auginhaninke.blogg.se

Patriark Afrem II Karims första officiella besök gick till president Bashar al-Assad i Damaskus den 2 april 2014, bara två dagar efter att synoden valde honom till patriark i Libanon. Foto: Abuna Maikel.

 

 

Biskop Karim backade i fallet Paramus, men fortsatte rikta blickarna mot Worcester. Församlingen hade sedan tidigare planerat bygget av en ny kyrka, eftersom den gamla från 1923 hade blivit för liten. De sålde den gamla byggnaden och byggde en ny som invigdes 1994 under sitt gamla namn; St. Mary's Assyrian Orthodox Church. Detta var alltså innan biskop Karim hade kommit till USA. Men nu när han hade tagit upp kampen mot namnet Assyrian Church fanns inget domstolsbeslut att luta sig mot för församlingen, vilket gjorde att biskop Karim lyckades byta ut namnet. Många av de patriotiska Kharput-assyrierna som hade byggt kyrkan var inte längre vid liv. Deras barnbarn hade nu fått sällskap av assyrier från andra områden där den assyriska nationella tanken inte var lika självklar. 1998 ändrade biskop Karim kyrkans namn till St. Mary's Syrian Orthodox Church (Donabed, s 82).

Detta är vad den nye patriarken Afrem Karim har åstadkommit i USA. När det gäller arameiska falangens försök att introducera sin flagga i kyrkan, har Karim både som biskop och i sitt första tal som patriark sagt att alla fraktioner är välkomna i kyrkan, men att den enda symbol som kyrkan accepterar är korset. Även om han uppger en identitet som Syriac-Aramaic så tolkar många hans ställningstagande för korset som ett hälsotecken. Men om han kommer att se till att araméernas flagga (en modifierad Ashur-symbol) tas ner från kyrkobyggnaderna, får framtiden utvisa. Det enda vi kan göra nu är att önska honom lycka till och hoppas att han inte glömmer sina turabdinska rötter. Om jag vore i hans ställe skulle mitt första uttalande lyda så här: ”I egenskap av högste ledare för syrisk-ortodoxa kyrkan tar jag härmed avstånd från min föregångares påstående att arabiskt blod flyter i våra ådror.” 

Samma dag som vi nåddes av beskedet om att patriark Zakka hade avlidit på ett sjukhus i Tyskland, var jag inbjuden till en kulturafton som anordnades av föreningen Mor Augin till stöd för det anrika klostret i Turabdin. Som tack för att jag har översatt helgonets biografi till svenska fick jag en bukett blommor av föreningens ordförande Iskender Gabrielsson. Jag höll ett kort tacktal och framförde också mina kondoleanser med anledning av patriarkens bortgång, där jag avslutade med följande budskap; ”Låt oss hoppas att efterträdaren kommer att verka för både kyrkans och nationens välgång”.

Kyrkan är alltså delad i två rivaliserande falanger. Den ena falangen är anti-assyrisk och döljer sig bakom en arameisk identitet. Som bekant har den arameiska rörelsen vunnit allt större terräng inom kyrkans domäner. Den andra falangen förkastar aramisering eller assyrianisering av kyrkan och en bitter fejd om patriarkstolen är att vänta. Huvudaktörerna är de biskopar som har rösträtt vid kyrkomötet, synoden, som utser en ny patriark, men bakom kulisserna spelar olika intressen så som Baath-regimen i Syrien och den turkiska regeringen som gärna vill flytta tillbaka patriarksätet från Damaskus till Zafaranklostret i Mardin.

Vi vet att fientliga regimer i Mellanöstern sedan länge försöker infiltrera de assyriska kyrkorna som har en stor makt över sina respektive församlingar. Målet är naturligtvis att fjärma assyrierna från sin etniska identitet och få dem att anta en identitet som kristna araber, kristna turkar eller kristna kurder. Barzaniklanen i norra Irak är den senaste bland aktörerna i denna strategi, men han har inget direkt inflytande över den syrisk-ortodoxa kyrkan, till skillnad från Baathregimen i Syrien och den turkiska regeringen.

