auginhaninke.blogg.se

Assyrisk identitet, historia och politik

Till minne av min fars död för 60 år sedan

Kategori: Allmänt

En hyllning till min avlidne far Circis Haninke som sköts ihjäl på Kristi himmelsfärdsdag för 60 år sedan. Den här bilden på hans grav tog jag 2001. Några år senare plockade en byggjobbare isär gravstenarna av misstag. När de sattes samman har både det utsirade fundamentet och ena sidans gravsten ersatts med enkel kalksten. Den på bilden hade huggits ur Kafros kalksten och ingraverats av Reşit Mamiye och Asmar Rhawi. Reşit var brorson till min gammelfarmor Setto. I 50 år var den här graven den enda på denna gravgård i Mariakyrkan som hade gravsten och ornament. Man brukade inte resa gravsten på vanliga gravar, så vida det inte gällde en person som pappa. Idag har Enhilborna hittat på en konstig trend när det gäller gravstenar. På senare år har ett 10-tal pråliga gravstenar rests över tomma gravar. Trots att den döda ligger begravd utomlands eller på annat håll, reser anhöriga pampiga gravar på en tom jordplätt, utan att ens ett enkelt ben finns under. Två sådana gravar skymmer nu min pappas grav.
 

På Kristihimmelsfärdsdag för 60 år sedan, den 26 maj 1960, sköts min far Circis Haninke i hembyn Anhel i Turabdin. Han träffades av en gevärskula efter ett gräl mellan två bybor om boskap. Pappa träffades i magen och fördes till sjukhuset i Mardin där han skulle opereras under natten. Men en militärkupp satte stop för det när soldater körde iväg all sjukvårdspersonal från sjukhuset. Läkaren hade just gjort ett snitt i magen men avbröts. Han sydde slentrianmässigt ihop det med breda stygn utan att utföra själva operationen och tvingades lämna sin patient åt sitt öde. Pappa förblödde och avled, endast 27 år gammal. Han lämnade fru och fyra barn efter sig samt mor och farmor – tre svartklädda änkor i samma familj. 

Trots sin låga ålder hann han bli känd som en av Turabdins bästa astrologer som kunde läsa människors framtid med hög träffsäkerhet. Han var också en begåvad musiker. Spelade saz och andra instrument och hade en fin sångröst, även som diakon. Han var en social, vänlig och fredlig man som inte tog parti i byns politiska konstellationer. Därför var han omtyckt och uppskattad av sin omgivning. På ett sätt var han före sin tid, säger hans jämngamla vänner som än idag blir tårögda när hans minne kommer på tal. De är alla födda på 1930-talet och börjar lämna jordelivet en efter en.

Min äldsta syster Seide är den av oss fyra syskon som bäst minns pappa. Hon var åtta år när han dog. Hans saz-spelande och fina sångröst har etsat sig fast i djupaste lagret av hennes minne. Hon berättar att han en gång tog med henne till Midyat, bjuden på kusin Isa Affos bröllop. Bröllopsvärdarna insisterade på att han skulle spela på sin saz och sjunga danslåtar. Dansande ungdomar blev hänryckta. Samma kväll ombads pappa att även spela på Shabo Jares bröllop. Även där var hans medverkan mycket uppskattad, minns Seide.

Dessa minnen gjorde att Seide länge önskade att hennes barn en dag skulle föra traditionen med saz-spelande vidare. När hennes äldste son Josef Cacan var 9 år köpte hon en liten saz åt honom och uppmuntrade honom att bli musiker. När de kom till Sverige i mitten av 1980-talet fick Josef god hjälp av musikern och kompositören Joseph Malki och övergick sedan till Oud. Josef Cacan verkar också ha ärvt sin sociala kompetens och ödmjuka personlighet av morfar, men kanske inte så mycket röststämman. När min bror Gabriel och jag kommer på besök till Anhel och medverkar i söndagsmässan i samma kyrka där pappa verkade som diakon, påminns vi av hans forna vänner om att vi har ärvt hans vackra sångröst.  Gabriel spelar saz. Hans son George spelar också. Även Georges sjuårige son Gabriel visar intresse för saz. Han har en mini-saz som han leker med. Musicerandet går i arv i familjen, men inte astrologikunskaperna. De bleknar bort.

Enda passbild vi har på pappa. T h ett stycke ur hans bok där han kunde förutse människors framtid. Binära tal, ettor och nollor, står för olika planeter i solsystemet.
 

