auginhaninke.blogg.se

Söndagen den 29 mars 2015 ställde sig biskop Ablahad Gallo Shabo i predikstolen och uppmanade sin församling att bojkotta Akitufirandet. Anledningen var att arrangörerna hade bjudit in Israels ambassadör att hålla ett tal i Assyriska föreningen i Södertälje, som ligger vägg i vägg med kyrkan. Många trotsade biskopens bojkott och firade sitt nyår. Men biskopens ställningstagande i den israelisk-arabiska konflikten är ändå anmärkningsvärt.

Den israeliske ambassadören i Sverige, Isaac Bachman, var huvudtalare vid årets Akitufirande i Södertälje. Det är första gången Israel skickar en officiell representant till en assyrisk aktivitet i Sverige under de fyra decennier som jag har varit med i vår föreningsverksamhet. För en utomstående är det kanske inget att höja på ögonbrynen åt. En ambassadör från vilket land som helst som vill visa sitt stöd för det assyriska folket i dessa svåra tider är välkommen, tycker de flesta. Men Israel är inte vilket land som helst för de assyrier som kommer från arabländerna Syrien och Irak. Sedan 1948 då staten Israel bildades råder det officiellt krig länderna emellan, men med ett bestående vapenstillestånd. Så långt är det allmänt känt. Men det som är mindre känt är att fascistiska Baath-regimer i arabländerna har i mer än att halvt sekel tvingat etniska minoriteter så som assyrierna till underkastelse. De har också indoktrinerat uppväxande generationer med propaganda som demoniserar både judarna och deras stat. Många assyrier i Sverige som har sitt ursprung i Syrien är fortfarande rädda för regimens förlängda arm, som består av ett stort antal assyriska angivare i Södertälje och på andra håll.

Det är i ljuset av detta som biskop Shabos häftiga utfall mot närvaron av en israelisk representant i ett assyriskt arrangemang ska ses. Hans bojkott visar med all tydlighet att han som representant för sin kyrka i Skandinavien tar ställning i den israelisk-arabiska konflikten på Baath-regimens sida. Ur hans synvinkel är regimen i Syrien den bästa garanten för olika minoriteter i landet. Detta synsätt delas av många assyrier idag efter Islamiska statens skoningslösa våld mot assyrier och andra grupper. Men den senaste månadens händelser i norra Syrien, då 35 assyriska byar längs floden Khabur har tömts på sin befolkning, visar att den syriska armén inte har lyft ett finger för att hjälpa assyrierna. Deras baser finns bara tio kilometer från Khabur. Inte heller regimens allierade kurdiska styrkor har förmått att skydda assyrierna, som nu är flyktingar i sitt eget land och håller på att lämna landet. Politiska bedömare tror att assyrierna i Khabur används som en bricka i ett pågående propagandakrig mellan det kurdiska partiet PYD och IS, där båda försöker skapa fakta på marken.

När det gäller assyriska kyrkoledares samarbete med arabiska regimer är det ett välkänt faktum att många av dem går till överdrift och omvandlar sitt samarbete till underkastelse. I min kommande bok redogör jag detaljerat för detta fenomen, som har bidragit till att vi som en etnisk minoritet har drabbats särskilt hårt av våra kyrkoledares agerande. Biskop Ablahad Shabos bojkott mot Akitu är den senaste i raden av dessa olämpliga ställningstaganden.

On behalf of Assyria TV, I welcome you all to the anniversary of our great national icon Naum Faiq. He left us 85 years ago but his thoughts and heritage has continued to be a lodestone in our nation's path from generation to generation. His ideas have inspired the Assyrian movement to continue his struggle for national unity and survival of the vulnareble Assyrian people -- a people who are involved in denominational splits and dissociating themselves from their pre-Christian ancestors.

During the days of Naum Faiq the Assyrian people experienced an unimaginable tragedy, the Seyfo genocide, at a time when the Middle East map would be redrawn during the First World War. Today we are witnessing the continuation of this genocide. It has come so far that we are facing a total eradication of the Assyrians from their ancenstral land -- from Nineveh Plains, Gozarto, Turabdin, Urmia and other Middle East locations. Today, one hundred years later, the Middle East once again is shaken by war that will redraw the map again. And the indigenous peoples are once again paying the price for this transformation.

During the days of Naum Faiq the survivors from the genocide were expelled from their homes and ended up in refugee camps. Today, the same thing has befallen the remaining minority and our innocent children have once again ended up in refugee camps in the Kurdish regime's grace, whose goal is to make us "Christian Kurds". During the days of Naum Faiq Kurds participated in killing Assyrians. Today, their grandchildren are trying to take away what little land was left in Assyrian hands. At the same time, they try to show the world that they are our protectors. And we in our ignorance praise their actions and propaganda.

During the days of Naum Faiq, our people were splinttered in various churches and clan affiliations. Today, the divisions continue to shake our people, while the various factions and churches are acting on their own, and each group wants to demonstrate that it represents the entire community. Therefore today Naum Faiq’s words about unity and consensus still ring strong. It is our job to continue his struggle for survival, to prevent our ship from capsizing in stormy sea that devours the weak.

Our existence in our homeland, which is drenched in the blood of our martyrs, is under threat of extinction, while our leaders continue to put their interests above the nation, because they have learned nothing from history. Therefore our voice remains weak, while our enemies succeed in dividing and weakening us. During the days of Naum Faiq those splits cost us our ethnic rights. Even today our divisions keep on depriving us of what little is left.

The Assyrian national movement has for a hundred years struggled for our survival. But its strength is not sufficient to withstand internal or external enemies if it lacks a free voice. For this reason, the movement has been weak for a long time, while our ethnic rights have been ignored. One of the reasons for the Assyrian movement's weakness is the absence of a voice in the media, particularly television. When the technology made Assyrian television broadcasting possible, we remained passive and relied on other groups. But it's no secret that these groups have the primary purpose of profiting on national ideology. This continues today, as the experience of the past two decades has shown quite clearly. Regrettably, the Assyrian movement allowed itself being exploited by these groups.

Three years ago, we made an attempt to break this pattern when we started Assyria TV. And today we celebrate here its third birthday -- again in the context of our national icon Naum Faiq’s commemoration, because he is regarded as the father of modern Assyrian journalism. Three years ago we began broadcasting in Assyria TV to no longer rely on other groups, in order to determine our own destiny. In Assyrian we say; we must scratch our own head by ourselves. Our goal has been the same as Naum Faiq’s -- an independent Assyrian voice in the world. We therefore follow in his footsteps, inspired by his active journalistic work in journals such as Kawkbo d Madenho (Eastern Star), Intibah (awakening), Bethnahrin (Mesopotamia), Huyodo (Union) and others.

During the days of Naum Faiq we had Assyrians who were willing to sacrifice their life for our people's survival. But divisions within our community thus led to a lost battle. Our representatives took these splits with them all the way to the Paris Peace Conference in 1919-20. In the end, we as a nation became losers in the new Turkey and throughout the Middle East. Naum Faiq and his friends in the United States had also sent representatives to Paris. One of them was Abraham K Yusuf, a relative to Ashur Yusuf and a captain in the US Navy. He kept a diary of all meetings with the major powers and visits to Paris and London, alongside with Bishop Afrem Barsom (later Patriarch). Their demands were an independent Assyria. But his diary shows that the Assyrian delegates who had come from various places had difficulties to reach agreement in their demands or to coordinate them. Internal conflicts and misunderstandings were major obstacles in their efforts, despite the fact that everyone wanted his people’s wellbeing --- but each in his own way. Therefore, great powers had more leeway to increase disagreements among the Assyrian delegates and give them empty promises. In the end, the British had plans to let the Assyrians end up in the "protection" of a prospective Kurdish autonomy -- a scenario that is all too familiar today. Now we hear the same from the West, which means that the Assyrians may fall under the Kurdish KRG’s "protection" in northern Iraq. It is possible that in the near future we can hear the same about the Assyrians in Gozarto in Syria, where Kurds are on the rise.

Today we are experiencing similar problems about divisions as in the 1920s, even though we now have political parties, which was not the case at the days of Naum Faiq. When the Turkish leader Erdogan visits Stockholm, some 25-30 representatives of different Assyrian factions gather to demand their rights in Turkey. He notes ofcourse that it is a fragmented representation and get a larger space to play his false game. He pretends of being a friend of the Assyrians and wants to show his good will in the case of Mor Gabriel’s confiscated land. Recently he had presented his "democratization package" in which he promised that Mor Gabriel’s land would be returned. During the visit in Stockholm, he reminds the Assyrian representatives of the two months deadline to apply for the title deeds. But when it comes to reality, it turns out that only part of the monastery’s confiscated land has been registered to its rightful owner. The rest is still subject to various legal proceedings, according to the monastery's lawyer to Assyria TV.

At the same time that we begin the centenary of the genocide Seyfo, the same Turkish leaders take a move, where they say Syrian Orthodox Church will get permission to build a new church in Istanbul. They claim this is unique in the Republic's history and no group has ever received permission to build a church since 1923, according to the Turkish Prime Minister, who has gatheterd Christian leaders. The claim is certainly not true. The Assyrians have built new churches in Turabdin as late as the 1950s, for example, Mor Sharbel in Midyat. But the government wants to make a big deal of it. This way they also to kill two birds with one stone; on the one hand taking the edge off our demands for Turkish recognition of the Seyfo, on the other hand creating conflict between the Assyrians and the Latin Catholics who own the land where the new church in Istanbul is supposed to be built. And that is in addition a Latin cemetery. How do we as Assyrians react on the promise of a new church? We applaud it and believe that the anti-Christian policies and oppression in Turkey now will be transformed towards benevolence. But we are fooling ourselves. Moreover, it is far from certain that the Church in Istanbul will actually be built. Politics can easily turn and use the tangled bureaucracy to find excuses, as we have already witnessed in same case by the governor of Istanbul.

The Assyrians have been for centuries alienated from their ethnic roots to the point that we began to deny our ancestors. But a hundred years ago a national revival movement began by patriots like Ashur Yusuf, Naum Faiq, Sanharib Bali, Fraydon Atoraya, Farid Nazha, Yuhanon Dolabani and their friends. They made no distinctions between Assyrian churches or geographical areas. Their goal was to unite all the factions in a national struggle for survival, in order not to perish in a sea of hostile Muslim neighbors. Today, the descendants of those patriots are the ones who work for a real unity within the Assyrian people. It is these people who build Assyrian churches and institutions wherever they go. They are the ones who make sure that Assyria TV can stand up with the goal of being the Assyrian movement's independent voice. We cannot build a stable base on adventurers or false nationalists. We expect both financial and moral support from those behind the construction of the Assyrian churches and institutions, as well in terms of Assyria TV as the main activities in general.

Naum Faiq was convinced of the media's major role in the national struggle. Through the media ordinary people could become enlightened and not allow themselves to be exploited as slaves to totalitarian regimes. He wanted freedom for his people to liberate it from the misrule of others. When France in the 1920s wanted to cut Lebanon from Syria and make it a country of Christians, some Assyrian leaders opposed the project. They preferred to live under Arab rule. One of them was the Syrian Catholic Patriarch Afrem Rahmani, who had also come to the Paris Peace Conference. Naum Faiq wrote this about him in his magazine Bethnahrin:

"... Is in Paris where he supports some Syrians requirement that Lebanon Mountains not be separated from Syria. His Excellency was born in Mosul, one of the Mesopotamias’ origin places. He grew up on its meadows and under its sky. But instead of addressing his country of Mesopotamia and its Assyrian congregation safety requirements, we find him neglecting his duty towards his homeland and the nation, by embarking on matters that do not concern him. He recalls in his operations about a man who finds his house destroyed but instead begins to repair someone else’s."

Naum Faiq was a faithful son of the Syrian Orthodox Church and an Evangelical deacon. But he did not hesitate to criticize the church leaders' mistakes, at a time when the patriarch was the legitimate representative of his community to the Ottoman Turks. He was a good friend of Patriarch Elias Shaker from the time of Amid (Diyarbakir) and was also Shakers’ Turkish language teacher. Both left the city in 1912. When Shaker became patriarch in 1917, he could not travel to Constantinople to get his office confirmed by the Sultan. It was the middle of a world war. But in the fall of 1919, he made the trip and was decorated with Ottoman medals of Honor by Sultan Vahideddin. When Naum Faiq heard the news, he wrote to Patriarch Shaker and asked; How can you wear a medal that is stained with the blood of your people? He wrote about it in Bethnahrin. Therefore, we know that. Shaker stayed in Constantinople for more than three years (with short breaks for touring in Syria and Palestine) and ended up putting all his cards in the hands of the Turkish rulers, who formed the Republic. To show his unswerving loyalty Patriarch Shaker renounced all minority rights of his community. In my forthcoming book all details are described.

But our subject here is Naum Faiq and the role of journalism among our people. As we have already mentioned, the Assyrian movement remained without a voice when Assyrian television broadcasts began to evolve 10-15 years ago. Assyria TV has now attempted to fill this void, but we are still in the construction phase and need support to develop. Despite our limited resources, we have defended a part of the legacy of Naum Faiq, Yuhanon Dolabani and their friends, for example, in our programs about historical revisionism by anti-Assyrians. As you know, these revisionists for ten years have attacked the Assyrian movement and its ideals in their television programs through a satellite channel which is funded by the faithful’s contributions. They have ridiculed the name Assyrian and pasted labels of “pig” on it. They have challenged, dishonoured and violated a whole group that bears this name. But what these revisionists have made is like a football game where there is no goalkeeper. Therefore, it is not difficult to score goals against an open cage. Anyone who descends to such a low level of dignity can play such a game.

Once we had the opportunity to broadcast via Assyria TV, we paid attention to this revisionism. Our programs had a great impact on the Assyrian general public in many parts of the world. Here we revealed the ugly game of anti-Assyrians that conceals the truth. They argue shamelessly that Naum Faiq had nothing to do with the Assyrian nationalism, but should be called the father of Arameanism. The basis for this claim is a single article in Huyodo from 1921 where Naum Faiq was editor. The thing is that neither Faiq nor Dolabani had anything against the name “Aramean.” They saw it as part of their cultural heritage. But they regarded the term Assyrians as a politically unifying force to unite all sections of our people. Unlike today's anti-Assyrians, neither Naum Faiq nor Dolabani had aims to create division among their people. These revisionists, who use the name conflict as a tool for their own purposes by deepening divisions, were once upon time members of the Assyrian movement. Today they gall over anything called Assyrian.

But, as the saying goes, the great mountain finally could not give birth to more than a rat. When Assyria TV invited them to the studio to defend their false allegations, they did not dare come and be confronted with the truth. They had nothing in thier defense when we took out the original to the above article from 1921. We showed that what is said in Naum Faiq’s name is a pure lie, that in the same article there is also the name of Ashur-Kaldo and that the entire first issue of the magazine Huyodo was a tribute to the Assyrian struggle for independence, with General Agha Petros’ picture on the front and the caption "To the honour of Assyria." We also showed that what they say about Dolabani is a lie. They have said that in his youth he mentioned the word Assyrians few times but when he had come up in age, after 60, he realized that it was wrong and never used that name any more. Obviously, such statements are an insult to Naum Faiq’s and Dolabani’s memory. Dolabani and his friends have raised a whole generation of Assyrian patriots who have made major contributions to our culture and ethnic heritage, inspired by the ideas of Ashur Yusuf and Naum Faiq.

In our programs on this topic, we have also shown the reason for the caution of Dolabani after the time at Adana School, where he wrote burning Assyrian patriotic poems. There were two patriarchs who had forbidden him to acquaint himself with Assyrian nationalism after the peace negotiations in Paris and Lausanne had disadvantaged the Assyrians. These two patriarchs were Elias Shaker and Afrem Barsom. The latter turned about and became an anti-Assyrian during his time as patriarch (1933-57). Despite his superior’s ban Dolabani never denied his Assyrian identity, but he kept a low profile and devoted himself to cultural issues for the rest of his life. These programs in Assyria TV show very clearly the liberal media's power. How else would we be able to respond to all the false accusations? Of course we can write in our journals, but the written words do not have the same impact among our people as television does. 

The Assyrian movement has been damaged greatly from internal conflicts over the last 30 years. The movement has lost confidence and activities have encountered unexpected obstacles. Assyria TV's first year was a disappointment as a side effect of these problems. After a few months of successful work it began to stagnate and the number of viewers came to be halved every month. In the end, a few enthusiasts took initiative to revive Assyria TV’s development. For two years they conducted the work on a voluntary basis. They even spent money from their own pockets in addition to all travel and any loss of earnings.

For this reason, we frankly acknowledge that the channel is in great need of financial support to stabilize its work. But the expense is not in the technical side --transmitting via the web is very cheap. The expense is in production costs, which needs to be reinforced with paid employees so as not to burn out the few enthusiasts who are left among us. If each of us pays 20 or 30 dollars a month it is enough for good production. Now, we have a banking system where one can visit our website www.assyristv.org and in five minutes register the number of his bank card. And his support would be deducted automatically every month. For those who wish, my colleagues here will show them how this is done.

Assyria TV is an independent organization that is not tied to a specific Assyrian party. The channel has all the prerequisites to be the Assyrian movement's free voice and welcome any efforts from interested members. It is important that we take advantage of the opportunity that Assyria TV offers us as a movement. Otherwise, we will return to the time when we were dependent on other groups and our own voice would be muted.

Hoping that you will show that you are the descendants of the heroic people of Turabdin and our Assyrian ancestors who have given the world civilization; we thank you in advance for your generosity. We bow our heads before the memory of our innocent martyrs and all the national heroes like Naum Faiq. We may honor their heritage as long as we live.

Thank you for listening!

 Augin Kurt Haninke

Assyrian Association in Södertälje, Sweden on February 8, 2015.

