auginhaninke.blogg.se

The self-proclaimed Kurdish administration in Gozarto, Syria, under the leadership of the PKK's daughter organization PYD, is not making any secret of its chauvinistic agenda towards other ethnic groups. Confiscation of emigrants' property, new curricula in private and public schools, forced recruitment of young people to YPG militia and extra taxes, are some of the latest abuses. The Kurds copy the recipe of intolerance, which Turkish nationalists and Arab Baath Parties have practised during the 20^th century.

While a large part of world leaders are praising the Kurdish YPG militia's alleged successes against IS, the PYD conducts an extremely chauvinistic agenda. Although the PYD does not represent more than 10% of Kurds number in Syria (according to its leader Saleh Muslim’s brother, Mustafa Muslim to tr.sputniknews.com), the PYD violates the rights of the inhabitants of Gozarto, by using its consensus with the regime of Syrian president Bashar Assad. Assyrians, Armenians and other Christian groups have had enough of the abuses and have now made a statement denouncing these abuses. The statement is signed by churches, organizations and political parties among Assyrians and Armenians in Gozarto - except for Dawronoye, who are a branch of the PYD. The statement has been published by the Assyrian human rights organization Assyrian Monitor for Human Rights and the large media company alarabiya.net in its Arabic original. It has also been widely spread on social media.

The signatories indicate the following four examples of abuses by the Kurdish PYD administration. I have not translated the contents literally, but summarized the message:

1. The Law of "administration" of the estates belonging to those who fled the war, must withdraw because

a) is contravenes human rights and the individual's right to property

b) it designates the emigrants as traitors

c) the proposed Commission to assess estates is nothing but a way to confiscate the property of others

d) it is a serious threat to the Christian demographics in Gozarto, with the aim to confiscate the Christian’s agricultural land, which currently amounts 35% of the lands of the region. It scares away those who want to return home when the war is over

e) the prohibition for Christians to sell their property or give power of attorney to their relatives increases the risk that they no longer return home.

2. The law of the new (Kurdish) state fees and taxes is unacceptable, because the existing permissions from the Syrian government are still valid. Citizens may not be forced new taxes that they can not handle.

3. The law of forced recruitment into military service constitutes a double coercion to the citizens, when they are recruited by two different military powers.

4. Interference in internal affairs of private schools within the churches, is unacceptable and an obstacle in our children's education.

The statement is signed by the following organizations and associations:

Syrian Orthodox Church, Chaldean Church in Qameshly, Syrian Catholic Church, Assyrian Democratic Organization (ADO), Christian civil assembly, Centre for persevering Christians in Syria, Armenian Orthodox Church, Assyrian Church of the East, National Evangelical Church, Free Aramean Party, Youth assembly Mother Syria, Armenian diocese in Jazeera and the Euphrates, Ancient Assyrian Church of the East, Syrian Orthodox board for citizen-peace, Board of Assyrian peasants,  and Youth organization for national consensus.

More information about the statement and Kurdish abuses is available on Assyria TV, among others, here and here.

Background

For those who do not know the background of the new Kurdish edict in Gozarto, I can briefly summarize it. On September 15, 2015, the Kurdish self-rule parliament issued a law to confiscate the properties that Assyrians and other emigrants left behind. The Kurds themselves do not call it confiscation, but ruther administration of the property, until the owner will come back. But it is a pure lie. It's about the same methods as Turkish nationalists used in 1942, when they put extremely high taxes on the Christians, Varlık Vergisi, which led to the economy, from one day to the next, turned from Christian minorities to the state and its Muslim minions. Kurdish PYD acknowledges in the legislation that most sufferers are Assyrians and says it wants to "administrate" both immoveable and personal estate of those who have been away longer than one year. This applies to house, apartment, car, business, factory, lands and farmland, i.e all of it. A committee has been appointed to value the properties, but has not yet started its work.

As for the PYD's directive for schools, both state and private schools are obliged to teach Kurdish students the newly printed teaching materials in Kurdish, while the Assyrian and Arabic children must study some subjects in Kurdish, for example, social studies and Kurdish history, as well as the main features of Yazidism and Christianity, beside Islam knowledge. They have also the right to learn their own language. But this is just the beginning. If the PYD curricula will succeed, it is a matter of time before all teaching must be in Kurdish. Such claims have already been made against Assyrian schools in northern Iraq as well.

The Assyrian activist Dr. Nicholas al-Jeloo recently wrote following indignant comment on his Facebook about the Kurdish compulsion:

While Chaldean prelates are busy trying to create a "nation" from lies, and divide our already weak ethnic group, the Kurds in Syria are forcing our children to learn Kurdish "history" in Kurdish. Who would have thought that this would be happening in the cradle of Assyrianism - Qamishli itself, the birthplace of the oldest surviving Assyrian political organization. They are making our children learn their history (what damn history?) on our own lands - just because we are now a minority! When I was in Syria in 2009 and 2010, I was taken aback by certain leaders of the Assyrian Democratic Organisation (ADO), who were lamenting the fact that, while Assyrians were allowed to teach Syriac in their private schools, the children of their Kurdish neighbours were not allowed to learn their own language. That's how much the ADO cared about freedom and democracy, and it even joined the Syrian Opposition in order to bring that about. Too bad, their lovey-dovey view of the world backfired on them, and now their own children are being forced to learn their neighbours' language against their will. 

More information on the new Kurdish curricula is available on the website raseef22 in Arabic and AINA in English. What Al-Jeloo is referring to when he criticizes Chaldean prelates, is the fact that Patriarch Sako and some bishops recently encouraged the formation of a Chaldean League in France, which created headlines when they claim that the Catholic Chaldeans consist a separate nation.

The Kurdish project to create their own autonomies and eventually a state of their own is fully ongoing, while different Assyrian representatives go their own way and create more divisions within the group. Many Assyrian observers are convinced that these are in the service of Barzani and other Kurdish political leaders, in order to weaken the Assyrians, because the Kurdish political entities are supposed to be formed on occupied Assyrian land. Regarding Syria, the PYD has demonstrated an unabashed ambition to copy Turkish nationalists and Baath parties in its chauvinistic acts.

Den självutnämnda kurdiska administrationen i Gozarto, under ledning av PKK:s dotterorganisation PYD, visar allt mer öppet sin chauvinistiska agenda gentemot andra etniska grupper. Konfiskering av utvandrarnas egendom, nya läroplaner i privata och statliga skolor, tvångsrekrytering av ungdomar till YPG-milisen och extra skatter, är några av de senaste övergreppen. Kurderna kopierar samma recept av intolerans som turknationalisterna och arabiska Baathpartier har gjort under 1900-talet.

Medan en stor del av världens makthavare lovsjunger den kurdiska YPG-milisens påstådda framgångar gentemot IS, bedriver PYD en chauvinistisk agenda av sällan skådat slag. Trots att PYD inte utgör mer än 10 % av kurdernas antal i Syrien, enligt dess ledare Saleh Muslims bror Mustafa Muslim till tr.sputniknews.com, våldför sig PYD på invånarna i Gozarto genom att utnyttja sitt samförstånd med Bashar-regimen. Assyrier, armenier och andra kristna grupper har fått nog av övergreppen och går nu ut i ett uttalande som tar avstånd från dessa övergrepp. Uttalandet är undertecknat av kyrkor, organisationer och politiska partier bland assyrier och armenier i Gozarto - utom av Dawronoye, som är en gren av PYD. Uttalandet har bland annat publicerats av assyriska människorättsorganisationen Assyrian Monitor för Human Rights och det stora mediebolaget alarabiya.net. Det har också fått stor spridning på sociala medier.

Undertecknarna anger följande fyra exempel på övergrepp från den kurdiska PYD-administrationens sida. Jag har inte översatt ordagrant, utan sammanfattat budskapet:

1.  Lagen om ”administrering” av egendomar till dem som flytt kriget, måste återkallas på grund av att den

a)      strider både mot mänskliga rättigheter och individens rätt till ägande

b)      framställer utvandrarna som landsförrädare

c)      den tilltänkta kommissionen som ska värdera egendomarna är inget annat än ett sätt att konfiskera                  andras egendom

d)      är ett alvarligt hot mot de kristnas demografi i Gozarto och ett sätt att konfiskera de kristnas            jordbruksareal som idag uppgår till 35 % av områdets marker. Den skrämmer iväg dem som vill återvända hem när det blir fred i landet

e)      Förbudet för de kristna att sälja sin egendom eller ge fullmakt åt sina anhöriga ökar risken för att de inte längre återvänder hem.

2.  Lagen om nya (kurdiska) tillstånd, avgifter och skatter är oacceptabel, eftersom befintliga tillstånd från den syriska staten måste gälla. Medborgarna får inte pådyvlas nya skatter som de inte klarar av.

3.  Lagen om tvångsrekrytering till militärtjänst utgör ett dubbelt tvång för medborgarna, som måste rekryteras av två olika militärmakter (den syriska och kurdiska).

4.  Inblandning i kyrkornas privata skolors angelägenheter är oacceptabel och ett hinder i våra barns utbildning.

Uttalandet är undertecknat av följande organisationer och samfund:

Syrisk-ortodoxa kyrkan, Kaldeiska kyrkan i Qameshly, Syrisk-katolska kyrkan, Assyriska demokratiska organisationen (ADO), Kristna civila samlingen, Centret för uthålliga kristna i Syrien, Armeniska ortodoxa kyrkan, Österns assyriska kyrka, Nationella evangeliska kyrkan, Fria arameiska partiet, Ungdomssamlingen moder Syrien, Armeniska biskopsstiftet i Jazira och Eufrat, Österns gamla assyriska kyrka, Syrisk-ortodoxa styrelsen för invånarfred, Styrelsen för assyriska bönder, Ungdomsorganisationen för nationellt samförstånd.

Mer om uttalandet och kurdiska övergrepp finns på Assyria TV, bl a här och här.

Bakgrund

För dig som inte känner till bakgrunden till nya kurdiska påbud i Gozarto, kan jag kort summera den. Den 15 september utfärdade det kurdiska självstyrets parlament en lag för att konfiskera all egendom som assyrier och andra utvandrare lämnar efter sig. Kurderna själva kallar det inte konfiskation, utan talar om att förvalta egendomen tills ägaren kommer tillbaka. Men det är ren lögn. Det handlar om samma metoder som turknationalisterna använde 1942 när de pålade de kristna extremt höga skatter, Varlık Vergisi, vilket ledde till att ekonomin i en handvändning övergick från kristna minoriteter till staten och dess muslimska hantlangare. Kurdiska PYD erkänner i lagtexten att de flesta drabbade är assyrier och säger sig vilja ”förvalta” både fast och lös egendom för den som har varit borta längre än ett år. Det gäller hus, lägenhet, fordon, affärsrörelse, fabrik, tomt- och åkermark. Alltså rubbet. En kommitté har tillsats för att värdera egendomarna, men har inte kommit igång ännu.

När det gäller PYD:s direktiv för skolorna är både statliga och privata skolor ålagda att undervisa kurdiska elever de nytryckta läromedlen på kurdiska, medan de assyriska och arabiska barnen måste läsa vissa ämnen på kurdiska, t ex samhällskunskap och kurdisk historia, samt huvuddragen i yezidism och kristendom vid sidan om islamkunskap. De får också läsa sitt hemspråk. Om direktivet lyckas är det en tidsfråga innan all undervisning måste ske på kurdiska. Sådana krav har riktats mot assyriska skolor i norra Irak också.

Den assyriske aktivisten Dr Nicholas al-Jeloo skrev nyligen en indignerad kommentar på sin FB-sida om det kurdiska tvånget:

While Chaldean prelates are busy trying to create a "nation" from lies, and divide our already weak ethnic group, the Kurds in Syria are forcing our children to learn Kurdish "history" in Kurdish. Who would have thought that this would be happening in the cradle of Assyrianism - Qamishli itself, the birthplace of the oldest surviving Assyrian political organization. They are making our children learn their history (what damn history?) on our own lands - just because we are now a minority! When I was in Syria in 2009 and 2010, I was taken aback by certain leaders of the Assyrian Democratic Organisation (ADO), who were lamenting the fact that, while Assyrians were allowed to teach Syriac in their private schools, the children of their Kurdish neighbours were not allowed to learn their own language. That's how much the ADO cared about freedom and democracy, and it even joined the Syrian Opposition in order to bring that about. Too bad, their lovey-dovey view of the world backfired on them, and now their own children are being forced to learn their neighbours' language against their will.  

Det betyder:

”Medan kaldeiska prelater är upptagna med att försöka skapa en "nation" av lögner och dela vår redan svaga folkgrupp, tvingar kurderna i Syrien våra barn att lära sig kurdisk "historia" på kurdiska. Vem skulle ha trott att detta skulle hända i assyrianismens vagga – självaste Qamishli, födelseplatsen för assyriernas äldsta politiska organisation. De ser till att våra barn lär sig deras historia (vilken förbaskad historia?) på vår egen mark - bara för att vi nu är en minoritet! När jag var i Syrien under 2009 och 2010, blev jag förbluffad av vissa ledare för Assyriska demokratiska organisationen (ADO), som beklagade det faktum att medan assyrierna fick undervisa assyriska i sina privata skolor, fick deras kurdiska grannars barn inte lära sig sitt eget språk. Så mycket brydde sig ADO om frihet och demokrati och anslöt sig därefter till den syriska oppositionen i syfte att åstadkomma detta. Synd, för deras romantiska bild av världen har slagit tillbaka på dem. Och nu tvingas deras egna barn lära sig sina grannars språk mot sin vilja.”

Mer om den nya kurdiska läroplanen finns på webbsidan raseef22 på arabiska eller på AINA på engelska. Det som Al-Jeloo syftar på när han kritiserar kaldeiska prelater är att patriark Sako och några biskopar nyligen har uppmuntrat bildandet av ett kaldeiskt förbund i Frankrike och skapat stora rubriker när de påstår att de katolska kaldéerna utgör en egen nation.

Det kurdiska projektet att skapa egna autonomier och så småningom en egen stat genomförs för fullt, medan olika assyriska företrädare går sina egna vägar och skapar mer splittring inom folkgruppen. Många assyriska bedömare är övertygade om att dessa går Barzanis och andra kurdiska makthavares ärenden för att försvaga assyrierna, eftersom kurdiska statsbildningar är tänkta att bildas på ockuperad assyrisk mark. När det gäller Syrien har PYD visat en oblyg ambition att agera som en kopia av Baath eller Ungturkarna i sitt chauvinistiska tillvägagångssätt. 

It is no secret that certain interests in the Middle East are using the fight against ISIS as a cover to pursue their political agenda. The most famous example is Kurdish parties engaged in etnic cleansing of the Assyrians, undermining their national rights, while boasting that they protect the Assyrians against ISIS. Assyrian church leaders recently signed a joint letter in support of the Kurdish president Masoud Barzani, where the combat against ISIS is put as a reason to the choice of the bishops. 

Sunday, August 16, 2015 Masoud Barzani, urged the Kurdish parliament in northern Iraq to extend his presidency. The day after, three Assyrian bishops in northern Iraq wrote a joint letter to the Kurdish politicians, where they express their support for Masoud Barzani in this matter. Because the current constitution does not regulate the President's mandate in detail, the issue has created great debate among Kurds within Kurdish Regional Government (KRG). Many are tired of Barzani's corrupt and autocratic party KDP, which dominates both the economic and political system in the KRG. It is said that the KDP is the world's richest political party. Thus, both Kurds and other residents who do not benefit from the Barzani-rule wishe to see a change.

Ethnic minorities are also trying to get their rights in the new draft constitution that is being processed, but the Kurdish members of the constitutional committee are delaying the issue. This got the Assyrian member Mona Yaqo recently to boycott the committee’s further sessions. She protests against the Kurdish representative’s arrogance and their refusal to include the rights of ethnic minorities and their real names in the new constitution. For exemple the Assyrians are called "The Christians of Kurdistan". Mona Yaqo is an expert on constitution and appointed by the Assyrian members of the KRG parliament as their representative. Even Yazidi and Turkomen members of the Committee supports her boycott.

Slavery mentality

As for the Assyrian church leaders, they act the same way their predecessors have done for centuries. My new book The heirs of Patriarch Shaker has this slavery mentality as a supreme theme. The book lines up examples of how our church leaders have surrendered to the power and thereby damaged the ethnic Assyrian identity. The three bishops who have now signed the joint letter in support of Masoud Barzani, represent three Assyrian churches in northern Iraq; Mosul, Kerkuk and Arbil. They are Boutros Mushe (Syrian Catholic Church), Matte Bashar Warda (Chaldean Church) and Dawoud Matte Sharaf (Syrian Orthodox Church). They make themselves willingly to spokesmen for "the Christians in Kurdistan" and argue that Barzani and his peshmerga are the only ones who are safeguarding the Christians against the Islamic State, ISIS, according to an article by the Kurdish media company Rudaw, entitled Kurdistan Christians Call For Extending Masoud Barzani's presidency, quoting the Arabic original of the letter: 

“We, as Christians, believe in the supremacy of the law and serve the community and the country. Through past experiences, it has become clear for us that President Barzani is a leading factor behind the Kurdistan region's peace and stability. Therefore, we as the representatives of Kurdistan’s Christians, including all elements, express our support for extending the Barzani presidency term. Because, at this time, the Kurdistan region is going through a stage of hardship and is in a fight against ISIS. In this observation, again we see the decisive role of Barzani in leading the Peshmerga against ISIS. With Barzani remaining in power, he will restore our lands and rights from ISIS," read the statement. The statement also called for Christians and other religious minorities to be included in the constitutional drafting committee. The Kurdistan Parliament is currently reviewing a draft of a regional constitution that will be put to referendum after it is ratified, "writes Rudaw which is a media empire with close relationship to Barzani.

The claim that peshmerga would have protected the Assyrians in the Nineveh Plains or the Yazidis of Mount Sinjar, however, is far from the truth. In fact peshmerga got orders to retreat in the middle of the night and left the residents of these areas completely defenseless when ISIS attacked the area in early August 2014. In the case of Yazidis peshmerga also gathered the villager’s light weapons and gave them empty promises of new and more modern weapons. But that same night, August 3rd, ISIS attacked the Yazidi communities and the disaster was a fact. 

Ethnic cleansing via IS

Analysts suspect that Barzani agreed to ISIS’ attacks both on Mosul, the Nineveh Plains and Sinjar. Around 200 000 Assyrians left the Nineveh Plains head over heels and fled to the nearby Kurdish-controlled towns Nohadra (Duhok) and Arbil. Since then, several emigrated to various Western countries because they no longer see any future in their own homeland Assyria. Barzani is thus accused to have facilitated ISIS to ethnic cleansing of both the Nineveh Plains and Sinjar, which geographically belong to the province of Ninewa, but which the Kurds claim belongs to them. 

