auginhaninke.blogg.se

 Mellanösterns karta ritas om?

Diskussionen om hur Mellanösterns karta kommer att se ut i den närmaste framtiden och hur olika folkgrupper reagerar är högaktuell i såväl turkiska, assyriska som arabiska medier. Den största reaktionen kretsar naturligtvis kring en eventuell statsbildning för kurderna med bistånd från USA och Israel. I ett sådant läge är Turkiets reaktion och makt något som debattörerna tvistar om.

Jag skrev därför ett inlägg i debatten den 29 juli 2006 efter att ha följt turerna i den assyriska webbtidningen Zindamagazine. I samma nummer av Zinda uppmanade assyriska ledare i Mellanöstern Israel att stoppa bombningarna av Libanon, av rädsla för att assyrierna åter skulle bli måltavla för arabiska och islamiska krafter.

En läsare i Israel vid namn Yavin Katz reagerade på innehållet i Zinda, särskilt på mitt inlägg, och skrev ett svar i det efterföljande numret av Zinda den 7 augusti under rubriken Why ask Israel to stop? (Varför be Israel stoppa bombningarna?) Du hittar det i direkt anslutning till mitt debattinlägg som följer här:

Kommer Israel att skapa en allierad kurdisk stat i Mellanöstern?

Debatten om Mellanösterns framtid och vad olika aktörer har i sikte, är i full gång på assyriska hemsidor som Zindamagazine.com. En av debattörerna är Mariam S Shimoun från Kanada med intressanta inlägg som If You Were Barzani och senast The Turkey Factor. Enligt artikelförfattaren kommer Turkiet, så snart som amerikanerna har dragit sig tillbaka från Irak, att kasta sig in i leken för att till varje pris förhindra bildandet av ett ”Kurdistan”. Då kommer turkarna att inse värdet av trogna assyriska allierade, menar Mariam Shimoun och citerar britterna som har sagt att assyrierna var de mest pålitliga allierade i Mellanöstern. 

Visst ligger det något i denna analys - om det då finns några assyrier kvar att satsa på. Men resonemanget kan halta om Israel har bestämt sig för att skapa en kurdisk allierad stat som en sorts förlängd arm gentemot arabiska fiender. Om detta publicerade vi en artikel i Hujådå år 2000, där en judisk professor vid en föreläsning hade manat Israel att satsa på icke-arabiska minoriteter i Mellanöstern. Kurderna är en icke-arabisk minoritet. Är det denna strategi som vi ser frukterna av idag, när Israel har så täta kontakter med den kurdiska regionala regeringen (KRG) och utbildar t ex stridspiloter åt ett framtida ”Kurdistan”?

Mariam Shimoun verkar vara en mycket klarsynt person och hennes artikel If You Were Barzani (Zinda april 2006) är en av de bästa analyser jag läst om vår assyriska verklighet. Metoden att sätta sig in i motpartens situation och argumentera ur hans synpunkt, är pedagogisk och går hem hos läsaren på ett effektivt sätt. Vad skulle du göra om du vore i kurdledaren Masoud Barzanis kläder?

Men poängen med resonemanget är inte så mycket hur Barzani tänker och agerar, utan vad vi som assyrier gör i ett läge när Barzani och andra kurdiska ledare skapar splittring bland assyrierna för att härska. Mariam Shimouns svar på frågan är ett bittert konstaterande; istället för att se den stora faran med Barzanis agerande gentemot vår nations existens, håller vi assyrier oss sysselsatta med interna konflikter om vilken präst som är favorit, vilket namn vi kan anta och vilken gruppering som vet bäst. Med andra ord stoppar vi huvudet i sanden och kan inte, eller vill inte, inse situationens allvar.

Vad beror det på? Är vi som folk mindre medvetna om vår nationella identitet och dess värde? Eller är vi tillräckligt medvetna men föredrar den egna grupperingens intressen framför övergripande assyriska intressen?Jag tror att det handlar om en kombination av både okunnighet och opportun själviskhet. Detta är naturligtvis ingen specifik assyrisk egenskap. Det kan vara fallet hos många andra folkgrupper i samma situation. Men skillnaden ligger i att andra grupper har kommit längre och upprättat en politisk kraft som kan bemästra situationen och förena krafterna när det gäller nationens intressen.

