auginhaninke.blogg.se

På Kristihimmelsfärdsdag för 60 år sedan, den 26 maj 1960, sköts min far Circis Haninke i hembyn Anhel i Turabdin. Han träffades av en gevärskula efter ett gräl mellan två bybor om boskap. Pappa träffades i magen och fördes till sjukhuset i Mardin där han skulle opereras under natten. Men en militärkupp satte stop för det när soldater körde iväg all sjukvårdspersonal från sjukhuset. Läkaren hade just gjort ett snitt i magen men avbröts. Han sydde slentrianmässigt ihop det med breda stygn utan att utföra själva operationen och tvingades lämna sin patient åt sitt öde. Pappa förblödde och avled, endast 27 år gammal. Han lämnade fru och fyra barn efter sig samt mor och farmor – tre svartklädda änkor i samma familj. 

Trots sin låga ålder hann han bli känd som en av Turabdins bästa astrologer som kunde läsa människors framtid med hög träffsäkerhet. Han var också en begåvad musiker. Spelade saz och andra instrument och hade en fin sångröst. Han sjöng både folksånger och var en uppskattad diakon. Han var en social, vänlig och fredlig man som inte tog parti i byns politiska konstellationer. Därför var han omtyckt och uppskattad av sin omgivning. På ett sätt var han före sin tid, säger hans jämngamla vänner som än idag blir tårögda när hans minne kommer på tal. De är alla födda på 1930-talet och börjar lämna jordelivet en efter en.

Min äldsta syster Seide är den av oss fyra syskon som bäst minns pappa. Hon var åtta år när han dog. Hans saz-spelande och fina sångröst har etsat sig fast i djupaste lagret av hennes minne. Hon berättar att han en gång tog med henne till Midyat, bjuden på kusin Isa Affos bröllop. Bröllopsvärdarna insisterade på att han skulle spela på sin saz och sjunga danslåtar. Dansande ungdomar blev hänryckta. Samma kväll ombads pappa att även spela på Shabo Jares bröllop. Även där var hans medverkan mycket uppskattad, minns Seide.

Dessa minnen gjorde att Seide länge önskade att hennes barn en dag skulle föra traditionen med saz-spelande vidare. När hennes äldste son Josef Cacan var 9 år köpte hon en liten saz åt honom och uppmuntrade honom att bli musiker. När de kom till Sverige i mitten av 1980-talet fick Josef god hjälp av musikern och kompositören Joseph Malki. Från saz  övergick Josef Cacan senare till Oud. Han verkar också ha ärvt sin sociala kompetens och ödmjuka personlighet av morfar, men kanske inte så mycket röststämman. När min bror Gabriel och jag kommer på besök till Anhel och medverkar i söndagsmässan i samma kyrka där pappa verkade som diakon, påminns vi av hans forna vänner om att vi har ärvt hans vackra sångröst.  Gabriel spelar saz. Hans son George spelar också. Även Georges sjuårige son Gabriel visar intresse för saz. Han har en mini-saz som han leker med. Musicerandet går i arv i familjen, men inte astrologikunskaperna. De bleknar bort.

Nedan vill jag berätta om några fall där pappa hade läst människors framtid och som senare slog in med en sådan träffsäkerhet. Astrologi och esoterisk kunskap är en företeelse som naturvetenskapen länge betraktat som hokus pokus. Men assyrier och andra folkgrupper i Mellanöstern tar den på största allvar. Min pappa var inget medium med någon medfödd förmåga. Han hade lärt sig hur man använde gamla formler som gav honom insyn i en värld bortom den som kan uppfattas med våra sinnen. Han hade genom sin speciella bok tillgång till en avancerad kunskap som i stort är förlorad i västvärlden idag.

Jag har inte fått förmånen att få lära känna honom, för jag var några månader gammal när han dog. Men min familj och andra vittnar om ett stort antal fall där han träffade rätt. Här är några.

Gawro i Gremira

På hösten 1956 gick pappa tillsammans med mamma Rihane och min syster Hazme, som var några månader gammal, till byn Gremira nedanför Izloberget. De skulle byta till sig vete för att bereda burgul innan pappa skulle inkallas i militärtjänsten. Det var en hel dagsfärd till fots med en åsna som bärhjälp. De blev gäster hos familjen Gawro och Farida. På kvällen bad Gawro pappa att läsa hans framtid. Pappa var lite för ärlig och sade att Gawro en dag skulle lämna sin hustru för en annan kvinna. En sådan sak är idag kanske vardagsmat men på den tiden var det ett oerhört stort brott inom det assyriska kollektivet. Gawro blev rasande så till den grad över denna ”anklagelse” att han hotade anmäla min far till myndigheterna för olovlig verksamhet. Det gjorde att pappa, mamma och lilla Hazme fick traska iväg till grannbyn Sedari uppe på Izloberget redan samma natt. Det var kolsvart och mycket besvärlig terräng men de kom i alla fall undan helskinnade, berättar mamma.

Vad hände sedan med Gawro? Precis som pappa hade förutspått lämnade han sin familj och tog en annan kvinna och bannlystes av kyrkan för resten av sitt liv. Bannlysning innebar total isolering från omgivningen. Folk brukade vända den bannlyste ryggen och vägrade befatta sig med honom. För tio år sedan skrev jag om min pappas esoteriska kompetens i artikeln När tanken påverkar den fysiska världen där fallet Gawro är omnämnt. När innehållet blev känt för Gawros barn och barnbarn i Sverige, ringde mig hans son Iskender Gabrielsson och berättade en uppgift som min mamma hade missat när hon hade berättat historien för mig. Pappa hade också förvarnat Gawro om två kritiska tillfällen i livet som han skulle vara uppmärksam på. Det ena skulle inträffa vid 35-årsåldern och det andra vid 50. Om han överlevde dessa faror skulle han komma att leva ett långt liv. Iskender säger att Gawro trampade på en mina på gränsen till Syrien när han var 35 år, men han hade kastat sig åt sidan och klarat sig. När han var 50 år drabbades han av cancer och dog.

Rihane Shabeke

Pappa brukade ofta besöka våra släktingar i Kameshli, familjen Dawod Haddad. Rihane var nygift med Istayfo Shabeke, som också var släkting till oss, och ville att pappa skulle ”öppna boken” för henne, som det heter när man läser någons horoskop. Pappa undrade varför en ung brud som hon brydde sig om framtiden när hon hade ett helt liv framför sig. Men hon insisterade. Då fick hon veta att hon skulle komma att få fyra söner och fyra döttrar, men att en av sönerna skulle möta en mörk framtid på grund av något som har med staten att göra. Tiden gick och Rihane hade glömt det hela, tills en av sönerna dödades i kriget med Israel 1967 under sin militärtjänstgöring. Först då kom hon ihåg pappas ord och påminde sin make Istayfo.

Bashar från Bsheriye

Vintern 1959, pappas sista vinter i livet, försvann plötsligt Bashar från sin värdfamiljs hem och irrade runt i snön. Bashar hade kommit till Anhel från Bsheriye (Beth Shiro) tillsammans med sin fru och fått tillfälligt husrum hos familjen Yoqen. Han hade någon form av psykisk störning: Därför var både frun och hans värdar oroliga för hans hälsa när de sökte upp min pappa hemma hos oss, berättar min bror Gabriel som kommer ihåg historien väl. Shemun och Iskender Yoqen bad pappa att försöka lokalisera Bashar innan han riskerade frysa ihjäl någonstans. Hans fru grät hela tiden. Pappa räknade på sin bok och lämnade därefter en detaljerad beskrivning av platsen där Bashar befann sig, som vore det en GPS navigator. Han talade om åt vilket håll, hur långt och när de skulle vända vid olika kännetecken längs vägen. De följde hans anvisningar och fann Bashar ihopkrupen i en mindre grotta. Några ligister, de anhöriga misstänkte  kurder från trakten, hade rånat honom på hans jacka, bröllopsring och armbandsur. På den tiden var en klocka en sällsynt lyx i hela trakten.

Självmord framför tåg

En nära släkting till oss, som hamnade under ett tåg i Stockholm i början av 1990-talet, brukade också berätta att pappa hade läst hans framtida öde och sagt att han skulle dö genom järn. Det blev en våldsam död på en järnväg och ett tåg i full fart som mosade honom i bitar.

Min farmor Mecida

Min farmor Mecida brukade också säga att hennes son hade förutspått att hon skulle dö av metallföremål. På hösten 1978 behandlades hon för cancer i Istanbul. Hennes buk samlade mycket vätska som läkarna måste pumpa ut med metall instrument som liknade skruvmejsel. Då sade hon till sin medföljande dotter Shune (vi andra hade flyttat till Sverige): De här skruvmejslarna är det järn (metall) som din bror talade om. Kort därefter dog hon och begravdes i Istanbul.

En kurd från okänd by

En kurd från en avlägsen by, som min pappa inte visste något om, kom en dag hem till oss. Han bad pappa om hjälp. Hans fästmö hade plötsligt vänt honom ryggen och ville inte längre gifta sig med honom. Pappa räknade på hans och hans mammas namn, tog fram värdet och dividerade och lade i rätt kategori enligt bokens instruktioner. Därefter beskrev han mannens hus. Han sade att det vette mot söder. På gården fanns ett skjul. Uppe på taket till skjulet fanns en gammal stenvält. I ena hålet på sidan gömdes en amulett. Mannen skulle bränna den och ersätta den med den som pappa hade skrivit.

Mannen följde instruktionerna och hans fästmö återvände till honom. Han kände sig överlycklig och återvände till Anhel för att tacka min pappa med en bagge som gåva. Men i utkanten av Anhel, vid det muslimska kvarteret, fick han höra att den man som han sökte hade just blivit skjuten. Mannen vände tillbaka och lovade att aldrig mer sätta sin fot i denna by. 

Min äldsta syster Seide sitter vid pappas grav. Hon är den som har bäst minnen av honom bland syskonen. Hon var åtta år när han dog. Hon har mycket starka band till Anhel och tillbringar några månader i vårt gamla, restaurerade hus varje sommarhalvår tillsammans med sin make.

 

Spådde sig själv

Den som spår andras framtid kan naturligtvis inte låta bli att kolla sitt eget framtida öde, vilket pappa gjorde. Eftersom hela kunskapen är starkt förknippad med stjärnhimlens rörelser och olika planeters position, brukar man säga att människan kan utsättas för dödliga risker vid speciella planetkonstellationer. Men det går att vara på sin vakt och undvika farorna, enligt folktron.

Min pappa berättade för sina närmaste, bara veckor innan han blev skjuten, att den närmaste tiden var mycket kritisk för honom. En del i familjen minns att han talade om metallföremål som skulle döda honom. Till mamma hade han sagt att hans död skulle ske med en gevärskula. Men han tröstade sig genast med att konstatera att det inte fanns några riktiga gevär i Anhel, berättar mamma. Det som fanns var mestadels hagelgevär för jaktändamål, hade han sagt. Han berättade också för mamma att han skulle leva ett långt liv, om han skulle överleva denna kritiska period.

Bara några dagar före sin död var han gäst i den yezidiska grannbyn Diwanke. Hans yezidiska vänner gratulerade honom för att ha fått sin andra son, mig, men han önskade att så inte hade skett. När de undrade varför svarade han: ”I vår familj kan det inte finnas tre manliga medlemmar samtidigt”. När pappa skulle hem vågade han inte gå ensam, utan fick eskort av ett par beväpnade yezidier ända fram till vår dörr. Men hans försiktighet hjälpte inte. Han sköts ihjäl på Kristi himmelsfärdsdag 1960.

50 år senare, den 27 maj 2010, hölls en minnesceremoni av barnen till dåvarande turkiske premiärministern Adnan Menderes, som mindes att deras pappa hade hängts av militärjuntan. (Själva hängningen ägde rum först i september året därpå, 1961, men kuppen som avsatte honom ägde rum samma dag som min far avled). När jag läste nyheten i turkiska webb-tidningar blev jag starkt tagen av min egen pappas tragiska öde, som bara fick leva i 27 år, trots att han som duktig astrolog visste på vilket sätt han skulle komma att dö – av en gevärskula.

 

Bilden togs i mitten på 1950-talet i Midyat när pappas kusin Musa Henna Affo hade tagit sin nygifta brud Anjel Darawi med sig från Mardin hem till byn. Pappa hade bjudit dem på middag. Övre f v: Pappas och Musas morbror Sleiman Tazza, Musa, Sleimans syster Rahel Tazza, Circic Haninke. Sittande f v: Iskender Tazza och hans fru Denye, Anjel Darawi och Sleimans fru Peyruza Tazza med sonen Gabro i famnen. Min bror Gabriel är gift med Musa och Anjels dotter Naila.

 

Andra astrologer

Det fanns också andra duktiga astrologer i min hemby och övriga Turabdin. Alla hade samma verktyg, en bok där avancerade formler används på ett speciellt sätt för att berätta om människors framtida öde. En av dem var Ceco Qucur (c-ljud med turkiskt uttal) i Anhel, vars barnbarn nu bor i Sverige. Hans bok finns kvar men det är tveksamt om barnbarnen behärskar tekniken att använda koderna i boken. Sannolikt är det samma bok som en av mina släktingar, munken Sawme, hade i sin ägo i början av 1900-talet. Han kunde förutsäga både flyget och bilen. Denna värdefulla bok hamnade sannolikt hos prästen Malke, far till Gawriye Gündüz, och därefter hos Ceco Qucur, har en insatt släkting berättat för mig. Jag vet inte om så är fallet.

Binära tal

Pappas bok försvann spårlöst efter hans död. Men nyligen fick jag tag på en mindre version av boken, ett litet inbundet häfte skrivet på arabiska med assyriska tecken (garshuni) med hans egen vackra handstil. Jag kan läsa dess innehåll utan problem men saknar anvisningar om hur formlerna och koderna ska användas. Jag har dock upptäckt en intressant detalj i det här lilla häftet; binära tal, alltså ettor och nollor som hela vår datoriserade tillvaro bygger på, finns tydligt angivna som symboler för olika planeter i vårt solsystem. Nollorna anges som punkter, det arabiska tecknet för noll.

