auginhaninke.blogg.se

Den 22 september 1912 lämnar Naum Faiq sitt kära hemland på väg mot USA. Tre månader senare, den 18 december, anländer han till New York. I tidskriften Intibah (nr 40-41 i februari 1913), som utgavs av hans vän Jabbur Boyaji, berättar han med egna ord om sitt liv och sin politiska aktivitet i Assyrien och orsaken till att han emigrerade till USA. Han berättar hur han var motorn i att grunda den första assyriska profana föreningen, Intibah Cemiyeti (Sällskapet Uppvaknande), 1908 så fort det politiska klimatet i Turkiet medgav och därefter hur han 1910 började ge ut sin tidskrift Kawkab Madenho (Orientens stjärna), fram tills han lämnade Diyarbakir. Han vågar förstås inte nämna något om de turkiska myndigheternas dödshot som hängde över honom, vilket gjorde att han var tvungen att fly. Han hoppades nämligen att han en vacker dag skulle få återvända hem. Det var i alla fall hans dröm som aldrig uppfylldes – inte ens som död.

Desto mer berättar Naum Faiq öppenhjärtigt om sin förtvivlan över att den stora assyriska massan inte verkade ta till sig hans patriotiska budskap för att överleva som nation i en turbulent värld. Nykommen till USA blir han återigen fylld av hopp när han ser hur välorganiserade de assyriska invandrarna från Diyarbakir och Kharput är och hur de drivs av en föredömlig vilja att hjälpa sina bröder och systrar som är kvar i hemlandet. 

Nedan följer Naum Faiqs berättelse i min översättning. Materialet är transkriberat från gammal turkiska med assyriska bokstäver och översatt till modern turkiska av Aydin Aslan Be-Naqshe, Bryssel.

Sammanfattning av mina intryck i vår nations spegel

En stor del av vårt ärade folk vet att min kärlek till min nation, denna heliga kärlek som började utvecklas i mitt livs ungdomsvind, har graverats i mitt hjärta med en diamantpenna, och jag har kommit så långt trots den outhärdliga smärtan av dess giftiga sår. Med Guds tillåtelse kommer denna kärlek inte att raderas förrän vid mitt livs sista andetag. Jag kommer alltid att beundra uppkomsten av det vackra ansiktet hos min nation, och kärleken och känslorna i mitt hjärta kommer att förbli kopplade till attraktionen av denna kärlek. Genom att offra mig själv för att uppfylla de plikter som krävs av denna kärlek, inom ramen för mina begränsade kunskaper och förmågor, uppnådde jag äran att tjäna nationen, vilket var mitt personliga ansvar, och jag var nöjd med de andliga nöjena i denna tjänst. 

I staden Diyarbakır, där jag föddes och bott sedan min barndom började jag min utbildning i assyrisk skola som hade grundats av och leddes av min värdefulla lärare, ärade Hanna Sërre Chëqqe. Efter att ha avslutat utbildningsprogrammet för denna skola började jag, medan jag fortfarande var mycket ung på grund av bristen på utbildade människor i vårt land, arbeta som lärare i mer än tjugofem år. Sedan den dagen, när jag såg den svåra situationen och misären assyrierna befann sig i, värkte mitt hjärta och jag kände mig ledsen över denna situation dag och natt. Jag kände mig väldigt ledsen när jag såg de djupa såren som öppnats i hjärtat av vår stora nation.

Faktum är att på de platser där denna nyfikenhet och entusiasm tog mig, som en patient som hade slut på tålamod och värdighet, åkte jag ibland till främmande länder för att hitta ett botemedel för detta problem, och ibland när jag inte kunde hitta det botemedel jag letade efter övergav jag mig själv till ensamhet av förtvivlan.

Av denna anledning arbetade jag först som lärare en kort tid i byn Hes-Hes i Gharzan-distriktet i Bitlis. Sedan återvände jag till mina hemtrakter och stannade i Urfa ett tag. Därefter bodde jag i sju eller åtta månader i Adıyaman som tillhör Elazığ. Jag hade en stor önskan att få se de assyriska byarna och klostren i området som jag hade läst om i historieböckerna, särskilt i Malatya, Şiro, Gerger-regionen och ruinerna av kyrkor och kloster som våra förfäder med stor svårighet hade byggt längs med floden Eufrat. Men tyvärr var jag tvungen att återvända till min hemstad utan att få uppleva ett sådant tillfälle och fortsatte mitt lärarjobb.

Men när jag såg att min älskade nations elände och kollaps ökade dag för dag, kunde jag inte finna någon ro och bestämde mig för att åka till främmande marker igen. Men just då 1895 började ett stort kaos som upprörde hela mänskligheten och fick oss att blöda och hindrade min resa. Några månader senare bestämde jag mig för att åka till Syrien. Jag avreste från Diyarbakır, åkte till Hama via Aleppo och därifrån till Homs och arbetade där som lärare ett tag.

När jag tänkte på de värdefulla verk och magnifika institutioner som assyrierna hade byggt i Syrien, både före och efter kristendomens uppkomst, och tänkte att min önskan att se ett verk av dem var obesvarad, blev jag mycket ledsen. Jag ser med stor smärta på att det inte ens finns ett rop av sorg i hjärtat hos de människor som bär namnet assyrier. Ingen av dem undrar; "Åh, vad var vi, vad har vi blivit?", och de fortsätter sina liv i ett tillstånd av aningslöshet. Ju mer jag ser deras bristande intresse för vetenskap, kunskap och utveckling, desto mer ångest och spänning känner jag. Jag åkte därifrån med sorg längs kusten till Tripoli. Jag betraktade med tårar i ögonen de vackra landskapen och byarna i de berömda Libanonbergen som förr i tiden befolkades av assyrier och nådde slutligen Beirut. Jag tillbringade nästan sex månader i ett syrisk-katolskt kloster som heter Deyrul-Sharfe nära Beirut. Jag mötte 20-25 elever som lärde sig assyriska i det här klostret.

Även om min nöd lättade lite när jag såg några av de maronitiska assyrierna som bodde i Libanonbergen och några av deras kyrkor och kloster. Men jag såg att det bara lärdes ut religiös kunskap i dessa trakter och att även om maroniterna talade assyriska språket, upptäckte jag att de hade fullständigt anammat latinska riter i sina religiösa sedvänjor. Jag blev mycket ledsen över att se att dessa desperata människor inte fäster vikt vid sin egen nations historia, inte heller gör några ansträngningar att eliminera de sekteristiska tvisterna med de folkgrupper som har ett gemensamt förflutet med andra assyrier och inte ägnar vederbörlig uppmärksamhet åt assyriernas historia och litteratur. Istället för detta visar de en fullständig lojalitet mot Påven.  När jag såg situationen för denna arma nation och behöll mina känslor i mitt eget hjärta, åkte jag vidare till Jerusalem och tog skydd i S:t Markus-klostret.

Jag stannade här i ungefär sex månader. På den tiden leddes klostret av biskop Elyas Hallule och förvaltningen av klostret var mycket bättre än den är nu. Det var dock ingen skola av hög nivå. Jag blev väldigt ledsen över att en enkel skola skulle räcka för assyriska barn som bor i Betlehem för att lära sig sitt modersmål och ett främmande språk, men inte ens en sådan skola etablerades. När jag såg greker, armenier, judar och andra folkgruppers skolor, tryckerier, tidningar och bibliotek tyckte jag oändligt synd om oss för vår dumhet och okunnighet. Jag grät i hemlighet och i mitt inre beklagade jag vårt djupa sömntillstånd.

Dessa smärtsamma situationer jag bevittnade gjorde mig helt förtvivlad och tvingade mig att återvända till min hemstad. Med tanke på att detta förtryckta folk nu drog sitt sista andetag, bestämde jag mig för att hitta ett annat jobb än att tjäna nationen. Jag började syssla med handel med hopp om att om jag blir ekonomiskt bekväm i framtiden kommer jag att kunna tjäna min nation igen. Men tyvärr lyckades jag inte med det här jobbet och stötte på svårigheter. Denna situation gjorde mig väldigt ledsen och jag fortsatte att ta itu med mitt folks problem. Jag tillbringade mina dagar med att oroa mig för deras problem.

Tydligen blev jag galet förälskad i mitt folk, och folket blev galet förälskat i mig, eller så insåg de att den här kärleken hade omslutit mig, och när vi var borta från varandra blev jag plötsligt känd, som om jag berördes av ett trollspö. Det var därför jag blev kär i mitt hjärtas herre igen och bestämde mig för att tjäna folket och började återigen undervisa. När jag under tiden såg att de nya lärarna som tillsattes i skolan var progressiva och intresserade av folkets problem, tog jag tillfället i akt. Sex eller sju år tidigare, under despotismens period, hade vi grundat en hemlig välgörenhetsförening. Varje söndag hade vi samtal om historia och litteratur för att förbättra ungdomarnas moral och ville med de insamlade pengarna grunda ett bibliotek med böcker om assyrisk historia och litteratur. Men den apati vi såg bland folket, hoten och sarkastiska kommentarer från vissa människor förhindrade detta goda arbete. Det var därför vi tog en paus från detta arbete och inväntade ett tillfälle som Gud kunde skänka oss.

Därefter ökade trycket, spåren raderades och kampens eldar släcktes. Människor föll i sömn ännu djupare än den tidigare aningslöshetens sömn. Deras känslor dämpades, deras tankar rostade, deras yrken förändrades. Tyvärr har detta folk ännu en gång misslyckats med att uppnå moralisk vinning.

Slutligen, med kollapsen av despotiskt styre i det Osmanska riket och frihetens födelse, samlades några eldsjälar inom vårt assyriska folk i Diyarbakır för att hitta en lösning på de problem som vårt folk hade upplevt under lång tid. Vi träffades några gånger för att hitta det bästa sättet att lösa detta problem. När jag insåg att detta arbete var beroende av uppriktig kärlek och en stark enhet kände jag att det var dags att avslöja denna kärlek och hängivenhet som varit gömd inom mig under lång tid.

Det som hela tiden motiverade mig i mina tankar och drömmar var min tro på att min önskan skulle gå i uppfyllelse. Med denna övertygelse inkluderade jag mig själv bland dessa eldsjälar och började arbeta för att stärka deras tankar och bestämma namnet på föreningen. Namnet Intibah, det vill säga uppvaknande, tilltalade de sinnen som hade förhoppningar om återupplivandet av denna eländiga nation och syftade till att överge den rådande assyriska mentaliteten och sikta på en ny assyrianism. Detta namn accepterades som om det hade kommit ner från himlen. Vi arbetade dag och natt för att etablera İntibah-grenar i städer som Mosul, Mardin, Midyat, Urfa, Siirt, Viranşehir, Elazığ, Siverek och Adıyaman så att hela det assyriska folket kunde dra nytta av denna stora fördel. Med Guds hjälp och våra medlemmars insatser etablerades filialer och ett stort möte hölls i Diyarbakır för att uppnå konsensus bland medlemmarna i Intibah-föreningarna och för att säkerställa spridningen och utvecklingen av föreningen.

Detta möte var ett viktigt steg på vägen mot Intibah-föreningarnas stora framgångar. Just då började förhoppningarna som verkade döda i mitt hjärta att känna doften av livets vind och vakna till liv igen. Medan jag tänkte på att denna stackars nation skulle resa sig ur sin låga situation, började plötsligt en ond vintervind av svartsjuka och fientlighet blåsa bland assyrierna, som torkade upp hoppets blommor som precis hade börjat blomma i uppvaknandets trädgård och fick de blommande rosorna att vissna.

När jag befarade att denna svartsjuka och dessa onda avsikter skulle förgifta vårt värdefulla uppvaknande och göra assyrierna mer förvirrade och mer omedvetna än tidigare, bleknade de stora förhoppningarna i mitt hjärta och de ljusa målen förmörkades. Och jag tillbringade alla mina dagar i sorg och förstämning. Jag tänkte att det var omöjligt att hitta en lösning för min nation i denna motsägelsefulla situation.

Men eftersom det kärleksband jag känner för detta folk genom mitt hjärtas ådror ännu inte helt har brutits, i hopp om att stoppa det giftiga andetag av svartsjuka och själviskhet innan det sprider sig och påverkar hela min nation, skapade jag en ny tidskrift med namnet "Kawkab Madenho", med förhoppningen att det måste finnas en lösning. Trots min ringa kunskap, begränsade ekonomiska resurser och svårigheter med administration började jag ge ut en tidskrift. I ett och ett halvt år försökte jag rädda våra gamla och kraftlösa assyrier från denna stora avgrund som de hade fallit i på grund av sina egna brister och misstag. För att komma ur denna situation försökte jag be om hjälp, varna, vidta åtgärder utan dröjsmål och uppnå en helande förvandling. Men vårt rop nådde bara ingången till vårt folks öron, det trängde inte in i dem. Jag blev trött på vårt folks situation och bestämde mig för att dra mig ur nationella angelägenheter och emigrera från Turkiet.

(I nästa nummer av Intibah  (nr 41) fortsätter Naum Faiq sin berättelse)

Situationen som jag missade att förklara i mina tidigare intryck, behöver här återberättas.

Nämligen, medan den bortgångne ärade biskop Behnam [Semerji], den tidigare representanten för Mosul-assyrierna, var i Mardin som biträdande patriark, åkte jag till Mardin med ärade biskop Elias [Shaker], representanten för Diyarbakır-assyrierna. Under min månadslånga vistelse där gick jag till det berömda Deyrulzafaran-klostret två gånger och tillbringade tre eller fyra dagar där. Jag minns denna korta tid som de lyckligaste och roligaste dagarna i mitt liv på grund av den magnifika naturliga skönheten i detta kloster och den djupa andlighet jag kände.

Vårt Deyrulzafaran-kloster är byggt på ett välordnat sätt vid foten av ett högt berg. På så sätt ligger den på en väg som används av de omgivande byborna och är omgiven av många vingårdar och trädgårdar som används för rekreationsändamål. Varje hörn av klostret består av fridfulla platser som paradiset.