Recently, both President Masoud Barzani and his nephew, Prime Minister Nechirvan Barzani said that they are going to cut Sinjar from Ninewa province and make it part of the KRG. They would of course do the same with the Nineveh Plains if they get their way. Recently one of their Assyrian puppets, Fahmi Mansur, chairman of the so-called People's Council, namely Chaldean Syriac Assyrian Popular Council, came to Sweden to seek support for "an autonomous province of the Chaldean, Syriac and Assyrian groups in Iraq”, according to the Swedish newspaper Jönköpings-Posten. The newspaper quoted both Mansur and the Social Democrat MP Thomas Strand who wants to push the issue into the Swedish Parliament. Since substance is more important than the messenger, we as Assyrians must appreciate Swedish politicians' involvement. But we should not forget that if Barzani will decide, the Nineveh Plains will be a province incorporated into the KRG. And then there is a great danger the rights of Assyrians and other ethnic minorities will be undermined.

The status of the Nineveh Plains 

The status of the Nineveh Plains is not settled yet. In January 2014 the former Baghdad government, led by Nouri al-Maliki, decided to make the Nineveh Plains to an own province. But the decision has never been put into practice, since a new government took power, after al-Maliki was forced to retire. Voices are now raised again requesting that Iraq's minorities to obtain an internationally protected region, because the Iraqi government is not able to protect its nationals or its territory. The latest debater who has suggested this is Dr. Mordechai Kedar in an article in israelnationalnews.com entitled How to Ensure the Future of Iraq's Minority Groups. He proposes to form a political entity, or an area in northern Iraq, perhaps under the name of Mesopotamia, where all minorities can move. This area must be protected by an international force, Kedar adds.

 Barzani's scheming

The Barzani administration has, especially after the fall of Saddam, successfully intrigued among Assyrian organizations and churches to tie them to himself. The so-called People's Council is a Barzani-friendly organization, created with his efforts as a counterweight to more independent Assyrian political organizations. In the case of Assyrian churches, Barzani is even more successful, not least through the total support of Chaldean Patriarch Luis Sako. Patriarch Sako, who has moved his residence from Baghdad to Arbil, makes no secret of his anti-Assyrian position, pitching Barzani's propaganda regarding the Assyrian people’s name and its future geographical affiliation. 

solicity of power 

The Assyrian church leaders who recently wrote a joint letter in support of Barzani, know vey well that their letter will not have any decisive effect on local Kurdish politicians. But the bishops are following an old tradition to ingratiate themselves with the powerful Barzani and to ensure his support of their own parish. They forget, however, that thereby damaging their people's national and ethnic rights when benevolently accept being called "the Christians in Kurdistan". The next step is that they will be called "Kurdish Christians", but these bishops and their superiors does not seem to care about the consequences as long as they can take advantage by their own person or their congregation from the "benevolence" of the government. So this is a well-known pattern that we have lived with for a long time. In my new book about the clergy's actions, I have, for example, written the following about similar letter that  was written by Assyrian church leader during early 1930s, when Iraq was a new, independent state. Here is an excerpt:

Patriarch Barsom probably have not felt any greater sympathy with the victims of the Simele massacre, because they belonged to the Nestorian Church. Another document indicates even more clearly how he acted towards Iraq's ruler. On September 14, 1933, six days after his old friend King Faisal had died and just one month after the Simele massacre, the patriarch sent a letter to the monk Yeshu Samuel at St. Mark’s Monastery in Jerusalem, where he requires two entire pages in the magazine Ḥekhemtho be devoted to the late King Faisals life, ending with the biography of the king. The patriarchal secretary Iskender, who writes in Arabic, further commands editor Yeshu to publish the telegram "His Holiness [the Patriarch] sent to King Ghazi in which he regrets the grief after the passing away of his father” Faisal. Furthermore, Iskender says on behalf of the patriarch Barsom, the biography of Faisal must contain a statement that the king was merciful and a great friend of the Christians.

What an irony that King Faisal would have been a friend of the Christians, as he had recently ordered a mass murder of about 3,000 defenseless women, children and old people in Simele and surrounding villages. They were all Christian Assyrians. 

Church leader's telegram to King Faisal

Other documents from British and American archives from the time shortly after the Simele massacre, show that Assyrian church leaders in Iraq sent a telegram to King Faisal to thank him for the peace of the country had been restored.

The British document was written by the British Consul R. G. Monypenny to the British representative at the Vatican George Ogilvie-Forbes. He reports on the situation in Mosul after the Simele massacre and adds:

“I am further informed that the Chaldean Patriarch Emanuel and the Jacobite Bishop Mar Athanaseus [Tuma Qasir] have signed a telegram addressed to His Majesty King Feisal thanking His Majesty and the army, and stating that the country is now quite peaceful. I gather they were afraid to refuse to sign the telegram, which was drafted for them by the Iraqi authorities”.

The US ambassador in Iraq, Paul Knabenshue, sent several telegrams to Washington on September 1933 about the Simele massacre, in which he describes how the Arabs had celebrated the "victory over the Assyrians" through parades in the streets of Baghdad. He also mentions a third priest who had sent a congratulatory telegram to King Faisal. The priest was Audisho from Alqushand claimed to be the spokesman for the Chaldean monasteries. All three telegrams were identical. Ambassador Knabenshue writes that the Pope's nuncio was horrified by the massacre of Assyrians in Simele and wanted to send a telegram to the Vatican but was prevented by the Iraqi postal officials in Baghdad. "But the message had reached any way," Knabenshue writes in his report to Washington, according to Sargon Donabed’s PhD in 2010.

That these church leaders were afraid after the barbaric mass murder in Simele, was no exaggeration of the British consul. It could also affect their congregations. But we should not forget that these two, i.e Chaldeans and Syrian Orthodox, belonged to rival sister churches. This means that the Chaldean Patriarch may well have been pleased that the "rebel" Nestorian Assyrians were expelled and their women and children murdered. The same applies to the Syrian Orthodox Bishop of Mosul Tuma Qassir, which likely had been instructed by the Patriarch Afrem Barsom to show loyalty to the Iraqi regime.

Now, almost a century later, history is repeating itself. Our religious leaders act the same way and with the same mentality. Their personal gain and self-interest of their parish have higher priority than the supreme national interest. And they can continue so, because we lack a control system to hold them accountable.

You can read here how the issue of reelecting Barzani was postponed due to the boycott of KDP MPs to the session of KRG parliament.

Det är ingen hemlighet att vissa aktörer i Mellanöstern använder kampen mot IS som en täckmantel för att genomföra sin politiska agenda. Det mest kända exemplet är hur kurdiska partier bedriver etnisk rensning mot assyrierna och undergräver deras nationella rättigheter, medan de inför omvärlden skryter om att de skyddar assyrierna mot IS. Assyriska kyrkoledare undertecknade nyligen ett gemensamt brev till stöd för Masoud Barzani där just kampen mot IS lyfts fram. 

Söndagen den 16 augusti 2015 uppmanade Masoud Barzani det kurdiska parlamentet att förlänga hans presidentperiod. Dagen efter Barzanis uppmaning skrev tre assyriska biskopar i norra Irak ett gemensamt brev till de kurdiska politikerna, där de utrycker sitt stöd för Masoud Barzanis önskemål. Eftersom nuvarande konstitution inte reglerar presidentens mandatperiod i detalj, har frågan skapat stora diskussioner bland kurderna i norra Irak. Många är trötta på att Barzanis korrumperade och maktfullkomliga parti KDP dominerar både det ekonomiska och politiska systemet inom KRG. Det sägs att KDP är världens rikaste politiska parti. Både kurder och övriga invånare som inte drar nytta av Barzani-styret vill därför se en ändring.

Etniska minoriteter å sin sida försöker få in sina rättigheter i förslaget till ny konstitution som är under bearbetning, men de kurdiska ledamöterna i grundlagskommittén förhalar frågan. Därför beslöt den assyriska ledamoten Mona Yaqo nyligen att bojkotta kommitténs fortsatta möten. Hon gör det i protest mot att de kurdiska företrädarna agerar arrogant och vägrar skriva in minoriteternas etniska rättigheter och deras riktiga namn i den nya grundlagen. Assyrierna betecknas t ex som ”de kristna i Kurdistan”. Mona Yaqo är en oberoende grundlagsexpert som de assyriska parlamentsledamöterna har utsett som sin representant. Yezidiska och turkmenska ledamöter i kommittén stödjer också hennes bojkott.

Slavmentalitet

När det gäller de assyriska kyrkoledarna agerar de på samma sätt som deras föregångare har gjort i århundraden. Min bok Patriark Shakers arvtagare har denna slavmentalitet som ett övergripande tema. Boken radar upp exempel på hur våra kyrkoledare har underkastat sig makten och därigenom skadat den etniska assyriska identiteten. De tre biskopar som nu har undertecknat det gemensamma brevet för Masoud Barzani företräder de assyriska församlingarna i norra Irak, närmare bestämt Mosul, Kerkuk och Arbil. De heter Boutros Mushe (syrisk-katolska kyrkan), Bashar Matte Warda (kaldeiska kyrkan) och Dawoud Matte Sharaf (syrisk-ortodoxa kyrkan). De gör sig gärna till talesmän för ”de kristna i Kurdistan” och hävdar att Barzani och hans peshmerga är de enda som är garanter för de kristna gentemot Islamiska staten, IS, enligt det kurdiska mediebolaget Rudaws artikel Kurdistan Christians call for extending Masoud Barzani’s presidency, som återger ett citat på engelska ur brevets arabiska original:

We, as Christians, believe in the supremacy of the law and serve the community and the country. Through past experiences, it has become clear for us that President Barzani is a leading factor behind the Kurdistan region's peace and stability. Therefore, we as the representatives of Kurdistan’s Christians, including all elements, express our support for extending the Barzani presidency term. Because, at this time, the Kurdistan region is going through a stage of hardship and is in a fight against ISIS. In this observation, again we see the decisive role of Barzani in leading the Peshmerga against ISIS. With Barzani remaining in power, he will restore our lands and rights from ISIS," read the statement. 

The statement also called for Christians and other religious minorities to be included in the constitutional drafting committee. The Kurdistan Parliament is currently reviewing a draft of a regional constitution that will be put to referendum after it is ratified.

 Vi, som kristna, tror på lagens överhöghet och att den ska tjäna samhället och landet. Tidigare erfarenheter visar tydligt att president Barzani är en ledande faktor bakom Kurdistan regionens fred och stabilitet. Därför utrycker vi som företrädare för Kurdistans kristna, inklusive alla delar, vårt stöd för att förlänga Barzanis presidentperiod, i en tid då regionen Kurdistan genomgår en svår period och befinner sig i kamp mot ISIS. Vi noterar återigen Barzanis avgörande roll i att leda Peshmerga mot ISIS. Med Barzani kvar vid makten kommer han att återta vårt land från ISIS och garantera våra rättigheter, säger uttalandet.

Uttalandet uppmanar också de kristna och andra religiösa minoriteter att ingå i den konstitutionella beredningsgruppen. Kurdistans parlament håller för närvarande på att skriva ett utkast till en regional konstitution som kommer att gå till folkomröstning efter att det har ratificerats”, skriver Rudaw som är ett medieimperium med nära relationer till Barzani.

Att peshmerga skulle ha skyddat assyrierna på Nineveslätten eller yezidierna vid berget Shigor (Sinjar) är dock en sanning med modifikation. I själva verket fick peshmerga order om reträtt mitt i natten och lämnade invånarna i dessa områden helt försvarslösa när IS anföll området i början av augusti 2014. I fallet yezidierna hade peshmerga dessutom samlat in bybornas lätta vapen och gett dem tomma löften om nya och modernare vapen. Men samma natt, den 3 augusti, angrep IS de yezidiska samhällena och katastrofen var ett faktum. 

Etnisk rensning via IS 

Bedömare misstänker att Barzani var införstådd med IS angrepp såväl på Mosul som på Nineveslätten och Shigor. Omkring 200 000 assyrier lämnade Nineveslätten hals över huvud och flydde till de närliggande kurdkontrollerade städerna Nohadra (Duhok) och Arbil. Sedan dess har många utvandrat till olika västländer eftersom de inte längre ser någon framtid i sitt eget hemland Assyrien. Barzani anklagas alltså för att ha underlättat för IS att tömma både Nineveslätten och Shigor, som geografiskt tillhör provinsen Ninewa, men som kurderna gör anspråk på.

Nyligen sade både president Masoud Barzani och hans brorson premiärminister Nechirvan Barzani att de tänker kapa Shigor från Ninewa  och inlemma det i KRG. De vill förstås göra detsamma med Nineveslätten om de får sin vilja igenom. I dagarna har också en av deras assyriska marionetter, Fahmi Mansur, ordförande för det s k folkrådet Chaldean Syriac Assyrian Popular Council, kommit till Sverige för att söka stöd för ”en självstyrande provins för de kaldeiska, syrianska och assyriska folkgrupperna i Irak”, enligt Jönköpings-Posten. Tidningen citerar både Mansur och den socialdemokratiske riksdagsledamoten Thomas Strand från Vaggeryd som vill driva frågan i riksdagen. Sakfrågan är viktigare än budbäraren och vi som folkgrupp måste därför uppskatta svenska politikers engagemang. Men vi bör inte glömma att om Barzani ska få bestämma blir det en provins som inlemmas i KRG. Och då finns det stor risk för att assyriers och andra minoriteters etniska rättigheter kommer att undergrävas. 

Nineveslättens status 

Frågan om Nineveslättens status är dock inte avgjord. I januari 2014 beslöt den förra Bagdad-regeringen under ledning av Nuri al-Maliki att göra Nineveslätten till en egen provins. Men beslutet har aldrig omsatts i praktiken eftersom en ny regering tog makten, sedan al-Maliki tvingades avgå. Röster höjs nu återigen för att Iraks minoriteter ska få en internationellt skyddad provins, eftersom landets regering inte förmår skydda sina medborgare eller sitt territorium. Den senaste debattören som har föreslagit detta är Dr. Mordechai Kedar i en artikel i israelnationalnews.com med rubriken How to Ensure the Future of Iraq's Minority Groups. Han föreslår att man bildar en politisk enhet eller ett område i norra Irak, kanske under namnet Mesopotamien, dit alla minoriteter kan flytta. Detta område måste skyddas av en internationell styrka, tillägger Kedar.

Barzanis intrigerande

Barzani och hans närmaste medarbetare har, särskilt efter Saddams fall, framgångsrikt intrigerat bland assyriska organisationer och kyrkor för att knyta dem till sig. Det så kallade folkrådet är en Barzani-vänlig organisation, eftersom han har bidragit till dess skapelse som en motvikt mot assyriska politiska organisationer som är mer självständiga. Inom kyrkorna är han ännu mer framgångsrik, inte minst genom den kaldeiske patriarken Luis Sakos oreserverade stöd. Patriark Sako, som har flyttat sitt residens från Bagdad till Arbil, gör ingen hemlighet av sin anti-assyriska inställning och torgför ofta Barzanis propaganda när det gäller det assyriska folkets benämning och dess framtida geografiska tillhörighet.

Inställsamhet hos makten

De assyriska kyrkoledare som nu har skrivit ett gemensamt brev till stöd för Barzani, vet säkert att deras brev inte kommer att ha någon avgörande verkan hos lokala kurdiska politiker. Men biskoparna följer en gammal tradition för att ställa in sig hos den mäktige Barzani och tillförsäkra sig hans stöd för sin respektive församling. De glömmer dock att de på så sätt skadar sitt folks nationella och etniska rättigheter när de välvilligt accepterar att bli kallade ”de kristna i Kurdistan”. Nästa steg är att de kommer att heta ”kristna kurder”, men dessa biskopar och deras överhuvud verkar inte bry sig om konsekvenserna så länge de kan dra personlig nytta eller om deras församling drar fördel av maktens ”välvilja”. Detta är alltså ett välkänt mönster som vi har levt med under lång tid. I min nya bok om prästerskapets agerande har jag t ex skrivit följande om liknande brev som assyriska kyrkoledare skrev under på 1930-talet när Irak var en nybildad självständig stat. Här är ett utdrag:

Patriark Barsom har sannolikt inte känt något större medlidande med offren för Simelemassakern, eftersom de tillhörde den nestorianska kyrkan. I ett annat dokument framgår det ännu klarare hur han agerade gentemot Iraks härskare. Den 14 september 1933, sex dagar efter att patriark Barsoms gamle vän kung Faisal hade dött och bara en månad efter Simelemassakern, skickar patriarkens ett brev till munken Yeshu Samuel i Markusklostret i Jerusalem, där han kräver att två helsidor i tidskriften Ḥekhemtho ska ägnas åt den avlidne kung Faisals liv och avslutas med kungens biografi. Patriarkens sekreterare Iskender, som skriver på arabiska, manar redaktör Yeshu att också publicera telegrammet som ”Hans Helighet [patriarken] skickade till kung Ghazi där han beklagar sorgen” efter fadern Faisals död. Vidare säger Iskender å patriark Barsoms vägnar att biografin över Faisal måste innehålla uppgift om att kungen var barmhärtig och en stor vän av de kristna.

Vilken ironi att kung Faisal skulle ha varit en vän av de kristna, när han nyligen hade beordrat ett massmord på omkring 3000 försvarslösa kvinnor, barn och gamlingar i Simele och omgivande byar. De var alla kristna assyrier.

Kyrkoledares telegram till kung Faisal

Andra dokument ur brittiska och amerikanska arkiv från tiden strax efter Simelemassakern, vittnar om hur assyriska kyrkoledare i Irak skickade ett telegram till kung Faisal för att tacka honom för att lugnet i landet hade återställts.

Det brittiska dokumentet är skrivet av den brittiske konsuln R. G. Monypenny och tillställt den brittiske representanten i Vatikanen George Ogilvie-Forbes. Han rapporterar om situationen i Mosul efter Simelemassakern och tillägger:

“I am further informed that the Chaldean Patriarch Emanuel and the Jacobite Bishop Mar Athanaseus have signed a telegram addressed to His Majesty King Feisal thanking His Majesty and the army, and stating that the country is now quite peaceful. I gather they were afraid to refuse to sign the telegram, which was drafted for them by the Iraqi authorities.”

”Jag är vidare informerad om att den kaldeiske patriarken Emanuel och den jakobitiske biskopen Athanasius [Tuma Qassir] har undertecknat ett telegram till Hans Majestät kung Faisal, där de tackar Hans Majestät och armén för att det nu råder lugn i landet. Jag förmodar att de inte vågade vägra skriva under telegrammet, som hade lagts fram för dem av irakiska myndigheter”.