Turkiets nuvarande premiärminister Ahmet Davutoğlu, här som utrikesminister i ett möte med de syrisk-ortodoxa biskoparna Samuel Aktaş och Saliba Özmen, inbjuder nu assyrierna att återvända till sina hembyar och få både jord och ersättning. Inklistrat ett regeringsbeslut från 2008 som ser till att utestänga assyrierna från att äga fast egendom i Mardinprovinsen. Turkiska makthavare talar med kluven tunga i sina försök att knyta till sig den assyriska diasporan.

For English version press here!

Den turkiska regeringen spelar ett dubbelspel i fråga om assyrierna i utlandet. Å ena sidan inbjuder olika premiärministrar assyrierna att återvända, å andra sidan förbjuder regeringen i Ankara utlänningar att köpa mark eller starta dotterbolag i provinsen Mardin, varifrån assyrierna kommer. I praktiken syftar ordet ”utlänningar” på assyrier och andra kristna. Detsamma gäller de grekisk-ortodoxa i provinsen Hatay. 

Sedan Turkiet blev kandidatland till medlemskap i EU 1999 har olika turkiska regeringar försökt locka assyrierna inom EU på sin sida. En avsikt med närmandet är att få assyrierna att låta bli kraven på erkännande av folkmordet Seyfo – i synnerhet nu när hundraårsminnet står för dörren. Under 2000-talet har olika premiärministrar som Bülent Ecevit, Recep Tayyip Erdoğan och nu Ahmet Davutoğlu offentligt uppmanat assyrierna i utlandet, vars antal inom EU uppgår till omkring en halv miljon, att komma tillbaka till Turabdin. Tidningen Sondakika skriver den 27 november 2014 följande under rubriken Hükümet Süryani Açılımı İçin Düğmeye Bastı (Regeringen har tryckt på knappen för reformarbetet gentemot assyrierna):

Geçen yılın Şubat ayında Süryaniler, kendileri için ikinci 'Kudüs' sayılan Mor Gabriel Manastırı'nın arazilerinin tapusunu almıştı. Şimdi Süryaniler'in isteklerine cevap verilecek. Hükümet yurtdışında yaşayan Süryaniler için şu mesajı verecek "Yurdunuza ve köylerinize dönerseniz size her türlü destek verilecek". Yetkililerden aldığımız bilgiye göre, Süryanilerle ilgili çalışmada sona gelinmiş. Geçmiş dönemde eğer yaşanmış bir mağduriyet varsa devlet bunu giderecek. Dönmek isteyen Süryaniler'e toprak ve mali destek verilecek. Süryanilerin büyük çoğunluğu Mardin'de ikamet ediyor. En büyük göç de zamanında buradan verilmiş. Mardin'e dönecek Süryaniler burada yapacağı işe göre gerekli kurumlar tarafından desteklenecek. 

”I februari förra året (det var i februari 2014, red a) fick assyrierna lagfarten till klostret Mor Gabriel, ett andra Jerusalem för dem. Hädanefter kommer assyriernas önskemål att hörsammas. Regeringen kommer med följande budskap till assyrierna; ’Om ni återvänder till ert land och till era byar kommer ni att få all nödvändig hjälp’.

Av den information som vi har fått av de ansvariga [politikerna] framgår att arbetet kring assyrierna är nu avslutat. Om det tidigare har skett oförrätter kommer staten att rätta till dem. De assyrier som vill återvända kommer att få både jord och ekonomisk hjälp. Majoriteten av assyrierna bor i Mardin, varifrån den största utvandring har skett en gång i tiden. De assyrier som återvänder till Mardin kommer att möta lättnader av vederbörande myndighet när de vill starta egna företag.” 

Assyrier hindras från äganderätt

Hela artikeln är luddigt skriven utan någon källhänvisning och illustrerad med en gammal bild på assyriska biskopar i möte med Ahmet Davutoğlu, som tidigare var utrikesminister. Tidningen Son Dakika låter snarare som en direkt megafon åt president Erdoğan och premiärminister Davutoğlu. Men låt oss läsa stycket en gång till. Det säger alltså att assyrierna kommer att tilldelas jord av den turkiska staten. Är det vår egen jord som våra förfäder har brukat i tusentals år och som nu staten har konfiskerat?

Men detta måste väl ändå vara ett skämt, därför att verkligheten talar ett helt annat språk. I oktober 2008 utfärdade nämligen regeringen Erdoğan ett dekret som förbjuder den som inte har turkiskt medborgarskap och nya ID-handlingar att köpa, sälja eller inneha fast egendom i Mardin och Hatay. Utlänningar får inte heller etablera dotterbolag i de aktuella provinserna för sina befintliga bolag i utlandet. Assyrierna är särskilt drabbade av detta dekret eftersom majoriteten av andra och tredje generationen utlandsassyrier saknar de nya ID-handlingarna eller har lämnat det turkiska medborgarskapet. Hundratusentals assyrier inom EU kan därmed inte göra anspråk på sina föräldrars mark och hus i Turabdin.

”Assyrierna hot mot rikets säkerhet”

Bakgrunden till regeringens beslut var sannolikt en rapport som kallas Mardin Raporu i början av 2003. Mardinrapporten hade beställts av islamisten Mehmet Elkatmiş (AKP) som var ordförande för parlamentets kommission för mänskliga rättigheter. Rapportens författare hade fått i uppdrag av nämnda kommission att utreda assyriernas rätt till undervisning i sina kloster. Den som sammanställde rapporten var AKP-parlamentarikern Resul Tossun. Özcan Kaldoyo och Jakob Ruhyo på föreningen Acsa uppmärksammade i februari 2003 de svenska riksdagsledamöterna på rapportens innehåll. Följande är ett utdrag ur Mardinrapporten:

”Vi har besökt assyriska församlingar i [provinsen] Mardin. Vi fick information om att de saknar rätten till undervisning. Det finns två tusen assyrier i området. Vi har skrivit i vår rapport att det är deras rättighet att ge undervisning i religiös mening och vi har tillagt att staten ska införa lättnader för undervisningen. Men vi har även tillagt en varning i rapporten. Det finns sextiotusen assyrier registrerade i Mardin, men det bor endast tvåtusen där. De andra har flyttat till europeiska länder, men de har inte avsagt sig sitt medborgarskap. Det som tilldrog sig vår uppmärksamhet, är att assyrierna som bor i Europa har köpt en skrämmande mängd mark [i Mardin]. Vi har skrivit att assyrier kan utgöra ett framtida potentiellt hot mot Turkiet//…//Kommissionens bedömning är att assyrier, likt armenier som bor utomlands, utgör ett potentiellt hot mot landets enighet. Assyrier kan i framtiden göra anspråk på mark.”
 
Att assyrierna återvände till sina hemtrakter för att köpa mark var inte sant. De försökte bara registrera sina förfäders mark på sitt namn. Mehmet Elkatmiş besökte Sverige senare under hösten 2003. Han deltog i en konferens i riksdagens andrakammarsal den 21 november 2003 som hade temat Turkiet och framtida Europa och fokus på mänskliga rättigheter. Jag bevakade konferensen för Sveriges radio. När åhörarna gavs tillfälle att ställa frågor, reste sig Özcan Kaldoyo och sade:

”Efter ert besök och undersökningar i sydöstra Turkiet och området Turabdin har ni skrivit en rapport som heter Mardin Raporu. Där skriver ni att den assyriska folkgruppen har börjat köpa mark och egendom i området och att detta utgör en fara för turkiska nationen och staten. Hur kommer det sig att en liten folkgrupp som består av 2000 personer kan utgöra en fara för en nation på 80 miljoner?”

Mehmet Elkatmiş förnekade först att en sådan rapport skulle existera, trots att Kaldoyo hade laddat ner den från det turkiska parlamentets hemsida. Då lämnade Kaldoyo två kopior av rapporten till svenska riksdagsmän och andra organisationer som visade intresse. Dagen efter konferensen togs rapporten bort från turkiska parlamentets hemsida.

Under lunchrasten fick vi möjlighet att intervjua de turkiska representanterna. Plötsligt erkände de rapportens existens men sade att det hade förekommit ett fel i hemsidans administration. Rapporten var tydligen inte tänkt att publicerats, den hade lagts upp av ”misstag”. Mehmet Elkatmiş, som för dagen höll Ramadan-fasta eftersom han är islamist, erkände också att innehållet i turkiska skolböcker som visar assyrier och andra kristna som förrädare under första världskriget hade skrivits av andra, att hans kommission för mänskliga rättigheter inte hade med saken att göra. Under frågestunden hade Jakob Ruhyo ställt en fråga om innehållet i skolböckerna. Mer om detta finns att läsa i en artikel på acsatv.com av frilansjournalisten Dikran Ego från den 27 november 2003. 

Den 27 oktober 2008 beslöt alltså regeringen Erdoğan att ”personer med utländskt ursprung” skulle förbjudas äganderätt i Mardinprovinsen. Så här motiveras beslutet i svensk översättning:

”Av hänsyn till det allmännas bästa och till rikets säkerhet har Mardinprovinsen i sin helhet proklamerats som ett område där fysiska personer med utländskt ursprung eller juridiska personer i form av bolag registrerade i enlighet med deras respektive länders regler, inte har rätt att inneha fast egendom. Därför måste en sådan ansökan från fysiska eller juridiska personer med utländskt ursprung avvisas inom Mardinprovinsens gränser.”

Detta var alltså så sent som 2008 när Turabdins landområden redan hade registrerats på sina assyriska ägare. Den som inte hade turkiskt medborgarskap och giltiga ID-handlingar skulle i fortsättningen inte kunna använda sin ägarrätt. Hösten 2012 frågade jag en advokat i Turkiet om orsaken till detta förbud. Då kände jag inte till regeringsbeslutet från 2008. Advokaten svarade att myndigheterna motiverade det med att provinserna Mardin och Hatay ligger vid gränsen mot Syrien. Av säkerhetsskäl får utländska medborgare inte äga fast egendom i dessa provinser. Men resonemanget faller genast när man tittar på kartan. Turkiet har en gräns mot Syrien som är nästan tusen kilometer. Provinser som Urfa ligger också längs gränsen. Varför kan en utlänning köpa egendom i Urfa men inte i Mardin? Med största sannolikhet riktar sig förbudet mot de kristna områdena. I Urfa finns inte längre några kristna. De utvandrade till Syrien 1924 efter republikens bildande och med folkmordet Seyfo i färskt minne.

Landregistrering leder till konfiskering

I början av 2000-talet inledde turkiska lantmäteriet ett omfattande projekt för att registrera landegendomarna i Turabdin och andra delar där landregister saknades. Det var ett led i anpassningen till EU:s kriterier som ett kandidatland. Turkiet fick generösa bidrag både för detta ändamål och för att bygga upp sin infrastruktur. Följden blev dock att en stor del av assyriernas mark i Turabdin konfiskerades under förevändning att det betraktas som skog. Endast statliga skogsmyndigheten har rätt att äga skog i Turkiet, vilket i sig torde strida mot EU:s regelverk. I Sverige och andra länder inom EU kan en privatperson äga skog. Varför skulle det vara förbjudet i Turkiet? Jag har inte hört att någon inom EU har ställt den frågan till turkiska regeringen. Frågan är om EU-kommissionen är medveten om förbudet och hur det drabbar assyriska och andra EU-medborgare. Klart är att de assyriska medborgarnas egendom har konfiskerats genom EU:s pengar.

För att illustrera hur konfiskeringen har gått till kan vi ge min egen hemby Anhel som exempel. Sommaren 2001 blev Anhel den första byn i Turabdin att inleda registreringen av byns egendomar på dess ägare. Då bodde bara 7-8 äldre assyriska par kvar i byn. Resten var kurder. Även från en grannby hade ca 40 kurdiska familjer flyttat in till Anhel. Dessa hade gärna velat ta över assyrisk egendom permanent om de hade fått, men det fick de inte.

En grupp tjänstemän från lantmäteriet jobbade i ca två år för att mäta och registrera hus, åkermark och vingårdar. All annan mark där träd och buskar växte samt övrig betesmark registrerades på staten. På turkiska heter det Hazine. Problemet var att en stor del av byns marker, inklusive vingårdar, hade legat i träda i ett par decennier eftersom assyrierna hade utvandrat. Åkermark och betesmark som inte brukas växer igen. De korrupta tjänstemännen utnyttjade detta tillfälle till att registrera mer än hälften av byns mark på staten. Jag säger korrupta, eftersom de utsatte byborna för utpressning och fick omkring en halv miljon svenska kronor av Anhel-föreningarna i utlandet, trots att registreringen ska vara gratis. 

2003 var arbetet klart och året därpå var vi många som ansökte om lagfartshandlingar hos den lokala myndigheten i Midyat. Även då var vi tvungna att betala mutor för att få ut handlingarna. Jag var själv med vid dessa tillfällen. Men registreringen hade inte gått helt rätt till, även om kunniga bybor hade pekat ut respektive egendom och talat om vem som var dess ägare. Lagen säger att ägaren kan klaga på felaktigheter och få dem rättade i en lokal domstol under en period på tio år från det att lagfarten har blivit fastställd. Men mot skogsmyndigheten kunde man inte göra så mycket. De var nu ägare av värdefull mark som assyrierna har haft i alla tider. För att inte tala om Izloberget där tät ekskog täcker hela området. Allt detta är nu helt plötsligt statlig egendom. Det märkliga är att åkermark och betesmark som ligger i träda inte får skrivas på sina ägare, men Hazine-myndigheten själv kan när som helst lägga ut den till försäljning. Hugade spekulanter inom tjänstemännens vänkrets köper den till en billig peng och blir plötsligt lagfarna ägare av marken. Så har skett både i Anhel och på andra håll i Turabdin. Här vill jag ge en eloge till Anhels nuvarande muhtar (borgmästare) Mahsum Küçükaslan. Han är en kurd från byn och uppmanar Anhelborna att upprätta en gemensam ansökan till Ankara och kräva att byns konfiskerade mark (dock ej skogsmark) återlämnas till dess ägare, trots att det har gått mer än tio år. Om regeringen i Ankara inte är villig att tillmötesgå bybornas krav, får de gå vidare till Europadomstolen, säger Mahsum Küçükaslan. Men i skrivande stund har ingen sådan ansökan gjorts. 

Köpa sin egen konfiskerade mark 

2013 utfärdade regeringen en tillfällig lag som gör det möjligt för ägare att köpa tillbaka åkermark som har hamnat i statens ägo. Om ägaren kan bevisa att han har brukat den regelbundet får han köpa den till ett reducerat pris. Lagen om återköp har förlängts vid ett par tillfällen och gäller till april 2015. Tanken är alltså att vi ska köpa vår egen konfiskerade mark av staten. Min familj beslöt att återköpa ett antal åkrar och en vingård som tillsammans utgör omkring 70.000 kvadratmeter. Min bror åkte nyligen ner för att sondera möjligheterna att köpa tillbaka både de aktuella åkrarna och vingården. Men då visar chefen för lagfartsmyndigheten i Midyat honom en satellitbild på åkrarna via Googles kartor och säger att åkrarna började plöjas först efter år 2010. Därför kommer det att bli svårt att bevisa att åkrarna har brukats, säger chefen. Min bror svarar att vi bor i utlandet och har inte haft möjlighet att bruka jorden. Men chefen avråder oss ändå från att sätta igång dyra rättsprocesser utan utsikt till seger. Dessutom har åkrarna i efterhand klassats som skogsmark. Då blir det nästan omöjligt att återköpa marken. Vi beslöt att böja oss och låta bli att sätta igång en rättsprocess. Googles moderna teknik används alltså som ett medel för att fortsätta konfiskeringen av assyrisk mark.

Ansökan om vingården har däremot lämnats in. Men kravet är att den är plöjd, vinrankorna beskurna och jorden välskött in i minsta detalj när en undersökningskommission kommer dit så småningom. Två vittnen behöver också styrka att vi är ägare. Det kostar oss mycket pengar och energi men utgången är ändå oviss. Myndigheterna kan hitta på olika bortförklaringar. Men att inte göra ett försök vore ett svek mot vår gammelfarmor Setto (min pappas farmor) som köpte mycket mark i anslutning till vår så fort en släkting eller granne ville sälja. Hon hade det knapert eftersom hon var ensam änka med två små barn att försörja, men hon sålde det lilla av värde som hon hade, t ex sin bröllopsklänning och guldhalsband, för att köpa jordbruksmark. Hon plöjde och skördade alla åkrar och vingårdar för hand i 44 år efter att hon hade blivit änka 1912. Av denna anledning äger min familj mycket mark i Anhel i förhållande till våra släktingar. Min mamma, som också blev änka vid tidig ålder, fortsatte i farmor Settos spår och brukade jorden ända tills vi flyttade till Sverige i mitten på 70-talet.Farmor Setto dog vid hög ålder 1978 och har lämnat jorden i våra händer som ett värdefullt arv, men omständigheterna har tvingat både oss och många andra assyrier i exil.

Nu ropar turkiska regeringar efter oss att komma tillbaka i ett försök att framstå som välvilliga demokrater gentemot EU. Men erfarenheterna visar att det är ett spel för galleriet. I verkligheten är det samma gamla politik av diskriminering och förnekelse som gäller. I själva verket verkar turkiska, men också kurdiska, makthavare vara inställda på att kristna assyrier inte är välkomna till Turabdin. Även kurdiska lokalpolitiker vägrar återlämna konfiskerad assyrisk mark, t ex i fallet Mor Augin där omkring 300 hektar värdefull åkermark brukas av kurdiska familjer i Gremira, ett stenkast från klostret. Det blir 3.000.000 kvadratmeter bördig jord i den bevattnade slätten där varje meter är guld värd. Föreningen Mor Augin i Sverige har på senare år försökt att få det lokala kurdiska partiet BDP:s kommunledning i Gremira, med hjälp av Mardins kommunalråd Ahmet Türk, att lämna tillbaka jorden men utan resultat. På riksnivå möter föreningens representanter bättre gensvar, men när det kommer till kritan vågar partiledningen inte bryta med de kurdiska klaner som ockuperar jorden. Deras röster och inflytande väger tyngre för partiet. 