Våra gamla assyriska böcker döljer en rikedom som är värd att undersöka. Den bok från 1200-talet som Dan Brown nämner i sin bok Den förlorade symbolen skulle mycket väl kunna vara ett verk av vår världsberömde maferyono Yuhanon Bar Hebroyo (1226-1286), mest känd under namnet Barhebréus. Trots sitt namn hade han inget hebreiskt ursprung. Han föddes av assyriska föräldrar i en by utanför den anrika assyriska staden Malatya i dagens Turkiet. Han hade vid vuxen ålder fått djupa kunskaper i bland annat astronomi och astrologi. Legenden säger att han kunde förutse alla viktiga händelser i sitt eget liv, som när han föddes, när han skulle vigas till munk, biskop och maferyono. Detta genom att iaktta stjärnhimlens återkommande positioner. Det sägs att han förutsåg till och med sin egen död år 1286, då samma planetkonstellation skulle upprepas.

Bar Hebroyos bok

Min far köpte en gång en bok som sades vara ett verk av Bar Hebroyo och som innehöll avancerade matematiska och astronomiska formler. Den hade hittats inne i den gamla stadsmuren till Amid (Diyarbakir). Men den var skriven på arabiska som han inte behärskade så bra och koderna verkade för avancerade för honom. I hopp om att få anvisningar om hur man använde boken blev han uppmanad av en bekant att vända sig till den muslimske shejken Latif i grannbyn Daline. Latif ville dock själv lägga beslag på en sådan dyrgrip så fort han förstod dess innehåll. Pappa sade förstås nej, men lite senare började Latif mumla något över en cigarett som han rullade och överräckte åt pappa. Efter några bloss blev pappa hypnotiserad och lämnade ifrån sig sin ovärderliga bok frivilligt.

När hypnosen hade släppt, krävde han sin bok tillbaka, men shejken förnekade all kännedom om den. Pappa försökte komma åt sin bok vid ett återbesök i maskerad dräkt, men misslyckades. Han hade virat en stor schal runt huvudet så att bara ögonen syntes, men shejkens fru kände genast igen hans vackra ögon och han blev tvungen att ta av sig sin maskering. Några månader senare sköts han ihjäl. Boken lär fortfarande vara i familjen shejk Latifs ägo och hans barn tros använda den för någon form av svart magi. En av sönerna blev imam i Kiziltepe nedanför Mardin. Sannolikt var han den som ärvde boken.

Farmor Rihane på ålderdomshemmet flankerad av min son Nemrud och min syster Hazme.

 

Hazme hos samma läkare

En annan intressant historia som har med pappas död att göra gäller läkaren i Mardin som skulle ha opererat honom. Han gick länge med skuldkänslor för att han inte fick ge pappa den vård som behövdes för att rädda hans liv. Fyra år senare hamnade min syster Hazme hos samma läkare. Hon hade fallit från balkongen och fått hjärnhinneinflammation. Biltransporten till Mardin tog ungefär två timmar. Framme i Sawro blev Hazme så dålig att farmor trodde att hon hade dött. Min bror Gabriel var i tioårsåldern och minns väl hur en gubbe från trakten, som sades vara expert på att avgöra om en människa är död, hade sagt att flickan var död. Farmor Mecida sade då till sin kusin Shemun Yoqen att de borde vända hemåt eftersom Hazme var död. Shemun var en klok och eftertänksam person. Han insisterade på att hon skulle till sjukhuset även om hon var död. Därefter satte han fingret bakom Hazmes öra och kände en svag puls. Han sade till föraren att skynda iväg till Mardin.

Väl framme på sjukhuset råkade läkaren gå förbi och kände igen min farmor. Han beordrade personalen att genast ta in flickan för vård. Senare berättade läkaren för farmor att han sannolikt hade kunnat rädda livet på hennes son om militären inte hade hindrat honom. Han lovade att göra allt i sin makt för att flickan skulle överleva. Hon gjorde det efter 33 dagar på sjukhuset.

Idag är pappas alla fyra barn och deras familjer bosatta i samma område i Sverige på promenadavstånd från varandra. Under de stunder då mamma gladdes åt att ha sina små barnbarn omkring sig, brukade hon ibland säga; ”Tänk om din pappa hade fått uppleva det här. Han skulle bli överlycklig”. Vi är nu fler än tre män i familjen och har brutit det omen som pappa befarade.

Mamma ramlade i sitt hem i april 2012 och sitter sedan dess i rullstol förlamad och dement. Hon vårdas på ett ålderdomshem. Hennes make togs ifrån henne alltför tidigt och lämnade ett tungt ansvar på henne att ta hand om fyra små barn tillsammans med svärmor och svärmors svärmor – tre svartklädda änkor utan en manlig hand att sköta det tunga jordbruksarbetet. Alla tre änkor hade förlorat sina män när dessa var omkring 27 år.

Nedan vill jag gärna berätta kort om dessa mäns öde. Jag håller också på med en detaljerad berättelse för att dokumentera familjen Haninkes dramatiska öden, inte minst de vedermödor som änkorna de efterlämnat har fått utstå i en hård patriarkalisk värld. Där finns också ett avsnitt under rubriken "Pappas sista dag i livet och efterspelet till hans dödsskjutning".

 

Vid pappas grav sommaren 2019. Min bror Gabriel, hans fru Naila, vår syster Seide och jag. År 2005  plockade en byggjobbare isär de gamla gravstenarna av misstag. När de sattes samman har både det utsirade fundamentet och ena sidans gravsten ersatts med enkel kalksten. Den gamla gravstenen hade huggits ur Kafros kalksten och ingraverats av Reşit Mamiye och Asmar Rhawi. Reşit var brorson till min gammelfarmor Setto. I 50 år var den här graven den enda på denna gravgård i Mariakyrkan som hade gravsten och ornament. Man brukade inte resa gravsten på vanliga gravar, så vida det inte gällde en person som pappa som alla sörjde. Idag har Anhelborna hittat på en konstig trend när det gäller gravstenar. På senare år har ett tiotal pråliga gravstenar rests över tomma gravar. Trots att den döda ligger begravd utomlands eller på annat håll, reser anhöriga pampiga gravar på en tom jordplätt, utan att ens ett enkelt ben finns under. Två sådana gravar skymmer nu min pappas grav.

 

Ceco Haninke

Ceco (George) var min farfars far. Han var den ende sonen till Yuhanen (Hanen) kvar i livet efter att Tuma hade dött i tonåren. Ceco var gift med Setto Mamiye. År 1911, det år då röd snö hade fallit i Turabdin, dödades Ceco vid ett hedersrelaterat slagsmål. Han hade brottat ner sin motståndare på marken och låg ovanpå honom, när dennes mor plötsligt vred om hans genitalier, varpå mannen under honom tog fram sin dolk och skar av Cecos hals. Mördaren och två andra i familjen Pörö sattes i fängelse i Mardin. Vid folkmordet 1915 togs de upp på bergstoppen. Där halshöggs alla tre män för att de var kristna. Cecos mamma Meryem hade bett sin svärdotter Sitto att hennes kusin Shamun Challo (samma släkt som Pörö) inte skulle läggas till i listan över misstänkta och överlämnas till soldaterna. Sitto uppfyllde svärmors önskan. Därmed slapp Shamun en säker död.

40 år senare blev min pappa bästa vän med Shamun Challos sonson Malke. Dagen då pappa sköts ihjäl hade Malke bjudit honom på middag. Men det slutade med en tragedi som Malke inte skulle glömma under resten av sitt liv.  Malke dog i Paris 2017, 85 år gammal. Under hela sitt långa liv kände han skuldkänslor för att ha orsakat pappas död. Han grät varje gång minnet kom på tal. Det var egentligen Circis själv som insisterade på att låta middagen kallna för att se vad som skulle hända mellan de två bråkande personerna. Och så blev han måltavla för kulan som var avsedd för Malkes farbror Gawriye Challo.

När det gäller Cecos berättelse ...

Sonen Gawriye var fyra månader gammal när hans pappa hade dödats. Förutom dottern Seide och sonen Gawriye hade Setto förlorat alla sina barn i spädåldern; fyra pojkar. Setto såg till att sonen fick en trygg uppväxt genom att hon brukade jorden i 44 år som ensamstående änka. Hon såg till att Gawriye gifte sig med sin syssling Mecida, som hon hade ammat samtidigt med honom. Setto fick gå till fots till biskopen i Mardin tre gånger för att be om lov att genomföra äktenskapet. För detta ”brott” fick hon böta med både pengar och fasta extra.

Att amma barnen samma mjölk var inget problem i sig, för modersmjölken är bara näring, hade biskopen sagt. Problemet låg i att kusiner och sysslingar inte fick gifta sig med varandra. Gränsen gick vid sju generationer. Detta med sju generationer är intressant, eftersom arvsanlagen avtar först efter sju generationer, enligt modern geneoligi. I vårt gamla samhälle kopplades det till religionen för att det skulle respekteras. Numera gifter sig assyriska kusiner kors och tvärs, dock sällan med kusiner där papporna är bröder.

Arvet framför kärleken

Att Setto insisterade på att just Mecida skulle vara hennes svärdotter, berodde inte på kärlek, utan på att Mecidas arv från pappa inte skulle hamna utanför familjen. Jorden var mycket värdefull för Setto. Så fort någon i släkten ville sälja åkermark, köpte hon den för att inga utomstående skulle få en fot i våra marker. Hon sålde sina bröllopsgåvor och köpte mark för pengarna. 

Elva bröders kvarvarande åkermark och egendom var riklig, men det fanns inga män i familjen att bruka jorden. Sitto levde ett långt liv. Ingen visste när hon var född, möjligen blev hon 100 år beräknat utifrån händelser som hon refererade till. Hon ansågs vara den äldsta personen i byn. Hon hade aldrig varit hos läkare under hela sitt liv och tog aldrig en tablett. Hon sa alltid, "Läkarnas läkare är min Herre". Hon dog hösten 1978, en vecka efter att ha ramlat och brutit höften. Hennes närmaste familj var i utlandet eller i storstaden Istanbul. Dotterbarnen tog hand om hennes begravning.

Marawge Haninke

Mecida var också enda barnet till sin far Marawge, son till Cecos farbror Behno. Även han blev mördad i unga år. Amina As’eke, en kurdisk (muslimsk) kvinna, krävde blodshämnd för att några assyriska ungdomar hade satt eld på hennes skjul några år före Seyfo. Det bodde endast tre muslimska familjer i Anhel vid tiden för folkmordet. Anhels assyriska företrädare hade drivit dessa i exil till den kurdiska grannbyn Daline. Där fick de stanna ett par år.

En av dessa tre muslimska familjer var assyrier som hade konverterat till islam innan släkten Kashakiye hade kommit till Anhel från en grannby som heter Kharabe Rash. Min farmors pappa Marawge anklagades för att vara den som hade bränt Amina As’ekes skjul. Denna elaka kvinna låg för döden men vägrade dö innan hon skulle dricka ett vassrör av Marawges blod. Hennes söner sökte upp och mördade honom utanför byn. De tog med sig en slurk av hans blod, skar upp buken och fyllde den med stenar. Efter att ha fått sin vilja igenom avled Amina. Idag har hon en stor familj och deras unga killar jobbar som byvakter betalda av staten för att bekämpa sina kurdiska bröder i PKK.

Barn och barnbarn vid pappas grav sommaren 2019; mina söner Ninos, Nemrud och Aday tillsammans med faster Seide.

 

Gawriye Haninke

Vår familj bodde i ett trångt litet hus som hade rasat vid ett par tillfällen och återuppbyggts varje gång. Senaste gången var när Gawriye och Seide var små barn. Det var natten till den 15 januari, den dag då vår släkt hedrar jungfru Maria med att dela bröd till alla bybor i kyrkan. Det nybakade brödet låg i en hög i rummet under natten när en kvinna uppenbarade sig i Settos dröm och uppmanade henne att genast evakuera sina barn. Husets tak var på väg att rasa över dem, sade den vitklädda kvinnan. Setto gjorde så och strax därpå rasade huset.

1938 företog sig Gawriye att bygga ett nytt hus på en tomt nedanför vårt hus. Men när han grävde sandjord i ett kalkbrott rasade gruvan över honom och hans anställde, som också hette Gawriye och som dog på platsen. En vecka senare dog min farfar Gawriye på väg hem från sjukhuset i Mardin. Läkarna kunde inte rädda hans liv. Höften hade krossats illa. En hästdroska körde honom med mamma Setto från Mardin. Han avled strax innan transporten var framme i Anhel. En stund tidigare hade han bett mamma Setto att någon skulle hämta lille sonen Circis för att Gawriye skulle ta farväl av honom. Men han hann inte fram innan pappa var död.

På väg hem till Anhel, passerade droskan Gawriyes fru Mecida som plockade fikon vid vår vingård utanför byn. Hon var höggravid och när yngsta dottern föddes kort därefter fick hon namnet Hezno, som betyder sorg. Gawriye lämnade Circis 5 år, Shune (Shmuni) 3 år och Hezno i mammas mage efter sig. Han begravdes i samma grav som sin far.

Det var i mitten av augusti när himlen är som varmast på året. Setto bad de turkiska soldaterna som var stationerade i Mor Quryakos-kyrkan att avfyra en salva med sina gevär som salut till hennes älskade son. Hon skulle betala för deras använda patroner. Men plötsligt dök ett svart moln ur ingenstans på himlen och ett åskoväder med skyfall följde. Då sade Setto till soldaterna; ”Ni behöver inte skjuta salut. Gud har skjutit salut med sina blixtar. Himlen gråter över min son”. Åskovädret följdes av ett jordsklav som skakade om alla begravningsgäster. De sade häpet till varandra; "Till och med jorden sörjer Settos son."

Circis Haninke

Min pappa Circis var äldst av syskonen. Han växte upp och giftes som 17-åring 1950 för att säkra familjens överlevnad och få in en hjälpreda i hushållet och jordbruket. Kärleken var något som följde av sig själv, menade man. Han gifte sig med Rihane Makko. Hennes pappa Barsawmo var systerson till Ceco Haninke. Gawriye hade strax innan han avled uppmanat sin mamma att han ville se sin kusin Barsawmos dotter Rihane som sin svärdotter. Hon var  den som bäst skulle ta hand om de två änkorna, Setto och hans hustru Mecida, tillade Gawriye. Så blev det. Circis fick tillbringa tio år med Rihane och de fick fyra barn innan han dödades. Jag är yngst. 