Den amerikanske ambassadören i Irak, Paul Knabenshue, skickade flera telegram om Simelemassakern till Washington i september 1933, där han beskriver bland annat hur araberna firade ”segern över assyrierna” genom parader på Bagdads gator. Han nämner också en tredje präst som hade sänt ett gratulationstelegram till kung Faisal. Alla tre telegram var identiska. Prästen var Audisho från Alqush och uppgav sig vara talesman för kaldeiska kloster. Ambassadör Knabenshue skriver att påvens nuncio var upprörd över massakern på assyrierna i Simele och ville telegrafera till Vatikanen men hindrades av irakiska posttjänstemän i Bagdad. ”Men budskapet hade nog ändå nått fram”, skriver Knabenshue i sin rapport hem till Washington, enligt Sargon Donabeds doktorsavhandling 2010.

Att dessa kyrkoledare kände sig rädda efter det barbariska massmordet i Simele, var nog ingen överdrift från den brittiske konsulns sida. Det kunde också drabba deras församlingar. Men vi ska inte heller glömma att dessa två tillhörde konkurrerande systerkyrkor. Det innebär att den kaldeiske patriarken mycket väl kan ha varit tillfreds med att de ”rebelliska” nestorianska assyrierna hade fördrivits och deras kvinnor och barn mördats. Detsamma gäller den syrisk-ortodoxe biskopen i Mosul Tuma Qassir, som sannolikt hade fått direktiv av patriark Afrem Barsom att visa lojalitet med den irakiska regimen”.

Nu, nästan hundra år senare, upprepar sig historien. Våra religiösa ledare agerar likadant och med samma mentalitet. Deras personliga vinning och församlingens egenintresse kommer före det övergripande nationella intresset. Och de kan fortsätta så, eftersom vi saknar ett kontrollorgan för att avkräva dem ansvar.

Den tyska journalisten Susanne Güsten i Istanbul har nyligen sammanställt en rapport som visar att både staten och kurderna konfiskerar assyrisk egendom. Hon föreslår politiska åtgärder av regeringen för att minimera skadan och inte vänta till en eventuell fredsuppgörelse med kurderna.

 Rapporten The Syriac Property Issue in Tur Abdin är utgiven av Sabanci universitetets center för politik, Istanbul Politikalar Merkezi, IPM, Mercator Vakfi Girişimi i juni 2015, alltså innan de pågående oroligheterna bröt ut mellan Turkiet och PKK. Den utgår från ett relativt lugn som följde på de senaste två årens så kallade fredsförhandlingar mellan regeringen och den kurdiska nationella rörelsen. Författaren pekar dock på en rad svårigheter som möter assyrier som har återvänt eller planerar att göra det, men avvaktar bättre villkor. 

Det största problemet som assyrierna möter är enligt rapporten konfiskeringen av assyrisk mark och egendom i samband med upprättandet av ett landregister i Turabdin. Förutom att staten har lagt beslag på stora områden, har vissa byar konfiskerats av beväpnade kurdiska ockupanter, påpekar rapporten. Här är ett utdrag ur rapporten i svensk översättning:

“Egendomsfrågan

Ovanpå alla problemen som har uppstått vid återvändandeprocessen har ännu ett hinder uppkommit, nämligen den nya utbredda exproprieringen av assyrisk mark i Tur Abdin som åstadkoms genom en modernisering av turkiska landregistret. Knappast en assyrisk by, ett kloster, eller en familj i Tur Abdin har lämnats oberörd av dessa exproprieringar och assyrier som har återvänt från diasporan har ofta funnit att deras mark har beslagtagits antingen av staten eller av kurdiska stammar under sin frånvaro. Den turkiska statens uppdateringar av landregistret, avsedda att modernisera lagfarterna i linje med EU:s normer, genomfördes i Tur Abdin vid en tidpunkt då de flesta assyrier levde i exil. I de östra delarna av Tur Abdin, som ligger i provinsen Şırnak registrerades landegendomarna under 1990-talet; i större delen av Tur Abdin som tillhör Mardin provinsen, gjordes registreringen i början av 2000-talet.

Eftersom många markägare - inte bara assyrier utan också yezidier och kurder - var frånvarande från regionen på den tiden registrerades en stor del av deras egendom antingen på staten eller på en tredje part. Överlåtelse av egendom till staten inträffade först när tjänstemännen från lantmäteriet fastställde att markeb hade legat i träda, det vill säga inte har brukats i 20 år, vilket innebär att egendomen anses ha övergivits och tillfaller statskassan enligt turkisk lag. Även om detta är en vanlig och i sig oklanderlig rättsnorm, har dess tillämpning inte tagit hänsyn till det faktum att ägarna inte hade övergett sin mark frivilligt utan hade drivits ut ur regionen och tvingats lämna sin egendom bakom sig. För att citera en [lokal] assyrisk advokat [Rudi Sümer] som driver många sådana rättsfall; "lagen frågar inte varför människor lämnade sin mark eller varför de var tvungna att utvandra".

För det andra beslagtogs privat egendom av staten efter att tjänstemännen hade klassificerat marken som "skog", vilken per automatik tillhör statens skogsmyndighet. Åkrmark som lämnades kvar av de fördrivna bönderna och som inte hade brukats blev småningom täckt med  ekbuskar, vingårdar brändes ned av armén under åren av konflikt och övergivna fruktodlingar höggs ner för att få bränsle. Denna mark har till stor del förstatligats av skogsmyndigheten.

Även om dessa rättsliga expropriationer har påverkat alla befolkningsgrupper som flytt den krigshärjade regionen, har en annan form av markrofferi riktats specifikt mot icke-muslimska minoriteter, dvs yezidier och assyrier. Deras mark har ofta beslagtagits av kurdiska grannar som antingen registrerade den på sitt eget namn eller helt enkelt beslagtog den. I det förstnämnda fallet, har kurdiska stammar utnyttjat frånvaron av sina minoritetsgrannar genom att hävda äganderätt till deras mark genom att [falskt] vittna för varandra inför lantmäteriets tjänstemän och därigenom fått lagfart.

I det senare fallet, har kurder helt enkelt ockuperat minoritetsmark under frånvaron av dess ägare och nu vägrar att ge upp den när de återvänder, även när ägarna har lagfart och marken är registrerad på dem. Dessa exproprieringar är långtifrån isolerade händelser, utan är utbredda i hela regionen. Den mest välkända fallet är klostret Mor Gabriel, på vars mark staten och skogsmyndigheten har gjort anspråk, liksom angränsande muslimska byar i olika stämningar sedan 2008. Trots att 12 av 30 av de omtvistade tomterna lämnades tillbaka till klostret i fjol genom beslut av regeringen, förblir de 18 andra delarna omtvistade medan den rättsliga striden med skogsmyndigheten har nått Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och relaterade stämningar fortsätter.

Andra kloster, inklusive Mor Malke och Mor Augin, är inbegripna i liknande kamper. Mindre känt är det faktum att dessa exproprieringar har påverkat tusentals enskilda assyrier (och yezidier). Många av dem är diasporainvånare som endast upptäckte sin förlust när de försökte återvända till regionen. Vissa assyriska byar har reducerats till sin bykärna med den omgivande jordbruksmarkn och vingårdarna bortskalade, medan marken i andra byar innehas av kurdiska ockupanterna som försvarar den under vapenhot. Antalet diasporaassyrier som påverkas av exproprieringarna tros vara i tiotusental, tusentals av dem enbart i Tyskland.”

Korruption och byråkrati

Rapporten fortsätter att berätta om att de lokala myndigheterna är korrupta och den snåriga byråkratin sätter stora hinder för de få assyrier som ändå väljer att gå till domstol. Domstolarna kan ändå inte göra så mycket åt statens konfiskering i namn av skogslagen eller att marken har legat i träda och klassas som herrelös. Den assyriske parlamentsledamoten Erol Dora, som är invald genom det kurdiska partiet HDP. Han har lagt fram en motion till parlamentet att undersöka markfrågan. Men rapportförfattaren pekar på att Erol Dora och HDP inte har kommit på några förslag till en lösning i frågan. Rapporten påminner särskilt om konfiskeringen av klostret Mor Augins mark, där lokala ledare för HDP (fd BDP) brukar jorden och vägrar lämna den ifrån sig. De kurdiska ledare som har försökt lösa frågan har misslyckats. Det rör sig om ca 300 hektar bördig åkerjord med tillgång till rinnande vatten.

Seriösa politiska åtgärder

Statsledningen måste därför vidta seriösa åtgärder och inte bara göra halvhjärtade försök genom att ge rekommendationer att underlätta för assyrierna. Ingen på lokal nivå bryr sig om att följa dessa rekommendationer, påpekar rapporten. Rapporten föreslår att regering och parlament först och främst måste erkänna och stadfästa att assyrisk egendom orättvist har konfiskerats. Om regeringen inte förmår lösa den infekterade delen som rör kurdernas konfiskering, kan den börja med att återlämna de stora arealer som är i statens ägo. I de fall egendomen har sålts till en tredje part måste staten kompensera de assyriska ägarna. Annars är allt tal om att assyrierna är välkomna att återvända ett slag i luften. Assyrierna vill se konkreta åtgärder. 

Hjälp av Tyskland

Turkiet kan också ta hjälp av Tyskland, som har mer än 120 000 assyriska medborgare med turkiskt ursprung. Tyskland har uppmärksammat fallet Mor Gabriel på högsta politiska nivå och möjligen också bidragit till att en del av klostrets mark har återlämnats. Tyskarna kan också dela med sig av sin erfarenhet i hur man löste liknande fall på hemmaplan efter kriget. Men Tyskland har hittills inte gjort något för att hjälpa sina assyriska medborgare gentemot Turkiet, säger rapportförfattaren som anger okunskap hos makthavarna som främsta orsak. Detsamma kan naturligtvis appliceras på Sverige och andra EU-länder med betydande assyrisk population. Dessa länder har en moralisk skyldighet att hjälpa sina nya medborgare. Annars är frågan om europeisk inblandning känslig i Turkiet. I samband med folkmordet Seyfo anklagades de kristna grupperna för samröre med västliga fiender och blev måltavlor åt turkarnas vrede, påminner rapportförfattaren Susanne Güsten.

Hon är verksam i Istanbul sedan 1997 och bevakar det som händer i Turkiet för internationell media, t ex The International New York Times, al-Monitor, Der Tagesspiegel, Das Parlament, Deutschlandfunk, Deutsche Welle, Schweiziska riksradion, Focus etc. Hon har också varit nyhetsbyrån AFP:s chefredaktör. Sedan 2001 följer hon också assyrierna i diasporan och deras svårigheter att återvändanda till Turabdin. Hon har träffat assyriska nyckelpersoner och läst en hel del litteratur som underlag för sin rapport.

Rapporten finns på engelska med en turkisk översättning under rubriken TURABDİN’DEKİ SÜRYANİ TAŞINMAZLARI SORUNU.

Om du vill läsa min tidigare artikel om samma ämne, där jag delar med mig av familjens erfarenhet av konfiskering av vår mark i Turabdin, kan du bläddra ner till rubriken ”Turkiets dubbelspel gentemot assyrierna”  från den 2 december 2014.

Söndagen den 29 mars 2015 ställde sig biskop Ablahad Gallo Shabo i predikstolen och uppmanade sin församling att bojkotta Akitufirandet. Anledningen var att arrangörerna hade bjudit in Israels ambassadör att hålla ett tal i Assyriska föreningen i Södertälje, som ligger vägg i vägg med kyrkan. Många trotsade biskopens bojkott och firade sitt nyår. Men biskopens ställningstagande i den israelisk-arabiska konflikten är ändå anmärkningsvärt.

Den israeliske ambassadören i Sverige, Isaac Bachman, var huvudtalare vid årets Akitufirande i Södertälje. Det är första gången Israel skickar en officiell representant till en assyrisk aktivitet i Sverige under de fyra decennier som jag har varit med i vår föreningsverksamhet. För en utomstående är det kanske inget att höja på ögonbrynen åt. En ambassadör från vilket land som helst som vill visa sitt stöd för det assyriska folket i dessa svåra tider är välkommen, tycker de flesta. Men Israel är inte vilket land som helst för de assyrier som kommer från arabländerna Syrien och Irak. Sedan 1948 då staten Israel bildades råder det officiellt krig länderna emellan, men med ett bestående vapenstillestånd. Så långt är det allmänt känt. Men det som är mindre känt är att fascistiska Baath-regimer i arabländerna har i mer än att halvt sekel tvingat etniska minoriteter så som assyrierna till underkastelse. De har också indoktrinerat uppväxande generationer med propaganda som demoniserar både judarna och deras stat. Många assyrier i Sverige som har sitt ursprung i Syrien är fortfarande rädda för regimens förlängda arm, som består av ett stort antal assyriska angivare i Södertälje och på andra håll.

Det är i ljuset av detta som biskop Shabos häftiga utfall mot närvaron av en israelisk representant i ett assyriskt arrangemang ska ses. Hans bojkott visar med all tydlighet att han som representant för sin kyrka i Skandinavien tar ställning i den israelisk-arabiska konflikten på Baath-regimens sida. Ur hans synvinkel är regimen i Syrien den bästa garanten för olika minoriteter i landet. Detta synsätt delas av många assyrier idag efter Islamiska statens skoningslösa våld mot assyrier och andra grupper. Men den senaste månadens händelser i norra Syrien, då 35 assyriska byar längs floden Khabur har tömts på sin befolkning, visar att den syriska armén inte har lyft ett finger för att hjälpa assyrierna. Deras baser finns bara tio kilometer från Khabur. Inte heller regimens allierade kurdiska styrkor har förmått att skydda assyrierna, som nu är flyktingar i sitt eget land och håller på att lämna landet. Politiska bedömare tror att assyrierna i Khabur används som en bricka i ett pågående propagandakrig mellan det kurdiska partiet PYD och IS, där båda försöker skapa fakta på marken.

När det gäller assyriska kyrkoledares samarbete med arabiska regimer är det ett välkänt faktum att många av dem går till överdrift och omvandlar sitt samarbete till underkastelse. I min kommande bok redogör jag detaljerat för detta fenomen, som har bidragit till att vi som en etnisk minoritet har drabbats särskilt hårt av våra kyrkoledares agerande. Biskop Ablahad Shabos bojkott mot Akitu är den senaste i raden av dessa olämpliga ställningstaganden.

On behalf of Assyria TV, I welcome you all to the anniversary of our great national icon Naum Faiq. He left us 85 years ago but his thoughts and heritage has continued to be a lodestone in our nation's path from generation to generation. His ideas have inspired the Assyrian movement to continue his struggle for national unity and survival of the vulnareble Assyrian people -- a people who are involved in denominational splits and dissociating themselves from their pre-Christian ancestors.

During the days of Naum Faiq the Assyrian people experienced an unimaginable tragedy, the Seyfo genocide, at a time when the Middle East map would be redrawn during the First World War. Today we are witnessing the continuation of this genocide. It has come so far that we are facing a total eradication of the Assyrians from their ancenstral land -- from Nineveh Plains, Gozarto, Turabdin, Urmia and other Middle East locations. Today, one hundred years later, the Middle East once again is shaken by war that will redraw the map again. And the indigenous peoples are once again paying the price for this transformation.

During the days of Naum Faiq the survivors from the genocide were expelled from their homes and ended up in refugee camps. Today, the same thing has befallen the remaining minority and our innocent children have once again ended up in refugee camps in the Kurdish regime's grace, whose goal is to make us "Christian Kurds". During the days of Naum Faiq Kurds participated in killing Assyrians. Today, their grandchildren are trying to take away what little land was left in Assyrian hands. At the same time, they try to show the world that they are our protectors. And we in our ignorance praise their actions and propaganda.

During the days of Naum Faiq, our people were splinttered in various churches and clan affiliations. Today, the divisions continue to shake our people, while the various factions and churches are acting on their own, and each group wants to demonstrate that it represents the entire community. Therefore today Naum Faiq’s words about unity and consensus still ring strong. It is our job to continue his struggle for survival, to prevent our ship from capsizing in stormy sea that devours the weak.

Our existence in our homeland, which is drenched in the blood of our martyrs, is under threat of extinction, while our leaders continue to put their interests above the nation, because they have learned nothing from history. Therefore our voice remains weak, while our enemies succeed in dividing and weakening us. During the days of Naum Faiq those splits cost us our ethnic rights. Even today our divisions keep on depriving us of what little is left.

The Assyrian national movement has for a hundred years struggled for our survival. But its strength is not sufficient to withstand internal or external enemies if it lacks a free voice. For this reason, the movement has been weak for a long time, while our ethnic rights have been ignored. One of the reasons for the Assyrian movement's weakness is the absence of a voice in the media, particularly television. When the technology made Assyrian television broadcasting possible, we remained passive and relied on other groups. But it's no secret that these groups have the primary purpose of profiting on national ideology. This continues today, as the experience of the past two decades has shown quite clearly. Regrettably, the Assyrian movement allowed itself being exploited by these groups.

Three years ago, we made an attempt to break this pattern when we started Assyria TV. And today we celebrate here its third birthday -- again in the context of our national icon Naum Faiq’s commemoration, because he is regarded as the father of modern Assyrian journalism. Three years ago we began broadcasting in Assyria TV to no longer rely on other groups, in order to determine our own destiny. In Assyrian we say; we must scratch our own head by ourselves. Our goal has been the same as Naum Faiq’s -- an independent Assyrian voice in the world. We therefore follow in his footsteps, inspired by his active journalistic work in journals such as Kawkbo d Madenho (Eastern Star), Intibah (awakening), Bethnahrin (Mesopotamia), Huyodo (Union) and others.

During the days of Naum Faiq we had Assyrians who were willing to sacrifice their life for our people's survival. But divisions within our community thus led to a lost battle. Our representatives took these splits with them all the way to the Paris Peace Conference in 1919-20. In the end, we as a nation became losers in the new Turkey and throughout the Middle East. Naum Faiq and his friends in the United States had also sent representatives to Paris. One of them was Abraham K Yusuf, a relative to Ashur Yusuf and a captain in the US Navy. He kept a diary of all meetings with the major powers and visits to Paris and London, alongside with Bishop Afrem Barsom (later Patriarch). Their demands were an independent Assyria. But his diary shows that the Assyrian delegates who had come from various places had difficulties to reach agreement in their demands or to coordinate them. Internal conflicts and misunderstandings were major obstacles in their efforts, despite the fact that everyone wanted his people’s wellbeing --- but each in his own way. Therefore, great powers had more leeway to increase disagreements among the Assyrian delegates and give them empty promises. In the end, the British had plans to let the Assyrians end up in the "protection" of a prospective Kurdish autonomy -- a scenario that is all too familiar today. Now we hear the same from the West, which means that the Assyrians may fall under the Kurdish KRG’s "protection" in northern Iraq. It is possible that in the near future we can hear the same about the Assyrians in Gozarto in Syria, where Kurds are on the rise.