Systematisk diskriminering i folkbokföringen

En annan systematisk diskriminering av assyrierna görs av folkbokföringsmyndigheten i Midyat. När medborgarnas namn skulle matas in i en databas, har många assyrier fått sina namn felstavade på de mest konstiga sätt. I min familj heter mamma Rihani i mina papper men Rihami i mina syskons handlingar. Min pappa Circis har blivit Cercis. Brorsdottern Nisha Rima har blivit Misharima. Min morfar Barsavmo har blivit Barsom, Barsavum eller Barsavmo i sina olika barns handlingar. Det låter kanske harmlöst. Men det har stor betydelse när ägarförhållanden på mark och egendom ska ändras eller fastställas. Då måste alla barn gå till domstol för att få ett utslag på hur pappa Barsavmos namn ska stavas. Sedan ska alla lagfarter justeras därefter. Allt detta är egentligen onödigt arbete. Det är bara att gå tillbaka till folkbokföringsböckerna och kolla av stavningen. Men det görs inte, vilket medför att assyrier i Sverige och på andra håll får se sina namn stavas hur som helst, med allt vad det innebär. 

Omfattningen av felstavade namn och godtyckliga ändringar i folkbokföringen tyder dock på att det sker med systematik för att frånta assyrierna rätten till egendom. Alla har inte möjlighet eller ork att gå till domstol och få sitt namn korrigerat. Då kan man inte heller göra anspråk på sitt arv om inte stavningen stämmer. Och då kommer egendomen att konfiskeras av staten.

Så ser assyriernas situation ut i ett läge när både turkiska ledare och kurdiska partier försöker få oss på sin sida i deras politiska dragkamp. Men det är ett svårt val som få assyrier vill göra. Allt vi önskar är att få leva i fred med vår omgivning och få tillgång till vår egen jord. Det politiska styret överlåter vi åt andra. Det har varit assyriernas önskemål i sekler och det gäller idag, även om majoriteten lever utanför Turkiets gränser.

Döden ryckte hastigt bort författaren och översättaren Lennart Warring. Han har visserligen bidragit till att öka insikten om assyrisk litteraturhistoria och dess betydelse för civilisationens utveckling. Men han hade ännu fler intressanta projekt i sikte, däribland en djupanalys om assyrisk filosofis påverkan på grekiska klassiker som Platon.

LennartWarringavled i ett sjukhem i Norsborg söndagen den 16 november 2014 i sviterna av en mycket sällsynt sjukdom som kallas Churg-Strauss syndrom, som drabbar ungefär en på miljonen. Sjukdomen innebar att han var överkänslig och allergisk mot vissa födoämnen och hade astma. Det tog flera år för läkarna att ställa rätt diagnos. Men när det väl var gjort fick han behandling och kunde leva ett mer normalt liv i sin enkla lägenhet i Tullinge.

Under den gångna sommaren blev han dock akut sjuk och behövde behandling. Efter en kort vistelse på sjukhus skulle han vårdas hemma. Men av någon anledning fick han fel dos kortison. Det ledde till att han blev förlamad och sängbunden. Hans goda vän Taina Kantola försökte hjälpa honom att komma till ett vårdhem, eftersom hemtjänstens insatser inte längre täckte hans vårdbehov. Men Botkyrka kommun avvisade ansökan. Till slut uppmärksammades saken i tidningen Aftonbladet i oktober och då ändrade sig kommunen. Men skadan var redan skedd. Några veckor senare var Lennart så svag och mager att han tynade bort förtvivlad och deprimerad. Han lämnar en syster och många nära vänner i sorg och saknad.

Lennart var en oerhört begåvad och bildad man med en Filosofie licentiatexamen i Filmvetenskap. Han skrev sin licentiatavhandling Hotet från Ovan om Science fiction i film. Han var intresserad av Jungiansk filosofi och var studierektor på Institutet för analytisk psykologi i Stockholm 1995-96. Numera är institutet nedlagt. Lennart hade också läst idéhistoria och sociologi och var välbevandrad i forntida kulturer, myter, vetenskapshistoria och litterära källskrifter. Assyrisk och mesopotamisk litteratur låg särskilt varmt om hjärtat hos honom. Han lärde sig till exempel sumeriska för att kunna översätta den mångtusenåriga poesin om kärleksgudinnan Inanna, som senare kom att heta Ishtar hos assyrierna.

Jag lärde känna Lennart första gången när jag bevakade en litteraturafton i Hallunda Folkets hus 2001 då nyöversättningen av Gilgamesh-eposet skulle presenteras. Jag spelade in hela evenemanget för Sveriges radios assyriska sändningar. Lennart Warring och Taina Kantola hade nyligen översatt assyriologiprofessorn Simo Parpolas version av världens äldsta skrivna epos från akkadisk-assyriska. Boken kom ut på Natur och Kultur 2001 och utsågs av Kulturrådet till att ingå i kategorin Alla tiders klassiker.

Därefter bildades ett sällskap som fick namnet Gilgamesh-sällskapet. En av medlemmarna var Fehmi Barkarmo som har varit en nära vän åt författarparet och drivande i Gilgamesh-sällskapet. Sällskapet har aktivt spridit kunskap om den mesopotamiska kulturen och dess insatser för eftervärlden. Författarna blev inbjudna till föredrag och litteraturevenemang på bibliotek och skolor. De fascinerade åhörarna med intressanta berättelser om forna hjältar som Gilgamesh, som sökte meningen med livet och till slut fann hemligheten bakom skapelsen. Efter Lennarts död skrev kollegan Taina så här om Lennarts förhållande till Gilgamesh:

När Lennart var i form gillade han att gå omkring och fundera på gåtor. Gåtornas gåta var Gilgamesh-eposet. "Han skådade hemligheten, uppenbarade det dolda... Han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden. Leta efter kopparkistan med lertavlan, öppna bronslåset, öppna locket till hemligheten! Läs berättelsen om den man, Gilgamesh, som gick igenom alla lidanden." Så börjar Gilgamesh-eposet. Och även Lennart gick igenom ofattbara lidanden, och även han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden.

Hösten 2011 kom Lennart och Tainas nästa bok Inanna – Skymningens drottning på bokförlaget Atlantis. Boken är översatt från det sumeriska originalet. Också den utsågs till Alla tiders klassiker.

Sedan kom nästa projekt att handla om en bok med titeln Assurs folk. Fehmi Barkarmo och jag har under de senaste två åren varit referenspersoner och tagit del av varje kapitel som höll på att skrivas färdigt. Boken är en sammanfattning av forntida assyrisk litteratur, vetenskap, filosofi och religion som resulterat i kristendomens gryning och som lade grunden för det västerländska kulturarvet via Grekland. Författarna själva beskrev innehållet så här i en presentation för förlaget:

”Boken kommer att inkludera samhällsformer, kultur, ekonomi, vetenskap, religion, filosofi och litteraturhistoria. Vi kommer att lyfta fram historiska perioder, händelser, vetenskapliga och kulturella insatser som idag är okända för många. Boken ska skildra den etniska och kulturella kontinuiteten hos det assyriska folket genom historiens förlopp. För att få ett så stort faktaunderlag som möjligt kommer vi inte bara använda skriftliga källor utan även intervjua assyrier som besitter olika former av specialkunskaper. Vår avsikt är att skildra saker som assyrier själva anser vara av särskild stor vikt.”

Fehmi Barkarmo har också ordnat med sponsorer för projektet som blev klart under våren 2014. Boken var planerad att ges ut av bokförlaget Atlantis under hösten samma år, men Atlantis backade plötsligt ur samarbetet med hänvisning till ekonomiska problem. Författarna presenterade projektet för en f d medarbetare på Atlantis, som gick över till Natur och Kultur. Han föreslog en uppdelning av materialet i två böcker, men mitt i dessa förhandlingar insjuknade Lennart och kunde aldrig mer återhämta sig. Nu lovar Taina att hon ska se till att göra klart arbetet som krävs och att hon också ska skriva en kortare version av Assurs folk. Sponsorerna kommer att få utförlig information när projektet har fått sin nya form, hälsar Fehmi Barkarmo.

Ett vanligt misstag som nutida författare gör är att tolka forntiden med dagens ögon. Ett exempel var när det unga språkgeniet Ola Wikander skrev en märklig kommentar om Gilgameshs relation till vännen Enkido. I en av sina böcker, jag tror att det var I döda språks sällskap, insinuerade Wikander att vänskapen mellan Gilgamesh och Enkido kan ha varit mer än bara vänskap, att döma av den tolfte tavlan i eposet. När jag läste det vände jag mig till Lennart Warring, som var expert på Gilgamesh-eposet och fornassyrisk litteratur, och frågade om det kan ligga någon sanning i Wikanders påstående. Han avfärdade det med bestämdhet och sade: ”Det förekommer ingen homosexualitet i assyrisk litteratur. Det betyder inte att det inte förekom homosexualitet bland assyrierna, men till skillnad från grekisk litteratur finns det över huvud taget inte omnämnt i assyrisk litteratur. Det är en främmande tolkning som den unge Wikander gör”.

 Mellanösterns karta ritas om?

Diskussionen om hur Mellanösterns karta kommer att se ut i den närmaste framtiden och hur olika folkgrupper reagerar är högaktuell i såväl turkiska, assyriska som arabiska medier. Den största reaktionen kretsar naturligtvis kring en eventuell statsbildning för kurderna med bistånd från USA och Israel. I ett sådant läge är Turkiets reaktion och makt något som debattörerna tvistar om.

Jag skrev därför ett inlägg i debatten den 29 juli 2006 efter att ha följt turerna i den assyriska webbtidningen Zindamagazine. I samma nummer av Zinda uppmanade assyriska ledare i Mellanöstern Israel att stoppa bombningarna av Libanon, av rädsla för att assyrierna åter skulle bli måltavla för arabiska och islamiska krafter.

En läsare i Israel vid namn Yavin Katz reagerade på innehållet i Zinda, särskilt på mitt inlägg, och skrev ett svar i det efterföljande numret av Zinda den 7 augusti under rubriken Why ask Israel to stop? (Varför be Israel stoppa bombningarna?) Du hittar det i direkt anslutning till mitt debattinlägg som följer här:

Kommer Israel att skapa en allierad kurdisk stat i Mellanöstern?

Debatten om Mellanösterns framtid och vad olika aktörer har i sikte, är i full gång på assyriska hemsidor som Zindamagazine.com. En av debattörerna är Mariam S Shimoun från Kanada med intressanta inlägg som If You Were Barzani och senast The Turkey Factor. Enligt artikelförfattaren kommer Turkiet, så snart som amerikanerna har dragit sig tillbaka från Irak, att kasta sig in i leken för att till varje pris förhindra bildandet av ett ”Kurdistan”. Då kommer turkarna att inse värdet av trogna assyriska allierade, menar Mariam Shimoun och citerar britterna som har sagt att assyrierna var de mest pålitliga allierade i Mellanöstern. 

Visst ligger det något i denna analys - om det då finns några assyrier kvar att satsa på. Men resonemanget kan halta om Israel har bestämt sig för att skapa en kurdisk allierad stat som en sorts förlängd arm gentemot arabiska fiender. Om detta publicerade vi en artikel i Hujådå år 2000, där en judisk professor vid en föreläsning hade manat Israel att satsa på icke-arabiska minoriteter i Mellanöstern. Kurderna är en icke-arabisk minoritet. Är det denna strategi som vi ser frukterna av idag, när Israel har så täta kontakter med den kurdiska regionala regeringen (KRG) och utbildar t ex stridspiloter åt ett framtida ”Kurdistan”?

Mariam Shimoun verkar vara en mycket klarsynt person och hennes artikel If You Were Barzani (Zinda april 2006) är en av de bästa analyser jag läst om vår assyriska verklighet. Metoden att sätta sig in i motpartens situation och argumentera ur hans synpunkt, är pedagogisk och går hem hos läsaren på ett effektivt sätt. Vad skulle du göra om du vore i kurdledaren Masoud Barzanis kläder?

Men poängen med resonemanget är inte så mycket hur Barzani tänker och agerar, utan vad vi som assyrier gör i ett läge när Barzani och andra kurdiska ledare skapar splittring bland assyrierna för att härska. Mariam Shimouns svar på frågan är ett bittert konstaterande; istället för att se den stora faran med Barzanis agerande gentemot vår nations existens, håller vi assyrier oss sysselsatta med interna konflikter om vilken präst som är favorit, vilket namn vi kan anta och vilken gruppering som vet bäst. Med andra ord stoppar vi huvudet i sanden och kan inte, eller vill inte, inse situationens allvar.

Vad beror det på? Är vi som folk mindre medvetna om vår nationella identitet och dess värde? Eller är vi tillräckligt medvetna men föredrar den egna grupperingens intressen framför övergripande assyriska intressen?Jag tror att det handlar om en kombination av både okunnighet och opportun själviskhet. Detta är naturligtvis ingen specifik assyrisk egenskap. Det kan vara fallet hos många andra folkgrupper i samma situation. Men skillnaden ligger i att andra grupper har kommit längre och upprättat en politisk kraft som kan bemästra situationen och förena krafterna när det gäller nationens intressen.

Hos oss kan religiösa eller profana ledare liera sig med vem som helst utan att ta hänsyn till eventuella konsekvenser. Det är denna kraft som saknas bland oss assyrier. Vi har inte lärt oss av grannfolk och minoriteter i samma situation. De försök som har gjorts under de senaste decennierna har tillintetgjorts av mäktiga intressen, bl a genom infiltration och plantering av interna konflikter. Den assyriska rörelsen som startade i Sverige för 30 år sedan var ett sådant försök, som dock kvävdes i sin linda. Fruktlösa konflikter kring namnet är fortfarande ett hinder i vägen, t ex när vi ska enas om något så enkelt som texten på ett minnesmonument i Södertälje över Seyfo-offren.

För att återgå till frågan i rubriken, kommer den närmaste framtiden att utvisa om assyrierna över huvudtaget kommer att tillmätas någon betydelse när det nya Mellanöstern skapas. Två saker är då viktiga att komma ihåg;

1: Israels existens och dess framtida allierade är viktigare än ursprungsbefolkningens, t ex assyriernas, existens i Mellanöstern, sett ur ett amerikansk-israeliskt perspektiv. Bedömare som Mariam Shimoun menar att ekonomin blir till slut avgörande för USA:s agerande och dess val av koalitionspartner. Men erfarenheterna från de senaste årens turbulens i Irak pekar på att USA:s ekonomiska och politiska intressen kommer i andra hand när det gäller Israels framtida säkerhet. Orsaken är främst judarnas starka ställning i USA.

2: Assyrierna själva är inte förberedda på att ta tillfället i akt. Vi håller oss till våra barnsliga lekar kring präster och klaner och glömmer att tåget håller på att passera. Om och när nästa tillfälle kommer, finns det kanske inga assyrier kvar i Assyrien.

Det här låter kanske som svart pessimism, men realiteten går inte att bortse ifrån. Både vår religion och etnicitet är tyvärr faktorer som är ett hinder i vår väg för fortsatt existens i Mellanöstern. Vi befinner oss i ett hav av fientligt inställda muslimer som betraktar oss som Västvärldens medlöpare, medan västmakterna inte bryr sig om vår kristna tro. En del mäktiga krafter ser också vårt etniska ursprung som ett hot mot sina egna ambitioner. Visst kan vi förlita oss på Guds nåd, men vi måste vara värdiga sådan nåd. Historien visar oss att Gud satsar på de starka som tar vara på hans givna möjligheter. Hittills har vi dock inte lärt så mycket av historien.

Yavin Katz från Israel reagerar:  Varför be Israel att sluta bomba?

 Zindas rubriker av den 29 juli 2006 berättar för oss att “Assyriska kyrko- och parlamentsledamöter i Mellanöstern snabbt fördömer Israels attacker mot Libanon, av fruktan för repressalier från islamiska och arabiska regeringar och folkmassor”. Tack gode Gud att fruktan inte styr i Israel, Mellanösterns enda demokrati, där arabiska medlemmar av Knesset (israeliska parlamentet) kan stå upp och kalla premiärministern för mördare framför internationell media och sedan kan fortsätta leva sina liv utan fruktan för repressalier, under statens beskydd.

Vad gäller föreliggande fakta i detta fall, så korsade Irans agent i Libanon, Nasralla, en internationell gräns och gick in i Israel, dödade, sårade och kidnappade Israeliska soldater, som en avledningsmanöver, samtidigt som han bombade civila israeliska städer i norra Israel med ”katyush” raketer. Staten Israel beslutade sig för att försöka sätta stopp för denna sorts terror. De som samarbetar med Nasralla, och ibland även dessas grannar, blir lidande. Detta är beklagligt, men så fungerar alla krigshandlingar.

Augin Kurt frågar om Israel kommer att skapa en kurdisk stat. Han går även vidare och säger att ”Staten Israels och dess framtida allierades existens är viktigare än existensen för Mellanösterns ursprungsbefolkningar, såsom Assyrierna. USA:s ekonomiska intressen är i detta avseende sekundära. Den främsta anledningen till detta är de judiska gruppernas starka position i USA”.

