auginhaninke.blogg.se

Om en sådan autonomi blir verklighet, var hamnar då assyrierna? Finns det plats för oss i ett framtida kurdiskt styre, med tanke på hur det gick i norra Irak?
Bedömare som jag talat med är optimistiska och ser en skillnad mot irakiska KRG. Assyrierna utgör ca 30 % av Gozartos befolkning och borde ha bättre förutsättningar, menar man. Men det största hotet mot assyrierna är utvandringen, eftersom många flyr för att söka sig ett bättre liv i Europa.

 Flykten är också något som vissa kurder ser som vår svaghet och hånar oss för. En läsare reagerade på min artikel ”Barzani förolämpar assyriska martyrer” med följande kommentar:

”Ni assyrier ska sluta hyckla då ni har assimilerat er som kristna araber under 100 år och då har ni tappat all respekt. Fortsätt med era fester och kebabpizzerior, så skänker vi pengar till PKK och snart njuter vi av vårt land – Kurdistan//… // vi stannar kvar och försvarar vårt folk, precis som i Rojava just nu. Vad gör ni syrianer? Ni flyr som råttor och pest”.

 Om vi bortser från att den här kurdiske skribenten är en extremist, att hela hans inlägg andas chauvinism, så har han faktiskt en poäng. Den som vill bevara sitt folks existens i landet, är tvungen att göra uppoffringar och inte ta till flykten. En del läsare kommer då att reagera och säga att det är lätt för oss som befinner sig i trygghet bakom våra dataskärmar att säga så. Men det är inte bara sådana som jag som resonerar på det viset. Det finns assyriska eldsjälar i Syrien som säger detsamma och manar till tålamod och fortsatt kamp för etnisk överlevnad. Tyvärr klingar det tomt i vanliga assyriers öron och utvandringen från Gozarto har tilltagit, trots att området har varit förskonat från det mesta av inbördeskrigets fasor.

 Möjligen beror det på att assyrierna i Gozarto inte har rotat sig ordentligt och tar gärna till flykten. Staden Qameshlo bildades strax efter folkmordet 1915, som det nya Nsibin när den moderna turkiska gränsen drogs mitt emellan de båda städerna. Min gammelfarmor, som dog 1978, brukade berätta för oss att hon med egna ögon hade sett när Qameshlo bestod av bara tre hushåll, varav ett tillhörde våra kusiner familjen Haddad. De unga bröderna Yusuf och Davud Haddad var smeder (på arabiska Haddad) som hade överlevt folkmordet. Deras far Elyas, medlem av Nsibins kommunfullmäktige, halshöggs 1915 tillsammans med fru, släkt och övriga assyrier i Nsibin. Hans två unga söner Yusuf och Davud hade gömts undan av en kurdisk grannkvinna och undkom så folkmordet. Kvinnan kallades mamma Hadjiye. Hon hade sagt till sina grannar att det vore synd om familjen Haydo[3] skulle utrotas, berättade Davud Haddad långt senare. Hans lillasyster Hassina, 3-4 år gammal, hade slängts levande på sina halshuggna föräldrars kropp i en tom brunn som var avsedd för vetemagasinering. En förbipasserande arab plockade upp henne och tog med sig flickan hem till sin by. När allt hade lagt sig och ungdomarna Haddad hade börjat bli lärlingar hos en armenisk smed, fick de besked om att systern Hassina befann sig i en arabisk by.  En granne hade känt igen henne bland lekande barn. Davud kom till den arabiska familjen för att hämta hem sin syster men de ville ha ersättning för att de hade tagit hand om henne. Han gick tillbaka till sin armeniske arbetsgivare, lånade pengar och löste ut Hassina. Dessa ungdomar byggde alltså det tredje huset i Qameshlo på 1920-talet.

Assyrier som flydde från Turabdin efter folkmordet bosatte sig i Qameshlo som kom att bli ett franskt mandat fram till 1946 då det arabiska landet Syrien bildades. Qameshlo blev med tiden ett viktigt centrum för assyrisk kultur. Assyrierna utgjorde majoriteten av stadens befolkning och satte sin klara prägel på den. När Egyptens president Jamal abdel-Nasser besökte Qameshlo i slutet av 1950-talet reagerade han på den starka dominansen av assyrier i kommunförvaltningen och lär ha sagt: ”Fattas bara ett kors på taket till kommunhuset. Det här är ingen arabisk kommun, det är snarare en kyrka”. Nasser besökte Syrien som president för de båda länderna, efter att Syrien och Egypten hade bildat en panarabisk union som varade åren 1958-61. Efter Nassers besök sattes en systematisk förföljelse igång som gjorde att många assyrier flydde till Beirut. När inbördeskriget bröt ut där 1975 flydde de vidare till Sverige och andra västländer.