Detta var i korthet ödet för en familj vars enda manliga överhuvud dött i en olycka eller dödats i unga år och lämnat tre svartklädda änkor i samma trånga hus. Alla tre änkor; Setto, Mecida och Rihane fick kämpa hårt för att försörja familjen. De fick agera som både mor och far åt oss. Och vi har sällan känt oss faderlösa eftersom mamma var så flitig både i hemmet och i jordbruket. Tyvärr fick vi ofta uppleva obehagliga gräl mellan farmor och mamma. Farmor var en auktoritet i byn och hade klara åsikter om allting. Hon kunde reta sig på något trivialt och ett häftigt gräl blev resultatet. Som barn kände vi oss ledsna vid dessa tillfällen. Men överlag kände vi oss lyckliga i vår enkla tillvaro.

I början av 1976 kom mamma och jag till Sverige där Gabriel redan bodde sedan några månader. Så småningom anslöt även systrarnas familjer. Och här bor vi än idag.

Mamma älskar Anhel och sina fäders jord över allt annat. Hon har lika stor relation till den jord hon brukade som farfarsmor Setto hade på sin tid. Mammas högsta önskan är att få bli begravd intill sin älskade make i Anhel. Han ligger i samma grav som sin far och farfar. Den dagen kommer mamma och pappa att i döden förenas, eftersom livet inte har erbjudit dem en långvarig lycka tillsammans. Och för oss andra går livet vidare.

Peygamber'in oğulları

Giriş:

20. yüzyıl beraberinde iki yıkıcı dünya savaşı ve korkunç soykırımlar getirdi. Özellikle günümüz Türkiye'sinde Ermeniler ve Asuriler gibi Hristiyan yerli gruplar, 1915'te Seyfo soykırımı ile sonuçlanan katliamlara maruz bırakıldı. Elbette siyasi olarak sorumlu olan Sultan Abdülhamit (1895, 1909) ve daha sonra aşırı milliyetçi genç Türkler diye bilinen Ittihat ve Terakki idi. Ancak katliamları ve soykırımı gerçekleştirenler komşu dağlık alanlarında yaşayan Kürtlerdi. Bunlar son yüzyıllarda oraya hayvanlarıyla göçebe olarak göç etmişlerdi ve esas olarak hayvancılık yönetimi üzerinde yaşıyorlardı.

Kürtler, Hıristiyanların mülklerini ele geçirmek için onları yok etmekle büyük istifade fırsatını gördüler. Kürtler Müslüman idi ve imamları onlara "kafirleri" öldüren adamın 72 Huri ile cennete gideceğini söylediler – yani, hem bu hayatta hem de bir sonraki de fayda-fayda durumu içindeydiler. Bu nedenle Kürtler, bazı Kürt aşiret liderleri Turabdin'in belirli bölgelerindeki “kullarını” korumasına rağmen, bir halk olarak Hıristiyan komşularını öldürmekte katıldılar. Asuriler, günümüz Kürt yöneticilerinin Türkiye, Irak ve Suriye'deki Süryani komşularını sürekli olarak nasıl kullandıklarını ve onlara ihanet ettiklerini sürekli hatırlatıyor.

İlk büyük katliamlardan biri 1894-96 yıllarında  Ermeni ve Asurilere yönelik doğu ve güneydoğuda gerçekleştirmiş oldu. Kürtler katliama fiilen katıldılar. Sonra 1909 yılında Adana'da yeni bir katliam gerçekleştirildi. Bunun sebebi de Sultan Abdülhamit’in 1908 İttihatçıların inkılabından sonra tekrar iktidara gelmesi oldu. Bu arada Abdülhamit Ermenileri İttihatçılarla işbirliği ile suçladığı için öldürülmesine emir verdi. Adana’daki Asuri kesimi hiç bir şekilde bu iste suçu olmadığına dair,  yaklaşık 2.000 Asuri bu katliamda hayatını kaybetmiş.

Alman mühendisler, 1900'lü yılların başlarında Berlin ve Bağdat arasındaki demiryolunun inşası üzerinde çalışıyordu. Adana'nın şehir dışındaki yeni Alman mahallesinde yaşayan bu mühendislerden birinin karısı, İsveçli seyahat yazarı Carl Ramberg'e, Kürtlerin aç kurt gibi Ermenilere nasıl saldırdığını anlattı. Tabii Ermeni kurbanları arasında önemli sayıda Asur da vardı, ancak bu yazıda bahsedilmiyor. Muhtemelen ne Alman kadın ne de Carl Ramberg, Asurilerin Adana'daki varlığını bilmiyordu. Ramberg katliamı 1910'da Alman çiftle birlikte seyahat ettiğinde ve 1912'de "Kürtler Serbest Bırakıldığında" bölümünde “Peygamber'in Oğulları” kitabında dile getirdi.

Augin Kurt Haninke

---------------------------------------------

İşte Alman çiftinin hikayesi yazar'a şu kelimelerle anlatılmıştı:

Geminin arka güvertesine geçmiştik.

Arkadaşım, İsveç’ten gezginci, ben ve genç eşiyle olan bir Alman mühendisle birlikteyiz.

Therapia, Smyrna Körfezi'nden yeni ayrılmıştı. Küçük Asya'nın dağları, arkamızda yavaş yavaş denizde kayboluyordu.

Oturduk.

Gezilerimizle ilgili anıları, bir önceki günle karşılaştırıyorduk. Kılavuzcumuz Ali'nin Eşkiyalık Öyküleri’ne ve dağlardan inecek olan Kürtlerle ilgili kehanetlerine gelmişti konuşmamız.

"Kim bile bilir ki,  Ali'nin doğru söylemediğine dair" diye yanıtladı mühendis.  

“Bir demiryolu çalışanı olarak, bu alanlarda uzun bir süre bulundum ve burdaki insanların halet-i ruhiyyesini iyi okumayı öğrendim. Kanım, bir fırtına kopabilir.

Dün tramvayda, kendim, demirliyen İtalyan savaş gemileri ile ilgili, çok öfkeli konuşan, iki subayın arasında geçenleri dinlerken, söyledikleri ‘Bu tehditlerine karşı, bizde Hıristiyanları kesmekle, yanıt verelim,’ oldu.”

Genç kadının yüzü bulanarak kasvete büründü. "Bir daha, bu ülkeye asla dönmek istemiyorum," dedi. “Kürtlere serbestlik tanındığı bir anda ... ben, böyle bir katliama tanık oldum. Bundan bir yıl önce, Adana'daki büyük katliamdı. O günleri asla unutmayacağım."

Anlatmasını rica ettik.

Yapılan o korkunç sahnelerin büyük vahşetini anımsadı. Sultan Abdülhamid Han'ın Villa Allatini'nin[1] duvarları ardında, bir zarara uğramazdan önce idi.[2]

***

Adana'nın hemen dışında, Alman demiryolu mühendislerine ait bir koloni ve merkezi bulunuyordu. Anadolu’nun demiryolu ağını inşa ediyorlardı. Burda bir duvarla örülü küçük evlerde kalıyorlardı. Aileleriyle birlikteydiler – geneli evli ve çocuk sahibiydi bu yabancı yerde.

Bu sıra, erkeklerin çoğu, geçici olan evlerinden, uzak bir yerde çalışıyordu.

Bir gün, sabahın erken saatleriydi, Alman kolonisinde, alışılmadık bir şeylerin döndüğü fark edildi. Yerli hizmetçilerin bir bölümü, aniden, ortalıktan kayboluyor.

Geriye yaşlı bir Arap kalmış, o da çarşıdan geri dönüyordu. Yakında bir tehlikenin yolda olduğunu, garipçe ifadelerle anlatıyordu.

Kentte, tüm dükkanlar kapanmış, Ermeni Mahallesi’nde herkes evine kapanmış. İstanbul'da bir şeyler olduğu, söylendi. Ne oldu? bilinmiyordu.

Kente yakın, binlerce Kürt dağlardan inmiş, tetikte bekliyor, söylentisi dolaşıyor. Bunun ne anlama geldiği, biliniyormuş. Erişilmez uğrak yerlerinden bu şekilde, ayrılıp gelmişlerdi. Kent üzerine bir gökgürültüsü bulutu gibi, sanki asılı duruyorlardı.

Bunun da, ne zaman infilak edeceğini, kimse kestiremiyordu, o gün böyle bir baskın ruh haleti içinde geçildi.

Karanlık bastığında, yığınlarla Ermeni; erkek, kadın ve çocuklar, Alman Mahallesi’ne dayandı. Nasıl yapılmalı? İkircikliği içinde bocalanıldı önce.

Ya bir şeyler olsa, sakıncası üzerinde duruldu. Vahşi güruhun intikam alma hırsı, ya üzerlerine gelse... Sonunda, yarı dehşet düşünlere tutulmuş zavallı sığınmacılara, kapı açma kararı, alındı.

Gece boyunca, sokaklardan korkunç çığlıkları, yüksek sesli yalvarmaları, yakarmaları duyuldu.

Az bir aradan sonra, dış kapılara çılgınca vurmalar başlıyor. Dışarda, kimlerin olduğu sınanmaya çalışıldı.

"Allah için bize yardım edin!" diye yalvarıyorlardı.

Bunlar Hıristiyanlar’dı ... evinde, sokakta ve meydanlarda doğranıyordu.

Kapılar özenle açıldı ve avluya, korkunç görüntülü bir kalabalık döküldü. Aldıkları ölümcül darbelerden, yarı ölü düşmüş yaralı yaşlı adamlar, en korkunç yöntemlerle sakatlanmış erkekler, öldürülen çocukları kollarında taşıyan kadınlardı, bunlar.

Ağlayışlar ve yakarışlar, kısa bir süre içinde, tüm alanı doldurdu. Şikayet etmeye, düşünecek vakit, yoktu.

Aceleyle avlu ve konut evleri, büyük bir tek hastahaneye dönüştürüldü. İlk yardım kutuları geldi. Kadınlar kanamayı durdurmada ve ateşli insanların dudaklarını, suyla temizlemeye yardımcı oldu.

Çok uzun ve korkunç bir geceydi.

Vahşi yığınların, her an, bu kurbanların geçici olarak buldukları bu sığınağı, gelip aramaları bekleniyordu.

Nihayet sabahladı ve gün ışığı ile birlikte birkaç saat sakin geldi. Sokaklar ıssız ve kimsesizdi, öyle sessiz ki, çok sıkıcı görünüyordu.

Şimdi de acele ile, bir Alman bayrağı dalgalandırıldı.

Koloniden birkaç adam, üst otoriteyi temsil eden Paşa’ya gitti. Ona, yabancı bir ülkenin, konuklarının ihlal edilmesinin ciddi sonuçlarının olacağı hakkında, bilgi verdi.

Paşa yanıtında, yabancı konukları korumak için, elinden geleni yapacağını, ancak kaçıp sığınan Ermenilere, yardım etmeleri halinde, sorumluluk alamıyacağını, söyledi.

Paşaya yanıtta, her sığınmacı için, alan yeterli olduğu sürece, Alman renklerinin dalgalandığı alanda, hoş karşılanacağı ve [koloniden] uzakta kalan efendilere[3] de, evlerine geri gitmeleri için bir mesajın iletildiği, verildi.

Buna ek olarak da, Alman mühendis, bir kuşatma durumunda da, içeride bulunanların buna dayanacak kadar insan ve silaha sahip olduklarını, açıkça belirtti.

Ancak her şeyden önce, üst düzey yetkiliye, Alman Mahallesi'ne bir saldırı gerçekleşse, Paşa’nın bunu kellesiyle ödeyeceğini, anımsattı.

***

Öğleden önce sokaklar yine kalabalıklarla doluştu. Kana susamış Kürtler, gecenin karanlığında ele geçiremediklerini, yeniden aramaya geldiler.

Sokaklar yine canını kurtarmaya çalışan insanlarla doldu. Cinayet silahlarının tepelerinde sallandığını görüyor, yakalandıklarında da acımasızca vurulacakları bilincindeydiler.

Duvarlarla çevrili olan Alman bölgesine doğru, saldırganların önünden kaçan yoğun bir kitle, yine geldi. Kapıların açılması artık olanaksızdı. İçeride bulunan kadın ve çocuklar, dışardaki korkunç gürültüleri duyuyordu.

Çaresiz kalmış bir bölüm sığınmacı, duvardan tırmanmayı başardı. Bazıları da parçalanarak öbür tarafta ölü yığıldı. Diğer birileri ayaklarından çekilip katillerine geri sürüklendi.

İçeride ise, birinden diğerine koşup, olanaklı olan yardımı yaralıya ulaştırma, yönelindi.

“Ayaklarımız üzerinde, nasıl kalabildik, bilmiyorum?” diye devam etti genç hanım.

“Tehlike ve yoksulluğu düşünme, aklımızdan bile geçmiyordu.

Sanki uykumuzda yürüyorduk. Robot gibi, su ve bandaj getirdik, en kötü durumda olanları sardık, yiyecek dağıttık ve ağlayan o küçük çocukları da teselli etmeye çalıştık.

Sonunda ...

Kapının ardında, varolan gürültü sustu. Yaşamda kimse bırakılmamıştı.

Ancak vahşi Kürt güruh, ordan ayrılmamış. Posta alarak mahallenin çevresindeki yüksekliklere çıkarak dolaştı.

Zaman zaman duvara doğru atılan bir fişek fısıltısı gelir. Ve bize oralardan bağırıyorlardı: ‘Hıristiyan köpekler! Geceye kadar, bizi sadece bekleyin, sıra size de gelecek. Padişah, hiç birinizin yaşamaması gerektiğini, söyledi.’

Bundan, Paşa’nın kuruntuları, ancak yararlanmış olmalı. Tehditleri sözde kaldı, müdahale için de, hiçbir girişimleri olmamış.

Bu sefer de, uzun ve korkunç bir gece oldu. Uykuyu düşünme, olanaksızdı. Hiçbirimiz, iki gün, üstünü değiştirmemişti.”

Ertesi gün, Kürtler ortalıktan kayboldu.

Tam bu sıra, başımıza gelenlerden ve çektiklerimizden habersiz olan, koloninin erkek üyeleri eve döndü.

Demir yolu hattı üzerinde çalışırken, şurdan-burdan, kaygı veren insan kanı dökülmesi ile ilgili karamsar söylentileri duyunca, olanaklarının el verdiği kadarıyla, en kısa olan bir zamanda toparlanıyor, eve geri geliyorlar.

“İnanın, bir tür görüntü, bizi karşıladı” dedi mühendis.

“Adımlarımızı, kaygılı bir yürekle, bıraktığımız bizimkiler için, hızlandırdık. Eve ulaştığımızda, tümünü yarasız-beresiz bulduk. Buna karşın, tümünü çok gergin gördük. Kadınlar, bizi görür görmez, gözyaşlarıyla boğuluverdi. Bazıları da yorgunluktan, yarı ölüler gibi, yaralılar arasında yere düşüp duygusuzca yığıldı.”