Hos oss kan religiösa eller profana ledare liera sig med vem som helst utan att ta hänsyn till eventuella konsekvenser. Det är denna kraft som saknas bland oss assyrier. Vi har inte lärt oss av grannfolk och minoriteter i samma situation. De försök som har gjorts under de senaste decennierna har tillintetgjorts av mäktiga intressen, bl a genom infiltration och plantering av interna konflikter. Den assyriska rörelsen som startade i Sverige för 30 år sedan var ett sådant försök, som dock kvävdes i sin linda. Fruktlösa konflikter kring namnet är fortfarande ett hinder i vägen, t ex när vi ska enas om något så enkelt som texten på ett minnesmonument i Södertälje över Seyfo-offren.

För att återgå till frågan i rubriken, kommer den närmaste framtiden att utvisa om assyrierna över huvudtaget kommer att tillmätas någon betydelse när det nya Mellanöstern skapas. Två saker är då viktiga att komma ihåg;

1: Israels existens och dess framtida allierade är viktigare än ursprungsbefolkningens, t ex assyriernas, existens i Mellanöstern, sett ur ett amerikansk-israeliskt perspektiv. Bedömare som Mariam Shimoun menar att ekonomin blir till slut avgörande för USA:s agerande och dess val av koalitionspartner. Men erfarenheterna från de senaste årens turbulens i Irak pekar på att USA:s ekonomiska och politiska intressen kommer i andra hand när det gäller Israels framtida säkerhet. Orsaken är främst judarnas starka ställning i USA.

2: Assyrierna själva är inte förberedda på att ta tillfället i akt. Vi håller oss till våra barnsliga lekar kring präster och klaner och glömmer att tåget håller på att passera. Om och när nästa tillfälle kommer, finns det kanske inga assyrier kvar i Assyrien.

Det här låter kanske som svart pessimism, men realiteten går inte att bortse ifrån. Både vår religion och etnicitet är tyvärr faktorer som är ett hinder i vår väg för fortsatt existens i Mellanöstern. Vi befinner oss i ett hav av fientligt inställda muslimer som betraktar oss som Västvärldens medlöpare, medan västmakterna inte bryr sig om vår kristna tro. En del mäktiga krafter ser också vårt etniska ursprung som ett hot mot sina egna ambitioner. Visst kan vi förlita oss på Guds nåd, men vi måste vara värdiga sådan nåd. Historien visar oss att Gud satsar på de starka som tar vara på hans givna möjligheter. Hittills har vi dock inte lärt så mycket av historien.

Yavin Katz från Israel reagerar:  Varför be Israel att sluta bomba?

 Zindas rubriker av den 29 juli 2006 berättar för oss att “Assyriska kyrko- och parlamentsledamöter i Mellanöstern snabbt fördömer Israels attacker mot Libanon, av fruktan för repressalier från islamiska och arabiska regeringar och folkmassor”. Tack gode Gud att fruktan inte styr i Israel, Mellanösterns enda demokrati, där arabiska medlemmar av Knesset (israeliska parlamentet) kan stå upp och kalla premiärministern för mördare framför internationell media och sedan kan fortsätta leva sina liv utan fruktan för repressalier, under statens beskydd.

Vad gäller föreliggande fakta i detta fall, så korsade Irans agent i Libanon, Nasralla, en internationell gräns och gick in i Israel, dödade, sårade och kidnappade Israeliska soldater, som en avledningsmanöver, samtidigt som han bombade civila israeliska städer i norra Israel med ”katyush” raketer. Staten Israel beslutade sig för att försöka sätta stopp för denna sorts terror. De som samarbetar med Nasralla, och ibland även dessas grannar, blir lidande. Detta är beklagligt, men så fungerar alla krigshandlingar.

Augin Kurt frågar om Israel kommer att skapa en kurdisk stat. Han går även vidare och säger att ”Staten Israels och dess framtida allierades existens är viktigare än existensen för Mellanösterns ursprungsbefolkningar, såsom Assyrierna. USA:s ekonomiska intressen är i detta avseende sekundära. Den främsta anledningen till detta är de judiska gruppernas starka position i USA”.

