turks. For this reason, parents tried to find different ways to minimize the damage to their children. They were registered, for example, a few years younger in order to become stronger men. Or they registered to a Turkish-sounding name of the boy, for example, Simon could be Yusuf on his ID-card. In the 1970s, the Assyrians in Turabdin started also to give their children pure Turkish names, such as Özcan, Zeki, Orhan, Ayhan, Umit and Özkan. As part of this adaptation even girls were given Turkish names like Nurcan, Aygül, Türkan, Ayten etc. The surnames were already Turkish after a law of 1934 with the purpose to assimilate all non-Turkish minorities in the new Republic. (Read more about it in my article in Swedish Därför bär vi turkiska efternamn). One of those who have written down their bitter experience from the Turkish military service, is the author Fehmi Bargello in his book Gabro – ”förrädaren” i den heliga tjänsten (Linköping, Sweden 2010). The title means Gabro - "the traitor" in the sacred service. The book has recently been translated into Turkish.

In the 1960s, many Assyrian men went to Germany as guest workers. After a few years their wives and children joined. During the Cyprus war in 1974, when Turkey occupied the northern part of the island, repressions of Assyrians in Turabdin intensified and a mass exodus began. Sweden became a primary direction. Even a huge number of Assyrian guest workers from Germany came to Sweden and applied for asylum. One of the strongest reasons was to avoid the dreaded military service in Turkey. In Sweden it's easy to get Swedish citizenship, which has enabled tens of thousands of young Assyrians to either make Swedish military service or completely neglect the Turkish military service. Anyone who has fulfilled his military service in Sweden can apply to the Turkish embassy and be freed from Turkish military service. Otherwise you have to pay dearly and serve a few weeks in Turkey. These rules have gradually been simplified from the Turkish side and now they are down to 1000 Euro, without requiring a shorter service. This opens up great opportunities for anyone who does not want to cut his ties with Turkey.

During the 2000s, a large number of Assyrians returned to build or restore their houses in Turabdin. These are living in Turabdin during the summer months. A small number have returned permanently, but the supposed great return has come down, due to the security situation and uncertainty about the future. The Assyrians would like to maintain strong ties to their ancenstral lands and has therefore welcomed the new land registry, but the difficulties were many. Large areas have been confiscated by the state forest authority or Kurdish neighbours (read more in my articles Turkey's Duplicitous Game With Assyrians and Report Turkish and Kurdish confiscation of Assyrian property).

Some critics interpret the new exemption warrant as a way to raise more money for the Turkish army. That may be so, but for tens of thousands of Assyrians and their children, it can also be an opportunity to establish greater ties to Turabdin and benefit their civic rights such as the right to dispose of your own property. Without a valid ID not even legally qualified owners can not claim their lands and properties. With the military service obstacle eliminated, it becomes easier to dispose the new ID number or to retrieve your terminated citizenship. The new law is likely to be adopted by the Parliament in the near future.

Turkisk frisedel för 1000 Euro

Kategori: Allmänt

      Ur webbtidningen havadis.at 
 
Turkiets parlament kommer snart att anta en ny lag som innebär att alla medborgare som bor i utlandet kan köpa sig en frisedel från turkisk militärtjänst för bara 1000 Euro. Tiotusentals assyrier och deras barn kan dra nytta av denna lättnad.

I flera årtionden har assyrier och andra invandrare med ursprung i Turkiet våndats över svårigheterna och kostnaderna för att få en frisedel från militärtjänstgöring i sitt ursprungsland. Men nu har ett utskott i det turkiska parlamentet beslutat att kostnaden ska sänkas från 6000 Euro till 1000. Förslaget omfattar alla medborgare i värnpliktsålder i utlandet – även de som är över 39 år och som idag måste betala en straffavgift. Det turkiska parlamentets utskott för planering och budget antog förslaget, medan ledamöterna ur kurdiska HDP och republikanska CHP reserverade sig. Eftersom det styrande AKP har egen majoritet i kammaren kommer lagförslaget att gå igenom utan svårigheter, skriver den turkiska webbtidningen havadis.at, baserad i Österrike.

Denna lättnad i militärtjänstgöringen är ett resultat av AKPs vallöfte inför parlamentsvalet i juli 2015, framfört av premiärminister Ahmet Davutoglu vid ett besök i Tyskland. Där bor mer än fyra miljoner gästarbetare med turkiskt ursprung. I ett försök att fiska utlandsröster lovade regeringen att vidta en rad populistiska förslag som underlättar gästarbetarnas juridiska relationer till sitt hemland. Ett annat löfte var t ex att den som har infört ett utländskt fordon i Turkiet kan köra det i två år innan fordonet måste lämna landets gräns. Nuvarande regel säger att efter sex månader måste man åka ut ur landet, innan en ny sexmånaders period kan börja. 

När det gäller militärtjänsten i Turkiet har den varit ett fruktat inslag i unga assyriers liv eftersom de trakasserades, misshandlades och kränktes för att de var icke-muslimer och icke-turkar. Av denna anledning försökte föräldrarna hitta på olika sätt att minimera skadan för sina barn. De skrevs t ex ett par år yngre i folkbokföringen för att hinna mogna till starkare karlar. Eller så registrerade man ett turkisktklingande namn på pojken, t ex en som döptes till Simon kunde heta Yusuf på pappret. På 1970-talet började också allt fler assyrier i Turabdin ge sina barn helturkiska namn som Özcan, Zeki, Orhan, Ayhan, Umit och Özkan. Som ett led i denna anpassning började även flickor ges turkiska namn som Nurcan, Aygül, Türkan, Ayten etc. Efternamnen var redan turkiska enligt en lag från 1934 vars syfte var att assimilera alla icke-turkiska minoriteter. (Läs mer om efternamnslagen i min artikel Därför bär vi turkiska efternamn). En av dem som har tecknat ner sina bittra erfarenheter från turkisk militärtjänst är författaren Fehmi Bargello i boken Gabro – ”förrädaren” i den heliga tjänsten (Linköping 2010). Boken har nyligen översatts till turkiska.

På 1960-talet sökte sig många assyriska män till Tyskland som gästarbetare. Efter några år anslöt sig deras fruar och barn. I samband med Cypernkriget 1974 då Turkiet ockuperade norra delen av ön, tilltog förtrycket mot assyrierna i Turabdin och en massutvandring satte igång. Sverige blev ett primärt mål. Hit kom även assyriska gästarbetare från Tyskland och sökte asyl. Ett av de starkaste skälen var just att slippa den fruktade militärtjänsten. I Sverige är det enkelt att få svenskt medborgarskap, vilket har gjort att tiotusentals unga assyrier antingen har gjort svensk militärtjänst eller helt struntat i att bry sig om turkisk militärtjänst. Den som har gjort lumpen i Sverige kan ansöka hos turkiska ambassaden och bli befriad från turkisk värnplikt (dock ej den som har en frikallelse), annars måste man betala dyrt och tjänstgöra några veckor i Turkiet. Dessa regler har successivt förenklats från turkisk sida och nu är man snart nere på tusen euro, utan krav på någon kortare tjänst. Det öppnar stora möjligheter för alla som inte vill klippa banden med Turkiet.

Under 2000-talet har ett stort antal assyrier återvänt för att bygga eller restaurera sina hus i Turabdin. Dessa bor i Turabdin under sommarhalvåret. Ett litet antal har återvänt permanent, men den förmodade stora återvandringen har kommit av sig på grund av säkerhetsläget och osäkerheten inför framtiden. Assyrierna vill gärna hålla starka band till sina fäders jord och har därför välkomnat det nya landregistret, men svårigheterna har varit många. Stora arealer har konfiskerats av statens skogsmyndighet eller av kurdiska grannar (läs mer i mina artiklar Turkiets dubbelspel gentemot assyrier och Rapport om turkisk och kurdisk konfiskation av assyrisk egendom).
 
En del kritiker tolkar sänkningen av ersättningen för frisedel som ett sätt att dra in pengar till den turkiska armén. Må så vara, men för tiotusentals assyrier och deras barn kan den också vara en möjlighet att knyta ännu större band till Turabdin och utnyttja sina medborgerliga rättigheter, t ex rätten att disponera över sin egendom. Utan en giltig ID-handling kan inte ens lagfarna ägare göra anspråk på sin mark. Med värnpliktshindret undanröjt, blir det lättare att förfoga över ID-nr eller återta uppsagt medborgarskap. Den nya lagen kommer sannolikt att antas av parlamentet inom en snar framtid.
 

PYD denies and threatens

Kategori: Allmänt

 

PYD and its Dawronoye-puppet Senharib Barsum deny any abuses against Assyrians.

 

Kurdish PYD, the daughter organization of PKK, denies any abuses against Assyrians and other Christians, such as confiscation and forced recruitment. Their representative claims that a law is under consideration, but it intends to protect the property of those citizens whom have fled the war. PYD's Dawronoye-puppets agree and claim that they are legitimate representatives of the Assyrians in Gozarto. It seems the Kurdish administration in Syria, after all, is taking a step backwards after the massive criticism on its abuses against Assyrians, Armenians and other ethnic groups. At the same time PYD is threatening the churches which have joined the critics, saying that they should not interfere in political issues.

Saturday, November 7, 2015 Shinko Dibo, an adviser to the PYD's leadership in Syria, made a statement in the Kurdish news agency ANF News (demokrathaber.net), in which he refutes the criticism that 16 Assyrian and Armenian representatives recently performed against confiscation, forced recruitment, Kurdish curricula and extra taxes. Dibo says about mentioned law, "Özel mülkiyetin korunması konusunda çıkacak olan bir yasanın önceliği the Suryani, Asuri ve Arap halkımızın özel mülklerini korumayı bir Gorev olarak görür".

It means: "The upcoming law prioritizes the protection of private property belonging to our Assyrian and Arab residents as its task," says Dibo and claims that the background to the bill to the local Kurdish Parliament, is due to protection of property of Assyrians and Arabs who had fled ISIS in the areas of Tel Tammer and Tel Hamis. He says that the inhabitants of these areas began to argue about certain properties when they had returned to their villages, after the Kurdish militia had driven back ISIS. Dibo contradicts thereby the press release from the Kurdish Parliament's press service on September 15, which said that the current law of 19 paragraphs had been adopted. This must be a sign of retreat by the Kurdish administration, when arguing that such a law has not been adopted yet.

Shinko Dibo denies any other abuses claimed by the Christians in Gozarto. At the same time he raises a warning finger toward the church representatives who signed the statement. He says that churches should not interfere in politics and he mentions precaution even mosques. It is elected politicians' task to maintain political issues and all communities are represented in the cantonal government, whom are responsible of the new laws, Dibo says in the Turkish version of his statement:

"Kiliselerin ISI, politics konularda Açıklama yapmak değildir. Ayni şey camiler için the geçerlidir. Yönetim konularında zaten halkların seçilmiş temsilcileri was onlar Karar verir. Kantonlarımızda kanunlar tüm halklardan temsilcilerin katılımı ile yapılıyor ". 

Shinko Dibo turns a blind eye to the fact that both the churches and political organizations criticized the Kurdish violations. His statement is as arrogant and misleading like in the case of the assasination of David Jendo. Even at that occasion YPG (the armed militia of PYD) backed when it was convinced, and when a storm of criticism raised against the murder. But they still insisted that it was a matter of dark forces behind, to sow division among different ethnic groups. Now the Kurdish representatives are attacking the issue by belittling the political and cultural organizations which signed the critical statement, while playing secular. When it suits Kurdish representatives go to clergymen to exploit them for political purposes. When the clergymen join critics, they get a warning.

Even the newspaper devrimcikaradeniz.com has come to same conclusion as mine and points out that it is distressing when the PYD-Kurds both deny assaults and threatening at the same time.

The truth is that the 16 organizations and churches which have signed the statement, widely distributed in various languages, are representative of both the Assyrians and Armenians in the area. The only Assyrian organization which attended the meeting but refused to sign, is the puppets of PYD, i.e Dawronoye, whom have several paper organizations. Their representative Senharib Barsum from Syriac Union Party repeated, at the same day, all that Shinko Dibo said. He also states that those in the statement purporting to be representatives of the Assyrians lie when they claim Kurdish abuses. His gols is to portray himself and his group a legitimate representative of all Assyrians in Gozarto. The Kurdish news agency ANHA has published Barsum’s statement titled "Bersûm: Süryanilerin Adı kullanılarak geliştirilen iddialar yalandır" and several Kurdish websites quoted it.