***

“Normal yaşama, yeniden geri dönme, birkaç gün aldı. Yaşamda kalan sığınmacılardan da, çok sayıda düzenli ordu birlikleri kente gelmeyene kadar, ayrılma olmadı. Ermeniler yeniden, azda olsa, kendini güvende duymaya başladı.

Umut edelim ki ileride, yeniden böylesi bir olgu olmazsın. Güven duymak, yine zor.

Türk Asya'da, kendini, kendi alan bölgesinde sanır ve orda, gereğin üstünde de, istediğini yapıyor. Bu fanatik vahşi aşiretler de burda kalıyor. Yaşam söndürme arzusu, yanlarında çok kolay alev alıyor.

Burda, güçlü bir el egemen olmayana kadar, tam ve doğru bir düzen, bu ülkede olamıyacaktır.”

Alman arkadaşım, kendi halkının zırhlı yumruğunu, kastettiğini çok iyi anladım. Ve düşüncesine karşı, gelemezdim.

Sonuçta...

Kendisi, kalkındırmanın öncülerinden biri oluyor. Tehlikeli ve zorlu olan ıssız çöl yollarından geçirilen parlak çelik tel örgülerinin örülmesiyle, iç Asya'daki varlıklı alanları deniz yollarına ulaştırma, Doğu ve Batı arasında yakınlık ve yeni bir kültür inşası ile biribirine bağlıyorlar.

Genç karısı, kuşkusuz tehlike anında da görevini yerine getirdi. O aynı zamanda, aklı-selim egemen halk, Cerman soyunun değerli bir kızı değil mi idi?

---------------------------------

İsveççeden aktaran: Augin Kurt Haninke

Düzelti ve Notlama: Jan Beṯ-Şawoce

Bethnahrin Magazine, Vol 1, No. 22-23, November 1916, p 7. By Naum Faiq.

"Letter from Honorable Patriarch Mar Benjamin Shemun, Patriarch of East Assyrians (Asuryoye madenhoye):

To our honored and beloved (spiritual) children, Assyrians (Othuroye) in America.

Be greeted and blessed through our Lord Christ.

We bring a happy news to you; We Assyrians are now prepared to go to war against the Kurds. Honorable Kingdom of Russia supplies us with weapons. We are 2,000 soldiers who are prepared to sacrifice under the leadership of my brother David and go to war against our enemies, who have destroyed our ancient churches and disgraced the graves of our blessed Fathers and destroyed our homes and our land. You are well aware of our nation's poverty and suffering.

Beloved children, we have no doubt that you are supporting us in this task for the resurrection and establishment of our nation and paying your debt to your brothers. We sincerely ask that you be generous with your money to help your brothers, just as our children here are generous in sacrificing their lives for the nation and the motherland. Our troops are in great need of food and clothing now that winter is approaching. Ever since the day our forces left to receive military training, they live on bread alone. They lack real food and we testify that they endure tough trials. We see how the Armenians in Europe and America are helping their brothers. Therefore, we must learn from this nation and help our brothers by a generous heart. Thus we ask you, our sons, not to ignore our wishes. Our Dweekhay Nafsho are ready. We are just waiting for General Khornozobov to come. Then we will follow him out to war.

The Lord's favor be with you all!

On September 5, 1916"

------------------------------------------------------------------

Naum Faiq's comment:

"His Eminence Mar Shemun is the patriarch among Assyrian heroes of our time (athlite Othuroye), when he, in his own high person, goes to war against the enemies of our nation. He is fighting an important battle in defense of the Assyrianism (Suryoyutho). Also His Eminence’s brother David leads the Assyrian force (Haylo Suryoyo) with care and success. Likewise, his Assyrian forces (Haylawothe Suryoye) sacrifice themselves for the homeland and the nation.

Thus, all Assyrians (Suryoye) must help this heroic fighter and assist his Assyrian brethren. May the Lord give them strength and assist them in this fierce battle. Thus, it is a solemn occasion that all Assyrians (Asuryoye), both East and West Assyrians, rise in unity and assist these devoted fighters. Perhaps God will pay attention to our love and unity and bring back what has been stolen from us by the enemies of our faith and our person. In this way, we will gain a good reputation in the world. And we can show the world that we are descendants of Athur, the famous hero. And for such a work, great (financial) help is needed. Therefore, let us rise and awaken from the sleep of ignorance, to gain a good reputation in Bethnahrin (Mesopotamia), which is our nation and the land of our fathers."

Ps! The letter and the commentary are written in classic Assyrian/Syriac kthobonoyo. Whether Naum Faiq has translated the letter from Sureth or the original of the patriarch was written in kthobonoyo, is not told by the editor.

Naum Faiqs Bethnahrin, vol 1, nr 22-23 november 1916, s 7.

”Brev från ärade patriark Mar Benyamen Shemun, patriark för östassyrier (Asuryoye madenhoye):

Till våra ärade och älskade (andliga) barn, assyrier (Othuroye) i Amerika.

Var hälsade och välsignade genom vår Herre Kristus.

Vi kommer med en glad nyhet till er; Vi assyrier är nu beredda att gå ut i krig mot kurderna. Ärade kungariket Ryssland förser oss med vapen. Vi är 2 000 soldater som är beredda att offra sig under ledning av min bror David och gå ut i krig mot våra fiender, som har förstört våra anrika kyrkor och skändat våra saliga fäders gravar och slagit våra hem och vårt land i spillror. Ni känner väl till vår nations armod och lidande.

Älskade barn, vi hyser inga tvivel om att ni stödjer oss i detta verk för vår nations återuppståndelse och upprättelse och betalar er skuld till era bröder. Vi ber er i stort förtroende att ni är givmilda med era pengar för att hjälpa era bröder, på samma sätt som våra barn här är givmilda med att offra sina liv för nationen och fosterlandet. Våra styrkor är i stort behov av mat och kläder nu när vintern är i antågande. Ända sedan den dag våra styrkor åkte iväg för att få militär träning lever dem enbart på bröd. De saknar riktig mat och vi vittnar om att de utstår hårda prövningar. Vi ser hur armenierna i Europa och Amerika hjälper sina bröder. Därför måste vi lära av denna nation och hjälpa våra bröder genom ett givmilt hjärta. Således ber vi er, våra söner, att inte ignorera vårt önskemål. Våra offervilliga är redo. Vi väntar bara på att general Khornozobov ska komma. Därefter följer vi honom ut i krig.

Herrens ynnest vare med er alla!

Den 5 september 1916"

 ----------------------------------------------------

Naum Faiqs kommentar:

"Hans eminens Mar Shemun är patriarken som tillhör vår tids assyriska hjältar (athlite Othuroye), när han i egen hög person drar ut i krig mot vår nations fiender. Han för en viktig kamp till försvar för assyriskheten (Suryoyutho). Även hans eminens bror David leder den assyriska styrkan (Haylo Suryoyo) med omtanke och framgång. Likaså hans assyriska styrkor (Haylawothe Suryoye) offrar sig för fosterlandet och nationen.

Alla assyrier (Suryoye) måste således hjälpa denne hjältemodige kämpe och bistå sina assyriska bröder. Må Herren ge dem styrka och bistå dem i denna hårda strid.  Det är således högtid att alla assyrier (Asuryoye), såväl östassyrier som västassyrier, reser sig i enighet och bistår dessa hängivna kämpar. Måhända kommer Gud att uppmärksamma vår kärlek och enighet och att återbördar det som har stulits från oss av fienderna till vår tro och till vår person. På så sätt kommer vi att vinna ett gott anseende i omvärlden. Och vi kan visa världen att vi är ättlingar till Athur, den berömde hjälten. Och för ett sådant verk behövs stor (ekonomisk) hjälp. Låt oss därför resa oss och vakna ur ignoransens sömn, för att skaffa oss ett gott anseende i Bethnahrin (Mesopotamien) som är vår nation och våra fäders jord."

Mer om assyrierna under första världskriget:

https://www.wikiwand.com/sv/Assyrierna_under_f%C3%B6rsta_v%C3%A4rldskriget 

Ps! Brevet och kommentaren är skrivna på klassisk assyrisk kthobonoyo. Huruvida Naum Faiq har översatt brevet från talspråket Sureth eller om patriarkens original var skrivet i kthobonoyo, framgår inte av tidskriften Bethnahrin.

My relative Issa Youssef in Södertälje, Sweden, became one of the Assyrian victims of the Corona virus on April 2, 2020. He was born 1943 in the Assyrian town of Qamishly, Syria. His family had moved from Enhil in Turabdin to the French protectorate in Syria to escape oppression and poverty in the wake of the Assyrian Genocide, known as Seyfo. His mother Hawo had survived Seyfo in Zaz and sought refuge in the village of Enhil together with her little daughter Basse. She married my relative Gawriye Youssef Danho and they got two other daughters, Sitte and Attiya, in addition to Issa.

At an early age, Issa lost his father and the family lived in poor conditions. Nevertheless, he succeeded in educating himself as a teacher of mathematics and became a well-known and respected person for his involvement in cultural activities in Qamishly. He also participated in printing books to develop Assyrian literature. He once told me of a memory from a time when he and his friends in the Assyrian printing press Matba'tho da'layme had printed a book by the bishop of Mardin Mor Yuhanon Dolabani. The bishop used to write by hand and leave the script to the print shop that used lead phrase at that time. Long afterwards Issa visited Turabdin and Mardin, as he often did. When introducing himself to Dolabani, the bishop's first reaction was: Nfal fawde sagiye bakthobo dil, which means; "there were many misspelling in my book".

Malfono Issa was a very happy person who enjoyed traveling and experiencing the world both when he was a young teacher in Qamishly and later when he ended up in a wheelchair in Sweden. He enjoyed every fun opportunity in his life, whether it was his well-seasoned, oven-baked fish with a glass of Araq or an excursion during his countless vacation trips. He was simply an Epicurean that many of us admired. We blurted out that he could not get out of the wheelchair after six months as the doctor had given us hope. But he started to train his torso to better handle life in a wheelchair.

His life in Sweden began in 1976 when he came to the refugee camp in Flen in the summer of that year, where my family lived for a few months. Soon we were placed in Vårby Gård, a suburb of Stockholm, while Issa remained in Flen. He bought an old VW Boogie and used to visit us or his niece Fahima Kaspo's family in Södertälje. I remember how cool it was for me to take a ride with the old Boogie that had a gear lever with ten gears. When I asked if the car really had ten gears, he responded in his usual humorous way and said: "Yes, of course". Then he explained that the ball itself on the gear lever belonged to a truck.

One day in the fall when he was on his way to Södertälje, he drove off the road after carbon monoxide had leaked into the cabin. Carbon monoxide is a gas that neither smells nor feels. He fell asleep and the car flipped in a field. His seat belt was not fastened. He was thrown out of the car and hit his spine. He arrived at the Karolinska Hospital 35 hours too late for the operation of a swollen vertebrae to succeed. The spinal cord was strangled for too long and he remained in a wheelchair for the rest of his life. He stayed in Karolinska for several months and I used to visit him daily after school. Often I massaged his legs. I also brought home-cooked food that my mom had sent. At that time, it was difficult to obtain raw materials for Assyrian dishes such as Kutle or make omelet with qaliyo.

A nurse named Elizabeth came into the room and massaged Issa's spine and legs. She asked: "What is ‘varsågod’ in Assyrian?". Issa replied, "take". When she was done, he said, "Thank you, Elizabeth!" She replied: "take" instead of "Lo medem" (You’re welcome). We laughed well.

The following year Issa married Seide Sharro from Qamishly. The couple was wed by Father Yousef Said in the Kaspos family's apartment in the Geneta district of Södertälje. We, the closest family, attended. Issa and Seide got two sons, Gabriel (Gabi) named after granddad Gawriye and Rabi. Rabi Youssef was a promising football talent before he quit and Gabi played ice hockey. Today both sons are married and have small children that Grandpa Issa loved over all.

Malfono Issa started a printing company to print wedding cards. He obtained a small printing press, which he placed at a room in his villa and named the business after his son Gabi. Gabi's Print shop became a concept among the Assyrians in Sweden when it comes to wedding cards and gift items.

Prior to that, he worked as a teacher, including at the Stockholm Teachers College, where in the early 1980s, Assyrian home-language teachers were trained. I applid to this, mostly for fun, while waiting to get into journalism studies at the university of Gothenburg. I conducted the entrance exam under the guidance of head teacher malfono Asmar Khoury and malfono Issa who taught methodology. Malfono Asmar, who was known for his beautiful writing, asked me to write a piece and said I had a nice writing. Malfono Issa who so often released his humor added; "He will probably forget what he can after completing this training." We laughed well. I got approved. Shortly after that the whole Assyrian branch was canceled.

Malfono Issa was a literate and modern person who did not believe in superstitions, mathematician as he was. I would like to share with you a memory of the subject of astrology and superstition; When I published two books in 2011, I visited associations and various events to launch them. One such event was a fundraising gala to the Mor Augin monastery in Turabdin. We sat at the same table and the conversation came in on one of my articles in the books that was about my deceased father's knowledge of astrology. My point with the article was that my dad had access to advanced codes that allowed him to read people's future. We Assyrians call it "to let open the BOOK for somebody".

Then Issa told an interesting story that linked to the subject. He said:

“I have never believed in divination or seers, but the following personal story was still remarkable: When I was a little boy, my father visited uncle Jejo dbe Qoujur during one of his visits to our home village Enhil and asked him to read about my future. Uncle Jejo checked in his book after calculating the numerical value of my name and my mother's name. (You calculate the total value and then divide to a certain level. The letters in Issa's name have the numerical value 70+10+60+1. That's how Assyrian astrologers work). When he was done he said to my father; 'Your son will meet a life threat (Qeso) at the age of 33. If he manages, he will live a long life’.  Long afterwards when I thought about my traffic accident, I remembered these words. I was 33 then."

His eventual 33 years lasted until 77, triggered by the Corona virus. At the end of March he felt a sore throat and was taken to hospital in Södertälje. Two days later he was dead in Covid-19. Rest in peace dear cousin!