Detta påstående tar oss 90 år tillbaka i tiden till ”Sions vises protokoll”, en falsk anti-semitisk publikation som påstods bevisa hur den internationella judenheten styr världen. Det sanna sorgliga beviset kom några år senare, under andra världskriget, när en tredjedel av den judiska nationen mördades av nazisterna och ingen i hela världen lyfte ett finger för att hjälpa till. USA vägrade till och med utföra ett barmhärtighetsdåd och bomba dödslägren. De starka judiska grupperna hjälpte inte heller här. 

Israel kan utbilda piloter – jag vet inte om så sker – på samma sätt som Israel kan utbilda någon i hur man driver ett mejeri eller klyver en atom. Vi har kunskapen. Men Israel kan inte skapa stater, vi är inte så stora. Israel kämpar fortfarande för att säkra sina egna gränser. Assyriska bröder; jag är inte arg, jag lider med er.

Zinda 7 aug 2006

Mitt svar: Det ligger i Israels intresse att skaffa sig vänner

Vår vän Yavin Katz förkastar påståendet om Israels makt att skapa en ny stat, i tider när landet ”kämpar för att säkra sina gränser”, skriver han i sitt svar och hänvisar till Hizbollahs raketanfall mot norra israel under sommarens Libanon-krig.

Jag har ingen anledning att ansluta mig till historierevisionister eller att ta ställning för eller emot de krigande parterna. Men jag har förståelse för att assyriska ledare i Mellanöstern är oroliga för sitt folk i tider när muslimska fundamentalister utnyttjar varje sådant tillfälle för att driva assyrierna på flykt från Mellanöstern.

Det är våra kyrkor som brinner ochvåra bröder och systrar som mördas när våra muslimska grannar känner sig uppretade av andras agerande, som vi inte är delaktiga i på något sätt. Men det är vi som folk som får betala priset för Västvärldens politiska agerande i Mellanöstern och andra delar av världen.

Min artikel i Zinda hade inget med kriget i Libanon att göra. Den råkade sammanfalla med ett upprop från kristna ledare för att stoppa kriget. Vad jag gjorde var att skriva ett inlägg i debatten om Mellanösterns närmaste framtid och särskilt den roll som Turkiet kan komma att spela i försöken att förhindra en kurdisk statsbildning i Irak med omnejd. Självfallet utgår jag som assyrier från det faktum att stormakterna, som är i färd med att rita om Iraks karta, inte ser ut att prioritera svaga grupper som assyrierna. En viktig poäng i min artikel är att vi själva inte förbättrar oddsen för att stormakter som USA ska hjälpa även oss assyrier, när vi är inbegripna i interna stridigheter och glömmer att tåget håller på att passera.

Israels fortsatta existens sägs vara i fara om vissa Israel-fientliga regimer i området får massförstörelsevapen. Då är det bara naturligt att en stat som Israel, som befinner sig i ett hav av fientligt inställda arabiska och muslimska massor, söker trygga sin framtid genom att skapa allianser med olika aktörer så som kurderna, som nu ser sin historiska chans att bilda en egen stat. För första gången i historien verkar de kurdiska ledarna ha satsat på vinnande häst och det kommer inte att dröja längre än till nästa år[1] när vi får bevittna en folkomröstning bland kurderna i Irak om de vill bli självständiga eller inte. Svaret är nästan givet; vem skulle tacka nej till självständighet. I det läget har kurderna, som det ser ut idag, en oerhört stark påbackning från USA och Israel.

Naturligtvis kan det hända många saker som sätter hinder i vägen. En sådan faktor är Turkiet, men till syvende och sist är det ändå stormakterna som brukar få sin vilja igenom. För oss assyrier är det oklart var vi kommer att hamna, om vi ställs under kurdisk överhöghet eller får en egen autonom region kring vår gamla huvudstad Nineve. Det kan också hända att vi inte får något alls, utan får nöja oss med att leva som medborgare där vi befinner oss.

Ett är i alla fall säkert: vi befinner oss mitt i den snabba processen där saker och ting händer runt omkring oss. Vi behöver alltså inte vänta i 50 eller 100 år för att få facit i hand. Den kommer mycket snart, kanske nästa år eller året därpå.

- Åt dem som inte accepterar sin kurdiskhet kommer vi att säga; gå till araberna!

Etnisk rensning av assyrierna och tanken på att assimilera dem som kristna medborgare i ett framtida ”Kurdistan” verkar vara planerat sedan den kurdiska revolutionen i Irak startade i början av 1960-talet. Här är ett unikt vittnesmål från en tidigare livvakt till pappa Barzani från 1967, ur min kommande bok i kapitlet Kurdifieringen av Assyrien.

Massouds Barzanis pappa, Mulla Mustafa Barzani, inledde sitt uppror mot centralregeringen i Bagdad 1961 och en del assyriska ledare i Irak ställde sig aktivt på kurdernas sida. Assyrierna hade ställts inför samma dilemma som deras bröder i Turabdin gjorde senare på 1990-talet; att ställa sig på PKK:s sida eller på den turkiska regeringens. I Turabdin valde assyrierna att vara neutrala men drabbades likväl av både mord och fördrivning. Idag bor det inte mer än ett par tusen assyrier kvar i Turabdin. I norra Irak var somliga assyrier övertygade om att kurderna bedrev en rättfärdig kamp och ville vara en del av den, medan andra ville ha kurdiskt beskydd av sina familjer och byar. Resultatet blev dock inte så mycket bättre än i Turabdin. Assyrier på ledande poster inom KDP har ofta eliminerats, t ex Arbils guvernör Franso Toma Hariri[1], medan många assyrier har flyttat till Iraks storstäder eller utomlands för att finna ett tryggare liv. Kurdiska familjer övertog de byar som assyrierna lämnade.

1992 beslöt det nybildade kurdiska parlamentet att all ockuperad mark skulle återlämnas till de assyriska ägarna. Men beslutet har inte genomförts i praktiken. Den assyriske ledamoten Francis Yousif Shabo krävde 1993 att beslutet skulle omsättas i praktiken, men mördades kort därefter. Utredningen av mordet förhalades under lång tid. I ett klipp på YouTube berättar Yonadam Kanna, dåvarande bostadsminister i KRG, omständigheterna kring mordet. Han tillägger också att han ställde frågan till Massoud Barzani varför det inte hände något i utredningen. Han fick till svar av en rådgivare att alla papper i ärendet hade förstörts i en brand i Arbil.

Barzaniklanen, som sägs ha varit kristna[2] assyrier en gång i tiden, har använt assyrierna som ett verktyg i sin kamp mot Bagdad. Men när kampen så småningom skulle bära frukt verkar klanens avsikt ha varit att ställa assyrierna inför valet att se sig som kristna medborgare eller försvinna iväg. Här är ett unikt vittnesmål från en tidigare livvakt[3] åt pappa Barzani som sedan hoppade av KDP. Enligt denne lär Mustafa Barzani ha klargjort sina avsikter angående assyriernas framtid i det framtida ”Kurdistan” genom att använda etnisk rensning eller fördrivning. Detta skulle ha skett vid ett möte med kurdiska klanledare 1967 i hans vinterbostad i byn Delman i Ravanduz. Så här gick mötet till, enligt livvaktens berättelse:

De kurdiska klanledarna från olika distrikt i norra Irak hade samlats hemma hos revolutionsledaren Mustafa Barzani för att uttrycka sin lojalitet. Han kom som vanligt något försenad till mötet, då alla reste sig i givakt och ställde sig i kö för att kyssa hans hand. Han mönstrade dem var och en med en hård blick och sade sedan att han visste att de skulle hitta hem efter att ha ”sålt sig till fienden”. Alla instämde och bad om förlåtelse, samtidigt som de lovade visa fullständig lojalitet åt sin ledare i fortsättningen. Barzani godtog deras ursäkt och mötet kunde börja.

Klanledarna räknade upp var sin styrka av stridande män som stod till förfogande. Därefter bad Barzani sin livvakt att hämta en väska full med pengar som han delade ut till klanledarna genom att säga; ”Detta är mitt vapen för att köpa lojaliteten hos den som inte tror på vårt folks rättmätiga sak”. Barzanis närmaste man Ismail Tellani, som satt intill honom, förklarade att ledaren inte menade att köpa de närvarandes lojalitet, utan ville upplysa om hur långt den kurdiska revolutionen hade kommit. Han tillade; ”Vår ledare har fått till och med Amerika på knä. Därför har våra möjligheter ökat som en porlande vattenkälla”.

Klanledarna bedyrade återigen sin lojalitet medan en av dem, Fattah al-Hirki, beklagade sig över att de stora framstegen i ”Kurdistan skulle delas med de gudlösa (gavur) kristna assyrierna”. Han fortsatte; ”Alla är vi medvetna om vilken anrik historia de har. Det finns ingen bland oss som inte känner till att Nineve är deras historiska hemvist…” Men Mustafa Barzani avbröt genast med följande ord:

”Efter att vår revolution fullbordas, blir mitt första mål att splittra de assyrier som lever i vårt land och fjärma dem från varandra. Jag kommer att sprida ut dem över olika byar med minst 100 kilometers avstånd emellan. På så sätt kommer jag att kapa banden mellan dem. En annan åtgärd kommer att bli förbud för dem att köpa mark. Med tiden kommer även så kallade historiska dokument att försvinna. Men för tillfället måste jag följa samma policy som engelsmännen gjorde en gång i tiden. För närvarande är vår revolution i stort behov av deras stridskraft. När det gäller den postrevolutionära författningen, kommer den att ligga i våra händer och alla som kallar sig ’kurder’ kommer att få en plats i Kurdistan. Åt dem som inte accepterar sin kurdiskhet kommer vi att säga; Gå till araberna!”.

Därefter förklarade sig en del klanledare redo att omedelbart sätta igång med att driva ut assyrierna. Tawfiq al-Barwari sade att han kunde få bort assyrierna från Barwari på mindre än 24 timmar. Mustafa Barzani svarade: ”Herr Tawfiq, du är ansvarig för ditt distrikt. Du kan långsamt sätta igång med arbetet”. Ali Halo sade: ”Jag kommer också att sätta igång detsamma i distriktet Sindi och Zakho”. Pashdar Agha tog till orda och sade: ”Ärade ledare! Jag säger så här. Om det finns ett uns av hederligt blod i våra ådror, måste vi förinta assyrierna. Ni vet mycket väl att misslyckandet för Shejk Mahmuds och el-Hafez’ revolution i Barzan berodde på assyrierna. Därför måste assyrierna antingen lämna Kurdistan eller knäböja för Kurdistan”.

Mustafa Barzani svarade att han noterade att alla var överens men att man måste vänta till efter revolutionen med att vidta åtgärder i större skala. Assyrierna behövdes under tiden. Däremot skulle han redan nu skicka order till Peshmerga-gerillan i distriktet Behdinan att attackera assyrierna i området och tvinga dem på flykt. Men plötsligt insåg Barzani att han kanske hade försagt sig (med tanke på att livvakten hade assyrisk mor) och bytte genast samtalsämne genom att låta kalla på sin assyriske livläkare Oro (Orahem). Livvakten som hade sökt Dr Oro kom tillbaka med beskedet att han inte var på sitt rum, utan satt hos den assyriske skräddaren Isa Rihane i dennes ateljé. Mötet avslutades. Detta var en kall vinterdag i Barzanis bostad, avslutar den före detta livvakten sin berättelse.

Den assyriske akademikern Nineb Lamassu, doktorand vid Cambridge University, skrev i maj 2006 ett öppet brev till den kurdiske revisionisten Diayako Xarib som svar på dennes artikel Is there an Assyrian cause in Iraqi Kurdistan?[4]  Lamassu påtalade i sitt svar, som han kallade Fallacy of a Kurdish Intellectual (En kurdisk intellektuells villfarelse), bland annat det svek som ledande assyrier upplevde från Barzani-klanens sida, trots att de hade stridit sida vid sida. En sådan assyrier var fader Paulus Bidaro - en assyrisk präst från den kaldeiska kyrkan - som hade anslutit sig till Mulla Mustafa Barzanis styrkor tillsammans med många assyrier. Men han lämnade den kurdiska rörelsen efter att ha frågat Mustafa Barzani: "Vad händer nu med rättigheterna för mitt assyriska folk?”

Mustafa Barzani svarade: "Vi har burit vår Burnu (gevär) på axlarna. Ni kan väl börja göra detsamma". Det sägs att fader Bidaro omedelbart bad om Barzanis hand. När han sträckte sin hand skakade fader Bidaro den och sa: "Vänligen acceptera mina kondoleanser, för du har just likviderat den kurdiska frihetsrörelsen. Varje nation som inte erkänner rättigheterna för en annan förtryckt nation är inte värdig sin frihet”.

 Lamassu fortsätter sitt bemötande av Xarib: ”Ditt påstående att övertramp mot mitt assyriska folk i norra Irak inte är för att de är assyrier är absurt. Hur kommer det sig då att Francis Yousif Shabo, en assyrisk representant i den regionala regeringen (KRG, red a), mördades kort efter att han i parlamentet hade krävt att de assyriska byar som var ockuperade av kurderna skulle återlämnas till sina rättmätiga ägare? Och det är ingen hemlighet vilka som beställt mordet och deras hierarkiska ställning vid makten”. Lamassu syftar förstås på Barzani-klanen.

Den nyvalde patriarken för syrisk-ortodoxa kyrkan, Afrem II Karim, har höga förväntningar på sig att ta sig an en kyrka i kris. Många hoppas också att han ska göra rent hus med de grupperingar som försöker infiltrera kyrkan och utnyttja den för sina politiska syften. Men om han verkligen är villig att ta tjuren vid hornen får framtiden utvisa. Nedan sammanfattar vi också patriark Karims agerande gentemot Assyrian Orthodox Church under tiden som han har varit biskop i östra USA.

I min förra artikel om de schismer och grupperingar som skakar den syrisk-ortodoxa kyrkan, visade jag hur fientliga regimer i decennier har infiltrerat olika assyriska kyrkor för att förinta den assyriska nationella identiteten. Jag redogjorde för hur tre tidigare patriarker, som hade varit assyriska patrioter när de var biskopar, gjorde en helomvändning och började motarbeta det assyriska arvet. När detta skrivs har det bara gått knappt två veckor sedan patriark Karim har valts till kyrkans högsta ämbete. Därför är han i egenskap av patriark naturligtvis ett oskrivet blad. Vi som medlemmar i kyrkan kan ha vilka förväntningar som helst, men realiteten kan bli en annan. Däremot kan vi summera hans agerande som biskop i USA gentemot de två kyrkor som har burit namnet Assyrian Orthodox Church. Vi kan också peka på en del uttalanden som han har gjort som nyvald patriark, vilket kan vara en vägvisare om vad som komma skall.

Innan vi går in på detta vill jag kort svara på min tidigare fråga ifall syrisk-ortodoxa kyrkan skulle uppleva en ny utbrytning i samband med valet av ny patriark. Så blev det lyckligtvis inte eftersom de som kunde tänkas ta steget att bryta sig ur kyrkan, verkar ändå vara nöjda med valet av den nye patriarken. Somliga bedömare spekulerar i att den syriska Baathregimen har haft biskop Karim som favorit under de senaste två åren. Detta sedan Aleppos biskop Yuhanna Brahim hade börjat kritisera regimen i diplomatiska termer. Då hade oppositionen medvind och den anpasslige biskop Brahim, vars öde än idag inte är känt, började göra närmanden åt oppositionens håll. Den 22 april 2013 kidnappades han på väg hem till Aleppo från den turkiska gränsen. Det intressanta i sammanhanget är att den första checkpoint som han passerade tillhörde FSA (Free Syrian Army). Där gjorde vakterna honnör och släppte iväg biskopens bil, enligt medpassageraren Fuad Elia som kom undan kidnappningsdramat. Därefter råkade biskop Brahims bil på en kaukasisk galning som hade gjort en liten by i närheten till ett Sharia-emirat med en muslimsk domstol. Denna islamiska ”domstol” utdömde dödsstraff åt ”hedningar” eller skar av fingrarna på den som rökte. Detta är en lång historia som jag inte behöver gå in på här och nu, eftersom vårt ämne är den nye patriarken.

När det gäller den kidnappade biskop Brahim av Aleppo har han alltså länge ansetts som den främste kandidaten till patriarkposten, men efter sin milda kritik av Assad-regimen var han av allt att döma inte längre dess favorit. Valet verkar ha fallit på biskopen i östra USA, Afrem Karim, som i amerikanska medier gick till hårt angrepp mot president Obama sommaren 2013, när USA hotade med militärt ingripande mot Syrien. Biskopen påpekade att regimen var en garant för de kristna i landet och uppgav det som har hänt de kristna i Irak som ett skräckscenario. Därför ville han som kristen från Syrien inte att USA skulle angripa landet militärt. Här är det dock viktigt att påpeka att biskopens ställningstagande inte är unikt på något sätt. Majoriteten av de religiösa ledarna från Syrien är av samma åsikt. Även många utanför kyrkan ser regimen som en garant för de kristnas fortsatta existens i Syrien. På programledarens fråga om biskop Karim själv kommer från Syrien sade biskopen att han är syrisk medborgare av Syriac-Aramaic ursprung. Det har också florerat uppgifter på sociala medier om att biskop Karim hade besökt president Bashar al-Assad i Damaskus julen 2013. Om det stämmer var det sannolikt som en förberedelse för övertagande av patriarkämbetet.

Den 31 mars 2014 valdes biskop Karim av synoden i Libanon, bara tre dagar efter att den avlidne patriark Zakka hade jordfästs i Damaskusförorten Sednaya. Alla som hade väntat sig en hård fight om posten som patriark blev häpna över att det gick så snabbt och friktionsfritt. Enligt den assyriske aktivisten Suleyman Yousuf i Syrien hade biskop Samuel Aktaş av Turabdin redan före synodmötet fått frågan om han trodde att biskop Karim skulle väljas. Han svarade:

- Varför inte? Biskop Karim uppfyller alla kriterier. Han är bildad, språkkunnig och känner förhållandena både i Mellanöstern och i diasporan mycket väl.