Olika biskopar har sannolikt redan satt igång planerna på att överta patriarkämbetet och en intensiv maktkamp bakom kulisserna är vad vi kan förvänta oss. Kyrkan och dess församlingar är redan splittrade i två huvudfalanger, till följd av den avlidne patriarkens policy att bilda nya, konkurrerande stift på löpande band. Aktörerna i denna maktkamp använder namnkonflikten som ett instrument för sina maktambitioner. Så gör i alla fall den arameiska sidan som hävdar att biskopar och församlingar som inte stödjer dem är anhängare av den assyriska sidan. Den arameiska falangens prästerskap angriper öppet den assyriska rörelsen både i sin predikan och i olika anti-assyriska medier. Biskopar som omhuldar en arameisk identitet och deras civila kumpaner samarbetar gärna med olika fientliga krafter för att ändra allt som heter assyriskt till arameiskt, kanske snart även kyrkans namn. Denna anti-assyriska falang likställer den inhemska termen suryoyo med arameisk och hänger upp den så kallade arameiska flaggan i kyrkans lokaler och på dess tak på många håll i världen.

Detta kan vara upprinnelsen till en splittring inom den syrisk-ortodoxa kyrkan. Redan för hundra år sedan bröt sig en grupp i Indien ur kyrkan som en protest mot patriarkens agerande. Den assyriske professorn Ashur Yusef kritiserade patriarkens politik i skarpa ordalag i en artikel 1914. Dessförinnan hade den syrisk-katolska kyrkan brutit sig ur syrisk-ortodoxa kyrkan. Den mest kända splittringen skedde i slutet av 1300-talet när Turabdin bildade ett eget patriarkat. Först 1839, nästan 500 år senare, kunde kyrkan enas igen under samma patriark. 

Ingen falang bland biskoparna som ska välja en ny patriark kommer att vilja nöja sig med halva kakan. De kommer att strida om hela. Men om det inte går kan en splittring vara ett faktum. Det har stor betydelse för den assyriska nationella rörelsens verksamhet vem som blir ny patriark. Om han är neutral och vill sköta kyrkans angelägenheter kommer det att råda harmoni i relationerna. Blir det en uttalad anti-assyrier kommer konflikten inom folkgruppen att bli ännu djupare. Erfarenheterna från de senaste tre patriarkerna visar att även om en biskop är en assyrisk patriot kan det hända att han byter sida och blir motståndare till den nationella rörelsen. Innan vi kommer in på tänkbara kandidater är det därför av värde att göra en kort tillbakablick på de senaste 80 åren för att visa hur tre patriarker har ändrat kurs.

I januari 1933 valdes biskop Afrem Barsom till patriark i sitt biskopsstift i staden Homs i Syrien, som då var ett franskt mandat. Tretton år tidigare hade han krävt ett fritt Assyrien vid fredskonferensen i Paris. Men stormakterna som segrade vid första världskriget svek alla sina löften och biskop Barsom blev djupt besviken. Patriarkatet hade nu flyttats från Zafaranklostret i Mardin till Homs, eftersom den nye patriarken inte var välkommen i Turkiet. Han hade avkrävt turkiska företrädare på ansvar för folkmordet Seyfo och förklarats som icke-önskvärd person. Han började så småningom samarbeta med arabnationalisterna i Syrien för att driva Frankrike ut ur landet. 1946 blev Syrien självständigt. Som patriark hoppades Afrem Barsom att de kvarvarande assyrierna som hade överlevt folkmordet skulle finna lugn och ro i det arabiska landet Syrien. Han medverkade också aktivt till att de assyrier som hade tänkt följa med fransmännen återvände till Gozarto från Libanon, varifrån de skulle skeppas iväg mot franska kolonier.