Min släkting Issa Youssef i Södertälje blev den 2 april 2020 ett av Corona-virusets assyriska offer. Han föddes i Kamishli 1943. Hans familj hade flyttat från Enhil i Turabdin till franska protektoratet i Syrien för att undkomma förtryck och fattigdom i spåren efter folkmordet Seyfo. Hans mamma Hawo hade överlevt Seyfo i Zaz och sökte tryggheten i byn Enhil tillsammans med sin lilla dotter Basse. Hon gifte sig med min släkting Gawriye Youssef Danho och fick två andra döttrar, Sitte och Attiya, förutom Issa.

I tidig ålder förlorade Issa sin far och familjen levde under knappa förhållanden. Trots det lyckades han utbilda sig till lärare i matematik och blev en känd och respekterad person för sitt engagemang i kulturella aktiviteter. Han medverkade också i att trycka böcker för att utveckla assyrisk litteratur. Han berättade en gång för mig om ett minne från ett tillfälle när han och hans vänner i assyriska tryckeriet Matba’tho da’layme hade tryckt en bok av biskopen av Mardin Mor Yuhanon Dolabani. Biskopen brukade skriva för hand och lämna manuset till tryckeriet som på den tiden använde bly sättning. Långt senare besökte Issa Turabdin och Mardin som han ofta brukade göra. När han presenterade sig för Dolabani, var biskopens första reaktion: Nfal fawde sagiye bakthobo dil, som betyder “det blev många stavfel i min bok”.

Malfono Issa var en levnadsglad person som tycke om att resa och uppleva världen både när han var ung lärare i Kamishli och senare när han hamnade i rullstol i Sverige. Han njöt av varje roligt tillfälle i livet, vare sig det var hans välkryddade, ugnsbakade fisk till ett glas Araq eller en utflykt under hans otaliga semesterresor. Han var helt enkelt en livsnjutare som många av oss beundrade. Vi deppade för att han inte kunde komma upp ur rullstolen efter ett halvår så som läkaren hade gett oss förhoppning om. Men han satte igång att träna sin överkropp för att bättre klara av tillvaron i rullstol.

Hans liv i Sverige började 1976 när han på sommaren kom till flyktingförläggningen i Flen där min familj bodde under några månader. Snart placerades vi i Vårby Gård, en förort till Stockholm, medan Issa blev kvar i Flen. Han köpte en gamma VW bubbla och brukade hälsa på oss eller på sin systerdotter Fahima Kaspos familj i Södertälje. Jag minns hur häftigt det var för mig att få åka med i den gamla Folkan som hade en växelspak med tio växlar. När jag frågade om bilen verkligen hade tio växlar, svarade han på sitt vanliga humoristiska sätt och sade: ”javisst”. Sedan sade han att själva kulan på växelspaken hörde till en lastbil.

En dag på hösten när han var på väg mot Södertälje körde han av vägen efter att koloxid hade läckt in i kupén. Koloxid är en gas som varken luktar eller känns. Han somnade och bilen voltade i en åker. Bilbältet var inte på. Han slungades ur bilen och skadade ryggraden. Han kom till Karolinska sjukhuset 35 timmar för sent för att operationen av en svullen ryggkota skulle lyckas. Ryggmärgen blev strypt för länge och han förblev sittande i rullstol resten av sitt liv. Han blev kvar på Karolinska flera månader och jag brukade besöka honom dagligen efter skolan. Ofta masserade jag hans ben. Jag tog också med mig hemlagad mat som min mamma hade skickat. På den tiden var det svårt att skaffa råvaror till assyriska maträtter som kutle eller göra omelett på qaliyo.

En sjuksköterska som hette Elisabet kom in i rummet och masserade Issas rygg och ben. Hon frågade: ”Vad heter varsågod på assyriska?”. Issa svarade: ”Med”. När hon var klar sade han: ”Tack så mycket, Elisabet!”. Hon svarade: ”Med” istället för ”Lo medem”. Vi skrattade gott.

Året därpå gifte sig Issa med Seide Sharro från Kamishli. Paret vigdes av fader Yousef Said i familjen Kaspos lägenhet i stadsdelen Geneta i Södertälje. Närvarande var vi den närmaste familjen. Issa och Seide fick två söner, Gabriel (Gabi) uppkallad efter pappa Gawriye och Rabi. Rabi Youssef var en lovande fotbollstalang innan han slutade och Gabi spelade ishockey. Idag är båda sönerna gifta och har små barn som farfar Issa älskade över allt annat.

Malfono Issa startade ett tryckeri för att fixa bröllopskort. Han skaffade en liten tryckpress som han placerade hemma i villan och kallade verksamheten efter sin son Gabi. Gabis tryckeri blev ett begrepp bland assyrierna i Sverige när det gäller bröllopskort och presentartiklar.

Dessförinnan jobbade han som lärare, bl a på Lärarhögskolan i Stockholm där man i början av 1980-talet utbildade assyriska hemspråkslärare. Jag sökte själv denna linje, mest för skojs skull, i väntan på att få komma in på journalisthögskolan. Jag utförde intagningsprovet under ledning av huvudläraren malfono Asmar Khoury och malfono Issa som undervisade metodik. Malfono Asmar, som var känd för sin vackra handstil, bad mig skriva ett stycke och tyckte att jag hade en fin handstil. Malfono Issa som så ofta släppte fram sin humor sade då; ”Han kommer nog att glömma det han kan efter att ha gått färdigt den här utbildningen.” Vi skrattade gott. Jag fick godkänt. Kort därefter lades denna hemspråkslärarlinje ned.

Malfono Issa var en beläst och modern person som inte trodde på vidskepelser, matematiker som han var. Jag vill gärna dela med mig ett minne om ämnet astrologi och vidskepelse; När jag 2011 gav ut två böcker besökte jag föreningar och olika evenemang för att lansera dem. Ett sådant evenemang var en insamlingsgala till förmån för klostret Mor Augin i Turabdin. Vi satt vid samma bord och samtalet kom in på en av mina artiklar i boken som handlade om min avlidna pappas kunskaper i astrologi. Min poäng med artikeln var att min pappa hade tillgång till avancerade koder som gjorde det möjligt för honom att läsa människors framtid. Hos oss assyrier kallas det ”att öppna BOKEN för någon”.

Då berättade Issa en intressant historia som knöt an till ämnet. Han sade:

”Jag har aldrig trott på spådomar eller siare, men följande personliga historia var ändå anmärkningsvärd: När jag var en liten pojke uppsökte min far farbror Djedjo dbe Qudjur vid ett av sina besök i vår hemby Enhil och bad honom att läsa av min framtid. Fabror Djedjo kollade i sin bok efter att ha räknat på mitt namns siffervärde och min mammas namn. (Man räknar fram det totala värdet och sedan dividerar till en viss nivå. Bokstäverna i Issas namn har siffervärdet 70+10+60+1. Det är så assyriska astrologer jobbar). När han var klar sade han till min pappa; ’din son kommer att drabbas av en livsfara (Qeso) när han är 33 år. Om han klarar sig kommer han att leva ett långt liv’. Långt efteråt när jag tänkte på min trafikolycka, kom jag ihåg dessa ord. Jag var 33 då.”

Hans eventuella 33 år blev till slut 77 och utlösande blev Corona-viruset. I slutet av mars kände han ont i halsen och togs in på sjukhus i Södertälje. Två dagar senare var han död i Covid-19. Vila i frid käre kusin!

On a cold winter day in 1967, Mustafa Barzani makes the following comment about the Assyrians: “To those who do not accept their Kurdishness, we will say; go to the Arabs!”

The ethnic cleansing of the Assyrians and the idea of ​​assimilating them as Christian citizens in a future "Kurdistan" seems to have been planned since the Kurdish revolution in Iraq began in the early 1960s. Here is a unique testimony from a former bodyguard to imam Mustafa Barzani back in 1967.

Massoud Barzani's father, imam Mustafa Barzani, began his uprising against the central government in Baghdad in 1961 and some Assyrian leaders in Iraq actively supported the Kurds. The Assyrians had faced the same dilemma as their brothers in Turabdin did later in the 1990s; to choose side between the PKK and Turkish government. In Turabdin, the Assyrians chose to be neutral but were nevertheless affected by assasinations and expulsion. Today there are no more than a few thousand Assyrians left in Turabdin.

In northern Iraq, some Assyrians were convinced that the Kurds were fighting a fair fight, thus those Assyrians wanted to be part of it, while others wanted Kurdish protection of their families and villages. However, the result was not much better than in Turabdin. Assyrians on leading positions within the KDP have often been eliminated, such as Arbil's Governor Franso Toma Hariri [1], while many Assyrians moved to Iraq's major cities or abroad to find a safer life. Kurdish families took over the villages that the Assyrians left. Only in Nohadra (Kurdish Duhok) province about 60 Assyrian villages are still occupied.

In 1992, the newly formed Kurdish Parliament of KRG decided that all occupied land should be returned to the Assyrian owners. But the decision has never been implemented. In 1993, the Assyrian MP Francis Yousif Shabo demanded that the decision be put into practice. Shortly thereafter he was murdered outside his home. The investigation of the murder was delayed for a long time. In a clip on YouTube (not available any more), Mr. Yonadam Kanna, the then housing minister in KRG, explains the circumstances surrounding the murder. He also adds that he asked Massoud Barzani why nothing happened in the investigation. Mr. Kanna was told by an adviser that all papers in the case had been destroyed in a previous fire in Arbil.

The Barzani clan, said to have Assyrian Christian origin (2) once upon a time, has used the Assyrians as a tool in their fight against Baghdad. But when the struggle would eventually bear fruit, the clan's intention seems to have been to put the Assyrians on the choice to see themselves as Christian citizens or disappear.

Here is a unique testimony by a former bodyguard [3] of Mustafa Barzani who later on left the KDP. According to him, Mustafa Barzani clarified his intentions regarding the future of the Assyrians in the future "Kurdistan" by using ethnic cleansing or expulsion. This happened at a meeting with Kurdish clan leaders in 1967 in his winter residence in the village of Delman in Ravanduz. Here's the full story:

The Kurdish clan leaders from various districts in northern Iraq had gathered at the home of revolutionary leader Mustafa Barzani to express their loyalty. As usual, he came to the meeting somewhat delayed, when everyone rose in attention and stood in line to kiss his hand. He patronized them each with a stern look and then said he knew they would find their way home after "selling themselves to the enemy". Everyone agreed and asked for forgiveness, while promising to show complete loyalty to their leader in the future. Barzani accepted their apology and the meeting could begin.

The clan leaders enumerated their strength of fighting men at their disposal. Then, Barzani asked his bodyguard to pick up a bag full of money which he distributed to the clan leaders by saying; "This is my weapon to buy the loyalty of those who do not believe in the rightful cause of our people". Barzani's closest man Ismail Tellani, who sat next to him, explained that the leader did not mean to buy the loyalty of those present, but wanted to inform how far the Kurdish revolution had come. He added; “Our leader has got America on its knees. Therefore, our opportunities have flourished like a rippling water source ”.

The clan leaders once again expressed their loyalty, while one of them, Fattah al-Hirki, expressed his anger that the great progress of "Kurdistan should be shared with the “Gavur” (Godless) Christian Assyrians". He continued; “We are all aware of the rich history they have. There is no one among us who does not know that Nineveh is their historical residence…” But Mustafa Barzani immediately interrupted with the following words:

“After our revolution is completed, my first goal will be to shatter the Assyrians living in our country and distance them from one another. I will spread them across different villages at least 100 kilometers apart. That way I will cut the ties between them. Another measure will be banning them from buying land. Over time, even so-called historical documents will disappear. But for the moment, I have to follow the same policy that the English once did. At present, our revolution is in great need of their combat power. When it comes to the post-revolutionary constitution, it will be in our hands and everyone who calls himself 'Kurd' will have a place in Kurdistan. To those who do not accept their Kurdishness, we will say; Go to the Arabs! ”.

Then some clan leaders declared themselves ready to immediately start expel the Assyrians. Tawfiq al-Barwari said he could remove the Assyrians from Barwari in less than 24 hours. Mustafa Barzani replied: “Mr. Tawfiq, you are in charge of your district. You can start the work slowly". Ali Halo said: "I will also start the same in Sindi and Zakho district". Pashdar Agha spoke: "Honorable leaders! I say this. If there is an ounce of honest blood in our veins, we must destroy the Assyrians. You know very well that the failure of Sheikh Mahmud's and el-Hafez's revolution in Barzan was due to the Assyrians. Therefore, the Assyrians must either leave Kurdistan or kneel to Kurdistan”.

Mustafa Barzani replied that he noted that everyone agreed but that one must wait till after the revolution, before taking action on a larger scale. The Assyrians were needed in the meantime. However, he would already send orders to the Peshmerga guerrillas in the Behdinan district to attack the Assyrians in the area and force them to flee.

But suddenly Barzani realized that he might have said too much (given that the bodyguard had an Assyrian mother) and immediately changed the subject of conversation by calling on his Assyrian life doctor Oro (Orahem). The bodyguard who had been searching for Dr. Oro returned with the message that he was not in his room, but was sitting with Assyrian tailor Isa Rihane in his studio. The meeting ended. This was a cold winter day in Barzani's home, concludes the former bodyguard his story.

 Fr Paul Bidaro (Beth Daro) 1973, a year before he passed awday.

In May 2006, Nineb Lamassu, a then PhD student at Cambridge University, wrote an open letter to the Kurdish revisionist Diayako Xarib in response to his article “Is there an Assyrian cause in Iraqi Kurdistan?” [4] Lamassu’s response had the headline “Fallacy of a Kurdish Intellectual”. He expressed the betrayal leading Assyrians had experienced by the Barzani clan, despite having fought side by side. One such Assyrian was Father Paul Bidaro - an Assyrian priest from the Chaldean Church - who had joined the forces of Mulla Mustafa Barzani along with many Assyrians. But he left the Kurdish movement after asking Mustafa Barzani: "What about the rights of my Assyrian people now?"

Mustafa Barzani replied: "We have carried our Burnu (rifle) on our shoulders. You can probably start doing the same". Father Bidaro immediately asked for Barzani's hand. When he stretched out his hand, Father Bidaro shook it and said; "Please accept my condolences, because you have just liquidated the Kurdish freedom movement. Every nation that does not recognize the rights of another oppressed nation is not worthy of its freedom".

Lamassu continues his response to Xarib: “Your assertion that abuses against my Assyrian people in northern Iraq is not because they 

are Assyrians is absurd. How is it that Francis Yousif Shabo, an Assyrian representative in the regional government (KRG, ed), was assassinated shortly after he demanded in Parliament that the Assyrian villages occupied by the Kurds be returned to their rightful owners? And it is no secret who ordered the assassination and his hierarchical position in power”. Lamassu refers of course to the Barzani clan.