Detta påstående tar oss 90 år tillbaka i tiden till ”Sions vises protokoll”, en falsk anti-semitisk publikation som påstods bevisa hur den internationella judenheten styr världen. Det sanna sorgliga beviset kom några år senare, under andra världskriget, när en tredjedel av den judiska nationen mördades av nazisterna och ingen i hela världen lyfte ett finger för att hjälpa till. USA vägrade till och med utföra ett barmhärtighetsdåd och bomba dödslägren. De starka judiska grupperna hjälpte inte heller här. 

Israel kan utbilda piloter – jag vet inte om så sker – på samma sätt som Israel kan utbilda någon i hur man driver ett mejeri eller klyver en atom. Vi har kunskapen. Men Israel kan inte skapa stater, vi är inte så stora. Israel kämpar fortfarande för att säkra sina egna gränser. Assyriska bröder; jag är inte arg, jag lider med er.

Zinda 7 aug 2006

Mitt svar: Det ligger i Israels intresse att skaffa sig vänner

Vår vän Yavin Katz förkastar påståendet om Israels makt att skapa en ny stat, i tider när landet ”kämpar för att säkra sina gränser”, skriver han i sitt svar och hänvisar till Hizbollahs raketanfall mot norra israel under sommarens Libanon-krig.

Jag har ingen anledning att ansluta mig till historierevisionister eller att ta ställning för eller emot de krigande parterna. Men jag har förståelse för att assyriska ledare i Mellanöstern är oroliga för sitt folk i tider när muslimska fundamentalister utnyttjar varje sådant tillfälle för att driva assyrierna på flykt från Mellanöstern.

Det är våra kyrkor som brinner ochvåra bröder och systrar som mördas när våra muslimska grannar känner sig uppretade av andras agerande, som vi inte är delaktiga i på något sätt. Men det är vi som folk som får betala priset för Västvärldens politiska agerande i Mellanöstern och andra delar av världen.

Min artikel i Zinda hade inget med kriget i Libanon att göra. Den råkade sammanfalla med ett upprop från kristna ledare för att stoppa kriget. Vad jag gjorde var att skriva ett inlägg i debatten om Mellanösterns närmaste framtid och särskilt den roll som Turkiet kan komma att spela i försöken att förhindra en kurdisk statsbildning i Irak med omnejd. Självfallet utgår jag som assyrier från det faktum att stormakterna, som är i färd med att rita om Iraks karta, inte ser ut att prioritera svaga grupper som assyrierna. En viktig poäng i min artikel är att vi själva inte förbättrar oddsen för att stormakter som USA ska hjälpa även oss assyrier, när vi är inbegripna i interna stridigheter och glömmer att tåget håller på att passera.

Israels fortsatta existens sägs vara i fara om vissa Israel-fientliga regimer i området får massförstörelsevapen. Då är det bara naturligt att en stat som Israel, som befinner sig i ett hav av fientligt inställda arabiska och muslimska massor, söker trygga sin framtid genom att skapa allianser med olika aktörer så som kurderna, som nu ser sin historiska chans att bilda en egen stat. För första gången i historien verkar de kurdiska ledarna ha satsat på vinnande häst och det kommer inte att dröja längre än till nästa år[1] när vi får bevittna en folkomröstning bland kurderna i Irak om de vill bli självständiga eller inte. Svaret är nästan givet; vem skulle tacka nej till självständighet. I det läget har kurderna, som det ser ut idag, en oerhört stark påbackning från USA och Israel.

Naturligtvis kan det hända många saker som sätter hinder i vägen. En sådan faktor är Turkiet, men till syvende och sist är det ändå stormakterna som brukar få sin vilja igenom. För oss assyrier är det oklart var vi kommer att hamna, om vi ställs under kurdisk överhöghet eller får en egen autonom region kring vår gamla huvudstad Nineve. Det kan också hända att vi inte får något alls, utan får nöja oss med att leva som medborgare där vi befinner oss.

Ett är i alla fall säkert: vi befinner oss mitt i den snabba processen där saker och ting händer runt omkring oss. Vi behöver alltså inte vänta i 50 eller 100 år för att få facit i hand. Den kommer mycket snart, kanske nästa år eller året därpå.