Naum Faiq och Ashur-Kaldo
Kategori: Historia
Första numret av Huyodo från maj 1921 med rubriken ”Till Assyriens ära”
Det är ingen hemlighet att assyriska rörelsen länge har dragits med interna splittringar och personkonflikter. Men nu försöker en del använda nationalikonen Naum Faiq som ett slagträ för att misskreditera meningsmotståndare. Detta är ovärdigt hans minne.
För två år sedan skrev jag en lång artikel som avslöjade ökända anti-assyriers historieförfalskning. De hänvisade t ex till en enskild artikel i en tidskrift där Naum Faiq var redaktör för att bevisa sin tes om att Naum Faiq inte hade något med assyrianismen att göra. Han skulle istället ha varit arameismens fader, enligt deras synsätt. Jag motbevisade revisionisterna på punkt efter punkt genom att gå tillbaka till originalkällan. Min artikel fick stort genomslag och följdes också av ett program på AssyriaTV där vi utvecklade resonemanget vidare.
Under årets högtidlighållande av Naum Faiqs minne, har det dykt upp en ny trend där framträdande personer inom assyriska rörelsen försöker använda Naum Faiq som ett vapen för att svartmåla meningsmotståndare. Sådana försök skapar bara mer splittring och osämja i en tid när själva vår existens i Assyrien är hotad. Naum Faiq och hans samtida pionjärer inom den assyriska nationella rörelsen, assyrianismen, hade inga problem med olika interna benämningar för sitt folk. De gjorde ingen åtskillnad och såg de olika benämningarna som en del av den assyriska nationens rika historia. Ibland kunde de skriva olika benämningar på olika språk i översättning av samma artikel. Men vi får inte glömma att de betraktade namnet Assyrian som en politisk term och ett samlingsbegrepp för vårt folk oavsett kyrkotillhörighet.
Idag försöker olika härskare i Mellanöstern, t ex kurdiska ledare inom KRG, frånta oss vår etniska assyriska identitet och kallar oss bara ”de kristna i Kurdistan”. Tyvärr har också en del av våra politiker och profiler anammat denna terminologi eller så använder de en kombination av tre eller fyra namn, t ex kaldéer/syrianer/assyrier/araméer. Assyriska riksförbundets ledning är motståndare till denna kakofoni av namn och använder konsekvent beteckningen assyrier. Men de profiler inom assyriska rörelsen som nu angriper förbundets linje gör det i första hand på grund av personkonflikter. Meningsskiljaktigheter finns inom alla folkgrupper, men våra nationalhjältar som har gett sina liv åt Assyriens frihet borde ändå lämnas i fred. Annars riskerar vi att missa tåget igen, kanske för gott.
Problemet med olika benämningar fanns där även för hundra år sedan. När olika assyriska delegater hade samlats i Paris under fredsförhandlingarna 1919, blev namnfrågan ett internt hinder. Frankrike som hade starka band till katolska assyrier insisterade på att även det kaldeiska namnet skulle användas. De två termer som var i bruk vid den tiden var assyrier och kaldéer. I syfte att tala med en gemensam röst och inte förlora stormakten Frankrikes stöd, beslöt assyrierna att delegationen i Paris skulle heta Ashur-Kaldo. En förening under detta namn bildades i USA. Den hette Assyro-Chaldean National Unity of America. En assyrisk trupp sattes upp 1920 i Gozarto med hjälp av Frankrike under namnet Bataljon Ashur-Kaldo. Dess grundare och befälhavare var Malek Qambar. Frankrike lovade Qambar att assyrierna skulle få en egen stat. Detta löfte upprepades vid flera tillfällen i Paris för assyriska delegater, enligt Dr Abraham K Yusufs dagboksanteckningar.
Assyriska patrioter som Naum Faiq, Dr Abraham K Yusuf, biskop Afrem Barsom (sedermera patriark) ville till varje pris bevara enigheten och strävade mot det högre målet – ett fritt Assyrien. Namnet Ashur-Kaldo var en kompromiss för att uppnå detta ädla mål. Den protestantiske prästen Joel Werda ledde den assyriska tvåmannadelegationen från USA som hade skickats till Paris av Assyro-Chaldean National Unity of America. Han hade protesterat mot dubbelbeteckningen Assyro-Chaldean Delegation ochville bara använda Assyrian, men blev nedröstad. Gentemot britterna använde dock assyriska delegater i regel bara termen Assyrian.
I maj 1921 började föreningen Assyro-Chaldean National Unity of America ge ut en veckotidning under det passande namnet Huyodo (union). Naum Faiq blev dess huvudredaktör. Dessförinnan hade han gett ut Bethnahrin under åren 1916-20. Jag har läst många nummer av Bethnahrin men kan inte minnas att Naum Faiq har använt sig av någon dubbelbeteckning. Han var som sagt inte främmande för att använda olika interna benämningar men hävdade hela tiden att vårt politisk-nationella namn var Assyrians. Till och med det inhemska namnet suryoye modifierade han genom att lägga till ett initial A, för att markera dess ursprung. Han skrev Asuryoye och hade ett streck under bokstaven Olaf (A) som innebär att det inte ska läsas.
Vid min genomgång av Huyodos första nummer från maj 1921 har jag kunnat konstatera att Naum Faiq i ledarartikeln under rubriken ”Till Assyriens ära” använder dubbelbenämningen Ashur-Kaldo på ett ställe. Han skriver att Huyodo ”ska skrivas även på engelska för att ungdomarna ska dra nytta av det och bli medvetna om att de är Othuroye-Kaldoye” (assyrier-kaldéer). Men i samma ledare säger han dessförinnan så här om språket:
Metul d leshono dilan Othuroyo ithaw qdim men kulhun leshone… Det betyder; ”därför att vårt assyriska språk är äldst av alla språk. Det är vårt moderna språk. Utan språk kan vi inte kallas en civiliserad nation. Vi vill skriva denna tidning först och främst på vårt skriftspråk till nytta för alla våra assyriska bröder [syskon, ö a]//…//Därefter på talspråket [swadaya] som talas av alla assyrier i Persien och på andra håll”.
Under resten av år 1921 och fram tills fredsfördraget i Lausanne slöts i juli 1923 hyste assyrierna fortfarande förhoppningar om att få sina nationella rättigheter tillgodosedda av stormakterna. Därför användes dubbelbenämningen Ashur-Kaldo vid olika tillfällen. I Gozarto användes den ända in på 1930-talet när den assyriska bataljonen försökte binda samman Turabdin med Gozarto och skapa ett assyriskt autonomt område. Men försöket misslyckades och assyrierna i Gozarto hamnade under den nya nationalstaten Syrien. Turabdin förblev inom Turkiets gränser.
Avslutningsvis vill jag upprepa att Naum Faiq inte hade något problem med att använda våra interna benämningar, men att hans ledstjärna var att samla den sargade assyriska nationen under assyrianismens fana. Hans gode vän biskop Afrem Barsom gav upp och blev senare en ivrig anti-assyrier, men det var efter Naum Faiqs död 1930. När vi högtidlighåller minnet av nationalhjältar som Naum Faiq måste vi komma ihåg att ingen har rätt använda deras namn som ett slagträ i debatten. Naum Faiq är höjd över vardagskäbbel och skulle vrida sig i sin grav om det fortsätter. Det vore verkligen ovärdigt hans minne.
