auginhaninke.blogg.se

Ärade deltagare… präster och vänner,

Det är inte lätt för de anhöriga att hålla tal vid sådana här stunder, men det var morbror Israils önskemål att jag skulle säga några ord vid hans begravning. Jag ber om överseende ifall rösten skulle ge vika för känslorna.

Vi har idag samlats här i Mor Quryakos-kyrkan i anrika Anhel för att följa morbror Israil Makko till sista vilan i fädernas jord, som han älskade högre än allt annat på jorden. Det var i den här kyrkan han tog sina första steg i kyrkans och kulturarvets tjänst – och det är här som han ville att hans eviga viloplats skulle bli.

Personligen står jag inte här bara för att han var min mammas bros. I sin nationella verksamhet har han kommit att bli morbror och farbror åt tusentals ungdomar, till följd av sin genuina patriotism och sanna kärlek för fosterlandet och dess kulturarv. Han vidhöll en orubbad övertygelse om sin nationella identitet - från den dag då han mottog en bok av munken Isa Çiçek vid klostret Mor Gabriel för 50 år sedan, till sista andetaget. Han har stått rakryggad emot svårigheter likt ett tusenårigt träd som finns i Österrike. Denna liknelse gjorde Assyriska Centralförbundets vice ordförande Elen Iskander Youssef vid 40-årsfirandet av Assyriska föreningen i Augsburg i våras. Det var då som förbundet och andra organisationer inom assyriska rörelsen hedrade Israil Makko för hans livslånga bidrag till rörelsen som en av dess grundare i Centraleuropa. Han blev morbror, farbror, lärare, vägvisare och förebild åt uppväxande generationer inom assyriska rörelsen i diasporan. Varhelst han kom predikade han kärleken till fosterlandet och gav nytt hopp åt de aktivister som hade blivit utbrända eller av olika anledningar inte längre såg något ljus för verksamheten på dess snåriga väg. Som bekant är vägen full av svårigheter och kräver uppoffringar. Israil Makko har tillbringat större delen av sitt liv genom att göra stora uppoffringar för sitt folk. Han höll ständigt den nationella verksamhetens fackla brinnande. Dess sken lyste inte bara hans väg, utan även vännernas väg i omgivningen.

Det fanns en dag när biskop Çiçek utfärdade ett dekret att Israil Makko och hans familj skulle nekas kyrkans alla tjänster. Vilket brott hade Israil Makko och hans familj begått mot kyrkan? Deras enda ”brott” var att de kallade sig assyrier. Uppenbarligen hade biskop Çiçek glömt att han en dag 1967 hade signerat en bok åt Israil Makko med uppmaningen; ”Läs den här boken! Den är nyttig, för den visar att vi är assyrier”. Det var boken Tarihte Süryaniler av khuroyo Gabriel Aydin. För ett år sedan gjorde jag en intervju med Israil Makko och Sabri Cansu Karto i Assyria TV. Där framgår detaljerna hur assyriska rörelsen blev motarbetad.

Trots alla svårigheter och motgångar för Israil Makko och hans vänner inom rörelsen, gav han inte upp hoppet. Han fortsatte kampen och uppmuntrade ständigt ungdomen. I ett improviserat tal som han höll vid 40-årsfirandet av Assyriska föreningen i Augsburg, hade han två särskilda uppmaningar till aktiva ungdomar; att respektera varandras skilda åsikter och inte falla i splittringens fällor, samt att inte vända ryggen åt fädernas jord. Han hoppades innerligt att det assyriska folket, efter de senaste årens förödande turbulens i Mellanöstern, snart ska få någon form av eget självstyre i sitt eget land. Denna egenskap hos Israil Makko, kärleken till fosterlandet, är det som skiljer honom från många andra assyriska aktivister som sätter sina personliga intressen före nationens och folkets intresse. Av denna anledning upplever våra institutioner ofta en stagnation istället för att utvecklas. Det egna intresset medger inte nödvändiga uppoffringar.

Självklart förekommer detta hos alla andra folkgrupper. Skillnaden är att vi assyrier saknar en mekanism för att ställa dem som begår misstag till svars. Därför hänger folkets öde i ledarens eget godtycke. Om en ledare är samvetsgrann gynnas verksamheten och i längden hela folkgruppen. Därför är personer som Israil Makko som följer sitt samvete avgörande för den assyriska rörelsens framgång i synnerhet och det assyriska folket i allmänhet. Det är denna egenskap som är orsaken till att människor från när och fjärran idag hyllar Israil Makko genom att säga; ”Salig är du som har lämnat ett gott namn efter dig!”. Och detta var Israil Makko väl medveten om. Han visste vikten av att lämna ett gott namn efter sig, ett gott arv till eftervärlden. Ordspråket säger att en oxe lämnar en skinnfäll efter sig, men en människa lämnar ett namn efter sig. Han utryckte detta i all ödmjukhet vid 40-årsfirandet i föreningen: ”Kära bröder och systrar, livet är sådant; människan föds, växer upp… och var och ens dag kommer. Men vi måste ta vara på tiden och använda den för livets skull. Vi har uträttat det som stod i vår makt, jag och alla dessa vänner… kvinnor och män, unga och gamla… alla har vi kämpat tillsammans. Stort tack till er alla för att ni hyllar mig idag. Denna hyllning är inte bara till mig. Jag delar den med alla dessa vänner som har varit med under resans gång”. En sådan ödmjuk person visar sin storhet genom sin ödmjukhet, så som vår herre Jesus har lärt oss när han sade; ”Den som vill vara er ledare skall vara er tjänare”. 