Arabnationalismen tilltog i styrka och oppositionella röster tystades effektivt av Baathregimen efter att Hafez Assad tog makten genom en militärkupp på 1960-talet. Från och med 1970-talet upplevde Syrien en hård diktatur som kom att bli en utpräglad polisstat.

Assyrierna hade inga politiska rättigheter men kunde utöva sin kultur i skydd av sina kyrkor. Kurderna hade det ännu svårare under långa perioder. De sågs som ett gemensamt hot av alla länder i Mellanöstern med kurdisk befolkning (Irak, Syrien, Turkiet och Iran). Ländernas politik gentemot kurderna skedde ofta i samförstånd. Så sent som på 1980-talet var det förbjudet för en kurd att öppna en butik i Qameshlo. De som gjorde det var tvungna att registrera den på en assyrier eller en arab. Kurdiska flyktingar från Turkiet fick inget medborgarskap och levde med särskilda restriktioner. 

Så kom PKK:s gerillakrig mot Turkiet och Syrien såg sin chans att lägga sig i leken genom att bygga upp baser åt PKK på libanesiskt territorium. Libanon kontrollerades av Hafez Assad på den tiden. Men 1999 hotade Turkiet med krig om PKK-ledaren Abdullah Öcalan (med smeknamnet Apo) inte lämnades till Turkiet. Assad körde iväg Öcalan från Libanon. Efter en tid i Grekland tog han sig till Kenya där han greps av turkiska agenter, sannolikt med stöd från israeliska Mossad. Sedan dess sitter Apo i fängelse som ensam intern på en isolerad ö som heter Imrali i egeiska havet. Men Apo har fortsatt styra sitt PKK från fängelset och förhandlar sedan en tid tillbaka med den turkiska regeringen via ombud om en lösning på den kurdiska frågan i Turkiet. Han försöker även spela på islamistiska strängar gentemot den sunni-islamistiska AKP-regeringen i Turkiet. I sitt uttalande vid det kurdiska nyåret Newroz i mars 2013 beskrev han relationerna mellan kurder och turkar som ”ett tusenårigt sunnitiskt broderskap”.

Om vi återgår till inbördeskriget i Syrien, startade revolten spontant i södra delen av landet i mars 2011, då några ungdomar i staden Dar’a hade klottrat på en vägg att de ville ha en förändring. Regimens hårdföra svar ledde till en revolution där många oppositionella grupper bildade en gemensam front och ett politiskt alternativ till Assad-regimen. Assyrierna blev representerade av Assyriska demokratiska organisationen, ADO. Men ett drygt år senare blev revolutionen kidnappad av olika regionala aktörer som har bildat egna miliser och mördargäng. Dessa har satt skräck i befolkningen genom sällan skådat barbari. Numera är Syrien skådeplatsen för ett krig som inte längre tar vara på den syriska befolkningens intressen. Det är både regionala aktörer och stormakter som drar i trådarna. Det gör de i regel i alla krig, men i Syrien har det lett till ett kaos där ingen vet längre vem som är vän eller fiende. Beväpnade grupper av olika slag har oheliga allianser kors och tvärs.

Turkiet och Iran sägs vara huvudkombattanter med sina respektive allierade. Turkiet är allierat med Saudiarabien och USA, medan Iran och Ryssland stödjer Assad-regimen. Men även president Bashar Assad sägs ha särskilda grupper bland de oppositionella som terroriserar befolkningen. Avsikten ska vara att visa att Assad är det enda alternativet som kan styra Syrien. Hans motto har hela tiden varit; ”Bashar eller kaos”.

 

 

Kurderna i Syrien bor mestadels i norr längs gränsen mot Turkiet. I Gozarto-provinsen (Qameshlo och Hassake med omnejd) utgör de ungefär 40 procent av befolkningen. Till skillnad från de irakiska provinserna Arbil, Duhok och Sleimaniya, utgör kurderna i Syrien ingen egen majoritet i Gozarto. Därför menar politiska bedömare att en eventuell kurdisk autonomi i Syrien är mera långsökt och inte lika självklar som KRG i Irak. Dessutom förekommer en hård maktkamp mellan olika kurdiska aktörer som Masoud Barzani och Abdullah Öcalan om kontrollen över Syriens kurder, över naturtillgångar och handel. Syrien har rika oljekällor i staden Rmelan några mil öster om Qameshlo. Där har det inte förekommit ett enda attentat. Det sägs att Assad-regimen, kurdiska PYD och Jabhat al-Nusra har en överenskommelse att dela på oljeintäkterna solidariskt.  