Kurdish PYD is very well aware that Dawronoye is a marginal group among the Assyrians. They have also been told this in various meetings with Assyrian representatives in Sweden and other EU countries. The question is how long this relationship will continue and how long Kurdish representatives will maintain their arrogant behaviour towards other ethnic groups in Gozarto.

PYD:s chauvinistiska övergrepp

Kategori: Allmänt

 Assyriska och andra kristna organisationer i Gozarto som har undertecknat ett uttalande mot kurdiska övergrepp. Dawronoye är dock inte är med, eftersom de är en del av PYD. Fotomontage.

Den självutnämnda kurdiska administrationen i Gozarto, under ledning av PKK:s dotterorganisation PYD, visar allt mer öppet sin chauvinistiska agenda gentemot andra etniska grupper. Konfiskering av utvandrarnas egendom, nya läroplaner i privata och statliga skolor, tvångsrekrytering av ungdomar till YPG-milisen och extra skatter, är några av de senaste övergreppen. Kurderna kopierar samma recept av intolerans som turknationalisterna och arabiska Baathpartier har gjort under 1900-talet.

Medan en stor del av världens makthavare lovsjunger den kurdiska YPG-milisens påstådda framgångar gentemot IS, bedriver PYD en chauvinistisk agenda av sällan skådat slag. Trots att PYD inte utgör mer än 10 % av kurdernas antal i Syrien, enligt dess ledare Saleh Muslims bror Mustafa Muslim till tr.sputniknews.com, våldför sig PYD på invånarna i Gozarto genom att utnyttja sitt samförstånd med Bashar-regimen. Assyrier, armenier och andra kristna grupper har fått nog av övergreppen och går nu ut i ett uttalande som tar avstånd från dessa övergrepp. Uttalandet är undertecknat av kyrkor, organisationer och politiska partier bland assyrier och armenier i Gozarto - utom av Dawronoye, som är en gren av PYD. Uttalandet har bland annat publicerats av assyriska människorättsorganisationen Assyrian Monitor för Human Rights och det stora mediebolaget alarabiya.net. Det har också fått stor spridning på sociala medier.

Undertecknarna anger följande fyra exempel på övergrepp från den kurdiska PYD-administrationens sida. Jag har inte översatt ordagrant, utan sammanfattat budskapet:

1.  Lagen om ”administrering” av egendomar till dem som flytt kriget, måste återkallas på grund av att den

a)      strider både mot mänskliga rättigheter och individens rätt till ägande

b)      framställer utvandrarna som landsförrädare

c)      den tilltänkta kommissionen som ska värdera egendomarna är inget annat än ett sätt att konfiskera                  andras egendom

d)      är ett alvarligt hot mot de kristnas demografi i Gozarto och ett sätt att konfiskera de kristnas            jordbruksareal som idag uppgår till 35 % av områdets marker. Den skrämmer iväg dem som vill återvända hem när det blir fred i landet

e)      Förbudet för de kristna att sälja sin egendom eller ge fullmakt åt sina anhöriga ökar risken för att de inte längre återvänder hem.

2.  Lagen om nya (kurdiska) tillstånd, avgifter och skatter är oacceptabel, eftersom befintliga tillstånd från den syriska staten måste gälla. Medborgarna får inte pådyvlas nya skatter som de inte klarar av.

3.  Lagen om tvångsrekrytering till militärtjänst utgör ett dubbelt tvång för medborgarna, som måste rekryteras av två olika militärmakter (den syriska och kurdiska).

4.  Inblandning i kyrkornas privata skolors angelägenheter är oacceptabel och ett hinder i våra barns utbildning.

Uttalandet är undertecknat av följande organisationer och samfund:

Syrisk-ortodoxa kyrkan, Kaldeiska kyrkan i Qameshly, Syrisk-katolska kyrkan, Assyriska demokratiska organisationen (ADO), Kristna civila samlingen, Centret för uthålliga kristna i Syrien, Armeniska ortodoxa kyrkan, Österns assyriska kyrka, Nationella evangeliska kyrkan, Fria arameiska partiet, Ungdomssamlingen moder Syrien, Armeniska biskopsstiftet i Jazira och Eufrat, Österns gamla assyriska kyrka, Syrisk-ortodoxa styrelsen för invånarfred, Styrelsen för assyriska bönder, Ungdomsorganisationen för nationellt samförstånd.

Mer om uttalandet och kurdiska övergrepp finns på Assyria TV, bl a här och här.

Bakgrund

För dig som inte känner till bakgrunden till nya kurdiska påbud i Gozarto, kan jag kort summera den. Den 15 september utfärdade det kurdiska självstyrets parlament en lag för att konfiskera all egendom som assyrier och andra utvandrare lämnar efter sig. Kurderna själva kallar det inte konfiskation, utan talar om att förvalta egendomen tills ägaren kommer tillbaka. Men det är ren lögn. Det handlar om samma metoder som turknationalisterna använde 1942 när de pålade de kristna extremt höga skatter, Varlık Vergisi, vilket ledde till att ekonomin i en handvändning övergick från kristna minoriteter till staten och dess muslimska hantlangare. Kurdiska PYD erkänner i lagtexten att de flesta drabbade är assyrier och säger sig vilja ”förvalta” både fast och lös egendom för den som har varit borta längre än ett år. Det gäller hus, lägenhet, fordon, affärsrörelse, fabrik, tomt- och åkermark. Alltså rubbet. En kommitté har tillsats för att värdera egendomarna, men har inte kommit igång ännu.

När det gäller PYD:s direktiv för skolorna är både statliga och privata skolor ålagda att undervisa kurdiska elever de nytryckta läromedlen på kurdiska, medan de assyriska och arabiska barnen måste läsa vissa ämnen på kurdiska, t ex samhällskunskap och kurdisk historia, samt huvuddragen i yezidism och kristendom vid sidan om islamkunskap. De får också läsa sitt hemspråk. Om direktivet lyckas är det en tidsfråga innan all undervisning måste ske på kurdiska. Sådana krav har riktats mot assyriska skolor i norra Irak också.

Den assyriske aktivisten Dr Nicholas al-Jeloo skrev nyligen en indignerad kommentar på sin FB-sida om det kurdiska tvånget:

While Chaldean prelates are busy trying to create a "nation" from lies, and divide our already weak ethnic group, the Kurds in Syria are forcing our children to learn Kurdish "history" in Kurdish. Who would have thought that this would be happening in the cradle of Assyrianism - Qamishli itself, the birthplace of the oldest surviving Assyrian political organization. They are making our children learn their history (what damn history?) on our own lands - just because we are now a minority! When I was in Syria in 2009 and 2010, I was taken aback by certain leaders of the Assyrian Democratic Organisation (ADO), who were lamenting the fact that, while Assyrians were allowed to teach Syriac in their private schools, the children of their Kurdish neighbours were not allowed to learn their own language. That's how much the ADO cared about freedom and democracy, and it even joined the Syrian Opposition in order to bring that about. Too bad, their lovey-dovey view of the world backfired on them, and now their own children are being forced to learn their neighbours' language against their will.  

Det betyder:

”Medan kaldeiska prelater är upptagna med att försöka skapa en "nation" av lögner och dela vår redan svaga folkgrupp, tvingar kurderna i Syrien våra barn att lära sig kurdisk "historia" på kurdiska. Vem skulle ha trott att detta skulle hända i assyrianismens vagga – självaste Qamishli, födelseplatsen för assyriernas äldsta politiska organisation. De ser till att våra barn lär sig deras historia (vilken förbaskad historia?) på vår egen mark - bara för att vi nu är en minoritet! När jag var i Syrien under 2009 och 2010, blev jag förbluffad av vissa ledare för Assyriska demokratiska organisationen (ADO), som beklagade det faktum att medan assyrierna fick undervisa assyriska i sina privata skolor, fick deras kurdiska grannars barn inte lära sig sitt eget språk. Så mycket brydde sig ADO om frihet och demokrati och anslöt sig därefter till den syriska oppositionen i syfte att åstadkomma detta. Synd, för deras romantiska bild av världen har slagit tillbaka på dem. Och nu tvingas deras egna barn lära sig sina grannars språk mot sin vilja.”

Mer om den nya kurdiska läroplanen finns på webbsidan raseef22 på arabiska eller på AINA på engelska. Det som Al-Jeloo syftar på när han kritiserar kaldeiska prelater är att patriark Sako och några biskopar nyligen har uppmuntrat bildandet av ett kaldeiskt förbund i Frankrike och skapat stora rubriker när de påstår att de katolska kaldéerna utgör en egen nation.

Det kurdiska projektet att skapa egna autonomier och så småningom en egen stat genomförs för fullt, medan olika assyriska företrädare går sina egna vägar och skapar mer splittring inom folkgruppen. Många assyriska bedömare är övertygade om att dessa går Barzanis och andra kurdiska makthavares ärenden för att försvaga assyrierna, eftersom kurdiska statsbildningar är tänkta att bildas på ockuperad assyrisk mark. När det gäller Syrien har PYD visat en oblyg ambition att agera som en kopia av Baath eller Ungturkarna i sitt chauvinistiska tillvägagångssätt. 

När tanken påverkar den fysiska världen

Kategori: Allmänt

 
En hyllning till min avlidne far, Circis Haninke, och hans förlorade kunskap i astrologi. T h ett stycke ur hans bok där han kunde förutse människors framtid. Binära tal, ettor och nollor, står för olika planeter i solsystemet. Artikeln är publicerad i min bok Obekväm sanning (2011) och är här uppdaterad.
 

Inspirationen till den här artikeln fick jag när jag läste den amerikanske författaren Dan Browns bok Den förlorade symbolen. Brown blev en av världens mest lästa författare med boken Da Vinci Koden. I Den förlorade symbolen söker han efter förlorad kunskap om universums hemligheter i de gamla kulturerna. Han vill visa att människans tankar kan stråla energi som påverkar saker och ting utanför kroppen och till och med förändra den fysiska världen. Denna studie går under namnet noetik, enligt Brown. När jag läste om denna teori kom jag osökt att tänka på den skadliga energi som utstrålar från det som vi kallar onda ögat, men också på de assyriska astrologer som kan sia om framtiden genom att använda urgammal kunskap. Min egen pappa var en duktig astrolog som både kunde läsa framtiden och skapa synvilla hos betraktaren, enligt flera trovärdiga vittnesmål.

Dan Brown försöker alltså visa på okända krafter i människans tankeförmåga som kan påverka den fysiska världen. Beroende på om man utstrålar positiv eller negativ energi i sina tankar kan till exempel materia, som håller på att förvandlas från flytande till fast form, bilda symmetriska eller kaotiska kristaller - allt beroende på tankens förmåga hos den som har riktat sin energi mot materian.

I gammal svensk folktro finns redan ett utryck som har sin grund i att använda tankens positiva kraft. Man brukar säga; jag ska skänka honom en tanke. När man i religiösa sammanhang använder många tankar för ett och samma ändamål, utgår man från samma resonemang, d v s att många skänkta tankar för en god sak kan verka som en samlad positiv energi. Vi talar alltså om energi som en produkt av tanken och inte bara om religiös tro. Många religioner både tror på denna form av energi och använder den i sina förböner, till exempel för att hjälpa medmänniskor i nöd. För ateister och naturvetare låter dock det hela som ockult mysticism.

Att uråldrig kunskap om skapelsen och universums hemligheter betraktas som ockult, kan tillskrivas först den kristna kyrkan och därefter naturvetenskapen. Den senare har i århundraden betraktat tillvaron endast ur dess materiella sida och förkastat allt som inte går att bevisa med fysikens lagar. Men nu verkar det som om ett uppvaknande i västvärlden håller på att ske, att döma av författare som Dan Brown som söker ge svar på frågan om antimateria (i boken Änglar och demoner) och tankens förmåga, med utgångspunkt i alla stora världsreligioner och historiens framstående tänkare som talar om en dold kraft hos människan.

