auginhaninke.blogg.se

Tyskt ögönvittne berättade för Carl Ramberg om när kurderna släpptes lösa för att massakrera armenierna i Adana 1909. Boken gavs ut 1912. Ramberg hade hört berättelsen 1910 på en båt utanför Smyrna, dagens Izmir vid egeiska havet, av ett tyskt par på väg hem. Maken var en av de tyska ingenjörer som byggde järnvägen mellan Berlin och Bagdad.

 

Introduktion:

1900-talet förde med sig två förödande världskrig och förfärliga folkmord. I synnerhet i dagens Turkiet utsattes kristna ursprungsfolkgrupper som armenier och assyrier för upprepade massakrer som kulminerade i folkmordet Seyfo 1915. De kristnas antal reducerades därmed från ca 25 % till någon promille idag. De politiskt ansvariga var naturligtvis sultan Abdulhamit (1895 och 1909) och senare de ultranationalistiska ungturkarna Ittihat & Terakki. Men de som genomförde massakrerna och folkmordet var kurder som bodde grannar i omgivande bergsområden. Dessa hade under föregående århundraden vandrat dit som nomader med sin boskap och levde i huvudsak på boskapsskötsel.

Kurderna hade allt att vinna på att eliminera de kristna för att lägga beslag på deras egendom. Kurderna var muslimer och hade av sina imamer fått höra att den man som dödade ”de otrogna” skulle hamna i himmelriket med 72 oskulder – en win-win-situation både i detta liv och i nästa. Av denna anledning deltog kurderna som folkgrupp med glädje i dödandet, även om några kurdiska klanledare skyddade sina ”undersåtar” i vissa områden i Turabdin. Assyrierna minns dessa med vördnad, samtidigt som de ständigt påminns om hur dagens kurdiska makthavare utnyttjar och sviker sina assyriska grannar i Turkiet, Irak och Syrien kontinuerligt.

En av de tidiga massakrerna utfördes i Adana 1909. Anledningen var att sultan Abdulhamit hade återtagit makten 1909 i en militär kupp mott ungturkarna, som hade störtat honom i en kupp 1908. Sultanen anklagade armenierna för att ha varit i maskopi med ungturkarna och beordrade därför massakern i Adana 1909.

Tyska ingenjörer jobbade med att anlägga järnvägen mellan Berlin och Bagdad i början av 1900-talet. Hustrun till en av dessa ingenjörer som bodde i Adanas nya tyska kvarter utanför staden, berättade följande för den svenske reseskildraren Carl Ramberg om hur kurderna attackerade armenierna som hungriga vargar. Bland de armeniska offren (20 000 – 30 000) fanns även ett väsentligt antal assyrier (ca 2 000), men de omnämns inte här. Sannolikt kände varken den tyska kvinnan eller Carl Ramberg till assyriernas existens i Adana. Ramberg hörde talas om massakern år 1910 när han reste med det tyska paret och återgav det i sin bok Profetens söner 1912 i kapitlet ”När kurderna släpptes lösa”.

Augin Kurt Haninke

-----------------------------------

Här följer nu berättelsen, skriven på gammalsvenska:

Vi hade slagit oss ned på akterdäck. Min svenske reskamrat och jag, i sällskap med en tysk ingeniör och hans unga fru. ”Therapia” hade just styrt ut ur Smyrnabukten, och mindre Asiens berg sjönko småningom bakom oss i hafvet. Vi sutto och jämförde våra minnen från föregående dags ströftåg och kommo så äfven att tala om vägvisaren Alis röfvarhistorier och hans spådomar om kurderna, som skulle komma ned från bergen.

”Hvem vet, om inte Ali får rätt”, inföll ingeniören. ”Jag har varit länge i dessa trakter som järnvägsbyggare och har lärt mig afläsa folkstämningsbarometern här. Och min uppfattning är, att den bådar storm. Jag har själf igår på en spårvagn hört två officerare med mycken förbittring tala om de italienska krigsfartygen, som lågo ute på redden, Man borde besvara detta hot med en massaker på de kristna, menade de.”

Det kom ett drag af dysterhet öfver den unga fruns ansikte. ”Jag skulle helst aldrig mer vilja återvända till detta land,” yttrade hon. ”Jag har varit med om en sådan där massaker, då kurderna släpptes lösa. Det var det stora blodbadet i Adana för ett år sedan. De dagarne skall jag aldrig glömma.”

Vi bådo (bad) henne berätta, och så rullade hon upp ur sitt minne hemska scener från det sista stora våldsdåd, sultan Abdul Hamid hann begå, innan han oskadliggjordes bakom Villa Allatinis murar.

Strax utanför Adana hade den koloni tyska järnvägsingeniörer, som är sysselsatta med byggandet af de anatoliska banorna, sitt hufvudkvarter, en mängd små hus, omgifna af en mur. Där bodde de med sina hustrur och barn med sig ute i det främmande landet. Vid det nu berörda tillfället voro de flesta männen ute på arbete långt från sitt provisoriska hem. 

Tidigt på morgonen en dag märkte man i den tyska kolonin, att något ovanligt var på färde. En del af de infödda tjänarne försvunno plötsligt. En gammal arab, som stannade kvar, kom från basaren med dunkla antydningar om en hotande fara. Ute i staden voro alla bodar stängda, innevånarne i det armeniska kvarteret höllo sig bakom lyckta dörrar. Något hade inträffat i Stambul, hette det, men man visste ej hvad. Och så gick det rykten, att kurderna i tusental lågo lägrade uppe i bergen i stadens omedelbara närhet. 

Man kände till, hvad det betydde, när de på detta sätt kommo fram ur sina otillgängliga tillhåll. Det var som ett åskmoln hängt öfver staden. Ingen kunde vara säker på i hvilket ögonblick det skulle urladda sig. Den dagen förgick under tryckande stämning. Då det började mörkna, kommo armenier i stora flockar, män, kvinnor och barn, till det tyska kvarteret och bådo (bad) att bli insläppta. Man var tveksam, hur man skulle göra. Man riskerade, att om något inträffade, dra de vilda röfvarnes hämnd öfver sig själf. Men till slut beslöt man sig för att öppna för de stackars flyktingarne, som voro halft ihjälskrämda redan vid tanken på det, som förestod.

Under natten hördes hemska skrik och starkt larm utifrån gatorna. Om en stund bultade det vildt på portarna. Man försökte få reda på, hvilka som voro utanför. ”Hjälp för Guds skull,” bådo klagande stämmor. ”Det är kristna människor, som hålla på att slaktas i sina hem, på gator och torg.” Portarna öppnades försiktigt, och in på gården strömmade en skara, förskräckligt att skåda. Det var gubbar, halft döende af svåra sår, det var män, som blifvit på det gräsligaste sätt lemlästade, det var kvinnor, som buro (bar) sina mördade barn i sin famn. Jämmer och gråt fyllde snart hela området. Men man hade icke tid att tänka på att klaga. I hast gjordes gården och boningshusen till ett enda stort lasarett, samaritlådorna kommo fram, kvinnorna hjälptes åt att förbinda de blödande och att läska de feberhetas läppar med vatten. Det var en lång och hemsk natt. I hvarje ögonblick väntade man, att de vilda horderna skulle komma för att uppsöka sina offer i deras tillfälliga fristad.

Så blev det till sist morgon, och med dagsljuset kom några timmars lugn. Gatorna voro öde och tysta, så tysta att det verkade beklämmande. Nu skyndade man sig att hissa den tyska flaggan, och en af de hemmavarande männen begaf sig öfver till den pascha, som representerade den högsta myndigheten, och gjorde honom uppmärksam på de allvarliga följderna af att försöka kränka ett främmande lands undersåtar. Paschan svarade, att han skulle göra, hvad han kunde för att skydda främlingarne, men att han icke ville ta ansvaret, om dessa lämnade hjälp åt flyende armenier. Han fick till svar, att hvarje flykting skulle vara välkommen under de tyska färgernas hägn, så långt utrymmet räckte, och att man redan afsändt bud till de bortavarande ”effendis” att komma hem. Dessutom lät den tyske ingeniören påskina, att man hade folk och vapen nog att utstå en belägring, om det gällde. Men framför allt erinrade han den höge ämbetsmannen om, att det kunde gälla hans hufvud, om ett anfall mot det tyska kvarteret ägde rum.