För några månader sedan överlämnade Assad-regimen administrationen av Gozarto till kurdiska PYD som sedan dess har visat framtänderna. Till en början utövade PYD utpressning mot assyriska affärsidkare, men nu har PYD så mycket pengar från andra verksamheter, som t ex människosmuggling, att de inte längre kräver assyrierna på pengar, berättar en initierad källa. De flesta som flyr är assyrier som köper resehandlingar från PYD. Det kurdiska partiet PYD tjänar alltså stora pengar på assyrisk människosmuggling, samtidigt som Gozarto töms på dess ursprungsbefolkning. Det underlättar förstås ett framtida kurdiskt styre i området, när assyriernas röst blir allt svagare.

Assyrierna har ingen väpnad grupp. Det enda som finns är en självfinansierad vaktstyrka som skyddar assyriska kvarter i Qameshlo och små städer runtomkring. Assyriernas politiska företrädare söker hela tiden medla mellan olika stridande parter, som t ex PYD och Jabhat al-Nusra, för att bevara ett relativt lugn i Gozarto. Assyrierna har ett gemensamt råd som representerar alla fraktioner inom folket och alla dess samfund. Detta råd finansierar vaktstyrkan.

Kurderna är organiserade i ett nationellt kurdiskt råd och där drar olika kurdiska intressen åt var sitt håll. Kravet på autonomi har inte framförts officiellt i de plattformer som representerar oppositionen, säger assyriska företrädare. Mycket av snacket verkar vara för hemmabruk, som en del i den kurd-kurdiska maktkampen mellan KRG och PKK. Turkiska medier blåser också upp frågan för sina syften. Dock kan ett kurdiskt styre i någon form bli verklighet när kriget är över och när starka aktörer som Barzani och Apo har kommit överens om dess struktur. Och då är frågan vad som blir kvar av den assyriska befolkningen i Gozarto, som hädanefter heter ”Rojava” i kurdiska medier.  

Nyligen högtidlighöll assyrierna 80-årsdagen av Simelemassakern, bland annat i staden Ankawa som ligger inom den kurdiska autonomin KRG i norra Irak. Presidenten i KRG Massoud Barzani skickade i samband med detta ett brev till assyrierna, men han betecknar indirekt de assyriska martyrerna som martyrer i ”den kurdistanska befrielsekampen”. Barzanis uttalande är därför ett inslag i en aggressiv kurdifieringskampanj mot assyrierna.

Kurdiska ledare med Barzani i spetsen kräver att Västvärlden erkänner Saddams mördande av kurder som folkmord. Men kurderna själva har mycket blod på sina händer eftersom flera kurdiska klaner deltog aktivt i mördandet av sina kristna grannar under folkmordet Seyfo och andra massakrer både före och efter. Kurdiska företrädare (från Turkiet) har förvisso bett om ursäkt. Senast var det Kurdiska riksförbundet i Tyskland när ett Seyfomonument restes i Belgien. Men assyriska organisationer kräver ett officiellt erkännande och en ursäkt av KRG:s president Barzani. Kurderna har inget eget land och KRG är därför det närmaste man kan komma en egen stat än så länge.

Barzani har aldrig tidigare uttalat sig om ämnet men den 7 augusti 2013 när assyrierna i Ankawa högtidlighöll 80-årsminnet av Simelemassakern, bröt Barzani tystnaden och skickade ett brev som även publicerades i KRG:s officiella hemsida. (En engelsk översättning finns att läsa på Facebook). Men i stället för att be om ursäkt för kurdernas deltagande i såväl Seyfo som Simele (massakern leddes av den kurdiske generalen Bakr Sidqi), strör Barzani mer salt i såren. Han skriver bland annat så här:

”Med anledning av den kaldeiska-syriska-assyriska martyrens dag, vill jag framföra min vördnad till dessa martyrers själar och alla martyrer i den kurdistanska befrielserörelsen. Jag vill också uttrycka mina hjärtliga kondoleanser till familjerna till offren för denna hemska, stora massaker som utfördes av den dåvarande irakiska regimen”.

Vad menar han egentligen när han gör en sådan koppling? Skulle assyriska martyrer i Simele ha varit en del av den kurdiska befrielsekampen? Han säger det inte rakt ut, men det går ju inte att tolka det på annat sätt. Genom ett sådant uttalande hånar Barzani hela den assyriska nationen, eftersom han fullföljer en kampanj för att kurdifiera den assyriska frågan. Den uppmärksamme läsaren frågar sig också varför Barzani använder vårt folks namn på ett sätt som mer påminner om religiösa namn av assyriska samfund (kaldeiska, syrisk-ortodoxa (suryani) och assyriska kyrkan). Svaret är att denna kombination är Barzanis egen produkt för att beteckna assyrierna som kristna kurder eller kristna ”kurdistanska” medborgare i KRG, som snart förväntas bli ett självständigt land.

På senare år har vi sett ett trydligt mönster bland kurdiska ledare och intellektuella som bedriver en aggressiv kurdifieringskampanj i syfte att skapa en falsk kurdisk historia. De gör det enkelt för sig genom att helt enkelt ersätta ordet ”Mesopotamien” med ”Kurdistan” och påstår därmed att ”Kurdistan är civilisationes vagga”. Så står det t ex på en skylt som visar vägen till assyriska fornlämningar i Khens som kung Sanharib lämnade efter sig på 700-talet f Kr. Kurdiska intellektuella skriver också artiklar med samma budskap. För några månader sedan spred en kurdisk student i Uppsala, Necati Kanat, en propagandistisk artikel av denna sort på Newsmill, där han bla säger:

”…civilisationen uppstod i Mesopotamien (Kurdistan). Därmed uppfanns också t.ex. matematik, aritmetik, skrivkonst, bevattningssystem, hjulet m.m. som ett led i denna civilisationens utveckling. Det började med små byar längs Eufrat och Tigris floderna i Kurdistan och övergick till städer, kulturer, kungadömen och riken”. 

Barzanis brev visar att inte ens våra assyrska martyrer får vara i fred för kurdisk historieförfalskning. Förolämpningen blir naturligtvis så mycket större när gärningsmännen bakom massakrer och folkmord av assyrierna ofta var kurder. Här är bara några exempel:

1843 och 1846 mördade de kurdiska klanledarna Bedr Khan och Nurullah tiotusentals assyrier i Hakkari och Turabdin. De var i maskopi med den turkiske sultanen och utförde jobbet. När de sedan reste sig mot centralmakten togs Bedr Khan till Istanbul och förvisades till Kreta, men  hans kusins söner Izaddin Sher och Masur Beg fortsatte mördandet av assyrier i Turabdin 1855, innan de avrättades av sultanen.

Sultan Abdulhamids Hamidiyetrupper, som 1894-96 mördade omkring 200.000 assyrier och armenier i städerna Omid, Urhoy mfl var också kurder.

20 år senare, 1915, deltog olika kurdiska klaner aktivt i folkmordet Seyfo och många klanledare blev dessutom rika godsägare efter att ha tagit assyrisk mark med våld. De tog också assyriska kvinnor och flickor som hustrur gratis. Annars kostade det mycket att ”köpa” sig en eller flera fruar, då hemgiften var hög. Summan berodde på hur vacker kvinnan var. Samma system gäller än idag på många håll bland kurderna. Några samvetsgranna ättlingar till dessa kurder har i modern tid velat återlämna den konfiskerade egendomen, men det är bara en god gest som befriar individen från samvetskval. I praktiken saknar den betydelse för assyrierna själva.

En av ledarna i den assyriska befrielsekampen vid första världskriget, patriark Mar Shemun Benyamen, mördades av den kurdiske ledaren Simko i mars 1918. Mordet skedde i ett svekfullt bakhåll just när Mar Shemun och hans följe hade satt sig på sina hästar för att rida hem. De hade förhandlat med Simko i hans eget hem, men han hade placerat prickskyttar på taket. Mordet blev ett dråpslag för den assyriska befrielsekampen, som nu Barzani vill beteckna som ”kurdistansk”. Dessutom har nu KRG börjat kalla gator efter Simko. Uppenbarligen betraktas han som en hjälte i Barzanis ögon.

Den general som anförde de irakiska trupperna i Simelemassakern 1933 var kurd och hette Bakr Sidki. Han hade dessförinnan varit officer i den turkisk-osmanska armén och deltog med största sannolikhet även i folkmordet Seyfo.

Allt detta känner Barzani väl till, men det bekymrar honom föga och en officiell ursäkt verkar inte finnas i hans kalender. Men sanningen kan inte förtigas, även om den kortsiktigt kan förvrängas. Kurdiska ledare och intellektuella behöver inte ta till så drastiska metoder som historieförfalskning för att bilda ett eget land eller egna autonomier. Deras antal och deras stöd från Västvärlden kan räcka gott och väl. Om vi assyrier till slut blir tvungna att leva som medborgare i en eventuell kurdisk stat, låt oss då känna oss stolta över vår identitet och leva i fred med vår omgivning. Alla människor vill ju leva i fred och harmoni. Ockupationsmakter har också skyldigheter gentemot de ockuperade nationerna.