Assyrierna och kurdisk autonomi i Syrien
Kategori: Allmänt
Om en sådan autonomi blir verklighet, var hamnar då assyrierna? Finns det plats för oss i ett framtida kurdiskt styre, med tanke på hur det gick i norra Irak?
Bedömare som jag talat med är optimistiska och ser en skillnad mot irakiska KRG. Assyrierna utgör ca 30 % av Gozartos befolkning och borde ha bättre förutsättningar, menar man. Men det största hotet mot assyrierna är utvandringen, eftersom många flyr för att söka sig ett bättre liv i Europa.
Flykten är också något som vissa kurder ser som vår svaghet och hånar oss för. En läsare reagerade på min artikel ”Barzani förolämpar assyriska martyrer” med följande kommentar:
”Ni assyrier ska sluta hyckla då ni har assimilerat er som kristna araber under 100 år och då har ni tappat all respekt. Fortsätt med era fester och kebabpizzerior, så skänker vi pengar till PKK och snart njuter vi av vårt land – Kurdistan//… // vi stannar kvar och försvarar vårt folk, precis som i Rojava just nu. Vad gör ni syrianer? Ni flyr som råttor och pest”.
Om vi bortser från att den här kurdiske skribenten är en extremist, att hela hans inlägg andas chauvinism, så har han faktiskt en poäng. Den som vill bevara sitt folks existens i landet, är tvungen att göra uppoffringar och inte ta till flykten. En del läsare kommer då att reagera och säga att det är lätt för oss som befinner sig i trygghet bakom våra dataskärmar att säga så. Men det är inte bara sådana som jag som resonerar på det viset. Det finns assyriska eldsjälar i Syrien som säger detsamma och manar till tålamod och fortsatt kamp för etnisk överlevnad. Tyvärr klingar det tomt i vanliga assyriers öron och utvandringen från Gozarto har tilltagit, trots att området har varit förskonat från det mesta av inbördeskrigets fasor.
Möjligen beror det på att assyrierna i Gozarto inte har rotat sig ordentligt och tar gärna till flykten. Staden Qameshlo bildades strax efter folkmordet 1915, som det nya Nsibin när den moderna turkiska gränsen drogs mitt emellan de båda städerna. Min gammelfarmor, som dog 1978, brukade berätta för oss att hon med egna ögon hade sett när Qameshlo bestod av bara tre hushåll, varav ett tillhörde våra kusiner familjen Haddad. De unga bröderna Yusuf och Davud Haddad var smeder (på arabiska Haddad) som hade överlevt folkmordet. Deras far Elyas, medlem av Nsibins kommunfullmäktige, halshöggs 1915 tillsammans med fru, släkt och övriga assyrier i Nsibin. Hans två unga söner Yusuf och Davud hade gömts undan av en kurdisk grannkvinna och undkom så folkmordet. Kvinnan kallades mamma Hadjiye. Hon hade sagt till sina grannar att det vore synd om familjen Haydo[3] skulle utrotas, berättade Davud Haddad långt senare. Hans lillasyster Hassina, 3-4 år gammal, hade slängts levande på sina halshuggna föräldrars kropp i en tom brunn som var avsedd för vetemagasinering. En förbipasserande arab plockade upp henne och tog med sig flickan hem till sin by. När allt hade lagt sig och ungdomarna Haddad hade börjat bli lärlingar hos en armenisk smed, fick de besked om att systern Hassina befann sig i en arabisk by. En granne hade känt igen henne bland lekande barn. Davud kom till den arabiska familjen för att hämta hem sin syster men de ville ha ersättning för att de hade tagit hand om henne. Han gick tillbaka till sin armeniske arbetsgivare, lånade pengar och löste ut Hassina. Dessa ungdomar byggde alltså det tredje huset i Qameshlo på 1920-talet.