Today we are experiencing similar problems about divisions as in the 1920s, even though we now have political parties, which was not the case at the days of Naum Faiq. When the Turkish leader Erdogan visits Stockholm, some 25-30 representatives of different Assyrian factions gather to demand their rights in Turkey. He notes ofcourse that it is a fragmented representation and get a larger space to play his false game. He pretends of being a friend of the Assyrians and wants to show his good will in the case of Mor Gabriel’s confiscated land. Recently he had presented his "democratization package" in which he promised that Mor Gabriel’s land would be returned. During the visit in Stockholm, he reminds the Assyrian representatives of the two months deadline to apply for the title deeds. But when it comes to reality, it turns out that only part of the monastery’s confiscated land has been registered to its rightful owner. The rest is still subject to various legal proceedings, according to the monastery's lawyer to Assyria TV.

At the same time that we begin the centenary of the genocide Seyfo, the same Turkish leaders take a move, where they say Syrian Orthodox Church will get permission to build a new church in Istanbul. They claim this is unique in the Republic's history and no group has ever received permission to build a church since 1923, according to the Turkish Prime Minister, who has gatheterd Christian leaders. The claim is certainly not true. The Assyrians have built new churches in Turabdin as late as the 1950s, for example, Mor Sharbel in Midyat. But the government wants to make a big deal of it. This way they also to kill two birds with one stone; on the one hand taking the edge off our demands for Turkish recognition of the Seyfo, on the other hand creating conflict between the Assyrians and the Latin Catholics who own the land where the new church in Istanbul is supposed to be built. And that is in addition a Latin cemetery. How do we as Assyrians react on the promise of a new church? We applaud it and believe that the anti-Christian policies and oppression in Turkey now will be transformed towards benevolence. But we are fooling ourselves. Moreover, it is far from certain that the Church in Istanbul will actually be built. Politics can easily turn and use the tangled bureaucracy to find excuses, as we have already witnessed in same case by the governor of Istanbul.

The Assyrians have been for centuries alienated from their ethnic roots to the point that we began to deny our ancestors. But a hundred years ago a national revival movement began by patriots like Ashur Yusuf, Naum Faiq, Sanharib Bali, Fraydon Atoraya, Farid Nazha, Yuhanon Dolabani and their friends. They made no distinctions between Assyrian churches or geographical areas. Their goal was to unite all the factions in a national struggle for survival, in order not to perish in a sea of hostile Muslim neighbors. Today, the descendants of those patriots are the ones who work for a real unity within the Assyrian people. It is these people who build Assyrian churches and institutions wherever they go. They are the ones who make sure that Assyria TV can stand up with the goal of being the Assyrian movement's independent voice. We cannot build a stable base on adventurers or false nationalists. We expect both financial and moral support from those behind the construction of the Assyrian churches and institutions, as well in terms of Assyria TV as the main activities in general.

Naum Faiq was convinced of the media's major role in the national struggle. Through the media ordinary people could become enlightened and not allow themselves to be exploited as slaves to totalitarian regimes. He wanted freedom for his people to liberate it from the misrule of others. When France in the 1920s wanted to cut Lebanon from Syria and make it a country of Christians, some Assyrian leaders opposed the project. They preferred to live under Arab rule. One of them was the Syrian Catholic Patriarch Afrem Rahmani, who had also come to the Paris Peace Conference. Naum Faiq wrote this about him in his magazine Bethnahrin:

"... Is in Paris where he supports some Syrians requirement that Lebanon Mountains not be separated from Syria. His Excellency was born in Mosul, one of the Mesopotamias’ origin places. He grew up on its meadows and under its sky. But instead of addressing his country of Mesopotamia and its Assyrian congregation safety requirements, we find him neglecting his duty towards his homeland and the nation, by embarking on matters that do not concern him. He recalls in his operations about a man who finds his house destroyed but instead begins to repair someone else’s."

Naum Faiq was a faithful son of the Syrian Orthodox Church and an Evangelical deacon. But he did not hesitate to criticize the church leaders' mistakes, at a time when the patriarch was the legitimate representative of his community to the Ottoman Turks. He was a good friend of Patriarch Elias Shaker from the time of Amid (Diyarbakir) and was also Shakers’ Turkish language teacher. Both left the city in 1912. When Shaker became patriarch in 1917, he could not travel to Constantinople to get his office confirmed by the Sultan. It was the middle of a world war. But in the fall of 1919, he made the trip and was decorated with Ottoman medals of Honor by Sultan Vahideddin. When Naum Faiq heard the news, he wrote to Patriarch Shaker and asked; How can you wear a medal that is stained with the blood of your people? He wrote about it in Bethnahrin. Therefore, we know that. Shaker stayed in Constantinople for more than three years (with short breaks for touring in Syria and Palestine) and ended up putting all his cards in the hands of the Turkish rulers, who formed the Republic. To show his unswerving loyalty Patriarch Shaker renounced all minority rights of his community. In my forthcoming book all details are described.

But our subject here is Naum Faiq and the role of journalism among our people. As we have already mentioned, the Assyrian movement remained without a voice when Assyrian television broadcasts began to evolve 10-15 years ago. Assyria TV has now attempted to fill this void, but we are still in the construction phase and need support to develop. Despite our limited resources, we have defended a part of the legacy of Naum Faiq, Yuhanon Dolabani and their friends, for example, in our programs about historical revisionism by anti-Assyrians. As you know, these revisionists for ten years have attacked the Assyrian movement and its ideals in their television programs through a satellite channel which is funded by the faithful’s contributions. They have ridiculed the name Assyrian and pasted labels of “pig” on it. They have challenged, dishonoured and violated a whole group that bears this name. But what these revisionists have made is like a football game where there is no goalkeeper. Therefore, it is not difficult to score goals against an open cage. Anyone who descends to such a low level of dignity can play such a game.

Once we had the opportunity to broadcast via Assyria TV, we paid attention to this revisionism. Our programs had a great impact on the Assyrian general public in many parts of the world. Here we revealed the ugly game of anti-Assyrians that conceals the truth. They argue shamelessly that Naum Faiq had nothing to do with the Assyrian nationalism, but should be called the father of Arameanism. The basis for this claim is a single article in Huyodo from 1921 where Naum Faiq was editor. The thing is that neither Faiq nor Dolabani had anything against the name “Aramean.” They saw it as part of their cultural heritage. But they regarded the term Assyrians as a politically unifying force to unite all sections of our people. Unlike today's anti-Assyrians, neither Naum Faiq nor Dolabani had aims to create division among their people. These revisionists, who use the name conflict as a tool for their own purposes by deepening divisions, were once upon time members of the Assyrian movement. Today they gall over anything called Assyrian.

But, as the saying goes, the great mountain finally could not give birth to more than a rat. When Assyria TV invited them to the studio to defend their false allegations, they did not dare come and be confronted with the truth. They had nothing in thier defense when we took out the original to the above article from 1921. We showed that what is said in Naum Faiq’s name is a pure lie, that in the same article there is also the name of Ashur-Kaldo and that the entire first issue of the magazine Huyodo was a tribute to the Assyrian struggle for independence, with General Agha Petros’ picture on the front and the caption "To the honour of Assyria." We also showed that what they say about Dolabani is a lie. They have said that in his youth he mentioned the word Assyrians few times but when he had come up in age, after 60, he realized that it was wrong and never used that name any more. Obviously, such statements are an insult to Naum Faiq’s and Dolabani’s memory. Dolabani and his friends have raised a whole generation of Assyrian patriots who have made major contributions to our culture and ethnic heritage, inspired by the ideas of Ashur Yusuf and Naum Faiq.

In our programs on this topic, we have also shown the reason for the caution of Dolabani after the time at Adana School, where he wrote burning Assyrian patriotic poems. There were two patriarchs who had forbidden him to acquaint himself with Assyrian nationalism after the peace negotiations in Paris and Lausanne had disadvantaged the Assyrians. These two patriarchs were Elias Shaker and Afrem Barsom. The latter turned about and became an anti-Assyrian during his time as patriarch (1933-57). Despite his superior’s ban Dolabani never denied his Assyrian identity, but he kept a low profile and devoted himself to cultural issues for the rest of his life. These programs in Assyria TV show very clearly the liberal media's power. How else would we be able to respond to all the false accusations? Of course we can write in our journals, but the written words do not have the same impact among our people as television does. 

The Assyrian movement has been damaged greatly from internal conflicts over the last 30 years. The movement has lost confidence and activities have encountered unexpected obstacles. Assyria TV's first year was a disappointment as a side effect of these problems. After a few months of successful work it began to stagnate and the number of viewers came to be halved every month. In the end, a few enthusiasts took initiative to revive Assyria TV’s development. For two years they conducted the work on a voluntary basis. They even spent money from their own pockets in addition to all travel and any loss of earnings.

For this reason, we frankly acknowledge that the channel is in great need of financial support to stabilize its work. But the expense is not in the technical side --transmitting via the web is very cheap. The expense is in production costs, which needs to be reinforced with paid employees so as not to burn out the few enthusiasts who are left among us. If each of us pays 20 or 30 dollars a month it is enough for good production. Now, we have a banking system where one can visit our website www.assyristv.org and in five minutes register the number of his bank card. And his support would be deducted automatically every month. For those who wish, my colleagues here will show them how this is done.

Assyria TV is an independent organization that is not tied to a specific Assyrian party. The channel has all the prerequisites to be the Assyrian movement's free voice and welcome any efforts from interested members. It is important that we take advantage of the opportunity that Assyria TV offers us as a movement. Otherwise, we will return to the time when we were dependent on other groups and our own voice would be muted.

Hoping that you will show that you are the descendants of the heroic people of Turabdin and our Assyrian ancestors who have given the world civilization; we thank you in advance for your generosity. We bow our heads before the memory of our innocent martyrs and all the national heroes like Naum Faiq. We may honor their heritage as long as we live.

Thank you for listening!

 Augin Kurt Haninke

Assyrian Association in Södertälje, Sweden on February 8, 2015.

Turkiets nuvarande premiärminister Ahmet Davutoğlu, här som utrikesminister i ett möte med de syrisk-ortodoxa biskoparna Samuel Aktaş och Saliba Özmen, inbjuder nu assyrierna att återvända till sina hembyar och få både jord och ersättning. Inklistrat ett regeringsbeslut från 2008 som ser till att utestänga assyrierna från att äga fast egendom i Mardinprovinsen. Turkiska makthavare talar med kluven tunga i sina försök att knyta till sig den assyriska diasporan.

For English version press here!

Den turkiska regeringen spelar ett dubbelspel i fråga om assyrierna i utlandet. Å ena sidan inbjuder olika premiärministrar assyrierna att återvända, å andra sidan förbjuder regeringen i Ankara utlänningar att köpa mark eller starta dotterbolag i provinsen Mardin, varifrån assyrierna kommer. I praktiken syftar ordet ”utlänningar” på assyrier och andra kristna. Detsamma gäller de grekisk-ortodoxa i provinsen Hatay. 

Sedan Turkiet blev kandidatland till medlemskap i EU 1999 har olika turkiska regeringar försökt locka assyrierna inom EU på sin sida. En avsikt med närmandet är att få assyrierna att låta bli kraven på erkännande av folkmordet Seyfo – i synnerhet nu när hundraårsminnet står för dörren. Under 2000-talet har olika premiärministrar som Bülent Ecevit, Recep Tayyip Erdoğan och nu Ahmet Davutoğlu offentligt uppmanat assyrierna i utlandet, vars antal inom EU uppgår till omkring en halv miljon, att komma tillbaka till Turabdin. Tidningen Sondakika skriver den 27 november 2014 följande under rubriken Hükümet Süryani Açılımı İçin Düğmeye Bastı (Regeringen har tryckt på knappen för reformarbetet gentemot assyrierna):

Geçen yılın Şubat ayında Süryaniler, kendileri için ikinci 'Kudüs' sayılan Mor Gabriel Manastırı'nın arazilerinin tapusunu almıştı. Şimdi Süryaniler'in isteklerine cevap verilecek. Hükümet yurtdışında yaşayan Süryaniler için şu mesajı verecek "Yurdunuza ve köylerinize dönerseniz size her türlü destek verilecek". Yetkililerden aldığımız bilgiye göre, Süryanilerle ilgili çalışmada sona gelinmiş. Geçmiş dönemde eğer yaşanmış bir mağduriyet varsa devlet bunu giderecek. Dönmek isteyen Süryaniler'e toprak ve mali destek verilecek. Süryanilerin büyük çoğunluğu Mardin'de ikamet ediyor. En büyük göç de zamanında buradan verilmiş. Mardin'e dönecek Süryaniler burada yapacağı işe göre gerekli kurumlar tarafından desteklenecek. 

”I februari förra året (det var i februari 2014, red a) fick assyrierna lagfarten till klostret Mor Gabriel, ett andra Jerusalem för dem. Hädanefter kommer assyriernas önskemål att hörsammas. Regeringen kommer med följande budskap till assyrierna; ’Om ni återvänder till ert land och till era byar kommer ni att få all nödvändig hjälp’.

Av den information som vi har fått av de ansvariga [politikerna] framgår att arbetet kring assyrierna är nu avslutat. Om det tidigare har skett oförrätter kommer staten att rätta till dem. De assyrier som vill återvända kommer att få både jord och ekonomisk hjälp. Majoriteten av assyrierna bor i Mardin, varifrån den största utvandring har skett en gång i tiden. De assyrier som återvänder till Mardin kommer att möta lättnader av vederbörande myndighet när de vill starta egna företag.” 

Assyrier hindras från äganderätt

Hela artikeln är luddigt skriven utan någon källhänvisning och illustrerad med en gammal bild på assyriska biskopar i möte med Ahmet Davutoğlu, som tidigare var utrikesminister. Tidningen Son Dakika låter snarare som en direkt megafon åt president Erdoğan och premiärminister Davutoğlu. Men låt oss läsa stycket en gång till. Det säger alltså att assyrierna kommer att tilldelas jord av den turkiska staten. Är det vår egen jord som våra förfäder har brukat i tusentals år och som nu staten har konfiskerat?

Men detta måste väl ändå vara ett skämt, därför att verkligheten talar ett helt annat språk. I oktober 2008 utfärdade nämligen regeringen Erdoğan ett dekret som förbjuder den som inte har turkiskt medborgarskap och nya ID-handlingar att köpa, sälja eller inneha fast egendom i Mardin och Hatay. Utlänningar får inte heller etablera dotterbolag i de aktuella provinserna för sina befintliga bolag i utlandet. Assyrierna är särskilt drabbade av detta dekret eftersom majoriteten av andra och tredje generationen utlandsassyrier saknar de nya ID-handlingarna eller har lämnat det turkiska medborgarskapet. Hundratusentals assyrier inom EU kan därmed inte göra anspråk på sina föräldrars mark och hus i Turabdin.

”Assyrierna hot mot rikets säkerhet”

Bakgrunden till regeringens beslut var sannolikt en rapport som kallas Mardin Raporu i början av 2003. Mardinrapporten hade beställts av islamisten Mehmet Elkatmiş (AKP) som var ordförande för parlamentets kommission för mänskliga rättigheter. Rapportens författare hade fått i uppdrag av nämnda kommission att utreda assyriernas rätt till undervisning i sina kloster. Den som sammanställde rapporten var AKP-parlamentarikern Resul Tossun. Özcan Kaldoyo och Jakob Ruhyo på föreningen Acsa uppmärksammade i februari 2003 de svenska riksdagsledamöterna på rapportens innehåll. Följande är ett utdrag ur Mardinrapporten:

”Vi har besökt assyriska församlingar i [provinsen] Mardin. Vi fick information om att de saknar rätten till undervisning. Det finns två tusen assyrier i området. Vi har skrivit i vår rapport att det är deras rättighet att ge undervisning i religiös mening och vi har tillagt att staten ska införa lättnader för undervisningen. Men vi har även tillagt en varning i rapporten. Det finns sextiotusen assyrier registrerade i Mardin, men det bor endast tvåtusen där. De andra har flyttat till europeiska länder, men de har inte avsagt sig sitt medborgarskap. Det som tilldrog sig vår uppmärksamhet, är att assyrierna som bor i Europa har köpt en skrämmande mängd mark [i Mardin]. Vi har skrivit att assyrier kan utgöra ett framtida potentiellt hot mot Turkiet//…//Kommissionens bedömning är att assyrier, likt armenier som bor utomlands, utgör ett potentiellt hot mot landets enighet. Assyrier kan i framtiden göra anspråk på mark.”
 
Att assyrierna återvände till sina hemtrakter för att köpa mark var inte sant. De försökte bara registrera sina förfäders mark på sitt namn. Mehmet Elkatmiş besökte Sverige senare under hösten 2003. Han deltog i en konferens i riksdagens andrakammarsal den 21 november 2003 som hade temat Turkiet och framtida Europa och fokus på mänskliga rättigheter. Jag bevakade konferensen för Sveriges radio. När åhörarna gavs tillfälle att ställa frågor, reste sig Özcan Kaldoyo och sade:

”Efter ert besök och undersökningar i sydöstra Turkiet och området Turabdin har ni skrivit en rapport som heter Mardin Raporu. Där skriver ni att den assyriska folkgruppen har börjat köpa mark och egendom i området och att detta utgör en fara för turkiska nationen och staten. Hur kommer det sig att en liten folkgrupp som består av 2000 personer kan utgöra en fara för en nation på 80 miljoner?”

Mehmet Elkatmiş förnekade först att en sådan rapport skulle existera, trots att Kaldoyo hade laddat ner den från det turkiska parlamentets hemsida. Då lämnade Kaldoyo två kopior av rapporten till svenska riksdagsmän och andra organisationer som visade intresse. Dagen efter konferensen togs rapporten bort från turkiska parlamentets hemsida.

Under lunchrasten fick vi möjlighet att intervjua de turkiska representanterna. Plötsligt erkände de rapportens existens men sade att det hade förekommit ett fel i hemsidans administration. Rapporten var tydligen inte tänkt att publicerats, den hade lagts upp av ”misstag”. Mehmet Elkatmiş, som för dagen höll Ramadan-fasta eftersom han är islamist, erkände också att innehållet i turkiska skolböcker som visar assyrier och andra kristna som förrädare under första världskriget hade skrivits av andra, att hans kommission för mänskliga rättigheter inte hade med saken att göra. Under frågestunden hade Jakob Ruhyo ställt en fråga om innehållet i skolböckerna. Mer om detta finns att läsa i en artikel på acsatv.com av frilansjournalisten Dikran Ego från den 27 november 2003. 