Nedan vill jag berätta om några fall där pappa hade läst människors framtid och som senare slog in med en sådan träffsäkerhet. Astrologi och esoterisk kunskap är en företeelse som naturvetenskapen länge betraktat som hokus pokus. Men assyrier och andra folkgrupper i Mellanöstern tar den på största allvar. Min pappa var inget medium med någon medfödd förmåga. Han hade lärt sig hur man använde gamla formler som gav honom insyn i en värld bortom den som kan uppfattas med våra sinnen. Han hade genom sin speciella bok tillgång till en avancerad kunskap som i stort är förlorad i västvärlden idag.

Jag har inte fått förmånen att få lära känna honom, för jag var några månader gammal när han dog. Men min familj och andra vittnar om ett stort antal fall där han träffade rätt.

På hösten 1956 gick pappa tillsammans med mamma Rihane och min syster Hazme, som var några månader gammal, till byn Gremira nedanför Izloberget. De skulle byta till sig vete för att bereda burgul innan pappa skulle inkallas i militärtjänsten. Det var en hel dagsfärd till fots med en åsna som bärhjälp. De blev gäster hos familjen Gawro och Farida. På kvällen bad Gawro pappa att läsa hans framtid. Pappa var lite för ärlig och sade att Gawro en dag skulle lämna sin hustru för en annan kvinna. En sådan sak är idag kanske vardagsmat men på den tiden var det ett oerhört stort brott inom det assyriska kollektivet. Gawro blev rasande så till den grad över denna ”anklagelse” att han hotade anmäla min far till myndigheterna för olovlig verksamhet. Det gjorde att pappa, mamma och lilla Hazme fick traska iväg till grannbyn Sedari uppe på Izloberget redan samma natt. Det var kolsvart och mycket besvärlig terräng men de kom i alla fall undan helskinnade, berättar mamma.

Vad hände sedan med Gawro? Precis som pappa hade förutspått lämnade han sin familj och tog en annan kvinna och bannlystes av kyrkan för resten av sitt liv. Bannlysning innebar total isolering från omgivningen. Folk brukade vända den bannlyste ryggen och vägrade befatta sig med honom. För tio år sedan skrev jag om min pappas esoteriska kompetens i artikeln När tanken påverkar den fysiska världen där fallet Gawro är omnämnt. När innehållet blev känt för Gawros barn och barnbarn i Sverige, ringde mig hans son Iskender Gabrielsson och berättade en uppgift som min mamma hade missat när hon hade berättat historien för mig. Pappa hade också förvarnat Gawro om två kritiska tillfällen i livet som han skulle vara uppmärksam på. Det ena skulle inträffa vid 35-årsåldern och det andra vid 50. Om han överlevde dessa faror skulle han komma att leva ett långt liv. Iskender säger att Gawro trampade på en mina på gränsen till Syrien när han var 35 år, men han hade kastat sig åt sidan och klarat sig helskinnad. När han var 50 år drabbades han av cancer och dog.

Pappa brukade ofta besöka våra släktingar i Kameshli, familjen Dawod Haddad. Rihane var nygift med Istayfo Shabeke, som också var släkting till oss, och ville att pappa skulle ”öppna boken” för henne, som det heter när man läser någons horoskop. Pappa undrade varför en ung brud som hon brydde sig om framtiden när hon hade ett helt liv framför sig. Men hon insisterade. Då fick hon veta att hon skulle komma att få fyra söner och fyra döttrar, men att en av sönerna skulle möta en mörk framtid på grund av något som har med staten att göra. Tiden gick och Rihane hade glömt det hela, tills en av sönerna dödades i kriget med Israel 1967 under sin militärtjänstgöring. Först då kom hon ihåg pappas ord och påminde sin make Istayfo.