Deyrul-Seyde [Mariaklostret] ligger högt uppe i berget en halvtimmes promenad från Zafaran-klostret. Platsen för detta kloster kallas "Deyro d-Netfo" på assyriska som betyder "droppande vatten-klostret" och är verkligen en häpnadsväckande plats. Detta kloster består av en kyrka och flera rum uthuggna i en vit sten. Det finns en förbyggnad huggen från klippan framför den. Det är verkligen häpnadsväckande och obegripligt varifrån vattnet som rinner droppe för droppe från taket på denna sten och bildar en mindre bassäng kommer. Eftersom det inte finns något ovanpå dessa klippor är källan till dessa droppar okänd. Denna situation förvånar människor. Å andra sidan finns klostret Mor Yakup och Mor Izozoel på toppen av berget, som bildar en liten bergskedja i linje med klostret i fråga. Detta kloster, som tidigare låg i ruiner, restaurerades med stöd av ärade munken Yeshu, en av de nitiska medlemmarna av det nuvarande prästerskapet, och Mardins assyriska samfund.

Kort sagt, Deyrulzafaran och de omgivande klostren byggdes på ett magnifikt sätt vad gäller läge och struktur. Jag blev dock mycket ledsen över att se att klostret saknade all skönhet i fråga om ledning och utbildning. Men tack vare den bortgångne ärade biskop Behnams kärlek och intresse för utbildning kunde jag inte låta bli att bli glad när jag såg att förberedelser gjordes för att etablera en skola här och skolmaterial var redo. Jag hoppades att med öppnandet av den här skolan skulle folket utvecklas framåt. Tyvärr, efter att ha varit i drift i bara ett år stängde skolan och vår lycka varade inte länge.

Assyrierna måste vara väl medvetna om att avsaknaden av en skola för att utbilda präster i Deyrulzafaran, i en tid när andra folkgrupper är förtvivlade, och klostret är vårt folks skydd, kommer vår nationella situation att bli ännu värre. Vi kommer att fortsätta lyda under okunniga och inkompetenta ledares administration. Vi kommer visserligen att försöka göra våra röster hörda för att bli av med deras förtryck men vi kommer inte att kunna få något gehör.

Både öppnandet av skolan i fråga och behovet av att vidareutveckla det nystartade tryckeriet under ledning av ärade munken Afrem [Barsom, sedermera patriark], måste vi övertala våra ledare att vidta åtgärder i frågan. Likaså bör varje assyrier bidra till detta gemensamma mål inom ramen för sina ekonomiska resurser så att vi kan få de resultat vi strävar efter. Annars kommer våra diskurser i frågor som uppvaknande, utveckling och tryckpressen som vi alla omhuldar att visa sig vara tomma, vilseledande och hycklande termer.

Efter att hittills ha talat om Turkiet vill jag avsluta med att dela med mig av mina iakttagelser, särskilt i fråga om min migration och separation (från mitt hemland, ö anm).

Lördagen den 22 september 1912 tog jag farväl av mitt folk, min kyrka, mitt hemland, mina släktingar och vänner och lämnade Diyarbakır för Amerika via Aleppo. Under min resa undersökte jag situationen för mina landsmän och våra kyrkor i Siverek och Urfa. Tyvärr blev jag mycket ledsen över att se att mina landsmän inte var i nationell enighet och solidaritet och att våra kyrkor inte var välskötta. Denna situation bidrog till att öka min tidigare sorg.

 När jag lämnade den älskade staden Urfa, ett viktigt centrum för våra stora förfäder och vårt förflutna som vi minns med respekt, ett hem för kunskap och kultur för assyrierna, en plats där betydelsefulla assyrier som S:t Afrem bodde och där det finns spår av den assyriska civilisationen i varje del av dess territorier, såg jag mig om flera gånger och grät bittert och sade ”O assyrisk stad, frid vare med dig” och fortsatte min väg. Sedan kom jag till Serugh (Suruç), en stad som byggts av assyrierna och där många assyriska lärda bodde, särskilt S:t Yakup av Serugh. Jag blev förvånad när jag såg att det inte fanns en enda assyrier kvar i dessa en gång så berömda städer. För att uttrycka hur djupt denna situation påverkade mitt hjärta skrev jag följande rader på väggen till hotellet där jag tog in innan jag fortsatte min resa.

På Kristihimmelsfärdsdag för 60 år sedan, den 26 maj 1960, sköts min far Circis Haninke i hembyn Anhel i Turabdin. Han träffades av en gevärskula efter ett gräl mellan två bybor om boskap. Pappa träffades i magen och fördes till sjukhuset i Mardin där han skulle opereras under natten. Men en militärkupp satte stop för det när soldater körde iväg all sjukvårdspersonal från sjukhuset. Läkaren hade just gjort ett snitt i magen men avbröts. Han sydde slentrianmässigt ihop det med breda stygn utan att utföra själva operationen och tvingades lämna sin patient åt sitt öde. Pappa förblödde och avled, endast 27 år gammal. Han lämnade fru och fyra barn efter sig samt mor och farmor – tre svartklädda änkor i samma familj. 

Trots sin låga ålder hann han bli känd som en av Turabdins bästa astrologer som kunde läsa människors framtid med hög träffsäkerhet. Han var också en begåvad musiker. Spelade saz och andra instrument och hade en fin sångröst. Han sjöng både folksånger och var en uppskattad diakon. Han var en social, vänlig och fredlig man som inte tog parti i byns politiska konstellationer. Därför var han omtyckt och uppskattad av sin omgivning. På ett sätt var han före sin tid, säger hans jämngamla vänner som än idag blir tårögda när hans minne kommer på tal. De är alla födda på 1930-talet och börjar lämna jordelivet en efter en.

Min äldsta syster Seide är den av oss fyra syskon som bäst minns pappa. Hon var åtta år när han dog. Hans saz-spelande och fina sångröst har etsat sig fast i djupaste lagret av hennes minne. Hon berättar att han en gång tog med henne till Midyat, bjuden på kusin Isa Affos bröllop. Bröllopsvärdarna insisterade på att han skulle spela på sin saz och sjunga danslåtar. Dansande ungdomar blev hänryckta. Samma kväll ombads pappa att även spela på Shabo Jares bröllop. Även där var hans medverkan mycket uppskattad, minns Seide.

Dessa minnen gjorde att Seide länge önskade att hennes barn en dag skulle föra traditionen med saz-spelande vidare. När hennes äldste son Josef Cacan var 9 år köpte hon en liten saz åt honom och uppmuntrade honom att bli musiker. När de kom till Sverige i mitten av 1980-talet fick Josef god hjälp av musikern och kompositören Joseph Malki. Från saz  övergick Josef Cacan senare till Oud. Han verkar också ha ärvt sin sociala kompetens och ödmjuka personlighet av morfar, men kanske inte så mycket röststämman. När min bror Gabriel och jag kommer på besök till Anhel och medverkar i söndagsmässan i samma kyrka där pappa verkade som diakon, påminns vi av hans forna vänner om att vi har ärvt hans vackra sångröst.  Gabriel spelar saz. Hans son George spelar också. Även Georges sjuårige son Gabriel visar intresse för saz. Han har en mini-saz som han leker med. Musicerandet går i arv i familjen, men inte astrologikunskaperna. De bleknar bort.

Nedan vill jag berätta om några fall där pappa hade läst människors framtid och som senare slog in med en sådan träffsäkerhet. Astrologi och esoterisk kunskap är en företeelse som naturvetenskapen länge betraktat som hokus pokus. Men assyrier och andra folkgrupper i Mellanöstern tar den på största allvar. Min pappa var inget medium med någon medfödd förmåga. Han hade lärt sig hur man använde gamla formler som gav honom insyn i en värld bortom den som kan uppfattas med våra sinnen. Han hade genom sin speciella bok tillgång till en avancerad kunskap som i stort är förlorad i västvärlden idag.

Jag har inte fått förmånen att få lära känna honom, för jag var några månader gammal när han dog. Men min familj och andra vittnar om ett stort antal fall där han träffade rätt. Här är några.

Gawro i Gremira

På hösten 1956 gick pappa tillsammans med mamma Rihane och min syster Hazme, som var några månader gammal, till byn Gremira nedanför Izloberget. De skulle byta till sig vete för att bereda burgul innan pappa skulle inkallas i militärtjänsten. Det var en hel dagsfärd till fots med en åsna som bärhjälp. De blev gäster hos familjen Gawro och Farida. På kvällen bad Gawro pappa att läsa hans framtid. Pappa var lite för ärlig och sade att Gawro en dag skulle lämna sin hustru för en annan kvinna. En sådan sak är idag kanske vardagsmat men på den tiden var det ett oerhört stort brott inom det assyriska kollektivet. Gawro blev rasande så till den grad över denna ”anklagelse” att han hotade anmäla min far till myndigheterna för olovlig verksamhet. Det gjorde att pappa, mamma och lilla Hazme fick traska iväg till grannbyn Sedari uppe på Izloberget redan samma natt. Det var kolsvart och mycket besvärlig terräng men de kom i alla fall undan helskinnade, berättar mamma.

Vad hände sedan med Gawro? Precis som pappa hade förutspått lämnade han sin familj och tog en annan kvinna och bannlystes av kyrkan för resten av sitt liv. Bannlysning innebar total isolering från omgivningen. Folk brukade vända den bannlyste ryggen och vägrade befatta sig med honom. För tio år sedan skrev jag om min pappas esoteriska kompetens i artikeln När tanken påverkar den fysiska världen där fallet Gawro är omnämnt. När innehållet blev känt för Gawros barn och barnbarn i Sverige, ringde mig hans son Iskender Gabrielsson och berättade en uppgift som min mamma hade missat när hon hade berättat historien för mig. Pappa hade också förvarnat Gawro om två kritiska tillfällen i livet som han skulle vara uppmärksam på. Det ena skulle inträffa vid 35-årsåldern och det andra vid 50. Om han överlevde dessa faror skulle han komma att leva ett långt liv. Iskender säger att Gawro trampade på en mina på gränsen till Syrien när han var 35 år, men han hade kastat sig åt sidan och klarat sig. När han var 50 år drabbades han av cancer och dog.

Rihane Shabeke

Pappa brukade ofta besöka våra släktingar i Kameshli, familjen Dawod Haddad. Rihane var nygift med Istayfo Shabeke, som också var släkting till oss, och ville att pappa skulle ”öppna boken” för henne, som det heter när man läser någons horoskop. Pappa undrade varför en ung brud som hon brydde sig om framtiden när hon hade ett helt liv framför sig. Men hon insisterade. Då fick hon veta att hon skulle komma att få fyra söner och fyra döttrar, men att en av sönerna skulle möta en mörk framtid på grund av något som har med staten att göra. Tiden gick och Rihane hade glömt det hela, tills en av sönerna dödades i kriget med Israel 1967 under sin militärtjänstgöring. Först då kom hon ihåg pappas ord och påminde sin make Istayfo.

Bashar från Bsheriye

Vintern 1959, pappas sista vinter i livet, försvann plötsligt Bashar från sin värdfamiljs hem och irrade runt i snön. Bashar hade kommit till Anhel från Bsheriye (Beth Shiro) tillsammans med sin fru och fått tillfälligt husrum hos familjen Yoqen. Han hade någon form av psykisk störning: Därför var både frun och hans värdar oroliga för hans hälsa när de sökte upp min pappa hemma hos oss, berättar min bror Gabriel som kommer ihåg historien väl. Shemun och Iskender Yoqen bad pappa att försöka lokalisera Bashar innan han riskerade frysa ihjäl någonstans. Hans fru grät hela tiden. Pappa räknade på sin bok och lämnade därefter en detaljerad beskrivning av platsen där Bashar befann sig, som vore det en GPS navigator. Han talade om åt vilket håll, hur långt och när de skulle vända vid olika kännetecken längs vägen. De följde hans anvisningar och fann Bashar ihopkrupen i en mindre grotta. Några ligister, de anhöriga misstänkte  kurder från trakten, hade rånat honom på hans jacka, bröllopsring och armbandsur. På den tiden var en klocka en sällsynt lyx i hela trakten.

Självmord framför tåg

En nära släkting till oss, som hamnade under ett tåg i Stockholm i början av 1990-talet, brukade också berätta att pappa hade läst hans framtida öde och sagt att han skulle dö genom järn. Det blev en våldsam död på en järnväg och ett tåg i full fart som mosade honom i bitar.

Min farmor Mecida

Min farmor Mecida brukade också säga att hennes son hade förutspått att hon skulle dö av metallföremål. På hösten 1978 behandlades hon för cancer i Istanbul. Hennes buk samlade mycket vätska som läkarna måste pumpa ut med metall instrument som liknade skruvmejsel. Då sade hon till sin medföljande dotter Shune (vi andra hade flyttat till Sverige): De här skruvmejslarna är det järn (metall) som din bror talade om. Kort därefter dog hon och begravdes i Istanbul.

En kurd från okänd by

En kurd från en avlägsen by, som min pappa inte visste något om, kom en dag hem till oss. Han bad pappa om hjälp. Hans fästmö hade plötsligt vänt honom ryggen och ville inte längre gifta sig med honom. Pappa räknade på hans och hans mammas namn, tog fram värdet och dividerade och lade i rätt kategori enligt bokens instruktioner. Därefter beskrev han mannens hus. Han sade att det vette mot söder. På gården fanns ett skjul. Uppe på taket till skjulet fanns en gammal stenvält. I ena hålet på sidan gömdes en amulett. Mannen skulle bränna den och ersätta den med den som pappa hade skrivit.

Mannen följde instruktionerna och hans fästmö återvände till honom. Han kände sig överlycklig och återvände till Anhel för att tacka min pappa med en bagge som gåva. Men i utkanten av Anhel, vid det muslimska kvarteret, fick han höra att den man som han sökte hade just blivit skjuten. Mannen vände tillbaka och lovade att aldrig mer sätta sin fot i denna by. 