---

[1] http://www.atour.com/news/assyria/20010222a.html

(2) American historian Robert Brenton Betts states that the Barzani clan was originally Christian Assyrians who converted to Islam in the 19th century. ”The leader of the Kurdish separatist forces, Mulla Mustafa al-Barzani, is himself reputedly of old Nestorian stock, his family (from which sprang twelve bishops of the Church) having converted to Islam only a century ago”. Swedish Ambassador Ingmar Karlsson included this quote in his book “The Cross and the Crescent” in 1991, but deleted it in the 2005 edition. Nineb Lamassu also confirms in his reply to Diayako Xarib that the Barzani clan was once Assyrian Christians, called Raulnaye because their bishop was named Mar Raul.

[2] Jan Beth-Sawoce, Kürt Milliyetçiliği ve Ulusal Inkarcılık, pp. 7-11, Bet-Froso Nsibin, Södertälje, Sweden 1994. Quoting a report in the journal al-Turath belonging to the Iraqi Christian Democratic Party, volume 11, March 1989. The source for al-Turaht was Mustafa Barzani's former bodyguard, who had an Assyrian mother. She had been forced to marry a Kurd in 1918 when the Assyrians had been driven from Urmia in Persia to Baquba in Iraq.

[3] www.kurdmedia.com/articles.asp?id=12331 (The link not active anymore)

Will the envisioned safety zone in northern Syria be transformed into a Sunni belt? Political analysts believe that both the United States, Turkey, the EU and Syria's regime would be pleased that a few million Syrian refugees in Turkey, as well as jihadists in Idlib and captured IS terrorists, could be given refuge in newly built communities along the Syrian-Turkish border.

All the aforementioned parties appear to benefit from a possible Sunni Arab belt; Turkey gets rid of a future Kurdish threat to its territory. The Syrian government will regain sovereignty over Idlib. The US and Israel prevent Iran from forming a Shiite belt from Iran to Lebanon. The EU does not need to accept millions of new refugees and their own IS terrorists who carry European citizenship. The latter is at least what the EU countries hope for, but IS terrorists with, for example, Swedish passports will probably still try to get home to Sweden.

The Turkish offensive against the Kurdish controlled region of Syria has just begun. US dithering finally came to an end when President Trump last weekend made it clear that the US is pulling its hand away from its Kurdish "mercenaries", the YPG/SDF. Trump says that the Kurds of course have played a big role in helping the US and the coalition defeat IS. However, they have been well paid for their services with “huge amounts of money and equipment”. He also acknowledges, for the first time, that the United States has cooperated with the PKK. Previously, the US administration denied any ties between YPG and terror classified PKK. For that reason the US established the so-called Syrian Democratic Forces (SDF), which in reality is fully controlled by the Kurdish YPG. 

YPG, which is the PKK's Syrian branch, has seen itself as an ally of the United States and has dreamed big about Kurdish independence or self-government similar to that found in northern Iraq. The Western media as well as the Kurds themselves have presented themselves as the guarantors of democracy and diversity. But we as Assyrians have had a bitter experience with the Kurdish PKK regime in Gozarto in recent years. Targeted assassinations against Assyrian leaders, ethnic cleansing of homogeneous Assyrian areas, forced recruitment of Assyrian youth, confiscation of Assyrian property, bombings of Assyrian businesses and attempts to indoctrinate Assyrian schoolchildren have been commonplace. Free Assyrian media such as Assyria TV and Hujådå magazine have continuously highlighted these abuses, but the general image in the West is still that the Kurdish regime is an exemplary model for Syria.

On Wednesday, October 9, 2018 when the Turkish offensive began, Kurdish military posts became the primary target for Turkish artillery. But the YPG, which has throughout the years given a false image that all the peoples of the area support its rule, continues to use Assyrians and other Christians as a propaganda tool. In order to show that even Assyrians are the primary target of Turkish fire, YPG shelled rockets from Assyrian districts in Kameshly towards the city of Nsibin (Turkish Nusaybin) on the other side of the border. As a natural consequence, the Turkish defense responded by shelling at the places from which the rockets came. The Turkish bombs hit an Assyrian home near the church of Mor Giwargi, which belongs to the Assyrian church of the East in the Bsheriye district. The Fadi Habsuno family was hit by the bombs. Rudaw and other Kurdish media immediately spred images of the injured, claiming they were dead and speaking of "Christian martyrs of Turkish aggression". Fadi Hapsuno and his wife were taken to hospital where they were treated. Fadi's injuries are not said to be life-threatening, but his wife’s state is unsure, according to Assyria TV reporter Ahiqar Issa.

Obviously, the YPG feels pressed and uses all the means to get the world's attention to stop Turkey's offensive. The YPG is working diligently to bring the war into areas where civilians exist and has also called on the inhabitants for general mobilization by going to the border as human shields. However, the call has been a blow in the air, says Ahiqar Issa. The population does not buy the Kurdish regime for five cents and waits impatiently to be freed from its yoke. The Assyrians of Gozarto (al-Jazeera) Province are among these people, though they prefer no Turkish rule as a substitute. Many Assyrian organizations and activists have condemned the Turkish offensive, relying on the experience after the Assyrian genocide Seyfo. On the other hand, many feel relieved that the deadlock is now being broken, that a change may finally be underway. Most residents hope that the regime in Damascus will regain control, thus end the Kurdish regime's abuses that have turned out to the character of terrorism. Also against Kurds of a different view are suffering from this terror rule.

How the development on the ground will progress remains to be seen. However, as far as the security corridor is concerned, most political analysts agree that all major players (except Kurdish YPG/SDF) accept that it will turn to a new Sunni belt. The majority of refugees in Turkey are Sunni Arabs, as are jihadists and their families in Idlib. Already 40 years ago, President Hafez Assad tried to relocate population groups and gave land to Sunni Arabs to settle in the area east of the Euphrates on the pretext that the so-called Assad Lake would be built of Euphrates’s waters.

The IS terrorists, who are Sunni Muslims from different parts of the world, are also likely to be offered residence in the new Sunni belt, but those who have European citizenship will probably try to return to Europe. Whether Turkey, now blessed by President Trump to take care of the IS prisoners, will keep them in its grip, remains to be seen. President Erdogan may use them as continued extortion against the EU after the refugees in Turkey have resettled in Syria. Many of these refugees have been granted Turkish citizenship, which also paves the way for any Turkish claim to incorporate the new Sunni belt into Turkish territory in the future, analysts believe.

As to the IS, it is less known in the outside world that even thousands of Kurds joined the terrorist sect. In the attack on the Shigor Yezidis in August 2014, surviving Yezidis recognized many IS terrorists as their Kurdish neighbors. This fact has been silenced in Western media whereas the Kurds have been portrayed as the defenders of democracy and Middle Eastern feminists with female guerrillas.

It is true that the PKK has long had female guerrilla soldiers and presented itself as a revolutionary Marxist liberation movement for all ethnic groups in the area. But the experience of the PKK's government in Syria has proved the opposite. In reality, the PKK/YPG has shown a pure and cutting edge of opportunism and intolerance towards other people groups or dissidents. It has been YPG's motto for the exercise of power. And now this rule finally looks set to an end. Faithful to their habit, the YPG now tries to bring other innocent groups of people like the Assyrians into the fall. Let's harden and stay in our own country, says Assyrian enthusiasts like Ahiqar Issa, who urge Assyrians in the diaspora to spread the real picture as a counterweight to the disinformation spred by Kurdish media.

Kommer den tilltänkta säkerhetszonen i norra Syrien att omvandlas till ett sunnibälte? Politiska bedömare tror att både USA, Turkiet, EU och Syriens regim vore tillfreds med att ett par miljoner syriska flyktingar i Turkiet, liksom jihadister i Idlib och fångna IS-terrorister skulle kunna få en fristad i nybyggda samhällen längs den syrisk-turkiska gränsen.

Alla nämnda parter verkar dra fördel av ett eventuellt sunniarabiskt bälte; Turkiet blir av med ett framtida kurdiskt hot mot dess territorium. Syrien återtar kontrollen över Idlib. USA och Israel förhindrar Iran från att bilda ett shiitiskt bälte från Iran till Libanon. EU slipper ta emot miljoner nya flyktingar och sina egna IS-terrorister som bär europeiska medborgarskap. Det senare är i alla fall vad EU-länderna hoppas på, men IS-terrorister med t ex svenska pass kommer nog ändå att försöka ta sig hem till Sverige.

Den turkiska offensiven mot det kurdkontrollerade området i Syrien har just börjat. USAs velande tog äntligen slut när president Trump i helgen gjorde klart att USA drar sin hand ifrån sina kurdiska ”legoknektar” inom YPG/SDF. Trump säger att kurderna visserligen har haft en stor roll i att hjälpa USA och koalitionen att besegra IS, men att de har fått bra betalt för sina tjänster i form av mycket pengar och utrustning. Han erkänner också för första gången att USA har samarbetat med PKK.

YPG, som är alltså PKKs syriska gren, har sett sig själva som en allierad till USA och drömt stort om kurdisk självständighet eller självstyre som liknar det som finns i norra Irak. Gentemot omvärlden har såväl västliga medier som kurderna själva framställt sig som garanter för demokrati och mångfald. Men vi som assyrier har en bitter erfarenhet av det kurdiska PKK-styret i Gozarto under de senaste åren. Riktade mord mot assyriska ledare, etnisk rensning av homogent assyriska områden, tvångsrekrytering av assyriska ungdomar, konfiskering av assyrisk egendom, bombningar av assyriska rörelser och försök till indoktrinering av assyriska skolbarn har varit vardagsmat. Fria assyriska medier som Assyria TV och Hujådå har belyst dessa övergrepp kontinuerligt, men den allmänna bilden i Väst är fortfarande att det kurdiska styret är en föredömlig modell för Syrien.

Onsdagen den 9 oktober 2018 när den turkiska offensiven inleddes, blev kurdiska militära posteringar det primära målet för turkiskt artilleri. Men YPG, som under alla dessa år har gett en falsk bild av att alla folkgrupper i området stödjer dess styre, fortsätter att använda assyrier och andra kristna i sin propaganda. För att visa på att även assyrier är ett primärt mål för turkisk eld, sköt YPG raketer från assyriska stadsdelar i Kameshli mot staden Nsibin (turkiska Nusaybin) på andra sidan gränsen. Som en naturlig följd svarade turkiska försvaret med att skjuta mot de ställen varifrån raketerna kom. De turkiska bomberna träffade ett assyriskt hem i närheten av Mor Giwargis kyrkan som tillhör Österns assyriska kyrka i stadsdelen Bsheriye. Familjen Fadi Habsuno träffades. Rudaw och andra kurdiska medier kablade genast ut bilder på de skadade och talade om ”kristna martyrer för turkisk aggression”. Fadi Hapsuno och hans fru togs till sjukhus där de fick vård. Fadis skador sägs inte vara livshotande, men det är osäkert om hans fru klarar sig, enligt Assyria TVs rapportör Ahiqar Issa.

Uppenbarligen känner sig YPG trängt och använder alla medel för att få omvärldens uppmärksamhet att stoppa Turkiets offensiv. YPG försöker med flit dra in kriget till områden där civilbefolkning finns och har också uppmanat invånarna till allmän mobilisering genom att bege sig till gränsen som mänskliga sköldar. Uppmaningen har varit ett slag i luften, säger Ahiqar Issa. Befolkningen köper inte det kurdiska styret för fem öre och väntar otåligt på att befrias från dess ok. Assyrierna i Gozarto-provinsen är bland dessa människor, fast de inte föredrar något turkiskt styre som ersättning. Många assyriska organisationer och aktivister har fördömt den turkiska offensiven, visa av erfarenhet efter folkmordet Seyfo. Å andra sidan känner många en lättnad över att dödläget nu bryts, att en förändring äntligen kan vara på gång. De flesta invånare hoppas på att regimen i Damaskus återtar kontrollen och därmed gör slut på det kurdiska styrets övergrepp som har fått karaktären av terrorvälde, även gentemot kurder av annan uppfattning.

Hur utvecklingen på marken kommer att fortskrida återstår att se. Men när det gäller den omtalade säkerhetskorridoren är de flesta politiska bedömare överens om att alla viktiga aktörer (utom kurdiska YPG/SDF) är införstådda med att den kommer att vara ett nytt sunnibälte. Majoriteten av flyktingarna i Turkiet är sunniaraber, liksom jihadister och deras familjer i Idlib. Redan för 40 år sedan försökte president Hafez Assad omplacera befolkningsgrupper och gav mark åt araber att bosätta sig i området öster om Eufrat under förevändning att den s k Assad-sjön skulle anläggas av Eufrats vatten.

Även IS-terroristerna, som är sunnimuslimer från olika delar av världen, kommer sannolikt att erbjudas bosättning i det nya sunnibältet men de som har europeiska medborgarskap kommer nog att vilja återvända till Europa. Huruvida Turkiet, som nu har fått president Trumps välsignelse att ta hand om IS-fångarna, kommer att hålla dem kvar i sitt grepp återstår att se. President Erdogan kan komma att använda dem som fortsatt utpressning gentemot EU efter att flyktingarna i Turkiet återvänder till Syrien. Många av dessa flyktingar har fått turkiskt medborgarskap, vilket också bäddar för eventuella turkiska anspråk på anslutning av det nya sunnibältet till Turkiet längre fram i tiden, tror bedömare.

När det gäller IS är det mindre känt i omvärlden att även tusentals kurder anslöt sig till terrorsekten. I attacken mot yezidierna i Shigor i augusti 2014 kände överlevande yezidier igen många IS-terrorister som sina kurdiska grannar. Detta har förtigits i västliga medier när kurderna har framställts som demokratins försvarare och mellanösterns feminister med kvinnliga gerillasoldater.

Det är sant att PKK länge haft kvinnliga gerillasoldater och framställt sig som en revolutionär marxistisk befrielserörelse för alla folkgrupper i området. Men erfarenheten från PKKs styre i Syrien har kullkastat alla dessa teorier. I verkligheten har PKK/YPG visat en ren och skär opportunism och intolerans mot andra folkgrupper eller oliktänkande. Det har varit YPGs motto på maktutövning. Och nu ser detta styre äntligen ut att gå mot sitt slut. Sin vana trogen försöker det nu dra med sig andra oskyldiga folkgrupper som assyrierna i fallet. Låt oss härda ut och förbli i vårt eget land, säger assyriska eldsjälar som Ahiqar Issa, som uppmanar assyrier i diasporan att sprida den verkliga bilden som motvikt till den desinformation som sprids av kurdiska medier.