Fram på förmiddagen började åter larmet på gatorna. De blodtörstiga kurderna hade kommit igen för att uppsöka det byte, som under nattens mörker kunde ha undgått dem. Gatorna fylldes på nytt af flyende människor, som i hvarje ögonblick sågo mordvapnen höjda öfver deras hufvuden och som utan förbarmande nedhöggos, så fort de upphunnits. Fram mot det inhägnade tyska området vällde strömmen med förföljarne efter sig. Att öppna portarne var nu ej längre möjligt, under ångest och bäfvan lyssnade de innevarande kvinnorna och barnen till det hemska tumultet utanför. I förtviflan lyckades en del flyktingar klättra öfver muren. Några föllo stympade och döende ned på andra sidan, andra fattades, innan de hunnit öfver, vid benen och drogos tillbaka till sina bödlar. Det blef att på nytt vandra från den ene sårade till den andre och bringa den hjälp, som var möjlig.

”Jag vet ej, hur vi kunde hålla oss upp,” fortsatte den berättande. ”Det gällde blott att icke tänka på faran och älendet. Vi gingo (gick) som i sömnen, mekaniskt bringande vatten och förbandsartiklar, förbindande dem, som voro värst däran, delande ut föda och tröstande de gråtande små barnen. Till slut blev det tyst med jämmerropen utanför porten. Det fanns inga offer mer i lifvet. Men de råa kurdhoparne försvunno icke. De svärmade rundt kring kvarteret, de fattade posto på höjderna ofvanför. Då och då kom en kula hvisslande mot muren. Och alltibland ropade de till oss: Ni kristna hundar, vänta blott till natten, så blir det er tur. Padischan har sagt, att ingen af er skall lefva. Föreställningarne hos paschan måtte emellertid ha gjort nytta. Det stannade vid hotelser, och intet försök gjordes att bryta sig in. Men det blef äfven nu en lång och fruktansvärd natt. På sömn var det ej att tänka. Ingen af oss hade på två dygn varit ur kläderna.”

Följande morgon hade kurderna försvunnit. Just då kommo koloniens manliga medlemmar hem utan aning om, hvad som där förut tilldragit sig. De hade blott ute på linien hört dunkla rykten om oro och blodsutgjutelser här och hvar och därför skyndat tillbaka, så fort det var dem möjligt.

”Ni må tro, det var en syn som mötte oss,” sade ingeniören. ”Hjärtängsliga för de våras skull, påskyndade vi våra steg. Vi kommo hem och funno dem alla oskadda. Men spänningen hade varit dem för stark. Så snart kvinnorna fått syn på oss, brusto de ut i häftig gråt. Några hade halfdöda af trötthet lagt sig på golfvet bland de sårade och föreföllo apatiska. Det tog flera dagar, innan lifvet någorlunda kommit in i sina gängor igen. Och vi blefvo ej af med de öfverlevande flyktingarne, förrän reguliära trupper i stor mängd ryckt in i staden, och armenierna åter kände sig något så när trygga. Man får väl hoppas, att något sådant icke vidare skall upprepas. Men säker därpå kan man ej vara. I Asien känner turken sig på egen mark och gör där mera som han vill. Där bo också dessa fanatiska vilda stammar, hos hvilka mordlusten lätt flammar upp. Det blir ingen riktig ordning i detta land, förrän en stark hand får lof att styra här.”

Jag förstod mycket väl, att min tyske vän tänkte på sitt eget folks pansrade näfve. Och jag kunde icke förtänka honom det. Själf var han ju en af utvecklingens pioniärer, som under faror och strapatser genom öknar och obygder lade ut de blanka stålsträngar, längs hvilka en ny kultur skulle blomstra upp i Asien till utfartsvägarne vid hafvet och knyta österland och västerland närmare samman. Hans unga maka, som utan tvekan gjort sin plikt i farans stund, var hon icke också en värdig dotter af den germanska stam, som har ett härskarfolks rätta hug?