Min äldsta syster Seide sitter vid pappas grav. Hon är den som har bäst minnen av honom bland syskonen. Hon var åtta år när han dog. Hon har mycket starka band till Anhel och tillbringar några månader i vårt gamla, restaurerade hus varje sommarhalvår tillsammans med sin make.

 

Spådde sig själv

Den som spår andras framtid kan naturligtvis inte låta bli att kolla sitt eget framtida öde, vilket pappa gjorde. Eftersom hela kunskapen är starkt förknippad med stjärnhimlens rörelser och olika planeters position, brukar man säga att människan kan utsättas för dödliga risker vid speciella planetkonstellationer. Men det går att vara på sin vakt och undvika farorna, enligt folktron.

Min pappa berättade för sina närmaste, bara veckor innan han blev skjuten, att den närmaste tiden var mycket kritisk för honom. En del i familjen minns att han talade om metallföremål som skulle döda honom. Till mamma hade han sagt att hans död skulle ske med en gevärskula. Men han tröstade sig genast med att konstatera att det inte fanns några riktiga gevär i Anhel, berättar mamma. Det som fanns var mestadels hagelgevär för jaktändamål, hade han sagt. Han berättade också för mamma att han skulle leva ett långt liv, om han skulle överleva denna kritiska period.

Bara några dagar före sin död var han gäst i den yezidiska grannbyn Diwanke. Hans yezidiska vänner gratulerade honom för att ha fått sin andra son, mig, men han önskade att så inte hade skett. När de undrade varför svarade han: ”I vår familj kan det inte finnas tre manliga medlemmar samtidigt”. När pappa skulle hem vågade han inte gå ensam, utan fick eskort av ett par beväpnade yezidier ända fram till vår dörr. Men hans försiktighet hjälpte inte. Han sköts ihjäl på Kristi himmelsfärdsdag 1960.

50 år senare, den 27 maj 2010, hölls en minnesceremoni av barnen till dåvarande turkiske premiärministern Adnan Menderes, som mindes att deras pappa hade hängts av militärjuntan. (Själva hängningen ägde rum först i september året därpå, 1961, men kuppen som avsatte honom ägde rum samma dag som min far avled). När jag läste nyheten i turkiska webb-tidningar blev jag starkt tagen av min egen pappas tragiska öde, som bara fick leva i 27 år, trots att han som duktig astrolog visste på vilket sätt han skulle komma att dö – av en gevärskula.

 

Bilden togs i mitten på 1950-talet i Midyat när pappas kusin Musa Henna Affo hade tagit sin nygifta brud Anjel Darawi med sig från Mardin hem till byn. Pappa hade bjudit dem på middag. Övre f v: Pappas och Musas morbror Sleiman Tazza, Musa, Sleimans syster Rahel Tazza, Circic Haninke. Sittande f v: Iskender Tazza och hans fru Denye, Anjel Darawi och Sleimans fru Peyruza Tazza med sonen Gabro i famnen. Min bror Gabriel är gift med Musa och Anjels dotter Naila.

 

Andra astrologer

Det fanns också andra duktiga astrologer i min hemby och övriga Turabdin. Alla hade samma verktyg, en bok där avancerade formler används på ett speciellt sätt för att berätta om människors framtida öde. En av dem var Ceco Qucur (c-ljud med turkiskt uttal) i Anhel, vars barnbarn nu bor i Sverige. Hans bok finns kvar men det är tveksamt om barnbarnen behärskar tekniken att använda koderna i boken. Sannolikt är det samma bok som en av mina släktingar, munken Sawme, hade i sin ägo i början av 1900-talet. Han kunde förutsäga både flyget och bilen. Denna värdefulla bok hamnade sannolikt hos prästen Malke, far till Gawriye Gündüz, och därefter hos Ceco Qucur, har en insatt släkting berättat för mig. Jag vet inte om så är fallet.

Binära tal

Pappas bok försvann spårlöst efter hans död. Men nyligen fick jag tag på en mindre version av boken, ett litet inbundet häfte skrivet på arabiska med assyriska tecken (garshuni) med hans egen vackra handstil. Jag kan läsa dess innehåll utan problem men saknar anvisningar om hur formlerna och koderna ska användas. Jag har dock upptäckt en intressant detalj i det här lilla häftet; binära tal, alltså ettor och nollor som hela vår datoriserade tillvaro bygger på, finns tydligt angivna som symboler för olika planeter i vårt solsystem. Nollorna anges som punkter, det arabiska tecknet för noll.

Våra gamla assyriska böcker döljer en rikedom som är värd att undersöka. Den bok från 1200-talet som Dan Brown nämner i sin bok Den förlorade symbolen skulle mycket väl kunna vara ett verk av vår världsberömde maferyono Yuhanon Bar Hebroyo (1226-1286), mest känd under namnet Barhebréus. Trots sitt namn hade han inget hebreiskt ursprung. Han föddes av assyriska föräldrar i en by utanför den anrika assyriska staden Malatya i dagens Turkiet. Han hade vid vuxen ålder fått djupa kunskaper i bland annat astronomi och astrologi. Legenden säger att han kunde förutse alla viktiga händelser i sitt eget liv, som när han föddes, när han skulle vigas till munk, biskop och maferyono. Detta genom att iaktta stjärnhimlens återkommande positioner. Det sägs att han förutsåg till och med sin egen död år 1286, då samma planetkonstellation skulle upprepas.

Bar Hebroyos bok

Min far köpte en gång en bok som sades vara ett verk av Bar Hebroyo och som innehöll avancerade matematiska och astronomiska formler. Den hade hittats inne i den gamla stadsmuren till Amid (Diyarbakir). Men den var skriven på arabiska som han inte behärskade så bra och koderna verkade för avancerade för honom. I hopp om att få anvisningar om hur man använde boken blev han uppmanad av en bekant att vända sig till den muslimske shejken Latif i grannbyn Daline. Latif ville dock själv lägga beslag på en sådan dyrgrip så fort han förstod dess innehåll. Pappa sade förstås nej, men lite senare började Latif mumla något över en cigarett som han rullade och överräckte åt pappa. Efter några bloss blev pappa hypnotiserad och lämnade ifrån sig sin ovärderliga bok frivilligt.

När hypnosen hade släppt, krävde han sin bok tillbaka, men shejken förnekade all kännedom om den. Pappa försökte komma åt sin bok vid ett återbesök i maskerad dräkt, men misslyckades. Han hade virat en stor schal runt huvudet så att bara ögonen syntes, men shejkens fru kände genast igen hans vackra ögon och han blev tvungen att ta av sig sin maskering. Några månader senare sköts han ihjäl. Boken lär fortfarande vara i familjen shejk Latifs ägo och hans barn tros använda den för någon form av svart magi. En av sönerna blev imam i Kiziltepe nedanför Mardin. Sannolikt var han den som ärvde boken.

Farmor Rihane på ålderdomshemmet flankerad av min son Nemrud och min syster Hazme.

 

Hazme hos samma läkare

En annan intressant historia som har med pappas död att göra gäller läkaren i Mardin som skulle ha opererat honom. Han gick länge med skuldkänslor för att han inte fick ge pappa den vård som behövdes för att rädda hans liv. Fyra år senare hamnade min syster Hazme hos samma läkare. Hon hade fallit från balkongen och fått hjärnhinneinflammation. Biltransporten till Mardin tog ungefär två timmar. Framme i Sawro blev Hazme så dålig att farmor trodde att hon hade dött. Min bror Gabriel var i tioårsåldern och minns väl hur en gubbe från trakten, som sades vara expert på att avgöra om en människa är död, hade sagt att flickan var död. Farmor Mecida sade då till sin kusin Shemun Yoqen att de borde vända hemåt eftersom Hazme var död. Shemun var en klok och eftertänksam person. Han insisterade på att hon skulle till sjukhuset även om hon var död. Därefter satte han fingret bakom Hazmes öra och kände en svag puls. Han sade till föraren att skynda iväg till Mardin.

Väl framme på sjukhuset råkade läkaren gå förbi och kände igen min farmor. Han beordrade personalen att genast ta in flickan för vård. Senare berättade läkaren för farmor att han sannolikt hade kunnat rädda livet på hennes son om militären inte hade hindrat honom. Han lovade att göra allt i sin makt för att flickan skulle överleva. Hon gjorde det efter 33 dagar på sjukhuset.

Idag är pappas alla fyra barn och deras familjer bosatta i samma område i Sverige på promenadavstånd från varandra. Under de stunder då mamma gladdes åt att ha sina små barnbarn omkring sig, brukade hon ibland säga; ”Tänk om din pappa hade fått uppleva det här. Han skulle bli överlycklig”. Vi är nu fler än tre män i familjen och har brutit det omen som pappa befarade.

Mamma ramlade i sitt hem i april 2012 och sitter sedan dess i rullstol förlamad och dement. Hon vårdas på ett ålderdomshem. Hennes make togs ifrån henne alltför tidigt och lämnade ett tungt ansvar på henne att ta hand om fyra små barn tillsammans med svärmor och svärmors svärmor – tre svartklädda änkor utan en manlig hand att sköta det tunga jordbruksarbetet. Alla tre änkor hade förlorat sina män när dessa var omkring 27 år.

Nedan vill jag gärna berätta kort om dessa mäns öde. Jag håller också på med en detaljerad berättelse för att dokumentera familjen Haninkes dramatiska öden, inte minst de vedermödor som änkorna de efterlämnat har fått utstå i en hård patriarkalisk värld. Där finns också ett avsnitt under rubriken "Pappas sista dag i livet och efterspelet till hans dödsskjutning".

 

Vid pappas grav sommaren 2019. Min bror Gabriel, hans fru Naila, vår syster Seide och jag. År 2005  plockade en byggjobbare isär de gamla gravstenarna av misstag. När de sattes samman har både det utsirade fundamentet och ena sidans gravsten ersatts med enkel kalksten. Den gamla gravstenen hade huggits ur Kafros kalksten och ingraverats av Reşit Mamiye och Asmar Rhawi. Reşit var brorson till min gammelfarmor Setto. I 50 år var den här graven den enda på denna gravgård i Mariakyrkan som hade gravsten och ornament. Man brukade inte resa gravsten på vanliga gravar, så vida det inte gällde en person som pappa som alla sörjde. Idag har Anhelborna hittat på en konstig trend när det gäller gravstenar. På senare år har ett tiotal pråliga gravstenar rests över tomma gravar. Trots att den döda ligger begravd utomlands eller på annat håll, reser anhöriga pampiga gravar på en tom jordplätt, utan att ens ett enkelt ben finns under. Två sådana gravar skymmer nu min pappas grav.

 

Ceco Haninke

Ceco (George) var min farfars far. Han var den ende sonen till Yuhanen (Hanen) kvar i livet efter att Tuma hade dött i tonåren. Ceco var gift med Setto Mamiye. År 1911, det år då röd snö hade fallit i Turabdin, dödades Ceco vid ett hedersrelaterat slagsmål. Han hade brottat ner sin motståndare på marken och låg ovanpå honom, när dennes mor plötsligt vred om hans genitalier, varpå mannen under honom tog fram sin dolk och skar av Cecos hals. Mördaren och två andra i familjen Pörö sattes i fängelse i Mardin. Vid folkmordet 1915 togs de upp på bergstoppen. Där halshöggs alla tre män för att de var kristna. Cecos mamma Meryem hade bett sin svärdotter Sitto att hennes kusin Shamun Challo (samma släkt som Pörö) inte skulle läggas till i listan över misstänkta och överlämnas till soldaterna. Sitto uppfyllde svärmors önskan. Därmed slapp Shamun en säker död.

40 år senare blev min pappa bästa vän med Shamun Challos sonson Malke. Dagen då pappa sköts ihjäl hade Malke bjudit honom på middag. Men det slutade med en tragedi som Malke inte skulle glömma under resten av sitt liv.  Malke dog i Paris 2017, 85 år gammal. Under hela sitt långa liv kände han skuldkänslor för att ha orsakat pappas död. Han grät varje gång minnet kom på tal. Det var egentligen Circis själv som insisterade på att låta middagen kallna för att se vad som skulle hända mellan de två bråkande personerna. Och så blev han måltavla för kulan som var avsedd för Malkes farbror Gawriye Challo.

När det gäller Cecos berättelse ...

Sonen Gawriye var fyra månader gammal när hans pappa hade dödats. Förutom dottern Seide och sonen Gawriye hade Setto förlorat alla sina barn i spädåldern; fyra pojkar. Setto såg till att sonen fick en trygg uppväxt genom att hon brukade jorden i 44 år som ensamstående änka. Hon såg till att Gawriye gifte sig med sin syssling Mecida, som hon hade ammat samtidigt med honom. Setto fick gå till fots till biskopen i Mardin tre gånger för att be om lov att genomföra äktenskapet. För detta ”brott” fick hon böta med både pengar och fasta extra.

Att amma barnen samma mjölk var inget problem i sig, för modersmjölken är bara näring, hade biskopen sagt. Problemet låg i att kusiner och sysslingar inte fick gifta sig med varandra. Gränsen gick vid sju generationer. Detta med sju generationer är intressant, eftersom arvsanlagen avtar först efter sju generationer, enligt modern geneoligi. I vårt gamla samhälle kopplades det till religionen för att det skulle respekteras. Numera gifter sig assyriska kusiner kors och tvärs, dock sällan med kusiner där papporna är bröder.

Arvet framför kärleken

Att Setto insisterade på att just Mecida skulle vara hennes svärdotter, berodde inte på kärlek, utan på att Mecidas arv från pappa inte skulle hamna utanför familjen. Jorden var mycket värdefull för Setto. Så fort någon i släkten ville sälja åkermark, köpte hon den för att inga utomstående skulle få en fot i våra marker. Hon sålde sina bröllopsgåvor och köpte mark för pengarna. 