Den amerikanske succéförfattaren Dan Brown

Brown menar att det finns ett universellt medvetande som vi definierar som Gud. Men gudomligheten är inneboende i människans egen hjärna och dess övernaturliga krafter kan frigöras genom träning, resonerar han genom sina karaktärer i Den förlorade symbolen. Och nu lär även vetenskapliga tester ha inletts om detta, skriver Brown till exempel i kapitel 15:

”Experiment vid anläggningar som Institutet för noetikstudier (IONS) i Kalifornien och Princeton Engineering Anomalies Research Lab (PEAR) hade kategoriskt bevisat att den mänskliga tanken, om den koncentrerades på rätt sätt, kunde påverka och förändra fysisk massa. Experimenten var inga trollkonster med skedar som böjdes, utan noga kontrollerade studier som alla gav samma förbluffande resultat: våra tankar samspelar faktiskt med den fysiska världen, vare sig vi är medvetna om det eller inte, och orsakar förändringar ända ner på subatomär nivå. Andens seger över materien”.

Onda ögat är något som de flesta av oss idag viftar bort som vidskepelse. Men om man väger alla förstahands vittnesmål om dess verkan kan de omöjligt avfärdas som nonsens. Jag kan till exempel berätta om en kurdisk man i min egen hemby Anhel i Turabdin som var fruktad för sitt onda öga. Han hette Sleiman-e Bero och byborna berättar att han mycket väl kunde döda såväl människor som djur när han fixerade blicken på någon och lät sin avundsjuka få fritt utlopp. Det mest troliga är att han då sände skadlig energi som påverkade mottagaren så negativt att mottagaren blev dödligt sjuk. 

Detta var för 50-60 år sedan och mannen är sedan länge död. Men folks rädsla för sådana som Sleiman-e Bero är fortfarande stor när man talar om onda ögat. Anhöriga till två offer berättar till exempel hur han, vid två olika tillfällen, fällde några avundsjuka kommentarer om männens klädsel och gångstil och båda föll i feber och dog ett par dagar senare. Den ene var Iskender Ego och den andre var Lahdo Abdalla. Båda var dessförinnan vid god hälsa. Lahdo var drygt 20 år gammal och Iskender var vid 30-årsåldern när de dog.

Några år tidigare hade Sleiman-e Bero också fällt en kommentar om min egen moster Nure[1], som var nygift med Iskender Egos bror Eliyo. Nure var bara 14-15 år gammal och var på väg hem från fältet med nyskördat vete på hästryggen, när hon passerade det muslimska kvarteret i Anhel. Sleiman-e Bero satt i skuggan till ett litet oansenligt hus, som tjänade som moské, och såg hur den unga flickan var tvungen att springa för att hinna i kapp hästen. Han tyckte synd om henne och befarade att hon skulle sätta hjärtat i halsgropen av all stress. Vårt eget assyriska uttryck för det är att levern kan ramla ner från bröstkorgen. På kvällen berättade Nure vad Sleiman-e Bero hade sagt. Iskender blev orolig och bad till Gud att det onda ögat skulle träffa hästen och inte den unga flickan Nure. På morgonen låg hästen livlös i stallet.

Vittnen som var med berättar också att Sleiman-e Bero en gång var en av gästerna i en begravningsceremoni i grannbyn Karshaf. Både han och de andra assyriska Anhelborna satt på det platta hustak där den dödes anhöriga tog emot allmänhetens kondoleanser. Plötsligt såg han en stor bock uppe på ett hustak mittemot som åt sitt foder. Det var ett husdjur som fodrades hemma för vinterslakt. Bocken såg pigg och frisk ut, men Sleiman-e Bero sade till sitt följe på assyriska så att de andra kurderna inte skulle förstå: Vad tycker ni, killar? Jag kan se till att ni äter av det där djurets kött snart. De bad de honom att visa prov på sin förmåga.

Då riktade han sin skarpa blick mot bocken och började mumla för sig om vilket storslaget djur det där var. Den kunde lika gärna vara en häst och inte en enkel bock, så fin som den var, sade han. Det gick bara någon minut och bocken ramlade ner framstupa från taket och ner på gården. Den fick slaktas med en gång.

Vid ett annat tillfälle slog Sleiman-e Bero vad med några andra män som hade samlats på en veranda, varifrån de kunde se en man plöja sin åker med två oxar. Sleiman-e Bero sade att han kunde fälla de båda oxarna. Därefter riktade han skarpt sin blick mot bondens oxar och stirrade en lång stund. Plötsligt föll den ena tjuren livlös till marken medan den andra krossade oket som höll hans nacke och flydde iväg. Den återfanns aldrig. Ägaren fick aldrig reda på orsaken. 

Nyligen berättade jag om dessa händelser och nämnde den här artikeln för en kvinnlig bekant. Hon tror inte på onda ögat, men kom plötsligt ihåg en egen erfarenhet och började berätta för mig:

– Jag var en ung flicka i 15-årsåldern och brukade ofta reta mig på en guldtand hos en kvinna i släkten. Jag tyckte att kvinnan var mycket vacker, men den där tanden såg hemsk ut i hennes mun, tyckte jag. En gång satt jag mittemot kvinnan, medan de vuxna kvinnorna pratade och drack sitt turkiska kaffe. Jag satt tyst och bara stirrade på guldtanden. Jag kunde inte slita min blick ifrån den. Så plötsligt och helt utan orsak lossnade guldskalet från tanden och hamnade i kvinnas handflata. När jag i efterhand berättade för min mamma trodde hon inte alls på ett eventuellt samband och sade att det måste ha varit slumpen. 

Det här är alltså sanna berättelser av personer som har varit vittnen. Det råder ingen tvekan om att personer som Sleiman-e Bero har en förmåga att skicka dödligt negativ energi genom sin blick. Om tanken besitter en förmåga att förändra den fysiska världen, är det bara naturligt att ögat blir dess fönster mot omvärlden. Och då handlar det om onda ögat när det handlar om skadlig energi.

En annan intressant företeelse som naturvetenskapen länge betraktat som hokus pokus är assyriernas och många andra folks tro på astrologin. Min egen pappa var en erkänt duktig astrolog som kunde sia om framtiden för många människor som hade bett honom läsa deras öde. Han var inget medium med någon medfödd förmåga. Han hade lärt sig hur man använde gamla formler som gav honom insyn i en värld bortom den som kan uppfattas med våra sinnen. Jag har inte fått förmånen att få lära känna honom, för han sköts ihjäl när jag var några månader gammal. Men av min mors och andras vittnesmål att döma, var det inte fråga om hokus pokus han ägnade sig åt. Han hade genom sin speciella bok tillgång till en avancerad kunskap som i stort är förlorad i västvärlden idag.

Min mamma berättar om flera fall av hans siande av framtiden som senare visade sig stämma. Han sade till exempel åt en man i byn Gremira som hette Gawro att han en dag skulle lämna sin hustru för en annan kvinna. En sådan sak är idag vardagsmat men på den tiden, i slutet av 1950-talet, var det ett oerhört stort brott inom det assyriska kollektivet. Gawro blev rasande så till den grad över denna ”anklagelse” att han hotade anmäla min far till myndigheterna för olovlig verksamhet. Det gjorde att pappa, mamma och en dotter på sex månader fick ge sig iväg till grannbyn Sedari högt uppe på Izloberget redan samma natt. Det var kolsvart och mycket besvärlig terräng men de kom i alla fall undan helskinnade, berättar mamma. Vad hände sedan med Gawro? Precis som pappa hade förutspått lämnade han sin familj och tog en annan kvinna och bannlystes av kyrkan för resten av sitt liv. När den här artikelns innehåll blev känt för en av Gawros söner i Sverige, berättade han för mig att pappa också hade förvarnat Gawro om två kritiska tillfällen i livet som han borde vara uppmärksam på. Det ena skulle inträffa vid 35-årsåldern och det andra vid 50. Om han överlevde dessa faror skulle han komma att leva ett långt liv. Sonen säger att Gawro trampade på en mina på gränsen till Syrien när han var 35 år, men att han kastade sig åt sidan och klarade sig helskinnad. Men när han var 50 år gammal drabbades han av cancer och dog.

Den som spår andras framtid kan naturligtvis inte låta bli att kolla sitt eget framtida öde, vilket pappa också gjorde. Eftersom hela kunskapen är starkt sammanbunden med stjärnhimlens rörelser och olika planeters position, brukar man säga att människan kan utsättas för dödliga risker vid vissa speciella tillfällen. Men det går att vara på sin vakt och undvika farorna, enligt folktron.

Min pappa berättade för sina närmaste, bara veckor innan han blev skjuten, att den närmaste tiden var mycket kritisk för honom. Han riskerade att dödas av en gevärskula. Men han tröstade sig genast med att konstatera att det inte fanns några riktiga gevär i hembyn Anhel. Det som fanns var mestadels hagelgevär för jaktändamål. Han berättade också för mamma att han skulle leva ett långt liv, om han skulle överleva denna kritiska period.

Bara några dagar före sin död var han gäst i den yezidiska grannby Diwanke. När pappa skulle hem vågade han inte gå ensam, utan fick eskort av ett par beväpnade yezidier ända fram till vår dörr. Men hans försiktighet hjälpte inte. Han sköts på Kristi himmelsfärdsdag den 26 maj 1960 och dog på sjukhuset i Mardin dagen därpå när en militärkupp gjorde att all vårdpersonal jagades iväg av soldater. Hans öppna sår kunde inte sys ihop i tid och han förblödde.

Adnan Menderes, turkisk premiärminsiter
som avsattes 1960 och hängdes

50 år senare, den 27 maj 2010, hölls en minnesceremoni av barnen till dåvarande turkiske premiärministern Adnan Menderes, som mindes att deras pappa hade hängts av militärjuntan. Själva hängningen ägde rum först i september året därpå, d v s 1961, men kuppen som avsatte honom ägde rum samma dag som min far avled. När jag läste nyheten i turkiska webb-tidningar blev jag starkt tagen av min egen pappas tragiska öde, som bara fick leva i 27 år, trots att han som duktig astrolog visste på vilket sätt han skulle komma att dö – av en gevärskula.

En nära släkting till oss, som hamnade under ett tåg i Stockholm på 1990-talet, brukade också berätta att min pappa hade läst hans framtida öde och sagt att han skulle dö av järn. Det blev en våldsam död genom en järnväg och ett tåg i full fart som mosade honom i bitar.

Det fanns också andra duktiga siare i min hemby och övriga Turabdin. Alla hade samma verktyg, en bok där avancerade formler används på ett speciellt sätt för att berätta om människornas framtida öde. En av dem var Djedjo dbe Qudjur vars barn och barnbarn nu bor i Sverige. Hans bok[2] finns kvar men det är tveksamt om barnbarnen behärskar tekniken att använda koderna i boken i rätt ordning.  

Min pappas bok har försvunnit spårlöst efter hans död. Men nyligen fick jag tag på en mindre version av boken, ett litet inbundet häfte skrivet på assyriska och arabiska (garshuni) med hans egen vackra handstil. Jag kan läsa dess innehåll utan problem men saknar anvisningar om hur formlerna och koderna ska användas på rätt sätt. Jag har dock upptäckt en intressant detalj i det här lilla häftet; binära tal, alltså ettor och nollor som hela vår datoriserade tillvaro bygger på, finns tydligt angivna som symboler för olika planeter i vårt solsystem. Nollorna anges som prickar, eftersom det är arabiska tecknet för noll. Jag har scannat av några sidor och lämnat dem till författarna till boken Assurs folk, som ännu inte är utgiven.

När det gäller assyriernas tro, är den allmänna meningen bland oss att själen lämnar kroppen vid döden, men att den sedan lever ett immaterialiserat liv, d v s går in i en helt annan dimension som vi levande inte kan uppfatta med våra sinnen. Även i kyrkan får vi höra en grundfilosofi om skapelsen som den moderna naturvetenskapen förkastar. Jag tänker på det varje gång som jag deltar i en begravning när man läser ur Paulus första Korintierbrev om olika livsformer. Det finns olika sorters liv och förekommer i olika skepnader, säger aposteln och talar om en fysisk kropp och en andlig:

Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska kropparnas av ett annat slag. (Kor 1:15, 40).