Vintern 1959, pappas sista vinter i livet, försvann plötsligt Bashar hemifrån efter att ha irrat runt i snön. Bashar hade kommit till Anhel från Bsheriye (Beth Shiro) tillsammans med sin fru och fått tillfälligt husrum hos familjen Yoqen. Han hade någon form av psykisk störning: Därför var både frun och hans värdar oroliga för hans hälsa när de sökte upp min pappa hemma hos oss, berättar Gabriel som kommer ihåg historien väl. Shemun och Iskender Yoqen bad pappa att försöka lokalisera Bashar innan han riskerade frysa ihjäl någonstans. Hans fru grät hekla tiden. Pappa kollade i sin bok och lämnade därefter en detaljerad beskrivning av platsen där Bashara befann sig, som vore det en GPS navigator. Han talade om åt vilket håll, hur långt och när de skulle vända vid olika kännetecken längs vägen. De följde hans anvisningar och fann Bashar ihopkrupen i en mindre grotta. Några ligister, de anhöriga misstänkte  kurder från trakten, hade rånat honom på hans, jacka, bröllopsring och armbandsur. På den tiden var en klocka en sällsynt lyx i hela trakten.

En nära släkting till oss, som hamnade under ett tåg i Stockholm i början av 1990-talet, brukade också berätta att pappa hade läst hans framtida öde och sagt att han skulle dö genom järn. Det blev en våldsam död på en järnväg och ett tåg i full fart som mosade honom i bitar.

Min farmor Mecida brukade också säga att hennes son hade förutspått att hon skulle dö av metallföremål. På hösten 1978 behandlades hon för cancer i Istanbul. Hennes buk samlade mycket vätska som läkarna måste pumpa ut med metall instrument som likande skruvmejsel. Då sade hon till sin medföljande dotter (vi andra hade flyttat till Sverige): De här skruvmejslarna är det järn (metall) som din bror talade om. Kort därefter dog hon och begravdes i Istanbul.

En kurd från en avlägsen by, som min pappa inte visste något om, kom en dag hem till oss. Han bad pappa om hjälp. Hans fästmö hade plötsligt vänt honom ryggen och ville inte gifta sig med honom. Pappa räknade på hans och hans mammas namn, tog fram värdet och dividerade och lade i rätt kategori enligt bokens instruktioner. Därefter beskrev han mannens hus. Han sade att det vette mot söder. På gården fanns ett skjul. Uppe på taket till skjulet fanns en gammal stenvält. I ena hålet på sidan gömdes en amulett. Mannen skulle bränna den och ersätta den med den som pappa hade skrivit.

Mannen följde instruktionerna och hans fästmö återvände till honom. Han kände sig överlycklig och återvände till Anhel för att tacka min pappa med en bagge som gåva. Men i utkanten av Anhel, vid det muslimska kvarteret, fick han höra att den man som han sökte hade just blivit skjuten. Mannen vände tillbaka och lovade att aldrig mer sätta sin fot i denna by. 

Min äldsta syster Seide sitter vid pappas grav. Hon är den som har bäst minnen av honom bland syskonen. Hon var åtta år när han dog. Hon har mycket starka band till Anhel och tillbringar några månader i vårt gamla, restaurerade hus varje sommarhalvår tillsammans med sin make.
 

Den som spår andras framtid kan naturligtvis inte låta bli att kolla sitt eget framtida öde, vilket pappa gjorde. Eftersom hela kunskapen är starkt förknippad med stjärnhimlens rörelser och olika planeters position, brukar man säga att människan kan utsättas för dödliga risker vid speciella planetkonstellationer. Men det går att vara på sin vakt och undvika farorna, enligt folktron.

Min pappa berättade för sina närmaste, bara veckor innan han blev skjuten, att den närmaste tiden var mycket kritisk för honom. En del i familjen minns att han talade om metallföremål som skulle döda honom. Till mamma hade han sagt att hans död skulle ske med en gevärskula. Men han tröstade sig genast med att konstatera att det inte fanns några riktiga gevär i Anhel, berättar mamma. Det som fanns var mestadels hagelgevär för jaktändamål, tillade han. Han berättade också för mamma att han skulle leva ett långt liv, om han skulle överleva denna kritiska period.

Bara några dagar före sin död var han gäst i den yezidiska grannbyn Diwanke. Hans yezidiska vänner gratulerade honom för att ha fått sin andra son, mig, men han önskade att så inte hade skett. När de undrade varför svarade han: ”I vår familj kan det inte finnas tre manliga medlemmar samtidigt”. När pappa skulle hem vågade han inte gå ensam, utan fick eskort av ett par beväpnade yezidier ända fram till vår dörr. Men hans försiktighet hjälpte inte. Han sköts på Kristi himmelsfärdsdag den 26 maj 1960 och dog på sjukhuset i Mardin dagen därpå när en militärkupp gjorde att all vårdpersonal jagades iväg av soldater. Hans sår kunde inte få eftervård och han förblödde.