Assyrier som flydde från Turabdin efter folkmordet bosatte sig i Qameshlo som kom att bli ett franskt mandat fram till 1946 då det arabiska landet Syrien bildades. Qameshlo blev med tiden ett viktigt centrum för assyrisk kultur. Assyrierna utgjorde majoriteten av stadens befolkning och satte sin klara prägel på den. När Egyptens president Jamal abdel-Nasser besökte Qameshlo i slutet av 1950-talet reagerade han på den starka dominansen av assyrier i kommunförvaltningen och lär ha sagt: ”Fattas bara ett kors på taket till kommunhuset. Det här är ingen arabisk kommun, det är snarare en kyrka”. Nasser besökte Syrien som president för de båda länderna, efter att Syrien och Egypten hade bildat en panarabisk union som varade åren 1958-61. Efter Nassers besök sattes en systematisk förföljelse igång som gjorde att många assyrier flydde till Beirut. När inbördeskriget bröt ut där 1975 flydde de vidare till Sverige och andra västländer.
Arabnationalismen tilltog i styrka och oppositionella röster tystades effektivt av Baathregimen efter att Hafez Assad tog makten genom en militärkupp på 1960-talet. Från och med 1970-talet upplevde Syrien en hård diktatur som kom att bli en utpräglad polisstat.
Assyrierna hade inga politiska rättigheter men kunde utöva sin kultur i skydd av sina kyrkor. Kurderna hade det ännu svårare under långa perioder. De sågs som ett gemensamt hot av alla länder i Mellanöstern med kurdisk befolkning (Irak, Syrien, Turkiet och Iran). Ländernas politik gentemot kurderna skedde ofta i samförstånd. Så sent som på 1980-talet var det förbjudet för en kurd att öppna en butik i Qameshlo. De som gjorde det var tvungna att registrera den på en assyrier eller en arab. Kurdiska flyktingar från Turkiet fick inget medborgarskap och levde med särskilda restriktioner.
Så kom PKK:s gerillakrig mot Turkiet och Syrien såg sin chans att lägga sig i leken genom att bygga upp baser åt PKK på libanesiskt territorium. Libanon kontrollerades av Hafez Assad på den tiden. Men 1999 hotade Turkiet med krig om PKK-ledaren Abdullah Öcalan (med smeknamnet Apo) inte lämnades till Turkiet. Assad körde iväg Öcalan från Libanon. Efter en tid i Grekland tog han sig till Kenya där han greps av turkiska agenter, sannolikt med stöd från israeliska Mossad. Sedan dess sitter Apo i fängelse som ensam intern på en isolerad ö som heter Imrali i egeiska havet. Men Apo har fortsatt styra sitt PKK från fängelset och förhandlar sedan en tid tillbaka med den turkiska regeringen via ombud om en lösning på den kurdiska frågan i Turkiet. Han försöker även spela på islamistiska strängar gentemot den sunni-islamistiska AKP-regeringen i Turkiet. I sitt uttalande vid det kurdiska nyåret Newroz i mars 2013 beskrev han relationerna mellan kurder och turkar som ”ett tusenårigt sunnitiskt broderskap”.
Om vi återgår till inbördeskriget i Syrien, startade revolten spontant i södra delen av landet i mars 2011, då några ungdomar i staden Dar’a hade klottrat på en vägg att de ville ha en förändring. Regimens hårdföra svar ledde till en revolution där många oppositionella grupper bildade en gemensam front och ett politiskt alternativ till Assad-regimen. Assyrierna blev representerade av Assyriska demokratiska organisationen, ADO. Men ett drygt år senare blev revolutionen kidnappad av olika regionala aktörer som har bildat egna miliser och mördargäng. Dessa har satt skräck i befolkningen genom sällan skådat barbari. Numera är Syrien skådeplatsen för ett krig som inte längre tar vara på den syriska befolkningens intressen. Det är både regionala aktörer och stormakter som drar i trådarna. Det gör de i regel i alla krig, men i Syrien har det lett till ett kaos där ingen vet längre vem som är vän eller fiende. Beväpnade grupper av olika slag har oheliga allianser kors och tvärs.