Den uråldriga kunskapen visar att de gamla kulturerna visste mycket mer än vad vi tror om dem. Krishna talade i Bhagavadgita om den dualistiska världen för att beskriva det som vår moderna forskning betecknar som polaritet, alltså balansen mellan positivt och negativt på subatomär nivå, enligt Dan Brown. Likaså när vi talar om socialismens grundfundament, den dialektiska materialismen, knyter vi bara an till gamla kulturers syn på naturens motsatta krafter, vilket innebär att allting har sin motsatta sida, svart och vitt, ont och gott, Ying och Yang.

Men Krishna visste inget om teoretisk fysik, som till exempel supersträngteorin och multidimensionella kosmologiska modeller, invänder en av huvudkaraktärerna, Katherine, i Dan Browns bok Den förlorade symbolen. Nej, det stämmer, säger hennes bror Peter och plockar fram en gammal bok från sin bokhylla med titeln Den fullständiga Zohar:

En 1200-talsöversättning från medeltida arameiska//…. //Översättningen var gammal och mycket svårläst, men till hennes stora häpnad visade sig texten och ritningarna skissa precis samma universum som den moderna supersträngteorin hade lagt fram – ett tiodimensionellt universum av genljudande strängar. Då hon fortsatte läsa flämtade hon plötsligt till och ryggade tillbaka. ’Herregud, här står till och med beskrivet hur sex av dimensionerna är sammanflätade och fungerar som en!’// ….//Även om Katherine aldrig hade läst Zohar visste hon att den låg till grund för tidig judisk mystik och att texten en gång i tiden ansetts besitta så stor kraft att endast de mest lärda rabbinerna fick läsa den”. 

Den assyriske filosofen och
vetenskapsmannen Bar Ebroyo

Så långt Dan Brown. Hur mycket som är fakta och hur mycket som är fiktion, vet jag inte. Men det är känt att till exempel våra gamla assyriska böcker döljer en rikedom som är värd att undersöka. Den bok som det talas om från 1200-talet skulle mycket väl kunna vara ett verk av vår världsberömde maferyono Yuhanon Bar ‘Ebroyo (1226-1286), mest känd under namnet Barhebréus. Trots sitt namn hade han inget hebreiskt ursprung. Han föddes av assyriska föräldrar i en by utanför den anrika assyriska staden Malatya i dagens Turkiet. Han hade vid vuxen ålder fått djupa kunskaper i bland annat  astronomi och astrologi. Legenden säger att han kunde förutse alla viktiga händelser i sitt eget liv, som när han skulle vigas till munk, biskop och maferyono. Detta genom att iaktta stjärnhimlens återkommande positioner. Det sägs att han förutsåg till och med sin egen död år 1286, då samma gruppering av vissa planeter skulle upprepas.

Min far köpte en gång en bok som sades vara ett verk av Bar ‘Ebroyo och som innehöll avancerade matematiska och astronomiska formler. Den hade hittats inne i den gamla stadsmuren till Amid (Diyarbakir). Men den var skriven på arabiska som han inte behärskade så bra. I hopp om att få anvisningar om hur man använde boken vände han sig till den muslimske shejken Latif i grannbyn Daline. Latif ville dock själv lägga beslag på en sådan dyrgrip så fort han förstod dess innehåll. Pappa sade förstås nej, men lite senare började Latif mumla något över en cigarett som han rullade och överräckte åt pappa. Efter några bloss blev pappa hypnotiserad och lämnade ifrån sig sin ovärderliga bok frivilligt.

När hypnosen hade släpp, krävde han sin bok tillbaka, men shejken förnekade all kännedom om den. Han försökte komma åt den vid ett återbesök i maskerad dräkt, men misslyckades. Han hade virat en stor schal runt huvudet så att bara ögonen syntes, men shejkens fru kände genast igen hans vackra ögon och han blev tvungen att ta av sig sin maskering. Några månader senare sköts han ihjäl. Boken lär fortfarande vara i familjen shejk Latifs ägo och hans barn tros använda den för någon form av magi. 

Om vi återgår till tron på en själ som lever i en annan dimension när den har lämnat vår förgängliga kropp, kan vi kanske ta hjälp av tekniken en vacker dag. Mänskligheten har bara under de senaste fem åren gjort större tekniska framsteg än under de senaste 5000 åren, säger Dan Browns karaktär Katherine. Eftersom den tekniska utvecklingen går så rasande fort nu när mycket är uppfunnet, är det därför inte omöjligt att det kommer en dag när människorna har en liten manick, till exempel inbyggd i mobilen, som skulle kunna göra det möjligt att se anden eller själen som en projektion i någon form. Vilken svindlande tanke! 

Den tekniska utvecklingen kommer inte att hejdas om inte mänskligheten spränger sin civilisation i luften med något domedagsvapen. Idag kan våra superdatorer i superacceleratorn LHC i schweiziska Cern bevisa förekomsten av antimateria. Till slut får vi kanske veta hur antimaterian samspelar med materian, även om det finns mindre av antimateria i universum, enligt fysikerna. Anden är kanske förknippad med antimateria och kan en dag bli lika naturlig del av livet som kroppen är – även för naturvetenskapen.

 

Artikeln är skriven första gången i januari 2011, uppdaterad augusti 2015.


[1] Moster Nure dog i Upplands Väsby utanför Stockholm sommaren 2008 och lämnade efter sig maken Eliyo som dog 2014, hundra år gammal.

[2] Sannolikt är det samma bok som en av mina släktingar, munken Sawme, hade i sin ägo i början av 1900-talet. Han kunde förutsäga både flyget och bilen. Denna värdefulla bok hamnade sedan hos prästen Malke, far till Gawriye Gündüz, och därefter hos farbror Djedjo dbe Qudjur, har en insatt släkting berättat för mig.

Ethnic cleansing in the shade of ISIS

Kategori: Allmänt

 Part of the joint letter of three Assyrian bishops, signed August 17, 2015
 

It is no secret that certain interests in the Middle East are using the fight against ISIS as a cover to pursue their political agenda. The most famous example is Kurdish parties engaged in etnic cleansing of the Assyrians, undermining their national rights, while boasting that they protect the Assyrians against ISIS. Assyrian church leaders recently signed a joint letter in support of the Kurdish president Masoud Barzani, where the combat against ISIS is put as a reason to the choice of the bishops. 

Sunday, August 16, 2015 Masoud Barzani, urged the Kurdish parliament in northern Iraq to extend his presidency. The day after, three Assyrian bishops in northern Iraq wrote a joint letter to the Kurdish politicians, where they express their support for Masoud Barzani in this matter. Because the current constitution does not regulate the President's mandate in detail, the issue has created great debate among Kurds within Kurdish Regional Government (KRG). Many are tired of Barzani's corrupt and autocratic party KDP, which dominates both the economic and political system in the KRG. It is said that the KDP is the world's richest political party. Thus, both Kurds and other residents who do not benefit from the Barzani-rule wishe to see a change.

Ethnic minorities are also trying to get their rights in the new draft constitution that is being processed, but the Kurdish members of the constitutional committee are delaying the issue. This got the Assyrian member Mona Yaqo recently to boycott the committee’s further sessions. She protests against the Kurdish representative’s arrogance and their refusal to include the rights of ethnic minorities and their real names in the new constitution. For exemple the Assyrians are called "The Christians of Kurdistan". Mona Yaqo is an expert on constitution and appointed by the Assyrian members of the KRG parliament as their representative. Even Yazidi and Turkomen members of the Committee supports her boycott.

Slavery mentality

As for the Assyrian church leaders, they act the same way their predecessors have done for centuries. My new book The heirs of Patriarch Shaker has this slavery mentality as a supreme theme. The book lines up examples of how our church leaders have surrendered to the power and thereby damaged the ethnic Assyrian identity. The three bishops who have now signed the joint letter in support of Masoud Barzani, represent three Assyrian churches in northern Iraq; Mosul, Kerkuk and Arbil. They are Boutros Mushe (Syrian Catholic Church), Matte Bashar Warda (Chaldean Church) and Dawoud Matte Sharaf (Syrian Orthodox Church). They make themselves willingly to spokesmen for "the Christians in Kurdistan" and argue that Barzani and his peshmerga are the only ones who are safeguarding the Christians against the Islamic State, ISIS, according to an article by the Kurdish media company Rudaw, entitled Kurdistan Christians Call For Extending Masoud Barzani's presidency, quoting the Arabic original of the letter: 

We, as Christians, believe in the supremacy of the law and serve the community and the country. Through past experiences, it has become clear for us that President Barzani is a leading factor behind the Kurdistan region's peace and stability. Therefore, we as the representatives of Kurdistan’s Christians, including all elements, express our support for extending the Barzani presidency term. Because, at this time, the Kurdistan region is going through a stage of hardship and is in a fight against ISIS. In this observation, again we see the decisive role of Barzani in leading the Peshmerga against ISIS. With Barzani remaining in power, he will restore our lands and rights from ISIS," read the statement. The statement also called for Christians and other religious minorities to be included in the constitutional drafting committee. The Kurdistan Parliament is currently reviewing a draft of a regional constitution that will be put to referendum after it is ratified, "writes Rudaw which is a media empire with close relationship to Barzani.

The claim that peshmerga would have protected the Assyrians in the Nineveh Plains or the Yazidis of Mount Sinjar, however, is far from the truth. In fact peshmerga got orders to retreat in the middle of the night and left the residents of these areas completely defenseless when ISIS attacked the area in early August 2014. In the case of Yazidis peshmerga also gathered the villager’s light weapons and gave them empty promises of new and more modern weapons. But that same night, August 3rd, ISIS attacked the Yazidi communities and the disaster was a fact. 

Ethnic cleansing via IS

Analysts suspect that Barzani agreed to ISIS’ attacks both on Mosul, the Nineveh Plains and Sinjar. Around 200 000 Assyrians left the Nineveh Plains head over heels and fled to the nearby Kurdish-controlled towns Nohadra (Duhok) and Arbil. Since then, several emigrated to various Western countries because they no longer see any future in their own homeland Assyria. Barzani is thus accused to have facilitated ISIS to ethnic cleansing of both the Nineveh Plains and Sinjar, which geographically belong to the province of Ninewa, but which the Kurds claim belongs to them. 

Recently, both President Masoud Barzani and his nephew, Prime Minister Nechirvan Barzani said that they are going to cut Sinjar from Ninewa province and make it part of the KRG. They would of course do the same with the Nineveh Plains if they get their way. Recently one of their Assyrian puppets, Fahmi Mansur, chairman of the so-called People's Council, namely Chaldean Syriac Assyrian Popular Council, came to Sweden to seek support for "an autonomous province of the Chaldean, Syriac and Assyrian groups in Iraq”, according to the Swedish newspaper Jönköpings-Posten. The newspaper quoted both Mansur and the Social Democrat MP Thomas Strand who wants to push the issue into the Swedish Parliament. Since substance is more important than the messenger, we as Assyrians must appreciate Swedish politicians' involvement. But we should not forget that if Barzani will decide, the Nineveh Plains will be a province incorporated into the KRG. And then there is a great danger the rights of Assyrians and other ethnic minorities will be undermined.

The status of the Nineveh Plains 

The status of the Nineveh Plains is not settled yet. In January 2014 the former Baghdad government, led by Nouri al-Maliki, decided to make the Nineveh Plains to an own province. But the decision has never been put into practice, since a new government took power, after al-Maliki was forced to retire. Voices are now raised again requesting that Iraq's minorities to obtain an internationally protected region, because the Iraqi government is not able to protect its nationals or its territory. The latest debater who has suggested this is Dr. Mordechai Kedar in an article in israelnationalnews.com entitled How to Ensure the Future of Iraq's Minority Groups. He proposes to form a political entity, or an area in northern Iraq, perhaps under the name of Mesopotamia, where all minorities can move. This area must be protected by an international force, Kedar adds.