Den här artikeln är från februari 2009. Återpubliceras här eftersom domänen auf.nu, där den hade publicerats första gången, numera är nedlagd.

För ett par år sedan hade jag ett samtal med företrädaren för ADO Sverige om assyriernas plats i det framtida Irak och då fick jag höra att för honom kvittar det vilket folk vi ska samarbeta med eller acceptera som våra härskare: ”Turkistan eller Kurdistan, vad spelar det för roll?” undrade han. Men för mig spelar det stor roll eftersom det finns en avgörande skillnad. Kurderna gör anspråk inte bara på Assyrien utan även på dess historia.

Nyligen hade Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan ett häftigt gräl med Israels president Shimon Peres vid World Economic Forum i Davos under en debatt om Mellanöstern. Turkiet har de senaste veckorna kritiserat Israel hårt för invasionen av Gaza.

Enligt TT:s utsände talade Erdogan om barnen som dödats under kriget i Gaza och avbröts av Peres som undrade hur Erdogan skulle reagera om det regnade raketer över Istanbul. Erdogan krävde, men fick inte, förlängd repliktid. Medan han ilsket hotade med att aldrig mera komma till Davos, rafsade Erdogan därefter ihop sina papper och lämnade debatten.

Rapporterna om händelsen berättar att tusentals människor med turkiska och palestinska flaggor väntade på Recep Tayyip Erdogan när han landade på Atatürk-flygplatsen i Istanbul.

Erdogan hyllades som en hjälte som vågar stå upp för det palestinska broderfolket. Även Hamas hyllade sin turkiske vän med orden: ”Hamas hyllar Turkiets modige premiärminister som försvarade offren för det kriminella sionistiska kriget mot våra barn och kvinnor”, sade en talesman till AFP.      De anti-israeliska stämningarna har under de tre veckor som kriget i Gaza pågick varit häftigare och mer iögonfallande i Turkiet än i något arabland. Varför? Är det verkligen så att turkarna brinner för Palestina mer än andra muslimer i allmänhet och araber i synnerhet gör?

Nej, det är inte troligt. Israel och Turkiet har trots allt haft goda relationer under lång tid, vilket såväl president Shimon Peres som företrädare för den judiska lobbyn i USA påpekar särskilt tydligt efter grälet med Erdogan, i ett försök att tona ner det hela. 

Orsaken till den turkiska regeringens frustration gentemot Israel bör därför sökas någon annanstans än som ett försvar för det palestinska folket. Erdogans ilska torde vara ett tecken på att hans regering verkar stöta på patrull i sina försök att stoppa Israel och USA från att stödja bildandet av en kurdisk stat i Irak. Vi ska inte heller glömma att regeringen i Ankara dessutom har många interna svårigheter att övervinna och då kan det vara viktigt att rikta uppmärksamheten bort från inrikes problem. Men huvudorsaken borde ändå vara Irak.

Var kommer assyrierna in i bilden när det gäller en kurdisk statsbildning i norra Irak? För ett par år sedan skrev Maryam S Shimoun från Kanada ett inlägg i webbtidningen Zindamagazine.com om just detta ämne och förklarade på ett pedagogiskt sätt varför Masoud Barzani agerar som han gör när han försöker inkludera assyrierna i sin blivande kurdiska stat.

Artikelförfattaren var förstås inte glad över den kurdiske ledarens intentioner, men riktade udden av sin kritik mot sitt eget folks beredvillighet eller likgiltighet i frågan. Hon ställde dock sitt hopp till Turkiet som hon menade kommer att förhindra en utveckling mot bildandet av ett kurdiskt land i norra Irak.

Jag skrev också ett inlägg i debatten och ställde då den retoriska frågan om Israel håller på att bilda en allierad kurdisk stat i Mellanöstern.

Den stora frågan för oss assyrier är alltså om vi som folk ska låta oss inlemmas i en kurdisk statsbildning som ”kristna kurder” under våra kyrkonamn eller om vi ska försöka stå utanför kurdisk överhöghet genom en autonomi av någon form, kanske tillsammans med andra minoriteter i Irak som t ex yeziderna (på folkspråket kallade Chelkoye).

För ett par år sedan hade jag ett samtal med företrädaren för en assyrisk politisk organisation, ADO Sverige, om detta ämne och då fick jag höra att för honom kvittar det vilket folk vi ska samarbeta med eller tvingas acceptera som våra härskare: ”Turkistan eller Kurdistan, vad spelar det för roll?” undrade han.

Men för mig spelar det stor roll eftersom det föreligger en avgörande skillnad. Arabiska och turkiska makthavare som styr över forntida assyriska landområden, vill ha kontroll över medborgarna och territoriet som sådant. Men många kurdiska organisationer och partier som håller på att bilda en egen kurdisk stat vill dessutom ha vår assyriska historia och göra den till sin.

Det är stor skillnad när kurdiska intellektuella försöker förfalska historien genom att påstå att t ex kung Nemrud, drottning Helena av Adiabene (dagens Arbil) och andra forntida assyriska storheter i själva verket var kurder. Idag är det kanske skrattretande, men en lögn som upprepas tillräckligt många gånger kommer till slut att framstå som en sanning, säger ett ordspråk.

Vi behöver här av utrymmesskäl inte gå in på alla de aktiviteter som ledande kurdiska partier som Barzanis KDP bedriver för att locka, men också pressa, assyrierna i Irak att ställa sig på kurdisk sida när det nya Irak håller på att födas.

Vad vi ser är att trycket mot assyrierna i de senaste provinsvalen har varit lika hårt som vid tidigare val. Rapporterna från Nineve-slätten, dit många assyrier flydde från Mosul förra året, berättar att de flyktingar som inte röstar på den prokurdiska vallistan Ishtar 513 hotas med uteblivet bistånd. Hoten framförs via de assyrier som samarbetar med Barzani och den regionala kurdiska regeringen KRG. Deras främste företrädare är assyriern Sarkis Aghajan, som är finansminister i KRG.

Avsikten bakom fördrivningen av ett stort antal assyrier bort från den sunniarab-dominerade storstaden Mosul, är enligt de lokala assyriska företrädarna att kurderna vill inkorporera slätten med de tre autonoma kurdiska provinserna Arbil, Duhok och Sulaymania som gränsar till provinsen Ninawa (som den heter på arabiska). Där vajar redan idag den kurdiska flaggan med sin solskiva på både skolor och offentliga byggnader som också kontrolleras av kurdisk Peshmerga. Kurderna fick majoritet i många församlingar i Nineve-provinsen vid förra valet 2005, sedan sunniaraberna hade bojkottat det. Men så är inte fallet den här gången och valresultatet väntas medföra en annan representation i de lokala församlingarna, säger bedömare som news.yahoo.com talat med.

I skrivande stund har valresultatet inte blivit klart, det kan ta veckor. Men fruktan och hoten mot assyrierna har inte lagt sig, trots att en del har återvänt till sina hem i Mosul, som är Iraks andra stora stad efter Bagdad.

Ashur Yousufs änka Arshaluys i Aleppo med sina fem vuxna barn. Stående fr v: Meryem, Alice (författare av boken), Sella. Sittande; Sargon, Arshaluys, George. Äldste sonen Rasin bodde då i Armenien och fick namnet Tigran Hovsepian. Foto: Bokens omslag beskuren.

English review    here

De fasor som folkmordet Seyfo förde med sig beskrivs i en ny bok, som handlar om den assyriske nationalhjälten Ashur Yousuf och hans änka Arshaluys liv. Det är en gripande berättelse om en familjs tragiska öde och ett vittnesmål om den starka livsvilja och uppoffring som Arshaluys Yousuf visar prov på under sitt 80-åriga liv. Samtidigt skildrar den försöken av att utrota områdets två ursprungsbefolkningar, assyrier och armenier

Boken heter Bloodied, but Unbowed (Nineveh Press 2018). Dess första del handlar om Arshaluys vedermödor och kamp för överlevnad efter att hennes make Ashur Yousuf mördas under Seyfo. Han grips den 1 maj 1915 tillsammans med en grupp andra intellektuella. Han torteras och skickas, enligt hittills kända uppgifter, därefter till Diyarbakir där han hängs i fängelset. Men enligt signaturen ”French” i en minnesskrift som föreningen Assyrian Five i USA gav ut till Ashur Yousufs minne 1919, drevs fångarna ut på en dödsmarsch mot Urfa/Urhoy. Där skulle ett gäng inhyrda kurder ha massakrerat fångarna till döds den 22 juni 1915. Ashur Yousuf blev 57 år och hans kvarlevor återfanns aldrig. De ligger sannolikt i en okänd massgrav. Hustrun Arshaluys skrev ett tackbrev till Assyrian Five och bad signaturen ”French” att berätta var han hade sett hennes kära make dödas för att hon ville bli begravd bredvid honom. 

Av hennes brev framgår att datum för Ashur Yousufs arrestering inte var den 19 april, som vi har fått lära oss under alla år, utan 1 maj. Källan till den inkorrekta uppgiften var en artikel av George D. Sefer i USA, publicerad som en odaterad broschyr av New Assyria Publishing Company som var utgivare av tidskriften New Assyria (september 1916-juni 1919). Det är inte känt när broschyren gavs ut, men berättelsen är förlagd till tre år efter kriget, vilket skulle kunna vara 1921-22. I George Sefers berättelse som har rubriken A dream of a long journey återger han ett brev, som Ashur Yousuf sägs ha skrivit den 20 april 1915 och smugglat ut det genom sin bror Donabed. Sefers artikel innehåller visserligen uppgifter som är korrekta om vissa familjemedlemmar, men också fiktiva som saknar verklighetsförankring. Därför måste brevet som Ashur Yousuf skulle ha skrivit ses som en fiktiv berättelse, skriver redaktören för boken, Ashur Yousufs barnbarns barn. Arshaluys Yousufs uppgifter är naturligtvis ett förstahands vittnesmål. Hon skriver dock inte ifall maken hade flyttats till fängelset i Diyarbakir.

Tidigare hade Ashur Yousuf kallats till förhör hos polisen och släppts. När han hämtades den där ödesdigra dagen i maj 1915 undrade Arshaluys varför han villigt följde med. Han hade i och för sig ingen chans att fly just då, men hon syftade väl på tiden innan dess. Ashur Yousuf lugnade ner sin hustru med orden; ”Var inte orolig. Jag ska berätta för dem vad de vill höra. Sedan kommer de att skicka mig hem igen”. I sitt brev till Assyrian Five skrev Arshaluys också att när turkisk polis stormade in i deras hem och grep hennes make, sade han till henne; “Farväl, Arshaluys! Var inte ledsen. Gud är barmhärtig”. Men han återkom aldrig och lämnade sex barn faderlösa; Rasin (senare kallad Tigran Hovsepian i Armenien), Sella som förlorade sin man i folkmordet, George som dog av sina brännskador vid en olycka i Aleppo i sin mammas famn, Sargon som var hjärtsjuk och dog i Jerevan 45 år gammal – också i sin mammas famn, Meryem som föddes tre månader efter pappas död och Alice som är författaren av den här boken. 

Alice Nazarian var Ashur Yousufs näst yngsta barn och skrev boken 1965. Hon föddes i Kharput[1] 1910, växte upp i Aleppo och dog 1976 i USA. Hennes barn och barnbarn har nu låtit översätta berättelsen från armeniska för att möjliggöra för en bredare publik, inte minst ättlingarna i västvärlden som inte kan läsa armeniska, att ta del av berättelsen, skriver barnbarnet (dotterdotter) Arda Darakjian Clark som har redigerat materialet.

Familjen Yousuf upplevde sannerligen olycka efter olycka medan de var tvungna att flytta runt mellan Kharput, Diyarbakir, Beirut, Aleppo, Homs och slutligen hamnade en del i Armenien och en del i USA. Men deras enastående mamma Arshaluys stod orubblig i sin tro och övertygelse om att bästa sättet att hämta nya krafter och gå vidare låg i att hjälpa andra drabbade, framför allt armeniska föräldralösa barn och ungdomar. Hon undervisade vid olika skolor i Beirut, Aleppo och Homs, där de föräldralösa eleverna ofta såg henne som sin egen mor. 

Arshaluys var en hängiven akademiker och betraktade utbildning som det främsta medlet för att komma vidare. Utbildning och bildning var så viktigt för henne att hon vägrade låta sina döttrar gifta sig med armeniska unga män trots ungdomarnas starka kärlek till varandra. Dottern Alice blivande make Nazar Nazarian var en driftig ung man men saknade högre utbildning eftersom folkmordet hade skingrat tusentals familjer i Mellanöstern och tvingat dem till ett liv att söka sitt levebröd. Till slut var Nazar tvungen att utbilda sig via distanskurser för att få Arshaluys medgivande att gifta sig med Alice. Han förhördes regelbundet av Arshaluys om vad han lärt sig under utbildningens gång.

Arshaluys Yousuf var dotter till den fattige armenisk prästen Hagop Oghassian i den protestantiska kyrkan. Hon föddes 1876 i byn Hoghe utanför Harput och utbildad vid Euphrates College i Kharput, där den blivande maken Ashur Yousuf var lärare. Kollegiet var grundat av den amerikanska missionen 1852 och var främst avsett att utbilda armeniska präster. Men där fanns också profan högre utbildning. Ashur Yousuf undervisade bland annat i det armeniska språket och dess grammatik, religion och psykologi. Han var också begåvad i kalligrafi och formade många av skyltarna till affärerna i staden. Han behärskade armeniska, turkiska och engelska flytande. Han gifte sig med Arshaluys 1895. De var båda protestanter.

De levde ett fattigt men intellektuellt rikt liv. Hon tog hand om hemmet och barnen medan Ashur använde sin magra lärarlön inte bara för att försörja sin familj, utan också för att resa runt i Diyarbakir, Mardin och Urhoy för att åstadkomma ett nationellt uppvaknande bland assyrierna. I Kharput, Diyarbakir och Urhoy talade assyrierna turkiska och armeniska. Ashur Yousuf kunde inte läsa eller skriva assyriska förrän vid 50-årsåldern då han började ge ut tidskriften Murshid Athuryon (Assyriernas vägvisare) från år 1909 och förmodligen fram till sin död. Tidskriften utgavs på turkiska med assyriska bokstäver (och eventuellt även på armeniska). Av Murshid Athuryon finns idag bevarat de första fyra årgångarna i original hos barnbarnen till hans gamla elev Nshan Koyoun i USA. Dessa årgångar har på senare år digitaliserats av Modern Assyrian Research Archive, MARA. Ashur Yousuf medverkade också flitigt som kolumnist i flera armeniska tidningar. Tyvärr omnämndes han inte alls när armeniska organisationer gav ut en lista över armeniska akademiker som föll offer för folkmordet Seyfo, skriver hans vänner i föreningen Assyrian Five i USA 1919 i slutet av boken.