Patriark Karim och Turabdins biskop Samuel Aktas direkt efter patriarkvalet 

Yousuf och andra bedömare tolkar detta som att valet var uppgjort på förhand. Oavsett hur valet av ny patriark gick till är det inte förvånande att regimen i Syrien vill ha sin egen kandidat som patriark. Den har planerat för det i över tre decennier och möjligen haft framgång till slut. Inom syrisk-ortodoxa kyrkan verkar Assadregimen behålla sitt starka inflytande, trots den stora turbulensen i landet. När det gäller den arameiska falangens kandidat var det sannolikt biskop Augin Kaplan i Kalifornien. Han fick hälften så många röster som biskop Karim. Vilken roll den turkiska säkerhetstjänsten MIT har spelat är mindre känt, men en kollega som var med vid sorgearbetet i Tyskland uppger att där var MIT så aktiv att många fick intrycket att Istanbuls biskop Yusuf Cetin skulle bli näste patriark.

Två dagar efter synodens möte åkte patriark Karim till presidentpalatset i Damaskus och avlade sitt första officiella besök hos president Assad. Samma dag gjorde han också sitt första besök som patriark i patriarkatets säte i Bab Tuma i Damaskus gamla stad. Där välkomnades han av den sedvanliga körsången ”To bashlom, ro’yo shariro!” (Välkommen, sanna herde!). Väl inne i kyrkan, efter att ha suttit på patriarkstolen vid altaret, höll han ett improviserat tal på arabiska där han tackade president Assad och önskade honom lycka till i uppbyggnaden av ”det nya och allas vårt älskade Syrien”. Här är det alltså ingen skillnad mot föregångaren patriark Zakka som ständigt upphöjde landets president till skyarna. Vid ett tillfälle när de kristna firade Jesu 2000-årsfödelse, sade patriark Zakka att Gud hade skickat president Hafez al-Assad som en frälsare åt Syrien och att Jesus själv var från Syrien. Han syftade på Palestina som var den romerska provinsen Syrien vid tiden för Jesu födelse.

Patriark Karim fortsätter således i föregångarens spår genom att ösa beröm över landets härskare från första dagen. Men det utesluter inte att han skulle kunna reparera skadorna som patriark Zakka har åsamkat kyrkan och uppmuntra dess rika kulturarv, t ex språket. Alla biskopar och patriarker brukar ständigt påpeka att vårt språk är anrikt och heligt, men i verkligheten har de flesta blundat för den arabisering som har tagit ett strypgrepp om kyrkans liturgi. Patriark Karim lär vara den förste på mer än 700 år som har det assyriska talspråket Surayt som modersmål. Om vi drar av 475 år av Turabdin som eget patriarkat, vars patriarker inte räknas till den officiella patriarklistan, återstår ändå ett par århundraden där patriarkerna inom syrisk-ortodoxa kyrkan mestadels kom från Nineve (Mosul) eller andra assyriska städer, där bildningsnivån var högre. Turabdin var ju ändå ett fattigt jordbruksområde isolerat från den stora världen. Numera har flera biskopar sitt ursprung i Turabdin och har således Surayt som modersmål.

Patriark Karims familj heter Be Sohdo och är ursprungligen från byn Ehwo (Hbob) i Izloberget i Turabdin. Han föddes 1965 i staden Qameshlo och är yngst i familjen. Han är döpt till Said, men kallades som barn ofta för ”Qasho” (prästen) av sina vänner. Han var alltid i kyrkan, har en av hans släktingar berättat för mig. I tidig ålder förlorade lille Said sin far Issa Karim i en bilolycka och änkan Khanime slet hårt för att ge sina sju barn den bästa uppfostran och utbildning som var möjlig med hennes knappa resurser. 1977 togs han in på S:t Afrems klosterseminarium i Libanon, där han nu har valts till patriark. Han har studerat både i Egypten och Irland, där han har en doktorsexamen från S:t Patrick’s College angående korsets betydelse som symbol för de tidiga kristna.

1996 vigdes han till biskop för östra USA. Det tidigare biskopsstiftet för Nordamerika och Kanada delades i tre delar. Biskop Karim fick leda östra USA med säte i New Jersey, biskop Kaplan fick ansvaret för västra USA med säte i Los Angeles. Kanada fick en egen biskop.

Det som är av intresse för oss är hur biskop Karim har agerat i fallet Assyrian Orthodox Church i Worcester i Massachusetts. Den är äldst bland assyriska kyrkor i USA. 1923 tog släktingarna till Ashur Yusef från Kharput det första spadtaget. Den togs i bruk sommaren 1925 och invigdes slutligen den 22 april 1928 av biskop Afrem Barsom (Donabed: Remnants of Heroes, s 74-82, Chicago 2003). 1953 inledde dåvarande biskop Yeshu Samuel en intensiv kamp för att ändra namnet på de tre kyrkor som gick under namnet Assyrian Church. Hanlyckades med kyrkan i Rhode Island (Central Falls, invigd den 25 september 1927) men misslyckades med de andra två. Den som än idag bär samma namn finns i Paramus i New Jersey (dåvarande West New York, invigd den 18 september 1927). Ordern att byta kyrkornas namn till Syrian Church hade kommit från patriark Afrem Barsom som själv hade invigt alla tre kyrkor under sitt besök i USA 1927-28 under namnet Assyrian på engelska.

I USA gick olika assyriska samfund, såväl jakobitiska som nestorianska och vissa kaldeiska kyrkor, under namnet Assyrian Church. De ledande medlemmarna i dessa kyrkor hade ett gott samarbete över samfundsgränserna. Den presbyterianske prästen och patrioten Joel E Warda höll till exempel predikan i Mariakyrkan i Worcester när den började tas i bruk i augusti 1925. Han hade fem år tidigare varit en av medlemmarna i den delegation som representerade assyrierna i USA vid fredskonferensen i Paris 1919.

Orsaken till att Naum Faiq och de övriga assyrierna i USA hade kallat sina kyrkor Assyrian på engelska var att de grekisk-ortodoxa melkiterna från Syrien använde namnet Syrian Orthodox Church i USA vid den tiden. Dessutom ville assyrierna använda sin etniska identitet och inte bli sammankopplade med det arabiska landet Syrien. Dagens syrisk-ortodoxa kyrka hade inte ordet ortodox i sitt namn då, utan hette apostolisk. Därför fick de västassyriska kyrkorna i USA heta först Assyrian Apostolic Church och bytte sedan till Assyrian Orthodox Church. Men nu hade patriark Barsom bestämt att Assyrian skulle ersättas med Syrian och biskop Samuel skulle verkställa beslutet, vilket biskopen upplyser församlingen om i ett brev den 6 februari 1953. Men han använder genomgående namnet Assyrian om folket, trots att kyrkans namn i fortsättningen inte fick behålla Assyrian. (Donabed, s 79).

Biskop Samuel gick först till domstol för att överta namnet Syrian Orthodox Church från melkiterna. Han lyckades och såg till att hans kyrka blev den enda i Mellanöstern som fick kalla sig Syrian Orthodox Church i fortsättningen. Nu var turen kommen till de egna kyrkorna som hette Assyrian Church. Biskop Samuel mötte dock ett oväntat motstånd från patriotiska assyrier som hade sitt ursprung i Omid och Kharput i dagens Turkiet. Patriotiska eldsjälar som David Barsum Perley och Rose Dartly såg till att en amerikansk domstol utfärdade ett beslut som stadfäste att så länge det fanns en enda medlem i kyrkan i Paramus som kallade sig Assyrian skulle ingen få ändra dess namn till Syrian. När biskop Samuel såg att han skulle mötas av liknande domslut i Worcester, övertalade han församlingen att dra tillbaka sin stämningsansökan. I gengäld lovade han att kyrkan skulle få behålla sitt namn Assyrian Church. Så blev det också.

1958 kom den nye patriarken Yakub III på sitt första besök till USA och Sydamerika. Då lovade han också att kyrkorna skulle behålla sitt assyriska namn. Detta skriver publicisten Farid Nazha om i sin tidskrift Hdonoyutho Suryoyto (årgång 24, maj-juni och juli-augusti 1958), som också upplyser oss om att det fanns 100 000 assyrier i Sydamerika vid den tiden. Nazha var god vän med patriark Yakub och hade bjudit hem honom på middag i Buenos Aires vid två tillfällen. I sina diskussioner med patriarken kallade han biskop Yeshu Samuel för en ”klantskalle” som inte förstod sig på innebörden av beteckningen Assyrian. Patriark Yakub ville ha lugn och ro i sin kyrka när han var så ny på posten och valde att köra över ett beslut av synoden några år tidigare (under föregående patriarks ledning) som krävde byte av kyrkans namn till Syrian. Assyrierna i USA fick behålla namnet Assyrian Church på de återstående två kyrkorna. Den 26 oktober 1960 skrev patriark Yakub ett brev till assyrierna i Worcester, där han bekräftade sitt löfte att kyrkan skulle få dispens att behålla sitt assyriska namn. Han uppmanade också församlingen till samarbete med biskop Samuel på samma villkor som församlingen i Paramus (Donabed, s 80). 1980 avled patriark Yakub och efterträddes av patriark Zakka Iwas.

1995 avled biskop Yeshu Samuel. Året därpå vigdes munken Afrem Karim, alltså nuvarande patriarken, till biskop och stationerades i New Jersey som patriarkalisk ställföreträdare. Han återupptog sin föregångares gamla kamp mot Assyrian Church. Församlingarna gjorde uppror även denna gång. I Paramus blev det svårt att ändra kyrkans namn eftersom det fanns ett 50-årigt domstolsbeslut. När biskopen ändå ville gå vidare protesterade kyrkoherden Yuhanon Khouri (med ursprung i byn Miden i Turabdin). Han lovade att han skulle vittna i domstol att han är assyrier. Därmed skulle kyrkan behålla sitt namn så länge fader Yuhanon levde. Han uppmanade sin överordnade biskop att sansa sig, eftersom kyrkan inte på något sätt hade tagit skada av att heta Assyrian Church på engelska och Suryoyo på det egna språket.

Inför den amerikanska folkräkningen Census 2000 beslöt synoden 1999, på uppmaning av biskoparna i USA, att kyrkan skulle kalla sig Syriac Orthodox Church i fortsättningen. Kyrkan i Worcester heter idag St. Mary's Syriac Orthodox Church, men de flesta andra syrisk-ortodoxa kyrkor i USA har fortfarande kvar sina gamla skyltar, där det står Syrian Orthodox Church. Ett stort antal medlemmar i Worcester lämnade nu kyrkan. Dessförinnan hade de skrivit till patriark Zakka eller skickat representanter på besök till Damaskus och bett att han skulle ingripa. De hade också föreslagit att de skulle vara anslutna direkt till patriarkatet eller något biskopsstift i Europa. Men patriark Zakka förmådde inget göra, eftersom biskop Karim anklagade honom för att blanda sig i stiftets inre angelägenheter. De medlemmar som lämnade kyrkan, bildade till en början Assyrian National Church men de kunde inte förses med präster. Sedan 2007 är de anslutna till utbrytarkyrkan i Indien som heter Malankara Orthodox Syrian Church och har Mushe Görgün som sin biskop. Han har också lämnat samma kyrka på grund av interna konflikter med dess ledning och anslöt sig till Malankara-kyrkan i Indien. Biskop Görgün gav assyrierna i Worcester rätt att använda namnet St. Mary's Assyrian Orthodox Church på sin nuvarande kyrka. Även de 350 familjer, med fader Joseph Tarzi i spetsen, som blev bannlysta av biskop Augin Kaplan i Los Angeles är anslutna till biskop Mushe Görgün.

 

Den ökände anti-assyriern Assad Sauma Assad försöker i sin bok om patriark Afrem Barsom från 2007, släta över patriarkens pro-assyriska uttalanden från 1920-talet. Han påstår att Barsoms historiska kunskaper inte hade mognat förrän han blev 60 år. Först då skulle han ha insett att namnet assyrier var felaktigt och ångrat sig. Detsamma gäller biskop Yuhanon Dolabani och Naum Faiq, hävdar Assad. Därmed omyndigförklarar Assad dessa personligheter och förolämpar dem. Här publicerar vi också ett unikt dokument som än en gång styrker Afrem Barsoms assyriska patriotism när han var biskop.

Om patriark Barsom hade varit i livet skulle han med all säkerhet inte ha några invändningar mot Assads historierevisionism, eftersom han själv gjorde en helomvändning efter att han blev patriark 1933. Men Dolabani förblev trogen sina ideal hela livet, trots att han förbjöds att befatta sig med assyriska nationella frågor av två patriarker – Elias Shaker och Afrem Barsom. Det är också löjeväckande när Assad, under pseudonymen ”Bar Daysan”, påstår i sin egen tidskrift Aram (1998) och Bahro Suryoyo (1999) att inte ens Naum Faiq skulle ha någonting med assyrisk nationalism att göra. Ett så uppenbart övertramp borde vara främmande för en person som vill ge sken av att vara en seriös akademiker. Assad innehar en doktorsavhandling om Bar-Hebraeus bok Awṣar roze (hemligheternas kammare) och signerar boken om patriark Barsom med ”Doktor i semitiska språk/syrologi”. Längre fram i texten synar vi hans påstående om Naum Faiq genom att gå till originalkällan.

Det nya dokumentet som vi idag presenterar här för första gången är ett brev som Elias T Palakh (sannolikt Naum Faiqs brorson) skrev till biskop Dolabani i Mardin i april 1953. Han undrade varför patriark Afrem Barsom nu hade blivit en hatare av namnet Assyrian. Det var ju han som under sitt besök i USA 1928 hade varit stolt över sitt assyriska arv, skriver Palakh och citerar också en dikt av biskop Barsom. Diktens första vers börjar med: Aḥe rḥime oromoye, genso shbiḥo d othuroye, som betyder “Mina kära arameiska bröder, av den ädla assyriska rasen”. (Hela dikten återfinns i slutet av texten).

Anledningen till brevet var att det hade blåst upp en konflikt mellan assyrierna i USA och kyrkoledningen. Några månader tidigare, i december 1952, hade patriark Afrem Barsom skrivit ett dekret till sin representant i USA, biskop Yeshu Samuel, och beordrat honom att ändra namnet Assyrian Church på de tre kyrkor som han själv hade invigt 1927-28. Assad skriver i sin bok att biskopen hade invigt dessa kyrkor och anger även exakt datum, men undviker att säga att det var under namnet Assyrian Apostolic Church. Det är hans sätt att förtiga sanningen, på samma sätt som han skriver att biskop Barsom hade ”försvarat syrianernas rättigheter” vid fredskonferensen i Paris 1919-20. Vi vet ju att biskopen använde uttrycket ”our ancient Assyrian nation” om sitt folks ursprung i sin promemoria. Men det vill Assad inte låtsas om. Ordet Syrian är ju en förkortning av Assyrian, men det vill Assad inte heller veta av. För honom är det endast beteckningen araméer som gäller.

Assad skrev sin bok om patriark Barsom 2007 när det hade gått 50 år sedan patriarken hade dött. Den har titeln Patriark Afrem Barsaum – hans liv och verk. På baksidan återger han en vers ur patriarkens dikter som börjar med ”Beth-Nahrin d oromoye, athro rġiġo d suryoye”. Dikten har 48 versrader, där ordet araméer förekommer bara två gånger. Assad plockar upp just det stycket och lägger det på omslaget till boken. Detta stycke används också flitigt på olika anti-assyriska hemsidor i samma syfte. Det har också blivit en låt som Assads bror Ninos Assad har tonsatt och som framförts av kyrkokören i Hallonbergen i Stockholm, under Ninos ledning, i ett uppträdande på Suryoyo Sat 2009.

Naum Faiq, Yuhanon Dolabani och Afrem Barsom har använt sig av både assyrier och araméer om sitt kulturarv. De gjorde ingen åtskillnad och såg alla kända benämningar inom folkgruppen som en del av den assyriska nationens rika historia. Ibland kunde de skriva olika benämningar på olika språk i samma artikel. Naum Faiq använde ibland Arami på arabiska men Athuri [Asuri] på turkiska. På kthobonoyo (också känt som klassisk syriska) kunde det stå antingen Othuroyo eller Suryoyo. Så gör han t ex i tidningen Huyodo 1921 (där även Athur-Kaldo förekommer), som han var redaktör för. Men det är viktigt att markera att de betraktade Assyrian som en politisk term och ett samlingsbegrepp för vårt folk oavsett kyrkotillhörighet. När de krävde ett territorium för sitt folk kallade de landområdet Assyria, inte Aramea. I sitt brev till de assyriska nationella föreningarna i USA den 20 april 1920, efter sitt besök i London, skriver biskop Afrem till exempel följande:

”Talarna nämnde mitt namn och vårt assyriska folks namn flera gånger.//

//Lord Curzon underströk i sina brevsvar den 12 och 17 mars, uttryckta med stor respekt, att fredskonferensen skulle ta upp den assyriska frågan mer i detalj när den tiden var inne.//

//Likaså fick jag ett brev från den franske premiärministern den 7 februari, där han fastslog att hans regering i hög grad ämnar intressera sig för det assyriska folkets sak.//

//Vi har argumenterat för våra krav, även om vi inte är kända i den europeiska pressen och hos västs politiker. Vi har dragit deras blickar till den ädla assyriska rasen”.

Det intressanta är att biskop Barsom skrev ovanstående brev på engelska och Naum Faiq eller hans krets översatte det till arabiska, enligt Bethnahrins redaktör. Annars var rabiska Afrem Barsoms första språk. Brevets engelska version publicerades också i tidskriften Izgadda, vars redaktör Joel Werda var en av de assyriska delegaterna i Paris som finns på bild tillsammans med biskop Barsom. 