Elva bröders kvarvarande åkermark och egendom var riklig, men det fanns inga män i familjen att bruka jorden. Sitto levde ett långt liv. Ingen visste när hon var född, möjligen blev hon 100 år beräknat utifrån händelser som hon refererade till. Hon ansågs vara den äldsta personen i byn. Hon hade aldrig varit hos läkare under hela sitt liv och tog aldrig en tablett. Hon sa alltid, "Läkarnas läkare är min Herre". Hon dog hösten 1978, en vecka efter att ha ramlat och brutit höften. Hennes närmaste familj var i utlandet eller i storstaden Istanbul. Dotterbarnen tog hand om hennes begravning.

Marawge Haninke

Mecida var också enda barnet till sin far Marawge, son till Cecos farbror Behno. Även han blev mördad i unga år. Amina As’eke, en kurdisk (muslimsk) kvinna, krävde blodshämnd för att några assyriska ungdomar hade satt eld på hennes skjul några år före Seyfo. Det bodde endast tre muslimska familjer i Anhel vid tiden för folkmordet. Anhels assyriska företrädare hade drivit dessa i exil till den kurdiska grannbyn Daline. Där fick de stanna ett par år.

En av dessa tre muslimska familjer var assyrier som hade konverterat till islam innan släkten Kashakiye hade kommit till Anhel från en grannby som heter Kharabe Rash. Min farmors pappa Marawge anklagades för att vara den som hade bränt Amina As’ekes skjul. Denna elaka kvinna låg för döden men vägrade dö innan hon skulle dricka ett vassrör av Marawges blod. Hennes söner sökte upp och mördade honom utanför byn. De tog med sig en slurk av hans blod, skar upp buken och fyllde den med stenar. Efter att ha fått sin vilja igenom avled Amina. Idag har hon en stor familj och deras unga killar jobbar som byvakter betalda av staten för att bekämpa sina kurdiska bröder i PKK.

Barn och barnbarn vid pappas grav sommaren 2019; mina söner Ninos, Nemrud och Aday tillsammans med faster Seide.

 

Gawriye Haninke

Vår familj bodde i ett trångt litet hus som hade rasat vid ett par tillfällen och återuppbyggts varje gång. Senaste gången var när Gawriye och Seide var små barn. Det var natten till den 15 januari, den dag då vår släkt hedrar jungfru Maria med att dela bröd till alla bybor i kyrkan. Det nybakade brödet låg i en hög i rummet under natten när en kvinna uppenbarade sig i Settos dröm och uppmanade henne att genast evakuera sina barn. Husets tak var på väg att rasa över dem, sade den vitklädda kvinnan. Setto gjorde så och strax därpå rasade huset.

1938 företog sig Gawriye att bygga ett nytt hus på en tomt nedanför vårt hus. Men när han grävde sandjord i ett kalkbrott rasade gruvan över honom och hans anställde, som också hette Gawriye och som dog på platsen. En vecka senare dog min farfar Gawriye på väg hem från sjukhuset i Mardin. Läkarna kunde inte rädda hans liv. Höften hade krossats illa. En hästdroska körde honom med mamma Setto från Mardin. Han avled strax innan transporten var framme i Anhel. En stund tidigare hade han bett mamma Setto att någon skulle hämta lille sonen Circis för att Gawriye skulle ta farväl av honom. Men han hann inte fram innan pappa var död.

På väg hem till Anhel, passerade droskan Gawriyes fru Mecida som plockade fikon vid vår vingård utanför byn. Hon var höggravid och när yngsta dottern föddes kort därefter fick hon namnet Hezno, som betyder sorg. Gawriye lämnade Circis 5 år, Shune (Shmuni) 3 år och Hezno i mammas mage efter sig. Han begravdes i samma grav som sin far.

Det var i mitten av augusti när himlen är som varmast på året. Setto bad de turkiska soldaterna som var stationerade i Mor Quryakos-kyrkan att avfyra en salva med sina gevär som salut till hennes älskade son. Hon skulle betala för deras använda patroner. Men plötsligt dök ett svart moln ur ingenstans på himlen och ett åskoväder med skyfall följde. Då sade Setto till soldaterna; ”Ni behöver inte skjuta salut. Gud har skjutit salut med sina blixtar. Himlen gråter över min son”. Åskovädret följdes av ett jordsklav som skakade om alla begravningsgäster. De sade häpet till varandra; "Till och med jorden sörjer Settos son."

Circis Haninke

Min pappa Circis var äldst av syskonen. Han växte upp och giftes som 17-åring 1950 för att säkra familjens överlevnad och få in en hjälpreda i hushållet och jordbruket. Kärleken var något som följde av sig själv, menade man. Han gifte sig med Rihane Makko. Hennes pappa Barsawmo var systerson till Ceco Haninke. Gawriye hade strax innan han avled uppmanat sin mamma att han ville se sin kusin Barsawmos dotter Rihane som sin svärdotter. Hon var  den som bäst skulle ta hand om de två änkorna, Setto och hans hustru Mecida, tillade Gawriye. Så blev det. Circis fick tillbringa tio år med Rihane och de fick fyra barn innan han dödades. Jag är yngst. 

Detta var i korthet ödet för en familj vars enda manliga överhuvud dött i en olycka eller dödats i unga år och lämnat tre svartklädda änkor i samma trånga hus. Alla tre änkor; Setto, Mecida och Rihane fick kämpa hårt för att försörja familjen. De fick agera som både mor och far åt oss. Och vi har sällan känt oss faderlösa eftersom mamma var så flitig både i hemmet och i jordbruket. Tyvärr fick vi ofta uppleva obehagliga gräl mellan farmor och mamma. Farmor var en auktoritet i byn och hade klara åsikter om allting. Hon kunde reta sig på något trivialt och ett häftigt gräl blev resultatet. Som barn kände vi oss ledsna vid dessa tillfällen. Men överlag kände vi oss lyckliga i vår enkla tillvaro.

I början av 1976 kom mamma och jag till Sverige där Gabriel redan bodde sedan några månader. Så småningom anslöt även systrarnas familjer. Och här bor vi än idag.

Mamma älskar Anhel och sina fäders jord över allt annat. Hon har lika stor relation till den jord hon brukade som farfarsmor Setto hade på sin tid. Mammas högsta önskan är att få bli begravd intill sin älskade make i Anhel. Han ligger i samma grav som sin far och farfar. Den dagen kommer mamma och pappa att i döden förenas, eftersom livet inte har erbjudit dem en långvarig lycka tillsammans. Och för oss andra går livet vidare.

Peygamber'in oğulları

Giriş:

20. yüzyıl beraberinde iki yıkıcı dünya savaşı ve korkunç soykırımlar getirdi. Özellikle günümüz Türkiye'sinde Ermeniler ve Asuriler gibi Hristiyan yerli gruplar, 1915'te Seyfo soykırımı ile sonuçlanan katliamlara maruz bırakıldı. Elbette siyasi olarak sorumlu olan Sultan Abdülhamit (1895, 1909) ve daha sonra aşırı milliyetçi genç Türkler diye bilinen Ittihat ve Terakki idi. Ancak katliamları ve soykırımı gerçekleştirenler komşu dağlık alanlarında yaşayan Kürtlerdi. Bunlar son yüzyıllarda oraya hayvanlarıyla göçebe olarak göç etmişlerdi ve esas olarak hayvancılık yönetimi üzerinde yaşıyorlardı.

Kürtler, Hıristiyanların mülklerini ele geçirmek için onları yok etmekle büyük istifade fırsatını gördüler. Kürtler Müslüman idi ve imamları onlara "kafirleri" öldüren adamın 72 Huri ile cennete gideceğini söylediler – yani, hem bu hayatta hem de bir sonraki de fayda-fayda durumu içindeydiler. Bu nedenle Kürtler, bazı Kürt aşiret liderleri Turabdin'in belirli bölgelerindeki “kullarını” korumasına rağmen, bir halk olarak Hıristiyan komşularını öldürmekte katıldılar. Asuriler, günümüz Kürt yöneticilerinin Türkiye, Irak ve Suriye'deki Süryani komşularını sürekli olarak nasıl kullandıklarını ve onlara ihanet ettiklerini sürekli hatırlatıyor.

İlk büyük katliamlardan biri 1894-96 yıllarında  Ermeni ve Asurilere yönelik doğu ve güneydoğuda gerçekleştirmiş oldu. Kürtler katliama fiilen katıldılar. Sonra 1909 yılında Adana'da yeni bir katliam gerçekleştirildi. Bunun sebebi de Sultan Abdülhamit’in 1908 İttihatçıların inkılabından sonra tekrar iktidara gelmesi oldu. Bu arada Abdülhamit Ermenileri İttihatçılarla işbirliği ile suçladığı için öldürülmesine emir verdi. Adana’daki Asuri kesimi hiç bir şekilde bu iste suçu olmadığına dair,  yaklaşık 2.000 Asuri bu katliamda hayatını kaybetmiş.

Alman mühendisler, 1900'lü yılların başlarında Berlin ve Bağdat arasındaki demiryolunun inşası üzerinde çalışıyordu. Adana'nın şehir dışındaki yeni Alman mahallesinde yaşayan bu mühendislerden birinin karısı, İsveçli seyahat yazarı Carl Ramberg'e, Kürtlerin aç kurt gibi Ermenilere nasıl saldırdığını anlattı. Tabii Ermeni kurbanları arasında önemli sayıda Asur da vardı, ancak bu yazıda bahsedilmiyor. Muhtemelen ne Alman kadın ne de Carl Ramberg, Asurilerin Adana'daki varlığını bilmiyordu. Ramberg katliamı 1910'da Alman çiftle birlikte seyahat ettiğinde ve 1912'de "Kürtler Serbest Bırakıldığında" bölümünde “Peygamber'in Oğulları” kitabında dile getirdi.

Augin Kurt Haninke

---------------------------------------------

İşte Alman çiftinin hikayesi yazar'a şu kelimelerle anlatılmıştı:

Geminin arka güvertesine geçmiştik.

Arkadaşım, İsveç’ten gezginci, ben ve genç eşiyle olan bir Alman mühendisle birlikteyiz.

Therapia, Smyrna Körfezi'nden yeni ayrılmıştı. Küçük Asya'nın dağları, arkamızda yavaş yavaş denizde kayboluyordu.

Oturduk.

Gezilerimizle ilgili anıları, bir önceki günle karşılaştırıyorduk. Kılavuzcumuz Ali'nin Eşkiyalık Öyküleri’ne ve dağlardan inecek olan Kürtlerle ilgili kehanetlerine gelmişti konuşmamız.

"Kim bile bilir ki,  Ali'nin doğru söylemediğine dair" diye yanıtladı mühendis.  

“Bir demiryolu çalışanı olarak, bu alanlarda uzun bir süre bulundum ve burdaki insanların halet-i ruhiyyesini iyi okumayı öğrendim. Kanım, bir fırtına kopabilir.

Dün tramvayda, kendim, demirliyen İtalyan savaş gemileri ile ilgili, çok öfkeli konuşan, iki subayın arasında geçenleri dinlerken, söyledikleri ‘Bu tehditlerine karşı, bizde Hıristiyanları kesmekle, yanıt verelim,’ oldu.”

Genç kadının yüzü bulanarak kasvete büründü. "Bir daha, bu ülkeye asla dönmek istemiyorum," dedi. “Kürtlere serbestlik tanındığı bir anda ... ben, böyle bir katliama tanık oldum. Bundan bir yıl önce, Adana'daki büyük katliamdı. O günleri asla unutmayacağım."

Anlatmasını rica ettik.

Yapılan o korkunç sahnelerin büyük vahşetini anımsadı. Sultan Abdülhamid Han'ın Villa Allatini'nin[1] duvarları ardında, bir zarara uğramazdan önce idi.[2]

***

Adana'nın hemen dışında, Alman demiryolu mühendislerine ait bir koloni ve merkezi bulunuyordu. Anadolu’nun demiryolu ağını inşa ediyorlardı. Burda bir duvarla örülü küçük evlerde kalıyorlardı. Aileleriyle birlikteydiler – geneli evli ve çocuk sahibiydi bu yabancı yerde.

Bu sıra, erkeklerin çoğu, geçici olan evlerinden, uzak bir yerde çalışıyordu.

Bir gün, sabahın erken saatleriydi, Alman kolonisinde, alışılmadık bir şeylerin döndüğü fark edildi. Yerli hizmetçilerin bir bölümü, aniden, ortalıktan kayboluyor.

Geriye yaşlı bir Arap kalmış, o da çarşıdan geri dönüyordu. Yakında bir tehlikenin yolda olduğunu, garipçe ifadelerle anlatıyordu.

Kentte, tüm dükkanlar kapanmış, Ermeni Mahallesi’nde herkes evine kapanmış. İstanbul'da bir şeyler olduğu, söylendi. Ne oldu? bilinmiyordu.

Kente yakın, binlerce Kürt dağlardan inmiş, tetikte bekliyor, söylentisi dolaşıyor. Bunun ne anlama geldiği, biliniyormuş. Erişilmez uğrak yerlerinden bu şekilde, ayrılıp gelmişlerdi. Kent üzerine bir gökgürültüsü bulutu gibi, sanki asılı duruyorlardı.

Bunun da, ne zaman infilak edeceğini, kimse kestiremiyordu, o gün böyle bir baskın ruh haleti içinde geçildi.

Karanlık bastığında, yığınlarla Ermeni; erkek, kadın ve çocuklar, Alman Mahallesi’ne dayandı. Nasıl yapılmalı? İkircikliği içinde bocalanıldı önce.

Ya bir şeyler olsa, sakıncası üzerinde duruldu. Vahşi güruhun intikam alma hırsı, ya üzerlerine gelse... Sonunda, yarı dehşet düşünlere tutulmuş zavallı sığınmacılara, kapı açma kararı, alındı.