 Barzani's scheming

The Barzani administration has, especially after the fall of Saddam, successfully intrigued among Assyrian organizations and churches to tie them to himself. The so-called People's Council is a Barzani-friendly organization, created with his efforts as a counterweight to more independent Assyrian political organizations. In the case of Assyrian churches, Barzani is even more successful, not least through the total support of Chaldean Patriarch Luis Sako. Patriarch Sako, who has moved his residence from Baghdad to Arbil, makes no secret of his anti-Assyrian position, pitching Barzani's propaganda regarding the Assyrian people’s name and its future geographical affiliation. 

solicity of power 

The Assyrian church leaders who recently wrote a joint letter in support of Barzani, know vey well that their letter will not have any decisive effect on local Kurdish politicians. But the bishops are following an old tradition to ingratiate themselves with the powerful Barzani and to ensure his support of their own parish. They forget, however, that thereby damaging their people's national and ethnic rights when benevolently accept being called "the Christians in Kurdistan". The next step is that they will be called "Kurdish Christians", but these bishops and their superiors does not seem to care about the consequences as long as they can take advantage by their own person or their congregation from the "benevolence" of the government. So this is a well-known pattern that we have lived with for a long time. In my new book about the clergy's actions, I have, for example, written the following about similar letter that  was written by Assyrian church leader during early 1930s, when Iraq was a new, independent state. Here is an excerpt:

Patriarch Barsom probably have not felt any greater sympathy with the victims of the Simele massacre, because they belonged to the Nestorian Church. Another document indicates even more clearly how he acted towards Iraq's ruler. On September 14, 1933, six days after his old friend King Faisal had died and just one month after the Simele massacre, the patriarch sent a letter to the monk Yeshu Samuel at St. Mark’s Monastery in Jerusalem, where he requires two entire pages in the magazine Ḥekhemtho be devoted to the late King Faisals life, ending with the biography of the king. The patriarchal secretary Iskender, who writes in Arabic, further commands editor Yeshu to publish the telegram "His Holiness [the Patriarch] sent to King Ghazi in which he regrets the grief after the passing away of his father” Faisal. Furthermore, Iskender says on behalf of the patriarch Barsom, the biography of Faisal must contain a statement that the king was merciful and a great friend of the Christians.

What an irony that King Faisal would have been a friend of the Christians, as he had recently ordered a mass murder of about 3,000 defenseless women, children and old people in Simele and surrounding villages. They were all Christian Assyrians. 

Church leader's telegram to King Faisal

Other documents from British and American archives from the time shortly after the Simele massacre, show that Assyrian church leaders in Iraq sent a telegram to King Faisal to thank him for the peace of the country had been restored.

The British document was written by the British Consul R. G. Monypenny to the British representative at the Vatican George Ogilvie-Forbes. He reports on the situation in Mosul after the Simele massacre and adds:

“I am further informed that the Chaldean Patriarch Emanuel and the Jacobite Bishop Mar Athanaseus [Tuma Qasir] have signed a telegram addressed to His Majesty King Feisal thanking His Majesty and the army, and stating that the country is now quite peaceful. I gather they were afraid to refuse to sign the telegram, which was drafted for them by the Iraqi authorities”.

The US ambassador in Iraq, Paul Knabenshue, sent several telegrams to Washington on September 1933 about the Simele massacre, in which he describes how the Arabs had celebrated the "victory over the Assyrians" through parades in the streets of Baghdad. He also mentions a third priest who had sent a congratulatory telegram to King Faisal. The priest was Audisho from Alqushand claimed to be the spokesman for the Chaldean monasteries. All three telegrams were identical. Ambassador Knabenshue writes that the Pope's nuncio was horrified by the massacre of Assyrians in Simele and wanted to send a telegram to the Vatican but was prevented by the Iraqi postal officials in Baghdad. "But the message had reached any way," Knabenshue writes in his report to Washington, according to Sargon Donabed’s PhD in 2010.

That these church leaders were afraid after the barbaric mass murder in Simele, was no exaggeration of the British consul. It could also affect their congregations. But we should not forget that these two, i.e Chaldeans and Syrian Orthodox, belonged to rival sister churches. This means that the Chaldean Patriarch may well have been pleased that the "rebel" Nestorian Assyrians were expelled and their women and children murdered. The same applies to the Syrian Orthodox Bishop of Mosul Tuma Qassir, which likely had been instructed by the Patriarch Afrem Barsom to show loyalty to the Iraqi regime.

Now, almost a century later, history is repeating itself. Our religious leaders act the same way and with the same mentality. Their personal gain and self-interest of their parish have higher priority than the supreme national interest. And they can continue so, because we lack a control system to hold them accountable.

 

You can read here how the issue of reelecting Barzani was postponed due to the boycott of KDP MPs to the session of KRG parliament.

Etnisk rensning i skuggan av IS

Kategori: Allmänt

 Brev av tre assyriska biskopar den 17 augusti 2015 till stöd frör Barzani

 

Det är ingen hemlighet att vissa aktörer i Mellanöstern använder kampen mot IS som en täckmantel för att genomföra sin politiska agenda. Det mest kända exemplet är hur kurdiska partier bedriver etnisk rensning mot assyrierna och undergräver deras nationella rättigheter, medan de inför omvärlden skryter om att de skyddar assyrierna mot IS. Assyriska kyrkoledare undertecknade nyligen ett gemensamt brev till stöd för Masoud Barzani där just kampen mot IS lyfts fram. 

Söndagen den 16 augusti 2015 uppmanade Masoud Barzani det kurdiska parlamentet att förlänga hans presidentperiod. Dagen efter Barzanis uppmaning skrev tre assyriska biskopar i norra Irak ett gemensamt brev till de kurdiska politikerna, där de utrycker sitt stöd för Masoud Barzanis önskemål. Eftersom nuvarande konstitution inte reglerar presidentens mandatperiod i detalj, har frågan skapat stora diskussioner bland kurderna i norra Irak. Många är trötta på att Barzanis korrumperade och maktfullkomliga parti KDP dominerar både det ekonomiska och politiska systemet inom KRG. Det sägs att KDP är världens rikaste politiska parti. Både kurder och övriga invånare som inte drar nytta av Barzani-styret vill därför se en ändring.

Etniska minoriteter å sin sida försöker få in sina rättigheter i förslaget till ny konstitution som är under bearbetning, men de kurdiska ledamöterna i grundlagskommittén förhalar frågan. Därför beslöt den assyriska ledamoten Mona Yaqo nyligen att bojkotta kommitténs fortsatta möten. Hon gör det i protest mot att de kurdiska företrädarna agerar arrogant och vägrar skriva in minoriteternas etniska rättigheter och deras riktiga namn i den nya grundlagen. Assyrierna betecknas t ex som ”de kristna i Kurdistan”. Mona Yaqo är en oberoende grundlagsexpert som de assyriska parlamentsledamöterna har utsett som sin representant. Yezidiska och turkmenska ledamöter i kommittén stödjer också hennes bojkott.

Slavmentalitet

När det gäller de assyriska kyrkoledarna agerar de på samma sätt som deras föregångare har gjort i århundraden. Min bok Patriark Shakers arvtagare har denna slavmentalitet som ett övergripande tema. Boken radar upp exempel på hur våra kyrkoledare har underkastat sig makten och därigenom skadat den etniska assyriska identiteten. De tre biskopar som nu har undertecknat det gemensamma brevet för Masoud Barzani företräder de assyriska församlingarna i norra Irak, närmare bestämt Mosul, Kerkuk och Arbil. De heter Boutros Mushe (syrisk-katolska kyrkan), Bashar Matte Warda (kaldeiska kyrkan) och Dawoud Matte Sharaf (syrisk-ortodoxa kyrkan). De gör sig gärna till talesmän för ”de kristna i Kurdistan” och hävdar att Barzani och hans peshmerga är de enda som är garanter för de kristna gentemot Islamiska staten, IS, enligt det kurdiska mediebolaget Rudaws artikel Kurdistan Christians call for extending Masoud Barzani’s presidency, som återger ett citat på engelska ur brevets arabiska original:

We, as Christians, believe in the supremacy of the law and serve the community and the country. Through past experiences, it has become clear for us that President Barzani is a leading factor behind the Kurdistan region's peace and stability. Therefore, we as the representatives of Kurdistan’s Christians, including all elements, express our support for extending the Barzani presidency term. Because, at this time, the Kurdistan region is going through a stage of hardship and is in a fight against ISIS. In this observation, again we see the decisive role of Barzani in leading the Peshmerga against ISIS. With Barzani remaining in power, he will restore our lands and rights from ISIS," read the statement. 

The statement also called for Christians and other religious minorities to be included in the constitutional drafting committee. The Kurdistan Parliament is currently reviewing a draft of a regional constitution that will be put to referendum after it is ratified.

 Vi, som kristna, tror på lagens överhöghet och att den ska tjäna samhället och landet. Tidigare erfarenheter visar tydligt att president Barzani är en ledande faktor bakom Kurdistan regionens fred och stabilitet. Därför utrycker vi som företrädare för Kurdistans kristna, inklusive alla delar, vårt stöd för att förlänga Barzanis presidentperiod, i en tid då regionen Kurdistan genomgår en svår period och befinner sig i kamp mot ISIS. Vi noterar återigen Barzanis avgörande roll i att leda Peshmerga mot ISIS. Med Barzani kvar vid makten kommer han att återta vårt land från ISIS och garantera våra rättigheter, säger uttalandet.

Uttalandet uppmanar också de kristna och andra religiösa minoriteter att ingå i den konstitutionella beredningsgruppen. Kurdistans parlament håller för närvarande på att skriva ett utkast till en regional konstitution som kommer att gå till folkomröstning efter att det har ratificerats”, skriver Rudaw som är ett medieimperium med nära relationer till Barzani.

Att peshmerga skulle ha skyddat assyrierna på Nineveslätten eller yezidierna vid berget Shigor (Sinjar) är dock en sanning med modifikation. I själva verket fick peshmerga order om reträtt mitt i natten och lämnade invånarna i dessa områden helt försvarslösa när IS anföll området i början av augusti 2014. I fallet yezidierna hade peshmerga dessutom samlat in bybornas lätta vapen och gett dem tomma löften om nya och modernare vapen. Men samma natt, den 3 augusti, angrep IS de yezidiska samhällena och katastrofen var ett faktum. 

Etnisk rensning via IS 

Bedömare misstänker att Barzani var införstådd med IS angrepp såväl på Mosul som på Nineveslätten och Shigor. Omkring 200 000 assyrier lämnade Nineveslätten hals över huvud och flydde till de närliggande kurdkontrollerade städerna Nohadra (Duhok) och Arbil. Sedan dess har många utvandrat till olika västländer eftersom de inte längre ser någon framtid i sitt eget hemland Assyrien. Barzani anklagas alltså för att ha underlättat för IS att tömma både Nineveslätten och Shigor, som geografiskt tillhör provinsen Ninewa, men som kurderna gör anspråk på.

Nyligen sade både president Masoud Barzani och hans brorson premiärminister Nechirvan Barzani att de tänker kapa Shigor från Ninewa  och inlemma det i KRG. De vill förstås göra detsamma med Nineveslätten om de får sin vilja igenom. I dagarna har också en av deras assyriska marionetter, Fahmi Mansur, ordförande för det s k folkrådet Chaldean Syriac Assyrian Popular Council, kommit till Sverige för att söka stöd för ”en självstyrande provins för de kaldeiska, syrianska och assyriska folkgrupperna i Irak”, enligt Jönköpings-Posten. Tidningen citerar både Mansur och den socialdemokratiske riksdagsledamoten Thomas Strand från Vaggeryd som vill driva frågan i riksdagen. Sakfrågan är viktigare än budbäraren och vi som folkgrupp måste därför uppskatta svenska politikers engagemang. Men vi bör inte glömma att om Barzani ska få bestämma blir det en provins som inlemmas i KRG. Och då finns det stor risk för att assyriers och andra minoriteters etniska rättigheter kommer att undergrävas. 