Den 27 oktober 2008 beslöt alltså regeringen Erdoğan att ”personer med utländskt ursprung” skulle förbjudas äganderätt i Mardinprovinsen. Så här motiveras beslutet i svensk översättning:

”Av hänsyn till det allmännas bästa och till rikets säkerhet har Mardinprovinsen i sin helhet proklamerats som ett område där fysiska personer med utländskt ursprung eller juridiska personer i form av bolag registrerade i enlighet med deras respektive länders regler, inte har rätt att inneha fast egendom. Därför måste en sådan ansökan från fysiska eller juridiska personer med utländskt ursprung avvisas inom Mardinprovinsens gränser.”

Detta var alltså så sent som 2008 när Turabdins landområden redan hade registrerats på sina assyriska ägare. Den som inte hade turkiskt medborgarskap och giltiga ID-handlingar skulle i fortsättningen inte kunna använda sin ägarrätt. Hösten 2012 frågade jag en advokat i Turkiet om orsaken till detta förbud. Då kände jag inte till regeringsbeslutet från 2008. Advokaten svarade att myndigheterna motiverade det med att provinserna Mardin och Hatay ligger vid gränsen mot Syrien. Av säkerhetsskäl får utländska medborgare inte äga fast egendom i dessa provinser. Men resonemanget faller genast när man tittar på kartan. Turkiet har en gräns mot Syrien som är nästan tusen kilometer. Provinser som Urfa ligger också längs gränsen. Varför kan en utlänning köpa egendom i Urfa men inte i Mardin? Med största sannolikhet riktar sig förbudet mot de kristna områdena. I Urfa finns inte längre några kristna. De utvandrade till Syrien 1924 efter republikens bildande och med folkmordet Seyfo i färskt minne.

Landregistrering leder till konfiskering

I början av 2000-talet inledde turkiska lantmäteriet ett omfattande projekt för att registrera landegendomarna i Turabdin och andra delar där landregister saknades. Det var ett led i anpassningen till EU:s kriterier som ett kandidatland. Turkiet fick generösa bidrag både för detta ändamål och för att bygga upp sin infrastruktur. Följden blev dock att en stor del av assyriernas mark i Turabdin konfiskerades under förevändning att det betraktas som skog. Endast statliga skogsmyndigheten har rätt att äga skog i Turkiet, vilket i sig torde strida mot EU:s regelverk. I Sverige och andra länder inom EU kan en privatperson äga skog. Varför skulle det vara förbjudet i Turkiet? Jag har inte hört att någon inom EU har ställt den frågan till turkiska regeringen. Frågan är om EU-kommissionen är medveten om förbudet och hur det drabbar assyriska och andra EU-medborgare. Klart är att de assyriska medborgarnas egendom har konfiskerats genom EU:s pengar.

För att illustrera hur konfiskeringen har gått till kan vi ge min egen hemby Anhel som exempel. Sommaren 2001 blev Anhel den första byn i Turabdin att inleda registreringen av byns egendomar på dess ägare. Då bodde bara 7-8 äldre assyriska par kvar i byn. Resten var kurder. Även från en grannby hade ca 40 kurdiska familjer flyttat in till Anhel. Dessa hade gärna velat ta över assyrisk egendom permanent om de hade fått, men det fick de inte.

En grupp tjänstemän från lantmäteriet jobbade i ca två år för att mäta och registrera hus, åkermark och vingårdar. All annan mark där träd och buskar växte samt övrig betesmark registrerades på staten. På turkiska heter det Hazine. Problemet var att en stor del av byns marker, inklusive vingårdar, hade legat i träda i ett par decennier eftersom assyrierna hade utvandrat. Åkermark och betesmark som inte brukas växer igen. De korrupta tjänstemännen utnyttjade detta tillfälle till att registrera mer än hälften av byns mark på staten. Jag säger korrupta, eftersom de utsatte byborna för utpressning och fick omkring en halv miljon svenska kronor av Anhel-föreningarna i utlandet, trots att registreringen ska vara gratis. 

2003 var arbetet klart och året därpå var vi många som ansökte om lagfartshandlingar hos den lokala myndigheten i Midyat. Även då var vi tvungna att betala mutor för att få ut handlingarna. Jag var själv med vid dessa tillfällen. Men registreringen hade inte gått helt rätt till, även om kunniga bybor hade pekat ut respektive egendom och talat om vem som var dess ägare. Lagen säger att ägaren kan klaga på felaktigheter och få dem rättade i en lokal domstol under en period på tio år från det att lagfarten har blivit fastställd. Men mot skogsmyndigheten kunde man inte göra så mycket. De var nu ägare av värdefull mark som assyrierna har haft i alla tider. För att inte tala om Izloberget där tät ekskog täcker hela området. Allt detta är nu helt plötsligt statlig egendom. Det märkliga är att åkermark och betesmark som ligger i träda inte får skrivas på sina ägare, men Hazine-myndigheten själv kan när som helst lägga ut den till försäljning. Hugade spekulanter inom tjänstemännens vänkrets köper den till en billig peng och blir plötsligt lagfarna ägare av marken. Så har skett både i Anhel och på andra håll i Turabdin. Här vill jag ge en eloge till Anhels nuvarande muhtar (borgmästare) Mahsum Küçükaslan. Han är en kurd från byn och uppmanar Anhelborna att upprätta en gemensam ansökan till Ankara och kräva att byns konfiskerade mark (dock ej skogsmark) återlämnas till dess ägare, trots att det har gått mer än tio år. Om regeringen i Ankara inte är villig att tillmötesgå bybornas krav, får de gå vidare till Europadomstolen, säger Mahsum Küçükaslan. Men i skrivande stund har ingen sådan ansökan gjorts. 

Köpa sin egen konfiskerade mark 

2013 utfärdade regeringen en tillfällig lag som gör det möjligt för ägare att köpa tillbaka åkermark som har hamnat i statens ägo. Om ägaren kan bevisa att han har brukat den regelbundet får han köpa den till ett reducerat pris. Lagen om återköp har förlängts vid ett par tillfällen och gäller till april 2015. Tanken är alltså att vi ska köpa vår egen konfiskerade mark av staten. Min familj beslöt att återköpa ett antal åkrar och en vingård som tillsammans utgör omkring 70.000 kvadratmeter. Min bror åkte nyligen ner för att sondera möjligheterna att köpa tillbaka både de aktuella åkrarna och vingården. Men då visar chefen för lagfartsmyndigheten i Midyat honom en satellitbild på åkrarna via Googles kartor och säger att åkrarna började plöjas först efter år 2010. Därför kommer det att bli svårt att bevisa att åkrarna har brukats, säger chefen. Min bror svarar att vi bor i utlandet och har inte haft möjlighet att bruka jorden. Men chefen avråder oss ändå från att sätta igång dyra rättsprocesser utan utsikt till seger. Dessutom har åkrarna i efterhand klassats som skogsmark. Då blir det nästan omöjligt att återköpa marken. Vi beslöt att böja oss och låta bli att sätta igång en rättsprocess. Googles moderna teknik används alltså som ett medel för att fortsätta konfiskeringen av assyrisk mark.

Ansökan om vingården har däremot lämnats in. Men kravet är att den är plöjd, vinrankorna beskurna och jorden välskött in i minsta detalj när en undersökningskommission kommer dit så småningom. Två vittnen behöver också styrka att vi är ägare. Det kostar oss mycket pengar och energi men utgången är ändå oviss. Myndigheterna kan hitta på olika bortförklaringar. Men att inte göra ett försök vore ett svek mot vår gammelfarmor Setto (min pappas farmor) som köpte mycket mark i anslutning till vår så fort en släkting eller granne ville sälja. Hon hade det knapert eftersom hon var ensam änka med två små barn att försörja, men hon sålde det lilla av värde som hon hade, t ex sin bröllopsklänning och guldhalsband, för att köpa jordbruksmark. Hon plöjde och skördade alla åkrar och vingårdar för hand i 44 år efter att hon hade blivit änka 1912. Av denna anledning äger min familj mycket mark i Anhel i förhållande till våra släktingar. Min mamma, som också blev änka vid tidig ålder, fortsatte i farmor Settos spår och brukade jorden ända tills vi flyttade till Sverige i mitten på 70-talet.Farmor Setto dog vid hög ålder 1978 och har lämnat jorden i våra händer som ett värdefullt arv, men omständigheterna har tvingat både oss och många andra assyrier i exil.

Nu ropar turkiska regeringar efter oss att komma tillbaka i ett försök att framstå som välvilliga demokrater gentemot EU. Men erfarenheterna visar att det är ett spel för galleriet. I verkligheten är det samma gamla politik av diskriminering och förnekelse som gäller. I själva verket verkar turkiska, men också kurdiska, makthavare vara inställda på att kristna assyrier inte är välkomna till Turabdin. Även kurdiska lokalpolitiker vägrar återlämna konfiskerad assyrisk mark, t ex i fallet Mor Augin där omkring 300 hektar värdefull åkermark brukas av kurdiska familjer i Gremira, ett stenkast från klostret. Det blir 3.000.000 kvadratmeter bördig jord i den bevattnade slätten där varje meter är guld värd. Föreningen Mor Augin i Sverige har på senare år försökt att få det lokala kurdiska partiet BDP:s kommunledning i Gremira, med hjälp av Mardins kommunalråd Ahmet Türk, att lämna tillbaka jorden men utan resultat. På riksnivå möter föreningens representanter bättre gensvar, men när det kommer till kritan vågar partiledningen inte bryta med de kurdiska klaner som ockuperar jorden. Deras röster och inflytande väger tyngre för partiet. 

Systematisk diskriminering i folkbokföringen

En annan systematisk diskriminering av assyrierna görs av folkbokföringsmyndigheten i Midyat. När medborgarnas namn skulle matas in i en databas, har många assyrier fått sina namn felstavade på de mest konstiga sätt. I min familj heter mamma Rihani i mina papper men Rihami i mina syskons handlingar. Min pappa Circis har blivit Cercis. Brorsdottern Nisha Rima har blivit Misharima. Min morfar Barsavmo har blivit Barsom, Barsavum eller Barsavmo i sina olika barns handlingar. Det låter kanske harmlöst. Men det har stor betydelse när ägarförhållanden på mark och egendom ska ändras eller fastställas. Då måste alla barn gå till domstol för att få ett utslag på hur pappa Barsavmos namn ska stavas. Sedan ska alla lagfarter justeras därefter. Allt detta är egentligen onödigt arbete. Det är bara att gå tillbaka till folkbokföringsböckerna och kolla av stavningen. Men det görs inte, vilket medför att assyrier i Sverige och på andra håll får se sina namn stavas hur som helst, med allt vad det innebär. 

Omfattningen av felstavade namn och godtyckliga ändringar i folkbokföringen tyder dock på att det sker med systematik för att frånta assyrierna rätten till egendom. Alla har inte möjlighet eller ork att gå till domstol och få sitt namn korrigerat. Då kan man inte heller göra anspråk på sitt arv om inte stavningen stämmer. Och då kommer egendomen att konfiskeras av staten.

Så ser assyriernas situation ut i ett läge när både turkiska ledare och kurdiska partier försöker få oss på sin sida i deras politiska dragkamp. Men det är ett svårt val som få assyrier vill göra. Allt vi önskar är att få leva i fred med vår omgivning och få tillgång till vår egen jord. Det politiska styret överlåter vi åt andra. Det har varit assyriernas önskemål i sekler och det gäller idag, även om majoriteten lever utanför Turkiets gränser.

Turkiska, arabiska och kurdiska regimer utnyttjar ofta olika assyriska kyrkoledare för att driva igenom sin politik att söndra och härska. Den kurdiske ledaren Massoud Barzani har inte bara köpt assyriska kyrkoledares lojalitet, han har också försökt skapa en motvikt till Assyriska demokratiska rörelsen, Zawaa, för att splittra assyriernas politiska organisationer. Följande är ett utdrag ur min kommande bok Patriark Shakers arvtagare.

Vi har hittills i boken beskrivit hur assyrisk identitet har utsatts för skada i relationerna med turkiska eller arabiska makthavare, främst på grund av assyriska kyrkoledares undergivenhet och egenintresse. Men det finns ett annat grannfolk som har ännu större intresse i assyriska frågor, nämligen kurderna. Assyrier och kurder har levt som grannar i århundraden. Men kurderna har expanderat sitt territorium successivt och ockuperat alltfler assyriska landområden, i synnerhet efter deras aktiva deltagande i massakrer och folkmord mot kristna assyrier och armenier, vilket kulminerade i 1900-talets första folkmord. När de egentliga ägarna var mördade eller fördrivna ockuperades deras hem och egendomar av olika kurdiska klaner som berikade sig på sina kristna grannars bekostnad. Samma policy fortsätter idag i norra Irak, där kurderna vill expandera sitt territorium på assyriers bekostnad.

De assyrier som överlevde folkmordet Seyfo och stannade kvar på sina fäders jord, kände sig tvungna att hålla goda relationer till den kurdiska majoriteten för att få leva i fred. Men kurdiska makthavare vill försvaga och driva bort assyrier som står i vägen för kurdisk expansion. De sår splittring bland assyrierna genom klassiska, beprövade metoder som turkar, araber och andra grannfolk har använt framgångsrikt. Kurdiska ledare utnyttjar också olika assyriska kyrkoledare för att driva igenom sin politik att söndra och härska. Som vi har sett i föregående kapitel är många kyrkoledare bland assyrierna ett lovligt byte, vilket förvärrar assyriernas utsatthet.

Majoriteten av assyrierna i Mellanöstern bor fortfarande i Irak. Där har assyriska politiska partier som Zawaa haft en stark folklig förankring. Men kurdiska makthavare intrigerar i det politiska etablissemanget för att förmå assyriska ledare att avstå egna rättigheter som inte står under kurdisk dominans, t ex att bilda en egen provins på Nineveslätten.

Barzani splittrar assyrisk enighet 

KDP-ledaren och presidenten i KRG, Massoud Barzani, är en av dessa kurdiska makthavare som lägger sig i assyriernas inre angelägenheter. Han har tagit varje tillfälle i akt för att splittra assyrisk enighet, i synnerhet efter Saddamregimens fall.

Efter att USA invaderade Irak 2003 utsågs Yonadam Kanna till parlamentsledamot i Bagdad. I januari 2005 hölls de första valen och Kanna valdes nu in i parlamentet som den ende självständige assyriern som inte fanns med på kurdiska eller arabiska vallistor. Han valdes med assyriska röster och Zawaa blev det största assyriska partiet i Irak även i efterföljande val.

Redan i oktober 2003 hade Zawaa, i samarbete med ADO, samlat alla stora assyriska organisationer, partier och kyrkor till en konferens i Bagdad. Målet var att ena den assyriska nationen inför de utmaningar och förhoppningar som väntade i det nya Irak. En ny konstitution skulle skrivas och assyriernas rättigheter måste skrivas in i grundlagen. Men namnkonflikten var ett hinder. Bagdadkonferensen beslöt därför att kompromissa genom att kalla folket KaldoAssyrier och språket syriska (på arabiska suryani). Genom detta beslut kände sig huvudparterna delaktiga och assyriska patriarker gav kompromissen sin välsignelse. Men egenintresset bland olika kyrkoledare och intrigerna bakom kulisserna ledde till att enigheten sprack ganska snart. 

Dessförinnan hade den blivande patriarken Emanuel Delli, inbjuden till Yonadam Kannas nya hem i Bagdad tillsammans med övriga gäster, varit positivt inställd till konferensens kompromiss. Han hade till och med bett Zawaa om hjälp för att väljas till patriark, berättar Said Yildiz, tidigare ordförande för ADO-Sverige, som var med på Bagdadkonferensen. Men ett halvår senare, när Delli hade utsetts till patriark skickade han ett brev till Iraks dåvarande premiärminister Ibrahim Jafari och sade att Yonadam Kanna inte representerade den kaldeiska kyrkan. Delli hävdade nu att kaldéerna var en egen nation som inte har något med assyrier att göra. Han uppmanade sitt samfund att bryta allt samarbete med Österns assyriska kyrka, som i sin tur började reagera på sitt sätt. Patriark Mar Dinkhas ställföreträdare i Irak, biskop Gewargis Sliwo, skrev 2005 ett brev till grundlagskommittén och krävde att man endast skulle skriva in beteckningen Ashur i konstitutionen. I den provisoriska konstitutionen kallades assyrierna KaldoAssyrier. Men när den riktiga grundlagen antogs 2005 beskrevs de som två olika folk, kaldéer respektive assyrier.

Zawaas ledare Yonadam Kanna, som hade suttit i grundlagskommittén, fick då rekommendationen att avgå från parlamentet i protest mot att hans folk skrevs in som två olika folkgrupper, berättar Sait Yildiz som stod Kanna mycket nära. Men han vägrade lyssna och nöjde sig med en reservation mot beslutet.

Assyriska ledare, främst kyrkoledare, hade alltså svårt att komma överens, vilket försvagade assyriernas enighet. Men aktörer som Barzani har inte suttit med armarna i kors. Han satte igång sina försök att försvaga Zawaa, som nu hade visat sig som en stark politisk aktör bland assyrierna och kunde välja en egen ledamot till parlamentet i Bagdad. Barzanis drag var att skapa en motvikt till Zawaa och han lanserade Sarkis Aghajan. 

Sarkis Aghajan - Barzanis förlängda arm

Sarkis Aghajan föddes 1962 i Arbil av assyriska föräldrar. Han blev medlem i KDP och kom in i det kurdiska parlamentet vid dess start 1992. Han tog en av de fem kvoterade assyriska platserna. Resterande fyra tillhörde Zawaa. Han är också god vän med premiärminister Nechirvan Barzani (Massouds brorson). De två växte upp tillsammans när Nechirvan 1975 flydde till Aghajans familjeegendom i Iran, efter att USA hade slutat stödja Barzaniklanen. Aghajan fick posten som finansminister i KRG under åren 1999-2006 och var också vice premiärminister 2004-2006. I maj 2006 förnyades hans uppdrag som finansminister och han fick en ansenlig budget att spendera i olika projekt för att knyta assyriernas politiska och religiösa ledare till sig. (Idag har han helt försvunnit från den politiska scenen. Det sägs att han är rådgivare åt Nechirvan Barzani).

Därmed skulle vägen vara öppen för KRG:s planer att styra över assyriernas framtida öde. Likaså skulle det vara lättare att utöka gränserna för den kurdiska autonomin genom att inkorporera angränsande assyriska landområden på Nineveslätten. Området är inte bara strategiskt viktigt som förbindelse till kurderna i Syrien, det har också stora oljereserver under jorden. Sait Yildiz berättar att när assyrierna 2010 mötte KDP:s politbyrå för att framlägga kravet på en egen autonomi på Nineveslätten, berättade de kurdiska makthavarna helt öppet att de aldrig skulle släppa ifrån sig området, eftersom det har så stora oljereserver. Det sägs också att kurderna redan har borrat 6-7 nya oljebrunnar på Ninevelätten.