Så långt behöver ingen skugga falla över patriark Barsoms agerande. Men hans helomvändning innebar inte bara att han inte längre talade i termer av ett självständigt Assyrien, utan han kom att bli en anti-assyrier av första graden. Han inledde en hatkampanj mot allt vad namnet Assyrian representerade. Han hävdade sedermera att Assyrian var synonymt med Nestorian och påstod att det var engelsmännen som hade pådyvlat nestorianerna i Hakkari detta namn. Än idag hävdar hans arvtagare bland anti-assyrierna i Sverige och andra länder att termen assyrier gäller endast för östassyrierna (nestorianerna). Biskop Barsom hade i mars 1920 träffat Lady Surma, som var den mördade nestorianske patriarken Mar Shemun Benyamins syster, och sagt att vårt folk hade kommit ett steg närmare enighet. 1947 utfärdade han som patriark ett dekret där han förbjöd sin församling allt samarbete med nestorianerna ”eftersom Nestorius var fortfarande bannlyst”.

Patriark Barsom beordrade i december 1952 de tre kyrkor i USA, som han själv hade invigt 1927-28, att överge namnet Assyrian Orthodox Church och ändra det till Syrian Orthodox Church. Detta skapade stora slitningar och konflikter bland västassyrierna i USA. På senare år har två av dessa kyrkors namn ändrats till Syrian eller Syriac, men den tredje är registrerad som stiftelse som förbjuder ingrepp i namnet. Således finns det idag en enda syrisk-ortodox kyrka i hela världen som på engelska heter Assyrian Orthodox Church. Den ligger i Paramus i New Jersey.

1957 efterträddes Barsom av patriark Yakub III. Den assyriske patrioten biskop Dolabani höll synodens öppningstal och lade sin röst på biskop Yakub som vann med bara en rösts övervikt. Motkandidaten Boulos Behnam var en av de mest bildade biskoparna i kyrkans historia, men Dolabani föredrog biskop Yakub för att han ansågs vara en assyrisk patriot. Fyra år tidigare hade biskop Yakub skrivit en bok om kyrkans historia där han i förordet skrev att kyrkan nationellt sett tillhör assyrierna och araméerna som hade gett världen civilisationen. Men som patriark började han snart motarbeta den nationella rörelsen och var 1977 beredd att bannlysa assyriska föreningsledare i Sverige.

Patriark Zakka Iwas tillträdde sitt ämbete i september 1980 och lovade att införa större demokrati i kyrkan. Hans föregångare var känd för att agera som en diktator. Patriark Zakka införde ett system där varje biskop (själva kallar de sig gärna ärkebiskop) hade fria händer att sköta sitt stift på bästa sätt. Det missbrukades av de två biskoparna i Europa, Ciçek och Abboudi, som tolkade ett synodbeslut från 1981 egenmäktigt. De skapade stora konflikter bland assyrierna när de vägrade utföra kyrkliga tjänster åt medlemmar i assyriska föreningar. Patriarken hade sannolikt ingen skuld i det hela, i alla fall vad som varit allmänt känt, men en maktkamp inom kyrkans ledning i Sverige ledde till att patriarken bidrog till en helt ny splittring inom kyrkan. Biskop Abboudi hade körts iväg från Sverige när kyrkans centralstyrelse offentliggjorde bandinspelningar som visade på komprometterande uppgifter om biskopen. Han efterträddes av biskop Abdullahad Gallo Shabo 1987. 

Men 1990 blossade en ny maktkamp upp när biskop Shabo krävde insyn i kyrkans ekonomi. Det ledde till att han portförbjöds från sin kyrka. Biskopen samlade omkring sig de medlemmar som var missnöjda med enväldet i kyrkans styrelse och lyckades på så sätt stanna kvar i Sverige. Flera delegationer av biskopar besökte Sverige och träffade båda sidor för att rapportera till patriarken. Den allmänna uppfattningen hos alla som hade följt utvecklingen var att patriarken skulle vidta åtgärder mot den civila kyrkostyrelsen som hade kört ut sin biskop. Det gick också rykten om att den gamla kyrkostyrelsen planerade att ansluta sig till en utbrytargrupp i Indien. Det sägs att styrelsen även hade köpt en ambulans som present till utbrytarkyrkan i Indien. Men beslutet från patriarken dröjde. Under tiden var biskop Shabos motståndare direkt underställda patriarken. Efter några år bestämde sig patriark Zakka för att viga en egen biskop åt den gamla styrelsen och i februari 1996 var splittringen fullbordad när biskop Benyamen Atas blev så kallad patriarkalisk ställföreträdare. Sedan dess finns det två skilda läger inom samma kyrka med var sin biskop. Båda är registrerade som syrisk-ortodoxa, men den ena sidan använder namnet syrianska-ortodoxa kyrkan på sina kyrkobyggnader. De båda biskopssätena ligger bara ett stenkast från varandra. Systemet med två eller fler biskopssäten spred sig snart till andra länder.  