Nineveslättens status 

Frågan om Nineveslättens status är dock inte avgjord. I januari 2014 beslöt den förra Bagdad-regeringen under ledning av Nuri al-Maliki att göra Nineveslätten till en egen provins. Men beslutet har aldrig omsatts i praktiken eftersom en ny regering tog makten, sedan al-Maliki tvingades avgå. Röster höjs nu återigen för att Iraks minoriteter ska få en internationellt skyddad provins, eftersom landets regering inte förmår skydda sina medborgare eller sitt territorium. Den senaste debattören som har föreslagit detta är Dr. Mordechai Kedar i en artikel i israelnationalnews.com med rubriken How to Ensure the Future of Iraq's Minority Groups. Han föreslår att man bildar en politisk enhet eller ett område i norra Irak, kanske under namnet Mesopotamien, dit alla minoriteter kan flytta. Detta område måste skyddas av en internationell styrka, tillägger Kedar.

Barzanis intrigerande

Barzani och hans närmaste medarbetare har, särskilt efter Saddams fall, framgångsrikt intrigerat bland assyriska organisationer och kyrkor för att knyta dem till sig. Det så kallade folkrådet är en Barzani-vänlig organisation, eftersom han har bidragit till dess skapelse som en motvikt mot assyriska politiska organisationer som är mer självständiga. Inom kyrkorna är han ännu mer framgångsrik, inte minst genom den kaldeiske patriarken Luis Sakos oreserverade stöd. Patriark Sako, som har flyttat sitt residens från Bagdad till Arbil, gör ingen hemlighet av sin anti-assyriska inställning och torgför ofta Barzanis propaganda när det gäller det assyriska folkets benämning och dess framtida geografiska tillhörighet.

Inställsamhet hos makten

De assyriska kyrkoledare som nu har skrivit ett gemensamt brev till stöd för Barzani, vet säkert att deras brev inte kommer att ha någon avgörande verkan hos lokala kurdiska politiker. Men biskoparna följer en gammal tradition för att ställa in sig hos den mäktige Barzani och tillförsäkra sig hans stöd för sin respektive församling. De glömmer dock att de på så sätt skadar sitt folks nationella och etniska rättigheter när de välvilligt accepterar att bli kallade ”de kristna i Kurdistan”. Nästa steg är att de kommer att heta ”kristna kurder”, men dessa biskopar och deras överhuvud verkar inte bry sig om konsekvenserna så länge de kan dra personlig nytta eller om deras församling drar fördel av maktens ”välvilja”. Detta är alltså ett välkänt mönster som vi har levt med under lång tid. I min nya bok om prästerskapets agerande har jag t ex skrivit följande om liknande brev som assyriska kyrkoledare skrev under på 1930-talet när Irak var en nybildad självständig stat. Här är ett utdrag:

Patriark Barsom har sannolikt inte känt något större medlidande med offren för Simelemassakern, eftersom de tillhörde den nestorianska kyrkan. I ett annat dokument framgår det ännu klarare hur han agerade gentemot Iraks härskare. Den 14 september 1933, sex dagar efter att patriark Barsoms gamle vän kung Faisal hade dött och bara en månad efter Simelemassakern, skickar patriarkens ett brev till munken Yeshu Samuel i Markusklostret i Jerusalem, där han kräver att två helsidor i tidskriften Ḥekhemtho ska ägnas åt den avlidne kung Faisals liv och avslutas med kungens biografi. Patriarkens sekreterare Iskender, som skriver på arabiska, manar redaktör Yeshu att också publicera telegrammet som ”Hans Helighet [patriarken] skickade till kung Ghazi där han beklagar sorgen” efter fadern Faisals död. Vidare säger Iskender å patriark Barsoms vägnar att biografin över Faisal måste innehålla uppgift om att kungen var barmhärtig och en stor vän av de kristna.

Vilken ironi att kung Faisal skulle ha varit en vän av de kristna, när han nyligen hade beordrat ett massmord på omkring 3000 försvarslösa kvinnor, barn och gamlingar i Simele och omgivande byar. De var alla kristna assyrier.

Kyrkoledares telegram till kung Faisal

Andra dokument ur brittiska och amerikanska arkiv från tiden strax efter Simelemassakern, vittnar om hur assyriska kyrkoledare i Irak skickade ett telegram till kung Faisal för att tacka honom för att lugnet i landet hade återställts.

Det brittiska dokumentet är skrivet av den brittiske konsuln R. G. Monypenny och tillställt den brittiske representanten i Vatikanen George Ogilvie-Forbes. Han rapporterar om situationen i Mosul efter Simelemassakern och tillägger:

“I am further informed that the Chaldean Patriarch Emanuel and the Jacobite Bishop Mar Athanaseus have signed a telegram addressed to His Majesty King Feisal thanking His Majesty and the army, and stating that the country is now quite peaceful. I gather they were afraid to refuse to sign the telegram, which was drafted for them by the Iraqi authorities.”

”Jag är vidare informerad om att den kaldeiske patriarken Emanuel och den jakobitiske biskopen Athanasius [Tuma Qassir] har undertecknat ett telegram till Hans Majestät kung Faisal, där de tackar Hans Majestät och armén för att det nu råder lugn i landet. Jag förmodar att de inte vågade vägra skriva under telegrammet, som hade lagts fram för dem av irakiska myndigheter”.

Den amerikanske ambassadören i Irak, Paul Knabenshue, skickade flera telegram om Simelemassakern till Washington i september 1933, där han beskriver bland annat hur araberna firade ”segern över assyrierna” genom parader på Bagdads gator. Han nämner också en tredje präst som hade sänt ett gratulationstelegram till kung Faisal. Alla tre telegram var identiska. Prästen var Audisho från Alqush och uppgav sig vara talesman för kaldeiska kloster. Ambassadör Knabenshue skriver att påvens nuncio var upprörd över massakern på assyrierna i Simele och ville telegrafera till Vatikanen men hindrades av irakiska posttjänstemän i Bagdad. ”Men budskapet hade nog ändå nått fram”, skriver Knabenshue i sin rapport hem till Washington, enligt Sargon Donabeds doktorsavhandling 2010.

Att dessa kyrkoledare kände sig rädda efter det barbariska massmordet i Simele, var nog ingen överdrift från den brittiske konsulns sida. Det kunde också drabba deras församlingar. Men vi ska inte heller glömma att dessa två tillhörde konkurrerande systerkyrkor. Det innebär att den kaldeiske patriarken mycket väl kan ha varit tillfreds med att de ”rebelliska” nestorianska assyrierna hade fördrivits och deras kvinnor och barn mördats. Detsamma gäller den syrisk-ortodoxe biskopen i Mosul Tuma Qassir, som sannolikt hade fått direktiv av patriark Afrem Barsom att visa lojalitet med den irakiska regimen”.

Nu, nästan hundra år senare, upprepar sig historien. Våra religiösa ledare agerar likadant och med samma mentalitet. Deras personliga vinning och församlingens egenintresse kommer före det övergripande nationella intresset. Och de kan fortsätta så, eftersom vi saknar ett kontrollorgan för att avkräva dem ansvar.

Oacceptabel bortförklaring av YPG

Kategori: Allmänt

  PKKs inofficiella organ Özgür Gündem den 26 maj 2015
 

I ett uttalande som citeras i PKK-tidningen Özgür Gündem förnekar den kurdiska YPG-milisen i Syrien all inblandning i mordet på den assyriske ledaren David Jendo i Khabur. YPG:s ledning hävdar att de som anklagar milisen för dådet vill fjärma assyrierna från YPG och lämna dem utan försvar i Islamiska statens händer. YPG:s assyriska allierade Dawronoye hävdar också i ett uttalande efter sin kongress att ”mörka krafter försöker förstöra de goda relationerna mellan kurder och deras assyriska allierade”, enligt Suroyo TV:s nyheter den 31 maj. Det här är en oacceptabel bortförklaring, för det råder ingen tvekan om mördarnas identitet. Den sårade assyriske ledaren Elias Naser har tydligt pekat ut deras namn och uppgett att två av gärningsmännen är ledande medlemmar inom YPG.

YPG är den militära grenen av PYD som i sin tur är PKK:s dotterorganisation i Syrien. Eftersom PKK betraktas som en terroristorganisation av USA, håller PKK officiellt tyst om att det är PYD:s moderorganisation, särskilt efter samarbetet med amerikanska styrkor i slaget om Kobane. När det gäller Dawronoye förnekar de inte bara och talar om konspirationer och mörka krafter, de har också lanserat en kampanj för att samla in medel för återuppbyggnad av de assyriska byarna i Khabur – ett välkänt knep i rörelsens policy att profitera på assyriernas nationella kamp och känslosamma situationer. Även om kurderna och deras assyriska hantlangare vid det här laget har visat sina verkliga avsikter, försöker de fortfarande manipulera den allmänna opinionen angående attacken på assyriska ledare.

Vid midnatt den 22 april trängde sig fem personer ur YPG in i det hus där de assyriska ledarna för vaktstyrkan Natore d-Khabur befann sig och övertalade dem att följa med på ett hemligt möte. Ämnet för mötet sades vara för att reda ut assyriernas anklagelser mot den kurdiska plundringen av tomma assyriska byar i Khabur. En stund senare var David Jendo mördad och Elias Naser dödligt sårad. Men mirakulöst nog och oturligt för de kurdiska gärningsmännen överlevde Elias Naser. Han kunde senare skriva ner namnen på gärningsmännen och berätta att alla fem är medlemmar i YPG, två av dem med ledarpositioner. Han kände dem sedan tidigare och hade inga svårigheter att ange deras kodnamn inom milisen. Men YPG:s ledning kände till en början inte till att Elias Naser var vid liv och gick därför ut med ett uttalande den 29 april 2015 i den kurdiska nyhetsbyrån ARA News, där man lade skulden på IS och lovade att ställa de ansvariga till svars. Den 30 april vidarebefordrade AINA uttalandet, där man bl a kan läsa följande: 

The YPG leadership emphasized that this crime will not go unpunished, pointing out that a special committee was formed to investigate the assassination operation in order to uncover the truth and bring the perpetrators to justice, taking the necessary measures and actions.

Leader of the Syriac Union Party, Hanna Malki, told ARA News: We are highly concerned about mass displacements taking place in the province of Hasakah. The IS terrorists and al-Qaeda militants are displacing civilians on basis of ethnic and religious identities."

Syriac Union Party tillhör gruppen Dawronoye som samarbetar med kurdiska PYD. Både Dawronoye och YPG lade skulden på IS och al-Qaida för mordet på Jendo och för assyriernas fördrivning från Khabur. Den 15 maj 2015, kort efter att Assyria TV hade gått ut med nyheten om Elias Nasers vittnesmål, skrev Hanna Malkis partivän Yakub Nuhomo ett kritiskt inlägg i Özgür Gündem och varnade för att de goda relationerna mellan den kurdiska politiska rörelsen och deras assyriska allierade kunde försämras, om inte de ansvariga kunde ställas till svars. 

Men från YPG:s sida kom ingen officiell förklaring förrän den 26 maj 2015 som i ett uttalande i Özgür Gündem och andra PKK-tidningar tillbakavisar alla anklagelser och hävdar att fyra personer är arresterade och att ingen av dem har någon koppling till YPG:

Bu iddia tamamen gerçeklerden uzak olup bölge halkları arasına fitne sokmaya çalışan birkaç kişinin işidir. Oysa şüphelenilen kişilerin YPG'yle bir ilişkileri yoktur.”

Det betyder: ”Denna anklagelse är fullständigt verklighetsfrämmande och är ett verk av några personers försök att så splittring bland olika folkgrupper i området. De [arresterade] misstänkta gärningsmännen har ingen koppling till YPG.”

På turkiska säger YPG att de misstänkta inte är medlemmar, men på sin hemsida på engelska skriver man:

"The allegations and accusations published in the media about the murder and accusing People's Defense Units were totally incorrect by means of proposing to achieve malicious goals, which can ignite sedition and hit region components together. The truth is the murder suspects are individuals and they do not represent the YPG and our position as the People's Defense Units. As well as we obliged to do our duty to protect our Assyrians and Arab brothers."