Sarkis Aghajan har även marknadsförts som mannen bakom bygget av nya hem åt assyrier i norra Irak. Visserligen har man låtit bygga några enkla betonghus men när man jämför med de kedjehus som byggdes åt kurderna i samma projekt, framstår de assyriska husen som mycket anspråkslösa. KDP har också försökt vinna assyriska röster i de val som har hållits efter Saddams fall, genom att locka med jobb och bostad. Men vem som helst fick inte tillgång till dessa enkla bostäder. Ett villkor var lojalitet med den kurdiska administrationens direktiv. Ett sådant villkor var att rösta på KDP:s vallista Ishtar 513 i valet 2007. De assyrier som vägrade fick varken bistånd eller bostad.

Aghajan samlade år 2007 de flesta assyriska partier och organisationer till en konferens i Ankawa, en assyrisk förstad till huvudstaden Arbil, och bildade det så kallade Folkrådet Chaldean Syriac Assyrian Popular Council. Zawaa deltog inte. Beteckningen KaldoAshur, som hade tagits fram vid Bagdadkonferensen 2003, byttes nu mot trippelbenämningen Chaldean Syriac Assyrian efter de tre stora assyriska samfunden. Aghajan fick nu stort utrymme i två stora assyriska satellitkanaler, Ishtar TV och Suroyo TV. Dessa kanaler hade en bred assyrisk publik och startade en kampanj för att marknadsföra trippelbenämningen. Personer närstående Suroyo TV har informellt erkänt att kanalens ledning fick betalt för att marknadsföra trippelbenämningen och det nya Folkrådet. På frågan varför, svarade man att pengarna ändå skulle gå till någon annan om Suruyo TV hade avvisat erbjudandet. Dessförinnan hade Dawronoye under alla år använt den i Sverige vanligt förekommande dubbelbeteckningen assyrier/syrianer.

Tre år senare, 2010, bildade assyriska organisationer och partier en ny sammanslutning i samband med att Assyrian Universal Alliance, AUA, hade avslutat sin kongress i Ankawa, berättar Sait Yildiz som var mötets ordförande. Den nya organisationen fick namnet Kaldeiska syriska assyriska partiers sammanslutning. Den här gången deltog även Zawaa och trippelbenämningen har därefter blivit det officiella namnet på den assyriska folkgruppen hos såväl Zawaa som ADO och andra medverkande partier. Mötet beslöt att ansöka om en egen provins på Nineveslätten, i enlighet med Iraks konstitution, samt en assyrisk autonomi inom KRG.

Men reglerna i KRG:s konstitution gör det omöjligt för assyrierna att bilda en egen autonomi, säger Yalda Marokil som är Zawaas representant i Skandinavien. Den kurdiska konstitutionen säger att en folkgrupp, i det här fallet assyrierna, måste utgöra en majoritet för att få bilda en egen autonomi. Assyrierna utgör ingen majoritet någonstans inom KRG. Zawaa har tidigare krävt att ordet ”majoritet” ska ersättas med ”folktäthet” men kurderna har avvisat kravet.

Nineveslätten tillhör de så kallade omdiskuterade områdena som såväl araber som kurder gör anspråk på. I KRG:s konstitution från 2005 gjorde kurderna anspråk på vissa delar av Nineveslätten. I det nya förslaget som skrevs 2009 står det att hela Nineveslätten tillhör KRG. Förslaget har i skrivande stund ännu inte antagits av det kurdiska parlamentet.

När det gäller Barzanis val av trippelbenämningen är det ett taktiskt sätt att namnge assyrierna efter deras kyrkliga tillhörighet och inte efter etnisk identitet, för att kunna beteckna assyrierna som kristna kurder. Man har dessutom ordnat det efter storleken på samfunden och inte efter alfabetisk ordning, som brukar vara fallet. Samma sak förekommer även i kurdisk press i Turkiet. De talar om Keldani, Süryani och Asuri som vore de tre olika folkgrupper. Frågan är om det är okunskap eller om de är influerade av sina kurdiska bröder i Irak.

Under de senaste åren har medierna både i Irak och i västvärlden allt mer kommit att frångå alla benämningar och kallar assyrierna för ”de kristna i Irak”. Detsamma gäller rapporteringen kring inbördeskrigets Syrien, där assyrierna ofta kallas enbart ”de kristna”. Till och med Zawaas ledare Yonadam Kanna har ofta använt termen ”de kristna” i stället för att säga assyrierna, vilket han har fått kritik för. 

Kyrkoledare hedrar Aghajan med medaljer

Som vi har visat i tidigare kapitel lägger sig många präster gärna i politiken eftersom de är vana att tillskrivas ansvaret också för samfundets civila angelägenheter. Sarkis Aghajan har fått ett oproportionellt stort stöd av så många kyrkoledare att det är sannolikt resultatet av politisk inblandning på hög internationell nivå. Förmodligen är det USA och Israel, som å Barzanis vägnar, har sett till att Aghajan har översköljts av medaljer från olika kyrkoledare. Det började med att den förre påven Benediktus XVI i augusti 2006 upphöjde Aghajan till Riddarkommendör av Sankt Gregorius den stores orden. Därefter hedrades Aghajan med första rangens utmärkelser och medaljer av följande assyriska, koptiska och armeniska patriarker:

1. Mar Dinkha IV, patriark för Österns assyriska kyrka, instiftade en särskild medalj till Aghajans ära. Patriarken är god vän med både Sarkis Aghajan och Nechirvan Barzani sedan han var biskop i Teheran.
2. Kardinal Emanuel III Delli, den förre patriarken för Kaldeiska kyrkan.
3. Patriark Zakka I Iwas, Syrisk-ortodoxa kyrkans dåvarande överhuvud.
4. Patriark Addai II, Österns gamla kyrka (följer äldre assyrisk kalender).
5. Anba Shenouda III, dåvarande påven för Egyptens koptiska kyrka.
6. Patriark Karekin II, överhuvud för den Armeniska apostoliska kyrkan.

Många av dessa kyrkoledare har sannolikt lovats förmåner, personliga eller för det egna samfundet, för att visa sin lojalitet med den nya kurdiska administrationen. Det är inte heller långsökt att de fått en del av de pengar som Sarkis Aghajan spenderade så frikostigt när han var kurdisk finansminister. Till och med klostret Mor Gabriel i Turabdin fick en större summa pengar i gåva av Aghajan. Han skickade pengarna kontant med en betrodd assyrier, som tidigare var elev vid klostret. Denne har berättat det för en kusin till mig och tillade att han själv fick 10 000 dollar i ”dricks” som tack för besväret. Aghajan har också sponsrat nytryckningen av patriark Afrem Barsoms bok Sritotho d Turabdin, som vi redan har berättat om i kapitlet om patriark Zakkas arabisering av assyrierna. Visserligen sägs Aghajan vara djupt religiös och tillhör en frikyrkoförsamling. Men hans frikostiga användande av medel ur KRG:s budget har med största sannolikhet varit avsedda att knyta assyrierna till kurdiska KDP mer i politiskt än i religiöst syfte.

En av de assyriska eldsjälar som har lagt stor möda på att uppmärksamma och bekämpa kurdifieringen av Assyrien är författaren Fred Aprim, bosatt i Kalifornien. När det gäller assyriska kyrkoledares agerande gentemot främmande makter, skriver Fred Aprim följande träffsäkra sammanfattning:

”Kyrkorna har politiserats och varje patriark eller kyrkoledare söker sin egen självtillfredsställelse och beröm. De bryr sig inte om folkets framtid som helhet. Dessa patriarker har förlitat sig på kurder och araber för att rädda sina kyrkor och församlingar, i stället för att förlita sig på sin egen makt som kommer från deras enighet”.

The brutal Islamist terrorist organization ISIS is said to be conducted by the U.S. and its allies as a tool to redraw the Middle East map. Even the regime in Syria is suspected to have been in agreement with ISIS in some way. Below I have gone through various media that shed light on the game behind ISIS.

ISIS[1] has recently spread fear among non-Sunnis in the Mosul area. On July 19, 2014 they forced the last Assyrian famillies to leave Mosul. Prior to this, the population of Syria witnessed horrific scenes during the past year with ISIS as an actor. This has meant that Christians have fled away in thousands to seek shelter elsewhere. And now, ISIS has intensified its attacks in northern Syria in order to take control of various oppositional forces but also of oilfields. But what's behind all this? Is it a newborn Islamist anger against non-Muslims or is ISIS a cover for a larger plan? And what is the Christian West doing to save Christianity in the Middle East?

We know that the West cares more about their finances than their Christian brothers in the Arab world. It is also wellknown that the West could sell ten thousand Christians for a barrel of oil. But the fact that the foremost democracies in the West, such as the U.S., would create and direct brutal Islamists and ignore when they murder and expel the Christians, it sounds like a strange idea. However we should not forget that the political game where the map is being redrawn, is a dirty game, where unholy alliances formed crisscrossing and where the aim justifies the means. Major powers and local actors can make deals over the heads of the citizens and the weaker groups are paying the price.

Renowned Lebanese Professor Walid Phares in the U.S. writes in a long analysis of the current situation in the Middle East under the title The Lost Spring that the U.S. has made up with Iran, how the question of Syria should be handled. Therefore the U.S. did not attack Syria in the summer 2013. Phares writes:

”The decision had already been made a year ago that a deal would be cut with the Iranian regime. If one has a deal, one is not going to enter into a war with the allies of the Ayatollah, such as Syria. That would kill the deal. These advisors and the pro-Iranian lobby in Washington are not made up only of Iranians. They are made of financial interest groups. For all these years there has been the idea that if we cut a deal with the Iranian regime, they will stabilize Iran, Iraq, Syria and Lebanon. When the Iranians moved in to Syria, Hezbollah moved in. When both moved in, al-Qaeda moved in. That was the end of civil demonstrations”, said Walid Phares.

Assad's regime and ISIS

Regarding ISIS, political observers believe that its leadership and the Assad regime have agreed and worked together on common issues. ISIS has introduced Islamic Sharia law in the province of Raqqa and forced the Christians to the Muslim sheltering tax Jizya. Those who do not agree must either convert to Islam or leave their homes. So far we are aware of what happened. But during the war, ISIS has not attacked the regular Syrian army. Why? If they oppose the regime should they end up in conflict with it. The only major clash occurred on July 19, 2014 near Homs where ISIS killed 270 soldiers of the regim before taking control över a field of natural gas, accordint to Swedish newspaper Aftonbldet.

Observers also believe that the Syrian government is supposed to use ISIS as a tool to attack the PKK autonomous areas in northern Syria. Currently there are intensive battles between ISIS and the PKK's Syrian department PYD in the city of Kobane outside Aleppo. Kobane is one of three "cantons" that PYD has declared as autonomous. Even Turkey and Barzani have the same objective to prevent  the PKK’s plans for an autonomous region in Syria. More on Turkey and Barzani's stance on this issue can be read in the Turkish newspaper Cumhuriyet Gazetesi of July 16, 2014. Here we can see the interests of Syria and Turkey about a common enemy, even though the Assad regime conciders the Turkish Prime Minister Erdoğan as a bitter enemy. The Syrian government sees Turkey as the greatest actor that supports various Islamic terrorist groups who have created chaos in Syria. Cumhuriyet writes on July 17, 2014 that the city of Urfa (Urhoy) is the base for ISIS and its mercenaries are shipped from there over the border into Syria, to fight PYD forces in Kobane. Turkish press has over the past year highlighted a series of revelations that Turkish intelligence shippes weapons and mercenaries to various terrorist groups in Syria.

Regarding the expulsion of the Christians from Syria, of course we can not say that the Assad regime would like to see the country depleted of its Christian population, as the majority has given the regime their support for many years. Some of the countries that control ISIS perhaps do not see Christians as a primary target, but the terror group's progress has nevertheless meant that Christians have had to pay the price. The goal justifies the means.

Germany's role in jihad 1914

In the modern history, we can see a parallel to this in the beginning of World War I, when the Christian Germany called on its ally Turkey to declare jihad (holy war), according to genocide researcher Dr. Gabriele Yonan in Berlin. It got the result that Christian Assyrians, Armenians and Greeks were subjected to an outright genocide carried out by fanatical Muslims (mainly Kurds). The thing is that the Young Turk leaders who issued the order about mass deportation and mass murder of Christians, were secular Turks who did not care much about religion. They were educated in Paris and Berlin and were influenced by the European idea of a secular national state. But they took advantage of the religion’s inherent power to enforce the genocide.

Why did the Germans want Turkey to declare Jihad? The Germans' intention was not to hurt their Christian brothers in Turkey. Jihad was a tactical game to win major Muslim groups on their own side, whom were under British or French rule in different parts of Asia and Africa. The Germans' goal was that these Muslims would rise up against France and Great Britain, i.e. the  enemies of the Germans if they will join Jihad. The consequence was that the Christians of Turkey suffered very hard of the German act, Dr. Gabriele Yonan stated during her lectures in Sweden 2001.

Israel's security

Mesopotamia, the cradle of civilization, has experienced several conquests and new masters for the last three millennia. But the indigenous people have never been so close to extinction from their native land. Assyrian culture and history is on the brink of annihilation. But it does not seem to bother the actors involved. In summer 2006, I wrote a debate article entitled "Will Israel create an allied Kurdish state in the Middle East?". It was published in zindamagazine.com. The server to this website is off for now. In short, the message was that the Assyrian existence in Assyria seems to weigh less in the context when big actors like Israel seeking to secure their safety and their future business opportunities in the Middle East. This can best be done by a Kurdish ally state that controls a major part of the oil in Iraq. Some Israeli readers reacted strongly on my article. Today the country's top leaders, President Shimon Peres and Prime Minister Benjamin Netanyahu, admit that an independent Kurdish state in Iraq is Israel's main alternative (Reuters June 26, 2014).

Snowden about ISIS

In fact, Israel is said to be the key player in the creation of ISIS. Documents that Edward Snowden has revealed and quoted by the International Business Times (IBT) July 15, 2014 alleging that ISIS leader Abu Bakr al-Baghdadi has been trained by the intelligences of the U.S. and Britain, in collaboration with the Israeli Mossad. Other reports indicated previously that the U.S. trained ISIS recruits in 2012, but the White House has not commented on it, writes the IBT, adding:

“As per a report in Gulf Daily News, Snowden revealed that the US, the UK and Israel drew up a plan to protect the Zionist entity, by using a strategy called ‘the hornet's nest’. The strategy was to get all the terrorists together in one place under an Islamic slogan and engaging them in a war far from Israel. In the documents leaked by Snowden, it claims that the ISIS was made for ‘the protection of the Jewish state’, and thereby keeping the enemies of Israel engaged”. 

On July 4, 2014 the Turkish newspaper Özgür Gündem writes that ISIS' rampage in the Middle East is sanctioned by U.S., Israel, Turkey and Barzani's KDP. Özgür Gündem is close to PKK and its reporter Akif Serhat refers to an unnamed diplomat, who claims that a secret meeting was held in Amman, Jordan, on June 1, 2014. The meeting was attended by representatives from the U.S., Israel, Turkey, Saudi Arabia, Jordan, KDP, Kurdish Islamist Ansar al-Islam of Mullah Krekar and Iraqi Baath Party, along with several Islamist terrorist groups. The newspaper reports a list with the names of the participants.

A week later, the ISIS took control over Mosul. According to the source of Özgür Gündem Iran became aware of this plan and warned Massoud Barzani for continuing his support to ISIS. The diplomat quoted by Özgür Gündem made then the following analysis of the creation of ISIS (translated from the Turkish original):

"The U.S. and Israel want to exploit the chaos in Syria to enforce their plans. There are forces that are no longer under their control. They also have serious problems with their closest allies. This means that they risk losing control over the developments in the Middle East. They fear that the chaos in Syria could spread to the rest of the Middle East. Therefore the U.S. and Israel want to create opportunities to exploit the warring parties for their own purposes”.

ISIS changed the power balance in Syria

In the shadow of the ongoing Israeli attacks on Gaza, where the international media attention is directed to Palestine, ISIS is changing the balance of power in war-torn Syria, writes The Independent on July 17, 2014. ISIS is attacking both Kurdish PYD and Jabhat al-Nusra along with other opposition groups, in order to take control of the opposition. ISIS is also targeting the oilfields in northern Syria. They have recently conquered the oil-rich city of Dier-ez-Zor on the Euphrates, and killed the commander of Jabhat al-Nusra. They have been welcomed by local Sunni Arab clans by promising them shares in the oil, according to the Independent which adds:

“The recent Isis advances in Syria, following victories in Iraq last month, are altering the balance of power in the whole region. The opposition military forces not aligned with the Syrian government or Isis are being squeezed out of existence, making obsolete the US, British, Saudi and Turkish policy of backing groups hostile to both Assad and Isis”.

ISIS will not attack Israel

The last days of Israeli bombing of Gaza has also led to ISIS has been asked why they do not attack Israel to defend their Muslim brothers. ISIS has responded on Twitter that they will not attack Israel as long as the Israelis do not interfere in fitne (classical Muslim civil war). What is meant by fitne in this case, ISIS has not explained closer, writes the Turkish newspaper Yeni Akit. According to other statements in media, ISIS have answered that God had not commanded them to attack Israel. Their main enemy is the Shiites which ISIS regards as apostates from Islam.

Just days after ISIS took Mosul media reported that Barzani and ISIS had agreed on geografic interests and their common enemy was the Shiite government under Nuri al-Maliki. For that reason there was no direct confrontation between ISIS forces and Kurdish Peshmerga in Mosul or Kirkuk. Nuri al-Maliki himself claimed earlier that ISIS and Barzani had an agreement, but he was not taken seriously. The isolated fights that occurred outside the Assyrian city Baghdede on the Nineveh Plain were the result of a provocation  by the Kurdish elite troops against Sunni Arab villages east of the river Tigris. The Arabs were told to move to the other side of the river, according to the reports of the Assyrian Federation of Sweden.  

Various media that are close to Western interests give attention to daily atrocities of ISIS. Thus ISIS is shown as the biggest threat to the stability in the area. In fact, it seems that ISIS is a tool in the hands of the U.S. and its allies to implement their plans.

 Mellanösterns karta ritas om?

Diskussionen om hur Mellanösterns karta kommer att se ut i den närmaste framtiden och hur olika folkgrupper reagerar är högaktuell i såväl turkiska, assyriska som arabiska medier. Den största reaktionen kretsar naturligtvis kring en eventuell statsbildning för kurderna med bistånd från USA och Israel. I ett sådant läge är Turkiets reaktion och makt något som debattörerna tvistar om.