 Armeniska intellektuella och politiker har i mer än hundra år betecknat 1900-talets första folkmord som ”The Armenian Genocide” och därmed uteslutit assyrier och greker. När den så kallade The Blue Book utgavs för andra gången i Libanon 1970 togs 100 sidor bort som innehöll vittnesmål om assyriernas Seyfo. Det var ögonvittnesskildringar som hade samlats av engelsmannen James Bryce assistent Arnold Tonybee. Först vid tredje upplagan på senare år har folkmordsforskaren Ara Sarafian från Gomidas Insitute återfört de sidor som avser assyrierna.

Ashur Yousufs högsta önskan var att stärka sitt eget folks nationella medvetande. Han försökte förklara de faktorer som gjorde att nationalkänslan var så låg. I en berömd artikel från oktober 1914, ett halvår före sin död, radade han upp grundorsakerna till assyriernas efterblivenhet – från att ha varit folket som upplyste världen till att ha hamnat i totalt mörker. Under rubriken Anledningen till assyriernas bakåtskridande angav han följande huvudorsaker:

• Politiskt och militärt när imperiet förlorade sin makt
• Interna sekteristiska dispyter
• Förlusten av språket
• Okunnigheten hos prästerskapet
• Kyrkans impotens
• Familjens och skolans uppgift
• Assyriernas omgivning av efterblivna klaner och folkgrupper
• Frånvaron av ett högt ideal, som är grunden för ett nationsbygge

 Artikeln återfinns nu som bilaga i boken bland Ashur Yousufs dikter och prosa som har undgått turkarnas förstörelse när han greps. 1992 höll jag en föreläsning i Assyriska föreningen i Norrköping baserad på denna artikel, som återfinns på svenska som bilaga i min bok Om vi söker… Det är en analytisk text som står sig än idag mer än hundra år senare. Han kritiserade den djupa okunnighet som rådde inom det assyriska prästerskapet vilket hämmade den assyriska nationens återhämtning och utveckling. Förmodligen inspirerad av Ashur Yousuf skrev Yuhanon Dolabani sin berömda dikt Athlite när han var lärare vid Adana-skolan 1919–21. Dolabani avslutar sin dikt med följande testamente: 

Mina ben kommer att finna ro i min grav

När moder Assyrien upplever sin befrielse

Må min grav vara omgiven av fria och stolta nationer

Och av Assyriens trupper och upplysta präster

Ashur Yousuf, som levde intimt med armenierna, var djupt bekymrad över att assyrierna saknade bildade ledare. Han såg ledarskapets låga bildningsnivå som ett hinder för att utvecklas som folkgrupp i jämförelse med armenierna. Visserligen bemötte han ofta i sina skrifter armeniska intellektuellas nedlåtande syn på assyrierna, men det var ett faktum att armenierna var politiskt välorganiserade till skillnad från assyrierna som var utlämnade åt sina prästers godtycke. Tyvärr är assyrierna än idag utlämnade åt prästerskapets godtycke, trots att de har bildat civila och politiska organisationer.

Vid en av livets mörkaste stunder visade Ashur Yousuf sin indignation över assyriernas efterblivenhet när han skrev: ”Jag gråter, för vi har missat vårt tillfälle. Det finns ingen återvändo och ingen lösning, är jag rädd”. En av hans gamla elever, Nshan B. Koyoun, beskrev 1919 Ashur Yousufs pionjärinsatser för assyriskt uppvaknande som ovärderliga och odödliga. Koyoun skriver:

”Oh, jag vet inte hur rättvis du var mot dig själv när du skrev dessa ord, om vi beaktar det outtröttliga, obevekliga och ovärderliga arbete som du har åstadkommit för din nation. Det är sant att dina önskemål för ditt folk förblev ogenomförda och gjorde dig frustrerad, så som du ofta påpekade. Dina texter var verkligen en spegelbild av ditt liv. Ditt oöverträffade hjärta, din gränslösa kärlek, osjälviskhet och genuina och exemplariska patriotism har bidragit till att ditt folk älskar dig. Ashur, du blev den ledande och bländande journalistiska stjärna som upplyste den bortglömda assyriska litteraturens horisont. Med din vitala intellektuella resning lade du grunden för assyrisk tidningsutgivning som saknar motstycke och har blivit en doftande viol som grott på de mest ödsliga av platser.”

En bättre beskrivning är svår att hitta i det som har skrivits om Ashur Yousuf. Det som slår mig är att familjen Yousuf verkade ha osjälviskhet och omtanke om sina medmänniskor som ledstjärna. De var djupt troende och fann tröst i sin kristna tro. Ashur Yousufs morfar Hovsep Yousuf var en bildad, from och patriotisk man som tillhörde Kharputs välbärgade assyrier. Han hade en syateljé med flera anställda och hade alltid ett dukat bord i sitt hem åt de behövande. Men en dag blev han grundlurad av en anställd i firman och blev därmed utblottad. Detta gick också ut över enda barnet Meryems familj – Ashur Yousufs mamma.

Meryem trolovades med fattigpojken Sahag (Isak) när hon var tolv år. Redan som ung var hon självständig och frispråkig. Hon tyckte om att sparka boll med sina kompisar men det passade inte längre när hon snart skulle bli brud. Då sade hon ifrån till Sahag: ”Jag vill inte ha en fästman som står i vägen för mitt spel”. De gifte sig två år senare med ekonomiskt bistånd av hennes pappa Hovsep. Det var brukligt att flickor giftes bort vid tidig ålder, ofta för att minimera risken att de rövades bort av omgivande kurder. Meryem födde fyra pojkar[2]; Ashur, Yakub, Donabed och Garabed, samt döttrarna Anna och Margaret (Markrit). Sahag blev förman på svärfars syaffär och kunde försörja sin familj utan problem. När svärfar förlorade sin affärsrörelse ställdes Sahag och Meryem inför stora ekonomiska påfrestningar. Men Meryem var en stolt och pedant kvinna som vägrade ge efter för fattigdomen. Det fanns perioder då hennes barn saknade mat för dagen, men hon samlade ved och tände kaminen med en kastrull som bara innehöll vatten. På så sätt lät hon grannarna tro att röken i skorstenen kom från matlagning. Hon var en dominant kvinna som påminner om min egen farmor – en auktoritet i vår hemby Anhel. Även min farmor hade upplevt sorgen i att förlora sin man, sin svärfar och sin ende son. Alla tre blev 27 år. Tre svartklädda änkor fick ta hand om fyra små barn i min familj.

Så småningom växte Meryem Yousufs barn och kunde bidra till familjens försörjning. Ashur var begåvad och ville satsa på högre utbildning men var tvungen att flytta runt som lärare i städer som Malatya, Izmir, Amasya och Urhoy för att trygga sin försörjning. Så småningom hamnade han i Eufrat-kollegiet, där han alltså träffade sin hustru Arshaluys. När han blev mördad 1915 hamnade hon i en sorglig sits med både fruktan för sönernas liv och familjens försörjning. Hela det armeniska och assyriska kollektivet i området hade blivit slaget i spillror. Männen mördades eller drevs på marsch till arbetsläger som ofta slutade med döden. Många kvinnor och barn blev slavar hos kurdiska familjer som också berikade sig på de kristnas egendom. Arshaluys och hennes barn skonades och nu var hon fast besluten att inte ge vika för sorgen. Hon kavlade upp ärmarna för att skaffa mat och trygghet åt sina sex barn.

Hon bad sin moster i Mezre, en timmes gångväg från Kharput, att följa med till omgivande byar för att byta hushållssaker mot mat. Men hon genomförde rundturen bara en gång eftersom hon riskerade livet och som ett under klarade sig undan en säker död. Arshaluys och mostern hade nämligen mött två kurdiska kvinnor i en by som ville göra dem sällskap på vägen. De främmande kvinnorna insisterade också på att Arshaluys och mostern skulle komma hem till dem och känna sig som hemma varje gång de hade vägarna förbi. När de lämnade byn tillsammans, var mostern tvungen att gå hem till Mezre. Den ena kurdiska kvinnan hävdade att hon hade ett ärende i Kharput och följde samma väg som Arshaluys, medan moster och den andra kvinnan vek av på en annan väg. Just när Arshaluys och kvinnan satte sig ner för att vila på vägkanten, hörde hon en djup röst i fjärran. Hon vände sig om och sade till sig själv att det måste vara en dagdröm. När rösten hördes igen sprang Arshaluys åt det håll den kom ifrån. Plötsligt ramlade den utmattade mostern i Arshaluys famn. Hon berättade att den andra kvinnan hade fått samvetskval och avslöjade planen att slänga Arshaluys ner från bron över floden för att stjäla hennes packning. När jag läste dessa kapitel i boken var jag tvungen att lägga den ifrån mig för resten av dagen, eftersom de är så gripande.

En annan berättelse i boken som jag vill återge var att de kvarvarande tonåringarna i kvarteret började bli inkallade till turkisk militärtjänst. Arshaluys äldsta son Rasin greps av polisen och fördes bort under hot och våld. Han var bara 16 år. Mamma fruktade att han skulle möta samma öde som sin far, men han återkom hem oskadd. Rasin och tio andra pojkar kände sig tvungna att fly ut ur Turkiet genom att bli smugglade av kurder som krävde bra betalt. Dagen efter knackade polisen på och hämtade pojkarnas mödrar till domstolen. Arshaluys, en intellektuell och talför kvinna, blev talesperson för de elva kvinnorna. Hon tog mod till sig och vände på steken genom att anklaga myndigheterna för att ha fört bort pojkarna. Å mödrarnas vägnar krävde hon att de skulle återföras till sina familjer snarast. Domaren såg att han inte kunde bevisa kvinnornas skuld och släppte dem. Den som hade angivit pojkarna var en assyrisk präst som vittnade i domstolen att han hade sett dem dagen innan. Plötsligt var de borta nästa dag. Arshaluys skällde ut prästen som en ynkrygg som angav pojkarna för personliga förmåner.

Arshaluys Yousufs 80-åriga liv var en enda kamp för överlevnad, kantad av den ena tragedin efter den andra. Ekonomiska svårigheter kan synas oöverkomliga, men det finns inget värre för en förälder än att begrava sina egna barn. Arshaluys begravde två av sina kära söner medan hon kämpade ständigt för att få bröd för dagen för sina barn och faderlösa barnbarn. Men hon stod rakryggad och böjde sig aldrig för eländet. Hennes kristna tro var fast som ett berg och hon förlitade sig alltid på Herrens hjälp i svåra stunder. Vid ett tillfälle blev hon bestulen på sina små besparingar i Beirut. Dessutom försvann några guldmynt som hon förvarade åt ett par elever på flickskolan. Hon anklagades för att ha sålt guldmynten och hennes hederlighet blev ifrågasatt. Hon avskedades från sin tjänst som rektor för flickhemmet. Hon sörjde inte så mycket förlusten av den 100-dollarssedel som släktingar i USA hade skickat, som sitt goda rykte som nu hade fått sig en rejäl törn. Förlusten av jobbet och den lilla inkomst hon tjänade ställde hela familjen inför en prekär situation. Men hennes böner blev hörda och hennes anseende återupprättades när en släkting bevisade att tjuven var en grannkvinna som hade kommit att bli som en medlem i familjen Yousuf. 

Boken innehåller också ett kapitel om dr Abraham Yousuf, en assyrisk patriot som gjorde sitt yttersta för assyriskt självbestämmande under fredskonferensen i Paris 1919–20, men vars hjärta krossades när alla förhoppningar grusades. Fyra år senare dog han i en hjärtattack i sin klinik i Worcester i Massachusetts i USA, där han osjälviskt hade hjälpt tusentals fattiga patienter med gratis vård och mediciner. Han var förbittrad över att alla hans ansträngningar för sitt arma folk hade varit förgäves i stormakternas ögon. Altruism och en genuin känsla för den assyriska nationen var kännetecknande för kusinerna Ashur och Abraham Yousuf. Deras fäder var bröder. Dr Abraham hade tidigare skickat pengar till Arshaluys familj. Men just när hon skulle be honom om ekonomiskt bidrag när hon blev bestulen i Beirut och hennes sons affärsrörelse var på väg mot konkurs, kom beskedet att han hade avlidit. 

Arshaluys blev omtyckt som en mor åt alla traumatiserade armeniska barn i olika barnhem i Beirut, Aleppo och Homs. Hon skrev också många dramer som eleverna satte upp som teaterpjäser. 1946 började den första vågen av repatriering av armenier från Syrien till Armenien. Hon gladde sig stort över att kunna samla familjen och släkten i fädernas land. Men ödet ville att hon bara kunde få en liten del av familjen med sig till Armenien. Hon dog strax innan hon skulle fylla 80. Dessförinnan hann hon ge sina fem föräldralösa barnbarn som följde med till Armenien och sin son Rasins barn som redan bodde där en god uppfostran.

Hon blev både mor och far åt sin familj och lotsade den igenom exilens vedermödor och livets nycker efter bästa förmåga. Dottern Alice skriver att Arshaluys inpräntade medvetenhet om och stolthet över barnens assyriska identitet, trots att familjen levde bland armenier i hela sitt liv och gifte sig med armenier. Kort sagt; Arshaluys var en fantastisk personlighet som visade sin styrka i livets svåraste stunder.

Titel: Bloodied, but Unbowed – A memoir of the Ashur & Arshaluys Yousuf Family, 426 s.

Författare: Alice Nazarian

Översättning: Ishkhan Jinbashian

Utgivare: Nineveh Press 2018

Beställning: här

Dess ursprungliga titel på armeniska var motsvarande A Bloody Smile (ett blodigt leende), men barnbarnet Arda Darakjian Clarc som har varit redaktör vid översättning till engelska tyckte att en strof i en dikt av William Ernest Henly passade bättre; My head is bloody, but unbowed – en titel som anspelar på huvudpersonens okuvliga vilja och styrka att övervinna otaliga tragedier i livet.