Gece boyunca, sokaklardan korkunç çığlıkları, yüksek sesli yalvarmaları, yakarmaları duyuldu.

Az bir aradan sonra, dış kapılara çılgınca vurmalar başlıyor. Dışarda, kimlerin olduğu sınanmaya çalışıldı.

"Allah için bize yardım edin!" diye yalvarıyorlardı.

Bunlar Hıristiyanlar’dı ... evinde, sokakta ve meydanlarda doğranıyordu.

Kapılar özenle açıldı ve avluya, korkunç görüntülü bir kalabalık döküldü. Aldıkları ölümcül darbelerden, yarı ölü düşmüş yaralı yaşlı adamlar, en korkunç yöntemlerle sakatlanmış erkekler, öldürülen çocukları kollarında taşıyan kadınlardı, bunlar.

Ağlayışlar ve yakarışlar, kısa bir süre içinde, tüm alanı doldurdu. Şikayet etmeye, düşünecek vakit, yoktu.

Aceleyle avlu ve konut evleri, büyük bir tek hastahaneye dönüştürüldü. İlk yardım kutuları geldi. Kadınlar kanamayı durdurmada ve ateşli insanların dudaklarını, suyla temizlemeye yardımcı oldu.

Çok uzun ve korkunç bir geceydi.

Vahşi yığınların, her an, bu kurbanların geçici olarak buldukları bu sığınağı, gelip aramaları bekleniyordu.

Nihayet sabahladı ve gün ışığı ile birlikte birkaç saat sakin geldi. Sokaklar ıssız ve kimsesizdi, öyle sessiz ki, çok sıkıcı görünüyordu.

Şimdi de acele ile, bir Alman bayrağı dalgalandırıldı.

Koloniden birkaç adam, üst otoriteyi temsil eden Paşa’ya gitti. Ona, yabancı bir ülkenin, konuklarının ihlal edilmesinin ciddi sonuçlarının olacağı hakkında, bilgi verdi.

Paşa yanıtında, yabancı konukları korumak için, elinden geleni yapacağını, ancak kaçıp sığınan Ermenilere, yardım etmeleri halinde, sorumluluk alamıyacağını, söyledi.

Paşaya yanıtta, her sığınmacı için, alan yeterli olduğu sürece, Alman renklerinin dalgalandığı alanda, hoş karşılanacağı ve [koloniden] uzakta kalan efendilere[3] de, evlerine geri gitmeleri için bir mesajın iletildiği, verildi.

Buna ek olarak da, Alman mühendis, bir kuşatma durumunda da, içeride bulunanların buna dayanacak kadar insan ve silaha sahip olduklarını, açıkça belirtti.

Ancak her şeyden önce, üst düzey yetkiliye, Alman Mahallesi'ne bir saldırı gerçekleşse, Paşa’nın bunu kellesiyle ödeyeceğini, anımsattı.

***

Öğleden önce sokaklar yine kalabalıklarla doluştu. Kana susamış Kürtler, gecenin karanlığında ele geçiremediklerini, yeniden aramaya geldiler.

Sokaklar yine canını kurtarmaya çalışan insanlarla doldu. Cinayet silahlarının tepelerinde sallandığını görüyor, yakalandıklarında da acımasızca vurulacakları bilincindeydiler.

Duvarlarla çevrili olan Alman bölgesine doğru, saldırganların önünden kaçan yoğun bir kitle, yine geldi. Kapıların açılması artık olanaksızdı. İçeride bulunan kadın ve çocuklar, dışardaki korkunç gürültüleri duyuyordu.

Çaresiz kalmış bir bölüm sığınmacı, duvardan tırmanmayı başardı. Bazıları da parçalanarak öbür tarafta ölü yığıldı. Diğer birileri ayaklarından çekilip katillerine geri sürüklendi.

İçeride ise, birinden diğerine koşup, olanaklı olan yardımı yaralıya ulaştırma, yönelindi.

“Ayaklarımız üzerinde, nasıl kalabildik, bilmiyorum?” diye devam etti genç hanım.

“Tehlike ve yoksulluğu düşünme, aklımızdan bile geçmiyordu.

Sanki uykumuzda yürüyorduk. Robot gibi, su ve bandaj getirdik, en kötü durumda olanları sardık, yiyecek dağıttık ve ağlayan o küçük çocukları da teselli etmeye çalıştık.

Sonunda ...

Kapının ardında, varolan gürültü sustu. Yaşamda kimse bırakılmamıştı.

Ancak vahşi Kürt güruh, ordan ayrılmamış. Posta alarak mahallenin çevresindeki yüksekliklere çıkarak dolaştı.

Zaman zaman duvara doğru atılan bir fişek fısıltısı gelir. Ve bize oralardan bağırıyorlardı: ‘Hıristiyan köpekler! Geceye kadar, bizi sadece bekleyin, sıra size de gelecek. Padişah, hiç birinizin yaşamaması gerektiğini, söyledi.’

Bundan, Paşa’nın kuruntuları, ancak yararlanmış olmalı. Tehditleri sözde kaldı, müdahale için de, hiçbir girişimleri olmamış.

Bu sefer de, uzun ve korkunç bir gece oldu. Uykuyu düşünme, olanaksızdı. Hiçbirimiz, iki gün, üstünü değiştirmemişti.”

Ertesi gün, Kürtler ortalıktan kayboldu.

Tam bu sıra, başımıza gelenlerden ve çektiklerimizden habersiz olan, koloninin erkek üyeleri eve döndü.

Demir yolu hattı üzerinde çalışırken, şurdan-burdan, kaygı veren insan kanı dökülmesi ile ilgili karamsar söylentileri duyunca, olanaklarının el verdiği kadarıyla, en kısa olan bir zamanda toparlanıyor, eve geri geliyorlar.

“İnanın, bir tür görüntü, bizi karşıladı” dedi mühendis.

“Adımlarımızı, kaygılı bir yürekle, bıraktığımız bizimkiler için, hızlandırdık. Eve ulaştığımızda, tümünü yarasız-beresiz bulduk. Buna karşın, tümünü çok gergin gördük. Kadınlar, bizi görür görmez, gözyaşlarıyla boğuluverdi. Bazıları da yorgunluktan, yarı ölüler gibi, yaralılar arasında yere düşüp duygusuzca yığıldı.”

***

“Normal yaşama, yeniden geri dönme, birkaç gün aldı. Yaşamda kalan sığınmacılardan da, çok sayıda düzenli ordu birlikleri kente gelmeyene kadar, ayrılma olmadı. Ermeniler yeniden, azda olsa, kendini güvende duymaya başladı.

Umut edelim ki ileride, yeniden böylesi bir olgu olmazsın. Güven duymak, yine zor.

Türk Asya'da, kendini, kendi alan bölgesinde sanır ve orda, gereğin üstünde de, istediğini yapıyor. Bu fanatik vahşi aşiretler de burda kalıyor. Yaşam söndürme arzusu, yanlarında çok kolay alev alıyor.

Burda, güçlü bir el egemen olmayana kadar, tam ve doğru bir düzen, bu ülkede olamıyacaktır.”

Alman arkadaşım, kendi halkının zırhlı yumruğunu, kastettiğini çok iyi anladım. Ve düşüncesine karşı, gelemezdim.

Sonuçta...

Kendisi, kalkındırmanın öncülerinden biri oluyor. Tehlikeli ve zorlu olan ıssız çöl yollarından geçirilen parlak çelik tel örgülerinin örülmesiyle, iç Asya'daki varlıklı alanları deniz yollarına ulaştırma, Doğu ve Batı arasında yakınlık ve yeni bir kültür inşası ile biribirine bağlıyorlar.

Genç karısı, kuşkusuz tehlike anında da görevini yerine getirdi. O aynı zamanda, aklı-selim egemen halk, Cerman soyunun değerli bir kızı değil mi idi?

---------------------------------

İsveççeden aktaran: Augin Kurt Haninke

Düzelti ve Notlama: Jan Beṯ-Şawoce

Bethnahrin Magazine, Vol 1, No. 22-23, November 1916, p 7. By Naum Faiq.

"Letter from Honorable Patriarch Mar Benjamin Shemun, Patriarch of East Assyrians (Asuryoye madenhoye):

To our honored and beloved (spiritual) children, Assyrians (Othuroye) in America.

Be greeted and blessed through our Lord Christ.

We bring a happy news to you; We Assyrians are now prepared to go to war against the Kurds. Honorable Kingdom of Russia supplies us with weapons. We are 2,000 soldiers who are prepared to sacrifice under the leadership of my brother David and go to war against our enemies, who have destroyed our ancient churches and disgraced the graves of our blessed Fathers and destroyed our homes and our land. You are well aware of our nation's poverty and suffering.

Beloved children, we have no doubt that you are supporting us in this task for the resurrection and establishment of our nation and paying your debt to your brothers. We sincerely ask that you be generous with your money to help your brothers, just as our children here are generous in sacrificing their lives for the nation and the motherland. Our troops are in great need of food and clothing now that winter is approaching. Ever since the day our forces left to receive military training, they live on bread alone. They lack real food and we testify that they endure tough trials. We see how the Armenians in Europe and America are helping their brothers. Therefore, we must learn from this nation and help our brothers by a generous heart. Thus we ask you, our sons, not to ignore our wishes. Our Dweekhay Nafsho are ready. We are just waiting for General Khornozobov to come. Then we will follow him out to war.

The Lord's favor be with you all!

On September 5, 1916"

------------------------------------------------------------------

Naum Faiq's comment:

"His Eminence Mar Shemun is the patriarch among Assyrian heroes of our time (athlite Othuroye), when he, in his own high person, goes to war against the enemies of our nation. He is fighting an important battle in defense of the Assyrianism (Suryoyutho). Also His Eminence’s brother David leads the Assyrian force (Haylo Suryoyo) with care and success. Likewise, his Assyrian forces (Haylawothe Suryoye) sacrifice themselves for the homeland and the nation.

Thus, all Assyrians (Suryoye) must help this heroic fighter and assist his Assyrian brethren. May the Lord give them strength and assist them in this fierce battle. Thus, it is a solemn occasion that all Assyrians (Asuryoye), both East and West Assyrians, rise in unity and assist these devoted fighters. Perhaps God will pay attention to our love and unity and bring back what has been stolen from us by the enemies of our faith and our person. In this way, we will gain a good reputation in the world. And we can show the world that we are descendants of Athur, the famous hero. And for such a work, great (financial) help is needed. Therefore, let us rise and awaken from the sleep of ignorance, to gain a good reputation in Bethnahrin (Mesopotamia), which is our nation and the land of our fathers."

Ps! The letter and the commentary are written in classic Assyrian/Syriac kthobonoyo. Whether Naum Faiq has translated the letter from Sureth or the original of the patriarch was written in kthobonoyo, is not told by the editor.

My relative Issa Youssef in Södertälje, Sweden, became one of the Assyrian victims of the Corona virus on April 2, 2020. He was born 1943 in the Assyrian town of Qamishly, Syria. His family had moved from Enhil in Turabdin to the French protectorate in Syria to escape oppression and poverty in the wake of the Assyrian Genocide, known as Seyfo. His mother Hawo had survived Seyfo in Zaz and sought refuge in the village of Enhil together with her little daughter Basse. She married my relative Gawriye Youssef Danho and they got two other daughters, Sitte and Attiya, in addition to Issa.

At an early age, Issa lost his father and the family lived in poor conditions. Nevertheless, he succeeded in educating himself as a teacher of mathematics and became a well-known and respected person for his involvement in cultural activities in Qamishly. He also participated in printing books to develop Assyrian literature. He once told me of a memory from a time when he and his friends in the Assyrian printing press Matba'tho da'layme had printed a book by the bishop of Mardin Mor Yuhanon Dolabani. The bishop used to write by hand and leave the script to the print shop that used lead phrase at that time. Long afterwards Issa visited Turabdin and Mardin, as he often did. When introducing himself to Dolabani, the bishop's first reaction was: Nfal fawde sagiye bakthobo dil, which means; "there were many misspelling in my book".

Malfono Issa was a very happy person who enjoyed traveling and experiencing the world both when he was a young teacher in Qamishly and later when he ended up in a wheelchair in Sweden. He enjoyed every fun opportunity in his life, whether it was his well-seasoned, oven-baked fish with a glass of Araq or an excursion during his countless vacation trips. He was simply an Epicurean that many of us admired. We blurted out that he could not get out of the wheelchair after six months as the doctor had given us hope. But he started to train his torso to better handle life in a wheelchair.

His life in Sweden began in 1976 when he came to the refugee camp in Flen in the summer of that year, where my family lived for a few months. Soon we were placed in Vårby Gård, a suburb of Stockholm, while Issa remained in Flen. He bought an old VW Boogie and used to visit us or his niece Fahima Kaspo's family in Södertälje. I remember how cool it was for me to take a ride with the old Boogie that had a gear lever with ten gears. When I asked if the car really had ten gears, he responded in his usual humorous way and said: "Yes, of course". Then he explained that the ball itself on the gear lever belonged to a truck.

One day in the fall when he was on his way to Södertälje, he drove off the road after carbon monoxide had leaked into the cabin. Carbon monoxide is a gas that neither smells nor feels. He fell asleep and the car flipped in a field. His seat belt was not fastened. He was thrown out of the car and hit his spine. He arrived at the Karolinska Hospital 35 hours too late for the operation of a swollen vertebrae to succeed. The spinal cord was strangled for too long and he remained in a wheelchair for the rest of his life. He stayed in Karolinska for several months and I used to visit him daily after school. Often I massaged his legs. I also brought home-cooked food that my mom had sent. At that time, it was difficult to obtain raw materials for Assyrian dishes such as Kutle or make omelet with qaliyo.

A nurse named Elizabeth came into the room and massaged Issa's spine and legs. She asked: "What is ‘varsågod’ in Assyrian?". Issa replied, "take". When she was done, he said, "Thank you, Elizabeth!" She replied: "take" instead of "Lo medem" (You’re welcome). We laughed well.