Det betyder: ”De påståenden och anklagelser som publicerats i media om mordet och som anklagar YPG var helt felaktiga. De har till syfte att nå skadliga mål som kan antända uppvigling och skapa konfrontation mellan regionens komponenter. Sanningen är att de mordmisstänkta är individer som inte representerar YPG och vår position som Folkets försvarsenheter. Likaså är det vår skyldighet att skydda våra assyrier och arabiska bröder.” 

YPG:s uttalande visar också tydligt kurdiska organisationers ambitioner att kurdifiera hela området Gozarto genom att använda kurdiska namn både på orter och på den assyriska vaktstyrkan i Khabur. Dess riktiga namn är Natore d-Khabur, men i YPG:s uttalande på turkiska heter det Zîrevanên Xabûr. I slutet av uttalandet säger YPG följande efter att ha tagit på sig rollen som försvarare åt araber, kurder och assyrier i området:

”Burada çok açıktır ki, söz konusu olayda bir tarafı itham eden kesimlerin yada kişilerin amacı Asuri, Süryani halkını uzaklaştırmak ve savunmasız kılarak DAIŞ vahşetine karşı kendilerini yalnız bırakmaktır.” 

Det betyder: ”Det är uppenbart att de parter eller personer som anklagar en viss sida för det aktuella dådet har som avsikt att fjärma assyrierna [från YPG ] och lämna dem ensamma och försvarslösa gentemot IS’ barbari.”

Uttalandet är en bortförklaring och ett förtäckt hot på samma gång. Det är också motsägelsefullt när man hävdar att dess syfte är att lämna assyrierna försvarslösa. Den som har vittnat om gärningsmännens identitet är den svårt skadade Elias Naser. Han har vittnat vid ”dödsbädden” efter att ha varit nära döden. Han höll på att ge sitt liv för sitt folk i sitt uppdrag som ledare för den assyriska vaktstyrkan. Därför vore det främmande för honom eller de assyriska aktivister och organisationer som pekar ut YPG att vilja lämna sitt eget folk utan försvar i händerna på ”det barbariska IS”. Det faller på sin egen orimlighet. Istället för att ta på sig ansvaret för dådet och straffa de ansvariga, lägger YPG mer salt i assyriernas sår och agerar oförskämt mot offren i synnerhet och det assyriska folket i allmänhet. Vi vet inte vilka misstänkta de har arresterat och var dessa befinner sig idag. Elias Nasers vittnesmål säger att två av de fem gärningsmännen är ledare inom YPG och är inte från Syrien. Det vore inte främmande om de har åkt tillbaka till Turkiet och kanske kopplar av i en turistort som ”straff” för sin attack mot assyriska ledare.

A desperate anti-Assyrian movement

Kategori: Allmänt

Representatives of the Aramean movement are disappointed in Patriarch Karim. In a live program in Suryoyo Sat on May 20 they questioned the Patriarch's classification of the Aramean faction as one of many political parties within our group.
 

The anti-Assyrian movement that for four decades has used the church as a tool has begun acting desperately now that the new Patriarch has begun treating equally all political organizations consisting of members within the Syrian Orthodox Church.  Aramaic representatives recently boycotted the Patriarch's meetings in Germany. One of them also tried to berate Patriarch Aphrem II Karim at a press conference, which can be seen on Assyria TV.

Since the late 1970s, when the Assyrian movement began gaining ground, the leadership of the Syrian Orthodox Church collaborated with anti-Assyrian forces and built a movement that eventually established the Aramaic term as their ethnic identity. Influential bishops have played a crucial in supporting this Aramean movement and it has benefited from the church's strong position among the people and used the church as a tool for its policy of divide-and-conquer. The Aramean faction has thus been privileged in the church and has raised an entire generation that denies any connection with the Assyrians, including a number of monks who today are bishops in the Syrian Orthodox Church.

But now the church has a new Patriarch who does not accept that God's house be used by destructive forces who create divisions within his people. He declared it in his inaugural speech when he made clear that the Church's single symbol is the Cross. No other flags are allowed. Admittedly, some Aramaic flags are still swaying on certain church buildings, mainly in Sweden, but the Patriarch seems be keeping a consistent position, which means that it is probably a matter of time before these flags will disappear from the church areas. In any case, this must be the consequence of the uncompromising line for unity that Patriarch Aphrem II Karim is promoting. Representatives of the Aramean movement are uncomfortable with Patriarch Karim's edicts and show a clear dissatisfaction with his attitude in the matter.

The Patriarch and the Synod also need to put a stop to the bishops who spread a virulent anti-Assyrian propaganda and openly show their sympathy for the Aramean faction. One of them is Bishop Benjamin Ataş in Södertälje. Another is Bishop Malke Urek in the city of Adiyaman in Turkey. On May 20, 2015 Suryoyo Sat broadcasted a live program with Johny Messo, Chairman of the World Council of Arameans (WCA) and Daniyel Demir, Chairman of the Aramaic Federation in Germany. The theme was to follow up the discussion at the press conference with Patriarch Karim. In the advertisement of the broadcast the host Benjamin Bulut wrote "Unity?", where he was questioning the Patriarch’s call for unity. No phone calls from viewers were allowed, but Bishop Malke Urek was on the line and spewed his bile on all the Syrian Orthodox Church members who call themselves Assyrians. He called them heretics and enemies of the “Syrianity.” The entire program was a showcase of classical Aramean manipulation of the viewers, by constantly equating the terms Suryoyo and Oromoyo. All participants were in agreement that the so-called Arameism is an ethnic identity that is indisputable and the Patriarch, therefore, is doing wrong when he calls the Aramean movement a regular party among our people. The only thing they monitored from the press conference was the part where Patriarch Karim comments the Chaldean Patriarch Luis Sako’s proposal for a common term for the name of the people in the KRG constitution, whereby Patriarch Karim says he has nothing to object against the Aramean name if all parties agree that it can create unity among our people in Iraq.

Regarding the use of the Aramaic flag in churches, Johny Messo wondered why the Syrian Orthodox Church does not follow the example of the AssyrianChurch of the East, which is using the Assyrian flag in all contexts within the church. He says that although he knows that Patriarch Karim wants to ban all alien symbols in the church, including the Aramean flag. Johny Messo’s family is not even members of Syrian Orthodox Church, but Protestant.

Johny Messo and Daniyel Demir had a meeting with the Patriarch, just before the current program in Suryoyo Sat began. They seem to have compromised in their collaboration with the church. But during the Patriarch's visit to Germany they initially boycotted his second meeting with different Assyrian political organizations. 

According to the reports we have received, Johny Messo and Daniyel Demir arrived half an hour late to the meeting. But they insisted anyway on getting a private meeting with the Patriarch before they would participate in the general meeting. The Patriarch is said to have stated that he has no hidden agenda and therefore saw no reason for a private conversation. The Aramean representatives boycotted the meeting as a result. A day earlier, Johny Messo and Daniyel Demir highlighted their displeasure by sitting still and not applauding when everyone else got up and gave the Patriarch a standing ovation. The reason was that the Patriarch had once again said that he does not want to differentiate between different political groups operating outside the church.

Two days later the Patriarch held a press conference for all three TV channels operating within Syrian Orthodox Assyrians, namely Assyria TV, Suryoyo Sat and Suroyo TV. When it came to Benjamin Bulut’s turn, of Suryoyo Sat, he tried to lecture the Patriarch because of his equating the Aramenas with Assyrians. Instead of asking relevant questions, he argued with the Patriarch about the importance of using the Aramean term as a generic name for our ethnic identity. He does not consider Suryoyo (which Patriarch translates into Syriac) as an identity-bearing term.

The following is an excerpt of the conversation between Benjamin Bulut and the Patriarch:

Benjamin Bulut:

- When I consider Your Holiness, I imagine that you are sitting on the same chair as the Apostle Peter and his successors, church fathers and masters, such as Mor Afrem, Ignatius Nurono, Mor Severios, Mor Mikhoel Rabo. But today I hear something from a Patriarch sitting on the Apostolic See that I've never heard before. I can not say if it's good or not. But as a son of this people, I have difficult to understand how one can speak about parties. I personally can not understand this statement. No parties have been formed, whether in the Aramean or Assyrian history. However, federations have been formed under the name of Suryoye, mostly with the assistance of the threefold Blessed Bishop Jeshu Çiçek. It is these associations that have built these churches. No one can deny it. They have been established as Suryoye. The people who are Suryoyo and stand behind these church building have a federation. When I say Suryoye I mean clearly that it is synonymous to the Arameans, like all previous church fathers have claimed. The latest among them, Patriarch Mor Ignatius Zakka, has written in his books that no one may distinguish between Suryoyo and Oromoyo. I suppose you manage this better than us. Today this federation is regarded as a political party, which I consider offensive. It is a matter of a people, not a party. Therefore, it is offensive to call Suryoye, i.e the Aramean people (or Assyrians, for that matter), a political party. It is wrong because we are one people. But these two [Assyrians and Arameans, ed] have never been one. Myself, I know that my brother and I are one [i.e., those within the Syrian Orthodox Church who call themselves Assyrians have the wrong name because he regards them as his Aramean brothers, ed]. Your Holiness, when you say "our people with all their names" then the question is do you unite your people or divide them?

Patriarch Karim:

-         I want to answer your questions by beginning from the end. I never said "a people with all their names." I insist that the people are Suryoye, no matter what they call themselves outside the church. For me all are Suryoye, because we in the church have a Synod decision [November 1981, ed] which says that "Suryoyo" should be the name of the church, the people and the language. Regarding our language anybody who has knowledge of history knows that the Syriac language is Aramaic, and not Assyrian or Akkadian [See here: http://www.aina.org/articles/akkadianwords.htm]. No one can deny this. Therefore it is true if Patriarch Zakka said that about the language. If your question is about the people's names, I have a personal opinion. But as Patriarch, I have a responsibility to follow the Holy Synod's decision and the official position of the church. Outside the church there are different organizations with different names, whether we deny it or not. They are free in their choice of political line as they do not fall under the church's supremacy. Whether we like it or not, they are political parties [here he gives examples, ed]. We respect their choice of name for their organization. But everyone is welcome as Suryoye within the church sphere. Outside the church, they are free in their activities. However I do not allow that any of these organizations should claim to represent the Syrian Orthodox Church. Different organizations can claim that they represent the Suryoye people. It is their opinion and their right. We are living in the 21st century. Even in our countries of origin, people have the right to such freedom of choice. But I as Patriarch have to take responsibility for the organization of the church. It is true that what I say none of my predecessors have said, since we live in different times. What the apostle Peter said I cannot repeat, because he lived in a different time. Nor can I repeat what Patriarch Afrem I [Barsom] said, because it belongs to another time. We know he had participated in conferences in Europe and said some things and used a particular name [Assyrian, ed], but then he changed his mind and began using a different name. The time and the circumstances demanded it of him. We must be tactful and find what unites us. Today it is the church that unites this people. Within the church, we accept no other name than Suryoyo. Outside each one is free to call himself whatever he wants. However, we want all parties to work together for their people and promote an overall common objective.

In response Benjamin Bulut argues that he cannot possibly cooperate with his “brothers" while wearing two different names. He as a teacher in the church wants to teach his pupils that only the Aramean term is acceptable. The Patriarch doubts and wonders why Benjamin cannot use two names, and if he after all respects the Assyrian’s choice of name. Then the Patriarch proposes that both sides can use the common term Suryoye if it is so difficult to accept each other’s name. The Patriarch explains the fact that the differences often arise when translating the term Suryoyo to foreign languages, for example, Aramäisch in Germany and Assyrian in the United States have been common. 

For the Patriarch, it is enough to say Suryoye and translate it into Syriac in English, for which he has criticized the Armenian Church both in Beirut and in Armenia. During his visit to Yerevan on April 24 he asked the Armenian Patriarch to translate their domestic term Asori to Syriac instead of Assyrian. The Assyrian movement has usually accepted that even the term Aramean is a part of our people's historical heritage, but the Aramean anti-movement has so far been uncompromising on the issue and refuses to accept their Assyrian heritage. The question is how long they can stay on when they no longer enjoy the patronage of the church.