Patriark Zakkas ”bidrag” till kyrkan blev alltså att permanenta splittringen. En annan känd splittring skedde i Kalifornien efter att biskopen i västar USA, Augin Kaplan (min gamle lärare vid Zafaranseminariet) hade bannyst den lokale prästen Josef Tarzi. Fader Tarzi och 350 assyriska familjer lämnade kyrkan och anslöt sig till utbrytarkyrkan i Indien. Orsaken var att de kritiserade biskop Kaplan för hans delaktighet i en skandal i mångmiljonklassen, där biskopen hade lånat pengar av kyrkan och församlingen för att hämta hem ett fiktivt arv på 30 miljoner dollar från Nigeria. I själva verket blev han lurad av den nigerianska maffian och försökte sedan låna ännu mer pengar för att slutföra rättsprocesserna han hade inlett mot maffian. Han drog också in biskop Cicek i leken och flera assyrier i Europa lånade stora belopp med biskop Cicek som garant för lånet. Biskop Cicek blev också tvungen att pantsätta klostret Mor Afrem i Holland, sitt eget residens, som säkerhet för nya banklån för ”projektet Nigeria”. Till slut försvann alla pengar spårlöst. Sannolikt har inte bara nigerianer utan även personer inom den syrisk-ortodoxa kyrkans ledning fått del av kakan. Cicek var i färd med att avslöja hela bluffen, men han dog på ett mystiskt sätt på ett hotell vid flygplatsen i Düsseldorf 2005. Jag nämner detta för att påtala patriark Zakkas agerande eller passivitet som bidrog till att kyrkan förlorade prästen Josef Tarzi och 350 assyriska familjer.

Orsaken till att patriark Zakka skapade splittring inom sin kyrka kan mycket väl vara en medveten policy av att söndra och härska. Det är också troligt att Baathregimen i Syrien har haft ett stort finger med i spelet. Detsamma gäller den gamle diktatorn Saddam Hussein, vars regim hade ett stort finger med i olika assyriska kyrkor. För patriarkens del innebar det också ekonomiska fördelar. Bedömare misstänker att han lät sig mutas när han gick med på att viga en ny biskop åt motståndarlägret i Sverige. En bild som dök upp på Syrianska riksförbundets tidning Bahro Suryoyo en vinterdag i mitten av 1990-talet, verkar vara det tillfälle då två representanter för den gamla kyrkostyrelsen sägs ha stoppat ett fett kuvert i händerna på patriark Zakka på en solig ö i Grekland. Efter det talade han i helt andra tongångar. Jag har av säkra källor fått höra att när medlemmar i biskop Shabos kyrkostyrelse ställde frågan till patriarken hur han kunde vara så medgörlig med biskopens opponenter, svarade han: ”De betalar bra”. Patriark Zakka var alltså inte bara den patriark som påstod att arabiskt blod flyter i våra ådror, han stod tydligen också till förfogande för högstbjudande. Det vore intressant att veta vilka tillgångar patriark Zakka lämnar efter sig. Många av våra patriarker har lämnat koffertar fulla med guldmynt efter sig. 