Turkiet och Iran sägs vara huvudkombattanter med sina respektive allierade. Turkiet är allierat med Saudiarabien och USA, medan Iran och Ryssland stödjer Assad-regimen. Men även president Bashar Assad sägs ha särskilda grupper bland de oppositionella som terroriserar befolkningen. Avsikten ska vara att visa att Assad är det enda alternativet som kan styra Syrien. Hans motto har hela tiden varit; ”Bashar eller kaos”.
För några månader sedan överlämnade Assad-regimen administrationen av Gozarto till kurdiska PYD som sedan dess har visat framtänderna. Till en början utövade PYD utpressning mot assyriska affärsidkare, men nu har PYD så mycket pengar från andra verksamheter, som t ex människosmuggling, att de inte längre kräver assyrierna på pengar, berättar en initierad källa. De flesta som flyr är assyrier som köper resehandlingar från PYD. Det kurdiska partiet PYD tjänar alltså stora pengar på assyrisk människosmuggling, samtidigt som Gozarto töms på dess ursprungsbefolkning. Det underlättar förstås ett framtida kurdiskt styre i området, när assyriernas röst blir allt svagare.
Assyrierna har ingen väpnad grupp. Det enda som finns är en självfinansierad vaktstyrka som skyddar assyriska kvarter i Qameshlo och små städer runtomkring. Assyriernas politiska företrädare söker hela tiden medla mellan olika stridande parter, som t ex PYD och Jabhat al-Nusra, för att bevara ett relativt lugn i Gozarto. Assyrierna har ett gemensamt råd som representerar alla fraktioner inom folket och alla dess samfund. Detta råd finansierar vaktstyrkan.
Kurderna är organiserade i ett nationellt kurdiskt råd och där drar olika kurdiska intressen åt var sitt håll. Kravet på autonomi har inte framförts officiellt i de plattformer som representerar oppositionen, säger assyriska företrädare. Mycket av snacket verkar vara för hemmabruk, som en del i den kurd-kurdiska maktkampen mellan KRG och PKK. Turkiska medier blåser också upp frågan för sina syften. Dock kan ett kurdiskt styre i någon form bli verklighet när kriget är över och när starka aktörer som Barzani och Apo har kommit överens om dess struktur. Och då är frågan vad som blir kvar av den assyriska befolkningen i Gozarto, som hädanefter heter ”Rojava” i kurdiska medier.
[1] PYD är förkortning för Partiya Yakiti w Demokrati (partiet för enighet och demokrati) och är en gren av PKK. Har goda relationer med Assad-regimen.YPG, som syns på bilden, är PYDs militära gren.
[2] Gozarto betyder ö. Här syftar man på den halvö som bildar den del av nordöstra Syrien som avgränsas av floden Eufrat. I assyriska källor heter det Gozarto da Froth (Eufrats ö).
[3] Ätten Haydokiye, som min familj tillhör, är en av byn Anhels äldsta och största släkter. I Nsibin bodde många från Anhel, sannolikt som ett resultat av att kung Gewargis av Anhel ställde upp med arbetskraft och vaktstyrka när helgonet Mor Shemun d Zayte (också känd som biskopen av Harran) lät bygga en kyrka i Nsibin. Det var i slutet av 600-talet när Mor Shemun lät bygga nya kyrkor på flera håll i Turabdin. För att blidka den lokale muslimske härskaren i Hasno d Kifo byggde han ibland också en mindre moské i närheten av kyrkan. På den tiden rådde stora slitningar mellan jakobitiska och nestorianska assyrier i Nsibin. Varje gång Mor Shemun försökte bygga klart sin kyrka förstördes den av nestorianerna. Till slut bad han kungen av småstaden Anhel om hjälp och då gick det bra. Ända sedan dess har Anhelborna haft en stark koppling till Nsibin. Men folkmordet Seyfo satte punkt för Nsibins assyriska dominans. Där fanns också en stor koloni av judar som talade arabiska. En del mördades, andra konverterade till islam för att rädda livhanken.