50 år senare, den 27 maj 2010, hölls en minnesceremoni av barnen till dåvarande turkiske premiärministern Adnan Menderes, som mindes att deras pappa hade hängts av militärjuntan. Själva hängningen ägde rum först i september året därpå, 1961, men kuppen som avsatte honom ägde rum samma dag som min far avled. När jag läste nyheten i turkiska webb-tidningar blev jag starkt tagen av min egen pappas tragiska öde, som bara fick leva i 27 år, trots att han som duktig astrolog visste på vilket sätt han skulle komma att dö – av en gevärskula.

 
Bilden togs i mitten på 1950-talet i Midyat när pappas kusin Musa hade tagit sin brud med sig från Mardin hem till byn. Pappa hade bjudit dem på middag. Övre f v: Ishak Tazza, Musa Henna Affo, Musas moster Rahel Tazza, Circic Haninke. Siitande f v: Iskender Tazza, Merame Tazza, Anjel Darawi (nygift med Musa) och Peyruza Tazza med sonen Gabro i famnen. Min bror Gabriel är gift med Musa och Angels dotter Naila.
 

Det fanns också andra duktiga astrologer i min hemby och övriga Turabdin. Alla hade samma verktyg, en bok där avancerade formler används på ett speciellt sätt för att berätta om människornas framtida öde. En av dem var Ceco Qucur (c-ljud med turkiskt uttal) i Anhel, vars barnbarn nu bor i Sverige. Hans bok finns kvar men det är tveksamt om barnbarnen behärskar tekniken att använda koderna i boken. Sannolikt är det samma bok som en av mina släktingar, munken Sawme, hade i sin ägo i början av 1900-talet. Han kunde förutsäga både flyget och bilen. Denna värdefulla bok hamnade sannolikt hos prästen Malke, far till Gawriye Gündüz, och därefter hos Ceco Qucur, har en insatt släkting berättat för mig.

Pappas bok försvann spårlöst efter hans död. Men nyligen fick jag tag på en mindre version av boken, ett litet inbundet häfte skrivet på assyriska och arabiska (garshuni) med hans egen vackra handstil. Jag kan läsa dess innehåll utan problem men saknar anvisningar om hur formlerna och koderna ska användas. Jag har dock upptäckt en intressant detalj i det här lilla häftet; binära tal, alltså ettor och nollor som hela vår datoriserade tillvaro bygger på, finns tydligt angivna som symboler för olika planeter i vårt solsystem. Nollorna anges som punkter, det arabiska tecknet för noll.

Våra gamla assyriska böcker döljer en rikedom som är värd att undersöka. Den bok från 1200-talet som Dan Brown nämner i sin bok Den förlorade symbolen (se min tidigare artikel i ämnet) skulle mycket väl kunna vara ett verk av vår världsberömde maferyono Yuhanon Bar Hebroyo (1226-1286), mest känd under namnet Barhebréus. Trots sitt namn hade han inget hebreiskt ursprung. Han föddes av assyriska föräldrar i en by utanför den anrika assyriska staden Malatya i dagens Turkiet. Han hade vid vuxen ålder fått djupa kunskaper i bland annat astronomi och astrologi. Legenden säger att han kunde förutse alla viktiga händelser i sitt eget liv, som när han skulle vigas till munk, biskop och maferyono. Detta genom att iaktta stjärnhimlens återkommande positioner. Det sägs att han förutsåg till och med sin egen död år 1286, då samma planetkonstellation skulle upprepas.

Min far köpte en gång en bok som sades vara ett verk av Bar Hebroyo och som innehöll avancerade matematiska och astronomiska formler. Den hade hittats inne i den gamla stadsmuren till Amid (Diyarbakir). Men den var skriven på arabiska som han inte behärskade så bra och koderna verkade för avancerade för honom. I hopp om att få anvisningar om hur man använde boken vände han sig till den muslimske shejken Latif i grannbyn Daline. Latif ville dock själv lägga beslag på en sådan dyrgrip så fort han förstod dess innehåll.  Pappa sade förstås nej, men lite senare började Latif mumla något över en cigarett som han rullade och överräckte åt pappa. Efter några bloss blev pappa hypnotiserad och lämnade ifrån sig sin ovärderliga bok frivilligt.