The following year Issa married Seide Sharro from Qamishly. The couple was wed by Father Yousef Said in the Kaspos family's apartment in the Geneta district of Södertälje. We, the closest family, attended. Issa and Seide got two sons, Gabriel (Gabi) named after granddad Gawriye and Rabi. Rabi Youssef was a promising football talent before he quit and Gabi played ice hockey. Today both sons are married and have small children that Grandpa Issa loved over all.

Malfono Issa started a printing company to print wedding cards. He obtained a small printing press, which he placed at a room in his villa and named the business after his son Gabi. Gabi's Print shop became a concept among the Assyrians in Sweden when it comes to wedding cards and gift items.

Prior to that, he worked as a teacher, including at the Stockholm Teachers College, where in the early 1980s, Assyrian home-language teachers were trained. I applid to this, mostly for fun, while waiting to get into journalism studies at the university of Gothenburg. I conducted the entrance exam under the guidance of head teacher malfono Asmar Khoury and malfono Issa who taught methodology. Malfono Asmar, who was known for his beautiful writing, asked me to write a piece and said I had a nice writing. Malfono Issa who so often released his humor added; "He will probably forget what he can after completing this training." We laughed well. I got approved. Shortly after that the whole Assyrian branch was canceled.

Malfono Issa was a literate and modern person who did not believe in superstitions, mathematician as he was. I would like to share with you a memory of the subject of astrology and superstition; When I published two books in 2011, I visited associations and various events to launch them. One such event was a fundraising gala to the Mor Augin monastery in Turabdin. We sat at the same table and the conversation came in on one of my articles in the books that was about my deceased father's knowledge of astrology. My point with the article was that my dad had access to advanced codes that allowed him to read people's future. We Assyrians call it "to let open the BOOK for somebody".

Then Issa told an interesting story that linked to the subject. He said:

“I have never believed in divination or seers, but the following personal story was still remarkable: When I was a little boy, my father visited uncle Jejo dbe Qoujur during one of his visits to our home village Enhil and asked him to read about my future. Uncle Jejo checked in his book after calculating the numerical value of my name and my mother's name. (You calculate the total value and then divide to a certain level. The letters in Issa's name have the numerical value 70+10+60+1. That's how Assyrian astrologers work). When he was done he said to my father; 'Your son will meet a life threat (Qeso) at the age of 33. If he manages, he will live a long life’.  Long afterwards when I thought about my traffic accident, I remembered these words. I was 33 then."

His eventual 33 years lasted until 77, triggered by the Corona virus. At the end of March he felt a sore throat and was taken to hospital in Södertälje. Two days later he was dead in Covid-19. Rest in peace dear cousin!

Min släkting Issa Youssef i Södertälje blev den 2 april 2020 ett av Corona-virusets assyriska offer. Han föddes i Kamishli 1943. Hans familj hade flyttat från Enhil i Turabdin till franska protektoratet i Syrien för att undkomma förtryck och fattigdom i spåren efter folkmordet Seyfo. Hans mamma Hawo hade överlevt Seyfo i Zaz och sökte tryggheten i byn Enhil tillsammans med sin lilla dotter Basse. Hon gifte sig med min släkting Gawriye Youssef Danho och fick två andra döttrar, Sitte och Attiya, förutom Issa.

I tidig ålder förlorade Issa sin far och familjen levde under knappa förhållanden. Trots det lyckades han utbilda sig till lärare i matematik och blev en känd och respekterad person för sitt engagemang i kulturella aktiviteter. Han medverkade också i att trycka böcker för att utveckla assyrisk litteratur. Han berättade en gång för mig om ett minne från ett tillfälle när han och hans vänner i assyriska tryckeriet Matba’tho da’layme hade tryckt en bok av biskopen av Mardin Mor Yuhanon Dolabani. Biskopen brukade skriva för hand och lämna manuset till tryckeriet som på den tiden använde bly sättning. Långt senare besökte Issa Turabdin och Mardin som han ofta brukade göra. När han presenterade sig för Dolabani, var biskopens första reaktion: Nfal fawde sagiye bakthobo dil, som betyder “det blev många stavfel i min bok”.

Malfono Issa var en levnadsglad person som tycke om att resa och uppleva världen både när han var ung lärare i Kamishli och senare när han hamnade i rullstol i Sverige. Han njöt av varje roligt tillfälle i livet, vare sig det var hans välkryddade, ugnsbakade fisk till ett glas Araq eller en utflykt under hans otaliga semesterresor. Han var helt enkelt en livsnjutare som många av oss beundrade. Vi deppade för att han inte kunde komma upp ur rullstolen efter ett halvår så som läkaren hade gett oss förhoppning om. Men han satte igång att träna sin överkropp för att bättre klara av tillvaron i rullstol.

Hans liv i Sverige började 1976 när han på sommaren kom till flyktingförläggningen i Flen där min familj bodde under några månader. Snart placerades vi i Vårby Gård, en förort till Stockholm, medan Issa blev kvar i Flen. Han köpte en gamma VW bubbla och brukade hälsa på oss eller på sin systerdotter Fahima Kaspos familj i Södertälje. Jag minns hur häftigt det var för mig att få åka med i den gamla Folkan som hade en växelspak med tio växlar. När jag frågade om bilen verkligen hade tio växlar, svarade han på sitt vanliga humoristiska sätt och sade: ”javisst”. Sedan sade han att själva kulan på växelspaken hörde till en lastbil.

En dag på hösten när han var på väg mot Södertälje körde han av vägen efter att koloxid hade läckt in i kupén. Koloxid är en gas som varken luktar eller känns. Han somnade och bilen voltade i en åker. Bilbältet var inte på. Han slungades ur bilen och skadade ryggraden. Han kom till Karolinska sjukhuset 35 timmar för sent för att operationen av en svullen ryggkota skulle lyckas. Ryggmärgen blev strypt för länge och han förblev sittande i rullstol resten av sitt liv. Han blev kvar på Karolinska flera månader och jag brukade besöka honom dagligen efter skolan. Ofta masserade jag hans ben. Jag tog också med mig hemlagad mat som min mamma hade skickat. På den tiden var det svårt att skaffa råvaror till assyriska maträtter som kutle eller göra omelett på qaliyo.

En sjuksköterska som hette Elisabet kom in i rummet och masserade Issas rygg och ben. Hon frågade: ”Vad heter varsågod på assyriska?”. Issa svarade: ”Med”. När hon var klar sade han: ”Tack så mycket, Elisabet!”. Hon svarade: ”Med” istället för ”Lo medem”. Vi skrattade gott.

Året därpå gifte sig Issa med Seide Sharro från Kamishli. Paret vigdes av fader Yousef Said i familjen Kaspos lägenhet i stadsdelen Geneta i Södertälje. Närvarande var vi den närmaste familjen. Issa och Seide fick två söner, Gabriel (Gabi) uppkallad efter pappa Gawriye och Rabi. Rabi Youssef var en lovande fotbollstalang innan han slutade och Gabi spelade ishockey. Idag är båda sönerna gifta och har små barn som farfar Issa älskade över allt annat.

Malfono Issa startade ett tryckeri för att fixa bröllopskort. Han skaffade en liten tryckpress som han placerade hemma i villan och kallade verksamheten efter sin son Gabi. Gabis tryckeri blev ett begrepp bland assyrierna i Sverige när det gäller bröllopskort och presentartiklar.

Dessförinnan jobbade han som lärare, bl a på Lärarhögskolan i Stockholm där man i början av 1980-talet utbildade assyriska hemspråkslärare. Jag sökte själv denna linje, mest för skojs skull, i väntan på att få komma in på journalisthögskolan. Jag utförde intagningsprovet under ledning av huvudläraren malfono Asmar Khoury och malfono Issa som undervisade metodik. Malfono Asmar, som var känd för sin vackra handstil, bad mig skriva ett stycke och tyckte att jag hade en fin handstil. Malfono Issa som så ofta släppte fram sin humor sade då; ”Han kommer nog att glömma det han kan efter att ha gått färdigt den här utbildningen.” Vi skrattade gott. Jag fick godkänt. Kort därefter lades denna hemspråkslärarlinje ned.

Malfono Issa var en beläst och modern person som inte trodde på vidskepelser, matematiker som han var. Jag vill gärna dela med mig ett minne om ämnet astrologi och vidskepelse; När jag 2011 gav ut två böcker besökte jag föreningar och olika evenemang för att lansera dem. Ett sådant evenemang var en insamlingsgala till förmån för klostret Mor Augin i Turabdin. Vi satt vid samma bord och samtalet kom in på en av mina artiklar i boken som handlade om min avlidna pappas kunskaper i astrologi. Min poäng med artikeln var att min pappa hade tillgång till avancerade koder som gjorde det möjligt för honom att läsa människors framtid. Hos oss assyrier kallas det ”att öppna BOKEN för någon”.

Då berättade Issa en intressant historia som knöt an till ämnet. Han sade:

”Jag har aldrig trott på spådomar eller siare, men följande personliga historia var ändå anmärkningsvärd: När jag var en liten pojke uppsökte min far farbror Djedjo dbe Qudjur vid ett av sina besök i vår hemby Enhil och bad honom att läsa av min framtid. Fabror Djedjo kollade i sin bok efter att ha räknat på mitt namns siffervärde och min mammas namn. (Man räknar fram det totala värdet och sedan dividerar till en viss nivå. Bokstäverna i Issas namn har siffervärdet 70+10+60+1. Det är så assyriska astrologer jobbar). När han var klar sade han till min pappa; ’din son kommer att drabbas av en livsfara (Qeso) när han är 33 år. Om han klarar sig kommer han att leva ett långt liv’. Långt efteråt när jag tänkte på min trafikolycka, kom jag ihåg dessa ord. Jag var 33 då.”

Hans eventuella 33 år blev till slut 77 och utlösande blev Corona-viruset. I slutet av mars kände han ont i halsen och togs in på sjukhus i Södertälje. Två dagar senare var han död i Covid-19. Vila i frid käre kusin!

Will the envisioned safety zone in northern Syria be transformed into a Sunni belt? Political analysts believe that both the United States, Turkey, the EU and Syria's regime would be pleased that a few million Syrian refugees in Turkey, as well as jihadists in Idlib and captured IS terrorists, could be given refuge in newly built communities along the Syrian-Turkish border.

All the aforementioned parties appear to benefit from a possible Sunni Arab belt; Turkey gets rid of a future Kurdish threat to its territory. The Syrian government will regain sovereignty over Idlib. The US and Israel prevent Iran from forming a Shiite belt from Iran to Lebanon. The EU does not need to accept millions of new refugees and their own IS terrorists who carry European citizenship. The latter is at least what the EU countries hope for, but IS terrorists with, for example, Swedish passports will probably still try to get home to Sweden.

The Turkish offensive against the Kurdish controlled region of Syria has just begun. US dithering finally came to an end when President Trump last weekend made it clear that the US is pulling its hand away from its Kurdish "mercenaries", the YPG/SDF. Trump says that the Kurds of course have played a big role in helping the US and the coalition defeat IS. However, they have been well paid for their services with “huge amounts of money and equipment”. He also acknowledges, for the first time, that the United States has cooperated with the PKK. Previously, the US administration denied any ties between YPG and terror classified PKK. For that reason the US established the so-called Syrian Democratic Forces (SDF), which in reality is fully controlled by the Kurdish YPG. 

YPG, which is the PKK's Syrian branch, has seen itself as an ally of the United States and has dreamed big about Kurdish independence or self-government similar to that found in northern Iraq. The Western media as well as the Kurds themselves have presented themselves as the guarantors of democracy and diversity. But we as Assyrians have had a bitter experience with the Kurdish PKK regime in Gozarto in recent years. Targeted assassinations against Assyrian leaders, ethnic cleansing of homogeneous Assyrian areas, forced recruitment of Assyrian youth, confiscation of Assyrian property, bombings of Assyrian businesses and attempts to indoctrinate Assyrian schoolchildren have been commonplace. Free Assyrian media such as Assyria TV and Hujådå magazine have continuously highlighted these abuses, but the general image in the West is still that the Kurdish regime is an exemplary model for Syria.

On Wednesday, October 9, 2018 when the Turkish offensive began, Kurdish military posts became the primary target for Turkish artillery. But the YPG, which has throughout the years given a false image that all the peoples of the area support its rule, continues to use Assyrians and other Christians as a propaganda tool. In order to show that even Assyrians are the primary target of Turkish fire, YPG shelled rockets from Assyrian districts in Kameshly towards the city of Nsibin (Turkish Nusaybin) on the other side of the border. As a natural consequence, the Turkish defense responded by shelling at the places from which the rockets came. The Turkish bombs hit an Assyrian home near the church of Mor Giwargi, which belongs to the Assyrian church of the East in the Bsheriye district. The Fadi Habsuno family was hit by the bombs. Rudaw and other Kurdish media immediately spred images of the injured, claiming they were dead and speaking of "Christian martyrs of Turkish aggression". Fadi Hapsuno and his wife were taken to hospital where they were treated. Fadi's injuries are not said to be life-threatening, but his wife’s state is unsure, according to Assyria TV reporter Ahiqar Issa.

Obviously, the YPG feels pressed and uses all the means to get the world's attention to stop Turkey's offensive. The YPG is working diligently to bring the war into areas where civilians exist and has also called on the inhabitants for general mobilization by going to the border as human shields. However, the call has been a blow in the air, says Ahiqar Issa. The population does not buy the Kurdish regime for five cents and waits impatiently to be freed from its yoke. The Assyrians of Gozarto (al-Jazeera) Province are among these people, though they prefer no Turkish rule as a substitute. Many Assyrian organizations and activists have condemned the Turkish offensive, relying on the experience after the Assyrian genocide Seyfo. On the other hand, many feel relieved that the deadlock is now being broken, that a change may finally be underway. Most residents hope that the regime in Damascus will regain control, thus end the Kurdish regime's abuses that have turned out to the character of terrorism. Also against Kurds of a different view are suffering from this terror rule.

How the development on the ground will progress remains to be seen. However, as far as the security corridor is concerned, most political analysts agree that all major players (except Kurdish YPG/SDF) accept that it will turn to a new Sunni belt. The majority of refugees in Turkey are Sunni Arabs, as are jihadists and their families in Idlib. Already 40 years ago, President Hafez Assad tried to relocate population groups and gave land to Sunni Arabs to settle in the area east of the Euphrates on the pretext that the so-called Assad Lake would be built of Euphrates’s waters.

The IS terrorists, who are Sunni Muslims from different parts of the world, are also likely to be offered residence in the new Sunni belt, but those who have European citizenship will probably try to return to Europe. Whether Turkey, now blessed by President Trump to take care of the IS prisoners, will keep them in its grip, remains to be seen. President Erdogan may use them as continued extortion against the EU after the refugees in Turkey have resettled in Syria. Many of these refugees have been granted Turkish citizenship, which also paves the way for any Turkish claim to incorporate the new Sunni belt into Turkish territory in the future, analysts believe.

As to the IS, it is less known in the outside world that even thousands of Kurds joined the terrorist sect. In the attack on the Shigor Yezidis in August 2014, surviving Yezidis recognized many IS terrorists as their Kurdish neighbors. This fact has been silenced in Western media whereas the Kurds have been portrayed as the defenders of democracy and Middle Eastern feminists with female guerrillas.

It is true that the PKK has long had female guerrilla soldiers and presented itself as a revolutionary Marxist liberation movement for all ethnic groups in the area. But the experience of the PKK's government in Syria has proved the opposite. In reality, the PKK/YPG has shown a pure and cutting edge of opportunism and intolerance towards other people groups or dissidents. It has been YPG's motto for the exercise of power. And now this rule finally looks set to an end. Faithful to their habit, the YPG now tries to bring other innocent groups of people like the Assyrians into the fall. Let's harden and stay in our own country, says Assyrian enthusiasts like Ahiqar Issa, who urge Assyrians in the diaspora to spread the real picture as a counterweight to the disinformation spred by Kurdish media.

Kommer den tilltänkta säkerhetszonen i norra Syrien att omvandlas till ett sunnibälte? Politiska bedömare tror att både USA, Turkiet, EU och Syriens regim vore tillfreds med att ett par miljoner syriska flyktingar i Turkiet, liksom jihadister i Idlib och fångna IS-terrorister skulle kunna få en fristad i nybyggda samhällen längs den syrisk-turkiska gränsen.

Alla nämnda parter verkar dra fördel av ett eventuellt sunniarabiskt bälte; Turkiet blir av med ett framtida kurdiskt hot mot dess territorium. Syrien återtar kontrollen över Idlib. USA och Israel förhindrar Iran från att bilda ett shiitiskt bälte från Iran till Libanon. EU slipper ta emot miljoner nya flyktingar och sina egna IS-terrorister som bär europeiska medborgarskap. Det senare är i alla fall vad EU-länderna hoppas på, men IS-terrorister med t ex svenska pass kommer nog ändå att försöka ta sig hem till Sverige.

Den turkiska offensiven mot det kurdkontrollerade området i Syrien har just börjat. USAs velande tog äntligen slut när president Trump i helgen gjorde klart att USA drar sin hand ifrån sina kurdiska ”legoknektar” inom YPG/SDF. Trump säger att kurderna visserligen har haft en stor roll i att hjälpa USA och koalitionen att besegra IS, men att de har fått bra betalt för sina tjänster i form av mycket pengar och utrustning. Han erkänner också för första gången att USA har samarbetat med PKK.

YPG, som är alltså PKKs syriska gren, har sett sig själva som en allierad till USA och drömt stort om kurdisk självständighet eller självstyre som liknar det som finns i norra Irak. Gentemot omvärlden har såväl västliga medier som kurderna själva framställt sig som garanter för demokrati och mångfald. Men vi som assyrier har en bitter erfarenhet av det kurdiska PKK-styret i Gozarto under de senaste åren. Riktade mord mot assyriska ledare, etnisk rensning av homogent assyriska områden, tvångsrekrytering av assyriska ungdomar, konfiskering av assyrisk egendom, bombningar av assyriska rörelser och försök till indoktrinering av assyriska skolbarn har varit vardagsmat. Fria assyriska medier som Assyria TV och Hujådå har belyst dessa övergrepp kontinuerligt, men den allmänna bilden i Väst är fortfarande att det kurdiska styret är en föredömlig modell för Syrien.

Onsdagen den 9 oktober 2018 när den turkiska offensiven inleddes, blev kurdiska militära posteringar det primära målet för turkiskt artilleri. Men YPG, som under alla dessa år har gett en falsk bild av att alla folkgrupper i området stödjer dess styre, fortsätter att använda assyrier och andra kristna i sin propaganda. För att visa på att även assyrier är ett primärt mål för turkisk eld, sköt YPG raketer från assyriska stadsdelar i Kameshli mot staden Nsibin (turkiska Nusaybin) på andra sidan gränsen. Som en naturlig följd svarade turkiska försvaret med att skjuta mot de ställen varifrån raketerna kom. De turkiska bomberna träffade ett assyriskt hem i närheten av Mor Giwargis kyrkan som tillhör Österns assyriska kyrka i stadsdelen Bsheriye. Familjen Fadi Habsuno träffades. Rudaw och andra kurdiska medier kablade genast ut bilder på de skadade och talade om ”kristna martyrer för turkisk aggression”. Fadi Hapsuno och hans fru togs till sjukhus där de fick vård. Fadis skador sägs inte vara livshotande, men det är osäkert om hans fru klarar sig, enligt Assyria TVs rapportör Ahiqar Issa.

Uppenbarligen känner sig YPG trängt och använder alla medel för att få omvärldens uppmärksamhet att stoppa Turkiets offensiv. YPG försöker med flit dra in kriget till områden där civilbefolkning finns och har också uppmanat invånarna till allmän mobilisering genom att bege sig till gränsen som mänskliga sköldar. Uppmaningen har varit ett slag i luften, säger Ahiqar Issa. Befolkningen köper inte det kurdiska styret för fem öre och väntar otåligt på att befrias från dess ok. Assyrierna i Gozarto-provinsen är bland dessa människor, fast de inte föredrar något turkiskt styre som ersättning. Många assyriska organisationer och aktivister har fördömt den turkiska offensiven, visa av erfarenhet efter folkmordet Seyfo. Å andra sidan känner många en lättnad över att dödläget nu bryts, att en förändring äntligen kan vara på gång. De flesta invånare hoppas på att regimen i Damaskus återtar kontrollen och därmed gör slut på det kurdiska styrets övergrepp som har fått karaktären av terrorvälde, även gentemot kurder av annan uppfattning.

Hur utvecklingen på marken kommer att fortskrida återstår att se. Men när det gäller den omtalade säkerhetskorridoren är de flesta politiska bedömare överens om att alla viktiga aktörer (utom kurdiska YPG/SDF) är införstådda med att den kommer att vara ett nytt sunnibälte. Majoriteten av flyktingarna i Turkiet är sunniaraber, liksom jihadister och deras familjer i Idlib. Redan för 40 år sedan försökte president Hafez Assad omplacera befolkningsgrupper och gav mark åt araber att bosätta sig i området öster om Eufrat under förevändning att den s k Assad-sjön skulle anläggas av Eufrats vatten.

Även IS-terroristerna, som är sunnimuslimer från olika delar av världen, kommer sannolikt att erbjudas bosättning i det nya sunnibältet men de som har europeiska medborgarskap kommer nog att vilja återvända till Europa. Huruvida Turkiet, som nu har fått president Trumps välsignelse att ta hand om IS-fångarna, kommer att hålla dem kvar i sitt grepp återstår att se. President Erdogan kan komma att använda dem som fortsatt utpressning gentemot EU efter att flyktingarna i Turkiet återvänder till Syrien. Många av dessa flyktingar har fått turkiskt medborgarskap, vilket också bäddar för eventuella turkiska anspråk på anslutning av det nya sunnibältet till Turkiet längre fram i tiden, tror bedömare.

När det gäller IS är det mindre känt i omvärlden att även tusentals kurder anslöt sig till terrorsekten. I attacken mot yezidierna i Shigor i augusti 2014 kände överlevande yezidier igen många IS-terrorister som sina kurdiska grannar. Detta har förtigits i västliga medier när kurderna har framställts som demokratins försvarare och mellanösterns feminister med kvinnliga gerillasoldater.

Det är sant att PKK länge haft kvinnliga gerillasoldater och framställt sig som en revolutionär marxistisk befrielserörelse för alla folkgrupper i området. Men erfarenheten från PKKs styre i Syrien har kullkastat alla dessa teorier. I verkligheten har PKK/YPG visat en ren och skär opportunism och intolerans mot andra folkgrupper eller oliktänkande. Det har varit YPGs motto på maktutövning. Och nu ser detta styre äntligen ut att gå mot sitt slut. Sin vana trogen försöker det nu dra med sig andra oskyldiga folkgrupper som assyrierna i fallet. Låt oss härda ut och förbli i vårt eget land, säger assyriska eldsjälar som Ahiqar Issa, som uppmanar assyrier i diasporan att sprida den verkliga bilden som motvikt till den desinformation som sprids av kurdiska medier.

Den här artikeln är från februari 2009. Återpubliceras här eftersom domänen auf.nu, där den hade publicerats första gången, numera är nedlagd.

För ett par år sedan hade jag ett samtal med företrädaren för ADO Sverige om assyriernas plats i det framtida Irak och då fick jag höra att för honom kvittar det vilket folk vi ska samarbeta med eller acceptera som våra härskare: ”Turkistan eller Kurdistan, vad spelar det för roll?” undrade han. Men för mig spelar det stor roll eftersom det finns en avgörande skillnad. Kurderna gör anspråk inte bara på Assyrien utan även på dess historia.

Nyligen hade Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan ett häftigt gräl med Israels president Shimon Peres vid World Economic Forum i Davos under en debatt om Mellanöstern. Turkiet har de senaste veckorna kritiserat Israel hårt för invasionen av Gaza.

Enligt TT:s utsände talade Erdogan om barnen som dödats under kriget i Gaza och avbröts av Peres som undrade hur Erdogan skulle reagera om det regnade raketer över Istanbul. Erdogan krävde, men fick inte, förlängd repliktid. Medan han ilsket hotade med att aldrig mera komma till Davos, rafsade Erdogan därefter ihop sina papper och lämnade debatten.

Rapporterna om händelsen berättar att tusentals människor med turkiska och palestinska flaggor väntade på Recep Tayyip Erdogan när han landade på Atatürk-flygplatsen i Istanbul.

Erdogan hyllades som en hjälte som vågar stå upp för det palestinska broderfolket. Även Hamas hyllade sin turkiske vän med orden: ”Hamas hyllar Turkiets modige premiärminister som försvarade offren för det kriminella sionistiska kriget mot våra barn och kvinnor”, sade en talesman till AFP.      De anti-israeliska stämningarna har under de tre veckor som kriget i Gaza pågick varit häftigare och mer iögonfallande i Turkiet än i något arabland. Varför? Är det verkligen så att turkarna brinner för Palestina mer än andra muslimer i allmänhet och araber i synnerhet gör?

Nej, det är inte troligt. Israel och Turkiet har trots allt haft goda relationer under lång tid, vilket såväl president Shimon Peres som företrädare för den judiska lobbyn i USA påpekar särskilt tydligt efter grälet med Erdogan, i ett försök att tona ner det hela. 

Orsaken till den turkiska regeringens frustration gentemot Israel bör därför sökas någon annanstans än som ett försvar för det palestinska folket. Erdogans ilska torde vara ett tecken på att hans regering verkar stöta på patrull i sina försök att stoppa Israel och USA från att stödja bildandet av en kurdisk stat i Irak. Vi ska inte heller glömma att regeringen i Ankara dessutom har många interna svårigheter att övervinna och då kan det vara viktigt att rikta uppmärksamheten bort från inrikes problem. Men huvudorsaken borde ändå vara Irak.

Var kommer assyrierna in i bilden när det gäller en kurdisk statsbildning i norra Irak? För ett par år sedan skrev Maryam S Shimoun från Kanada ett inlägg i webbtidningen Zindamagazine.com om just detta ämne och förklarade på ett pedagogiskt sätt varför Masoud Barzani agerar som han gör när han försöker inkludera assyrierna i sin blivande kurdiska stat.

Artikelförfattaren var förstås inte glad över den kurdiske ledarens intentioner, men riktade udden av sin kritik mot sitt eget folks beredvillighet eller likgiltighet i frågan. Hon ställde dock sitt hopp till Turkiet som hon menade kommer att förhindra en utveckling mot bildandet av ett kurdiskt land i norra Irak.

Jag skrev också ett inlägg i debatten och ställde då den retoriska frågan om Israel håller på att bilda en allierad kurdisk stat i Mellanöstern.

Den stora frågan för oss assyrier är alltså om vi som folk ska låta oss inlemmas i en kurdisk statsbildning som ”kristna kurder” under våra kyrkonamn eller om vi ska försöka stå utanför kurdisk överhöghet genom en autonomi av någon form, kanske tillsammans med andra minoriteter i Irak som t ex yeziderna (på folkspråket kallade Chelkoye).

För ett par år sedan hade jag ett samtal med företrädaren för en assyrisk politisk organisation, ADO Sverige, om detta ämne och då fick jag höra att för honom kvittar det vilket folk vi ska samarbeta med eller tvingas acceptera som våra härskare: ”Turkistan eller Kurdistan, vad spelar det för roll?” undrade han.