En desperat anti-rörelse

Kategori: Allmänt

Företrädare för arameiska rörelsen är besvikna på patriark Afrem I Karim. I ett direktsänt program i Suryoyo Sat den 20 maj ifrågasatte de patriarkens klassificering av den arameiska falangen som ett av många politiska partier inom folkgruppen.
 

Den anti-assyriska rörelse som i fyra decennier har använt kyrkan som ett verktyg, börjar agera desperat nu när den nye patriarken vill jämställa alla politiska organisationer som utgörs av medlemmar i syrisk-ortodoxa kyrkan. Detta sedan arameiska företrädare nyligen har bojkottat patriarkens möten i Tyskland. En av dem försökte också läxa upp patriark Karim vid en presskonferens. Hela presskonferensen finns att se på Assyria TV.

Sedan slutet av 1970-talet, då assyriska rörelsen var på stark frammarsch, har ledningen för syrisk-ortodoxa kyrkan samverkat med anti-assyriska krafter och byggt upp en rörelse som så småningom etablerat den arameiska termen som sin etniska identitet. Tongivande biskopar har spelat en avgörande roll när denna anti-rörelse har dragit nytta av kyrkans starka ställning bland folket och använt kyrkan som verktyg för sin politik att söndra-och-härska. Den arameiska falangen har alltså haft en gräddfil genom kyrkan och uppfostrat en hel generation som förnekar allt samband med assyrier, däribland ett antal munkar som idag är biskopar inom syrisk-ortodoxa kyrkan.

Men nu har kyrkan fått en ny patriark som inte finner sig i att Guds hus ska användas av destruktiva krafter för att skapa splittring inom hans folk. Detta har han markerat redan vid sitt installationstal då han gjorde klart att kyrkans enda symbol är korset. Inga andra flaggor är tillåtna. Visserligen vajar fortfarande arameiska flaggor på vissa kyrkobyggnader, framför allt i Sverige, men patriarken verkar hålla en klar linje och då är det troligen en tidsfråga innan dessa flaggor kommer att försvinna från kyrkorummet. Det är i alla fall kontentan av den kompromisslösa linje för enighet som patriark Karim säger sig driva. Företrädare för den arameiska rörelsen är förstås obekväma med patriark Afrem I Karims påbud och visar ett tydligt missnöje mot hans inställning i frågan.

Patriarken och kyrkomötet behöver också sätta stopp för de biskopar som sprider en hätsk anti-assyrisk propaganda och öppet visar sin sympati för den arameiska falangen. En av dem är biskop Benjamin Atas i Södertälje. En annan är biskop Malke Urek i staden Adiyaman i Turkiet. Den 20 maj 2015 sände Suryoyo Sat ett liveprogram med Johny Messo, ordförande för World Council of Arameans (WCA) och Daniyel Demir, ordförande för Arameiska förbundet i Tyskland. Temat var att följa upp diskussionen på presskonferensen med patriark Afrem I Karim. I programannonsen inför sändningen hade programledaren Benjamin Bulut skrivit ”Unity?” där han alltså ifrågasätter det som patriarken kallar enighet. Inga telefonsamtal från tittarna var tillåtna, men biskop Urek fick ändå komma fram per telefon och spy ut sin galla över alla inom syrisk-ortodoxa kyrkan som kallar sig assyrier. Han kallade dem heretiker och fiender till syriskheten. Hela programmet var en uppvisning i klassisk arameisk manipulation av tittarna, genom att ständigt sätta likhetstecken mellan termerna Suryoyo och Oromoyo. Alla medverkande var rörande överens om att den s k arameismen är en etnisk identitet som är odiskutabel och att patriarken därför gör fel när han kallar den arameiska rörelsen för ett vanligt parti inom vårt folk. Det enda från presskonferensen som de visade var den del där patriark Karim kommenterar den kaldeiske patriarken Luis Sakos förslag till ett samlingsbegrepp för folkets namn i KRGs konstitution och säger att han inget har att anmärka mot namnet araméer om alla parter är överens om att det kan skapa enighet bland folket i Irak.

När det gäller användandet av den arameiska flaggan i kyrkan undrade Johny Messo varför inte syrisk-ortodoxa kyrkan följer Österns assyriska kyrkas exempel som använder den assyriska flaggan i alla sammanhang inom kyrkan. Detta säger han alltså medan patriark Karim vill förbjuda alla främmande symboler i kyrkan, däribland den arameiska flaggan. Inom parentes kan nämnas att Johny Messo tillhör den protestantiska kyrkan och vill ändå diktera villkoren för syrisk-ortodoxa kyrkan.

Johny Messo och Daniyel Demir har sent omsider haft ett möte med patriarken, strax innan det aktuella programmet i Suryoyo Sat skulle börja. Men under patriarkens besök i Tyskland har de initialt bojkottat hans andra möte med assyriska politiska organisationer. Enligt de rapporter vi har fått kom Johny Messo och Daniyel Demir en halvtimme försenade till mötet. Men de krävde ändå att få ett privat samtal med patriarken innan de skulle delta i mötet. Patriarken lär ha sagt att han inte har någon dold agenda och såg därför ingen anledning till ett privat samtal före mötet. Då bojkottade de arameiska företrädarna mötet och gick sin väg. En dag tidigare hade Johny Messo och Daniyel Demir markerat sitt missnöje genom att sitta kvar och inte applådera när alla andra reste sig och gav patriarken en stående ovation i den stora salen. Orsaken var att patriarken ännu en gång hade sagt att han inte vill göra skillnad mellan olika politiska grupper som verkar utanför kyrkan. 

Två dagar senare höll patriark Karim en presskonferens för alla tre TV-kanaler verksamma bland syrisk-ortodoxa assyrier, nämligen Assyria TV, Suryoyo Sat och Suroyo TV. När turen kom till Suryoyo Sats representant Benjamin Bulut, försökte han läxa upp patriarken för att denne likställer araméer med assyrier. I stället för att ställa relevanta frågor argumenterade han med patriarken om vikten av att använda den arameiska termen som ett samlingsnamn för vår etniska identitet. Suryoyo (som patriarken översätter till Syriac) räcker inte som identitetsbärande term ansåg han. Här är ett utdrag ur samtalet mellan Benjamin Bulut från Suryoyo Sat och patriarken i min översättning.

Benjamin Bulut:

”När jag betraktar Ers Helighet föreställer jag mig att ni sitter på samma stol som aposteln Petrus och hans efterföljande kyrkofäder och läromästare, t ex Mor Afrem, Ignatius Nurono, Mor Severios, Mor Mikhoel Rabo… Men idag hör jag något av en patriark som sitter på den apostoliska stolen, som jag aldrig tidigare har hört. Jag kan inte säga om det är bra eller inte. Men som en son av detta folk har jag svårt att förstå hur man kan tala om partier. Jag som person kan inte förstå detta påstående. Inga partier har bildats, vare sig i den arameiska eller assyriska historien. Däremot har förbund bildats under namnet Suryoye, mestadels med bistånd från trefaldigt salige biskop Jeshu Cicek. Det är dessa förbund som har byggt dessa kyrkor. Ingen kan förneka detta. De har grundats som Suryoye. Detta folk som är Suryoyo har ett förbund och står bakom dessa kyrkobyggen… När jag säger Suryoye menar jag helt tydligt att det är synonymt med araméer, så som alla tidigare kyrkofäder har hävdat. Den senaste bland dem var patriark Mor Ignatius Zakka som i sina böcker har skrivit att ingen får skilja mellan Suryoyo och Oromoyo. Jag förmodar att Ni kan det här bättre än vi. Idag betraktas detta förbund som ett politiskt parti, vilket jag uppfattar som en kränkning. Det rör sig om ett folk, inte ett parti. Därför är det kränkande att kalla Suryoye, d v s det arameiska folket (eller assyrierna för den delen) för ett politiskt parti. Det är fel eftersom vi är ett folk. Men dessa två (syftar på assyrier och araméer, red a) har aldrig varit ett. Själv vet jag att min egen bror och jag är ett (menar att de inom den syrisk-ortodoxa kyrkan som kallar sig assyrier har fel namn, eftersom han betraktar dem som sina arameiska bröder, red a). Ers Helighet, när Ni säger ”vårt folk med alla dess namn…” då är frågan: Enar man sitt folk eller splittrar det istället?”

Patriark Karim:

”Jag vill svara på dina frågor genom att börja från slutet. Jag har aldrig sagt ”ett folk med alla sina namn”. Jag står fast vid att folket är Suryoye, oavsett vad de kallar sig utanför kyrkan. För mig är alla Suryoye, däför att vi inom kyrkan har ett synodbeslut (november 1981, red a) som säger att ”Suryoyo” ska vara namnet på kyrkan, folket och språket. När det gäller språket vet alla som kan historia att det syriska språket har arameiska som grund, inte assyriska eller akkadiska. Ingen kan förneka detta. Därför är det riktigt om patriark Zakka säger så om språket. Om din fråga gäller folkets namn har jag som privatperson en åsikt i frågan. Men som patriark har jag ett ansvar att följa det heliga kyrkomötets beslut och kyrkans linje. Utanför kyrkan förekommer olika organisationer med olika namn, oavsett om vi förnekar det eller ej. De är fria i sitt val av politisk linje eftersom de inte sorterar under kyrkans överhöghet. Vare sig vi vill eller inte är de partier (och ger exempel, red a). Vi respekterar deras val av namn på sin organisation. Men alla är välkomna som Suryoye inom kyrkans sfär. Utanför kyrkan är de fria i sin verksamhet. Däremot tillåter jag inte att någon av dessa organisationer ska göra anspråk på att representera syrisk-ortodoxa kyrkan. Olika organisationer kan hävda att de representerar folket Suryoye. Det är deras åsikt och deras rätt. Vi lever i 2000-talet. Även i våra länder har människor rätt till en sådan frihet att välja. Men jag som patriark har att ta ansvar för kyrkans organisation. Det är sant att det jag säger som patriark har inte sagts av mina föregångare eftersom vi lever i olika tidsåldrar. Det som aposteln Petrus har sagt kan inte jag upprepa, eftersom han levde i en annan tid. Inte heller kan jag upprepa det som patriark Afrem I (Afrem Barsom, red a) har sagt, för det tillhör en annan tid. Vi vet att han har deltagit i konferenser i Europa och sagt vissa saker och använt ett visst namn, men sedan ändrade han sig och började använda ett annat namn. Tiden och omständigheterna krävde det av honom. Vi måste vara finkänsliga och hitta det som förenar oss. Idag är det kyrkan som förenar detta folk. Inom kyrkan accepterar vi ingen annan benämning än Suryoyo. Utanför är var och en fri att kalla sig vad han vill. Däremot vill vi att alla parter ska samverka för sitt folks bästa och verka för en övergripande gemensam målsättning.”

Av utrymmesskäl kan vi här inte översätta hela samtalet. Men i fortsättningen argumenterar Benjamin Bulut för att han omöjligt kan samverka med ”sina bröder” när man bär två olika namn. Han vill som lärare i kyrkan lära sina elever att endast den arameiska termen är acceptabel. Patriarken ställer sig frågande och undrar varför Benjamin inte kan använda två namn och om han respekterar assyriernas val av benämning. Sedan föreslår patriarken att båda sidor kan använda den gemensamma termen Suryoye om det är så svårt att acceptera varandras andra namn. Patriarken påtalar det faktum att skillnaderna ofta uppstår vid översättning av termen Suryoyo till främmande språk, t ex har Aramäisch i Tyskland och Assyrian i USA varit vanliga. 

För patriarken räcker det med att säga Suryoye och översätta det till Syriac på engelska, vilket han också har påtalat för armeniska kyrkoledare både i Beirut och i Armenien.  Han har vid sitt besök i Jerevan den 24 april bett den armeniske patriarken att de ska översätta sin inhemska term Asori till Syriac istället för Assyrian. Från den assyriska rörelsens sida har man i regel accepterat att även termen araméer är en del av vårt folks historiska arv, men den arameiska anti-rörlesen har hittills varit kompromisslös i frågan och vägrar acceptera sitt assyriska arv. Frågan är hur länge de kan hålla på när de inte längre åtnjuter kyrkans beskydd.