Jag skrev därför ett inlägg i debatten den 29 juli 2006 efter att ha följt turerna i den assyriska webbtidningen Zindamagazine. I samma nummer av Zinda uppmanade assyriska ledare i Mellanöstern Israel att stoppa bombningarna av Libanon, av rädsla för att assyrierna åter skulle bli måltavla för arabiska och islamiska krafter.

En läsare i Israel vid namn Yavin Katz reagerade på innehållet i Zinda, särskilt på mitt inlägg, och skrev ett svar i det efterföljande numret av Zinda den 7 augusti under rubriken Why ask Israel to stop? (Varför be Israel stoppa bombningarna?) Du hittar det i direkt anslutning till mitt debattinlägg som följer här:

Kommer Israel att skapa en allierad kurdisk stat i Mellanöstern?

Debatten om Mellanösterns framtid och vad olika aktörer har i sikte, är i full gång på assyriska hemsidor som Zindamagazine.com. En av debattörerna är Mariam S Shimoun från Kanada med intressanta inlägg som If You Were Barzani och senast The Turkey Factor. Enligt artikelförfattaren kommer Turkiet, så snart som amerikanerna har dragit sig tillbaka från Irak, att kasta sig in i leken för att till varje pris förhindra bildandet av ett ”Kurdistan”. Då kommer turkarna att inse värdet av trogna assyriska allierade, menar Mariam Shimoun och citerar britterna som har sagt att assyrierna var de mest pålitliga allierade i Mellanöstern. 

Visst ligger det något i denna analys - om det då finns några assyrier kvar att satsa på. Men resonemanget kan halta om Israel har bestämt sig för att skapa en kurdisk allierad stat som en sorts förlängd arm gentemot arabiska fiender. Om detta publicerade vi en artikel i Hujådå år 2000, där en judisk professor vid en föreläsning hade manat Israel att satsa på icke-arabiska minoriteter i Mellanöstern. Kurderna är en icke-arabisk minoritet. Är det denna strategi som vi ser frukterna av idag, när Israel har så täta kontakter med den kurdiska regionala regeringen (KRG) och utbildar t ex stridspiloter åt ett framtida ”Kurdistan”?

Mariam Shimoun verkar vara en mycket klarsynt person och hennes artikel If You Were Barzani (Zinda april 2006) är en av de bästa analyser jag läst om vår assyriska verklighet. Metoden att sätta sig in i motpartens situation och argumentera ur hans synpunkt, är pedagogisk och går hem hos läsaren på ett effektivt sätt. Vad skulle du göra om du vore i kurdledaren Masoud Barzanis kläder?

Men poängen med resonemanget är inte så mycket hur Barzani tänker och agerar, utan vad vi som assyrier gör i ett läge när Barzani och andra kurdiska ledare skapar splittring bland assyrierna för att härska. Mariam Shimouns svar på frågan är ett bittert konstaterande; istället för att se den stora faran med Barzanis agerande gentemot vår nations existens, håller vi assyrier oss sysselsatta med interna konflikter om vilken präst som är favorit, vilket namn vi kan anta och vilken gruppering som vet bäst. Med andra ord stoppar vi huvudet i sanden och kan inte, eller vill inte, inse situationens allvar.

Vad beror det på? Är vi som folk mindre medvetna om vår nationella identitet och dess värde? Eller är vi tillräckligt medvetna men föredrar den egna grupperingens intressen framför övergripande assyriska intressen?Jag tror att det handlar om en kombination av både okunnighet och opportun själviskhet. Detta är naturligtvis ingen specifik assyrisk egenskap. Det kan vara fallet hos många andra folkgrupper i samma situation. Men skillnaden ligger i att andra grupper har kommit längre och upprättat en politisk kraft som kan bemästra situationen och förena krafterna när det gäller nationens intressen.

Hos oss kan religiösa eller profana ledare liera sig med vem som helst utan att ta hänsyn till eventuella konsekvenser. Det är denna kraft som saknas bland oss assyrier. Vi har inte lärt oss av grannfolk och minoriteter i samma situation. De försök som har gjorts under de senaste decennierna har tillintetgjorts av mäktiga intressen, bl a genom infiltration och plantering av interna konflikter. Den assyriska rörelsen som startade i Sverige för 30 år sedan var ett sådant försök, som dock kvävdes i sin linda. Fruktlösa konflikter kring namnet är fortfarande ett hinder i vägen, t ex när vi ska enas om något så enkelt som texten på ett minnesmonument i Södertälje över Seyfo-offren.

För att återgå till frågan i rubriken, kommer den närmaste framtiden att utvisa om assyrierna över huvudtaget kommer att tillmätas någon betydelse när det nya Mellanöstern skapas. Två saker är då viktiga att komma ihåg;

1: Israels existens och dess framtida allierade är viktigare än ursprungsbefolkningens, t ex assyriernas, existens i Mellanöstern, sett ur ett amerikansk-israeliskt perspektiv. Bedömare som Mariam Shimoun menar att ekonomin blir till slut avgörande för USA:s agerande och dess val av koalitionspartner. Men erfarenheterna från de senaste årens turbulens i Irak pekar på att USA:s ekonomiska och politiska intressen kommer i andra hand när det gäller Israels framtida säkerhet. Orsaken är främst judarnas starka ställning i USA.

2: Assyrierna själva är inte förberedda på att ta tillfället i akt. Vi håller oss till våra barnsliga lekar kring präster och klaner och glömmer att tåget håller på att passera. Om och när nästa tillfälle kommer, finns det kanske inga assyrier kvar i Assyrien.

Det här låter kanske som svart pessimism, men realiteten går inte att bortse ifrån. Både vår religion och etnicitet är tyvärr faktorer som är ett hinder i vår väg för fortsatt existens i Mellanöstern. Vi befinner oss i ett hav av fientligt inställda muslimer som betraktar oss som Västvärldens medlöpare, medan västmakterna inte bryr sig om vår kristna tro. En del mäktiga krafter ser också vårt etniska ursprung som ett hot mot sina egna ambitioner. Visst kan vi förlita oss på Guds nåd, men vi måste vara värdiga sådan nåd. Historien visar oss att Gud satsar på de starka som tar vara på hans givna möjligheter. Hittills har vi dock inte lärt så mycket av historien.

Yavin Katz från Israel reagerar:  Varför be Israel att sluta bomba?

 Zindas rubriker av den 29 juli 2006 berättar för oss att “Assyriska kyrko- och parlamentsledamöter i Mellanöstern snabbt fördömer Israels attacker mot Libanon, av fruktan för repressalier från islamiska och arabiska regeringar och folkmassor”. Tack gode Gud att fruktan inte styr i Israel, Mellanösterns enda demokrati, där arabiska medlemmar av Knesset (israeliska parlamentet) kan stå upp och kalla premiärministern för mördare framför internationell media och sedan kan fortsätta leva sina liv utan fruktan för repressalier, under statens beskydd.

Vad gäller föreliggande fakta i detta fall, så korsade Irans agent i Libanon, Nasralla, en internationell gräns och gick in i Israel, dödade, sårade och kidnappade Israeliska soldater, som en avledningsmanöver, samtidigt som han bombade civila israeliska städer i norra Israel med ”katyush” raketer. Staten Israel beslutade sig för att försöka sätta stopp för denna sorts terror. De som samarbetar med Nasralla, och ibland även dessas grannar, blir lidande. Detta är beklagligt, men så fungerar alla krigshandlingar.

Augin Kurt frågar om Israel kommer att skapa en kurdisk stat. Han går även vidare och säger att ”Staten Israels och dess framtida allierades existens är viktigare än existensen för Mellanösterns ursprungsbefolkningar, såsom Assyrierna. USA:s ekonomiska intressen är i detta avseende sekundära. Den främsta anledningen till detta är de judiska gruppernas starka position i USA”.

Detta påstående tar oss 90 år tillbaka i tiden till ”Sions vises protokoll”, en falsk anti-semitisk publikation som påstods bevisa hur den internationella judenheten styr världen. Det sanna sorgliga beviset kom några år senare, under andra världskriget, när en tredjedel av den judiska nationen mördades av nazisterna och ingen i hela världen lyfte ett finger för att hjälpa till. USA vägrade till och med utföra ett barmhärtighetsdåd och bomba dödslägren. De starka judiska grupperna hjälpte inte heller här. 

Israel kan utbilda piloter – jag vet inte om så sker – på samma sätt som Israel kan utbilda någon i hur man driver ett mejeri eller klyver en atom. Vi har kunskapen. Men Israel kan inte skapa stater, vi är inte så stora. Israel kämpar fortfarande för att säkra sina egna gränser. Assyriska bröder; jag är inte arg, jag lider med er.

Zinda 7 aug 2006

Mitt svar: Det ligger i Israels intresse att skaffa sig vänner

Vår vän Yavin Katz förkastar påståendet om Israels makt att skapa en ny stat, i tider när landet ”kämpar för att säkra sina gränser”, skriver han i sitt svar och hänvisar till Hizbollahs raketanfall mot norra israel under sommarens Libanon-krig.

Jag har ingen anledning att ansluta mig till historierevisionister eller att ta ställning för eller emot de krigande parterna. Men jag har förståelse för att assyriska ledare i Mellanöstern är oroliga för sitt folk i tider när muslimska fundamentalister utnyttjar varje sådant tillfälle för att driva assyrierna på flykt från Mellanöstern.

Det är våra kyrkor som brinner ochvåra bröder och systrar som mördas när våra muslimska grannar känner sig uppretade av andras agerande, som vi inte är delaktiga i på något sätt. Men det är vi som folk som får betala priset för Västvärldens politiska agerande i Mellanöstern och andra delar av världen.

Min artikel i Zinda hade inget med kriget i Libanon att göra. Den råkade sammanfalla med ett upprop från kristna ledare för att stoppa kriget. Vad jag gjorde var att skriva ett inlägg i debatten om Mellanösterns närmaste framtid och särskilt den roll som Turkiet kan komma att spela i försöken att förhindra en kurdisk statsbildning i Irak med omnejd. Självfallet utgår jag som assyrier från det faktum att stormakterna, som är i färd med att rita om Iraks karta, inte ser ut att prioritera svaga grupper som assyrierna. En viktig poäng i min artikel är att vi själva inte förbättrar oddsen för att stormakter som USA ska hjälpa även oss assyrier, när vi är inbegripna i interna stridigheter och glömmer att tåget håller på att passera.

Israels fortsatta existens sägs vara i fara om vissa Israel-fientliga regimer i området får massförstörelsevapen. Då är det bara naturligt att en stat som Israel, som befinner sig i ett hav av fientligt inställda arabiska och muslimska massor, söker trygga sin framtid genom att skapa allianser med olika aktörer så som kurderna, som nu ser sin historiska chans att bilda en egen stat. För första gången i historien verkar de kurdiska ledarna ha satsat på vinnande häst och det kommer inte att dröja längre än till nästa år[1] när vi får bevittna en folkomröstning bland kurderna i Irak om de vill bli självständiga eller inte. Svaret är nästan givet; vem skulle tacka nej till självständighet. I det läget har kurderna, som det ser ut idag, en oerhört stark påbackning från USA och Israel.

Naturligtvis kan det hända många saker som sätter hinder i vägen. En sådan faktor är Turkiet, men till syvende och sist är det ändå stormakterna som brukar få sin vilja igenom. För oss assyrier är det oklart var vi kommer att hamna, om vi ställs under kurdisk överhöghet eller får en egen autonom region kring vår gamla huvudstad Nineve. Det kan också hända att vi inte får något alls, utan får nöja oss med att leva som medborgare där vi befinner oss.

Ett är i alla fall säkert: vi befinner oss mitt i den snabba processen där saker och ting händer runt omkring oss. Vi behöver alltså inte vänta i 50 eller 100 år för att få facit i hand. Den kommer mycket snart, kanske nästa år eller året därpå.

- Åt dem som inte accepterar sin kurdiskhet kommer vi att säga; gå till araberna!

Etnisk rensning av assyrierna och tanken på att assimilera dem som kristna medborgare i ett framtida ”Kurdistan” verkar vara planerat sedan den kurdiska revolutionen i Irak startade i början av 1960-talet. Här är ett unikt vittnesmål från en tidigare livvakt till pappa Barzani från 1967, ur min kommande bok i kapitlet Kurdifieringen av Assyrien.

Massouds Barzanis pappa, Mulla Mustafa Barzani, inledde sitt uppror mot centralregeringen i Bagdad 1961 och en del assyriska ledare i Irak ställde sig aktivt på kurdernas sida. Assyrierna hade ställts inför samma dilemma som deras bröder i Turabdin gjorde senare på 1990-talet; att ställa sig på PKK:s sida eller på den turkiska regeringens. I Turabdin valde assyrierna att vara neutrala men drabbades likväl av både mord och fördrivning. Idag bor det inte mer än ett par tusen assyrier kvar i Turabdin. I norra Irak var somliga assyrier övertygade om att kurderna bedrev en rättfärdig kamp och ville vara en del av den, medan andra ville ha kurdiskt beskydd av sina familjer och byar. Resultatet blev dock inte så mycket bättre än i Turabdin. Assyrier på ledande poster inom KDP har ofta eliminerats, t ex Arbils guvernör Franso Toma Hariri[1], medan många assyrier har flyttat till Iraks storstäder eller utomlands för att finna ett tryggare liv. Kurdiska familjer övertog de byar som assyrierna lämnade.

1992 beslöt det nybildade kurdiska parlamentet att all ockuperad mark skulle återlämnas till de assyriska ägarna. Men beslutet har inte genomförts i praktiken. Den assyriske ledamoten Francis Yousif Shabo krävde 1993 att beslutet skulle omsättas i praktiken, men mördades kort därefter. Utredningen av mordet förhalades under lång tid. I ett klipp på YouTube berättar Yonadam Kanna, dåvarande bostadsminister i KRG, omständigheterna kring mordet. Han tillägger också att han ställde frågan till Massoud Barzani varför det inte hände något i utredningen. Han fick till svar av en rådgivare att alla papper i ärendet hade förstörts i en brand i Arbil.

Barzaniklanen, som sägs ha varit kristna[2] assyrier en gång i tiden, har använt assyrierna som ett verktyg i sin kamp mot Bagdad. Men när kampen så småningom skulle bära frukt verkar klanens avsikt ha varit att ställa assyrierna inför valet att se sig som kristna medborgare eller försvinna iväg. Här är ett unikt vittnesmål från en tidigare livvakt[3] åt pappa Barzani som sedan hoppade av KDP. Enligt denne lär Mustafa Barzani ha klargjort sina avsikter angående assyriernas framtid i det framtida ”Kurdistan” genom att använda etnisk rensning eller fördrivning. Detta skulle ha skett vid ett möte med kurdiska klanledare 1967 i hans vinterbostad i byn Delman i Ravanduz. Så här gick mötet till, enligt livvaktens berättelse:

De kurdiska klanledarna från olika distrikt i norra Irak hade samlats hemma hos revolutionsledaren Mustafa Barzani för att uttrycka sin lojalitet. Han kom som vanligt något försenad till mötet, då alla reste sig i givakt och ställde sig i kö för att kyssa hans hand. Han mönstrade dem var och en med en hård blick och sade sedan att han visste att de skulle hitta hem efter att ha ”sålt sig till fienden”. Alla instämde och bad om förlåtelse, samtidigt som de lovade visa fullständig lojalitet åt sin ledare i fortsättningen. Barzani godtog deras ursäkt och mötet kunde börja.

Klanledarna räknade upp var sin styrka av stridande män som stod till förfogande. Därefter bad Barzani sin livvakt att hämta en väska full med pengar som han delade ut till klanledarna genom att säga; ”Detta är mitt vapen för att köpa lojaliteten hos den som inte tror på vårt folks rättmätiga sak”. Barzanis närmaste man Ismail Tellani, som satt intill honom, förklarade att ledaren inte menade att köpa de närvarandes lojalitet, utan ville upplysa om hur långt den kurdiska revolutionen hade kommit. Han tillade; ”Vår ledare har fått till och med Amerika på knä. Därför har våra möjligheter ökat som en porlande vattenkälla”.

Klanledarna bedyrade återigen sin lojalitet medan en av dem, Fattah al-Hirki, beklagade sig över att de stora framstegen i ”Kurdistan skulle delas med de gudlösa (gavur) kristna assyrierna”. Han fortsatte; ”Alla är vi medvetna om vilken anrik historia de har. Det finns ingen bland oss som inte känner till att Nineve är deras historiska hemvist…” Men Mustafa Barzani avbröt genast med följande ord:

”Efter att vår revolution fullbordas, blir mitt första mål att splittra de assyrier som lever i vårt land och fjärma dem från varandra. Jag kommer att sprida ut dem över olika byar med minst 100 kilometers avstånd emellan. På så sätt kommer jag att kapa banden mellan dem. En annan åtgärd kommer att bli förbud för dem att köpa mark. Med tiden kommer även så kallade historiska dokument att försvinna. Men för tillfället måste jag följa samma policy som engelsmännen gjorde en gång i tiden. För närvarande är vår revolution i stort behov av deras stridskraft. När det gäller den postrevolutionära författningen, kommer den att ligga i våra händer och alla som kallar sig ’kurder’ kommer att få en plats i Kurdistan. Åt dem som inte accepterar sin kurdiskhet kommer vi att säga; Gå till araberna!”.

Därefter förklarade sig en del klanledare redo att omedelbart sätta igång med att driva ut assyrierna. Tawfiq al-Barwari sade att han kunde få bort assyrierna från Barwari på mindre än 24 timmar. Mustafa Barzani svarade: ”Herr Tawfiq, du är ansvarig för ditt distrikt. Du kan långsamt sätta igång med arbetet”. Ali Halo sade: ”Jag kommer också att sätta igång detsamma i distriktet Sindi och Zakho”. Pashdar Agha tog till orda och sade: ”Ärade ledare! Jag säger så här. Om det finns ett uns av hederligt blod i våra ådror, måste vi förinta assyrierna. Ni vet mycket väl att misslyckandet för Shejk Mahmuds och el-Hafez’ revolution i Barzan berodde på assyrierna. Därför måste assyrierna antingen lämna Kurdistan eller knäböja för Kurdistan”.

Mustafa Barzani svarade att han noterade att alla var överens men att man måste vänta till efter revolutionen med att vidta åtgärder i större skala. Assyrierna behövdes under tiden. Däremot skulle han redan nu skicka order till Peshmerga-gerillan i distriktet Behdinan att attackera assyrierna i området och tvinga dem på flykt. Men plötsligt insåg Barzani att han kanske hade försagt sig (med tanke på att livvakten hade assyrisk mor) och bytte genast samtalsämne genom att låta kalla på sin assyriske livläkare Oro (Orahem). Livvakten som hade sökt Dr Oro kom tillbaka med beskedet att han inte var på sitt rum, utan satt hos den assyriske skräddaren Isa Rihane i dennes ateljé. Mötet avslutades. Detta var en kall vinterdag i Barzanis bostad, avslutar den före detta livvakten sin berättelse.