Men för mig spelar det stor roll eftersom det föreligger en avgörande skillnad. Arabiska och turkiska makthavare som styr över forntida assyriska landområden, vill ha kontroll över medborgarna och territoriet som sådant. Men många kurdiska organisationer och partier som håller på att bilda en egen kurdisk stat vill dessutom ha vår assyriska historia och göra den till sin.

Det är stor skillnad när kurdiska intellektuella försöker förfalska historien genom att påstå att t ex kung Nemrud, drottning Helena av Adiabene (dagens Arbil) och andra forntida assyriska storheter i själva verket var kurder. Idag är det kanske skrattretande, men en lögn som upprepas tillräckligt många gånger kommer till slut att framstå som en sanning, säger ett ordspråk.

Vi behöver här av utrymmesskäl inte gå in på alla de aktiviteter som ledande kurdiska partier som Barzanis KDP bedriver för att locka, men också pressa, assyrierna i Irak att ställa sig på kurdisk sida när det nya Irak håller på att födas.

Vad vi ser är att trycket mot assyrierna i de senaste provinsvalen har varit lika hårt som vid tidigare val. Rapporterna från Nineve-slätten, dit många assyrier flydde från Mosul förra året, berättar att de flyktingar som inte röstar på den prokurdiska vallistan Ishtar 513 hotas med uteblivet bistånd. Hoten framförs via de assyrier som samarbetar med Barzani och den regionala kurdiska regeringen KRG. Deras främste företrädare är assyriern Sarkis Aghajan, som är finansminister i KRG.

Avsikten bakom fördrivningen av ett stort antal assyrier bort från den sunniarab-dominerade storstaden Mosul, är enligt de lokala assyriska företrädarna att kurderna vill inkorporera slätten med de tre autonoma kurdiska provinserna Arbil, Duhok och Sulaymania som gränsar till provinsen Ninawa (som den heter på arabiska). Där vajar redan idag den kurdiska flaggan med sin solskiva på både skolor och offentliga byggnader som också kontrolleras av kurdisk Peshmerga. Kurderna fick majoritet i många församlingar i Nineve-provinsen vid förra valet 2005, sedan sunniaraberna hade bojkottat det. Men så är inte fallet den här gången och valresultatet väntas medföra en annan representation i de lokala församlingarna, säger bedömare som news.yahoo.com talat med.

I skrivande stund har valresultatet inte blivit klart, det kan ta veckor. Men fruktan och hoten mot assyrierna har inte lagt sig, trots att en del har återvänt till sina hem i Mosul, som är Iraks andra stora stad efter Bagdad.

I flera årtionden har assyrier och andra invandrare med ursprung i Turkiet våndats över svårigheterna och kostnaderna för att få en frisedel från militärtjänstgöring i sitt ursprungsland. Men nu har ett utskott i det turkiska parlamentet beslutat att kostnaden ska sänkas från 6000 Euro till 1000. Förslaget omfattar alla medborgare i värnpliktsålder i utlandet – även de som är över 39 år och som idag måste betala en straffavgift. Det turkiska parlamentets utskott för planering och budget antog förslaget, medan ledamöterna ur kurdiska HDP och republikanska CHP reserverade sig. Eftersom det styrande AKP har egen majoritet i kammaren kommer lagförslaget att gå igenom utan svårigheter, skriver den turkiska webbtidningen havadis.at, baserad i Österrike.

Denna lättnad i militärtjänstgöringen är ett resultat av AKPs vallöfte inför parlamentsvalet i juli 2015, framfört av premiärminister Ahmet Davutoglu vid ett besök i Tyskland. Där bor mer än fyra miljoner gästarbetare med turkiskt ursprung. I ett försök att fiska utlandsröster lovade regeringen att vidta en rad populistiska förslag som underlättar gästarbetarnas juridiska relationer till sitt hemland. Ett annat löfte var t ex att den som har infört ett utländskt fordon i Turkiet kan köra det i två år innan fordonet måste lämna landets gräns. Nuvarande regel säger att efter sex månader måste man åka ut ur landet, innan en ny sexmånaders period kan börja. 

När det gäller militärtjänsten i Turkiet har den varit ett fruktat inslag i unga assyriers liv eftersom de trakasserades, misshandlades och kränktes för att de var icke-muslimer och icke-turkar. Av denna anledning försökte föräldrarna hitta på olika sätt att minimera skadan för sina barn. De skrevs t ex ett par år yngre i folkbokföringen för att hinna mogna till starkare karlar. Eller så registrerade man ett turkisktklingande namn på pojken, t ex en som döptes till Simon kunde heta Yusuf på pappret. På 1970-talet började också allt fler assyrier i Turabdin ge sina barn helturkiska namn som Özcan, Zeki, Orhan, Ayhan, Umit och Özkan. Som ett led i denna anpassning började även flickor ges turkiska namn som Nurcan, Aygül, Türkan, Ayten etc. Efternamnen var redan turkiska enligt en lag från 1934 vars syfte var att assimilera alla icke-turkiska minoriteter. (Läs mer om efternamnslagen i min artikel Därför bär vi turkiska efternamn). En av dem som har tecknat ner sina bittra erfarenheter från turkisk militärtjänst är författaren Fehmi Bargello i boken Gabro – ”förrädaren” i den heliga tjänsten (Linköping 2010). Boken har nyligen översatts till turkiska.

På 1960-talet sökte sig många assyriska män till Tyskland som gästarbetare. Efter några år anslöt sig deras fruar och barn. I samband med Cypernkriget 1974 då Turkiet ockuperade norra delen av ön, tilltog förtrycket mot assyrierna i Turabdin och en massutvandring satte igång. Sverige blev ett primärt mål. Hit kom även assyriska gästarbetare från Tyskland och sökte asyl. Ett av de starkaste skälen var just att slippa den fruktade militärtjänsten. I Sverige är det enkelt att få svenskt medborgarskap, vilket har gjort att tiotusentals unga assyrier antingen har gjort svensk militärtjänst eller helt struntat i att bry sig om turkisk militärtjänst. Den som har gjort lumpen i Sverige kan ansöka hos turkiska ambassaden och bli befriad från turkisk värnplikt (dock ej den som har en frikallelse), annars måste man betala dyrt och tjänstgöra några veckor i Turkiet. Dessa regler har successivt förenklats från turkisk sida och nu är man snart nere på tusen euro, utan krav på någon kortare tjänst. Det öppnar stora möjligheter för alla som inte vill klippa banden med Turkiet.

I ett uttalande som citeras i PKK-tidningen Özgür Gündem förnekar den kurdiska YPG-milisen i Syrien all inblandning i mordet på den assyriske ledaren David Jendo i Khabur. YPG:s ledning hävdar att de som anklagar milisen för dådet vill fjärma assyrierna från YPG och lämna dem utan försvar i Islamiska statens händer. YPG:s assyriska allierade Dawronoye hävdar också i ett uttalande efter sin kongress att ”mörka krafter försöker förstöra de goda relationerna mellan kurder och deras assyriska allierade”, enligt Suroyo TV:s nyheter den 31 maj. Det här är en oacceptabel bortförklaring, för det råder ingen tvekan om mördarnas identitet. Den sårade assyriske ledaren Elias Naser har tydligt pekat ut deras namn och uppgett att två av gärningsmännen är ledande medlemmar inom YPG.

YPG är den militära grenen av PYD som i sin tur är PKK:s dotterorganisation i Syrien. Eftersom PKK betraktas som en terroristorganisation av USA, håller PKK officiellt tyst om att det är PYD:s moderorganisation, särskilt efter samarbetet med amerikanska styrkor i slaget om Kobane. När det gäller Dawronoye förnekar de inte bara och talar om konspirationer och mörka krafter, de har också lanserat en kampanj för att samla in medel för återuppbyggnad av de assyriska byarna i Khabur – ett välkänt knep i rörelsens policy att profitera på assyriernas nationella kamp och känslosamma situationer. Även om kurderna och deras assyriska hantlangare vid det här laget har visat sina verkliga avsikter, försöker de fortfarande manipulera den allmänna opinionen angående attacken på assyriska ledare.

Vid midnatt den 22 april trängde sig fem personer ur YPG in i det hus där de assyriska ledarna för vaktstyrkan Natore d-Khabur befann sig och övertalade dem att följa med på ett hemligt möte. Ämnet för mötet sades vara för att reda ut assyriernas anklagelser mot den kurdiska plundringen av tomma assyriska byar i Khabur. En stund senare var David Jendo mördad och Elias Naser dödligt sårad. Men mirakulöst nog och oturligt för de kurdiska gärningsmännen överlevde Elias Naser. Han kunde senare skriva ner namnen på gärningsmännen och berätta att alla fem är medlemmar i YPG, två av dem med ledarpositioner. Han kände dem sedan tidigare och hade inga svårigheter att ange deras kodnamn inom milisen. Men YPG:s ledning kände till en början inte till att Elias Naser var vid liv och gick därför ut med ett uttalande den 29 april 2015 i den kurdiska nyhetsbyrån ARA News, där man lade skulden på IS och lovade att ställa de ansvariga till svars. Den 30 april vidarebefordrade AINA uttalandet, där man bl a kan läsa följande: 

“The YPG leadership emphasized that this crime will not go unpunished, pointing out that a special committee was formed to investigate the assassination operation in order to uncover the truth and bring the perpetrators to justice, taking the necessary measures and actions.

Leader of the Syriac Union Party, Hanna Malki, told ARA News: We are highly concerned about mass displacements taking place in the province of Hasakah. The IS terrorists and al-Qaeda militants are displacing civilians on basis of ethnic and religious identities."

Syriac Union Party tillhör gruppen Dawronoye som samarbetar med kurdiska PYD. Både Dawronoye och YPG lade skulden på IS och al-Qaida för mordet på Jendo och för assyriernas fördrivning från Khabur. Den 15 maj 2015, kort efter att Assyria TV hade gått ut med nyheten om Elias Nasers vittnesmål, skrev Hanna Malkis partivän Yakub Nuhomo ett kritiskt inlägg i Özgür Gündem och varnade för att de goda relationerna mellan den kurdiska politiska rörelsen och deras assyriska allierade kunde försämras, om inte de ansvariga kunde ställas till svars. 

Men från YPG:s sida kom ingen officiell förklaring förrän den 26 maj 2015 som i ett uttalande i Özgür Gündem och andra PKK-tidningar tillbakavisar alla anklagelser och hävdar att fyra personer är arresterade och att ingen av dem har någon koppling till YPG:

”Bu iddia tamamen gerçeklerden uzak olup bölge halkları arasına fitne sokmaya çalışan birkaç kişinin işidir. Oysa şüphelenilen kişilerin YPG'yle bir ilişkileri yoktur.”

Det betyder: ”Denna anklagelse är fullständigt verklighetsfrämmande och är ett verk av några personers försök att så splittring bland olika folkgrupper i området. De [arresterade] misstänkta gärningsmännen har ingen koppling till YPG.”

På turkiska säger YPG att de misstänkta inte är medlemmar, men på sin hemsida på engelska skriver man:

"The allegations and accusations published in the media about the murder and accusing People's Defense Units were totally incorrect by means of proposing to achieve malicious goals, which can ignite sedition and hit region components together. The truth is the murder suspects are individuals and they do not represent the YPG and our position as the People's Defense Units. As well as we obliged to do our duty to protect our Assyrians and Arab brothers."

Det betyder: ”De påståenden och anklagelser som publicerats i media om mordet och som anklagar YPG var helt felaktiga. De har till syfte att nå skadliga mål som kan antända uppvigling och skapa konfrontation mellan regionens komponenter. Sanningen är att de mordmisstänkta är individer som inte representerar YPG och vår position som Folkets försvarsenheter. Likaså är det vår skyldighet att skydda våra assyrier och arabiska bröder.” 

YPG:s uttalande visar också tydligt kurdiska organisationers ambitioner att kurdifiera hela området Gozarto genom att använda kurdiska namn både på orter och på den assyriska vaktstyrkan i Khabur. Dess riktiga namn är Natore d-Khabur, men i YPG:s uttalande på turkiska heter det Zîrevanên Xabûr. I slutet av uttalandet säger YPG följande efter att ha tagit på sig rollen som försvarare åt araber, kurder och assyrier i området:

”Burada çok açıktır ki, söz konusu olayda bir tarafı itham eden kesimlerin yada kişilerin amacı Asuri, Süryani halkını uzaklaştırmak ve savunmasız kılarak DAIŞ vahşetine karşı kendilerini yalnız bırakmaktır.” 

Det betyder: ”Det är uppenbart att de parter eller personer som anklagar en viss sida för det aktuella dådet har som avsikt att fjärma assyrierna [från YPG ] och lämna dem ensamma och försvarslösa gentemot IS’ barbari.”

Uttalandet är en bortförklaring och ett förtäckt hot på samma gång. Det är också motsägelsefullt när man hävdar att dess syfte är att lämna assyrierna försvarslösa. Den som har vittnat om gärningsmännens identitet är den svårt skadade Elias Naser. Han har vittnat vid ”dödsbädden” efter att ha varit nära döden. Han höll på att ge sitt liv för sitt folk i sitt uppdrag som ledare för den assyriska vaktstyrkan. Därför vore det främmande för honom eller de assyriska aktivister och organisationer som pekar ut YPG att vilja lämna sitt eget folk utan försvar i händerna på ”det barbariska IS”. Det faller på sin egen orimlighet. Istället för att ta på sig ansvaret för dådet och straffa de ansvariga, lägger YPG mer salt i assyriernas sår och agerar oförskämt mot offren i synnerhet och det assyriska folket i allmänhet. Vi vet inte vilka misstänkta de har arresterat och var dessa befinner sig idag. Elias Nasers vittnesmål säger att två av de fem gärningsmännen är ledare inom YPG och är inte från Syrien. Det vore inte främmande om de har åkt tillbaka till Turkiet och kanske kopplar av i en turistort som ”straff” för sin attack mot assyriska ledare.