Elias T Palakhs brev till Dolabani refererar till biskop Barsoms egna ord på kthobonoyo där han är stolt över sitt assyriska arv. Men enligt Assad var alltså orsaken till att Afrem Barsom och Yuhanon Dolabani såg sig som assyrier att de var okunniga om sin historia, tills de en dag mognade och insåg sitt misstag. Även Naum Faiq har, som sagt, av anti-assyriska personer som Assad gjorts till en aramé, som saknar varje anknytning till ett assyriskt arv. En debattartikel i Bahro Suryoyo nr 7 i augusti 1999 har rubriken ”Naoum Fayeq bör firas som aramé och inte som assyrier” följt av underrubriken ”Naoum Fayeq hade arameismen som nationell ideologi”. Artikeln är signerad ”Bar Daysan” och är baserad på en artikel av Naum Faiq i Huyodo 1921 på arabiska. Denna Huyodo-artikel har översatts till svenska i tidskriften Aram 1998, som Assad var utgivare för. Assad behärskar arabiska väl och får ses som den främste kandidaten bland tänkbara personer som översatt Faiqs artikel och som senare skrivit debattartikeln under signaturen Bar Daysan. Assads källa till artikeln är Murad Cheqqes minnesbok över Naum Faiq 1936 som heter Naum Faiq - Zekra wa takhlid. Jag har tidigare i min artikel Faiq stulen på sin assyriska identitet visat att Cheqqe hade förvanskat Naum Faiqs dikter och tagit bort vissa pro-assyriska stycken, sedan jag fått tillgång till ett häfte med Faiqs egen handstil där de aktuella dikterna fanns i original. Tack vare MARAs fantastiska arbete är vi inte längre beroende av sekundära källor.

Även den här gången har jag gått tillbaka till huvudkällan för både Assad och Cheqqe, nämligen tidningen Huyodos första nummer i maj 1921 i MARAs arkiv. Huyodo utgavs i New York av Assyro-Chaldean National Unity of America (på assyriska Shawtofutho umthonoyto othuroyto-kaldoyto) mellan 1921 och 1922 en gång i veckan. Efter 39 nummer lades den ner. Naum Faiq (Naom Elias Palak) var huvudredaktör, bistådd av Samuel A Jacobs. Övriga redaktionsmedarbetare var I B Moorhatch, John Ashjy, Sanharib Bali, Joseph J Durna och Henry Durna (annonsansvarig). Ansvarig utgivare var Charles S. Dartley. Första numret gav stort utrymme åt vikten av en oberoende assyrisk journalistik och har huvudrubriken ”Till Assyriens ära” följt av general Agha Petrus bild. Huyodo gavs ut på olika språk; assyriska kthobonoyo och östassyriska talspråket, turkiska med assyriska bokstäver, arabiska med arabiska bokstäver och engelska. Det som skiljde Huyodo från tidigare Bethnahrin (1916-20) var att man nu använde tryckta fonter på alla språk. Man skrev inte längre för hand.

Det som Assad stödjer sig på i detta nummer av Huyodo är en artikel på arabiska under rubriken As-soḥafa al-aramiya wa-mabadiha as-samiya (den arameiska journalistiken och dess höga principer). Artikeln är inte signerad av någon författare, men tillskrivs Naum Faiq av Assad och Cheqqe. Där säger man, helt riktigt, al-umma al-aramiya (den arameiska nationen) på flera ställen, men lite längre ner i samma artikel står det att Assyro-Chaldean National Unity of America hade skickat två delegater till Pariskonferensen ”för att försvara den assyro-kaldeiska nationen”. I förordet på kthobonoyo skriver man om valet av tidningens namn och vikten av att utveckla språket, som här kallas ”leshono othuroyo” (assyriska språket). Längre ner står det att man ger ut Huyodo även på det östassyriska talspråket ”swadaya som talas av alla assyrier (othuroye) i Persien och andra städer”.

Det som Assad och hans meningsfränder bland anti-assyrierna gör är att plocka ett löst citat där Naum Faiq nämner ordet araméer och utelämna alla de artiklar och dikter där han manar till ett uppvaknande för att befria fosterlandet Assyrien. Den mest berömda av hans dikter är ettʿir bar Othur ettʿir (Vakna, son av Assyrien!). Anti-assyriernas taktik är alltså att lyfta upp endast halva sanningen. På så sätt tror de att de kan lura sin publik. Men sanningen kommer fram förr eller senare. Det förgångna hinner ofta ikapp och avslöjar deras historierevisionism.

Assads agerande påminner om det som Bengt Knutsson, docent i semitiska språk vid Lunds universitet, gjorde 1982 när han skrev en rapport som hette Assur eller Aram (utgiven av Invandrarverket och kulturrådet). Där får han bekräftat av biskop Afram Abboudi i Södertälje att han hade sagt sig vara av assyriskt ursprung vid ett besök i Södertälje 1969. Men Knutsson gör sedan sitt yttersta för att bortförklara biskopens helomvändning som ett resultat av okunskap. Abboudi var också en lärd biskop när han höll sin berömda predikan som spelades in på band. Knutsson hävdar att det kan ursäktas eftersom Abboudi dels erkänner utan omsvep, dels inte kände till sin historia vid den tiden. Så gör bara de skribenter som har en politisk agenda.

Om vi återgår till turbulensen bland assyrierna i USA 1953, berodde den alltså på att patriark Barsom hade beslutat att de tre aktuella kyrkorna under namnet Assyrian Church i fortsättningen skulle heta Syrian Church. Biskop Yeshu Samuel hade så sent som i augusti 1952 skrivit ett brev till sin församling under namnet Assyrian Orthodox Archdiocese (Assyriska ortodoxa ärkestiftet) och sagt att han skulle ”samarbeta med varje assyrier som har kärleken till sin kyrka och sin nation i hjärtat”. Men nu hade kyrkoledningen vänt den assyriska nationella kampen ryggen och intensifierat sitt motstånd mot assyrisk nationalism. De nya arabiska staterna Irak och Syrien skulle inte retas med någon ”assyrisk separatism” enligt kyrkans sätt att se på saken. En personlig omständighet kan vara att patriark Barsoms stora familj bodde kvar i Irak. Han hade sju syskon, varav den yngste, läkaren Abdalla Barsom, hade gjort karriär i det arabiska Irak som generalsekreterare på hälsodepartementet, skriver Assad i sin bok.

Patriark Barsom började nu ta avstånd från allt som hette assyriskt och skrev 1953 en bok om kyrkans historia, där han säger att kyrkans namn alltid har varit Syrian på engelska och anger Indien som exempel. Redan 1947 hade han i ett dekret uppmanat sin församling att ta avstånd från alla nestorianer eftersom Nestorius fortfarande var bannlyst (sedan år 431 vid kyrkomötet i Efesos). Han var också i färd med att bannlysa sin nestorianske kollega på 1950-talet. Ordet assyrier var för patriark Barsom numera likställt med nestorian. Han hävdade att termen Assyrian var ett engelskt påfund för att knyta till sig nestorianerna i Hakkari och använda dem i sina imperialistiska ambitioner i Irak. Han syftade på Assyrian Levies.

Brytpunkten för Patriark Barsoms helomvändning verkar vara Simelemassakern 1933, som blev slutet för de assyriska nationella kraven på ett eget självstyre. Assyriska ledare som patriark Mar Shimun Benyamin drevs i exil från Irak samma år. Agha Petrus hade utvisats redan 1923. Dessa tillhörde östassyriernas kyrka, medan kyrkoledare som patriark Barsom eller den kaldeiske patriarken Emanuel försökte nu visa sig lojala med den nye irakiske kungen Faisal. Den brittiske konsuln R G Monypenny skrev ett brev till Storbritanniens representant i Vatikanen George Ogilvie-Forbes. Han rapporterade om situationen i Mosul efter Simelemassakern och tillade:

”Jag är vidare informerad om att den kaldeiske patriarken Emanuel och den jakobitiske biskopen Athanasius (Tuma Qassir, red a) har undertecknat ett telegram till Hans Majestät kung Faisal, där de tackar Hans Majestät och armén för att det nu råder lugn i landet. Jag förmodar att de var rädda för att vägra skriva under telegrammet, som hade lagts fram för dem av irakiska myndigheter”.

Att dessa kyrkoledare kände sig rädda efter det barbariska massmordet i Simele, var nog ingen överdrift från den brittiske konsulns sida. Det kunde också drabba deras församlingar. Men vi ska inte heller glömma att dessa två tillhörde konkurrerande systerkyrkor. Det innebär att den kaldeiske patriarken mycket väl kan ha varit tillfreds med att de ”rebelliska” nestorianska assyrierna hade fördrivits och deras kvinnor och barn mördats. Detsamma gäller den syrisk-ortodoxe biskopen Tuma Qassir, som sannolikt hade fått direktiv av patriark Afrem Barsom att visa lojalitet med den irakiska regimen. Patriarken själv var född och uppvuxen i Mosul men hade sitt residens i staden Homs i Syrien, som fortfarande var ett franskt mandat. Han hade nu börjat samarbeta med arabnationalisterna för att driva Frankrike ut ur Syrien.

När det gäller den etniska identiteten började patriark Barsom lyfta fram namnet araméer som ett alternativ till assyrier, eftersom namnet araméer inte hade någon politisk laddning i arabiska härskares ögon. Ingen rörelse eller organisation bland vårt folk hade någonsin krävt ett arameiskt territorium. Däremot hoppades biskop Barsom 1920 på ”ett fritt Assyrien efter en hundraårig dröm” i sin korrespondens från London och Paris.

Resultatet av detta ställningstagande är välkänt. Namnkonflikten bland vårt folk tilltog i styrka efter vår utvandring till västvärlden och vi lider än idag av patriark Barsoms agerande när våra barn hamnar i djupa diskussioner om vad han sade och inte sade om den ena eller andra benämningen. Situationen förvärrades efter att arabiska Baath-regimer senare utnyttjade beteckningen araméer för att så splittring bland det assyriska folket, i syfte att förgöra den assyriska nationella rörelsen. Olika regimer i Mellanöstern utnyttjar även idag anti-assyrier för att göra konflikten ännu djupare.

Assads resonemang att patriark Barsoms historiska kunskaper mognade först när han var 60 år håller inte. I sin bok skriver Assad i förordet att patriark Barsom var den mest bildade kyrkoledaren och författaren inom syrisk-ortodoxa kyrkan under de senaste 700 åren. Han sägs ha studerat historia och filosofi i tidig ålder i Zafaranklostret, Jerusalem och Paris. Assad skriver också följande om Afrem Barsoms engagemang som 21-årig munk i Zafaranklostret: ”År 1908, när syrianerna i Amed grundade föreningen Uppväckelse (Intibah, red a) blev munken Afrem Barsaum en aktiv medlem i föreningen och arbetade för att uppmuntra alla intresserade att förnya och publicera den gamla syriska kulturen. Han skrev nationalistiska sånger både på syriska och turkiska om denna förening”.

Att det var Naum Faiq och hans vänner som låg bakom grundandet av föreningen Intibah och att de gav ut en tidning med samma namn, det undviker Assad omsorgsfullt att nämna. Likaså undviker han att nämna att det handlade om assyrisk nationalism. Afrem Barsom brevväxlade också med sin gode vän Naum Faiq i tre decennier fram till dennes död 1930. Faiq bevakade fredskonferenserna på 1920-talet i sin tidning Bethnahrin, där vi hittar flera artiklar om eller brev av biskop Barsom, t ex brevet i april 1920 som omnämns här ovan, skrivet i hamnstaden Marseille när biskopen var på väg till Beirut.

Afrem Barsom var bildad och språkkunnig. Han gjorde tre stora rundresor i Mellanöstern, Europa och USA (1913, 1919, 1927) i sin jakt på gamla handskrifter, som han läste och katalogiserade. Han besökte alla stora bibliotek och museer i London, Paris, Berlin, Florens, Chicago m fl. Resultatet blev boken al-lu’lu al-manthur (1943) som Dolabani översatte från arabiska (1967). Den fick titeln Berule bdhire (spridda pärlor). Är det troligt att Afrem Barsom hade en så stark assyrisk nationalkänsla baserad på okunskap? Självklart var han inte okunnig om sin assyriska historia och sina rötter, men vi vet att han senare bytte fot och har inspirerat anti-assyriska revisionister som Assad.

När det gäller Assads påstående att även biskop Dolabani slutade använda benämningen assyrier när han insåg att den var felaktig, är det närmast ett hån mot Dolabanis eftermäle. Visserligen är det sant att Dolabani agerade politiskt korrekt efter att republiken Turkiet hade bildats och skyltade inte längre öppet med sin assyriska nationalism. Men ingen kan anklaga honom för att ha ändrat uppfattning om sina assyriska rötter, vilket flera personer som har levt i hans närhet kan intyga. Som en 35-årig munk vid Adanaskolan hade Dolabani skrivit brinnande patriotiska dikter. I en av dem knyter han an till Naum Faiqs berömda dikt där Faiqs högsta önskan är att begravas i sina fäders jord (Sende doğdum, sende ölmek isterim ey vatanim…).

Dolabanis skrev dikten Athliṭe (hjältar) som en hyllning till den mördade patriarken Mar Shemun Benyamin. Här följer den i min översättning till svenska:

Skriv på min gravsten

Detta är statyn rest till segerns och stolthetens ära

Må Assyrien glädjas och ungdomar överallt ropa

För att de i Khabur och Adur ska se

Att här ligger martyren i Assyriens famn

Att Mar Shemun, sanningens och fulländningens hjälte

Att hjältemodige Mar Shemun vilar här

Må hans ben framkalla vördnad och tårar

hos alla förbipasserande

För att de i Khabur och Adur ska se

Att här ligger martyren i Assyriens famn

Må mina ben vila i min gravplats

När vår moder Assyrien upplever sin räddning

Må de utsmycka runtomkring min grav

med fria och värdiga länder

med Assyriens trupper och med upplysta präster

I ett brev den 4 maj 1920 till assyrierna i USA, som Naum Faiq publicerade i Bethnahrin, skriver Dolabani bland annat följande om det assyriska barnhemmet i Adana:

”Efter att ha beskådat denna frukt av nationens möda frambragt på kort tid, anser jag mig börja skicka denna glada nyhet till den assyriska nationens söner och berätta om min glädje och i hopp om att få dela med mig med dem. Staden Adana, som på Shalmanasar III:s tid darrade av skräck för de assyriska arméerna, har på senaste tid blivit en tillflyktsort för deras fattiga”.

Dolabani kunde uppenbarligen sin assyriska historia och berättar [i andra brev] om Adanas forna historia på 1000-talet f Kr som en assyrisk utpost. Han skriver i brevet ovan inte ens den inhemska benämningen suryoye om det assyriska folket utan använder othuroye (som vi även har kunnat läsa i Huyodos första nummer 1921). Som vi redan har påpekat är Dolabani inte heller främmande för ett arameiskt arv. Men här syftar han i första hand på det språkliga och litterära arvet. Fortsättningen på brevets innehåll är följande:

”Där [i Adana] samlas människor från alla håll och staden liknar mest det gamla Babel med tanke på språkens mångfald. Assyrierna känner där en djup frustration inför utsikten att detta tillstånd kommer att vara. De betraktar det nationella språket som nationens livsluft. Om det uppväxande släktet inte lär sig det, kan man ta farväl av det arameiska folket (i brevets assyriska original på kthobonoyo finns denna fras över huvud taget inte med. Vi vet inte om Dolabani skrev brevet även på arabiska eller om det är en översättning, red a). De kan inte acceptera att deras barn blir utan uppfostran och skolutbildning utan förblir flyktingar och främlingar, okunniga om sin nations språk. De vill ha en bättring. Det första de har gjort är att öppna en grundskola, där man lär ut [klassisk] syriska och turkiska.//…//kan jag nämna vad några personer sagt när de på söndagarna sett eleverna promenera omkring på Adanas gator. Några säger att detta folk har vaknat och andra att de är assyriska föräldralösa barn. De är assyrier [Athuriler]”

Dolabanis avsikt med brevet var att be om ekonomisk hjälp för att utöka antalet elever i barnhemmet och trygga dess fortlevnad. Han fortsätter:

”Många löften om hjälp har getts av biskop Afrem Barsom, dr A.K. Yusuf och de lokala [franska] myndigheterna. Men målet uppnås inte med löften//…//Vi behöver större resurser//…//Jag har riktat föreningarnas, sällskapens och alla assyriers blickar mot denna plikt och detta nya bygge, över vilket det assyriska namnet glänser, tills det blir fullständigt återupprättat i utlärning och undervisning”. Dessa citat är översatta från Berhnahrins arabiska sidor.

Citaten och dikten ovan motsäger det som Assad påstår om Dolabani, som aldrig senare i livet tagit avstånd från sin assyriska patriotism. Dolabani verkade under hela sitt liv för enighet mellan olika assyriska kyrkor – till skillnad från patriark Barsom som skapade splittring och använde bannlysningsvapnet lättvindigt. Förutom att han bannlyste Farid Nazha, hotade han även att bannlysa patriarkkollegan i Österns kyrka [numera Östern assyriska kyrka] för att han följde Nestorius. Om Afrem Barsom kan vi säga att han senare i livet ändrade åsikt och ideologi och motarbetade den assyriska nationella rörelsen på alla plan. Dolabani däremot blev ålagd av sina överordnade patriarker att sluta undervisa assyrisk nationalism åt sina elever, men förblev trogen sina gamla ideal. Läs mer i min artikel Dolabani förbjöds att lära ut assyrisk patriotism. Läs också min artikel Patriarken som bytte fot.

Assyrierna i USA visste att Dolabani var en sann assyrisk patriot. Därför skrev de till honom om det kaos som patriark Barsoms hatiska inställning till namnet Assyrian hade skapat i det assyriska kollektivet i USA. Elias T Palakhs brev till Dolabani, är på tre A4-sidor och skrivet på osmansk turkiska med assyriska bokstäver, så som Naum Faiqs generation brukade göra. Brevets källa är Eliyo Dere som låtit dela det med sig. Vi publicerar dock här endast sista sidan av brevet, som återger Afrem Barsoms dikt. Dikten är skriven på kthobonoyo. Transkriberat till latinska bokstäver står det så här på sidan tre:

“Bunlara ne cevab verelim?

1928 senesinde kasıd resuli sıfatıyla Amerika’yı ziyaret eden patrikimiz haflelerde içtima’larda yazdığı neşideyi umume söyler.

Bugün o isimden ikrahi bilmem nasıl ta’rif edeyim, neşideyi sureti Beth-Nahrin at ithayk mothan makamı üzerindedir.

Aḥe rḥime oromoye                   genso shbiḥo d othuroye

aḥeb shubḥe umthonoye           ʿafeq neṣḥone mothoye

ʿEhad l neṣḥonayn qadmoye   ʿehad l iqorayn nahroye

w dilan malke othuroye              wa l yulfonayn d beth-urhoye

ʿEhad l iqor suryoyutho            wa l gaborayn da mshamhwotho

d eshtamah baynoth emwotho    b malfonutho wa b rabyutho

’Af ederseniz, zatınızı rencide etmek fikriyle bu yazıları yazmıyorum, ancak bu hastalıklara şafi ilaçlarınızdan istifade etmek kasdıyla yazıyorum. Ma’ ıl ‘ayle [ailece] ellerinizi öper ad’iya mabrürenizi iltimas eyleriz, barekhmor.

22 Nisan 1953

Mḥilo

Mshamshono Elias T Palak”

Översättningen lyder:

“Hur ska vi bemöta dessa?

1928, när vår patriark besökte Amerika i egenskap av apostolisk utsände, läste han upp följande dikt på olika välkomstmottagningar och möten. Jag förstår inte varför han hatar det namnet [Assyrian] idag. Dikten sjungs till melodin av låten Beth-Nahrin at ithayk mothan:

Mina kära arameiska bröder, av den ädla assyriska rasen

Älska nationella landvinningar, omfamna fosterlandets ära

Minns våra forna ärofullheter, minns våra mesopotamiska respektfullheter

Minns våra assyriska kungar, och våra lärosäten i Urhoy

Minns den respekterade syriskheten, och våra berömda hjältar

Som i världen välkända blev, så som läromästare och storheter

Jag ber om ursäkt om jag besvärar er. Det är inte därför jag skriver. Min avsikt är att hitta ett botemedel mot denna sjuka situation. Hela familjen kysser er hand och ber om era värdefulla böner till vårt beskydd. Barekhmor!

Den 22 april 1953

Tillgivne

Diakon Elias T Palakh”

Enligt författaren Abrohom Gabriel Sawme, hade Dolabani svarat på USA-assyriernas förfrågan och sagt att det enda adekvata namnet på engelska för både folket och kyrkan var Assyrian. Så säger Sawme i en intervju från 1994. Den går att se på Assyria TV.

Ps! Jag har inte angett alla källor i denna artikel. Utförlig beskrivning av hela ämnet med källhänvisning finns i min kommande bok Patriark Shakers arvtagare, i vilken patriark Afrems agerande beskrivs ingående ur olika aspekter – inte som Assad gör när han utelämnar det som inte passar hans politiska agenda.

Den 26 januari 2014 avled den assyriske prästen Bedros Shushe i Tyskland, 77 år gammal. Fader Bedros var en ovanlig präst inom syrisk-ortodoxa kyrkan. Makt och rikedom var han inte så intresserad av. Istället var han en patriotisk rebell som uppmanade det assyriska folket att stå emot kyrkoledningens vanstyre och maktmissbruk.

Allmänt känd som Qasho Bedros har denne modige man i hela sitt liv stått rakryggad inför ständiga påhopp från sin kyrkoledning och olika civila aktörer på grund av en frispråkighet och reformiver som är sällsynt bland prästerskapet. Hans mål var att förena kyrkan och nationen i kampen för överlevnad hos den utsatta assyriska nationen. Men motståndet blev övermäktigt och tvingade honom att ansluta sig till Vatikanen under åren 1991-2005. Motståndet bedrevs av reaktionära krafter, t ex mäktiga assyriska klaner från Midyat, som samarbetade med kyrkans ledning i kampen mot den assyriska nationella rörelsen. Denna kamp pågår än idag under täckmanteln av namnkonflikten.

Vem var denne rakryggade präst?

 Bedros Shushe föddes i Midyat 1937 av fattiga assyriska föräldrar i ett traumatiserat samhälle, som försökte återhämta sig från folkmordet Seyfo 1915. En ny era hade börjat i Turkiets historia med Mustafa Kemal Atatürks nya republik som försökte assimilera etniska minoriteter till turkar. Ett viktigt steg i denna assimileringspolitik var att förbjuda all undervisning utanför det turkiska utbildningsväsendet. De officiella assyriska skolorna stängdes 1928. I Midyat fanns dessförinnan fyra skolor i kyrkornas regi med lärare betalda av staten och befriade från militärtjänsten. 1934 utfärdades ett nytt påbud om assimilering när lagen om efternamn trädde i kraft. Alla medborgare skulle ges ett påtvingat efternamn och alla orter skulle få turkiska namn. Projektet sjösattes under en tid av två år och familjen Shushe fick efternamnet Öğünç.

Assyrierna i Turabdin fortsatte att ge sina barn undervisning i sitt eget språk, men under täckmanteln ”bibelstudier”. När unge Bedros var 5-6 år började han således lära sig sitt modersmål i dessa skolor. Samtidigt fick han undervisning i den turkiska folkskolan. Vid 16-årsåldern utsågs han till assyrisk lärare i byn Hah, varifrån hans släkt hade flyttat till Midyat ca 250 år tidigare. Ett år senare stationerades han som lärare i Sankta Shmunikyrkan i Midyat, där han blev kvar i sin tjänst i 15 år. Det var 1955 när Turabdin fick Afrem Bilgiç från byn Bote som ny biskop. Malfono Bedros utmärkte sig från sina föregångare genom sin radikalism och reformer i kyrkans tradition. Han var t ex den förste i Turabdins historia som bildade en flickkör som medverkade i söndagsmässan. Flickorna kunde till och med få läsa Paulus brev till församlingen. Han undervisade ett hundratal barn i alla åldrar, däribland ett 30-tal flickor. En annan ”nymodighet” från hans sida var att låta eleverna spela teaterpjäser vid nyår och andra högtider, som handlade om årstiderna eller den bibliska berättelsen om Josef i Egypten. För att lyckas med det hade han hela tiden stöd hos biskop Afrem i Midyat.

Så småningom lärde han sig också engelska självmant och började undervisa i det. Även muslimska högstadielever från stadsdelen Estel brukade studera engelska hos honom. Han fick fem turkiska lira per elev och månad – ett välkommet tillskott till en blygsam lärarlön som inte ens räckte till en egen bostad, berättar fader Bedros i en lång intervju med Jan Beth-Sawoce från 2001. Han berättar en anekdot om varför han började lära sig engelska. En gång stod han utanför butiken till urmakaren Suleyman dbe Qaste (Aktaş) när denne talade engelska med några turister. Malfono Bedros stod bredvid och lyssnade nyfiket utan att förstå något av samtalet. Då vände sig Suleyman mot honom och sade:

- Malfono, det verkar som du vill du placera dina sandaler bland fint folks skor.

Malfono Bedros tog det som en förödmjukelse, gick hem och lade sin hand på bibeln. Han lovade sig själv att han skulle lära sig engelska. Han stoppade 30 små stenar i fickan och flyttade över en sten för varje nytt ord han lärde sig på engelska. Varje dag lärde han sig således 30 nya ord. Men sätta ihop dem var svårare, berättar han. Det fanns också en kvinna i Midyat som hette Bahija som kunde engelska. Han fick lite hjälp av henne men, det mesta lärde han sig självmant genom turkisk-engelska böcker för nybörjade.

 Vid den här tiden, på 1950- och 60-talen, visste malfono Bedros ingenting om sina assyriska rötter eller om tiden innan hans folk hade antagit kristendomen. Nästan ingen annan i Turabdin var heller medveten om sin etniska härkomst eller fornassyriska förfäder, eftersom kyrkan för länge sedan hade betraktat sin forna historia som hednisk och fjärmat sig från det förkristna kulturarvet. Men 1967-68 fick han en unik bok hemskickad med posten. Författaren var bosatt i Brasilien och hette Abrohom Gabriel Sawme. Han var en f d elev hos Yuhanon Dolabani vid den berömda assyriska skolan i Adana i början av 1920-talet. Boken hette Kthobo d mardutho d Suryoye (1967) och beskrev ingående assyrisk historia, t ex hur kristendomen är baserad på våra assyriska förfäders tro och vilka stordåd de hade uträttat i mänsklighetens tjänst. Därmed lades grunden för den patriotism som malfono Bedros ville överföra på en vilsen kyrka som tog avstånd från sina anrika förfäder.

Malfono Bedros har också gjort en viktig insats i språkets tjänst när han med sin vackra handstil kopierade ett par hundra kyrkliga böcker som har använts runtom i Turabdin eller på andra håll. Gamla skrifter som användes i liturgin slets hårt och gick inte alltid att laga. I brist på tryckerier satt lärare som malfono Bedros och skrev av dem sida för sida, dag in och dag ut. Till och med bläcket var en bristvara. Så han gjorde eget av rostat vete. Jag har sett några böcker med min egen fars handstil skrivna i vetebaserat bläck. Det har en vacker mörkbrun färg och bleknar inte så lätt. Malfono Bedros skrev inte bara av texten i de gamla böckerna. Han band också den nya boken innan han lämnade den vidare till beställaren. Allt gjordes gratis. Även efter att han kom till Tyskland har han fortsatt med detta. Totalt kan det röra sig om 300 verk med hans egen handstil.

1969 kom han till dåvarande Västtyskland som gästarbetare. Men en av hans gamla vänner från tiden i Midyat, orientalisten Helga Anschütz, ansåg att hans kunskaper och kompetens bättre skulle komma till användning om han blev både präst och en sorts social rådgivare åt de assyriska gästarbetarna. Hennes kontakter inom den katolska kyrkan i Bayern ledde till att den lokale biskopen och andra potentater skrev till den syrisk-ortodoxe patriarken Yakub III i Damaskus om tillstånd. Patriarken gick med på det och 1971 vigdes malfono Bedros till präst av biskop Afrem i Midyat. Därefter tog han sin familj och flyttade till Tyskland för gott. Den katolska hjälporganisationen Caritas började avlöna fader Bedros, som blev den ende assyriske prästen för hela Centraleuropa (Tyskland, Schweiz, Österrike m fl). I nästan ett decennium kom han att tillbringa en stor del av sitt liv i tågresande mellan olika orter. På den tiden fanns inte heller några telefoner i gästarbetarnas hem. Så han brukade skriva brev eller vykort och meddela sin ankomst. Detsamma gjorde de utspridda församlingsmedlemmarna när de hade ett barn att döpa eller en annan religiös tjänst som behövde uträttas av fader Bedros.

Mot slutet av 1970-talet började andra assyriska präster stationeras i Tyskland och övriga länder, när invandringen av assyrierna till dessa länder hade ökat. Många av våra präster är kända för att törsta efter makt och pengar. I Turabdin var både präster och församling fattiga. Assyriska präster hade ingen lön, utan levde på bidrag från församlingen. Men i Tyskland och Schweiz fanns församlingsmedlemmar som hade det gott ställt jämfört med sina bröder i hemlandet. Således var det mycket attraktivt för en präst att bli stationerad i Tyskland eller övriga länder i Europa. Detta medförde att några präster och munkar i sin rivalitet började motarbeta fader Bedros, trots att han hade hjälpt många av dem när de var nyinflyttade. Munken Isa Çiçek , som var kusin till prästens fru, tillbringade långa tider i prästparets hem utanför Augsburg i början av 1970-talet. När han så småningom blev biskop för Centraleuropa 1979 och en mäktig spelare i kampen mot den assyriska nationella rörelsen, suspenderade han flera gånger fader Bedros från prästämbetet.

En annan präst från Midyat, som fader Bedros nämner vid namn i intervjun från 2001, nämligen Yahqo dbe Settike, hade angett fader Bedros och en österrikisk katolsk munk i Istanbul till den turkiska säkerhetstjänsten för statsfientlig verksamhet. Munken hette Broder Josef och var föreståndare för katolska tyska skolan i Istanbul. Prästen Yahqo hade bett fader Bedros att se till att hans son Sabri skulle få inträde till katolska skolan, men Sabri klarade inte inträdesprovet. Då hämnades prästen på sina kollegor genom falskt angiveri. Broder Josef blev utvisad från Turkiet och fader Bedros kunde inte besöka sitt älskade hemland på tre decennier. Flera andra assyrier – både präster som var agenter i den turkiska säkerhetstjänsten – och deras medlöpare bland gästarbetarna hade också angett fader Bedros till de turkiska myndigheterna. De anklagade honom för ”assyrisk separatism” och annan statsfientlig verksamhet. Någon assyrisk separatism har aldrig existerat i modern tid, men termen användes likväl av angivarna om de assyrier som var aktiva i det assyriska föreningslivet i utlandet. Fader Bedros dömdes i sin frånvaro av säkerhetsdomstolen i Diyarbakir, samma domstol som i år 2001 ställde fader Yusuf Akbulut till svars för hans uttalande att inte bara armenierna hade blivit offer för folkmordet 1915. Uttalandet hade han fällt i oktober året innan.

Men 1995 utfärdades tydligen en allmän amnesti och fader Bedros blev kallad till turkiska ambassaden i München där han delgavs både beslutet och hela underlaget till den makulerade domen. Där finns namnen på alla dem som falskeligen hade angett honom till turkiska myndigheter. Långt senare fick han också en skriftlig ursäkt av prästkollegan Aziz Günel i Turkiet, som jag i min kommande bok visar att han gick den turkiska säkerhetstjänstens ärenden. Där framgår också att Günel var en nyckelfigur i det organiserade motståndet mot den assyriska föreningsrörelsen i Sverige, Tyskland, Schweiz och andra invandringsländer.

Fader Bedros var alltså en eldsjäl som brann för den utsatta assyriska nationen, vars mäktigaste organisation – kyrkan – hade blivit infiltrerad av fientliga krafter som värvade kyrkoledare för att skapa konflikt bland assyrierna. Denna konflikt har fått etiketten ”namnkonflikten” men är i grunden ett politiskt verktyg för att söndra och härska, säger fader Bedros i intervjun från 2001. Han återger ett tydligt exempel på kyrkoledningens dubbelspel när han berättar om patriark Yakubs besök i Tyskland 1977. Redan 1971 hade patriarken och medföljande biskopar – däribland nuvarande patriark Zakka Iwas – varit gäster i fader Bedros hem i Tyskland. De döpte hans nyfödde son Ashur utan att protestera mot valet av detta namn, som de senare bekämpade ivrigt. Zakka Iwas själv heter för övrigt fortfarande Sanharib i sina ID-handlingar.

Men 1977 hade den assyriska rörelsen vunnit terräng bland de assyriska invandrarna i Västvärlden och assyriska föreningar och förbund började bildas i snabb takt. Regimer i Mellanöstern, däribland Turkiet, såg detta som ett hot. Samtidigt kände kyrkans ledning sin världsliga makt hotad av den sekulära nationella rörelsen. Av denna anledning lät sig olika assyriska kyrkoledare villigt värvas av dessa regimer och kampen antog en organiserad form i kyrkans regi. Kyrkan uppmuntrade därefter olika assyriska klaner till motstånd mot den assyriska rörelsen. När patriark Yakub kom till Sverige och Tyskland på besök 1977 var han beredd att bannlysa den assyriska sidans ledare i den uppseglande namnstriden. Fader Bedros berättar i intervjun att han var närvarande när både assyriska företrädare och deras motståndare bland klanledarna hade träffat patriarken. De samtalade med patriarken separat och fader Bedros bevittnade med egna ögon hur patriarken slängde bränsle på elden genom att spela ett falskt spel. Till assyrierna sade han att de var bildade och upplysta. De behövde inte bry sig om okunniga klanledare. När han träffade klanledarna sade han att assyrierna var parasiter som var ute efter att dela folket och skada kyrkan. Efter dessa möten ställde fader Bedros en befogad fråga till patriarken:

- Vilken sida vill du att jag ska följa? Patriarken svarade med tystnad, säger han.

Detta är bara ett konkret exempel på det stora dubbelspel hos kyrkoledningen som har fördjupat splittringen inom folkgruppen. Nuvarande patriarken har fortsatt i föregångarens spår men gått ett steg längre. Under patriark Yakubs tid var kyrkan en intakt organisation. Nu slits även kyrkan av interna splittringar. Patriarken själv har gjort sitt bästa för att underlätta splittringen inom syrisk-ortodoxa kyrkan genom att viga nya biskopar på löpande band och upprätta nya stift i de befintliga, både i Europa och i övriga delar av Västvärlden där det bor assyrier med syrisk-ortodox kyrkotillhörighet.

I början av 1980-talet var fader Bedros den ende prästen i Centraleuropa som vägrade acceptera biskop Isa Çiçeks okristna behandling av den assyriska sidan. Biskop Çiçek gjorde gemensam sak med sin biskopskollega i Sverige Aphram Abboudi. De två bestämde sig för att tolka kyrkomötets beslut från november 1981 godtyckligt och beslöt att vägra alla som var medlemmar i en assyrisk förening kyrkliga tjänster som dop, vigsel eller begravning. Till och med gamla föräldrar vägrades nattvarden vid högtider som påsk.