Den assyriske akademikern Nineb Lamassu, doktorand vid Cambridge University, skrev i maj 2006 ett öppet brev till den kurdiske revisionisten Diayako Xarib som svar på dennes artikel Is there an Assyrian cause in Iraqi Kurdistan?[4]  Lamassu påtalade i sitt svar, som han kallade Fallacy of a Kurdish Intellectual (En kurdisk intellektuells villfarelse), bland annat det svek som ledande assyrier upplevde från Barzani-klanens sida, trots att de hade stridit sida vid sida. En sådan assyrier var fader Paulus Bidaro - en assyrisk präst från den kaldeiska kyrkan - som hade anslutit sig till Mulla Mustafa Barzanis styrkor tillsammans med många assyrier. Men han lämnade den kurdiska rörelsen efter att ha frågat Mustafa Barzani: "Vad händer nu med rättigheterna för mitt assyriska folk?”

Mustafa Barzani svarade: "Vi har burit vår Burnu (gevär) på axlarna. Ni kan väl börja göra detsamma". Det sägs att fader Bidaro omedelbart bad om Barzanis hand. När han sträckte sin hand skakade fader Bidaro den och sa: "Vänligen acceptera mina kondoleanser, för du har just likviderat den kurdiska frihetsrörelsen. Varje nation som inte erkänner rättigheterna för en annan förtryckt nation är inte värdig sin frihet”.

 Lamassu fortsätter sitt bemötande av Xarib: ”Ditt påstående att övertramp mot mitt assyriska folk i norra Irak inte är för att de är assyrier är absurt. Hur kommer det sig då att Francis Yousif Shabo, en assyrisk representant i den regionala regeringen (KRG, red a), mördades kort efter att han i parlamentet hade krävt att de assyriska byar som var ockuperade av kurderna skulle återlämnas till sina rättmätiga ägare? Och det är ingen hemlighet vilka som beställt mordet och deras hierarkiska ställning vid makten”. Lamassu syftar förstås på Barzani-klanen.

Den nyvalde patriarken för syrisk-ortodoxa kyrkan, Afrem II Karim, har höga förväntningar på sig att ta sig an en kyrka i kris. Många hoppas också att han ska göra rent hus med de grupperingar som försöker infiltrera kyrkan och utnyttja den för sina politiska syften. Men om han verkligen är villig att ta tjuren vid hornen får framtiden utvisa. Nedan sammanfattar vi också patriark Karims agerande gentemot Assyrian Orthodox Church under tiden som han har varit biskop i östra USA.

I min förra artikel om de schismer och grupperingar som skakar den syrisk-ortodoxa kyrkan, visade jag hur fientliga regimer i decennier har infiltrerat olika assyriska kyrkor för att förinta den assyriska nationella identiteten. Jag redogjorde för hur tre tidigare patriarker, som hade varit assyriska patrioter när de var biskopar, gjorde en helomvändning och började motarbeta det assyriska arvet. När detta skrivs har det bara gått knappt två veckor sedan patriark Karim har valts till kyrkans högsta ämbete. Därför är han i egenskap av patriark naturligtvis ett oskrivet blad. Vi som medlemmar i kyrkan kan ha vilka förväntningar som helst, men realiteten kan bli en annan. Däremot kan vi summera hans agerande som biskop i USA gentemot de två kyrkor som har burit namnet Assyrian Orthodox Church. Vi kan också peka på en del uttalanden som han har gjort som nyvald patriark, vilket kan vara en vägvisare om vad som komma skall.

Innan vi går in på detta vill jag kort svara på min tidigare fråga ifall syrisk-ortodoxa kyrkan skulle uppleva en ny utbrytning i samband med valet av ny patriark. Så blev det lyckligtvis inte eftersom de som kunde tänkas ta steget att bryta sig ur kyrkan, verkar ändå vara nöjda med valet av den nye patriarken. Somliga bedömare spekulerar i att den syriska Baathregimen har haft biskop Karim som favorit under de senaste två åren. Detta sedan Aleppos biskop Yuhanna Brahim hade börjat kritisera regimen i diplomatiska termer. Då hade oppositionen medvind och den anpasslige biskop Brahim, vars öde än idag inte är känt, började göra närmanden åt oppositionens håll. Den 22 april 2013 kidnappades han på väg hem till Aleppo från den turkiska gränsen. Det intressanta i sammanhanget är att den första checkpoint som han passerade tillhörde FSA (Free Syrian Army). Där gjorde vakterna honnör och släppte iväg biskopens bil, enligt medpassageraren Fuad Elia som kom undan kidnappningsdramat. Därefter råkade biskop Brahims bil på en kaukasisk galning som hade gjort en liten by i närheten till ett Sharia-emirat med en muslimsk domstol. Denna islamiska ”domstol” utdömde dödsstraff åt ”hedningar” eller skar av fingrarna på den som rökte. Detta är en lång historia som jag inte behöver gå in på här och nu, eftersom vårt ämne är den nye patriarken.

När det gäller den kidnappade biskop Brahim av Aleppo har han alltså länge ansetts som den främste kandidaten till patriarkposten, men efter sin milda kritik av Assad-regimen var han av allt att döma inte längre dess favorit. Valet verkar ha fallit på biskopen i östra USA, Afrem Karim, som i amerikanska medier gick till hårt angrepp mot president Obama sommaren 2013, när USA hotade med militärt ingripande mot Syrien. Biskopen påpekade att regimen var en garant för de kristna i landet och uppgav det som har hänt de kristna i Irak som ett skräckscenario. Därför ville han som kristen från Syrien inte att USA skulle angripa landet militärt. Här är det dock viktigt att påpeka att biskopens ställningstagande inte är unikt på något sätt. Majoriteten av de religiösa ledarna från Syrien är av samma åsikt. Även många utanför kyrkan ser regimen som en garant för de kristnas fortsatta existens i Syrien. På programledarens fråga om biskop Karim själv kommer från Syrien sade biskopen att han är syrisk medborgare av Syriac-Aramaic ursprung. Det har också florerat uppgifter på sociala medier om att biskop Karim hade besökt president Bashar al-Assad i Damaskus julen 2013. Om det stämmer var det sannolikt som en förberedelse för övertagande av patriarkämbetet.

Den 31 mars 2014 valdes biskop Karim av synoden i Libanon, bara tre dagar efter att den avlidne patriark Zakka hade jordfästs i Damaskusförorten Sednaya. Alla som hade väntat sig en hård fight om posten som patriark blev häpna över att det gick så snabbt och friktionsfritt. Enligt den assyriske aktivisten Suleyman Yousuf i Syrien hade biskop Samuel Aktaş av Turabdin redan före synodmötet fått frågan om han trodde att biskop Karim skulle väljas. Han svarade:

- Varför inte? Biskop Karim uppfyller alla kriterier. Han är bildad, språkkunnig och känner förhållandena både i Mellanöstern och i diasporan mycket väl.

Patriark Karim och Turabdins biskop Samuel Aktas direkt efter patriarkvalet 

Yousuf och andra bedömare tolkar detta som att valet var uppgjort på förhand. Oavsett hur valet av ny patriark gick till är det inte förvånande att regimen i Syrien vill ha sin egen kandidat som patriark. Den har planerat för det i över tre decennier och möjligen haft framgång till slut. Inom syrisk-ortodoxa kyrkan verkar Assadregimen behålla sitt starka inflytande, trots den stora turbulensen i landet. När det gäller den arameiska falangens kandidat var det sannolikt biskop Augin Kaplan i Kalifornien. Han fick hälften så många röster som biskop Karim. Vilken roll den turkiska säkerhetstjänsten MIT har spelat är mindre känt, men en kollega som var med vid sorgearbetet i Tyskland uppger att där var MIT så aktiv att många fick intrycket att Istanbuls biskop Yusuf Cetin skulle bli näste patriark.

Två dagar efter synodens möte åkte patriark Karim till presidentpalatset i Damaskus och avlade sitt första officiella besök hos president Assad. Samma dag gjorde han också sitt första besök som patriark i patriarkatets säte i Bab Tuma i Damaskus gamla stad. Där välkomnades han av den sedvanliga körsången ”To bashlom, ro’yo shariro!” (Välkommen, sanna herde!). Väl inne i kyrkan, efter att ha suttit på patriarkstolen vid altaret, höll han ett improviserat tal på arabiska där han tackade president Assad och önskade honom lycka till i uppbyggnaden av ”det nya och allas vårt älskade Syrien”. Här är det alltså ingen skillnad mot föregångaren patriark Zakka som ständigt upphöjde landets president till skyarna. Vid ett tillfälle när de kristna firade Jesu 2000-årsfödelse, sade patriark Zakka att Gud hade skickat president Hafez al-Assad som en frälsare åt Syrien och att Jesus själv var från Syrien. Han syftade på Palestina som var den romerska provinsen Syrien vid tiden för Jesu födelse.

Patriark Karim fortsätter således i föregångarens spår genom att ösa beröm över landets härskare från första dagen. Men det utesluter inte att han skulle kunna reparera skadorna som patriark Zakka har åsamkat kyrkan och uppmuntra dess rika kulturarv, t ex språket. Alla biskopar och patriarker brukar ständigt påpeka att vårt språk är anrikt och heligt, men i verkligheten har de flesta blundat för den arabisering som har tagit ett strypgrepp om kyrkans liturgi. Patriark Karim lär vara den förste på mer än 700 år som har det assyriska talspråket Surayt som modersmål. Om vi drar av 475 år av Turabdin som eget patriarkat, vars patriarker inte räknas till den officiella patriarklistan, återstår ändå ett par århundraden där patriarkerna inom syrisk-ortodoxa kyrkan mestadels kom från Nineve (Mosul) eller andra assyriska städer, där bildningsnivån var högre. Turabdin var ju ändå ett fattigt jordbruksområde isolerat från den stora världen. Numera har flera biskopar sitt ursprung i Turabdin och har således Surayt som modersmål.

Patriark Karims familj heter Be Sohdo och är ursprungligen från byn Ehwo (Hbob) i Izloberget i Turabdin. Han föddes 1965 i staden Qameshlo och är yngst i familjen. Han är döpt till Said, men kallades som barn ofta för ”Qasho” (prästen) av sina vänner. Han var alltid i kyrkan, har en av hans släktingar berättat för mig. I tidig ålder förlorade lille Said sin far Issa Karim i en bilolycka och änkan Khanime slet hårt för att ge sina sju barn den bästa uppfostran och utbildning som var möjlig med hennes knappa resurser. 1977 togs han in på S:t Afrems klosterseminarium i Libanon, där han nu har valts till patriark. Han har studerat både i Egypten och Irland, där han har en doktorsexamen från S:t Patrick’s College angående korsets betydelse som symbol för de tidiga kristna.

1996 vigdes han till biskop för östra USA. Det tidigare biskopsstiftet för Nordamerika och Kanada delades i tre delar. Biskop Karim fick leda östra USA med säte i New Jersey, biskop Kaplan fick ansvaret för västra USA med säte i Los Angeles. Kanada fick en egen biskop.

Det som är av intresse för oss är hur biskop Karim har agerat i fallet Assyrian Orthodox Church i Worcester i Massachusetts. Den är äldst bland assyriska kyrkor i USA. 1923 tog släktingarna till Ashur Yusef från Kharput det första spadtaget. Den togs i bruk sommaren 1925 och invigdes slutligen den 22 april 1928 av biskop Afrem Barsom (Donabed: Remnants of Heroes, s 74-82, Chicago 2003). 1953 inledde dåvarande biskop Yeshu Samuel en intensiv kamp för att ändra namnet på de tre kyrkor som gick under namnet Assyrian Church. Hanlyckades med kyrkan i Rhode Island (Central Falls, invigd den 25 september 1927) men misslyckades med de andra två. Den som än idag bär samma namn finns i Paramus i New Jersey (dåvarande West New York, invigd den 18 september 1927). Ordern att byta kyrkornas namn till Syrian Church hade kommit från patriark Afrem Barsom som själv hade invigt alla tre kyrkor under sitt besök i USA 1927-28 under namnet Assyrian på engelska.

I USA gick olika assyriska samfund, såväl jakobitiska som nestorianska och vissa kaldeiska kyrkor, under namnet Assyrian Church. De ledande medlemmarna i dessa kyrkor hade ett gott samarbete över samfundsgränserna. Den presbyterianske prästen och patrioten Joel E Warda höll till exempel predikan i Mariakyrkan i Worcester när den började tas i bruk i augusti 1925. Han hade fem år tidigare varit en av medlemmarna i den delegation som representerade assyrierna i USA vid fredskonferensen i Paris 1919.

Orsaken till att Naum Faiq och de övriga assyrierna i USA hade kallat sina kyrkor Assyrian på engelska var att de grekisk-ortodoxa melkiterna från Syrien använde namnet Syrian Orthodox Church i USA vid den tiden. Dessutom ville assyrierna använda sin etniska identitet och inte bli sammankopplade med det arabiska landet Syrien. Dagens syrisk-ortodoxa kyrka hade inte ordet ortodox i sitt namn då, utan hette apostolisk. Därför fick de västassyriska kyrkorna i USA heta först Assyrian Apostolic Church och bytte sedan till Assyrian Orthodox Church. Men nu hade patriark Barsom bestämt att Assyrian skulle ersättas med Syrian och biskop Samuel skulle verkställa beslutet, vilket biskopen upplyser församlingen om i ett brev den 6 februari 1953. Men han använder genomgående namnet Assyrian om folket, trots att kyrkans namn i fortsättningen inte fick behålla Assyrian. (Donabed, s 79).

Biskop Samuel gick först till domstol för att överta namnet Syrian Orthodox Church från melkiterna. Han lyckades och såg till att hans kyrka blev den enda i Mellanöstern som fick kalla sig Syrian Orthodox Church i fortsättningen. Nu var turen kommen till de egna kyrkorna som hette Assyrian Church. Biskop Samuel mötte dock ett oväntat motstånd från patriotiska assyrier som hade sitt ursprung i Omid och Kharput i dagens Turkiet. Patriotiska eldsjälar som David Barsum Perley och Rose Dartly såg till att en amerikansk domstol utfärdade ett beslut som stadfäste att så länge det fanns en enda medlem i kyrkan i Paramus som kallade sig Assyrian skulle ingen få ändra dess namn till Syrian. När biskop Samuel såg att han skulle mötas av liknande domslut i Worcester, övertalade han församlingen att dra tillbaka sin stämningsansökan. I gengäld lovade han att kyrkan skulle få behålla sitt namn Assyrian Church. Så blev det också.

1958 kom den nye patriarken Yakub III på sitt första besök till USA och Sydamerika. Då lovade han också att kyrkorna skulle behålla sitt assyriska namn. Detta skriver publicisten Farid Nazha om i sin tidskrift Hdonoyutho Suryoyto (årgång 24, maj-juni och juli-augusti 1958), som också upplyser oss om att det fanns 100 000 assyrier i Sydamerika vid den tiden. Nazha var god vän med patriark Yakub och hade bjudit hem honom på middag i Buenos Aires vid två tillfällen. I sina diskussioner med patriarken kallade han biskop Yeshu Samuel för en ”klantskalle” som inte förstod sig på innebörden av beteckningen Assyrian. Patriark Yakub ville ha lugn och ro i sin kyrka när han var så ny på posten och valde att köra över ett beslut av synoden några år tidigare (under föregående patriarks ledning) som krävde byte av kyrkans namn till Syrian. Assyrierna i USA fick behålla namnet Assyrian Church på de återstående två kyrkorna. Den 26 oktober 1960 skrev patriark Yakub ett brev till assyrierna i Worcester, där han bekräftade sitt löfte att kyrkan skulle få dispens att behålla sitt assyriska namn. Han uppmanade också församlingen till samarbete med biskop Samuel på samma villkor som församlingen i Paramus (Donabed, s 80). 1980 avled patriark Yakub och efterträddes av patriark Zakka Iwas.

1995 avled biskop Yeshu Samuel. Året därpå vigdes munken Afrem Karim, alltså nuvarande patriarken, till biskop och stationerades i New Jersey som patriarkalisk ställföreträdare. Han återupptog sin föregångares gamla kamp mot Assyrian Church. Församlingarna gjorde uppror även denna gång. I Paramus blev det svårt att ändra kyrkans namn eftersom det fanns ett 50-årigt domstolsbeslut. När biskopen ändå ville gå vidare protesterade kyrkoherden Yuhanon Khouri (med ursprung i byn Miden i Turabdin). Han lovade att han skulle vittna i domstol att han är assyrier. Därmed skulle kyrkan behålla sitt namn så länge fader Yuhanon levde. Han uppmanade sin överordnade biskop att sansa sig, eftersom kyrkan inte på något sätt hade tagit skada av att heta Assyrian Church på engelska och Suryoyo på det egna språket.

Inför den amerikanska folkräkningen Census 2000 beslöt synoden 1999, på uppmaning av biskoparna i USA, att kyrkan skulle kalla sig Syriac Orthodox Church i fortsättningen. Kyrkan i Worcester heter idag St. Mary's Syriac Orthodox Church, men de flesta andra syrisk-ortodoxa kyrkor i USA har fortfarande kvar sina gamla skyltar, där det står Syrian Orthodox Church. Ett stort antal medlemmar i Worcester lämnade nu kyrkan. Dessförinnan hade de skrivit till patriark Zakka eller skickat representanter på besök till Damaskus och bett att han skulle ingripa. De hade också föreslagit att de skulle vara anslutna direkt till patriarkatet eller något biskopsstift i Europa. Men patriark Zakka förmådde inget göra, eftersom biskop Karim anklagade honom för att blanda sig i stiftets inre angelägenheter. De medlemmar som lämnade kyrkan, bildade till en början Assyrian National Church men de kunde inte förses med präster. Sedan 2007 är de anslutna till utbrytarkyrkan i Indien som heter Malankara Orthodox Syrian Church och har Mushe Görgün som sin biskop. Han har också lämnat samma kyrka på grund av interna konflikter med dess ledning och anslöt sig till Malankara-kyrkan i Indien. Biskop Görgün gav assyrierna i Worcester rätt att använda namnet St. Mary's Assyrian Orthodox Church på sin nuvarande kyrka. Även de 350 familjer, med fader Joseph Tarzi i spetsen, som blev bannlysta av biskop Augin Kaplan i Los Angeles är anslutna till biskop Mushe Görgün.