Och nu står vi inför valet av en efterträdare till patriark Zakka. Det politiska läget i Syrien är dock kaotiskt till följd av det pågående inbördeskriget. Vi vet därför inte hur stor makt Assadregimen har över den syrisk-ortodoxa kyrkan nuförtiden. Före kriget hade regimen förberett näste patriark genom ett systematiskt planeringsarbete. Han skulle vara från Syrien och helst direkt knuten till landets säkerhetstjänst Mukhabarat. Flera biskopar, präster och munkar har värvats eller tränats upp av Mukhabarat, liksom ett stort antal civila agenter bland assyrierna i Sverige och andra delar av världen. Men nu är situationen helt förändrad. Nästan alla biskopar som hade stift i Syrien är ute ur leken; Aleppos Yuhanna Brahim är kidnappad och sannolikt mördad. Han var kandidat nummer ett till patriarkposten. Gozartos Matta Rohem har flytt till Österrike och lämnat sitt biskopsstift i sticket när han behövdes som bäst. Biskopen i Homs har nästan ingen församling kvar. Staden har snart tömts på sin kristna befolkning och flera kyrkor har bombats sönder.

Biskop George Saliba i Mount Lebanon har länge ansetts som motkandidat till Yuhanna Brahim, men han kanske inte har hälsan på sin sida. Många assyrier ser biskop George som favorit men vi ska som sagt komma ihåg tidigare favoriter som har gjort helt om. Biskop Samuel Aktas i Turabdin är en annan favorit. Han ogillas starkt av den turkiska regeringen på grund av sin raka och modiga hållning i konfiskeringen av Mor Gabriels mark. Turkarnas favorit är biskop Yusuf Cetin i Istanbul, som på senare år har agerat som en megafon åt premiärminister Erdoğans politik. Turkiska företrädare har tidigare nämnt biskop Saliba Özmen i Mardin som en tänkbar kandidat och krävt att patriarksätet skulle flytta ”hem” till Zafaranklostret. Men han är av allt att döma inte den som säljer sin identitet och är sannolikt avförd från Erdoğans lista. Det finns en fjärde biskop i Turkiet, nämligen i staden Adiyaman. Han heter Malke Urek och är min gamle klasskamrat vid klosterseminariet i Zafaran. Han är en aggressiv anti-assyrier och har till exempel skickat ett protestbrev till parlamentet i Österrike, som för några år sedan hade kallat Seyfo för folkmordet av assyrierna. I stället för att tacka parlamentet skällde han ut det för att ha betecknat hans folk som assyrier och inte som araméer. Sedan finns det en rad andra biskopar med turkiskt medborgarskap utomlands, men som sagt vi vet inte vilka regimer och intressen som har störst inflytande över olika biskopar. I Indien har kyrkan ett stort antal biskopar, men patriarkstolen har aldrig tidigare gått till en indisk biskop.

Av de rapporter som har kommit ut är det tänkt att patriarken ska begravas i det nya patriarksätet Sednaya grottan strax utanför Damaskus fredagen den 28 mars 2014. Det verkar som om säkerhetsläget är tillräckligt stabilt för att kunna hålla arrangemanget i Damaskus. I så fall kommer nog även synoden att hållas där. Med största sannolikhet kommer då Assadregimen att göra sitt bästa för att allt ska ske under regimens överinseende – trots alla svårigheter som regimen och landet genomlever. Men det kan lika gärna gå emot regimens önskemål, så som det gjorde förra gången när patriark Zakka hade valts. Då hade regimen försökt satsa på en kandidat från Syrien, men den gamle biskopen Quryakus i Hassake spelade Mukhabarat ett spratt genom att tidigarelägga synodens annonserade möte och den irakiske medborgaren Sanharib Iwas (så stod det i hans pass) kunde väljas. Den här gången är det inte bara fråga om medborgarskap som är viktig. Det finns så djupa motsättningar i de två rivaliserande falangerna av biskopar att det mycket väl kan resultera i två patriarker, en arameisk syrisk-ortodox och en traditionell syrisk-ortodox. Från den assyriska rörelsens sida har man alltid satt kyrkans och nationens enighet i främsta rummet, men de makthungriga anti-assyrierna skyr inga medel för sina egna syften och kan mycket väl splittra kyrkan om den nye patriarken inte blir deras kandidat.

Epilog: Synoden valde biskopen i östra USA Afrem Karim. Mer om detta i min uppföljningsartikel