Biskoparnas krav var att man skriftligt skulle ta avstånd från medleskap i en assyrisk[1] förening. Den assyriska sidan vägrade förstås att skriva under ett sådant dokument och riskerade därmed att stå utan andliga tjänster. Det var då som fader Bedros i Tyskland och två andra modiga präster i Sverige ställde sig upp och trotsade sina överordnade biskopar. De andra var fader Mounir Barbar i Hallonbergen i Stockholm och fader Issa Naaman i Västerås. Den senare avled 2003. Dessa tre präster hävdade att behandlingen av den assyriska falangen stred mot Jesu sanna lära och såg till att den assyriska sidan inte blev utan kyrkliga tjänster.

Efter ett framgångsrikt motstånd från den enade assyriska fronten backade kyrkans ledning och kyrkomötet beslöt 1983 att alla var välkomna att åtnjuta kyrkans tjänster. Enda villkoret som sattes upp var att de som tillhörde assyriska eller arameiska föreningar inte fick ingå i kyrkostyrelserna. Men i praktiken hölls bara de assyriska medlemmarna utanför kyrkans lokala styrelser. Arameiska föreningsmedlemmar kunde obehindrat operera i kyrkans domäner, sedan de kände ett stöd från tongivande biskopar, under ledning av biskop Hanna Brahim[2] i Aleppo. Till saken hör att kyrkomötet i november 1981 hade beslutat att acceptera endast beteckningen syriska om såväl kyrkan som folket och språket. Men under det senaste decenniet har flera kyrkor öppet hängt upp den arameiska flaggan i sina lokaler, utan att vare sig patriark Zakka Iwas eller kyrkomötena har reagerat.

Den assyriska folkgruppen är alltjämt splittrad i olika fraktioner, som bekämpar varandra. Sedan gammalt är också folket delat i olika kyrkor. Fader Bedros var mycket medveten om och förbittrad över denna splittring. På Jan Beth-Sawoces fråga om han trodde att assyrierna i framtiden skulle kunna upprätta en egen stat för att överleva som nation, svarar han att de olika assyriska kyrkorna måste förenas först. Annars blir det svårt. Han manade därför till enighet inom de sju kyrkor i Mellanöstern som har assyriska rötter, så kallade syrisk-talande kyrkor: Syrisk-ortodoxa kyrkan, Österns assyriska kyrka, Österns gamla kyrka, Kaldeiska kyrkan, Syrisk-katolska kyrkan, Melkitiska kyrkan och Maronitiska kyrkan. Det finns också protestantiska assyriska kyrkor.

Men kyrkoledarna i dessa kyrkor kommer inte självmant att sträva efter assyrisk enighet, om inte ett starkt krav kommer från församlingsmedlemmarna, säger fader Bedros i en röst till eftervärlden som för alltid kommer att klinga i våra öron, trots att han själv har lämnat jordelivet. Må hans själ vila i frid!

Ps! För ytterligare information om fader Bedros gärningar och kamp mot korrumperade kyrkoledare, vill jag hänvisa till program i Assyria TV.. 

Nyligen högtidlighöll assyrierna 80-årsdagen av Simelemassakern, bland annat i staden Ankawa som ligger inom den kurdiska autonomin KRG i norra Irak. Presidenten i KRG Massoud Barzani skickade i samband med detta ett brev till assyrierna, men han betecknar indirekt de assyriska martyrerna som martyrer i ”den kurdistanska befrielsekampen”. Barzanis uttalande är därför ett inslag i en aggressiv kurdifieringskampanj mot assyrierna.

Kurdiska ledare med Barzani i spetsen kräver att Västvärlden erkänner Saddams mördande av kurder som folkmord. Men kurderna själva har mycket blod på sina händer eftersom flera kurdiska klaner deltog aktivt i mördandet av sina kristna grannar under folkmordet Seyfo och andra massakrer både före och efter. Kurdiska företrädare (från Turkiet) har förvisso bett om ursäkt. Senast var det Kurdiska riksförbundet i Tyskland när ett Seyfomonument restes i Belgien. Men assyriska organisationer kräver ett officiellt erkännande och en ursäkt av KRG:s president Barzani. Kurderna har inget eget land och KRG är därför det närmaste man kan komma en egen stat än så länge.

Barzani har aldrig tidigare uttalat sig om ämnet men den 7 augusti 2013 när assyrierna i Ankawa högtidlighöll 80-årsminnet av Simelemassakern, bröt Barzani tystnaden och skickade ett brev som även publicerades i KRG:s officiella hemsida. (En engelsk översättning finns att läsa på Facebook). Men i stället för att be om ursäkt för kurdernas deltagande i såväl Seyfo som Simele (massakern leddes av den kurdiske generalen Bakr Sidqi), strör Barzani mer salt i såren. Han skriver bland annat så här:

”Med anledning av den kaldeiska-syriska-assyriska martyrens dag, vill jag framföra min vördnad till dessa martyrers själar och alla martyrer i den kurdistanska befrielserörelsen. Jag vill också uttrycka mina hjärtliga kondoleanser till familjerna till offren för denna hemska, stora massaker som utfördes av den dåvarande irakiska regimen”.

Vad menar han egentligen när han gör en sådan koppling? Skulle assyriska martyrer i Simele ha varit en del av den kurdiska befrielsekampen? Han säger det inte rakt ut, men det går ju inte att tolka det på annat sätt. Genom ett sådant uttalande hånar Barzani hela den assyriska nationen, eftersom han fullföljer en kampanj för att kurdifiera den assyriska frågan. Den uppmärksamme läsaren frågar sig också varför Barzani använder vårt folks namn på ett sätt som mer påminner om religiösa namn av assyriska samfund (kaldeiska, syrisk-ortodoxa (suryani) och assyriska kyrkan). Svaret är att denna kombination är Barzanis egen produkt för att beteckna assyrierna som kristna kurder eller kristna ”kurdistanska” medborgare i KRG, som snart förväntas bli ett självständigt land.

På senare år har vi sett ett trydligt mönster bland kurdiska ledare och intellektuella som bedriver en aggressiv kurdifieringskampanj i syfte att skapa en falsk kurdisk historia. De gör det enkelt för sig genom att helt enkelt ersätta ordet ”Mesopotamien” med ”Kurdistan” och påstår därmed att ”Kurdistan är civilisationes vagga”. Så står det t ex på en skylt som visar vägen till assyriska fornlämningar i Khens som kung Sanharib lämnade efter sig på 700-talet f Kr. Kurdiska intellektuella skriver också artiklar med samma budskap. För några månader sedan spred en kurdisk student i Uppsala, Necati Kanat, en propagandistisk artikel av denna sort på Newsmill, där han bla säger:

”…civilisationen uppstod i Mesopotamien (Kurdistan). Därmed uppfanns också t.ex. matematik, aritmetik, skrivkonst, bevattningssystem, hjulet m.m. som ett led i denna civilisationens utveckling. Det började med små byar längs Eufrat och Tigris floderna i Kurdistan och övergick till städer, kulturer, kungadömen och riken”. 

Barzanis brev visar att inte ens våra assyrska martyrer får vara i fred för kurdisk historieförfalskning. Förolämpningen blir naturligtvis så mycket större när gärningsmännen bakom massakrer och folkmord av assyrierna ofta var kurder. Här är bara några exempel:

1843 och 1846 mördade de kurdiska klanledarna Bedr Khan och Nurullah tiotusentals assyrier i Hakkari och Turabdin. De var i maskopi med den turkiske sultanen och utförde jobbet. När de sedan reste sig mot centralmakten togs Bedr Khan till Istanbul och förvisades till Kreta, men  hans kusins söner Izaddin Sher och Masur Beg fortsatte mördandet av assyrier i Turabdin 1855, innan de avrättades av sultanen.

Sultan Abdulhamids Hamidiyetrupper, som 1894-96 mördade omkring 200.000 assyrier och armenier i städerna Omid, Urhoy mfl var också kurder.

20 år senare, 1915, deltog olika kurdiska klaner aktivt i folkmordet Seyfo och många klanledare blev dessutom rika godsägare efter att ha tagit assyrisk mark med våld. De tog också assyriska kvinnor och flickor som hustrur gratis. Annars kostade det mycket att ”köpa” sig en eller flera fruar, då hemgiften var hög. Summan berodde på hur vacker kvinnan var. Samma system gäller än idag på många håll bland kurderna. Några samvetsgranna ättlingar till dessa kurder har i modern tid velat återlämna den konfiskerade egendomen, men det är bara en god gest som befriar individen från samvetskval. I praktiken saknar den betydelse för assyrierna själva.

En av ledarna i den assyriska befrielsekampen vid första världskriget, patriark Mar Shemun Benyamen, mördades av den kurdiske ledaren Simko i mars 1918. Mordet skedde i ett svekfullt bakhåll just när Mar Shemun och hans följe hade satt sig på sina hästar för att rida hem. De hade förhandlat med Simko i hans eget hem, men han hade placerat prickskyttar på taket. Mordet blev ett dråpslag för den assyriska befrielsekampen, som nu Barzani vill beteckna som ”kurdistansk”. Dessutom har nu KRG börjat kalla gator efter Simko. Uppenbarligen betraktas han som en hjälte i Barzanis ögon.

Den general som anförde de irakiska trupperna i Simelemassakern 1933 var kurd och hette Bakr Sidki. Han hade dessförinnan varit officer i den turkisk-osmanska armén och deltog med största sannolikhet även i folkmordet Seyfo.

Allt detta känner Barzani väl till, men det bekymrar honom föga och en officiell ursäkt verkar inte finnas i hans kalender. Men sanningen kan inte förtigas, även om den kortsiktigt kan förvrängas. Kurdiska ledare och intellektuella behöver inte ta till så drastiska metoder som historieförfalskning för att bilda ett eget land eller egna autonomier. Deras antal och deras stöd från Västvärlden kan räcka gott och väl. Om vi assyrier till slut blir tvungna att leva som medborgare i en eventuell kurdisk stat, låt oss då känna oss stolta över vår identitet och leva i fred med vår omgivning. Alla människor vill ju leva i fred och harmoni. Ockupationsmakter har också skyldigheter gentemot de ockuperade nationerna.

Våra förfäder i det gamla Assyrien räknade sin kung som Guds son på jorden med oinskränkt makt. Men han fick på inga villkor missbruka den. Varje år på den femte dagen av nyårsfirandet Akitu förnedrades kungen offentligt inför sin gud, trots att han inte hade misskött sitt ämbete. Avsikten var att visa att även en mäktig kung kunde ställas till svars. Men idag saknar vi ett system där våra assyriska ledare kan ställas till svars när de missköter sitt jobb.

De assyriska organisationerna, i synnerhet kyrkorna, styrs i regel av korrupta eller inkompetenta ledare. Många kyrkoledare går också främmande makters ärenden och säljer ut sitt folk för egen vinning. Så har det varit tidigare och så är det än idag. Det gäller naturligtvis inte alla, men de flesta av våra kyrkoledare är nonchalanta och behöver inte ta hänsyn till opinionen inom församlingen. Orsaken är inte att de är dåliga människor från början. Många är ödmjuka och tillbakadragna när de befinner sig i en lägre rang i hierarkin. Men när de vigs till biskopar eller patriarker blir de ett med systemet, där det saknas en kontrollmekanism som kan ställa dem till svars.

Nu undrar en del läsare varför vi ständigt återkommer till kyrkan och dess problem, varför vi inte kan gå våra egna vägar och strunta i deras intriger och maktmissbruk. Det skulle vi teoretiskt sett kunna göra, men det är svårt att bortse från det faktum att kyrkan fortfarande har stor makt över assyrierna. En viktig orsak är att de har varit folkets legitima representanter i århundraden inför härskare i Mellanöstern som t ex de osmanska sultanerna, som inte tillät civil representation för minoriteterna. Assyriska politiska organisationer är relativt nya och har därför en svag ställning i jämförelse med kyrkan. Det gör att kyrkoledarnas missbruk av ämbetet drabbar oss alla på ett eller annat sätt. Därför ligger det i vårt intresse att maktmissbruk inte får förekomma.

Assyriska rörelsen försökte redan för 35 år sedan att lämna kyrkan utanför det politiska arbetet, för man menade att det var en gammal och rutten organisation som inte gick att förbättra. Men följden blev att Saddam Hussein och andra fientliga makter infiltrerade kyrkan genom att köpa tongivande prästers lojalitet. Samma sak gjordes mot systerkyrkor som t ex den kaldeiska kyrkan. Dessa präster har sedan använt predikstolen för att bekämpa den assyriska nationella rörelsen, som än idag får se sig i försvarsställning mot deras angrepp. Den irakiska regimen agerade inte bara i Irak, utan även i Sverige, USA, Australien och andra invandrarländer med betydande assyrisk population.

Den förste syrisk-ortodoxe biskopen i Sverige, Afram Abboudi, blev förbjuden att sätta sin fot på irakisk mark, efter att ha deltagit i en kommunistisk konferens i Stockholm 1959. Men 20 år senare, 1979, när han var biskop i Sverige fick han en officiell inbjudan av Saddam att besöka Irak, under förevändningen att han skulle hälsa på sin gamla mor och återse sitt kära hemland.

I november 1979 hade präster från olika assyriska kyrkor bjudits in till Bagdad, där de fick ta emot pengar för sina kyrkors räkning. I USA fick assyriska kyrkor tio miljoner dollar. En kaldeisk präst som hade tagit emot 250 000 dollar av Saddam utsattes för mordförsök. Assyriska nationalister var starkt kritiska och menade att den irakiska regimen försökte splittra det assyriska folket. Å ena sidan förtryckte Saddam assyrier och förstörde deras kyrkor i Irak, å andra sidan delade han ut pengar till kyrkobyggen i utlandet, sade kritiker som Sargon Dadesho på organisationen Bet-Nahrain i Kalifornien. En av de präster som då försvarade mottagandet av irakiska pengar var Sarhad Jammo, som numera är biskop och kan i dagarna väljas till patriark för kaldeiska kyrkan efter Emanuel Delli. (Läs mer i Stefan Anderssons bok Assyrierna från 1983, kapitlet Präster och politik s 79-89).

Det här är bara ett exempel på hur kyrkoledare med stor makt kan knytas till främmande intressen. Det finns också bevis för att både biskop Abboudi och hans efterträdare i Sverige har blivit utsatta för samma försök från Assad-regimens sida i Syrien, men det får vi återkomma till en annan gång. Egentligen är det inget ovanligt med att stater försöker värva personer med inflytande och köpa deras lojalitet. Det förekommer överallt i världen. Men skillnaden är att det assyriska folket saknar en kontrollmekanism för att ställa sådana ledare till svars. Vi har ingen stat, ingen polis och inga domstolar. Det här ämnet har jag tagit upp i tidigare artiklar under de senaste 20 åren, men tvingas återkomma till eftersom det inte har blivit bättre. Tvärtom blir många likgiltiga och vänder ryggen åt alla problem. Det gör att eldsjälarna blir allt färre medan folket drivs mot en negativ assimilering och inte mot en positiv integration.

Nyligen läste jag ett intressant stycke i en kommande bok som heter Assurs folk om hur kontrollmekanismen i det gamla Assyrien var uppbyggd. Boken håller på att färdigställas av författarna Lennart Warring och Taina Kantola. Som referensperson får jag möjlighet att läsa materialet på förhand och går igenom varje kapitel. Varje gång jag läser manuset blir jag lika imponerad av författarnas djupa kunskaper och ambition att åstadkomma en gedigen översikt över assyrisk historia med ett lättläst och enkelt språk. De försöker gräva i både gamla och nya böcker för att beskriva Mesopotamiens högt utvecklade kultur och civilisation, som världen står i tacksamhets skuld till. När boken blir klar kommer den att visa att civilisationen inte alls började i Grekland. Avgörande grekiska framsteg hade en föregångare i Assyrien, ibland så långt tillbaka som till Sumer. Men boken kommer också att visa att dagens assyrier, trots sina olika benämningar, är arvtagare till det forna Assyrien.

För att återkomma till kontrollmekanismen i Assyrien, kan vi läsa följande om nyårsfirandet Akitu, i det här fallet i Babylon, som pågick i 12 dagar:

”På den femte dagen var det kungens tur att bli förnedrad och bespottad för allt ont som han hade gjort mot sina undersåtar under året. Han stod framför Marduk-statyn. Prästen avlägsnade nu alla hans kungliga tecken. Han tog kräklan, ringen, svärdet och kronan och placerade dem på ett ställe vid statyn. Sedan gav han kungen en örfil och drog honom hårt i öronen. Om kungen grät skulle det betraktas som ett mycket gott omen. Kungen fick sedan knäböja framför guden och förklara att han inte hade misskött templet eller staden, att han inte hade syndat under året som hade gått och inte gjort något ont mot stadens invånare i Nippur, Sippar, Assur och senare Haran. Efter ceremonin fick kungen tillbaka alla sina tillhörigheter och han fick ytterligare ett slag på kinden. Meningen med ceremonin var att göra det klart för alla att kungens ämbete var en gåva av Marduk och kunde tas tillbaka när som helst om kungen bröt mot Marduks heliga lagar”.

Tänk om vi hade något liknande system idag. Då hade vår situation varit en helt annan. Och då hade den här artikeln varit överflödig. Vi har ärvt mycket av våra kyrkoledares absoluta makt från det gamla systemet i Babylon och Nineve, men inte kontrollfunktionen. Den har vi tappat någonstans på vägen.

Augin Kurt Haninke