När hypnosen hade släppt, krävde han sin bok tillbaka, men shejken förnekade all kännedom om den. Pappa försökte komma åt sin bok vid ett återbesök i maskerad dräkt, men misslyckades. Han hade virat en stor schal runt huvudet så att bara ögonen syntes, men shejkens fru kände genast igen hans vackra ögon och han blev tvungen att ta av sig sin maskering. Några månader senare sköts han ihjäl. Boken lär fortfarande vara i familjen shejk Latifs ägo och hans barn tros använda den för någon form av svart magi.  

Farmor Rihane på ålderdomshemmet flankerad av min son Nemrud och min syster Hazme.
 

En annan intressant historia som har med pappas död att göra gäller läkaren i Mardin som hade opererat honom. Han gick länge med skuldkänslor för att han inte fick ge pappa den eftervård som behövdes för att rädda hans liv. Några år senare hamnade min syster Hazme hos samma läkare. Hon hade fallit från balkongen och fått hjärnhinneinflammation. Biltransporten till Mardin tog ungefär två timmar. Framme i Sawro (Savur) blev Hazme så dålig att farmor trodde att hon hade dött. Min bror Gabriel var i tioårsåldern och minns väl hur en gubbe från trakten, som sades vara expert på att avgöra om en människa är död, hade sagt att flickan var död. Farmor Mecida sade då till sin kusin Shemun Yoqen att de borde vända hemåt eftersom Hazme var död. Shemun var en klok och eftertänksam person. Han insisterade på att hon skulle till sjukhuset även om hon var död. Därefter satte han fingret bakom Hazmes öra och kände en svag puls. Han sade till föraren att skynda iväg till Mardin.

Väl framme på sjukhuset råkade läkaren gå förbi och igen min farmor. Han beordrade personalen att genast ta in flickan för vård. Senare berättade läkaren för farmor att han sannolikt hade kunnat rädda livet på hennes son om militären inte hade hindrat honom. Han lovade att göra allt i sin makt för att flickan skulle överleva. Hon gjorde det.

Idag är pappas alla fyra barn och deras familjer bosatta i samma område i Sverige på promenadavstånd från varandra. Under de stunder då mamma gladdes åt att ha sina små barnbarn omkring sig, brukade hon ibland säga; ”Tänk om din pappa hade fått uppleva det här. Han skulle bli överlycklig”. Vi är nu fler än tre män i familjen och har brutit det omen som pappa befarade.

Mamma ramlade i sitt hem för åtta år sedan och sitter sedan dess i rullstol förlamad och dement. Hon vårdas på ett ålderdomshem. Hennes make togs ifrån henne alltför tidigt och lämnade ett tungt ansvar på henne att ta hand om fyra små barn med svärmor och svärmors svärmor – tre svartklädda änkor utan en manlig hand att sköta det tunga jordbruksarbetet. Alla tre änkor hade förlorat sina män när dessa var omkring 27 år.

Nedan vill jag gärna berätta kort om dessa mäns öde. Jag håller också på med en detaljerad släktkrönika för att dokumentera familjen Haninkes dramatiska öden, inte minst de vedermödor som änkorna de efterlämnat har fått utstå i en hård patriarkalisk värld. Krönikan berättar också om ätten Haydokiye som Haninke är en del av och andra släkter som på något sätt hade en koppling till Haydokiye. Jag kommer även att lägga till ett avsnitt under rubriken "Pappas sista dag i livet och efterspelet till hans dödsskjutning". Så länge får ni bekanta er med följande personers öden:

Vid pappas grav sommaren 2019. Min bror Gabriel, hans fru Naila, vår syster Seide och jag.
 

Ceco (George) var min farfars far. Han var den ende sonen till Yuhanen (Hanen) kvar i livet efter att Tuma hade dött i tonåren. Ceco var gift med Setto Mamiye. År 1911, det år då röd snö hade fallit i Turabdin, dödades Ceco vid ett hedersrelaterat slagsmål. Han hade brottat ner sin motståndare på marken och låg ovanpå honom, när dennes mor plötsligt vred om hans genitalier, varpå mannen under honom tog fram sin dolk och skar av Cecos hals. Mördaren och två andra i familjen Pörö sattes i fängelse i Mardin. Vid folkmordet 1915 togs de upp på bergstoppen. Där halshöggs alla tre män för att de var kristna. Cecos mamma Meryem hade bett sin svärdotter Sitto att hennes kusin Shamun Challo inte skulle läggas till i listan över misstänkta och överlämnas till soldaterna. Sitto uppfyllde svärmors önskan. Därmed slapp Shamun en säker död.