Israil Makko hade ingen högre utbildning. Han hade bara en enkel folkskola bakom sig. Men han blev en bildad person eftersom han läste mycket och följde i medierna vad som pågick i omvärlden. Han slutade läsa först när hans syn svek honom under det senaste året. Han hade sina fornassyriska förfäders anlag för organisation och dokumentation. Han samlade dokument, bilder och videokassetter i ett rikt arkiv som kan vara värdefullt för forskare som vill undersöka olika skeenden i det assyriska kollektivet under de senaste 40 åren. Han skrev dikter som har blivit folkkära sånger som framförs av assyriska stjärnsångare. Han samlade alla gamla assyriska lekar från Turabdin i boken Assyrische Heimatspiele (Augsburg 2003) på tyska, som är rikt illustrerad med bilder på hur olika lekar går till. Han har länge haft ett projekt att dokumentera Turabdins flora, genom en bok eller en videofilm, men hans svaga hälsa har varit ett hinder.

Israil Makko hade som sagt en ödmjuk person och ville inte såra motparten med sitt tilltal. Men detta innebar inte att han blundade för andras misstag. Han kunde framföra hård kritik men på ett respektfullt sätt. Med vuxna var han vuxen och med ungdomarna visade han en ungdomlig sida. Han ville alltid skapa fred och harmoni inom assyriska organisationer eller när det gällde hans kära hemby. Många gånger brukade heta diskussioner äga rum just i denna kyrkas gård där vi nu står. Men Israil Makko dämpade den hårda atmosfären och mäklade fred - för byns gemensamma intresse. Jag är övertygad om att många av er som är här idag eller andra icke närvarande kan intyga detta. Han gjorde så för att han var medveten om att byns angelägenhet var också en fråga om nationen och folket i stort. På östassyriska heter by matha som betyder hemland. Byn är en viktig del av vårt hemland och har således en viktig roll i vår nationella kamp. Om vi förlorar våra byar och vår jord i Turabdin, kommer vår kamp i diasporan för nationella rätigheter att försvåras. Därför jobbade Israil Makko och andra assyriska patrioter hårt för att säkra assyrisk närvaro i byarna i Turabdin, samtidigt som de månade om andra delar av Assyrien så som Gozarto, Nineveslätten, Urmia etc.

Ansvaret för att hålla assyrisk närvaro i våra byar i Turabdin faller på alla patrioter som bryr sig om sitt hemland. Vi måste hålla våra marker i vår ägo tills vi får se vad framtiden bär i sitt sköte. För ett par veckor sedan var jag här i denna kyrka och tjänade som diakon när khuroyo Lahdo dbe Kahya ledde mässan. I sin predikan vid det heliga korsets dag, den 14 september, sade han; ”vem kunde tro att Anhel en dag skulle få tillbaka sina barn och denna kyrksal skulle fyllas till bredden igen”. Anhel hade nämligen upplevt tragiska händelser som ledde till att assyrierna tog sin flykt till utlandet. Men tiderna har förändrats. Gudskelov har de nu byggt eller restaurerat omkring 100 hus.

Israil Makko var en av dessa som varje sommarhalvår bosatte sig i sin kära hemby. Han försökte också få sina grannar och anhöriga att reparera sina gamla hus och bereda möjlighet för sina barn, som är födda i utlandet, att knyta kontakt med sina fäders jord. Om uppväxande generationer inte tar hand om sina hembyar, kommer Israil Makkos och hans vänners ansträngningar att vara förgäves. För tillfället kan vi inte begära att våra barn ska återvända permanent och bosätta sig i Anhel eller andra byar i Turabdin. Förutsättningarna är inte gynnsamma. Men det minsta vi kan begära är att generationen efter Israil Makko fortsätter besöka sina byar och inte låter porten till sitt föräldrahem förbli låst. 

Morbror Israil var inte rädd för döden, därför att döden är en naturlig del av livet. Men den dag vi självmant låter hans kära hemby och fädernas jord uppleva svårigheter eller utsättas för risker, den dagen kommer att vara en andra död för honom och hans vänner som har verkat för detta mål.

(Vänder sig till den döde): Morbror Israil… jag förmodar att din själ fladdrar ovanför våra huvuden i detta nu. Du kan se oss, men vi kan inte se dig eftersom du har antagit en himmelsk skepnad, så som aposteln Paulus beskriver i Korintierbrevet.

Farväl morbror Israil på din väg till de himmelska boningarna!

Dina vänner som blev martyrer för Anhel; Aziz Ego, Yusuf Danho, Isa Brahem, Aydin Patte, Gawriye och Sami Abdike… Farid och Shmuni… de möter upp på vägen.

Nationens pionjärer väntar på dig.

Ninos Aho, din vän… Hanna Galliyo[1], din mentor… hand i hand för de dig till Naum Faiq, Ashur Yousef, Mor Yuhanon Dolabani… som omfamnar dig.

Å hela familjens och alla vänner inom assyriska rörelsens vägnar riktar vi ett stort tack till dig för dina uppoffringar. Nu är det vår tur att axla ansvaret och i dina spår verka.

Må dina ben finna ro i dina fäders jord!

Salig är du som har lämnat ett gott namn efter dig!

Tack till er alla för den vördnad ni har visat denne avlidne patriot!