40 år senare blev min pappa bästa vän med Shamun Challos sonson Malke. Dagen då pappa sköts hade Malke bjudit honom på middag. Men det slutade med en tragedi som Malke kände skuldkänslor för under resten av sitt liv.  Malke dog i Paris för ett par år sedan. Under hela sitt långa liv kände han skuldkänslor för att ha orsakat pappas död. Han grät varje gång minnet kom på tal. Det var egentligen Circis själv som insisterade på att låta middagen kallna för att se vad som skulle hända mellan de två bråkande personerna. Och så blev han måltavla för kulan som var avsedd för Malkes farbror Gawriye Challo.

När det gäller Cicos berättelse ...

Sonen Gawriye var 4 månader gammal när hans pappa hade dödats. Förutom dottern Seide och sonen Gawriye hade Setto förlorat alla sina barn i spädåldern. Setto såg till att sonen fick en trygg uppväxt genom att hon brukade jorden i 44 år som ensamstående änka. Hon såg till att Gawriye gifte sig med sin syssling Mecida, som hon hade ammat samtidigt med honom. Setto fick gå till fots till biskopen i Mardin tre gånger för att be om lov att genomföra äktenskapet. För detta ”brott” fick hon böta med både pengar och fasta extra.

Att amma barnen samma mjölk var inget problem i sig, för modersmjölken är bara näring, hade biskopen sagt. Problemet låg att kusiner och syssling inte fick gifta sig med varandra. Gränsen gick vid sju generationer. Detta med sju generationer är intressant, eftersom arvsanlagen avtar först efter sju generationer, enligt den moderna vetenskapen. I vårt gamla samhälle kopplades det till religionen för att det skulle respekteras. Numera gifter sig assyriska kusiner kors och tvärs.

Att Setto insisterade på att just Mecida skulle vara hennes svärdotter, berodde inte på kärlek, utan på att Mecidas arv från pappa inte skulle hamna utanför familjen. Jorden var mycket värdefull för Setto. Så fort någon i släkten ville sälja en åkermark, köpte hon den för att inga utomstående skulle få en fot i våra marker. Hon sålde sina bröllopsgåvor och köpte mark för pengarna. 

Elva bröders kvarvarande åkermark och egendom var riklig, men det fanns inga män i familjen att bruka jorden. Sitto levde ett långt liv. Ingen visste när hon var född, möjligen blev hon 100 år beräknat utifrån händelser som hon refererade till. Hon ansågs vara den äldsta personen i byn. Hon var aldrig hos läkare under hela sitt liv och tog aldrig en tablett. Hon sa alltid, "Läkarnas läkare är min Herre". Hon dog hösten 1978, en vecka efter att ha ramlat och brutit höften. Hennes närmaste familj var i utlandet eller i storstaden Istanbul. Dotterbarnen tog hand om hennes begravning.

Mecida var också enda barnet till sin far Marauge, son till Cecos farbror Behno. Även han blev mördad i unga år. Amina As’eke, en kurdisk (muslimsk) kvinna, krävde blodshämnd för att några assyriska ungdomar hade satt eld på hennes skjul några år före Seyfo. Det bodde endast tre muslimska familjer i Anhel vid tiden för folkmordet. Anhels assyriska företrädare hade drivit dessa i exil till den kurdiska grannbyn Daline. Där fick de stanna ett par år.

En av dessa tre muslimska familjer var assyrier som hade konverterat till islam innan släkten Kashakiye hade kommit till Anhel från en grannby som heter Kharabe Rash. Min farmors pappa Marauge anklagades för att vara den som hade bränt Amina As’kes skjul. Denna elaka kvinna låg för döden men vägrade dö innan hon skulle dricka ett vassrör blod av Marauge. Hennes söner sökte upp och mördade honom utanför byn. De tog med sig en slurk av hans blod, skar upp buken och fyllde den med stenar. Efter att ha fått sin vilja igenom avled Amina. Idag har hon en stor familj och deras unga killar jobbar som byvakter betalda av staten för att bekämpa sina kurdiska bröder i PKK.

Barn och barnbarn vid pappas grav sommaren 2019; mina söner Ninos, Nemrud och Aday tillsammans med faster Seide.
 

Vår familj bodde i ett trångt litet hus som hade rasat vid ett par tillfällen och återuppbyggts varje gång. Senaste gången var när Gawriye och Seide var små barn. Det var natten till den 15 januari, den dag då vår släkt hedrar jungfru Maria med att dela bröd till alla bybor i kyrkan. Det nybakade brödet låg i en hög i rummet under natten när en kvinna uppenbarade sig i Settos dröm och uppmanade henne att genast evakuera sina barn. Husets tak var på väg att rasa över dem, sade den vitklädda kvinnan. Setto gjorde så och strax därpå rasade huset.

1938 företog sig Gawriye att bygga ett nytt hus på en tomt nedanför huset. Men när han grävde sandjord i ett kalkbrott rasade gruvan över honom och hans anställde, som också hette Gawriye och som dog på platsen. En vecka senare dog min farfar Gawriye på väg hem från sjukhuset i Mardin. Läkarna kunde inte rädda hans liv. Höften hade krossats illa. En hästdroska körde honom med mamma Setto från Mardin. Han avled strax innan transporten var framme i Anhel. En stund tidigare hade han bett mamma Setto att någon skulle hämta lille sonen Circis för att Gawriye skulle ta farväl av honom. Men han hann inte fram innan pappa var död.

På väg hem till Anhel, passerade droskan Gawriyes fru Mecida som plockade fikon vid vår vingård utanför byn. Hon var höggravid och när yngsta dottern föddes kort därefter fick hon namnet Hezno, som betyder sorg. Gawriye lämnade Circis 5 år, Shune (Shmuni) 3 år och Hezno i mammas mage efter sig. Han begravdes i samma grav som sin far.

Det var i augusti när himlen är som varmast på året. Setto bad de turkiska soldaterna som var stationerade i Mor Quryakos-kyrkan att avfyra en salva med sina gevär som salut till hennes älskade son. Hon skulle betala för deras använda patroner. Men plötsligt dök ett svart moln ur ingenstans på himlen och ett åskoväder med skyfall följde. Då sade Setto till soldaterna; ”Ni behöver inte skjuta salut. Gud har skjutit salut med sina blixtar. Himlen gråter över min son”.

Min pappa Circis var äldst av syskonen. Han växte upp och giftes som 17-åring 1950 för att säkra familjens överlevnad och få in en hjälpreda i hushållet och jordbruket. Kärleken var något som följde av sig själv, menade man. Han gifte sig med Rihane Makko. Hennes pappa Barsawmo var systerson till Ceco Haninke. Gawriye hade någon halvtimme innan han avled uppmanat mamma att han ville se sin kusin Barsawmos dotter Rihane som sin svärdotter.  Hon var nog den som bäst skulle ta hand om de två änkorna, mamma och hans hustru. Så blev det. Circis fick tillbringa tio år med Rihane och de fick fyra barn innan han dödades. Jag är yngst. 

Detta var i korthet ödet för en familj vars enda manliga överhuvud dött i en olycka eller dödats i unga år och lämnat tre svartklädda änkor i samma trånga hus. Alla tre änkor; Setto, Mecida och Rihane fick kämpa hårt för att försörja familjen. De fick agera som både mor och far åt oss. Och vi har sällan känt oss faderlösa eftersom mamma var så flitig både i hemmet och i jordbruket. Tyvärr fick vi ofta uppleva obehagliga gräl mellan farmor och mamma. Farmor var en auktoritet i byn och hade klara åsikter om allting. Hon kunde reta sig på något trivialt och ett häftigt gräl blev resultatet. Som barn kände vi oss ledsna vid dessa tillfällen. Men överlag kände vi oss lyckliga i vår enkla tillvaro. I början av 1976 kom mamma och jag till Sverige där Gabriel redan bodde sedan några månader. Så småningom anslöt även systrarnas familjer. Och här bor vi än idag.

Mamma älskar Anhel och sina fäders jord över allt annat. Hon har lika stor relation till den jord hon brukade som farfarsmor Setto hade. Mammas högsta önskan är att få bli begravd intill sin älskade make i Anhel. Han ligger i samma grav som sin far och farfar. Den dagen kommer mamma och pappa att i döden förenas, eftersom livet inte har erbjudit dem en långvarig lycka tillsammans. Och för oss andra går livet vidare…

Kommentarer


Kommentera inlägget här: